9789152634073

Page 1

ylva eggehorn Att ta ansvar för Gud

Han är tysk, kristen, hon holländska, judinna. Han bor i Berlin, hon i Amsterdam. Båda står på tröskeln till en euro­ peisk katastrof – Hitlers välde som snart ska lägga en hel kontinent i ruiner. De har onda aningar. De ser klart och tidigare än många andra vad som är på väg. De har möj­ ligheter att fly för egen del men väljer att stanna kvar där de befinner sig, för att göra vad de kan i en situation som kommer att ställa dem inför omöjliga och extrema val. Hon heter Etty Hillesum. Han Dietrich Bonhoeffer. De möttes aldrig, men deras liv löpte i parallella spår under krigsåren i Europa. Här berättar Ylva Eggehorn deras hi­ storia – om motstånd och hängivenhet – med reflektioner över deras banbrytande idéer. Hon ställer citat ur deras skrifter och yttre händelser i deras liv i dialog med var­andra och reflekterar över varför deras tankar är ytterst aktuella i vår tid. Båda talar om en tro utan maktanspråk, en djup kärlek till det jordiska livet och om den största utmaningen av alla: att ta ansvar för Gud.

ylva eggehorn

Att ta ansvar för Gud Om hängivenhet som motstånd

Ylva Eggehorn är författare, poet och dramatiker men är även verksam som översättare, föreläsare och kulturjournalist.

9 634073

ISBN 978-91-526-34073

789152

En bok om Etty Hillesum & Dietrich Bonhoeffer


2


ylva eggehorn

Att ta ansvar för Gud Om hängivenhet som motstånd

3


© 2004 Ylva Eggehorn & Verbum ab (Cordia) Omslag och grafisk form: Tomas Einarsson Omslagsbild: Majsan Sundell Tryck: Publit Sweden AB, Stockholm 2014 isbn 978-91-526-3407-3 Utdrag ur Dietrich Bonhoeffer, Widerstand und Ergebung. Briefe und Aufzeichnungen aus der Haft publicerade med tillstånd av Chr. Kaiser / Güthersloher Verlagshaus GmbH, Güthersloh. Svensk översättning: Ingemar Lindstam. Utdrag ur Etty Hillesum, An Interrupted Life and Letters from Westerbork publicerade med tillstånd av Uitgeverej Balans, Amsterdam. Svensk översättning: Ylva Eggehorn. Utdrag ur Etty Hillesum, Det förstörda livet. Dagböcker 1941–43 publicerade med tillstånd av Uitgeverej Balans, Amsterdam. Svensk översättning: Brita Dahlman. Utdrag ur Mary Bosanquet, The Life & Death of Dietrich Bonhoeffer publicerade med tillstånd av Pollinger Limited och rättighetsinnehavaren. Svensk översättning: Ylva Eggehorn. Citaten på sid 6 ur Dietrich Bonhoeffer: Den lilla boken om sann vishet, Libris 2003, respektive Etty Hillesum: An Interrupted Life and Letters from Westerbork. Verbum AB Box 22543 • 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 • www.verbum.se


9 16 24 32 41 48 52 56 59 63 67 75 81 85 90 96 101 108 114 123 132 141 153 163 168 173 180

Katastrofens försommar Det första mötet med Dietrich Bonhoeffer … och så kom Etty Dagar som stora, solbelysta slätter Dietrich Kriget – det första Konsten att få omkull en terapeut Farväl, det har varit mig ett nöje En stilla stund? Barnet som inte kunde födas Snaran dras åt Kärlek och attentatsplaner Radioföredraget som bröts Den ideologiska kampen börjar Liv i gemenskap och efterföljelse New York tur och retur Mötet i Sigtuna Barackens tänkande hjärta I en framtidslös stund Konsten att njuta av livet Världen som skrift, bild och musik De religionslösas herre Nya ord, överskridande tillhörigheter Att ta ansvar för Gud Den dyra nåden – Dietrichs sista dag Ett levande offer Litteraturlista


