9789151109053

Praktisk kunskap – en introduktion

Kåre Sigvald Fuglseth & Catrine Torbjørnsen Halås (red.)

En kort introduktion till ämnet praktisk kunskap

Catrine Torbjørnsen Halås & Kåre Sigvald Fuglseth

Forskning om praktisk kunskap går i korthet ut på att studera den kunskap som uppstår och utvecklas i själva det praktiska utövandet − i det praktiska livet − och förutsättningarna för denna typ av kunskap. Både ”kunskap” och ”praktik” är ord som vi alla omedelbart förstår. Praktisk kunskap är också något som vi på sätt och vis redan vet vad det är, men som vi kan få veta mer om genom att göra vetenskapliga undersökningar. I vetenskapliga sammanhang använder vi orden ”praktik” och ”kunskap” på ett lite annorlunda sätt än i vardagsspråket, och det är viktigt att vara medveten om det redan från början. Hela boken går ut på att förklara vad praktisk kunskap är och hur man kan forska på fenomenet. Vi ska presentera grunddragen i detta ämnesområde utan att ge oss ut på alltför många teoretiska sidospår. I den här inledningen får du en kort presentation av det hela, ett smakprov, medan kapitel 1 är en systematisk genomgång i koncentrerad form av den praktiska kunskapens teori.

Praktisk kunskap som fenomen är en aspekt av all handling, av det vi gör eller låter bli att göra.

När man studerar och forskar om praktisk kunskap så studerar och forskar man om den kunskap som utvecklar sig i och genom praktiken, när något praktiseras, samt om förutsättningarna för denna kunskap, det som ligger bakom den och som driver den. Vi får en lära om kunskapsutveckling i praktiken.

Vi kan kalla det för handlingsburen eller handlingsbaserad kunskap, och teorier om praktisk kunskap blir handlingsteorier. Den som handlar, den handlande, är en kunskapsbärare. För att få tag på denna kunskap är det viktigt att först få insikt i vad den handlande själv uppfattar, förstår och lägger vikt vid i de erfarenheter som den gör och får, och därefter att få grepp om sammanhanget som den handlande befinner sig i − något som vi själva inte alltid är medvetna om.

Men inte nog med det; vi måste också titta på vad som ligger till grund för den praktiska kunskapen, vad som driver den och vad forskningen kan användas till och hjälpa praktikern med framöver.

Vårt sätt att använda uttrycket ”praktisk kunskap” leder ofta till missförstånd, på två olika sätt. För det första pratar man ofta till vardags om praktisk kunskap som att det i stort sett bara handlar om en färdighet, en rent teknisk förmåga. En som har sinne för det praktiska är till exempel en person som vet hur man tvättar bort svåra fläckar på en blus eller får igång en igenrostad motor. Att vara fullständigt opraktisk är att inte klara av enkla saker, som att byta en glödlampa. Men det är inte vad vi menar med praktisk kunskap. Som vi ska förklara är praktisk kunskap i det här sammanhanget ett mycket mer mångfasetterat och brett begrepp. Det andra missförståndet är att praktik och teori är två helt olika fenomen som står i motsättning till varandra. Inom ämnesområdet praktisk kunskap ser vi på praktik och teori som ömsesidigt beroende av varandra, och därför är det viktigt att klarlägga hur förhållandet mellan teori och praktik ser ut.

Begreppet ”praktisk kunskap” går tillbaka till ett uttryck av den grekiske filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.), som sa att praktiken ( praxis) bygger på fronesis, en typ av förstånd eller omdömesförmåga som är något mer än bara teoretisk kunskap och teknisk förståelse. Detta gäller både när det handlar om rätt eller fel (etik) och om bra eller dåligt (kvalitet). Denna klassiska bakgrund till facktermen praktisk kunskap är viktig att känna till. Men inom vårt ämnesområde går vi även långt utöver denna definition, eller gör en bredare tolkning. Vi vidgar först definitionen så att den gäller en lära om all kunskap i praktiken, och inte bara något som uppstår i svåra situationer där omdömesförmågan sätts på prov. Kunskap förstås då också i bred bemärkelse. Det omfattar allt som på ett eller annat sätt kommer till uttryck i praktiken och är inte nödvändigtvis något som vi enkelt kan förklara för andra. På så sätt kan vi säga att den överordnade målsättningen för ämnesområdet och forskningen om praktisk kunskap är att synliggöra och erkänna hur kunskap lärs in, utvecklas och etableras samt kritiseras och förkastas i det praktiska fältet.

Inom vårt område är det teman som anknyter till professionspraktik eller yrkes­ och professionsutövning som är mest aktuella att undersöka, men egentligen kan man studera alla typer av praktiker inom ramen för ämnet. Egen erfarenhet från praktiken, gärna lång erfarenhet, har visat sig vara en mycket fördelaktig ingång som också ger ett rikt källmaterial för vidare forskning. Det finns många andra sätt att börja studera fältet på, sätt som vi ska ta upp efter hand, men man kommer inte förbi de personliga uppfattningarna, erfarenheterna, individen eller subjektet.

Har du någon erfarenhet som du inte riktigt känner

dig färdig med?

I början kan det vara svårt att verkligen få grepp om praktisk kunskap i denna breda bemärkelse, och som föränderligt fenomen är det inte alltid lätt att greppa. Några exempel från yrkeslivet kan kanske göra det lättare att förstå fenomenet. Exemplen nedan är berättelser från erfarna praktiker som precis har börjat studera praktisk kunskap och fått frågan om det finns något särskilt de har lagt märke till i sin yrkespraktik, något som de har funderat på och som de inte riktigt har kunnat släppa. Berättelserna har de fått skriva ner och diskutera med andra studenter och lärare. Liknande exempel återkommer på många ställen i den här boken.

1. En operationssjuksköterska skulle vara med vid en större operation och blev tillsagd av kirurgen att göra i ordning instrumenten, men hon fick också tydliga instruktioner om att vissa instrument inte behövdes. Av någon anledning valde hon att gå emot ”ordern” och gjorde ändå i ordning instrumenten utan att kirurgen visste om det. Hon hade själv erfarenhet av att de kunde komma att behövas. Mycket riktigt − mitt i operationen insåg även kirurgen detta. Hon kunde då snabbt och enkelt plocka fram dem, färdigsteriliserade. Hon räddade både situationen och ett människoliv.

2. En officer i försvaret arbetade med att övervaka flyg­ och fartygstrafik. Han upplevde att hans kollegor tolkade informationen de fick upp på skärmarna på ett annat sätt än han gjorde. Han tyckte ofta att deras tolkning kom för snabbt och att den inte stämde med den faktiska situationen i terrängen. När det kom till kritan visade det sig som regel att hans tolkning stämde bättre än deras och att hans reaktioner var mer adekvata, utan att de andra tog det till sig. Men en gång upplevde han ändå att hans tolkning av situationen blev fel. Vad hade hänt? Det visade sig efteråt att han den gången inte hade haft tillgång till samma information som de andra.

