9789152725689

mOLLY & SIXTEN

bÖRJAR SKOLAN HELENA BERGGREN

molly & sixten börjar skolan Helena Berggren

© Helena Berggren, 2022 Utgiven av MIRKA Förlag, www.mirkaforlag.com Text & illustrationer: Helena Berggren Vissa bilder på s. 254, 255: Mika och Miriam Berggren Tryck: Print in Baltic, Litauen, 2022 ISBN 978-91-527-2568-9

Tillägnad: Miriam och Mika När Miriam började förskoleklass var det mycket som var nytt, spännande och utmanande.

För att försöka sätta ord på känslor, upplevelser och situationer i skolans värld skrev jag boken om Molly och Sixten. Det mesta i boken är baserat på sanna händelser, men en del är mitt eget hittepå.

förskoleklassen

KAPITEL 1 o

Första dagen och en flaggstång Solen skiner när Molly går mot skolan där hon ska vara med på upprop i förskoleklass. Hon går mellan mamma och pappa och håller dem båda i handen. På ryggen hänger hennes nya, glittriga ryggsäck. Den är obekväm och remmarna hårda och vassa. Mamma ville fläta Mollys långa mörka hår men Molly vägrade. Hon tycker om när det får flyga fritt i vinden och när hon känner sig blyg låter hon det hänga ner framför ansiktet.

Mamma och pappa pratar om hur underbart roligt det är att börja skolan. Molly undrar om föräldrarna egentligen önskar att det var de som skulle börja i F-klass på Björkskolan idag, i stället för Molly. Pappa säger att han spelade fotboll varenda rast när han gick i lågstadiet och mamma berättar om alla roliga böcker de fick läsa och hur hon lärde sig skriva skrivstil i en vit bok med rosa text.

Molly tar djupa andetag men förblir tyst. Hon vet inte vad hon ska säga och mamma och pappa lämnar inget uppehåll i sitt pratande för att ge henne en chans att tänka efter hur hon känner.

De går genom parken, ser snart skolgården och hör de

8

främmande skolljuden. Prat, lek, bollar som studsar och hopprep som slår mot marken. Skolgården är stor och Molly känner sig mindre än minst. Ett stort barn har klättrat upp i ett högt träd och två flickor står uppe på lekstugans tak och fäktar med varsin pinne. Överallt springer det barn som skrattar, knuffas och leker. Molly tittar nyfiket men blygt på dem. Kommer hon någonsin att rusa runt så där på skolgården? Molly tvivlar. Hon vill bara gömma sig.

I mitten av skolgården, runt den höga flaggstången med en ståtlig flagga som vajar i toppen, står en klunga barn som ser osäkra och vilsna ut. De trycker sig mot sina föräldrar och håller i stora, splitternya ryggsäckar. Molly spanar på gruppen av bleka barn. En pojke i fotbollströja kikar intresserat mot planen där några stora barn sparkar boll.

Två flickor i vita klänningar och håret i hästsvans står bredvid varandra och jämför sina armband. Molly hinner ångra att hon inte lät mamma fläta hennes hår när hon till sin lättnad ser Svea komma gående mot flaggstången. Molly skuttar till. Svea och Molly har gått i samma gymnastikgrupp i flera år och Molly vinkar ivrigt. Sveas välbekanta leende gör Molly glad och hon springer genast fram och ger Svea en kram.

9

Svea kastar med det krusade håret och ler så att en stor glugg syns. Svea har tappat en framtand! Molly tittar fascinerat på gluggen medan Svea sätter händerna i midjan och berättar att hon varit i USA på semester hela sommaren. Molly tycker att gluggen är mycket mer spännande än USA men lyssnar ändå tålmodigt när Svea berättar om Disneyland, sandstränder och munkar med glasyr.

Fler barn dyker upp. Alla tittar nyfiket men osäkert på varandra. Vissa föräldrar hälsar och nickar och föser ihop sina motvilliga barn. Andra vuxna ser lika nervösa ut som barnen och håller sig i bakgrunden med svettiga, rynkade pannor. Molly undrar om de också älskade att spela fotboll på rasten och att skriva i skrivstilsboken.

Molly känner igen en pojke som hon tror heter Leo för hon har hört andra barn ropa efter honom i parken ibland.

