H
imlen är blå med små vita molntussar. Humlorna brummar. Mellan träden fladdrar nytvättade lakan. Pappa har vänt cykeln upp och ner och lagar en punktering. – När ska du lära mej cykla? ropar Sirkka. – Snart, Sirkka lilla. Bara du har blivit lite större. – Och simma? – Det med. Mamma tittar upp från tvättkorgen. – Vänta så ska jag hämta kameran, säger hon.
S
å springer mamma in i huset. Sirkka kramar Toivo. Toivo är hennes tyghund. Pappa vänder cykeln rätt för nu är han klar. Och så gnolar han för att han är glad. Då är mamma tillbaka. Hon ställer en stol på trädgårdsbordet och sätter kameran på den. Hon säger åt pappa att lyfta upp Sirkka. Sedan springer hon och ställer sig bredvid pappa. – Le, säger hon. Just som hon säger det knäpps kortet. – Bilden av den lyckliga familjen, skrattar hon. Så är det på den östra sidan av havet.
På den västra sidan drar Margareta i kopplet till en hund. – Kom då, vovven, säger hon. Nej, inte åt det hållet. Åt det här. Du ska få bo i mitt rum och få så mycket korv du vill. Och jag ska kasta pinnar som du får springa och hämta. Hon drar hunden ända in i köket, där mamma står vid spisen och rör i en soppa. För snart är det middag. – Titta, mamma! ropar hon. – Vad är det? säger mamma och vänder sig om. – En hund. Den ska heta Hopp för den är så hoppig.
– Snälla Margareta … – Jag hittade den. Visst är den söt? Den hade ingenstans att bo. Du ser ju själv hur hungrig den ser ut. Och lessen. Den är alldeles ensam för den har ingen i hela världen som tar hand om den. Så den måste bo här. – Var hittade du den? – Utanför affären. Nån hade bundit fast den där för att bli av med den. – Nej, nån hade bundit den där för att gå in och handla … Titta, det står namn och telefonnummer på halsbandet. Pappa dyker upp i dörröppningen. Han suckar. – Jag får ringa. Du kan inte ta andras hundar så där. Det måste du förstå. Dom har egna hussar och mattar som dom vill vara hos. – När får jag en egen hund då? – Snart, Margareta lilla. Bara du har blivit lite större.
I
öster jagar ett mörkt moln bort de vita moln tussarna. Det brummar. Men inte av humlor, utan av flygmaskiner långt borta. Sirkka hjälper mamma att ta ner tvätten och lägga den i korgen. Pappa kommer från brevlådan med ett brev. Han läser det. Nu gnolar han inte. Mamma står med ett lakan i famnen. – Vad står det? undrar hon. – Är det nåt bra? frågar Sirkka. – Nej. Det är kriget. Jag måste iväg och bli soldat. Mamma lyfter lakanet för ansiktet. Sirkka kramar pappas ben. – Jag vill att du ska vara här. – Jag måste åka. Men jag kommer hem igen. Han lyfter upp Sirkka och håller henne i famnen. Och mamma lindar lakanet om dem så att de står tätt, tätt ihop.
I
väster är det kväll. Pappa och mamma sitter i vardagsrummet. Mamma stickar. Pappa läser tidningen. Margareta ligger i sin säng och halvsover. Men hon hör ändå föräldrarnas röster. – Margareta skulle behöva nån att vara med. Nån att ta hand om. – Och leka med. Så att hon slipper vara så ensam. – Ja, som hon har tjatat och tjatat om en hund. Margareta dyker ner under täcket. Hon tar med sig kudden och kramar den som om den var en valp. – En hund, viskar hon för sig själv. Jag ska få en hund. Så somnar hon och drömmer om hunden hon ska få.
Pappa vänder blad i tidningen. – Det är krig nu i öster. – Ja, vad ska det bli av barnen där? – En del får komma hit. Mamma och pappa tittar på varandra. Och så nickar de. – Det får bli en överraskning.
systern fr ån havet
© Text Ulf Stark 2015 © Bild Stina Wirsén 2015 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Formgivning Lena Thunell och Stina Wirsén Typsnittt Cochin Repro Italgraf Media, Stockholm Tryckt i Lettland av Livonia Print 2015 isbn
978-91-638-7887-9