3. En nyutbildad förskollärare upplevde på sin första arbetsplats att en del barn utsattes för regler kring mat som hon ansåg var alltför stränga. Hon hade själv varit känslig när det gällde mat som barn, och hade starka minnen kring mat som hon inte stod ut med men som hon ändå blev tvingad att äta. Att förändra reaktionsmönstret på förskolan visade sig vara omöjligt för henne som nyanställd pedagogisk ledare bland assistenter och barnskötare med lång erfarenhet. Matreglerna hade satt sig hos den övriga personalen och gick inte att rucka på.

4. En erfaren skådespelare som spelade huvudrollen i en pjäs fick fina recensioner efter premiären. Men hon reagerade med frustration. När hon reflekterade över det insåg hon att frustrationen berodde på att hon inte kunde

beskriva vad det var som gjorde henne bra och varför hon lyckades så bra den här gången. Hon hade gärna velat veta det, för att kunna upprepa succén vid kommande föreställningar.

I alla de här fyra exemplen upplevde personerna något som de inte riktigt kunde sätta ord på. De hade en upplevelse eller bara en känsla av att något inte stämde, något som skavde i förhållande till det de hade väntat sig. Inom vårt ämne kallar vi sådana upplevelser för diskrepansupplevelser. En diskrepans uppstår när något strider mot våra förväntningar, mot vår förförståelse. Studenterna, som var erfarna yrkesutövare, kunde varken fullt ut förstå eller förklara de fenomen som de stod inför, men de kunde ändå berätta vad som hade hänt och hur de reagerade. Därför är berättelser från praktiken så viktiga; de sätter ord på erfarenheter. Diskrepanser kan bero på många olika saker, som ett oväntat resultat, förväntningar som inte uppfyllts, en oroande känsla av att något inte stämmer eller har utförts på ett felaktigt sätt, eller till och med en oväntad glädje över att lyckas med något. När vi reflekterar över det, visar det sig att sådana diskrepansupplevelser ofta inte är grundlösa, och vi har sett hur de kan leda till viktiga insikter om praktiken och om hur praktisk kunskap generellt utvecklas. Sådana upplevelser är som fingeravtryck − de kan verka små och obetydliga, men de kan identifiera en struktur och ett helt system, på gott och ont.

Vi ser att praktisk kunskap ofta handlar om rätt och fel, om god eller dålig omdömesförmåga i situationer med etiska dilemman och i samband med frågetecken kring kvaliteten på arbetet, det vill säga rätt eller fel, bra eller dåligt. Vad var det som gjorde att sjuksköterskan kunde bedöma operationen på ett annat sätt än kirurgen och trotsa ordern? Hur kunde officeren veta när han hade fel? Skulle han kunna börja lita för mycket på sin upplevelse? Varför var det så svårt för den nya förskol läraren att ändra på etablerad praxis? Vad gjorde skådespelaren bra, och hur hade hon kunnat sätta ord på det? Dessa exempel har det gemensamt att det inte skulle räcka att bara känna till och använda en färdig mall, princip eller teori, eller att följa en viss procedur, för beslutet att handla på ett visst sätt beror inte bara på sådana insikter utan även på förståelsen av omständigheterna och det större sammanhanget. Vi strävar efter en typ av praktikforskning som genererar teorier om praktik som verkligen stämmer med hur det är att verka i praktiken.

Förmågan att svara på en situation

Vi skulle naturligtvis kunna granska praktiken utan att bry oss om praktikern själv, alltså personen som handlar, men då skulle det alltid vara något som saknas när den nyvunna kunskapen ska återföras till praktiken. I situationerna som beskrivs ovan sattes praktikerna på prov när det gällde förmågan att ta

ställning till och svara på det som uppstod där och då. Inom den praktiska kunskapens teori kallar vi detta för svarsförmåga. Svarsförmåga ska inte förstås som något vi uttrycker i ord, utan något som kommer till uttryck i både våra handlingar, vår inställning och vårt sätt att förhålla oss till en situation, och till och med i vanor, kultur och traditioner, och i de system och institutioner som vi har byggt upp kring en praktik.

För att kunna studera svaren måste forskningen vara praktikorienterad eller praktiknära och reflexiv. Det är lätt att vara praktiknära − även tekniska och rent naturvetenskapliga studier kan vara det. Men det är inte så lätt att vara reflexiv. Är du läkare och forskar om sjukdomar och behandlingar, om hur du och andra ska hantera sjukdomsfall, så är din forskning också praktiknära för andra läkare och för alla i vårdapparaten. Att vara reflexiv är däremot något annat. ”Reflexivitet” innebär inte bara att vi funderar lite. Nej, det betyder att forskaren på ett eller annat sätt lyfter in sig själv, aktören eller det handlande subjektet som en del i förståelsen av situationen. Det har att göra med att kunskap i en viss mening alltid är subjektiv och alltid kan göras till objekt för tanken. Vi tänker att aktörens och deltagarnas perspektiv ska bära reflektionen och vara med i forskningsprocessen, så att det också formuleras i de insikter som kommer ur forskningen på ett sätt som andra praktiker har nytta av.

Ett sådant reflexivt förhållningssätt kallas också ”förstående” eller ”tolkande”, och är något som ämnesområdet praktisk kunskap har gemensamt med större delen av den forskning om människa och samhälle som inte är rent teknisk eller naturvetenskaplig. Vi kan inte bedöma vad som är en god praktik i generella ordalag utan att först förstå hur aktörerna uppfattar, tänker i och lär i och av olika situationer. Genom att lyfta fram denna praktiska kunskap hos den erfarna praktikern och vrida och vända på den tills den blir begriplig, kan vi få tillgång till något som är väsentligt för praktiken.

Den grundläggande subjektiva eller förstående dimensionen av all kunskap, teoretisk eller praktisk, är lätt att glömma bort. Men den har en lång historia. De första spåren finner vi som sagt i den grekiska antiken. När vi ser rent principiellt på det kan vi alltså säga att teorier − allt vetande och all kunskap − i grund och botten växer fram ur en praktik, det vill säga en kroppslig, intuitiv eller omedelbar och socialt grundläggande erfarenhet av livet. Till och med naturvetenskapliga teorier kan sägas växa ur denna praktiska grunderfarenhet.

När vi har etablerat detta breda perspektiv på praktisk kunskap kan vi gå vidare med studiet av erfarenheter, genom att till exempel undersöka villkoren för den praktiska kunskapen. Vi måste då undersöka och förstå vad som driver handlandet − dess orsaker, motiv och bevekelsegrunder i sociala och kulturella villkor, som ibland kan vara omedvetna för aktören själv.

I konkreta forskningsprojekt har det visat sig vara givande att börja forskningsprocessen med att öppet gå in och undersöka egna och andras praktiska

Erkännande, kritisk och konstruktiv

Catrine Torbjørnsen Halås

Det finns tre grundprinciper för arbetet med praktisk kunskap: det ska vara erkännande, kritiskt och konstruktivt, och reflektionsprocessen ska a) ta sin utgångspunkt i en utmaning i nutid, i ett möte med en människa, en situation, en kontext och dess olika ramar, b) ske i dialog med det förflutna via erfarenheter, forskningsbaserad kunskap och teoretiska perspektiv samt c) blicka framåt genom att titta närmare på de mål och syften som ska realiseras.