En flicka som heter Aina har hon träffat på lekplatsen en gång och Oskar brukar ibland vara med på sagostunden på biblioteket. Det känns bra att veta vilka några av alla de nya klasskamraterna är.

Svea pratar fortfarande på om USA och sina nya flamingosolglasögon när Molly upptäcker ännu ett barn borta vid flaggstången. Han har stora ljusblå ögon och rufsigt blont hår. Tröjan är röd med ett stort dinosaurieskelett på.

Pojken går runt flaggstången, varv efter varv. Han drar med handen längs stången medan han snurrar runt, runt.

10

Då dyker en fröken upp i klungan. Till Mollys lättnad ser hon rätt snäll ut. Hon är väldigt gammal, som en mormor.

Håret är grått och lockigt och ett par rejäla glasögon vilar på en rund näsa. Hela fröken är faktiskt rund och när hon skrattar blir hennes kinder till två rosiga bollar under glasögonen och den stora klänningen studsar över den äppelrunda magen. Hon säger att hon ska vara deras mentor och att det ska bli så roligt. Molly och de andra barnen ska få gå in i klassrummet och hitta sina platser. Det finns namnskyltar uppsatta och de ska få egna krokar och ett fack för sina grejer och en pennlåda med pennor, suddgummi, sax och lim.

Molly har svårt att lyssna på allt fröken säger. I stället följer hon pojken som fortfarande går runt flaggstången med blicken. Tolv varv, tretton, fjorton, femton varv. Då händer något. Fröken håller just på att berätta något om skolans regler när pojken trasslar in sin hand i de snören som håller uppe flaggan. Han stannar och börjar irriterat rycka i dem. Molly ser en förälder som skyndar fram emot pojken som skriker högt och sliter i snörena för att komma loss.

Fröken tystnar och vänder sig förvånad om. Alla barn och föräldrar spanar nyfiket för att se vem som vrålar och just då lyckas pojken krångla sig loss från snörena genom att knyta upp knutarna som håller dem fast vid ett litet

11

spänne på flaggstången. I samma stund som han gör det, lossnar flaggan. Med ett dovt ljud fladdrar den till och faller ner. Den landar rakt över fröken som förvandlas till ett spöke i blått och gult. Föräldrarna drar efter andan och fröken gallskriker. Pojkens mamma flämtar till och rusar förskräckt fram för att få loss henne. Någon börjar fnissa.

Fnisset sprider sig och medan föräldrarna hjälper fröken skrattar barnen så att det kluckar och bubblar i dem.

När Molly ser hur de andra barnen viker sig av skratt känner hon sig inte det minsta nervös längre. Tänk att mamma och pappa hade rätt.

Det är ju faktiskt roligt att börja skolan.

KAPITEL 2 Teckningar och TUKANER Molly har fått ett papper att rita på. Pappret är alldeles vitt och tomt. Hon har plockat fram sin pennlåda och lagt träpennor i olika färger på bänken. En röd, en orange, en gul, en grön och en ljusblå. Hon tänker rita en regnbåge, för fröken sa att man fick rita precis vad man själv ville.

Efter tre veckor i skolan har Molly lärt sig allt om att gå i förskoleklass. Hon har lärt sig namnen på alla barn i klassen och hon har regnkläder som hänger på kroken i hallen, extrakläder i en låda på hatthyllan och hittar i alla korridorer och rum på skolan. Björkskolan är en lagom stor skola, tycker hon. Det finns en klass i varje årskurs, alltså en förskoleklass, en etta, en två och en trea. Hon har inte lärt känna alla de andra barnen i klassen ännu men hon har lekt med de flesta av flickorna.

Molly förbereder sig för att börja rita. Hon kan ordningen på färgerna i regnbågen för hon har tittat noga på många regnbågar i en bok om enhörningar som hon fick när hon fyllde sex år. Hemma har hon glitterpennor som skulle passa perfekt till bilden men glitterpennor får man inte ta med till skolan. Det är en av alla skolans regler som

13

fröken berättat om och som står uppskrivna på dörren.

Man får inte heller ha med sig egna gosedjur eller leksaker.

