Mitri Raheb tillhör den krympande kristna kyrkan i Betlehem, på Västbanken, i Israel och Palestina – i hela Mellanöstern. Kanske hör han och vännerna i den församling där han är präst till de sista som läser om Jesu liv i ett ockuperat land och själva är där. I Tro under ockupation berättar Mitri Raheb om hur bibelläsning och bibeltolkning kan ge hopp också i en sådan situation. Det palestinska folket har levt under en lång rad främmande härskare, men ingen av dem har lyckats hålla sig kvar vid makten. ”Detta är ett viktigt bidrag till förståelsen av palestinsk kultur och palestinskt liv i en svår tid. Mitri Raheb har alltid gett hopp till Palestinas folk genom praktiskt handlande.”
Tro under ockupation
”Min generation kan vara den sista i Palestina som brottas med bibelordet och dess betydelse i den ursprungliga miljön.”
Tro under ockupation Palestinsk bibeltolkning
Jean Zaru, kyrkoledare i Vännernas samfund i Palestina
Anders Wejryd, tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan Mitri Raheb är präst i den evangelisk-lutherska Christmas Church i Betlehem, författare och initiativtagare till en rad projekt och institutioner i sin hemstad. En av hans tidigare böcker, Betlehem belägrat, har översatts till svenska. ISBN 978-91-526-3455-4
9
Tro under ockupation podoms-15.indd 1
Mitri Raheb
”Allvarligt och genomtänkt lotsar Mitri Raheb läsaren till utsiktspunkter där linjer som många förbisett blir synliga. Han är partisk – men det är också många av dem som säger att de är opartiska i dessa frågor. Det är en oroväckande bok, en bok som öppnar våra ögon.”
Mitri Raheb
789152 634554
2015-01-27 14.41
2
Tro under ockupation Palestinsk bibeltolkning
Mitri Raheb Översättning: Ulla-Stina Rask
3
Första upplagan, print on demand originalets titel: Faith in the Face of Empire: The Bible through Palestinian Eyes copyright © Mitri Raheb 2014 originalförlag: Diyar publishing svensk copyright © 2015 Verbum, Stockholm översättning: Ulla-Stina Rask form: Margareta Brisell Axelsson omslagsfoto och produktion: Rask & Rask ab tryck: Publit Sweden ab, Stockholm 2015 isbn: 978-91-526-3455-4 Verbum Förlag ab Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se
4
innehåll
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 1 Historien och den bibliska berättelsen . . . . . . 19 2 Ett förspel till en palestinsk berättelse . . . . . . 35 3 Mellanösterns geopolitik . . . . . . . . . . . . . 57 4 Palestina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 5 Imperiet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 6 Palestinas folk . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 7 Gud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 8 Jesus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 9 Anden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 Epilog: Fantasi och hopp . . . . . . . . . . . . . . 148 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 Informationskällor på internet . . . . . . . . . . . 175 5
6
Förord Vi har just passerat Cypern och är på väg in över israeliskt territorium. Destinationen är Amman. Vi uppmanas att spänna fast säkerhetsbältena. Inte för att det är dags för landning utan för att den israeliska säkerhetstjänsten kräver det, får vi veta av den österrikiska flygvärdinnan. Jag sitter just då och läser manuskriptet till denna bok (av en tillfällighet sitter författaren Mitri Raheb på samma flyg några stolsrader framför mig på väg hem till Betlehem via Jordanien). Jag har precis kommit till avsnittet om imperiet och vad som kännetecknar det. Och läser att där ”handlar allt om kontroll. … för att upprätthålla säkerheten i hur människor i och omkring imperiet … rör sig.” Imperiet är ett nyckelbegrepp i denna bok. Inte folk, inte land, inte religion. Ordet finns dessutom redan i bokens engelska titel. Imperierna har avlöst varandra i den region i Mellanöstern där Bibeln kommit till. Imperierna är den makt som hållit landets folk under ockupation. Utifrån denna flertusenåriga erfarenhet läser Mitri Raheb, vars förfäder och förmödrar har levt och bott här i alla tider, Bibeln. Det är ett sätt att läsa Bibeln som inte är 7
