Annika Eklund & Christian Gadolin (red.)
Samverkan i vården – från system till praktik
Samverkan i vården – från system till praktik Annika Eklund & Christian Gadolin (red.)
Liber
Författare
Huvudredaktörer Annika Eklund, universitetslektor och fil.dr i pedagogik med inriktning mot arbetsintegrerat lärande vid Högskolan Väst. Hennes forskning handlar om yrkesverksammas lärande och har fokus på samverkan mellan organisationer vid större olyckor samt övergången mellan sjuk sköterskeutbildningen och tidigt yrkesliv. Christian Gadolin, universitetslektor och docent i företagsekonomi vid Högskolan Väst. Hans forskning berör ofta förutsättningarna för, och utfallet av, styrning, ledning och organisering i offentlig sektor med fokus på hälso- och sjukvården. Därutöver deltar Christian träget i den offentliga debatten gällande vårdsektorns behov av utveckling och förändring.
Medförfattare Tove Godskesen, leg. sjuksköterska och docent i vårdvetenskap och medi cinsk etik och arbetar som lektor vid Marie Cederschiöld högskola i Stockholm och forskare vid Uppsala universitet. Hennes forskning fokuserar på etiska frågeställningar i vård och forskning med särskilt fokus på livshotande sjukdom, sårbarhet och informerat samtycke. Inger Jansson, leg. sjuksköterska, viceprefekt utbildning, fil.dr i omvårdnad och docent vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Hennes forskning berör om-
5
Författare
ställningen till nära vård, informatik och omvårdnadsdokumentation samt lärandet i sjuksköterskeutbildning. Lena G. Larsson, distriktssköterska och med.dr i medicinsk vetenskap och adjungerad universitetslektor vid Institutionen för hälsovetenskap, avdelningen för omvårdnad, Högskolan Väst samt FoU-ledare vid FoUUI primär och nära vård i Fyrbodal och Hälsoakademin Väst. Hon har lång erfarenhet som förvaltare och processledare i Närhälsan för Samordnad hälsa, vård och omsorgsplanering med tillhörande it-tjänst inom Västra Götalandsregionen. Mikael Löfström, docent i företagsekonomi och universitetslektor vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet. Hans forskning är inriktad mot styrning och organisering av samverkan mellan offentliga organisationer och handlar i huvudsak om interorganisatoriska relationer och projektifiering av offentlig sektor. Han leder ett nationellt nätverk för forskning om samverkan inom välfärdssektorn. Maivor Olsson-Tall, specialistsjuksköterska inom psykiatri och med.dr i medicinsk vetenskap samt universitetslektor vid Institutionen för hälsovetenskap, Högskolan Väst och ordförande i Etikutskottet vid Högskolan Väst. Hon arbetar även som FoU-ledare vid FoUUI primär och nära vård i Fyrbodal. Hennes forskningsområde fokuserar på att främja bedömning och samverkan mellan patient, team och olika vårdgivare för patienter med schizofreni. Åsa Rejnö, leg. sjuksköterska och docent i omvårdnad, lektor vid Högskolan Väst i Trollhättan och sjuksköterska på strokeenheten vid Skaraborgs sjukhus i Skövde samt forskningsledare vid Skaraborgsinstiutet. Hon forskar inom stroke och palliativ vård med särskilt Hon forskar inom stroke och palliativ vård med särskild fördjupning i och intresse för etiska frågor.
6
Författare
Helle Wijk, leg. sjuksköterska, viceprefekt samverkan, med.dr i medi cinsk vetenskap, professor i omvårdnad, gästprofessor Centrum för vårdens arkitektur, Chalmers tekniska högskola och universitetslektor vid Sahlgrenska Akademin, Göteborgs universitet. Hennes forskning rör omgivningens betydelse för patienter och äldre personers funktion och välbefinnande samt för vårdens utförande. Ewa Wikström, professor i health governance på Företagsekonomiska institutionen på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hennes forskning är inriktad på team, styrning, ledarskap, samverkan, kommunikation, projekt och förändringsledning i hälso- och sjukvård. Hon har också gjort studier om organisatorisk kapabilitet med fokus på ålder, kompetens och arbetsmiljö på arbetsplatser. Kristina Åhlund, specialistfysioterapeut och med.dr. Arbetar som universitetslektor vid Institutionen för hälsovetenskap på Högskolan Väst samt vid forskningsenheten i NU-sjukvården, Trollhättan. Hennes forskning handlar främst om fysisk funktion hos den sköra äldre patienten och hur interprofessionell samverkan inom olika verksamhetsområden kan påverka utfall för sköra patienter.