Mot glömskan skyddar bara kärleken. Dietrich Bonhoeffer Det är sant att världen dör en egen död för var och en av oss, och ändå fortsätter den att finnas till. Etty Hillesum

6


Den här boken handlar om två personer som oberoende av varandra dock förde ett slags samtal i sina liv och sina texter, ett samtal vi som läsare kan följa i efterhand och reflektera vidare över. Etty är okänd för många, och Dietrich håller på att glömmas bort också av dem som tycker sig känna till honom. I den här boken möter vi deras liv och tankar genom åtskil­ liga längre citat. Förkortningar inom parentes i texten anger varifrån utdragen är hämtade. När det gäller An Interrupted Life and Letters from Westerbork och The Life & Death of Dietrich Bonhoeffer är översättningen gjord av författaren. I några fall är den svenska översättningen av breven ur Motstånd & underkastelse och Liv i gemenskap lätt bearbetade. (ail) (dfl) (l&d) (m&u) (e) (lig)

An Interrupted Life and Letters from Westerbork, Etty Hillesum. Översättning från holländska: Arnold J Pomerans Det förstörda livet. Dagböcker 1941–43, Etty Hillesum. Översättning: Brita Dahlman The Life & Death of Dietrich Bonhoeffer, Mary Bosanquet Motstånd & Underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset, Dietrich Bonhoeffer. Översättning: Ingemar Lindstam Efterföljelse, Dietrich Bonhoeffer. Översättning: Ylva Eggehorn Liv i gemenskap – därför behöver kristna varandra, Dietrich Bonhoeffer. Översättning: Ingemar Lindstam 7


8


Katastrofens försommar

Hon kommer cyklande en vårdag i Amsterdam när vinden är så ljum att man praktiskt taget skulle kunna ha ett förhål­ lande med den, hon är bara tjugosju, med mörka ögon som speglar ljus och skugga; ett uppmärksamt, livfullt och nyfiket ansiktsuttryck har hon, det känns som om hon vill flyga ut ur sig själv för att kunna ta in hela världen – en intellektuellt brådmogen, energisk varelse under ett moln av svart hår. Hon lever i en storfamilj och Hannes Wegerif, som äger huset där storfamiljen bor, är hennes älskare. Snart kom­ mer hon också att vara passionerat förälskad i sin terapeut, Julius Spier – utan att lämna Hannes. På pakethållaren lig­ ger några böcker fastklämda och hon balanserar en kasse med grönsaker och blommor på cykelstyret. Livet är så märkligt och överraskande och så oändligt varierande, och vid varje vägkrök förändras utsikten plötsligt helt och hållet. De flesta människor håller fast vid stereotypa idéer om livet. Vi måste befria oss själva från alla föreställningar, alla slagord, allt sökande efter säkerhet, vi måste ha modet att släppa allt, alla bilder, alla konventioner. Det är bara då livet öppnar sig, rikt och överflödande utan gräns, också i det lidande som det ger oss. (ail) 9


Han står i en trädgård i Berlin strax efter återkomsten från USA, någon tar vara på ögonblicket och knäpper en bild på honom, men han vänder sig till hälften bort, som om han väntar på att ge en svarsreplik i ett samtal, eller lyssnar till röster inom honom som brottas med ett personligt di­ lemma. Rastlös, kraftfull; huvudet, där det ljusa håret redan börjat glesna, avtecknar sig mot lövverket bakom honom som en kompakt massa av intellekt och koncentration – men mellan fingrarna glöder en otålig fimp och handen avslö­ jar en oväntad känslighet som inte stämmer med resten av personen. Om några år kommer han att vara inblandad i attentatsplaner mot Hitler och beredd att personligen mör­ da honom. Ondskans stora maskerad har fått alla etiska begrepp att virvla om varandra … Vem håller stånd? Bara den som inte har sin högsta måttstock i sitt förnuft, sin princip, sitt samvete, sin frihet, sin dygd, utan är be­ redd att offra allt detta, när han i tro och tillit till Gud och ingen annan kallas till uppmärksam och ansvarig handling – den ansvarige, vars liv inget annat vill vara än ett svar på Guds fråga och kallelse. Var finns sådana svarande? (m&u) Hon heter Etty Hillesum, eller rättare sagt Ester, och firar sin födelsedag den 15 januari. Hon är född 1914, i Middel­ burg i Holland, och har alltså fyllt 25 år 1939. Han heter Dietrich Bonhoeffer, född 4 februari 1906 i Breslau, Tyskland, åtta år äldre än Etty. Dietrich är 33 år gammal 1939, det år då andra världskriget bryter ut. Han är tysk, kristen, hon holländska, judinna. Han bor i Berlin, hon i Amsterdam. Båda står på tröskeln till en euro­ 10