Att skapa praktiska synteser

För att kunna utöva sitt yrke måste en yrkesutövare ha praktisk kunskap − förstått som en svarsförmåga, en förmåga att svara på de krav och utmaningar som mötet med den enskilda människan innebär, i en konkret situation och inom en verksamhet (Lindseth 2014). Detta är en kunskap som förvaltas av subjektet, och som är både individuell och kollektiv på samma gång. Den kan ofta upplevas som svår att artikulera, som det som Polanyi (2013 [1967]) kallade för tyst kunskap och som kommer till uttryck i yrkesutövarens praktik. Vi har också läst att praktisk kunskap kan beskrivas som det som tjänar som grund för, möjliggör och visar sig i professionsutövarens praktik (Wackerhausen 2017). Professionsutövande handlar i hög grad om att man använder sitt förstånd och sitt omdöme, och att professionsutövaren tillämpar någon form av abstrakt kunskap på konkreta situationer (Abbott 1988, s. 318). Abstrakt kunskap kan till exempel vara ett teoretiskt perspektiv, en forskningsbaserad metod, yrkets syfte eller principer som ”barnets bästa”. Det handlar om att göra komplexa bedömningar av enskilda fall med hjälp av sitt omdöme, och yrkesutövarens

förmåga att göra detta är central. Den abstrakta kunskapen ska fungera som förmedlare och uttolkare av generell kunskap i mötet med enskilda situationer, där den egna bedömningen måste filtreras genom etisk reflektion (Fossestøl 2019). Kunskapen är i olika grad teoretisk och empirisk­praktisk, och de olika kunskapsformerna lever sida vid sida och samverkar i en professions kunskapsgrund. Praktisk kunskap är situerad och kontextuell, och den förvaltas av en individ i en praktikgemenskap. Kunskap inhämtas och utvecklas genom erfaren­

heter inom olika samhälleliga kontexter, som även de är formade av vanor och traditioner genom historien.

Det finns tre grundprinciper för arbetet med praktisk kunskap: det ska vara erkännande, kritiskt och konstruktivt.

Tre principer och processer är centrala när vi ska utveckla den här formen av kunskap: Det handlar om erkännande, kritisk och konstruktiv reflektion. De kommer först i kronologisk ordning, men efter hand går vi fram och tillbaka med dem i en cirkulär process. Tidshorisonten visar sig genom att reflektionen a) tar sin utgångspunkt i en utmaning i nutid i ett möte med en människa, en situation, en kontext och dess olika ramar, b) sker i dialog med det förflutna via erfarenheter, forskningsbaserad kunskap och teoretiska perspektiv samt c) blickar framåt genom att titta närmare på de mål och syften som ska förverkligas. Forskning är en process som genom systematiskt arbete kan ge upphov till nya kunskaper och ett ökat vetande. Det rör sig om en grundlig undersökning som ska vara gjord på ett vetenskapligt sätt (se kapitel 12 och 13). Forskning innefattar också en eller annan form av analytisk verksamhet, där analysarbetet handlar om att forskaren bearbetar och tolkar data.

Analys (grekiska) = sönderdelning

Syntes (grekiska) = sammansättning

Medan analysbegreppet kan associeras med en sönderdelande process, ger reflektionsbegreppet associationer till en friare och mer skapande process. Østerberg (1977, s. 8−9) skriver i en av sina texter att en analys ”består i att undersöka en helhet genom att bestämma de delar den består av och förhållandet mellan dessa delar”. Han exemplifierar processen genom att beskriva hur man kan ta isär en klocka, undersöka hur delarna fungerar tillsammans på ett sätt som får dem att framstå som en helhet, och hur delarna när de sätts ihop på rätt sätt blir till den helhet som vi kallar en klocka. Att analysera blir ur det här perspektivet att försöka hitta regler i syfte att kunna använda dessa regler i nya sammanhang. Det går ut på att objektivera och typologisera det du undersöker och göra det till en statisk storhet där du försöker hitta sambanden. Analysbegreppet kan göra att man lätt fäster sig vid de sönderdelande och objektiverande tendenserna. Inom praktisk filosofi handlar analys mer om att finna mening − om att tolka och ge mening till handlingar. Det är ett försök att se något som något, att skapa

en sammanhållen syntes. En analys inom en filosofisk verksamhet kan inte ge några slutgiltiga svar. Den blir till ett av flera möjliga svar. När man undersöker praktisk kunskap är det därför ofta mer givande att tala om reflektion, snarare än analys. Medan analysbegreppet kan locka oss att tänka att poängen är att förenkla genom att sönderdela, inbjuder reflektionsbegreppet till att skapa en praktisk syntes som tillvaratar helheten och komplexiteten.

Erkännande reflektion

För att kunna svara på hur man bör möta en konkret situation måste man utgå från en situationsbeskrivning. För att kunna göra det måste man inta en erkännande hållning till praktiken och till de motiv som en aktör har för sin praktik. Ordet erkänna kommer från tyskans ”erkennen” och betyder bland annat ”godta existensen av någon/något”, ”acceptera”, ”bekräfta” (se Svensk ordbok, svenska.se). Genom att använda det här ordet förmedlar vi att det är viktigt att ha respekt för praktikens komplexitet. Vidare är det viktigt att utforska situationer och handlingar utifrån idén om att aktörernas handlingar i grunden är förnuftiga eller begripliga utifrån handlingsförutsättningarna. Praktiken har sitt eget förnuft. Praktikern handlar också som regel efter bästa förmåga, utifrån den kunskap som är tillgänglig i varje situation. Det handlar om att förstå hur aktörerna förstår situationen och vad som står på spel, sett ur deras synvinkel. Det här är en förutsättning för att kunna utforska handlingen kritiskt i nästa steg. Därför blir det viktigt att hålla fast vid en situationsanalys där man försöker förstå praktikerns handlingsmotiv och det som är konstituerande för praktiken i vid mening.

Vi har varit inne på hur praktisk kunskap visar sig i aktörens praktik, i konkreta situationer och i olika kontexter. Det är något som visar sig, där det som görs är ett svar på något som först är en förnimmelse och därefter mer eller mindre medvetet tänkt. Det innebär att man måste försöka berätta fram praktiken. Berättelser är inte bara en rekonstruktion eller representation av något som har skett. De är också ett sätt att konstituera verkligheten på, där historierna vi berättar inte är neutrala när det gäller den inverkan de har. Genom att förmedla vilka sätt att lösa problem som är bra eller dåliga, rätt eller fel, så blir berättelserna till en form av kunskap i så måtto att de får betydelse för hur vi handlar. Vi kan till exempel se att tidningarna är fulla av berättelser om hjältar och skurkar, berättelser som mer eller mindre direkt förmedlar vilka sätt att hantera situationer som är bra respektive dåliga. Därför är det viktigt att stanna upp och undersöka berättelser från praktiken.