7
Innehåll
Författare.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Förord. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Annika Eklund
Kapitel 2 Samverkan som ideal i vården – vägen dit och förutsättningar för att lyckas. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34 Christian Gadolin
Kapitel 3 Implementering i och för samverkan – exemplet samverkanslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 Mikael Löfström
Kapitel 4 Nära vård – att utveckla personcentrerad vård i samverkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 Inger Jansson & Helle Wijk
Kapitel 5 Etik i samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 Tove Godskesen & Åsa Rejnö
8
Innehåll
Kapitel 6 Samverkan i team . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 Ewa Wikström
Kapitel 7 Samverkan inom slutenvård – för bevarad fysisk funktion hos sköra äldre . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 Kristina Åhlund
Kapitel 8 Bedömning i samverkan vid psykossjukdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152 Maivor Olsson-Tall
Kapitel 9 Tio centrala utgångspunkter för samverkan vid samordning av vårdinsatser. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 Lena G. Larsson
Kapitel 10 Samverkanskompetens. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 Annika Eklund & Christian Gadolin
Register.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209
9
Förord
En av de stora utmaningarna i dagens välfärdssamhälle är hur hälsooch sjukvårdssektorn ska organiseras för att möta alltmer komplexa problem och en omgivning i förändring. En ökad specialisering av yrkesgrupper, alltmer avgränsade enheter som styrs och mäts i relation till uppsatta mål bidrar till alltmer avgränsade organisationer. Samtidigt faller många frågeställningar och uppgifter utanför ramarna för en enskild organisations eller professions uppdrag och det pågår en teknikutveckling som drivs av att lösa problem med patienten i centrum. I det här sammanhanget blir samverkan mellan yrkesgrupper och organisationer alltmer betydelsefull för att dagens vårdorganisationer ska kunna utföra sina uppdrag. Den här boken bidrar till denna pågående utveckling genom att lyfta fram aktuella frågeställningar till vårdorganisationer. Författarna belyser både möjligheter och utmaningar med samverkan utifrån olika infallsvinklar, och mångfalden av exempel från praktiken bidrar till en ökad förståelse för den komplexitet som samverkan innebär. Samverkan bygger på problemlösning och ett ömsesidigt engagemang som är gränsöverskridande. Samtidigt finns det ett inbyggt beroendeförhållande i samverkan som kräver att deltagarna dels erkänner och re spekterar varandras kompetenser och uppgifter, dels att varje deltagare bibehåller sin autonomi och sitt etiska förhållningssätt i relation till sin specifika yrkesroll och till sitt uppdrag. Att tydliggöra och upprätthålla gränser blir därmed betydelsefullt för att kunna samverka. Innehållet i boken visar på behovet av, samtidigt som den bidrar till, en fortsatt utveckling av organisationer som är tillräckligt robusta
10
Förord
för att i högre utsträckning kunna samverka, och som har medarbetare med kompetens att i det vardagliga samverkansarbetet både kunna upprätthålla gränser och överskrida dem. Sammantaget pekar boken mot att utvecklade organisatoriska förutsättningar och medarbetare som är bättre rustade för samverkan sannolikt kommer att bli alltmer betydelsefulla i framtidens vårdorganisationer. Kanske kan samverkan till och med komma att betraktas som en egen framväxande organisationsform och som har en egen inneboende logik? Kajsa Lindberg Professor, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
11
Kapitel 1
Samverkan som fenomen och i praktiken Annika Eklund
Hälso- och sjukvård samt omsorg i Sverige beskrivs ofta som god och patientsäker. Men i en studie där patienters upplevelser av sjukvårdens kvalitet undersöktes i 11 länder beskrev över hälften av de som varit inskrivna i slutenvården i Sverige negativa erfarenheter av hur samverkan, kommunikation och planering fungerat, vid exempelvis utskrivning från slutenvården (Osborn m.fl., 2016). Samverkan beskrivs ofta som ett arbetssätt inom välfärdsorganisationer för att kunna möta och hantera komplexa behov, men varför är samverkan så viktig inom hälsooch sjukvården, hur kan samverkan organiseras och varför är det ibland så svårt? Detta kapitel introducerar några grundläggande begrepp från litteraturen och ett systemteoretiskt perspektiv på samverkan som fenomen. Dessutom presenteras några framgångsfaktorer och hinder för samverkan som kan finnas i vårdens praktik. Kapitlet avslutas med ett avsnitt som fokuserar på samverkan i vårdens övergångar – ett exempel som illustrerar både behovet av samverkan och möjliga utmaningar.