peisk katastrof – Hitlers välde som snart ska lägga en hel kontinent i ruiner. De har onda aningar. De ser klart och tidigare än många andra vad som är på väg. De har möj­ ligheter att fly för egen del men väljer att stanna kvar där de befinner sig, för att göra vad de kan i en situation som kommer att ställa dem inför omöjliga och extrema val. Och det är allt vi kan göra i dessa tider och det enda som verkligen gäller: att bevara det som är Du inom oss, Gud, i oss själva. Och kanske i andra också. Det ser inte ut som om Du kan göra mycket åt omständig­ heterna i våra liv. Jag ställer Dig inte heller till svars. Tids nog får Du väl ställa oss till svars. Du kan inte hjälpa oss, men vi måste hjälpa Dig och försvara Din boning inom oss in i det sista … Du måste ha det så bra som möjligt hos mig. (ail) På helt olika vägar finner Etty och Dietrich det som skulle kunna bli nyckelord för en värld efter Förintelsen och andra världskriget: myndighet, ansvar. En livshållning där män­ niskor kan räta på ryggen. Där de vågar välja mellan ont och gott, men också, i svåra och historiskt outhärdliga lägen, mellan ett större och ett mindre ont – väl medvetna om att de kan göra fel, ja, till och med inse efteråt att när de valde det som såg ut som ett ”mindre ont” kunde det ha varit mer relevant att välja det större onda … Så provocerande är den frihet människan har tillerkänts. Deras formuleringar hand­ lar om att försvara människor mot totalitära krav, de skriver fram ett motstånd, ett alternativt scenario till det obevekliga öde som tycktes ha drabbat Europa. Och de grundar sitt motstånd i hängivenhet – i en allt djupare kärleksrelation till Gud. 11


Ty civilkurage kan endast växa fram ur en fri männi­ skas fria ansvarsmedvetande. Tyskarna börjar först nu upptäcka, vad fri ansvarighet betyder. Den växer ur relationen till en Gud, som kräver trons fria vågspel att handla under ansvar och som tillsäger den som därvid blir syndare förlåtelse och tröst. (m&u) 30 november 1943 dör Etty i Auschwitz. Hennes brott: hon är judinna. Hennes bror Mischa har vägrat acceptera en undantagsposition som s k ”kulturjude” och därför straffde­ porteras hela familjen Hillesum från lägret i Westerbork, i Holland. Hela Ettys familj avrättas samtidigt. 9 april 1945 avrättas Dietrich i Flossenbürg: han har del­ tagit i planer på att mörda Hitler. En försvårande omstän­ dighet är också det faktum att han har hjälpt judar att fly till Schweiz. Att de allierade i praktiken redan vunnit kriget och det bara är några veckor kvar till krigsslutet, räddar honom inte: dödsmaskinen arbetar med kuslig precision in i det sista. Men än så länge är det vår och försommar, katastrofens vår och försommar. Etty och Dietrich har inte mötts. De känner inte till varandra. Dietrich börjar varje dag med bön och tyst meditation. Han drömmer om att få resa till Indien – för att komma i kontakt med en andlighet som tycks ha djupa förbindelser med arbetet för fred. Han har en personlig inbjudan från Mahatma Gandhi att komma och besöka honom på ett ashram. Etty har inte börjat be – inte än. Hon drömmer om att bli författare, om att bringa sitt kaotiska inre till skapande och samling. ”Liksom jag för övrigt tror att jag en gång, efteråt, kommer att dra österut för att i det dagliga livet där 12