ovanlig utan tvärtom mycket vanlig speciellt i delar av världen där folk levt lång tid under förtryck och ockupation. I Bibelns berättelser om befrielse ur slaveri har de fått kraft och hopp i sin egen situation. För en del av oss speciellt i västerlandet har en sådan bibelläsning handlat om den inre människans frälsning från syndens slaveri, som inte minst handlat om moraliska försyndelser, och hoppet om ett Kanaans land som flyter av mjölk och honung bortom denna tidens flod. Och då har Guds egendomsfolk, som det beskrivs i Bibeln, blivit ersatt av ett nytt konungsligt släkte. Och följden har i Europa blivit en historia av förföljelse och förintelse av det folk som inte längre ska finnas till enligt denna bibelläsning och tro. Om man i läsningen av denna bok lyckas att inte ramla ner i traditionella schabloner och kritik kommer man att i bokens senare och sista del få se en vision. ”Tron på att det finns något som är starkare än imperiet är ett viktigt och nödvändigt steg mot att våga ifrågasätta det. Gud ifrågasätter imperiets allmakt.” Det är en utgångspunkt för visionen. Raheb för sedan ett resonemang om saligprisningen ”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva landet” (Matt 5:5). Lukas som gärna talar om de fattiga, hungriga och törstiga hoppar helt enkelt över denna vers. Kanske för att det är svårt att förandliga ödmjukheten som man lättare gör med fattigdom, hunger och törst. Visionen målas utifrån den kyrka som föddes i Jerusalem den första pingstdagen inte för att bli ett nytt imperium utan för att öppna för ett nytt och pluralistiskt sätt att se på regionen runt Medelhavet. En syn och en andlighet som 8
välkomnar mångfald och pluralism och ser detta som en styrka. Mellanöstern gav världen de heliga böckerna. I modern tid har det försett världen med olja. Men idag krävs mer. Visionen är att det skulle kunna ge världen en förebild av en samexistens som idag ter sig omöjlig, men inte mer otänkbar än att ängeln förkunnade fred i Betlehem för befrielselängtande människor mitt under romersk ockupation. Utmaningen är att tänka tillräckligt stort med löftet om att de ödmjuka skall ärva landet. Denna bok kräver en vilja att tänka större, åtminstone annorlunda. Jan-Olof Johansson Biskop i Växjö stift
9
10
Inledning Jesus var en palestinsk jude i Mellanöstern. Om han skulle vilja resa till länder i västvärlden idag, skulle han tas åt sidan för ”stickprov” där hans identitet och papper skulle bli föremål för noggrann kontroll. Bibeln är en bok som kommit till i Mellanöstern. Den är en produkt av den regionen, så komplex som den är. Det som jag säger nu kan låta som självklarheter, men det är min bestämda uppfattning att det inte uppmärksammats tillräckligt. Jag är själv från Mellanöstern, men ändå är det inte förrän de senaste tio åren som jag på allvar börjat upptäcka de geopolitiska förhållandena i den här regionen. Mer och mer har jag känt att det inte är en slump att de tre monoteistiska religionerna och deras heliga skrifter – på gott och ont – har sina rötter här. Utgångspunkten för den slutsatsen är, liksom för den här boken, geopolitisk. För mig som palestinsk kristen blev det en fascinerande aha-upplevelse att komma till den insikten. Det var inte i någon akademisk miljö i väst som den här insikten kom till mig, inte heller var det mina teoretiska studier vid något forskningscenter som ledde fram till den. Nej, den föddes ur den kunskap som jag gradvis inhämtade ”på 11