Vad är samverkan? Att verksamheter, såsom sjukvård, social omsorg och socialförsäkring, organiseras som åtskilda från varandra med relativt tydliga kärnuppdrag och målgrupper, har stöd från både professionerna och samhället
12
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken
i övrigt. Denna organisering kan innebära att en individ i behov får en högt specialiserad, men också fragmenterad, vård och omsorg (läs vidare i kapitel 2). Vidare har exempelvis lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (SFS 2017:612), huvudbetänkandet (och omställningen till) god och nära vård (SOU 2020:19) och lagen om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation (SFS 2022:913) kastat ljus på behovet av att effektivt och säkert kunna samverka över verksamhets- och professionsgränser. I dessa sammanhang framhålls fungerande samverkan som centralt för att exempelvis säkerställa patientsäkerhet (Chenjuan m.fl., 2018), ett effektivt utnyttjande av vårdens resurser och ett tydliggjort ansvar mellan verksamheterna (Socialstyrelsen, 2018). När begreppet samverkan används tas det ibland för givet att det finns en gemensam förståelse av vad det innebär och vilka som är involverade. Men samverkan är inte ett objektivt begrepp eller fenomen; det finns både olika definitioner av samverkan och olika motiv till varför det kan vara en nödvändig eller lämplig arbetsform. Detta kan naturligtvis ställa till det i både dagligt och mer strategiskt arbete. Det förekommer också en mängd olika begrepp som relaterar till, överlappar med och kompletterar samverkan, där samverkan kan förstås som ett paraplybegrepp. I följande avsnitt presenteras hur samverkan och några av de närbesläktade begreppen kan förstås. Samverkan (eng. vanligen collaboration) beskrivs ofta övergripande som ett sätt för verksamheter att organisera och strukturera arbetet. Det innebär interaktion om specifika och avgränsade frågor där organisationerna kan behålla sina ansvars- och verksamhetsområden. I Socialstyrelsens termbank definieras samverkan som ett övergripande gemensamt handlande på ett organisatoriskt plan för ett visst syfte. Samverkan kan ske inom och mellan olika enheter, myndigheter och samhällsaktörer, där de involverade parterna gemensamt planerar och utbyter information. Världshälsoorganisationen (WHO, 2016) beskriver samverkan som när vårdpersonal med olika yrkesbakgrund organiserar arbetet och arbetar tillsammans med patienter, närstående, vårdgivare och samhället för att åstadkomma den högsta kvaliteten på vården. Både Socialstyrelsen och Världshälsoorganisationen betonar de
13
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken
sociala och interaktiva aspekterna i sina definitioner. Detta illustrerar att samverkan mellan organisationer innebär att det är individer som agerar utifrån hur de tolkar organisationens uppdrag, men också egna preferenser och vanor. Gemensamt för många definitioner av samverkan är att det innefattar att minst två olika aktörer (exempelvis professioner eller verksamheter) arbetar tillsammans på ett strukturerat sätt för att nå ett gemensamt syfte (Huxham & Vangen, 2005; Axelsson & Bihari Axelsson, 2013). Ett sådant syfte kan exempelvis vara att skapa en patientsäker vårdövergång. Syftet bör också avgöra hur samverkan organiseras, där olika former av interaktion kan vara effektiva. Det kan handla om enklare informations- eller kunskapsutbyte mellan annars frikopplade verksamheter där ena parten kan behöva råd från en expert i ett enskilt patientfall. Det kan också vara ett mer kontinuerligt