finna en levnadsform i vilken man här tycker sig stå som en dissonant.” (dfl) De kommer aldrig att mötas. Inte förrän deras texter börjar tala med varandra i en läsa­ res medvetande. Det finns fler förbindelser mellan männi­ skor än de som tiden och rummet bjuder. Båda är medvetna om den saken, erfarna litteraturläsare och forskare som de är. Men nya insikter om ”hemliga förbindelser” mel­ lan människor, som kanske aldrig kommer att mötas, växer fram inom dem under krigsåren: Tänk bara på detta – att världen är ett altare. Och från det altaret stiger miljoner böner mot himlen. Det går inte en sekund utan att någon lyfter sina händer och ber om nåd för oss, för varenda en av oss. Männi­skor i hela samhället ber, deras hjärtan bävar för vår skull, och någon av våra närmaste vänner kanske just nu vän­ der sig till Gud och vädjar för oss. Vem känner sig inte liten och ödmjuk inför ett sådant perspektiv; vem vet, den eller den okända människan kanske blir min be­ friar … (l&d) Jag önskar att jag kunde leva ett långt liv så att jag en dag kunde förklara allt det här. Men om jag inte får det; nåväl, då kommer någon annan kanske att ta vid efter mig, just där mitt liv avbröts. Och det är därför jag måste leva mitt liv så bra och så trofast som jag någonsin kan, så att de som kommer efter mig inte behöver göra om allt från början igen. (ail) En sak har de gemensamt: de älskar livet.

13


Jag minns ett samtal, som jag hade för tretton år se­ dan i A. med en ung fransk präst. Vi hade helt enkelt ställt oss frågan, vad vi egentligen ville med vårt liv. Då sade han: Jag skulle vilja vara ett helgon (och jag håller för troligt att han blivit det) – den gången gjorde det djupt intryck på mig. Men trots detta gjorde jag invändningar och sa ungefär så: Jag skulle vilja lära mig att tro. Länge förstod jag inte djupet av denna mot­ sättning … Senare har jag fått erfara, och så är det än idag, att man först lär sig tro genom ett helt och fullt jordeliv. När man fullständigt gett upp tanken på att bli något särskilt – ett helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman (en s.k. präst i sin prydno), en rätt­ färdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – och detta kal�­ lar jag dennasidighet, att leva mitt uppe i rikedomen av uppgifter, problem, framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet – då kastar man sig helt i Guds armar, då tar man inte längre sina egna lidanden, utan Guds lidanden i världen på allvar, då vakar man med Kristus i Getsemane; och detta, menar jag, är tro, är ”metanoia”, och så blir man en människa, en kristen. (m&u) På eftermiddagen, en kvart över fyra. Sol här i bur­ språket och en mild vind i jasminen. Jaha, så har ännu en ny dag börjat, vet inte vilken i ordningen, sedan i morse kl. 7. Jag sitter kvar i tio minuter till vid jasmi­ nen och sedan åker jag på min tillåtna cykel till min vän som i 16 månader funnits i mitt liv och som jag tycker jag känt i tusen år, och som plötsligt återigen är så ny för mig att jag tappar andan av förundran. Vad den är märkvärdig, den här jasminen, mot bak­ 14


grunden av allt det grå och sjaskiga i omvärlden är den så strålande och så fin och bräcklig. Jag begriper inte hur jasminen orkar, men det behöver man inte heller begripa. I detta tjugonde århundrade kan man ännu tro på mirakel. Och jag tror på Gud, även om lössen i Polen snart har ätit upp mig. Det finns plats för allt i ett enda liv. För en gudstro och för en undergång i elände. (dfl)

