9789151935195 by Smakprov Media AB

Noll dagar kvar

y Slutet är fulare än jag någonsin föreställt mig. Jag känner inte igen staden som jag bott i hela mitt liv. Människor har dragit fram och slagit sönder allt de fått ögonen på, krossat fönster och bänt sönder dörrar – som om det på något sätt skulle sätta stopp för det oundvikliga. Allt de fått tag på inne i husen har de slitit ut, till och med möbler som jag får ta mig runt för att komma vidare. Drivor med skräp ligger stilla mellan de nerklottrade höghusen. Ingen vind kan komma åt dem, men de rör sig med ett rasslande där jag skyndar fram. Gatorna är tömda på liv. Om några ägnar sina sista skälvande dagar, timmar, minuter åt att hålla om varandra och berätta hur mycket de älskar, så ser jag inte till dem. Mina hårda steg får torrt damm att virvla upp och reta i hals och ögon. Solen påminner mig om att snart kommer allt och alla att vara ett lager stoft på marken. Trots att det får mig att hosta håller jag ansiktet riktat nedåt och drar upp tröjan över munnen som skydd. Ljuset uppifrån är alldeles för skarpt. Himlen är illande vit och jag kan inte minnas hur länge det varit så, vilken dag jag sist såg något blått i skyn. Det är för många sista 7

gången för att kunna hålla räkningen. Jag försöker att inte tänka på dem. När jag kommer längre ut från stadens centrum sträcker de lövlösa träden sina grenar som förbrända armar mot solen, i en bön om att skona oss i sista stund. Hostande vänder jag bort blicken. Mina händer kramar svettiga om boken som jag trycker mot bröstet. Sagan är allt nu, när verkligheten strax är över. Genom huvudet virvlar allt jag läst om men aldrig har fått uppleva: snö, hav, vind. Fågelsång och regn mot mitt ansikte. Kan man sakna något man inte haft ? Jag gör det. Så många gånger har jag tänkt på den här stunden. Försökt att se den framför mig. De sista flämtande dagarna innan räkneverken står på noll. Men det här liknar inget av de slut jag någonsin föreställt mig. I dem fanns aldrig pojken med.

y Om det inte varit för min nya lägenhet skulle jag aldrig ha tänkt på den förbannade skylten. Den hade suttit där så länge jag kunde minnas och enligt ryktet sattes just denna upp redan till sekelskiftet, för att räkna ner till det stora fyr verkeriet och festligheterna. Ärligt talat hade jag struntat fullständigt i den om det inte varit för att det enda fönstret i min nya bostad vette rakt mot nedräknaren som stirrade tillbaka mot mig i gigantformat från huskroppen mittemot. Mäklarna kallade det nedräkningsläge, och min nya bostad låg på topplistan i den kategorin. Endast några meter gränd skiljde mig från de lysande siffrorna på grannhuset. Ju närmare en sådan skylt, desto större påminnelse om vad som skulle komma. Inte alls bra för affärerna. – Lägenheten har, hrmm, vissa nackdelar, hade mäklaren sagt men inte förrän vi var framme vid huset. Eftersom jag inte vände blicken uppåt förstod jag inte vad han menade med det förrän vi var uppe i lägenheten. 11