fältet” genom att följa och iaktta processer och skeenden i Palestina under en längre tidsperiod. Kort sagt gick det till så att jag observerade, analyserade och försökte förstå vad det var som hände runt omkring mig. Observation är vetenskapens moder. I det avseendet kan den här boken inte betraktas som ”mindre vetenskaplig” än om den hade kommit till i en västerländsk akademisk miljö utifrån en västerländsk metodik. Jag vill påstå att den faktiskt är ”mer vetenskaplig”, eftersom den grundar sig på ingående observationer på marken i Palestina under en lång tidsperiod. Genom observation kan vi identifiera mönster eller logiska fakta även om mycket av det vi ser förefaller ytterst ologiskt och oförutsägbart. Jag har observerat den geopolitiska och socio-religiösa händelseutvecklingen i Palestina på daglig basis under de senaste tjugofem åren. Dessutom är jag präst. Söndag efter söndag är det min uppgift att gå upp i predikstolen för att ”översätta” bibelordet för dem som sitter i bänkarna. Och som präst vägrar jag separera det dagliga livets verklighet från Bibelns verklighet genom att förkunna ett ”billigt evangelium” som varken utmanar verkligheten eller låter sig utmanas av den. Det är detta uppdrag – som är personligt, kontinuerligt och djupt allvarligt – som utgör den miljö där jag har gjort de här upptäckterna. Det jag presenterar här är en teologi både ur och för det palestinska sammanhanget. Men det betyder inte att innehållet i den skall förringas, eller allvaret i den ifrågasättas. Jag tror tvärtom att jag just genom att leva mitt i den dagliga kampen i Palestina, som en kristen som dagligen brottas med bibelordet och som en akademiker som försöker analy12
sera och förstå vad det är som pågår runt omkring mig, har haft tillgång till en unik miljö och plattform för att kunna göra de upptäckter jag gjort. Parametrarna för det här experimentet utgörs av livet som kristen på palestinsk mark under israelisk ockupation. Den här boken är mitt försök att dokumentera den här erfarenheten så att dessa upptäckter inte skall gå förlorade utan finnas tillgängliga för en större publik att bygga vidare på. Miljön för experimentet är i hög grad unikt, och det är inte säkert att det kan bli möjligt att återskapa den i framtiden. Den bistra verkligheten där procenttalet av kristna invånare i Israel-Palestina och över hela Mellanöstern sjunker för varje år, innebär att en viktig komponent i underlaget för den här boken – den kristna närvaron – försvinner. Min generation kan vara den sista i Palestina som brottas med bibelordet och dess betydelse i den ursprungliga miljön med en permanent ockupation.1 När jag begav mig till Yale Divinity School i juni 2012 för att skriva den här boken, trodde jag att jag hade ganska klart för mig hur den skulle bli. Min intention var att presentera en ny teori inom biblisk hermeneutik (texttolkning, övers. anm.), som jag hade arbetat med i nära tio år. Jag ville att boken skulle bli ett akademiskt inlägg som främst riktade sig till teologer och teologistudenter, på ett språk som de kände sig hemma med. Men efter bara en veckas arbete med mitt material, insåg jag att det här är inte jag. I stället för att skriva en bok om metodologi och teoretiska begrepp som bara kunde begripas av teologiskt fackkunniga, beslöt jag att skriva på en mer populär nivå. Jag ville att boken skulle bli tillgänglig för lekfolk som försöker förstå sig på Bibeln, och också för dem som är intresserade av Mellan13
Epilog:
Fantasi och hopp Jag föddes i Betlehem i en kristen palestinsk familj. Palestina är mitt hem, och kristendomen min tro. Det här är mina fysiska och andliga förfäders land. Jag föddes under jordansk regim och i femårsåldern upplevde jag början av den israel iska ockupationen av Betlehem. Nu har jag fyllt femtio och har redan varit vittne till tio krig i mitt liv. När Yasser Arafat och Yitzhak Rabin skakade hand i Vita Huset 1993 trodde jag att israeler och palestinier äntligen skulle kunna leva tillsammans i fred. Idag oroar jag mig för mina två döttrar Dana och Tala och undrar om de någonsin skall få uppleva fred under sin livstid. Ändå är jag övertygad om att krig inte är det oundgängliga ödet. Änglarna förkunnade trots allt fred på jorden mitt under den romerska ockupationen. Fred i det heliga landet måste vara ett uppdrag för oss alla. Vi kan inte frånsäga oss ansvaret för våra medmänniskor. Ett aktivt ansvarstagande hör samman med mogna medborgare och är avgörande för att ett civilsamhälle skall fungera och blomstra. Jag vet att många har gett upp om fred i Mellanöstern. Många har gjort sitt bästa men till ingen nytta. Jag skulle 148