arbete i interprofessionella team där man behöver olika kompetenser för att lösa uppgifter, eller mer formaliserade organiseringsformer där verksamheter delar budget eller lokaler (Axelsson & Bihari Axelsson, 2013). Vilken form av samverkan som kan vara aktuell beror enligt forskarna på graden av differentiering mellan aktörerna, i termer av exempelvis strukturer och värderingar. Löst sammansatta relationella kopplingar, med möjlighet att gå i och ur samverkan, kan ibland vara mer fördelaktiga och effektiva än starkt knutna band. Samordning (eng. vanligen coordination) och samarbete (eng. vanligen cooperation) är ytterligare begrepp som ofta förekommer i relation till samverkan. Samordning innebär att verksamheter koordinerar sina insatser och resurser. I tillägg till denna definition beskriver Socialstyrelsen att syftet med samordning är att erhålla högre kvalitet och större effektivitet. Insatserna är beroende av varandra på ett sekventiellt sätt, vilket innebär att en uppgift behöver utföras innan nästa kan ta vid, exempelvis i vårdkedjor. Samordning kan planeras i förväg och på en annan plats än där vården utförs, eller utföras av någon annan än den som är närmast patienten, exempelvis en case manager eller koordinator (läs vidare i kapitel 8). Här finns en förväntan om att enskilda indi-
14
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken
vider utbyter information och agerar utifrån helhetsperspektiv, förutbestämda krav och roller. Socialstyrelsen definierar samarbete som ett gemensamt bedrivet arbete som gäller en avgränsad uppgift. Till skillnad från samverkan, som förutsätter mer struktur och planering utifrån ett bestämt och delat syfte, kan samarbete uppstå mer spontant eller sporadiskt. Samarbete kan också innebära en viss anpassning av de egna handlingarna i relation till andra, exempelvis vårdgivare eller närstående. Lindberg (2009) beskriver att ett samarbete kan vara en mindre formaliserad arbetsform än samverkan; det är något vi ägnar oss åt i dagligt arbete utan vidare reflektion. Trots det menar hon att samverkan och samarbete ofta är synonyma i den mening att samverkan i praktiken innebär att man samarbetar med ett uttalat syfte. Termen integrerad vård är nära relaterad till dessa begrepp och förekommer inom hälso- och sjukvården. Integrated care är ett vanligt begrepp för samverkan i vården i den internationella litteraturen, men då med en något bredare betydelse än det svenska begreppet. Integrerad vård kan beskrivas som en vårdform som innebär exempelvis att den psykiatriska, somatiska och sociala vården är samordnad och att tvärprofessionella team gemensamt utreder, bedömer och följer upp vilka insatser som patienten eller brukaren behöver. Det finns alltså en flora av begrepp och definitioner gällande samverkan. Oavsett definition finns också en förväntan om utveckling av någon form av relation mellan aktörerna – det som varierar är graden av integrering och med vilka insatser aktörerna samverkar. Många definitioner av samverkan och dess närliggande begrepp är också positivt laddade, och följs ofta av normativa råd om hur arbete bör organiseras för att uppnå fördelar med och hantera hinder för samverkan. Även om definitionerna ibland gör att begreppen överlappar varandra, och begreppen sällan preciseras i exempelvis lagtexter och riktlinjer, är det viktiga att hitta definitioner som kan få genomslag i det praktiska arbetet. Inte minst bör aktörerna vara eniga om innebörden av begreppen för att sätta ramar för arbetet och förväntningar på varandras engagemang.