Berättelsens betydelse för förståelsen är något som många vetenskapsteoretiker har ägnat sig åt, inte bara historiker. Berättelser kan ses som en grundläggande förståelsekategori. (Se även kapitel 5 om berättelser och kapitel 13

om den vetenskapliga essän.) När vi vill utveckla praktisk kunskap innebär en erkännande hållning till berättelsen att man försöker få fram yrkesutövarens erfarenhetskunskap. Vi är ute efter yrkesutövarens berättelse − berättad utifrån det vi kallar ett första ordningens erfarenhetsperspektiv, alltså sedd, hörd och förstådd utifrån aktörens synvinkel.

Vi har beskrivit forskning som en både analytisk och reflexiv verksamhet. Att förstå ett fenomen handlar om att förstå dess väsen eller essens; det som ger mening, eller det som konstituerar fenomenet. Det handlar om att gå in i en reflexiv växelverkan mellan helhet och del, där det vetenskapliga projektet handlar om att ge mening åt något genom att visa på sammanhang.

När vi ägnar oss åt att utveckla kunskap om en yrkesutövares handlingsorienterade kunskap och handlingsmotiv innebär det att vi intar en fenomenologisk hållning. Att utforska mening fenomenologiskt är alltså att försöka få fram erfarenheten så som den visar sig i sig själv, och till en början undvika att anlägga ett alltför tydligt teoretiskt perspektiv. Det bidrar till att man fokuserar på hur världen skapas i medvetandet. En fenomenologisk undersökning syftar till att beskriva fenomenen som de framträder och ger mening för människor i all sin mångfald, med en insikt om att ett fenomen kan se olika ut från olika synvinklar (Sokolowski 2000). Man ägnar sig åt meningssammanhang, inte orsakssammanhang. Man riktar in sig på att förstå det väsentliga i erfarenheten − det som konstituerar och ger mening åt fenomenet som studeras, och det som ger mening i situationen.

Den mänskliga erfarenheten innehåller många olika komponenter som kan vara oöverskådliga, sammansatta och motstridiga. Den är situations­ och kontextberoende och påverkas av så många olika variabler. Att förstå handlar inte bara om att greppa yttre, konkreta erfarenheter, sådana som kan mätas, vägas och räknas, utan även om inre erfarenheter; om hur det vi upplever, till exempel det vi ser, hör och känner, blir till erfarenheter i vårt medvetande. Ur detta perspektiv handlar det om att beskriva våra erfarenheter exakt som de upplevs ur ett förstapersonsperspektiv, där vi med hjälp av fenomenologin strävar efter att fånga något med alla de egenskaper och all den mening detta något kan ha för den som erfar det. Forskningens uppgift är att belysa den essentiella meningen i mänskliga erfarenheter. En fenomenologisk ansats innebär att vi måste försöka låta bli att ta saker och ting för givna, och sträva efter en fenomenologisk hållning vilket innebär att det vi undersöker ges möjlighet att träda fram i medvetandet i form av sin meningsstruktur.

När man undersöker praktisk kunskap är erfarenheten central. Vad innebär det då att skriva fram och förstå en erfarenhet? Här kan vi ta hjälp av filosofen och pedagogen John Dewey (2015 [1934]) som med sina perspektiv på erfarenheter kan hjälpa oss med frågan om vad vi kan rikta vår uppmärksamhet mot när vi ska undersöka en erfarenhet. Dewey menade att en verklig erfarenhet

har en enhetlighet som utgörs av en enskild kvalitet, vilken genomsyrar hela erfarenheten trots alla de olika delar som den består av. Denna enhetlighet är varken känslomässig, praktisk eller intellektuell. De olika begreppen betecknar i stället olika dimensioner av erfarenheten. De är distinktioner som vi skapar språkligt och teoretiskt för att kunna analysera och förstå bättre. Men i en sammanhållen erfarenhet bildar de en helhet. En erkännande reflektion innebär ett försök att skriva fram de olika aspekterna av erfarenheten.

I många situationer kan det verka som en närmast omöjlig uppgift att få fram djupet och bredden i mänskliga erfarenheter. När vi genom en erkännande hållning försöker förstå en handling och motiven bakom den kan vi låta oss inspireras av hur skönlitteraturen lyckas få fram rikedomen i mänskliga erfarenheter. Bra skönlitterära berättelser lyckas ofta förmedla och skapa förståelse för människors val genom sinnliga beskrivningar av miljöer, landskap och människor. (Se kapitel 14 om att förstå och använda skönlitteratur i ämnet praktisk kunskap.) Bra berättelser visar hur mänskliga verksamheter och erfarenheter kan få komma till uttryck i hela sitt djup, sin sammansatthet, komplexitet, tvetydighet och till och med i sin motsägelsefullhet i berättelsens form. På detta sätt kan berättelsen om en yrkesutövares praktik också rymma en del av den komplexitet som förknippas med yrkesutövning och professionella möten.

När vi arbetar med en erkännande hållning till yrkespraktiker kan vi också ta hjälp av etnografiska och antropologiska perspektiv. Etnografiska studier har som mål att, med utgångspunkt i ett fältarbete, ge bilder av en kultur genom beskrivningar av mänskliga och sociala handlingar och fenomen, och att sätta ord på det som tas för givet. I etnografiska analyser är syftet att vara kontextuell, till exempel genom tolkningar av det speciella i situationen, och att belysa den sociala världen ur ett deltagarperspektiv. Etnografen erkänner att hennes beskrivningar och tolkningar kommer att präglas av hennes egna subjektiva och teoretiska förutsättningar. Genom att erkänna och reflektera över detta försöker hon komma så nära aktörernas egna beskrivningar av världen som möjligt, med hjälp av förstapersonsbeskrivningar av händelser på fältet.

Antropologen Clifford Geertz (2017 [1973]) menade att vi, för att kunna förstå, måste ge ”tjocka beskrivningar” av praktiken. Här kan det vara bra att ta hjälp av filosofen Jakob Meløe (1973 och 1979a). Han har gett oss begrepp och frågeställningar som kan vara användbara när vi ska skriva berättelser från yrkespraktiken i syfte att förstå en praktik. Handlingen blir utgångspunkten för analysen. En användbar beskrivning ska innehålla situationens aktioner (det som görs), intentioner (det som förnims/uppfattas intellektuellt och kroppsligt, som känns och tänks) och den kontext (det som är runtomkring) som bildar ramarna. Kontexten kan handla om människor, saker och platser. Det här innebär att man försöker identifiera och beskriva situationen som ger praktiken dess begreppsmässiga innehåll, och strategin för analysen är att nå fram till

och beskriva det landskap som ger handlingen identitet och mening, och som är nödvändigt för att man ska kunna förstå handlingen i situationen. Vi är på jakt efter en handlings betydelse och den kulturella kontext som gör handlingen begriplig och förståelig. Vi ser här hur vi i en erkännande reflektion kan få hjälp av Meløes perspektiv i kombination med de hjälpfrågor vi kan ställa till en berättelse, genom att fokusera på följande: ”Vem, vad, var, på vilket sätt, varför, hur och när?” Det här är frågor vi kan ställa till praktiken både som handling och som talhandling.