15


Det första mötet med Dietrich Bonhoeffer

Året var 1974. Vi stod i den stora bokhandeln i New York för att välja några volymer att ta med oss hem till Sverige. Våra första trevande erfarenheter av att tillhöra en kristen vardagsgemenskap – ett informellt nätverk av vänner som brukade samlas i ett f d missionshus några mil söder om Stockholm, på landet – hade fått oss att längta efter mer kunskap och inspiration. Vi var medvetna om att vi var en försvinnande liten minoritet i ett samhälle som för längesedan sagt upp sitt kontrakt med den kristna tron. Å andra sidan verkade kyrkorna kraftlösa och förvirrade när det gällde att gestalta ett mänskligt liv i vardagen, präglat av en enkel och djup tillit till Gud. Vår resa till USA handlade om att söka upp alternativ till den västerländska livsstilen – som det hette på den tiden. Vi besökte kommuniteter av varierande radikalitet, miljöer där kristna sökte sig samman för att både gestalta ett hoppets tecken i samhället och en verkningsfull kritik av förstelnade kyrkor. Och vi letade efter litteratur som kunde belysa sökandet. Bland alla pigga pocketutgåvor av kristna bruks­­an­visningar för ett bättre liv som låg till beskådande i bok­ handeln – från How to be Happy in Christ till How to Raise 16


the Dead – fanns en skogsgrön bok utan bilder. Den hette The Cost of Discipleship och visade sig vara en relativt ny översättning från tyskan av Dietrich Bonhoeffers Nachfolge (Efterföljelse). Någonting i det där gröna allvaret tilltalade oss. Vi tog med den hem. Jag hade hört talas om Bonhoeffer tidigare och kände till hans Motstånd och underkastelse, brev från fängelset innan han avrättades av nazisterna 1945. Den boken ingick i en oskriven kanon för modernistiska intellektuella under efter­ krigstiden: Nelly Sachs, Simone Weil, Dag Hammar­skjöld ( på 60-talet, dock med vissa förbehåll p g a hans ”obegrip­ liga” andlighet) och för den delen också Peter Weiss (även om det skulle dröja något innan hans författarskap upp­ märksammades). På ett smalt näs av samförstånd kunde sekulariserade och kristna intellektuella mötas vid läsning­ en av dessa författare som förenade hängivenhet och mot­ stånd i sina texter. Näset skulle smalna ytterligare under de kommande decennierna. När jag läste The Cost of Discipleship (och ganska snart därefter Nachfolge, på originalspråket), och en del kom­ menterande litteratur, fick jag en vidgad och fördjupad syn på Bonhoeffer. Jag förstod vad som lett fram till de brev han skrev från fängelset. Jag anade att både beundrare och belackare lätt kunde misstolka honom. När jag fick klart för mig att Efterföljelse aldrig hade blivit översatt till svenska – och det hade gått trettio år efter andra världskriget! – be­ stämde jag mig för att göra det. Bara ett år senare satt jag i Kungsträdgården och sam­ talade med en musiker från Sydney, Australien. Vi hade deltagit i en demonstration och svalkade oss under de stora träden som bjöd på skugga i sensommarvärmen. Han be­ rättade för mig att en skara konstnärer, författare, musiker 17


och samhällsarbetare hade skapat en plats i ett gammalt hus i Sydney där man kunde komma och gå, bo tillsammans med ”kärnan” i gemenskapen, arbeta med olika kulturella uttryck men framförallt lära sig att lyssna till andra. Han gav mig en grammofonskiva som han gjort. Så här efteråt, utan att leta fram den ur gömmorna, minns jag fragment av olika textrader från den (trots att musik betyder så mycket för mig, lyssnar jag ofta mest på texten): ”I’m a man of inconsistence, but I know my roots are strong …” ”No other god has wounds” Av någon anledning kom The Cost of Discipleship på tal oss emellan. Han lyste upp: Den boken har betytt mer än nå­ gonting annat för oss i Sydney, sa han. Han berättade för mig att också Bonhoeffer prövat att leva i en enkel vardags­ gemenskap med andra kristna, på 30-talet i Finkenwalde, i ett prästseminarium som blev motståndsrörelsens teologiska centrum, att han skrivit en bok om sina erfarenheter och att seminariet stängdes av Gestapo redan 1936 bl a därför att man klart och tydligt tagit avstånd från de rasparagrafer som Hitler ville tvinga på kyrkan (och som en stor del av den tyska kyrkan kompromissade med). Jag visste att Nachfolge skrivits under tiden i Finken­ walde. Ur det anspråkslösa – men i den lutherska miljön kontroversiella – försöket att leva i kommunitet hade alltså två viktiga verk i Bonhoeffers författarskap uppkommit. Dessutom hade Dietrich Bonhoeffer lärt sig meditera un­ der de här åren. Varje dag i Finkenwalde började med bön och därefter en tid av tyst meditation. Det luktade katolsk – eller ännu värre, orientalisk – fromhet i känsliga lutherska 18


