Frigjorda tider När porren blev kultur och kulturen blev porr
OBS! Det här är eTt räTt städaT smakprov av boken – väldigt mycket mer utlovas i tryck!
Martin Kristenson Anna-Lena Lodenius Fredrik af Trampe
KLUBB SUPER 8 - SERIESLUSSEN
Innehåll Förspel Ropen skalla! Porr åt alla! Glad prostitution som extraknäck ”… men liberalerna är värst …”
Studentföreningen arrangerar Sveriges första live show Porrfilm på Uppsala universitet Sten Sjöholm (FP) – Rubrikernas man
”Ta ut svängarna!” – Mysteriet Fernand Fresk ”Vi vinkade med glada röda knullflaggor” – Den litterära pornografins årtionde Sex i Linköping
Från Hsons porrfabrik till Sexy Western Svenska rikets nedgång och fall Kärlek har ändrat karaktär
”Man läser den ju mest för kulturartiklarna” – Om porriga kulturtidskrifter och kulturella porrtidningar Geniet från Malmberget Sexliberalen Kar de Mumma ”Den stockholmska pipp-radikalismens Drottning Gåsfot” – Marie-Louise De Geer/Bergenstråhle/Ekman och sexradikalismen Semesterresa med inbyggt fruntimmer Klaraborgarens porrnummer 1969
”Sexponera mannen” – En porrtidning för kvinnor Alla får vika ut sig!
Kändisars syn på porr och utvikningsbilder
Samlagsrum i skolan
”Den naturligaste saken i världen” – Sex och naket på teaterscenen Proffsälskare i folkhemmet
”Det handlar om att ligga och inget annat” – Teatervärldens gästspel i sexfilmsbranschen Från blåögd scout till snuskgubbe – Om Vilgot Sjömans Tabu Från Bergman-porr till Jesus sexliv – Porrfilmerna som ingen såg Som hon bäddar får han ligga När porrfilmen blev poetisk
Våra allra fulaste visor – När schlagern blev pornografisk Strippor, sexleksaker och flickfotografer – När schlagern blev frigjord ”Sexigare, spexigare och lyxigare” – Naket på klubbar, krogar och andra nöjesställen Topplösa orkestrar
”Helnakna brudar på scen kommer att slå ut bingon” när porrvågen nådde idrotten ”Varje form är kåt och sväller” – Sexrevolten speglad i seriekulturen ”Leffe” – Inte bara James Fjong I stället för sexliberalism: förvirring! Källor Tack!
Ropen skalla! Porr åt alla! ”O
m hundra år ligger alla och älskar med varandra och känner sig lyckliga. Jag tror att med allmän läskunnighet kommer också total frigjordhet.” Det är författaren Bengt Anderberg som formulerar sin sexuella utopi i en intervju i herrtidningen FIB-aktuellt 1965. Han har just lanserat sin nya antologiserie Kärlek, som ska innehålla litterärt högtstående pornografi. Sverige befinner sig mitt uppe i sexliberalismens tidevarv, men utvecklingen har pågått länge. På 1910-talet rör ungsocialisten Hinke Bergegren upp känslorna med sina föreläsningar om kärlek utan barn. 1933 är Elise Ottesen-Jensen med och grundar Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och blir dess första ordförande. Filmer som Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) och Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953) bidrar till att skapa bilden av den svenska synden. 1955 blir Sverige det första landet i världen att införa obligato-
8
risk sexualundervisning i skolan. Det norska sedlighetsåtalet mot Agnar Mykles roman Sången om den röda rubinen (1957) blir en stor fråga också i Sverige, och startar en diskussion om vår egen lagstiftning på området. Några år senare drar de så kallade sexliberalerna in i debatten under tumultartade former. Med tanke på den uppståndelse de väcker, och de avtryck de gör ännu i våra dagar, är det förvånande att konstatera hur kort tid denna period varar. I sin avhandling Frihet att njuta (1994) förlägger Lena Lennerhed den till några få år mellan 1962 och 1965. Då är ämnet som hetast och diskussionen som mest intensiv. Frågan drivs hårt av unga liberaler, men ”sexliberalerna” är inte någon enhetlig grupp och kallar sig vanligen inte heller så. Många av de tongivande debattörerna står Folkpartiet nära, men alla folkpartister är inte sexliberaler och alla sexliberaler är inte folkpartister. ”Det bör vara en självklarhet att en människas sex-