Etnografiska undersökningar har i allt högre grad riktat sökarljuset mot den meningsskapande process som sker i mötet mellan forskare och fält. Mening skapas i interaktion mellan människor och måste definieras situationellt genom att man lyfter in kontexten. För forskare växer förståelsen fram i en dialog mellan data och analytiska idéer. Det är något som vill bli sagt, något talar ur materialet, samtidigt som det är något som träder fram för mig (Nergård 2006): något jag blir intresserad av, utifrån mina perspektiv och intressen. I ett samspel mellan dessa två processer är det en del som träder fram i förgrunden och en del som träder in i bakgrunden. Med det här sättet att tänka kan forskarens egna reaktioner vara en källa till kunskap, och det att analysera sin egen subjektivitet och förstå sig själv som observatör och deltagare blir viktigt. Om vi ska ta utmaningen om att analysera sin egen subjektivitet på allvar, så är en viktig del av detta att bli medveten om sin egen kulturtillhörighet och förståelsehorisont i mötet med den Andre. Detta för oss in i övergången och rörelsen mellan ett inifrånperspektiv och ett utifrånperspektiv, in i nästa fas av den reflexiva processen, som handlar om kritisk reflektion.

Kritisk reflektion

Den erkännande reflektionen tar sin utgångspunkt i att praktikerns handlingar är förnuftiga givet situationens förutsättningar. En sådan reflektion kan emellertid vara en självbekräftande, otillräcklig, begränsande eller skadlig praktik. Vi har väl alla upplevt situationer där vi i eftertankens bleka ljus inser att vi har handlat intuitivt och/eller utan tillräcklig insikt. Till exempel hade vi kanske inte överblick över alla sidor av saken eller över premisserna för beslutet. Det kan också vara så att vi har handlat, som man brukar säga, ”ogenomtänkt”, vilket kan betyda olika saker. Det kan vara att vi handlade rutinmässigt eller av gammal vana, eller att vi inte kunde förutse konsekvenserna av det vi gjorde. Aktören kan också sitta fast i olika sätt att förstå och förklara ett fenomen eller en händelse, och låta sig begränsas av de ramar som har satts för verksamhetens praktik. Att lära sig ett yrke eller bli en del av en profession kräver långa utbildningsprocesser. Steen Wackerhausen (2015) har pekat på hur vi, när vi ska lära oss ett yrke, lär oss vissa bestämda begrepp, språk och sätt att prata, sätt

Att göra reflexiva analyser och undersöka erfarenheter

Anders Lindseth

Reflexiv forskning tar ofta sin utgångspunkt i att egna erfarenheter berättas fram, och erfarenheterna prövas genom en reflexiv analys i tre steg: ursprunglig och konkret reflektion, kritisk reflektion och teoretisk reflektion. På så sätt blir erfarenhet till beprövad erfarenhet.

Två slags praktiknära forskning

Vi forskar för att ta reda på hur saker och ting ligger till, och vi utvecklar teorier som förklarar sammanhangen i världen. Vi hoppas och tror att vi kan använda teorierna i praktiska sammanhang. Men avståndet mellan teori och praktik kan vara stort, och det kan göra att det blir en krävande uppgift för praktikern att integrera den vetenskapliga kunskapen i sin egen erfarenhetsbaserade kunskap och praktik. Eftersom det finns en önskan om att minska avståndet mellan teori och praktik har vi de senaste åren sett en utveckling mot praktiknära forskning.

Sådan forskning ska bestämmas av kunskapsbehov som uppstår i praktiska verksamheter: på läkarmottagningar, på kliniker, i sjukvården, i klassrummet, i barnomsorgen, inom socialt arbete och så vidare. I medicinens värld kallas forskningen ”klinisk” och i andra sammanhang just ”praktiknära”, och det ses ofta som önskvärt att praktikerna själva − som vet ”var skon klämmer” − projekterar och genomför sådan här forskning.

Praktiknära forskning försöker ofta förklara praktiska problem med utgångspunkt i etablerade teorier. Ibland kan denna forskning kritiseras för att ta förlegade, ohållbara eller dåligt underbyggda teorier för givna. Den här typen av forskning är tillämpad forskning, eftersom det utvalda kunskapsunderlaget används nästan som ett redskap, ett instrument för att få fram ny kunskap. Därför kan vi mycket väl kalla den instrumentell. Men man kan också genomföra en form av praktiknära forskning som inte tar ett visst teoretiskt kunskapsunderlag för givet som en förutsättning för forskningen, utan utgår från en reflektion över praktisk kunskap − med den direkta målsättningen att förbättra denna

kunskap och därmed utveckla praktiken. Sådan forskning kan vi kalla ”reflexiv, praktiknära forskning” − eller kortare: reflexiv praktikforskning. Även om den är praktiskt inriktad är den på inget sätt ateoretisk, eftersom teoretiska förutsättningar utgör en väsentlig del av den kunskap som kommer till uttryck i praktiken, och därmed måste också dessa förutsättningar bli föremål för reflektion.

Vi ska titta lite närmare på den reflexiva praktikforskningens egenart och möjligheter. Även om denna form av forskning inte är mainstream så har den en lång tradition och är alltjämt viktig. Vi ska göra en förhållandevis grundlig genomgång av den här forskningens historiska utveckling och dess reflexiva metod, en metod som vi kan kalla essäistisk. Men innan vi gör det ska vi titta på ett exempel.

Hur kan man utforska ensamhet?

Många människor lever ensamma. Och som människor kommer vi att hamna i olika situationer i livet där vi är ensamma. Att leva eller vara ensam kan vi betrakta som ett fenomen som vi kan ha olika anledningar att undersöka vetenskapligt. Det vanligaste är att vi utgår från teoretiska kunskaper i sådana undersökningar − och därmed genomför någon form av tillämpad forskning. Men vi kan också ta vår livserfarenhet och praktiska kunskap som utgångspunkt, och ägna oss åt reflexiv praktikforskning. Vi ska titta lite närmare på dessa möjligheter.

Vi kan vilja ta reda på vilka hälsoproblem som är förknippade med att äldre människor lever ensamma i en viss kommun. Då måste vi genomföra ett hälsovetenskapligt projekt som bygger på teorier om åldrande, hälsa och sjukdom, och som riktar in sig på att kartlägga fenomenets utbredning och karaktär. Vi behöver samla in relevanta data, och vi vill särskilt få fram mätdata kring de problem som kan knytas till ensamhet bland äldre i kommunen, så att politiska, ekonomiska och hälsomässiga åtgärder kan planeras och genomföras. Eller så kan vi vilja kartlägga de psykiska reaktioner som vi människor kan få på ensamhet. Vi kan njuta av ensamheten, eller så kan vi lida av den. Då blir det naturligt att genomföra en psykologisk studie. Ett tredje exempel på tillämpad forskning kan vara att vi vill ta reda på vilka sociala former ett liv som levs i ensamhet kan få i olika kulturer. I vissa samhällen lever många människor ensamma, i andra är det knappt möjligt att leva ensam. Om vi vill förstå de sociala mönster som kommer till uttryck i hur vi organiserar våra liv behöver vi genomföra ett samhällsvetenskapligt projekt.