vilja säga att världen har ”hanterat” konflikten snarare än löst den. Den modell som hittills styrt fredsprocessen har varit ett slags Pax Romana där imperiet dikterat villkoren antingen genom ändlösa processer eller med fakta på marken (bosättningar, konfiskering av mark, kolonisation etc) och på det sättet köpt sig tid för att utvidga imperiets gränser. Pax Romana avvisades av invånarna i Judeen under det första århundradet, och liknande modeller avvisas förståeligt nog av palestinierna på 2000-talet. En fred som dikteras av imperiet är inte önskvärd, möjlig eller bestående. Frågan är därför om det överhuvud taget är möjligt att uppnå fred med imperiet? Våra förfäder och förmödrar i Bibeln kämpade gång på gång med denna kritiska fråga och kom fram till diverse svar. Några författare, till exempel Deutero-Jesaja, såg imperiet som ett redskap i Guds hand för att förverkliga hans vilja (Jes 45:1–4); andra såg imperiet som ondskans yttersta axel som Gud skulle förgöra totalt (Upp 18). Och Trito-Jesaja föreställer sig det otänkbara: ”Vargen och lammet betar tillsammans, lejonet äter hö som oxen. Och jord är ormens föda” (Jes 65:25). Här får vi en vision av en ny verklighet i Mellanöstern: vargen (metafor för imperiet) blir som ett husdjur och kommer inte längre att skada lammet, och lejonet (metafor för supermakten) blir tamt och kommer att beta gräs som en oxe. En ny verklighet målas upp där imperiet lägger ner vapnen, upphör att sätta sin tro till och spendera sina tillgångar på militärmakt och i stället lever i fred. 149
Är det här bara en illusion, önsketänkande eller en hallucination? Jag tror inte det. Livet i allmänhet och livet i det heliga landet i synnerhet handlar om att leva i spänningsfältet mellan ”världen så som den är” med alla dess fula och smärtsamma realiteter, och ”världen så som den skulle kunna vara”. Det är den här spänningen vi har att balansera i. Om vi fastnar för mycket i ”världen så som den är” riskerar vi att bli bittra. Om vi drömmer för mycket om ”världen så som den borde vara” blir vi naiva och passiva. Vi måste leva med fötterna på jorden, stadigt förankrade i verkligheten i denna värld med dess imperier och på samma gång engagera oss i att med våra egna händer skapa en för smak av det rike som skall komma. Vi måste lära oss att hitta balansen mellan historien med allt dess elände, och visionen om en framtid med löften, i ständig medvetenhet om att nuet är det utrymme vi har för att hela sår och att fånga möjligheterna. Vi behöver analysera mönstren från det förflutna utan att falla in i någon typ av fatalism som gör oss till offer för historien, för i samma stund som vi förlorar förmågan till vision förlorar vi också framtiden. Utan tro finns ingen vision, utan vision finns ingen nyskapelse och utan nyskapelse finns ingen framtid. Tron förkroppsligar synen att vi kan föreställa oss något som hittills inte förekommit i vår historia. Det är av yttersta vikt för människorna i Mellanöstern att de skapar en ny vision för regionen. Hittills är detta exakt vad som saknats i den så kallade arabiska våren. Våra bibliska förfäder hade visionen om ett land som sträckte sig ”ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat” (1 Mose 15:18). En del evangelikala kristna tror att det är dessa två vattendrag som skall vara de yttre gränserna 150