teolognäsor. Men det är sannolikt att denna praxis av bön, bibelläsning och meditation lade grunden för den integri­ tet Dietrich Bonhoeffer lyckades upprätthålla under de sista åren av sitt liv i fängelset i Berlin. Att det var just den hängivenhet han övat sig i att uttrycka som hjälpte honom att ta steget in i motståndsrörelsen. Jag hade hunnit bli 26 år när den svenska översättningen av Nachfolge kom ut, 1976. Ett år hade jag ägnat åt den – nära fyrahundra tättskrivna sidor fullkornstyska med ut­ förliga fotnoter. Att översätta litteratur är att bli offer för en verksam illusion: man tycker sig förstå den författare man tolkar. Hur det nu än är med den saken, vet jag att mitt språk förändrades i kontakten med Dietrich Bon­hoeffers ord. Vi vill tala om kallelsen att följa Jesus. Lägger vi där­ med ett nytt och tyngre ok på människorna? Är det meningen att vi ska trimma alla mänskliga krav, som kropp och själ suckar under, och genomföra dem på en ännu högre nivå? … Ska vi återigen som så många gånger förr i kyrkohistorien ställa upp omöjliga, plåg­ samma och egendomliga krav, som möjligen en liten from elit kan ställa upp på, men som ställer alla utanför som sliter för brödfödan, sköter sina yrken och sina familjer, och pekar ut dem som gudlösa människor? Är det vad kyrkan ska hålla på med – att utöva ett and­ ligt förtryck över människorna? … Det kan vara så, att många människor längtar efter att bli trälar. Men kan kyrkan någonsin understödja en sådan längtan? (e) Samma år hade jag också fött mitt första barn. Jag arbetade som krönikör i ett par svenska dagstidningar. Tidningar och 19


tidskrifter från olika delar av världen hamnade på mitt re­ daktionsbord. En av dem hette Pro Veritate och gavs ut i Johannesburg – åtminstone då och då, när apartheidreger­ ingen så medgav. Vissa nummer drogs in, andra censurera­ des till oigenkännlighet. Att läsa dem var att komma så nära den motspänstiga Bekännelsekyrkan i Finkenwalde som man kunde komma idag, tyckte jag. Påsken 1976, det år då min översättning av Nachfolge kom ut på svenska, skrev metodist­ pastorn Cedric Mayson, senare aktiv i ANC, i Pro Veritate: Korset och uppståndelsen är inte bara ett botemedel mot den stygga människan. De pekar på grundläg­ gande sanningar om de mänskliga samhällssystemens misslyckanden och om hur Guds rike fungerar. Korsfästelsen är en politisk händelse av vital betydelse. Vanligtvis ser vi den i ljuset av det första århundradets hebreiska teologi, medeltidens romersk-katolska teo­ logi, eller 1800-talets protestantiska teologi, och mis­ sar dess budskap till vårt moderna samhälle. Jesu undervisning var både personlig och social. Få förnekar att han var en fullkomlig människa, och mil­ joner tror att han var Gud i mänsklig gestalt. Och de dödade honom för det. Korset avslöjar den vittring av mord som ligger un­ der de religiösa och politiska auktoriteternas normalt erkända attityder … Jesus sliter av den välvilliga mas­ ken och avslöjar det dolda hatet, grymheten, som är den djupaste sanningen bakom de olika samhällssys­ temen … Vad händer efter hans avslöjande av samhäl­ 20