Men vi kan också vilja få en bättre förståelse av vad det betyder, vad det innebär − inte bara att leva ensam, utan att vara ensam rent allmänt i olika aktiviteter och livssammanhang. Då är vi inte ute efter att kartlägga hälsoproblem, psykiska reaktioner eller sociala mönster; i stället vill vi förstå en erfarenhet som vi som människor inte kan undvika. Det kunskapsunderlag som vi då måste bygga på blir ett annat än i de tre första exemplen. Vi kan inte bara utgå från en

eller flera teorier som vi väljer att lägga till grund för en undersökning, även om teorierna har relevans. Vi måste förstå fenomenet ensamhet (eller ”självsamhet”) utifrån vår livserfarenhet. Vi vill förstå vad det innebär att vara ensam när det gäller vår delaktighet i livet. Men betyder inte det, invänder säkert någon, att vi inte har tänkt så noga på vilka teorier vi tar för givet? Vi kan väl inte ha en teorifri erfarenhet? Nej, det stämmer. Vi kan inte låta bli att förhålla oss (reflekterat eller oreflekterat) till teoretiska perspektiv som alltid kommer att finnas där, men vi kan ”glömma” att förhålla oss till detta teoriförhållande. Det kan betyda att vi inte tänker på vilka teoretiska perspektiv vi tar för givna, eller att vi väljer att utgå från en teori av vissa anledningar. Men i reflexiv praktikforskning förhåller vi oss inte bara till världen (med natur, människor och teorier), vi förhåller oss även till världsförhållandet (se kapitel 2). Då är det inte ett på förhand givet perspektiv som får det sista ordet, utan en undran över vad det kan vara som stämmer eller inte stämmer när reflekterade eller oreflekterade teoretiska perspektiv bryts mot varandra och mot praktiska betingelser som vi ställs inför i relationer, situationer, system och verksamheter där vi ska leva upp till det som krävs av oss som individer och aktörer.

Men är inte en sådan frågande, undrande och sökande hållning till livserfaren heter en uppgift för filosofi, litteratur och konst, snarare än en uppgift för forskningen? I all korthet kan vi svara att god filosofi, litteratur och konst tveklöst kan bidra till viktiga insikter om livets olika sammanhang, men vi kan ändå ha anledning att undersöka den praktiska kunskap som kommer till uttryck i konkreta verksamheter. Om det i en viss verksamhet är viktigt att vara och handla ensam, vad betyder då detta, vad står på spel i denna ensamhet, vilka problem ställer det oss inför? Vi kan undersöka ensamhetens djupare mening och förstå vår forskning som fenomenologisk (dvs. en forskning som vill undersöka fenomenens väsentliga mening), vi kan analysera berättelser om att vara ensam och förstå forskningen som hermeneutisk (dvs. en texttolkande forskning), och vi kan sätta ord på våra egna erfarenheter av att stå ensamma inför svårigheter i livet och förstå forskningen just som reflexiv praktikforskning. När vi är ensamma, är vi då självständiga, eller är vi övergivna och vilsna? Och när vi inte är ensamma, handlar och lever vi då i dialog med andra i en meningsfull och givande gemenskap, eller har vi kanske bara en skenbar delaktighet i ett kommunikativt sammanhang fast vi i verkligheten har fråntagits vår initiativförmåga av en organisation som mer eller mindre gör oss till kugghjul i ett maskineri? Innan vi går vidare till en teoretisk nivå är det viktigt att utgå från våra egna levda erfarenheter och arbeta med att sätta ord på dem. Det här är en fruktbar form av forskning som kan genomföras som reflektion över olika situationer som forskaren befinner sig i. När den är krävande är det för att forskaren måste gå in i sig själv. Hon eller han kan inte ställa sig utanför det undersökta sammanhanget och betrakta det med en distanserad, ”teoretisk” blick.

Reflexiv praktikforskning kan rikta in sig på andra personers erfarenheter; då blir det en utmaning att lyckas prata med dem så att de börjar reflektera och fundera över sina egna upplevelser och förståelser. Men forskningen kan också med fördel ta sin utgångspunkt i egna erfarenheter av − och berättelser om − att stå inför utmaningar i verksamheter och livssammanhang. I slutet av det här kapitlet ska vi uttryckligen diskutera varför det i reflexiv praktikforskning är önskvärt att utgå från egna berättelser som empiriskt material, samtidigt som det är problematiskt och många gånger förkastligt i mer mainstream empirisk forskning att utgå från data som vi hämtar från oss själva.

Kunskapssyn och historik

Vi har redan konstaterat att reflexiv praktikforskning utgår från praktisk kunskap och har till syfte att förbättra denna kunskap. Därmed blir det viktigt att besvara frågan om vad vi menar med kunskap. Frågan bör ställas eftersom vi finner två olika kunskapsbegrepp i vår historia, ett klassiskt och ett modernt. Enligt det klassiska kunskapsbegreppet förstås kunskap som en dygd, som en duglighet som visar sig i olika livssammanhang. Om vi inte duger − i vår teoretiska insikt, i vår praktiska omdömesförmåga i interaktionen med andra, i vår hantverksmässiga skicklighet eller i emotionellt utmanande livssituationer som kräver visdom − så kan vi inte heller säga att vi har kunskap. (Denna syn finner vi i utvecklad form hos Aristoteles, som skiljer mellan intellektuella och moraliska dygder; se Lindseth 2014, s. 51 f.). Det klassiska kunskapsbegreppet gäller personligt integrerad kunskap, en kroppsligt förankrad och situationsadekvat kunskap. Sådan kunskap kan vi läsa om i böcker, men den finns inte i böckerna. En text kan på sin höjd påminna läsaren om denna kunskap, eller kanske väcka den om den ligger slumrande. Texten kan inte frambringa kunskapen hos läsaren om den inte redan är förankrad i läsaren. Denna kunskapssyn står i motsättning till det moderna begreppet, där kunskap är sanna och välgrundade uppfattningar eller påståenden, propositioner. Denna kunskapssyn formulerades redan i Platons dialog Theaitetos (se Platon 2006), men den slog inte igenom förrän under tidigmodern tid. Sådan påståendekunskap kan vi självklart hitta i böcker; de kan ju vara fulla av presumtivt hållbara och vetenskapligt belagda påståenden, uppfattningar, förklaringar, hypoteser och teorier.

I dag skiljer vi mellan kunskap och förståelse, och det är i förståelsebegreppet som den klassiska tanken om kunskap som dygd lever vidare. Förståelse är en dygd (som kan vara välutvecklad eller bristfälligt utvecklad), en responsiv och reflexiv färdighet som vi tillämpar i sammanhang där det gäller att uppfatta något, uppnå ömsesidig förståelse om något eller förstå sig på något (se kapitel 2).