Bara på speciella gosedjurs- eller leksaksdagar. Molly längtar tills det blir en sådan.

Hon plockar upp den röda träpennan från bänken och tittar noga på den. Den har samma färg som ketchup, inte ljust röd som hennes bästa linne eller mörkt röd som blodet som rann från knät i somras när hon trillade av sparkcykeln. Pennan har en klar och lysande röd nyans som passar perfekt till Mollys regnbåge.

Hon ritar en lång båge över pappret, synar den noga, innan hon gör en till strax ovanför och börjar fylla i fältet mellan strecken. Om hon lägger pennan lite snett mot pappret som hennes storasystrar har visat henne att man kan göra så sprider sig färgen jämnt. Därefter fortsätter hon med en orange båge och ska just börja med den gula när hon upptäcker att pennan nästan är trubbig. Hon gruvar sig lite för att gå fram och vässa pennan. Ibland går spetsen av eller så blir den för vass eller sned. Hon vill inte heller behöva prata med något annat barn.

Till slut kliver Molly ändå ner från den höga stolen och går mot katedern där en stor gammal pennvässare med vev sitter fastspänd. Det gnisslar och väser när hon vevar runt, varv efter varv, tills bara gnisslet från själva veven hörs. Hon drar ut pennan och undersöker den ordentligt.

14

Spetsen är vass som en nål när hon känner på den med fingertoppen men den är inte lös. Perfekt. Däremot blev pennan väldigt kort. Den är bara en liten stump nu och när hon lägger den i handen försvinner den inne i den kupade handflatan.

Det är svårt att styra pennan och Molly koncentrerar sig allt vad hon kan för att hålla sig innanför det gula fältet.

När hon tittar upp ser hon att hon lyckats. Faktiskt har hon lyckats väldigt bra. Teckningen är jättefin! Noggrant fortsätter hon med det gröna fältet och nu har hon bara den blåa bågen kvar.

Den blå pennan är spetsig nog i toppen men längst ner är den alldeles full av fula märken. Det ser ut som om en ekorre nafsat och smaskat på den. Molly rynkar på näsan.

Hon vet direkt att den blev så igår när Sixten lånade den för att färglägga en kattrobot. Sixten biter alltid på pennorna och fröken måste säga till honom om och om igen att låta bli men han glömmer det ändå hela tiden. Molly ville inte alls låna ut sin fina blå penna till honom men fröken sa att hon måste för en annan regel i skolan är att man ska dela med sig.

Sixten sitter vid bordet snett mittemot Molly och de är diagonalkompisar. Något som är snett mitt emot kallas för diagonalt, det berättade fröken när de fick sina platser. Axelkompisen heter Fatima och sitter till höger och mitt emot

15

Molly sitter ögonkompisen Asim. Asim skulle aldrig någonsin tugga på sina pennor, han lägger dem alltid i prydliga rader, i färgskala. När han skriver eller ritar är han supernoggrann och blir nästan aldrig nöjd. Därför suddar Asim hela tiden. När han suddat färdigt är han noga med att fösa bort allt sudd från sin bänk. Ibland hamnar suddet på Mollys plats och då puttar hon tillbaka det över bordet till hans sida för hon vill inte ha hans gamla smutsiga sudd hos sig.

Förra veckan drog hon ett streck med en tuschpenna tvärs över bordet för att visa Asim var gränsen mellan deras platser gick. Hon accepterade inte minsta sudd på sin sida om strecket, sa hon. Då sa Asim till fröken och Molly fick tvätta bänken med vatten och ett medel som luktade jättestarkt. Molly är fortfarande lite sur på Asim och hans sudd.

Regnbågen med sina vackra färger och jämntjocka fält lyser på Mollys papper. Det är dags att fylla i det blåa. Molly tvekar. Teckningen är så fin nu att hon blir nervös. Hon är så nära att bli färdig med en perfekt regnbåge. Tänk om hon ritar utanför? Tänk om hon förstör alltihop? Hon börjar darra lite på handen när hon tänker så men hon kan inte få bort tankarna.

Man kan sudda träpennors färg om man ritar fel men det syns alltid lite, lite där man suddat och hon vill verk-

16

ligen att regnbågsteckningen ska bli riktigt fin. Så fin att fröken vill sätta upp den på väggen. Eller så ska mamma få den. När man suddar kan pappret skrynkla sig också.