15
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken
Motiv till samverkan De motiv som framhålls för samverkan finns både på individnivå, i termer av exempelvis kontinuitet och förutsägbarhet, och på organisationsnivå, i termer av exempelvis resursanvändning och effektivitet. Ofta kombineras också olika motiv som argument för samverkan, för att stödja eller undvika ett visst utfall. Nedan följer några exempel på motiv till samverkan som förekommer i litteraturen och praktiken. Fullgöra uppdrag
De senaste decennierna har samverkan ofta beskrivits både som en förutsättning och ett arbetssätt för att kunna fullgöra de uppdrag som välfärdsorganisationer har gentemot medborgare. De uppdrag som refereras till kan exempelvis vara att säkerställa patientsäkerhet och jämlik vård. Om samverkan brister kan problem som avvikelser, vårdskador och onödigt lidande uppkomma. Komplettera resurser
Ett grundläggande och praktiskt motiv till samverkan har sitt ursprung i att behov, hos exempelvis en patient eller brukare, inte kan tillgodoses inom ramen för en professions kunskapsområde eller en verksamhets ansvarsområde (Edwards, 2010; Christensen & Lægreid, 2007). Samverkan motiveras då ur ett brist- eller kompletteringsperspektiv; professioner och verksamheter behöver koppla samman sina kunskaper, färdigheter och resurser (ekonomiska, tekniska och personella) eftersom ingen enskild aktör kan nå ett visst syfte på egen hand. Behovet av samverkan blir då ömsesidigt mellan aktörerna. Det kan gälla exempelvis att kunna tillgodose komplexa behov av sjukvårdande insatser och social omsorg hos patienter med samsjuklighet eller vid rehabiliteringsinsatser. Med andra ord är det olikheterna mellan aktörerna som gör samverkan meningsfull. Skyldighet och legitimitet
Att samverka kan också motiveras av att verksamheter och de profes sionella är ålagda att göra detta, eftersom det är reglerat i ett flertal
16
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken
förordningar och lagar (t.ex. hälso- och sjukvårdslagen, SFS 2017:30, lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård, SFS 2017:162 och förvaltningslagen, SFS 2017:900). Ibland är lagstiftningen tydlig avseende vilka verksamheter som ska samverka, medan samverkan ibland uttrycks som en grundläggande skyldighet för verksamheter för att lösa exempelvis en krissituation eller nå verksamheternas mål (läs vidare om implementeringen av samverkanslagen i kapitel 3). Ett annat relaterat motiv kan vara att skapa legitimitet; om samverkan är det arbetssätt som förväntas av en verksamhet kan det användas för att visa utåt att man följer rådande normer och tar socialt ansvar (Axelsson & Bihari Axelsson, 2013). Stabilitet och förutsägbarhet
Att skapa stabilitet och förutsägbarhet kan vara ytterligare ett motiv. Samverkan kan då användas för att skapa gemensamma lösningar och säkerställa tillgång till resurser i osäkra tider eller där det är svårt att identifiera en given lösning på en specifik uppgift. Detta kan gälla vid särskilt utmanande situationer, som när flera regioner samverkade i vården av svårt sjuka patienter under covid-19-pandemin. Stora händelser har också visat allvarliga konsekvenser av bristande samverkan, såsom vid attentaten i Norge 22 juli 2011 och skogsbränderna i Västmanland 2018. Sådana händelser har synliggjort behovet av att förstärka samverkan mellan verksamheter som vanligen är avgränsade från varandra. Detta bör ske genom såväl förtydliganden av samverkansansvar som gemensamma utbildningar och övningar, eftersom få tar ansvar för det som händer i gråzoner där ansvarsområden är oklara.