Begreppet praktisk kunskap kan vi betrakta som en naturlig vidareutveckling där förståelsebegreppet förs in i handlingens domän. Redan när vi talar om att

uppnå förståelse eller säger att vi förstår oss på något, har vi handling i åtanke. Och när vi talar om praktisk kunskap som en kunskap som visar sig i handling blir det möjligt att se att en mängd faktorer som vi inte nödvändigtvis förstår så mycket av också kan avgöra våra handlingar − sådant som vanor och ovanor vi har lagt oss till med, traditioner vi förhåller oss till, praktikgemenskaper som skyddar oss mot kritik, vetenskapliga teorier som tas för givna, konflikter och politiska förhållanden. När den praktiska kunskapen är bristfällig kan det bero på både bristande insikt och negativ yttre påverkan som blir avgörande för vårt sätt att handla. Om vi vill utveckla och förbättra vår praktiska kunskap måste vi reflektera över allt detta.

Reflexiv praktikforskning handlar om att förbättra praktisk kunskap genom forskning. Den här typen av forskning börjar ofta med en upplevelse av att något inte stämmer i en verksamhet; den börjar med en upplevelse av diskrepans mellan det vi förväntar oss och det vi får vara med om (se kapitel 2). Den empiriska forskning som i dag är mainstream utgår i stället från teori. Om till exempel en förskollärare upplever att det kan vara svårt att få till något som förväntas i förskolan, som ”samspel med barnen”, och hon vill undersöka vad ett sådant samspel går ut på, skulle nog de flesta forskare säga att hon antingen måste basera sin forskning på teorier om samspel och lek eller på teorier om lärande hos barn. Forskningen går då ut på att tillämpa dessa teorier på empiriska data eller att belysa och vidareutveckla teorierna med hjälp av nya data. Men det är också möjligt att ta sin utgångspunkt i diskrepansupplevelsen och genomföra en reflekterande undersökning i syfte att förstå vad upplevelsen bottnar i. En sådan undersökning kan ha en betydande teorikritisk potential, även om den inte testar eller omprövar riktigheten i de givna teorierna. Reflexiv praktikforskning väcker frågor om både teorierna och deras tillämpning, eftersom en erfarenhet som inte handlar om empiriska data utan om upplevd diskrepans sätts i första rummet.

Vi ska nu få se att reflexiv praktikforskning, trots att många forskare i dag kan uppleva det som något nytt och ovanligt, har en lång tradition och har haft en grundläggande betydelse för vetenskapens utveckling.

När de europeiska universiteten grundades var syftet att utbilda präster, läkare och jurister. De tre viktigaste fakulteterna erbjöd professionsutbildningar och skulle ge sina studenter en teoretisk grund i teologi, medicin och juridik. Utöver det fanns det en så kallad artistfakultet där alla studenter fick lära sig om de fria konsterna, artes liberales. Dessa konster innefattade språkliga och matematiska färdigheter och discipliner som var ett arv från antiken. De språkliga disciplinerna behandlade förmågan att tala väl − att tala formellt korrekt (grammatik), innehållsmässigt korrekt (dialektik eller logik) samt begripligt och övertygande (retorik). Dessa tre konster kallades trivium (platsen där tre vägar möts). Man förutsatte att alla studenter självklart var förtrogna med de

tre språkliga konsterna; därifrån kommer uttrycket att något är trivialt. De fyra matematiska disciplinerna, som kallades quadrivium (platsen där fyra vägar möts), var aritmetik, geometri, musik och astronomi. Dessa sju discipliner, som historiskt sett var ett första steg mot etableringen av de humanistiska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga fakulteterna som vi känner dem från 1800 ­talet och fram till i dag, betraktades alltså som konster − de sju fria konsterna. De var något studenterna helst skulle kunna, inte bara ha kännedom om. Konst betyder alltså kunnande. Och teologi, medicin och juridik stod för det yrkesspecifika kunnande som präster, läkare och jurister skulle behärska. Universiteten ville alltså ge sina studenter en kunskap som skulle göra dem lämpade att utöva sina professioner. Kunskapen skulle med andra ord duga i handling; det handlade om praktisk kunskap.

Enligt den moderna tidens rådande uppfattning menar vi med empirisk vetenskap för det första forskning och för det andra det resultat som kommer av forskningen i form av vetenskaplig kunskap, det vill säga teorier, hypoteser och förklaringar. Det som gör vetenskapen vetenskaplig är att vi kan utsätta den för en grundlig och kritisk granskning och eventuellt avslöja den som felaktig eller bristfällig. Högst i kurs står det experimentella forskningsupplägget, där man kan härleda vissa konsekvenser ur en hypotes (ett antagande) som går att testa under laboratorieliknande villkor. Om resultatet av testet är positivt är hypotesen bekräftad och möjligen sann. Om resultatet är negativt är det falsifierat (motbevisat) att hypotesen är sann. Men ofta är vetenskapliga teorier så komplexa att vi inte kan veta vad falsifieringen beror på. Vi vet bara att något inte stämmer. Det kan också hända att ett fel har smugit sig in i granskningen. Empirisk forskning är ofta ogenomskinlig, och många gånger kan den därför inbjuda till ett förhastat godtagande av hypoteser som forskaren har fördelar av − i form av yrkesmässigt erkännande eller ekonomisk vinning. Kanske säger man att forskningen har bevisat att ett läkemedel ökar patientens livskvalitet, när man egentligen borde säga att resultaten av forskningen hittills kan tyda på att den aktuella läkemedelsbehandlingen inte medför värre negativa biverkningar än andra jämförbara behandlingsformer. Men oavsett hur tvivelaktig − eller intetsägande − en empirisk studie må vara, och oavsett hur enkelt den låter sig missbrukas av kommersiella intressen, lyfter man i alla fall fram att den ska vara evidensbaserad (se Lindseth 2017a, s. 18 f.). Om den inte är evidensbaserad är den ohållbar. Men vad innebär det att empirisk forskning är baserad på evidens? Enkelt uttryckt: det betyder att den − under mer eller mindre strikta testvillkor − kan framstå som testbar. Evidensen är helt enkelt resultatet av testet. Om testresultatet blir positivt, får vi positiv evidens för att en hypotes kan stämma, vilket inte behöver betyda särskilt mycket. Om vi får negativ evidens, det vill säga att testresultatet inte blir som förväntat, är det något som inte stämmer, men det kan vara svårt att ta reda på vad det beror på.

För nästan ett halvsekel sedan, när jag började undervisa i vetenskapsteori, talade vi inte om evidens. Det som den empiriska forskningen stödjer sig på kallade vi för belägg eller bevis. Ett antagande krävde belägg, om det inte skulle framstå som ett tomt påstående. Eller så talade vi om bevis, men då framgick det tydligt att det inte handlade om matematiska bevis, utan snarare bevis av samma slag som en domare behöver för att döma en gärningsman som inte har erkänt sitt brott. Men så, efter den evidensbaserade medicinens intåg, blev det vanligt att använda ordet evidens. ”Du säger att den här behandlingen är effektiv, do you have evidence for that?” − ”Du säger att det var butlern som mördade grevinnan, do you have evidence for that?” I stället för att använda norska eller svenska ord som belägg eller bevis började man använda det engelska ordet för samma företeelse, evidence, och man skrev och uttalade det på norska/svenska: evidens − gärna utan att nämna att ordet kommer från latinet. (För mer om evidensbegreppets mångtydighet, begränsningar och möjligheter, se Martinsen 2005.)