let på korset? Kristi djuphelande kraft strömmar från korset in i uppståndelsen och vi kanske väntar oss att han nu ska etablera antingen en ”ren” religion eller ett ”rent” politiskt system för att Guds rike ska kom­ ma. Han gör ingetdera. Han planterar en modell från vilken Guds rike kan växa, och den modellen är inte baserad på teknik eller på system, utan på personliga relationer. Modellen Guds rike börjar med vänskap, nära vänskap mellan Jesus och människor, mellan människor och människor: Maria, Petrus, Johannes, Tomas … När dessa människor söker varandra i kärlek förlänas de gåvan och kraften att älska. De upptäcker en uppriktighet, en vision, ett hopp, en fred, en kär­ lek som förändrar hela deras sätt att leva. Den Ande som var i Jesus verkar i dem … De som är personligen delaktiga i en grupp människor baserad på Jesu mo­ dell står i förbindelse med Guds skapande energi, och därför är de också i stånd att utforma system som män­ niskor har användning av. De som inte är delaktiga i en sådan gemenskap, kommer att utforma system som använder sig av människor … Kristus gör syndare till helgon; system gör dem till statistik. … Apartheid korsfäster Kristus dagligen. För att för­ svara Demokratin, nekas 80 procent av medborgarna i det här landet rösträtt. För Frihetens skull drabbas tusentals av restriktioner eller fängelse. För Fredens skull använder vi större delen av vår budget till krigs­ förberedelser … Våra mål är politiska, kyrkliga och ekonomiska, istället för mänskliga. Ur en ledare i Pro Veritate april 1976 21


För detta blev Cedric Mayson bannlyst (satt i husarrest och förbjuden att yttra sig offentligt) och tvingades inställa sig varje vecka hos polisen. Tidningsnumret drogs in. Han refe­ rerar till teologer som bl a Bonhoeffer, och det är uppenbart att han inspirerats av dennes motstånd mot nazismen och dess krav på perfektion och systembyggande. Dessutom stod det klart för mig sedan ett par år till­ baka att Paulo Freire, och andra befrielseteologer på den latinamerikanska kontinenten, hade gripits av Dietrich Bonhoeffers vision och hämtat styrka ur hans hängivenhet. Deras motstånd mot förtryck, fattigdom och okunnighet formulerades i en annan kontext – men förbindelsen var klar. Jag hade också läst böcker av kinesen Watchman Nee, en djupt from man från den underjordiska kristna kyrkan i Kina, och såg att en del av hans tankar om att leva utan det yttre stödet av ”kristendom” direkt eller indirekt var besläktade med de slutsatser Bonhoeffer dragit under de sista åren av sitt liv. Det såg ut som om dessa uttolkare eller bundsförvanter hade mer att hämta hos Dietrich Bonhoeffer än diverse västerländska teologer som i allsköns ro under efterkrigs­ tiden försökte sig på allt vidlyftigare formuleringar inom fältet ”sekulariseringsteologi” – advokater för vad som till sist såg ut som kristen ateism i fullt samförstånd med ett nytt positivistiskt intellektuellt etablissemang, ur stånd att kritisera samtidens makthavare på en enda punkt. Kanske det är den politiska dimensionen i Dietrich Bon­ hoeffers skrifter som är lättast att förbise – om man glöm­ mer hans egna ord att ”en insikt kan aldrig separeras från den miljö där den har vunnits”. Och paradoxalt nog försvin­ ner därmed det andliga djupet i hans resonemang. Det kan vara förklaringen till att man förstår honom bäst där för­ 22


tryck fortfarande råder, där kyrkan hotas av krafter utifrån och inifrån och där människors värdighet står på spel. Så såg alltså det första mötet med Dietrich Bonhoeffer ut för min del. Alltsammans började i den där bokhandeln i New York 1974. Det dröjde nästan tio år till innan Etty kom i min väg.