ken på statlig bordellverksamhet är inte så egendomligt som det låter. Tron på det goda samhället var stark vid den här tiden. Det fanns en bred politisk enighet om att kontrollera alkoholkonsumtionen genom det statliga Systembolaget – varför skulle man då inte kunna reglera prostitutionen på samma sätt? Argumentationen skilde sig något beroende på ideologisk hemvist, men parallellen till alkoholpolitiken återkom hos de flesta bordellförespråkare. Till dessa hörde författaren Annakarin Svedberg, som stod den syndikalistiska rörelsen nära. Hon hade gjort sensation med sin novell om Vargen och Rödluvan i den första volymen av Bengt Anderbergs antologiserie Kärlek 1–14 (1965–1970). Förutom noveller skrev hon också ett par sexualpolitiska debattartiklar för Hsons porrtidningar. Den första hette ”Glad prostitution som extraknäck” och argumenterade för livsglada och rättvisa bordeller för båda könen. Hon såg framför sig ett friare samhälle, där den prostituerade inte utnyttjas och föraktas, utan blir respekterad för sitt yrkesval. Detaljerat beskriver hon det goda kamratskapet och den sensuella atmosfären i en jämlik bordell. Här arbetar ungdomar som behöver finansiera sina studier, liksom äldre människor som kan dela med sig av sina erfarenheter till kunder och kollegor:
Känt folk förespråkar bordeller.
Vad kan inte dessa bordeller bli för några trevliga, livsglada platser! Mat och dryck bör serveras – sådant hör till, och den trivsamma stämningen kan breda ut sig bland kunder, hel- och halv- och ströanställda. Alla vet varför alla är där, och ingen ser på någon med avsky eller förakt. På detta stadium är det kanske något tidigt att börja diskutera priser, men i princip kan man ju
27
Sten Sjöholm (FP) – Rubrikernas man Förslaget om statliga bordeller var inte den enda gången Sten Sjöholm skapade rubriker. Under årens lopp väckte han uppmärksamhet för att han • som stadsfogde i Helsingborg vägrade att verkställa indrivningar och vräkningar under jul- och nyårshelgerna. För detta fick han smeknamnet ”Jultomten” i tidningarna, och när han trots påpekande från JO framhärdade i sin vägran dömdes han 1962 till 25 dagsböter. • som boxningsmotståndare skrev till riksåklagaren och frågade varför Ingemar Johansson inte åtalades för misshandel efter matchen mot Eddie Machen 1958. • räddade regeringen Palme från extraval 1974 genom att lägga ner sin röst i en omröstning om momsfrågan. • blev utesluten ur folkpartiet i Helsingborg 1976 efter att ha bildat en utbrytargrupp kallad Liberal samling.
56
”Sexponera mannen” – En porrtidning för kvinnor ”Har ni någon damtidning med bilder på nakna karlar?” Frågan ställs till olika tidningsförsäljare i Stockholm av Nina Estin, reklamtecknare och debattör. Hon möts av blossande kinder, förvånade grimaser och skratt. Många svarar direkt nej, andra börjar plocka fram tidningar med muskelbyggare och i något fall en bögtidskrift, oftast förvarad under disk. Nina Estin antar utmaningen och bestämmer sig för att starta en porrtidning för kvinnor. Året är 1966. I motsats till 1970-talets kvinnorörelse, som helt tar avstånd från pornografi, anser Nina Estin att porren behöver reformeras för att tillfredsställa båda könen.. I mitten på 1960-talet är hennes åsikter om pornografi mycket efterfrågade. 1966 träffar hon en reporter för tidningen SE för att recensera olika bilder av män. Vissa anser hon duger, andra inte. De ska helst inte vara äldre, unga män är fräschare. ”Varför ska inte vi kvinnor få daska en snygg kypare på stjärten? Varför finns det inte manlig striptease?” Vid tidpunkten har hon just producerat ett provnummer av sin porrtidskrift för kvinnor. I den betonar hon att kvinnan visst har en sexualdrift som liksom mannens kan vara helt skild från det känslomässiga. Men hon ställer också frågan: varför ses mannen uteslutande som sexkonsument styrd av drifter, och kvinnan som hans ”erotiska medicinskåp”? Expedition 66, som kom ut med fyra nummer 1966, kan ha varit världens första porrtidning för kvinnor. Åtminstone var den betydligt tidi-