Molly funderar på att låta teckningen vara klar så här. Den är inte färdig men den är åtminstone inte förstörd. Kanske kan hon fortsätta på den när hon blivit äldre och duktigare? Men hon vill så gärna att den ska bli färdig så att hon kan visa upp den. Då kanske fröken tycker att hon är duktig. Molly vill vara duktig.

Molly andas hastigt när hon lyfter den blå pennan. Hon får inte göra fel. Sakta fylls det blå området med färg. Molly håller andan. Omsorgsfullt drar hon streck efter streck med pennan. I magen flyger tusen fjärilar omkring och stör henne. När hon till slut är färdig har hon ont i handen, så hårt höll hon i pennan medan hon färglade.

Regnbågen är klar och den är verkligen perfekt. Hon funderar på att färglägga bakgrunden också. Kanske med mörkblått? Eller grått? Regnbågar kommer ju fram efter att det regnat ur mörka moln men solen börjat skina igen. ”Så där som ögonen glittrar när man börjar skratta igen efter att man storgråtit”, brukar pappa säga. Molly ritar en stor sol på ena sidan pappret och ett mörkt moln på andra. Den gula pennan räcker precis för att fylla i hela solen.

När hon är nöjd plockar hon upp en grön penna och skriver MOLLY med stora bokstäver i ena hörnet och be-

17

stämmer sig för att teckningen är klar. Det är den finaste teckning hon någonsin ritat. Hon är så stolt över den att det bubblar inom henne och hjärtat slår fort. Hon kan knappt hålla sig för att få gå fram till fröken och visa upp den.

Fröken står böjd över Oskars bänk just nu men Molly klarar inte att bara räcka upp handen och vänta, hon måste springa bort till fröken direkt så hon får se. Hjärtat bultar och det bubblar i magen. Hon hoppas att fröken kommer att slå ihop händerna så där som hon gör ibland och säga ”nej, men åh, så fin”.

Molly hoppar ner från stolen med teckningen i handen och skuttar över golvet mot fröken. På andra sidan bordet reser Sixten också sig upp, för han behöver nytt rent vatten. Han målar med vattenfärg och på hans papper syns en jättestor svart klump med förfärliga klor och stora tänder. Molly sneglar på bilden och undrar om det är ett monster eller kanske en björn eller en varg. Hon funderar på det samtidigt som hon svänger runt bordskanten, just som Sixten kommer från andra hållet. Molly och Sixten krockar. Deras kroppar slår emot varandra och Sixtens plastmugg med smutsvatten skvalpar ut. Molly skriker.

Sixten också och han ylar som en olycklig hund. Han koncentrerade sig så mycket på att inte spilla ut sitt vatten.

Molly såg inte Sixten för hon tittade på hans teckning.

18

Molly puttar undan Sixten och känner hur en stor isklump exploderar i hennes mage. Teckningen! Den är förstörd! Regnbågsteckningen är förstörd! Det vita pappret är skrynkligt och dessutom har Sixtens hemska, smutsiga, monster-björn-varg-svarta färg fläckat ner det. Molly tjuter lika högt som när hon fick sin vaccination i våras. Tårarna

19

börjar rinna och ansiktet känns alldeles hett. Det gör ont inuti och hon börjar sparka och slå efter Sixten. Allt är hans fel!

Fröken är snart där och säger ”nämen oj, oj, oj” och ”det är ingen fara” och annat dumt som vuxna säger när en katastrof har inträffat fast de egentligen inte bryr sig och bara vill att man ska bli lugn och tyst igen. Men Molly tänker aldrig bli lugn igen, aldrig!

Fröken tröstar Sixten först och Molly står inte ut med det. Hon dunkar fröken i ryggen med en knuten näve och kastar regnbågsteckningen på golvet. Sedan skriker hon allt vad hon kan: ”Du är DUM!” till Sixten innan hon rusar i väg.

Ett av problemen med skolan är att det inte finns någonstans att gömma sig när man behöver vara ifred. Alla barnen sitter i samma klassrum och där finns inga bra krypin eller hemliga kojor där man kan vara när man är arg eller ledsen. Ett litet rum för tyst lek finns i andra ändan av klassrummet men där är redan Aina, Leo och Karl och lägger pussel.