23


… och så kom Etty

Hon kom som eftersänd. Hennes dagböcker landade i min brevlåda 1983, nyss översatta till svenska. Ylva Holm, för­ lagsredaktör på Norstedts, skickade boken till mig, med en vänlig not: ”Det här kanske är något för dig …” Först hade jag svårt att tro det. Det förstörda livet var en titel som knappast inbjöd till läsning. På omslaget fanns en bild av en familj med judestjärnor fastsydda på rockarna, på väg mot en lägertransport. Hur många bilder av det slaget hade jag inte sett? Hur många böcker i den genren hade jag inte läst? Från Anne Franks dagbok, hon som blev min hemliga vän och dagboksadressat när jag var i elvaårsål­ dern, till alla de andra … 25 februari 1962 Jag låg bara för några minuter sedan och tänkte på Anne Franks dagbok. Det är en av de mest fascineran­ de böcker jag läst, och ändå var Anne ingen författar­ inna! Ikväll har jag också fattat ett beslut. Jag skall kalla min dagbok Anne Frank, och det är till henne jag skall skriva, ty hon och jag har mycket gemensamt … Hon tänker ungefär likadant som jag. Jag tycker mycket bra om henne! Alltså, kära Anne, du ska få bli vittne till 24


många händelser som ingen annan får veta om att jag skrivit ner. Jag hoppas du blir ett stöd för mig, för ett stöd är vad jag behöver i denna oroliga värld. Och vem vet, vad som händer mig i morgon? Jag tvekade, som sagt, inför Ettys Det förstörda livet. Men öppnade boken och träffades av en levande röst: Söndag 9 mars 1941 Jaha, nu sätter jag igång. Det här är ett plågsamt och nästan outhärdligt steg för mig: att lämna ut så mycket av allt det som har samlats i mitt inre på ett oskrivet, linjerat ark papper. Tankarna i mitt huvud är så klara och skarpa ibland och känslorna så djupa, men att skri­ va om dem blir svårt. Det största problemet för mig är en känsla av skam, tror jag. Så många hinder, så mycket rädsla för att släppa taget, att låta saker strömma ut ur mig, och ändå är det vad jag måste göra om jag någon­ sin ska kunna få mitt liv att gå i en meningsfull och till­ fredsställande riktning. Det liknar det sista, befriande skriet som alltid fastnar någonstans på vägen inom mig när jag älskar … jag är en erfaren älskarinna, jag tror faktiskt man kan säga att jag är en av de bättre i sängen, och att älska passar mig perfekt, men det fattas ändå alltid någonting, jag når inte fram till det allra innersta, och djupt inom mig finns någonting som fortfarande är fastlåst och instängt. Så är det med hela mig. Jag är tillräckligt intellektuellt begåvad för att kunna ge mig i kast med de flesta ämnen, jag kan uttrycka mig klart för det mesta; jag tycks kunna hantera de flesta av mina problem, och ändå är det något kvar därinne, 25


ylva eggehorn Att ta ansvar för Gud

Han är tysk, kristen, hon holländska, judinna. Han bor i Berlin, hon i Amsterdam. Båda står på tröskeln till en euro­ peisk katastrof – Hitlers välde som snart ska lägga en hel kontinent i ruiner. De har onda aningar. De ser klart och tidigare än många andra vad som är på väg. De har möj­ ligheter att fly för egen del men väljer att stanna kvar där de befinner sig, för att göra vad de kan i en situation som kommer att ställa dem inför omöjliga och extrema val. Hon heter Etty Hillesum. Han Dietrich Bonhoeffer. De möttes aldrig, men deras liv löpte i parallella spår under krigsåren i Europa. Här berättar Ylva Eggehorn deras hi­ storia – om motstånd och hängivenhet – med reflektioner över deras banbrytande idéer. Hon ställer citat ur deras skrifter och yttre händelser i deras liv i dialog med var­andra och reflekterar över varför deras tankar är ytterst aktuella i vår tid. Båda talar om en tro utan maktanspråk, en djup kärlek till det jordiska livet och om den största utmaningen av alla: att ta ansvar för Gud.

ylva eggehorn

Att ta ansvar för Gud Om hängivenhet som motstånd

Ylva Eggehorn är författare, poet och dramatiker men är även verksam som översättare, föreläsare och kulturjournalist.

9 634073

ISBN 978-91-526-34073

789152

En bok om Etty Hillesum & Dietrich Bonhoeffer


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.