186
gare än mer kända amerikanska produkter som Playgirl och Viva som lanserades först en bit in på 1970-talet. Det första numret av den redan på förhand omdebatterade tidningen var dock knappast särskilt utmanande. Omslaget var ceriserosa med en svartvit bild på en italiensk man i sommarhatt och randiga badbyxor med korslagda hängslen över det bara bröstet. Han är avbildad i en ansträngt bredbent position med halvöppen mun. Nina Estin var inte den första kvinnan som kritiserat porrens sätt att skildra den kvinnliga sexualiteten. Redan 1960 hade journalisten Lillemor Holmberg gått till angrepp mot pornografins kvinnosyn i tidningen Ny Dag
Kändisarnas syn på porr och utvikningsbilder Åke Söderqvist, TVman och ett av ”Skäggen”: – Vad tycker du om utvikningsflickor? – Det är välskapta flickor. Alltid. Och det styrker en i ens uppfattning att Sverige är fyllt av talang på området! Monica Zetterlund, sångerska: – Gillar du porr? – Ja, om den är rolig. Bengt Anderbergs Då det gick för kyrkoherden tyckte jag var rolig … Hagge Geigert, revykung och underhållare: – Läser du porr? – Nej, jag är frisk. – Vad tycker du om de s k utvikningsflickorna? De jag har sett tycker jag är fruktansvärt snygga. En del är riktigt sexiga också. De skulle pigga upp vilken pastorsexpedition som helst.
212
Ulf Brunnberg, skådespelare: – Är det något fel att vara sexig om man är karl? – Vi svenskar är för sterila och vågar inte göra djärva grejor. Moltas Eriksson, läkare, forskare och underhållare: – Gillar du porr? – Jag gillar bra skönlitteratur som är välskriven. Och god porr! – Vad tycker du om utvikningsflickor? – Om dem tycker jag ingenting. Jag ser dem i min avdelning här på sjukhuset och blir lika upphetsad av dem som tapeterna här … Lill Lindfors, sångerska: – Vad tycker du om utvikningsbrudar? – Jag berörs inte av dem direkt. Men jag tycker att flickorna är vackra. Och det är bra att de finns …
det i stället fanns särskilda rum, där ungdomarna kunde låsa dörren om sig. Tore Robertsson arbetade elevfackligt och hade suttit i styrelsen för SECO, som under en period var det icke-socialistiska alternativet bland elevorganisationer. Förbundet engagerade en rad blivande högerpolitiker som Per Unckel och Anders Björck. Vid tidpunkten för det famösa uttalandet kvarstod Robertsson endast som kursledare och revisor. När vi i dag talar med Tore Robertsson berättar han om sin tid som kursledare i mötesteknik och formalia för mer eller mindre trögstartade grupper. Särskilt tufft hade det varit en dag på senvintern 1967 när han kom till Lysekil och möttes av en vägg av ”tystlåtna fiskarkillar” med en bakgrund i de för trakten så dominerande konservativa kyrkliga schartauanerna. Robertsson, som säger att han fortfarande tycker om att provocera
216
och uppskattar en god debatt, försökte med krav på rökrutor och alkohol, men det väckte inga reaktioner. Till sist tog han till sitt trumfkort: samlagsrum på skolorna. Då äntligen fick han lite respons, och något som åtminstone liknade en diskussion kunde börja ta form. Föga anade han att det han bara hävt ur sig skulle leda till löpsedlar i hemstaden och negativa konsekvenser för familj och släkt i det religiösa Falköping. Inte heller att det skulle komma bortåt tusen kritiska brev, inte bara från Sverige. Priset tog en församling i amerikanska Massachusetts, som lät meddela att de inlett förböner för att rädda hans själ. SECO-ordföranden Hans Dahlgren avstod från att kommentera förslaget, och hänvisade till kommande elevriksdag och interna debatter i organisationen. Det mesta tyder på att frågan begravdes snart. Att Robertsson mest velat träna sina elever
gratulerade sin make Hans Wahlgren, men var också själv föremål för journalisternas intresse, eftersom det just blivit känt att hon i samma frigjorda anda vikt ut sig i herrtidningen FIB-aktuellt. Två nakna kändisar i samma familj var en händelse som tidningarna inte kunde förbigå med tystnad.