Nivåer av samverkan Med syftet för samverkan som utgångspunkt för organisering av arbetet, kan olika ”nivåer” av samverkan bli aktuella. För att enkelt förklara detta kan det beskrivas som att samverkan kan ske dels inom en profession, till exempel mellan arbetsterapeuter, dels mellan professioner, exempelvis mellan arbetsterapeut och sjuksköterska. Det som sker mellan professi-
17
Kapitel 1 Samverkan som fenomen och i praktiken
oner beskrivs i termer av multiprofessionell eller interprofessionell samverkan. Vanligen används dessa begrepp synonymt i både forskningen och praktiken. Inom viss litteratur har man dock beskrivit skillnad i innebörder (Thylefors m.fl., 2005; Slomic m.fl., 2017). Multiprofessionell samverkan innebär att arbetet kan planeras och genomföras mer sekventiellt, där var och en gör sitt sida vid sida, eller att den ena fullgör sina uppgifter innan nästa kan ta vid. Interprofessionell samverkan innebär att arbetet planeras och genomförs så att professionerna tar del av varandras kunskaper, har tätare kontakter och är mer beroende av varandra. Som exempel kan nämnas att Slomic och kollegor (2017) visade att interprofessionell samverkan var vanligare inom specialistvården för rehabilitering, där studiedeltagarna beskrivit att vården förutsatte delad kunskap och gemensamma mål, jämfört med rehabilitering inom den kommunala vården där vårdgivare arbetade mer parallellt med patienter och hade individuellt ansvar. Multi- och interprofessionella perspektiv beskrivs vidare och illustreras med exempel i kapitel 6 och 7. Samverkan kan också organiseras interorganisatoriskt, vilket sker exempelvis mellan olika vårdgivare såsom sjukhus och vårdcentral. Dessutom kan det finnas olika huvudmän inblandade, såsom vid patienters övergångar mellan sluten vård med regionen som huvudman och hemsjukvård med kommunen som huvudman. I det interorganisatoriska finns naturligtvis nästan alltid även samverkan inom och mellan professioner. En översiktsstudie av Karam och kollegor (2018) visade att flera koncept sågs som viktiga, oavsett om det gällde interprofessionell eller interorganisatorisk samverkan. Dessa koncept var exempelvis kommunikation, tillit, respekt, makt och personcentrering. Behov av formalisering, det vill säga en tydlig och överenskommen struktur för arbetet, var särskilt viktigt för att få till interorganisatorisk samverkan. För att få till interprofessionell samverkan beskrevs rollklarhet och teamidentitet som viktiga komponenter. Att etablera interorganisatorisk samverkan var förknippat med flera utmaningar, såsom att skapa en känsla av sammanhang mellan professioner med olika organisationskulturer, geografisk distans och olika strukturer för kommunikation.
18
Kapitel 10 Samverkanskompetens
Referenser
Alvinius, A., Wilde Larsson, B. & Larsson, G. (2016). Managing boundaries in integrated care: A qualitative study of collaboration between municipalities and county councils in Sweden. International Journal of Organization Theory and Behavior, 19(2):139–165. Andersson, P., Gillberg, G., Lindgren, H. & Dellve, L. (2021). Perspektivlaboratorier – perspektivmedvetenhet som förändringsstrategi. Arbetsliv i förändring, 1:1–49. Andersson, P., Dellve, L., Gillberg, G. & Lindgren, H. (2022). Building perspective awareness as a workplace practice. Journal of Workplace Learning, 34(4):373–387. Carlile, P. (2004). Transferring, translating, and transforming: An integrative framework for managing knowledge across boundaries. Organization Science, 15(5):555–568. Comeau-Vallée, M. & Langley, A. (2020). The interplay of inter- and intraprofessional boundary work in multidisciplinary teams. Organization Studies, 41(12):1649–672. Edwards, A. (2012). The role of common knowledge in achieving collaboration across practices. Learning, Culture and Social Interaction, 1(1):22–32. Eriksson, E., Andersson, T., Hellström, A., Gadolin, C. & Lifvergren, S. (2020). Collaborative public management: Coordinated value propositions among public service organisations. Public Management Review, 22(6):791–812. Gadolin, C., Eriksson, E. & Alexandersson, P. (2022). Coordination of paediatric oncology care: An explorative Swedish case study. Journal of Integrated Care, 30(5):27–36. Glouberman, S. & Mintzberg, H. (2001). Managing the care of health and the cure of disease – Part 1: Differentiation. Healthcare Management Review, 26(1):56–69.