för ett större Israel – de blå linjerna på den israeliska flaggan ses som symboler för dessa två stora floder. Sådana ambitioner hör till en imperialistisk expansionspolitik. Men om vi utgår från den geopolitik i Mellanöstern som vi tidigare avhandlat, där Palestina alltid slitits mellan angränsande imperier och utnyttjats antingen som buffertzon eller som slagfält, blir visionen en annan. Området mellan Nilen och Eufrat kan då ses med utgångspunkt från landets folk och inte från imperiet, och då blir Palestina som en fågel med två vingar där Egypten är den ena vingen söderut och den andra blir Syrien och Irak i norr. En fågel kan inte flyga om vingarna inte är synkroniserade. Felet med Camp David-avtalet 1979 var att det inte kunde samordna de två vingarna för att båda skulle bli delaktiga i avtalet. De involverade parterna trodde att fågeln skulle kunna flyga med bara en vinge. Detta var kanske den största och avgörande missen. Det var också orsaken till att Oslo-avtalet misslyckades. För det palestinska folket måste visionen involvera regionen. Den måste inkludera de angränsande regionala rikena, även de mindre länderna Jordanien och Libanon som i viss utsträckning delar Palestinas öde. Det är inom dessa större områden mellan de två floderna som det palestinska folket brukade röra sig för att söka skydd och göra affärer. Det är i den här regionen som hela den bibliska historien utspelade sig. Områdena mellan Nilen och Eufrat är idag en region med stor turbulens. Vi vet inte vad som kommer att hända i Syrien, Egypten, Irak, Libanon eller ens i Jordanien och Palestina. Vi kan vara på väg in i en mörk tunnel av ovisshet, våld och kaos. Därför är det ännu viktigare att bygga upp en levande vision.1 Jag förstår om det här kan låta verklighets 151
främmande. Men det är just det som är min poäng – nämligen varför en sådan vision och en föreställning om något annat behövs så förtvivlat väl. Vi måste lära oss att tänka oss något som just nu är otänkbart. Regionens problem är också det palestinska folkets problem, då de inte kunnat, och inte kan, tänka tillräckligt stort. Oftast har folken i regionen varit alltför upptagna med sina egna smala agendor och mål som de sett som viktiga för det egna landet, för att kunna se den större bilden. Mellanösternregionen är egentligen inte fattig, men den har blivit fattig på grund av makthavarnas politik, den pågående israelisk-palestinska konflikten och den imperialistiska exploateringen av dess naturtillgångar såväl som mänskliga resurser. Kan vi föreställa oss ett nytt Mellanöstern? Kan folken i Mellanöstern föreställa sig ett nytt Mellanöstern? Kan vi göra det nu, i vågorna efter den så kallade arabiska våren, när allt tycks falla sönder i subkulturer och sekteristiska grupper? Kan vi göra det i en tid då imperier försöker rita upp linjer för ett nytt Mellanöstern, som inte nödvändigtvis ligger i folkens egna intressen? Jag tror att på grund av alla dessa faktorer är en ny vision av folket och för folket inte en lyx utan en absolut nödvändighet. Utan en ny och dynamisk vision, och utan utrymme för en föreställningsprocess som den jag beskrivit, kommer regionen att hamna i en ond kaosspiral. ”Utan profeter förvildas folket” (Ords 29:18). Det är just i detta sammanhang av den så kallade arabiska våren, när många regionala och internationella krafter försöker knuffa och dra regionen i olika riktningar, som vi måste stanna upp och tänka efter vilken framtidsvision regionen erbjuder sina barn. Det är i denna tid av 152