222
Bland de glada festdeltagarna återfanns också föreställningens producent, en mycket nöjd Olle Kinch. Vägen fram till den svenska premiären hade inte varit självklar för honom. Flera teaterproducenter hade redan tackat nej till den åtråvärda pjäsen med motiveringen att rättigheterna var för dyra. Det kontroversiella innehållet spelade kanske också en viss roll – skulle det ens gå att hitta skådespelare som var beredda att kasta av sig kläderna på scen? Som teaterproducent var Olle Kinch dessutom ett oprövat kort. Han var visserligen son till operetthjälten, regissören och teaterchefen Kalle Kinch, och dotterson till teaterkungen Albert Ranft, men själv hade han dittills ägnat sig åt annat, mest inom filmbranschen. Ingen trodde heller att Kinch skulle lyckas sno åt sig rätten till Oh! Calcutta!, men enligt egen utsago fick han den till rimligt pris tack vare rätta kontakter. Sporrad av succén fortsatte Olle Kinch på den inslagna vägen och blev med åren en av Stockholms mest framgångsrika teaterdirektörer. Oh! Calcutta! (1969) – titeln hämtad från en felläsning av surrealisten Clovis Trouilles målning ”Oh, quelle cul t’as” som betyder ”Åh vilken häck du har!” – var från början en skapelse av den engelske teaterkritikern Kenneth Tynan, som ville åstadkomma en föreställning med vad han kallade ”civiliserad erotisk stimulans”, ett konstnärligt högtstående alternativ till stripshower och sexklubbar. För detta ändamål anlitade han en rad framstående författare och konstnärer, som Samuel Beckett, Jules Feiffer, Edna O’Brien och Sam Shepard. Tynan var noga med att framstå som seriös, och missade inte ett tillfälle att framhålla hur väsensskild hans pjäs var från pornografi. Greppet lyckades över förväntan, och trots dåliga recensioner var publikens intresse för sofistikerad erotik (läs: nakna skådespelare) tillräckligt stort för att göra Oh! Calcutta! till en kassasuccé. Med
Från Bergman-porr till Jesus sexliv – Porrfilmerna som ingen såg Ingmar Bergman hade långtgående planer på en gladporrfilm när en skatteprocess fick honom att fly landet. Konstnären Jens Jørgen Thorsen ville göra en film om Jesus sexliv och utlöste panik i religiösa kretsar. Vi har läst manuskripten till filmerna som aldrig nådde bioduken, men som ändå diskuterades i åratal. Ingmar Bergmans ofullbordade gladporrfilm Jag tror att den här filmen kan ha sin betydelse, i alla fall för mig. Det är ju nånting som jag ska igenom, nånting viktigt, nånting som är stelt och dött och som betong. Kan jag göra det här så lossnar en gammal och infekterad sårskorpa som har suttit där och värkt alltför länge. Förutsättningen att detta ska lyckas är naturligtvis att filmen kan bli precis så besatt som den känns: Kinematografi om pornografi. Utan att förlora ansiktet. Utan att tappa balansen. – ur Bergmans arbetsanteckningar om Den förstenade prinsen
En tydlig indikator på hur relativt salongsfähig porrfilmen blivit under 1970-talet är att självaste Ingmar Bergman planerade att spela in en gladporrfilm. Dessa planer var som mest konkreta under hösten 1975, en produktiv och bra period för Bergman. Till våren skulle han
276
regissera Strindbergs Dödsdansen (1900) med en stjärnspäckad ensemble på Dramaten. Han skulle också stå som producent för Gunnel Lindbloms filmatisering av Ulla Isakssons roman Paradistorg (1973). Italiensk TV hade beställt en sju timmar lång TV-serie om Jesus av honom. Men nu, hösten 1975, levde han isolerad på Fårö och skrev på olika filmmanus. Hans fokus låg främst på att skriva manus till de två filmer han tänkte regissera och spela in under nästföljande år. Dels Ormens ägg, ett mystiskt drama med 1920-talets Berlin som fond. Dels gladporrfilmen Den förstenade prinsen. Den sistnämnda skulle bli Bergmans del av en episodfilm, som var ett samarbete med Federico Fellini. Ett liknande samarbete mellan de båda regissörerna och Akira Kurosawa hade
Federico Fellini, Ingmar Bergman och Liv Ullmann.
har ett kärleksliv och Jesus utgör inget undantag. I berättelserna talas ofta om att han umgicks med skökor, och hos Matteus omtalas att av hans 80 disciplar hälften var kvinnor. Men detta kärleksliv har förtigits i alla tider, och det jag vill visa nu är därför bara en annan och ny bild av Jesus. De kristna har varit så vana vid att leva i en värld där de haft hundra procents monopol på kulturcensuren, på att visa sin bild, att de nu blir helt desperata när de märker
288
att monopolet är slut. Jag vill bara försöka få bort de rester som är kvar.