Vetenskapen under antiken och medeltiden var inte evidensbaserad på det sätt som den empiriska forskningen blev under modern tid. Kriteriet för vetenskaplighet var inte testbarhet, utan övertygande systematisk insikt. För att tydliggöra vad skillnaden går ut på kan vi titta på en vetenskap som fortfarande står högt i kurs: matematiken. Matematikens hållbarhet är det ingen som ifrågasätter. Men den är inte ”evidence-based”. Om vi frågar matematiker varför två plus två är fyra så svarar de inte: ”Det är det vi har bäst evidens för att anta. Tills någon hittar bättre evidens för något annat, utgår vi från att två plus två är fyra.” Det skulle vara meningslöst, eller kanske ett skämt. Två plus två måste nämligen bli fyra; vi skulle inte kunna hitta belägg för något annat. Det är helt irrelevant att fråga efter empiriska belägg, för det följer av axiomen i talteorin att två plus två måste bli fyra. Men då har vi ju evidens för att två plus två är fyra, säger kanske någon. Jo, men om man säger det så har evidensbegreppet genomgått en omvandling. Detta kan lätt ske på grund av begreppets latinska ursprung. Evidentia betyder tydlighet. Vi talar om evidens när ett sammanhang är uppenbart eller självklart, när det är synligt och ligger i öppen dager. Men det innebär att vi måste skilja mellan två typer av evidens: vi kan tala om yttre och inre evidens. Yttre evidens blir då belägg för påståenden, medan inre evidens är insikter om ett sammanhang. I empirisk forskning behöver vi yttre evidens som kan göra ett hypotetiskt sammanhang mer trovärdigt eller tydligt − evident − medan vi i matematiken inte behöver yttre evidens, utan inre. Vi stödjer oss på vår insikt. Matematisk teori handlar inte om antaganden om världens struktur eller kausalitet som måste bevisas eller motbevisas genom empiriska undersökningar. Kunskapsunderlaget i matematisk forskning är matematikerns praktiska kunskap, alltså en handlingsavgörande insikt i matematiska samband och inte bara en kunskap om matematiska teorier.

Men bygger inte matematikerns verksamhet på just säkra matematiska teo ­

rier, kan man undra. Är inte matematiken säker, i motsats till exempelvis grammatik, teologi eller medicin? På ett sätt är matematiken säker, men det betyder inte att den matematiska kunskapsutvecklingen inte kan hamna fel. För några år sedan såg jag en tv­intervju med en amerikansk matematiker som precis hade tagit emot Abelpriset, som är uppkallat efter den norske matematikern Niels Henrik Abel (1802–1829) och delas ut av Det Norske Videnskaps­Akademi. Det är den högsta utmärkelse en matematiker kan få. Den amerikanske matematikern menade att det var något med teorin han hade fått priset för som inte riktigt stämde, och han räknade med att det skulle komma matematiker efter honom som skulle vidareutveckla och förbättra teorin. Det betydde förstås inte att han hade gjort räknefel eller genomfört felaktiga matematiska bevis. Om det hade varit så, hade han inte fått priset. Men hans praktiska kunskap sa honom att något inte stämde. Det var inte uppseendeväckande; det finns sedan länge ett antal stridsfrågor inom matematisk och formallogisk grundteori. Därmed ser vi att matematiken, trots dess närmast överväldigande riktighet, inte skiljer sig på något väsentligt sätt från grammatik, dialektik, retorik, musikteori, astronomi, teologi, medicin eller rättsvetenskap. Före modern tid byggde all vetenskap på inre evidens. Forskningen utgick från forskarens praktiska kunskap och syftade till att förbättra denna kunskap, vilket kunde lyckas på ett imponerande sätt − eller misslyckas. Forskning var reflexiv praktikforskning: en reflektion över våra erfarenheter av att tala korrekt och övertygande, att räkna, att fastställa rumsliga förhållanden, att uttrycka harmonier och disharmonier i musiken, att förutsäga planeternas rörelser, att förstå vad hälsa och sjukdom beror på, att förstå hur ett samhälle ska byggas på laglydighet. Det kunde också gå ut på att förstå hur en viss förebildlig människa − i raden av liknande människor som alla i början av vår tideräkning kunde kallas ”Guds son” − nämligen Jesus från Nasaret, kan kasta ljus över vår föreställning om en Gud som vi inte har direkt tillgång till. Sådan reflektion handlar inte om att använda bestämda, formulerade teorier. Den handlar inte om att ha yttre evidens som bevisar eller motbevisar teorierna. Den handlar om inre evidens som vi bara kan ha i våra respektive praktiska sammanhang och verksamheter. När praktisk kunskap kan vara en grund för reflexiv praktikforskning beror det på att diskrepansupplevelsen är det djupaste vi kan nå fram till i vårt förhållande till livet och världen. När vi märker att det är något som inte stämmer, kanske något som inte får komma till uttryck, så kan vi undra vad det handlar om och vad det beror på. Denna undran öppnar för frågor som är mer grundläggande än alla svar vi kan ge på dessa frågor. Svaren utmanar oss att fundera över all inre evidens: Kan svaren göra erfarenheten rättvisa? Kanske kan då en insikt tränga sig på som ännu inte har fått vår uppmärksamhet på det sätt den kräver och förtjänar.

Vid något tillfälle, under relativt tidig modern tid, började empirisk forskning att handla om yttre evidens i stället för inre evidens. Det är svårt att säga

Praktisk kunskap – en introduktion

Kåre Sigvald Fuglseth & Catrine Torbjørnsen Halås (red.)

Den här boken handlar om den kunskap som uppstår och utvecklas i själva det praktiska utövandet – till exempel på en arbetsplats eller i ett yrke − och förutsättningarna för denna typ av kunskap. Vad ligger bakom professionella beslut och handlingar och hur kan vi både förhålla oss kritiska till den erfarenhetsbaserade kunskapen och använda oss av den? Hur går det till när den här sortens kunskap utvecklas, formas och lärs in?

Författarna ser praktik och teori som ömsesidigt beroende av varandra, och försöker klarlägga hur förhållandet mellan teori och praktik ser ut. Tre centrala ord för ämnet praktisk kunskap är erkännande, kritisk och konstruktiv.

Boken visar hur man kan ta upplevelser på allvar (erkännande); vrida och vända på dem (kritiskt) och återföra dem till yrkespraktiken, till hjälp i yrkesutövningen (konstruktivt).

I boken presenteras grundläggande begrepp och metoder inom området som svarsförmåga, klokhet och kunskap, praxis och fronesis, techne och theoria, blinda fläckar, narrativitet och kritiskt prövande essäer.

Kåre Sigvald Fuglseth är professor i studier av professionspraktik vid Centrum för praktisk kunskap på Nord universitet i Bodø.

Catrine Torbjørnsen Halås är professor i socialt arbete vid samhällsvetenskapliga fakulteten på Nord universitetet i Bodø och forskningsgruppsledare för den praktiska kunskapens teori. Hennes doktorsavhandling handlar om professionspraktik.

Översättning: Maria Åsard

Fackgranskning: Hildur Kalman, professor emerita, socialt arbete, Umeå universitet