Molly morrar och trycker i stället in sig i hörnet bredvid katedern, bakom gardinerna. Hon gråter in i det dammiga tyget med stora tigrar, tukaner och apor på. Hon känner vägglisten trycka mot rumpan och den kalla tapeten mot ryggen och vet att ingenting någonsin kommer att bli bra

20

igen. Teckningen är förstörd och det är omöjligt att backa tiden och låta bli att krocka med Sixten. Hon vet att hon inte såg sig för men hon vill bara tycka att det var Sixtens fel. Han är så klumpig och fumlig jämt. När hon tänker på regnbågens vackra färger är hennes förtvivlan så djup att hon hulkar och trycker ansiktet hårt in i en stor gardinflamingo. Det här är det värsta hon varit med om.

Ingen bryr sig om Molly. Hon förstår inte varför ingen kommer och försöker trösta henne. Även om hon inte skulle låta dem göra det så vill hon att någon ska försöka.

Hon lyssnar på vad som händer i klassrummet medan hon torkar snor i djungelgardinen. Fröken pratar lugnt med Sixten. Fritidspedagogen Sebastian kommer in i rummet.

Molly hör hans mörka röst och snart ser hon hans röda tofflor under gardinkanten. Han har alltid ett par röda tofflor på fötterna, med svarta spännen och röda katter på. ”Molly”, säger han mjukt. ”Låt mig vara ifred!” ylar Molly och gråter häftigare igen.

Tofflorna står kvar. ”GÅÅÅÅ”, skriker hon. Tofflorna trampar lite och backar ett steg. Molly stirrar förskräckt på dem. De får inte gå.

Tänk om han lämnar henne ensam med all förtvivlan.

Tänk om han inte bryr sig nog för att stanna kvar. Hon bankar med händerna på gardinen och skriker att han ska gå sin väg. Tigrar och tukaner flyger hit och dit. Men inom

21

sig vill hon inte att Sebastian ska lämna henne ifred. Hon vill att han ska stanna kvar trots att hon är arg. Oroligt undrar hon om han kommer att göra det. Om han kan stå ut med henne och alla hennes känslor. Till slut blir hon tyst. Orkar inte skrika mer. Hon snyftar och snorar och det gör ont att andas. Tofflornas röda katter syns fortfarande.

Sebastian sätter sig på knä på andra sidan gardinen. ”Jag letar efter en vild tiger”, säger han med pipig röst och märklig dialekt, ”jag har hört att det ska finnas sådana i den här djungeln.”

Molly snörvlar. Sebastian är så fånig jämt, tänker hon.

Då ser hon siluetten av hans händer på andra sidan gardinen. Fingrarna vandrar hotfullt över tyget. När de möter djuren uppstår en vild kamp. Han brottas med tukaner och påfåglar. Molly pressar sig bakåt så att han inte når henne. ”Jag fick en!” vrålar Sebastian då och kastar sig på golvet och rullar runt med en bit av gardinen i händerna. ”Nej, det var bara en vanlig papegoja, attans”, mumlar han efter en stund, släpper gardinen och börjar om på nytt. Gardinen närmar sig Molly. Hon fnittrar, kryper ihop i hörnan och trycker sig mot väggen men det hjälper inte.

Sebastians händer kittlar henne genom gardinen och han skriker: ”Jag har en, jag har en! En tiger! En vild en!”

Nu skrattar Molly så det kluckar i magen och resterna

22

av den gamla gråten rosslar i halsen. Sebastian drar hastigt bort gardinen och ler mot henne. Lägger huvudet på sned. ”Det var en söt liten tiger, den verkar ju helt ofarlig.

Den kanske jag ska ta som husdjur och föda upp på små makrillar och falukorv”, gullar han och killar henne under hakan som om hon vore en tigerunge.