enorma utmaningar som den kreativa och visionära tron reser sig för att upptäcka de ändlösa möjligheter som finns i den. Den visionära fantasi som tron kan föda, sätts på prov i tider som dessa. (Exempel på vad fantasin kan leda till kan vi läsa om i t ex Esters bok.) Det är bara en kraftfull vision som kan lyfta upp regionen ur det kaos som råder nu. Det är bara om vi kan föreställa oss något helt nytt, som vårt folk kan få uppleva liv och liv i överflöd. Precis som alla andra, de som demonstrerat på gator och torg i arabvärlden, så önskar vi ingenting annat än att få ha ett liv och en framtid – att få uppleva frihet, värdighet och jämlikhet, att ha arbete och trygghet och att kunna välja bland alla oräkneliga möjligheter som finns. De politiska analytikerna påminner oss om de enorma utmaningar som Palestina och den övriga regionen står inför, men fantasin visar oss på de oändliga möjligheter som faktiskt finns inom räckhåll. Bron mellan enorma utmaningar och oändliga möjligheter utgör hopp i aktion. Fantasin, visionen, är det vi ser. Hoppet är att idag omsätta i handling det vi ser. Hoppet är det som ger kraft att fortsätta fokusera på den större visionen medan vi tar små och ofta odramatiska steg i riktning mot den framtiden. Fantasin kan vara mycket bedräglig om den inte är kopplad till en väldefinierad strategi och en plan. Hoppet väntar inte på att visionen skall dyka upp. Hoppet är vision i aktion idag. Tro som gör människor passiva, depressiva eller desillusionerade är inte tro utan opium. Sådant har vi mycket av i vår region och även i övriga världen. Tro är att gå imperiet till mötes med öppna ögon som gör att vi kan analysera vad som händer och på samma gång bygga upp en förmåga att se längre än till våra 153
nuvarande möjligheter. Hopp är att leva i verkligheten och samtidigt investera i en ny och annorlunda verklighet. Profeten Jeremia från Jerusalem är inkarnationen av detta bibliska hopp. När hans stad brändes ner och det tempel där han tjänade blev förstört, tycktes allt hopp vara ute. Men när Jeremia satt i fängelse fick han av sin kusin förslaget att köpa en åker i närheten av Jerusalem (Jer 32:1–15). Jeremia gjorde det. Han lyckades föreställa sig en framtid bortom den förstörelse som rådde runt omkring honom. Men hoppet låg inte bara i detta. Hoppet var beslutet att investera i området vid en tidpunkt när ingen vettig människa skulle ha vågat göra det. Hoppet är tro i aktion i mötet med imperiet. Hopp är det vi gör idag. Det är bara det vi gör idag som ett trons folk och som engagerade medborgare, som kan förändra historiens gång. Detta är den profetiska tradition som föddes i Palestina, en tradition som vi måste hålla levande.
154
Mitri Raheb tillhör den krympande kristna kyrkan i Betlehem, på Västbanken, i Israel och Palestina – i hela Mellanöstern. Kanske hör han och vännerna i den församling där han är präst till de sista som läser om Jesu liv i ett ockuperat land och själva är där. I Tro under ockupation berättar Mitri Raheb om hur bibelläsning och bibeltolkning kan ge hopp också i en sådan situation. Det palestinska folket har levt under en lång rad främmande härskare, men ingen av dem har lyckats hålla sig kvar vid makten. ”Detta är ett viktigt bidrag till förståelsen av palestinsk kultur och palestinskt liv i en svår tid. Mitri Raheb har alltid gett hopp till Palestinas folk genom praktiskt handlande.”
Tro under ockupation
”Min generation kan vara den sista i Palestina som brottas med bibelordet och dess betydelse i den ursprungliga miljön.”
Tro under ockupation Palestinsk bibeltolkning
Jean Zaru, kyrkoledare i Vännernas samfund i Palestina
Anders Wejryd, tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan Mitri Raheb är präst i den evangelisk-lutherska Christmas Church i Betlehem, författare och initiativtagare till en rad projekt och institutioner i sin hemstad. En av hans tidigare böcker, Betlehem belägrat, har översatts till svenska. ISBN 978-91-526-3455-4
9
Tro under ockupation podoms-15.indd 1
Mitri Raheb
”Allvarligt och genomtänkt lotsar Mitri Raheb läsaren till utsiktspunkter där linjer som många förbisett blir synliga. Han är partisk – men det är också många av dem som säger att de är opartiska i dessa frågor. Det är en oroväckande bok, en bok som öppnar våra ögon.”
Mitri Raheb
789152 634554
2015-01-27 14.41