snart skulle vara en bubbelskalle: snygg, vacker och lycklig. Och totalt urblåst. Men hon skulle åtminstone ha det bättre än stackars Zane. Tally kupade fingrarna runt nålen, noga med att inte sticka någon vanlig fuling i trängseln. Några steg närmare, sedan kunde hon sträcka fram andra handen och dra undan killen. ”Får jag tränga mig in här?” frågade hon. Han spärrade upp ögonen och flinade. ”Vad då? Vill ni två dansa?” ”Det är okej”, sa Smoketjejen. ”Hon kanske också vill ha lite.” Hon knöt loss jackan från midjan, tog på sig den och stoppade händerna i fickorna, och Tally hörde prasslet från en plastpåse. ”Ha så kul då”, sa killen och klev undan. Hans min fick Tallys kinder att börja hetta igen. Killen hånflinade åt henne, road, som om Tally var vem som helst – som om hon inte var speciell. Smartplasten som förfulade hennes ansikte hettade. Tally bestämde sig för att lägga om planen. Hon tryckte på en knapp på krascharmbandet. Signalen därifrån spred sig med ljudets hastighet genom smartplasten i ansiktet och på händerna, och fulingmasken exploderade i ett dammoln så att det grymsnygga under blev synligt. Hon blinkade häftigt en gång så att kontaktlinserna ploppade ut och de varglika, kolsvarta irisarna exponerades för vinterkylan. Hon kände hur jacketkronorna på tänderna lossnade, spottade ut dem framför fötterna på killen och återgäldade hans leende med blottade huggtänder. Hela förvandlingen hade gått på mindre än en sekund, knappt länge nog för att hans min skulle börja förändras. Hon log. ”Stick härifrån, fuling. Och du” – hon vände sig mot Smoketjejen – ”tar ut händerna ur fickorna.”
19