Thorsens ord om att de kristna kommer bli ”helt desperata” av hans planer visar sig vara en försiktig underdrift. När planerna offentliggörs blir protesterna enorma. Inte minst efter att påven själv fördömer filmen. ”Filmprojektet är ytterst obskyrt och man måste anse det vara otillständigt att demokratins väktare inte ser det som sin plikt att
Som hon bäddar får han ligga Filmbranschen insåg tidigt att ett samarbete med de välrenommerade porrförfattarna skulle kunna innebära både prestige och pengar. Intresset var ömsesidigt, men resultatet inte alltid så lyckat. Ett exempel är publik- och kritikerfiaskot Som hon bäddar får han ligga
314
(1970) som regissören Gunnar Höglund gjorde i samarbete med Nine Christine Jönsson. Denna västtysk-svenska samproduktion sågades av en enig kritikerkår, som såg filmen som en förolämpning, och togs ner från biorepertoaren redan efter en vecka. Det hjälpte
lat sitt husband Jörgen Hasselblads orkester, en kvintett medelålders herrar, att slänga av sig skjortorna för kvinnornas skull. För att damerna riktigt skulle trivas hade Lorry också skaffat fram servitörer med ”hår på bröstet och mycket muskler”. På en bild från premiärkvällen ser man krogens hovmästare med
352
vita byxor och rött toreadorskärp i färd med att tända cigarren åt en kvinnlig gäst. Lorry var annars känt för att framgångsrikt ha stått emot nakentrenden i krogbranschen och i stället satsat på folkmusik, norrlandsträffar och dans för mogen ungdom. Men på sitt andra dansställe Virveln (Drottninggatan 112 i Stockholm) fick
”Leffe” – Inte bara James Fjong ”Å det är härligt att älska när man slipper bli tvingad till det …” Ur Ella, tecknad serie av Leif Rundqvist
Torsdagen den 16 januari 1969 sitter en tjugosexårig plåtslagare i Jönköping och läser Dagens Nyheter. På annonssidorna fastnar han för en märkvärdig efterlysning från Sveriges största porrförläggare.
Leif ”Leffe” Rundqvist – så heter plåtslagaren – har länge roat sina arbetskamrater med snuskiga teckningar, och bestämmer sig för att skicka in några sidor på prov. Porrförläggaren Curth Hson blir imponerad av den självlärde tecknaren, och beställer genast mera av samma sort. Leffes första porrserie får namnet Kapten Curly, det är en ganska oinspirerad historia som inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Men när Curth Hson får syn på några skisser till serien om den sexgalne försäljaren James Fjong tar tecknarkarriären fart på allvar.
378
Förebilden för seriens hjälte är en av Leffes ungdomsvänner, ”Fjongen” kallad, som har ”ett lustigt utseende och en jävla apparat”. Inspiration till de olika äventyren hämtar han från tiden som lärling på verkstaden. I omklädningsrummet har han lyssnat till arbetskamraternas skrytsamma prat om ”bakomfumlare” och att ”nuppa med hakan”. Till detta lägger han en alldeles egen jargong, som – utan jämförelser i övrigt – kan föra tankarna till Biffen & Bananens lika egensinniga slanguttryck. Det finns ingen som suckar, stönar och pustar på samma kreativa sätt som James Fjong. Hans utrop för välbehag – ”ynf” – har blivit klassiskt. Snart ritade Leffe fyra avsnitt i månaden för 1 200 kronor per avsnitt, en ganska stor summa på den tiden. Berättelserna om James Fjong publicerades under hela 1970-talet i Piff, Casanova, Nana International och andra porrtidningar. I början ritade Leffe mest för att få ihop till hyra och mat, men efter hand blev han allt mer förtjust i sin hjälte och lade ner större arbete på teckningarna. Ändå avfärdar han i dag James Fjong som sin sämsta skapelse, och talar hellre om sina andra serier: Nana, Ella och Longe Orm. James Fjong-seriens råbarkade charm påverkade en hel generation av framför allt pojkar och män. Sannolikt hade serien sina trognaste beundrare bland pojkar i puberteten, som smusslade med tidningarna på skolgården och hemma hos klasskompisar. Man hade därför kunnat vänta sig en betydligt grabbigare serie än vad som är fallet. Men de kvinnor