När han är så där snäll darrar Mollys underläpp till och gråten kommer tillbaka. Hon suckar och lutar huvudet mot väggen. Vet inte vad hon ska göra nu. Sebastian sätter sig bredvid henne. Han lägger armen om henne och den tjocka tröjan är varm och luktar kryddor. Han säger ingenting om att de ska fixa teckningen, låter henne bara luta huvudet mot hans axel. Det verkar som att han förstår att det aldrig någonsin går att göra teckningen bra igen. Det är sorgligt men sant. ”Stackars dig, jag förstår att du blev ledsen”, säger han mjukt.

Fröken lämnar Sixtens plats och kommer bort till Molly.

Då ställer sig Sebastian upp, stryker Molly över håret och går bort till Ella som räcker upp handen och behöver hjälp.

Fröken har Mollys teckning med sig. Hon försöker släta till pappret. ”Såja, Molly, se så fin teckningen är. De svarta fläckarna ser ju ut som ännu fler regnmoln, riktigt stora och fluffiga och fantasifulla. Jag tycker att Sixten och du lyckades

23

ovanligt bra med att skapa dem. Ibland gör oväntade händelser att saker blir bättre än man kunnat komma på själv.

Många nya upptäckter och uppfinningar kommer till på det sättet. Sluta gråta nu, det är ju bara en teckning.”

Molly känner hur halsen stockar sig. Hur kan fröken säga så? Teckningen är jätteviktig och den är inte alls fin längre. Regnmoln ser väl inte ut så där? Hon kastar en arg blick på bilden. Eller gör de? Det svider i ögonen av all gråt och hon blinkar och kisar.

Fröken tar pappret, trycker två häftstift i de övre hörnen och sätter upp den på den orange tavlan som hänger på ena väggen i klassrummet, bredvid hyllan med byggklossar och bollar. Molly vill inte att fröken ska använda häftstift för då blir det hål i pappret och hål kan man inte laga.

Hon ville att fröken skulle sätta upp bilden på vita tavlan, med magneter, helst de som ser ut som nyckelpigor. Men hon säger ingenting för hon vet att fröken inte kommer att förstå. Fröken säger åt henne att gå tillbaka till sin plats och plocka undan för nu är det rast och hon frågar inte alls efter vad Molly tycker.

Alla barnen i klassen slänger sitt skräp i papperskorgen, lägger undan halvfärdiga teckningar i sina fack och stoppar pennor i sina pennlådor. Molly tittar på Sixten som tuggar på en grön pennstump. Han ser upp och ler så att en djup smilgrop syns i ena kinden.

24

”Har du sett vår bild? Den är superhäftig”, säger han glatt.

När alla barnen springer ut drar Molly fötterna efter sig och stannar i dörröppningen. Hon vänder sig om och tittar surt på teckningen på den orange tavlan. Lägger huvudet på sned och studerar de stora, bulliga molnen bakom regnbågen. De mörka fälten påminner faktiskt lite om ovädersmoln och den delen som är skrynklig ser ut som åska och har hamnat rätt över molnet.

Bilden blev inte alls som hon hade tänkt sig. Men ändå.

Rätt fin, tänker hon och går ut i kapprummet och sätter på sig de vita sandalerna med små gula blommor på. Hon ler lite när hon ser att några andra barn håller på att slå runt det nya långa hopprepet utanför dörren. Hon har just lärt sig hoppa tre hopp i följd och vill gärna vara med och leka.

Hon drar snabbt koftärmen under näsan så att det sista snoret torkas bort och skuttar sedan ivrigt ut genom dörren. Hennes ögon glittrar. Så där som ögonen glittrar när man börjar skratta igen efter att man storgråtit.

25

När Molly börjar i förskoleklass får hon både en egen, blå pennlåda och en massa klasskamrater. Hon älskar att läsa och åka på skolutflykt men ibland vill hon inte gå till skolan alls. Då blir hon en sten.

Sixten har röda hörselkåpor och gör oftast tvärtemot vad lärarna vill.

Fatima säger att Sixten är konstig men ingen hittar på så roliga lekar som Sixten och när han har bestämt sig för någonting är han ostoppbar!

När Molly och Sixten en dag upptäcker ett märkligt mysterium i lärarrummet bestämmer de sig för att lösa det tillsammans.

Molly & Sixten är en bok till alla barn som behöver någon som förstår, lyssnar och talar för dem. Och en bok till alla föräldrar och lärare som finns runt omkring dessa barn.