Hopwood, N., Day, C. & Edwards, A. (2016). Partnership practice as collaborative knowledge work: overcoming common dilemmas through an augmented view of professional expertise. Journal of Children’s Services, 11(2):111–123. Kerosuo, H., Kajamaa, A. & Engeström, Y. (2010) Promoting innovation and learning through change laboratory: An example from Finnish health care. Central European Journal of Public Policy, 4(1):110–131. Langins, M. & Borgermans, L. (2015) Strengthening a competent workforce for the provision of coordinated/integrated health services. Köpenhamn: World Health Organization. Langley, A., Lindberg, K., Mörk, B.E., Nicolini, D., Raviola, E. & Walter, L. (2019). Boundary work among groups, occupations, and organizations: From cartography to process. Academy of Management Annals, 13(2):704–736. Larsen, A., Broberger, E. & Petersson, P. (2016). Complex caring needs without simple solutions: the experience of interprofessional collaboration among staff caring for older persons with multimorbidity at home care settings. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 31(2):342–350. Leong, S.L., Teoh, S.L., Fun, W.H. & Lee, S.W.H. (2021). Task shifting in primary care to tackle healthcare worker shortages: An umbrella review. European Journal of General Practice, 27(1):198–210. Ljungholm, L., Klinga, C., Edin-Liljegren, A. & Ekstedt, M. (2022). What matters in care continuity on the chronic care trajectory for patients and family carers? – A conceptual model. Journal of Clinical Nursing, 31:1237–1338. March, J.G. & Olsen, J.P. (1989). Rediscovering institutions: The organizational basis of politics. New York: Free Press. Rychen, D.S. & Salganik, L.H. (red.) (2003). Key competencies for a successful life
207
Kapitel 10 Samverkanskompetens
and a well-functioning society. Göttingen, Tyskland: Hogrefe & Huber. Sannino, A., Engeström, Y. & Lemos, M. (2016). Formative interventions for expansive learning and transformative agency. Journal of the Learning Sciences, 25(4):599–633. van Schalkwyk, M.C., Bourek, A., Kringos, D.S., Siciliani, L., Barry, M.M., De Maeseneer, J. & McKee, M. (2020). The best person (or machine) for the job: Rethinking task shifting in healthcare. Health Policy, 124(12):1379-1386. Skipper, M., Backman Nohr, S. & Engeström, Y. (2020). The change laboratory in medical education: two examples of tackling contradictory challenges. Medical Education, 55:93-100. van Tuyl, L., Vrijhoef, B., Laurant, M., de Bont, A. & Batenburg, R. (2021). Broadening the scope of task shifting in the organisation of healthcare. International Journal of Care Coordination, 24(34):91–95.
208
Valiotis, G. & Mitchener, B. (2022). Essential skills for a resilient and effective European health workforce. Report of the EU Health Policy Platform Stakeholder Network on ”Profiling and Training the Healthcare Workforce of the Future”. European Health Management Association & Health First Europe. Weinert, F.E. (2001). Concept of competence: a conceptual clarification. I: Rychen, D.S. & Salganik, L.H. (red.), Defining and selecting key competencies. Seattle: Hogrefe & Huber Publishers, s. 45–65. Westin, M., Hellquist, A. & Johansson, L. (2020). Att utveckla samverkanskompetens genom utbildning – Praktisk klokhet och reflekterande praktik. Socialmedicinsk tidskrift, 4:663–674. WHO (2008). Task shifting: Global recommendations and guidelines. Genève: World Health Organization.