– Ja, det går kanske att hänga för någonting. Det känner du bäst själv. En del täcker över fönstren helt och hållet, men eftersom det är det enda fönstret som finns här så ... Han verkade mycket överraskad över att jag inte genast backade ut ur den igen utan faktiskt fortsatte ända in. Desperata tider krävde desperata metoder, och mäklaren hade jag mött på torget när han mycket handfast försökte ragga spekulanter till en bostad han förmodligen trodde att han aldrig skulle bli av med. Men så fort han visade mig terrassen, som man kom till genom en lucka i taket via en brant och smal trappa, visste jag att det var rätt ställe. – Jag tar den, sa jag utan ett ögonblicks tvekan. Flytten var ett beslut som i efterhand visade sig vara en katalysator. Ett sådant där det i efterhand går att tänka att om jag inte gjort si, hade det inte blivit så. Men jag gjorde si och det blev så. När jag tittar tillbaka kan jag se händelserna i mitt liv som ett långt pärlband som leder fram till den här stunden, då jag sitter med pojken och försöker berätta vår historia. Människor gör sådana avgörande val hela tiden utan att veta om det. Om man kan kalla flytten för ett val. Det var mer att mamma knuffade mig ut ur boet. – Jag funderar på att starta ett mininöje härhemma, sa hon en dag vid frukosten, apropå ingenting. Eftersom det var mamma som sa det förstod jag att funderingen i själva verket inte var så mycket en lös tanke som en fastställd plan. Jag kan inte minnas att jag 12

tänkte något särskilt. Det var som om jag hela tiden hade väntat på något, en signal, som bröt stilleståndet. – Jaha. När ? I vårt område var mininöjen vanliga, eftersom folk inte hade råd att gå särskilt ofta på riktiga nöjescentrum. Själv var jag inte förtjust i nöjescentrum alls. En massa blippande och blinkande ljus, skärmar och ögon som glänste av reflekterat sken. Alla såg lite smått galna ut i den miljön och det vilade något maniskt över dem som gick dit. Folk kunde verka helt normala, men så fort de klev innanför dörrarna till ett nöjescentrum blev de som förbytta. De slappnade inte av en sekund från tvånget att ha roligt varenda en av de sista månaderna, veckorna, dagarna och minuterna. – Så snart som möjligt, svarade mamma. Jag har redan hört mig för om en del maskiner. Du får hjälpa mig att röja undan lite idag. Du vet att det är svårt att få det att gå runt som det är. Lägenheten hade vi haft ända sedan pappa fanns. Den var det enda hem jag visste. Jag kastade en blick över mammas axel och såg pappas fåtölj trona i sitt hörn inne i vardagsrummet. Jag föreställde mig hur den omgavs av pulserande ljus och plingande spelautomater, som en dinosaurie som mot alla odds överlevt sina artfränder och hamnat i helt fel tid. Hastigt reste jag mig upp, hämtade trasan till bordet. – Snälla My, du måste också göra något med ditt liv. Det handlar inte om hur mycket tid du har, utan vad du gör av den, sa mamma. 13

Jag koncentrerade mig väldigt intensivt på att torka och torka på fläcken på köksbordet, den som egentligen aldrig gick bort, medan hon fortsatte att prata med min nacke: – Man kan inte bara ge upp och strunta i allt. Det var lätt för henne att säga sådana saker. Hon som hade levt hela idyllen redan, med tvåsamhet, barn och arbete. Det var lätt för henne att luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Hon som hade haft tid på sig. – Pratar du om mig eller pappa ? sa jag. Jag riktade den vassa frågan till fläcken på bordet, men mamma tog visst åt sig bakom min rygg för hon tystnade. Genast ångrade jag mig. Men hon lade stillsamt handen ovanpå min hand och hejdade mitt febrila skrubbande. – Du ska aldrig blanda ihop dig själv med din pappa. Du är inte han. Du kommer att göra andra val, sa hon bestämt. Det var då jag bestämde mig för att det ändå var dags att flytta hemifrån. Jag vände mig om. – Du kan ta mitt rum. Jag flyttar. Mamma blev märkbart glad för att jag äntligen hade tagit ett beslut som rörde min framtid. Hon förstod inte att jag gjorde det för hennes skull. Det borde kanske ha varit tvärtom: jag som strävade vidare och uppåt för att pröva mina vingar, hon som ville hålla mig kvar i sina band. Istället hade jag blivit en bromskloss för mamma. Det var en lättnad för oss båda när jag kom hem några dagar senare och berättade att jag redan hittat en egen bostad. 14