nyernas viskningar. Hon funderade på om hon bara skulle vända och springa ut igen … men alla i skolan visste redan att hon var knäpp. Om hon sprang ut ur butiken nu, som om hon hade sett ett spöke, skulle det bara bli ännu mer skvaller. Hon tvingade sig själv att fortsätta in mellan hyllorna, medan hon böjde ner huvudet för att undvika att titta på erinnyerna – men det fanns ingenting hon kunde göra för att stänga ute deras röster. Hon skulle helt enkelt bli tvungen att skynda sig och bli färdig med handlingen så fort som möjligt. Hon tillät sig bara ett kort ögonblick av självmedlidande över det orättvisa i situationen. Hon hade inte gjort sig förtjänt av att bli förföljd på det här viset. Det var inte rätt. Hon gick snabbt genom butiken och plockade bara åt sig så mycket hon behövde för att klara sig en eller ett par dagar. Hennes stressade tankar avbröts av röster, verkliga röster, från gången på andra sidan. ”Hon borde inte vara här”, sa en ung, men underligt allvarlig röst. Helena gissade att det var Cassandras. ”Jag vet”, sa en manlig röst, som kunde ha varit Jasons. ”Vi måste hitta ett sätt att komma åt henne snart. Jag tror inte att Luke klarar det så mycket längre.” Helena stelnade till. Vad menade de, ”komma åt henne”? Hon stod där och tänkte och tänkte – alldeles för långsamt – tills hon insåg att de var på väg runt hyllan och in i hennes gång. När hon försökte backa gick hon rakt in i någon som stod alldeles bakom henne. Ylandet från erinnyerna blev så högt att det nästan gjorde ont i öronen …
! 46 }