Register A aktör definition 96 analysmodell för organisationsför ändring 56 B bedömning av vårdbehov 174 behovs- och solidaritetsprincipen 104 C case management 154 change laboratories 204 cirkulär bedömningsprocess 166 clinical frailty scale (CFS-9) 135 comprehensive geriatric assessment and care (CGA) 140 D digitala verktyg 180 E etik i vården 94 etiska utmaningar 105 F fast vårdkontakt 80, 175 förändringslaboratorium 204 G gränsarbete 23, 116, 199
I implementering 54 informationsöverföring 179 integrerad vård 15, 133, 140, 147 K kommunikation 119, 121, 122 kompetens 196 kostnadseffektivitetsprincipen 105 L ledarskap för samverkan 45 ledningsstöd 187 M multiprofessionella team 114 N new public management, NPM 36 nära vård 76 förutsättningar 89 omställning 78 O organisationsförändring 54 P patientdelaktighet 20, 78, 177 patientkontrakt 83, 178 personcentrering 78, 82, 105, 107, 123, 126 perspektivlaboratorium 203
209
Register
professionell dialog 203 professionsetiska koder 97 psykiatrisk vård 154 psykossjukdom 153 bedömningsverktyg 161 dialog 156 S samarbete 14 samordnad individuell plan (SIP) 26, 53, 79 ff, 109, 154, 175 ff samordning 14 samordningsansvar 175 samverkan definition 12 motiv till 16 systemperspektiv 20 samverkansarenor 186 samverkanskompetens 183, 197 samverkanslagen 53 samverkanslagens implementering lokal ledning 63 lokalt utvecklingsarbete 64 regional styrning 60 regional utveckling 62
210
samverkansmöten 181 sköra äldre 133 skörhet fysisk funktion 136 styrning av offentlig sektor 36 T teamsamverkan 118, 120, 122, 140 teamsamverkan beroendevård 118 teamsamverkan diabetesvård för barn och ungdomar 122 U uppgiftsglidning 202 upprätthålla gränser 25, 116, 123 utvärdering 189 V vårdens etiska plattform 101 vårdens fragmentisering 35, 41 vårdövergångar 28 Ä Ädelreformen 86 Ö överskrida gränser 25, 116, 123 översättningsmodellen 56
ISBN 978-91-47-14541-6 © 2023 Annika Eklund, Christian Gadolin och Liber AB Förläggare: Kristina Iritz Hedberg Projektledare: Annika Sandström Förlagsredaktör: Lisa Grafström Produktionsledare: Lars Wallin Ombrytning: Integra Software Services, Indien Omslag: Nette Lövgren design Omslagsbild: Shutterstock Illustrationer: Jonny Hallberg
Repro: Integra Software Services, Indien Tryck: People Printing, Kina 2023
Första upplagan 1
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/ förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se
Svensk hälso- och sjukvård har jämförelsevis goda resultat men brister i exempelvis kontinuitet och koordinering. Till följd av vårdens ökade specialisering behövs förmågan att samverka för en säker vård och ett effektivt utnyttjande av resurser. Denna antologi syftar till att ge en förståelse av samverkan som fenomen, men också att kontextualisera förutsättningar för samverkan i hälso- och sjukvården. Boken beskriver och problematiserar samverkan i relation till större systemomställningar, lokala förutsättningar, etiska frågeställningar och mellanmänskliga relationer. Därutöver behandlas exempelvis bedömning och vårdplanering vid vårdövergångar, men också teamsamverkan med exempel från psykiatri, diabetes och sluten vård för sköra äldre. Boken vänder sig till studenter inom hälso- och sjukvård samt omsorg, och även till yrkesverksamma som samverkar mellan olika professioner, vårdformer eller vårdgivare i mötet med patienter och närstående inom hälso- och sjukvårdens alla delar.
Annika Eklund är universitetslektor och fil.dr i pedagogik med inriktning mot arbetsintegrerat lärande vid Högskolan Väst. Hennes forskning handlar om yrkesverksammas lärande och har fokus på samverkan mellan professioner och organisationer vid större händelser samt övergången mellan sjuksköterskeutbildningen och tidigt arbetsliv.
Christian Gadolin är universitetslektor och docent i företagsekonomi vid Högskolan Väst. Hans forskning berör oftast förutsättningarna för och utfallet av styrning, ledning och organisering i offentlig sektor med fokus på hälso- och sjukvården. Därutöver deltar Christian träget i den offentliga debatten gällande vårdsektorns behov av utveckling och förändring.
Best.nr 47-14541-6 Tryck.nr 47-14541-6