9789147134960 by Smakprov Media AB

SVENSKA

MED SO

Det går en mördare lös – en historia från 1721

Kalle Holmqvist är historiker och författare. Han har gett ut flera böcker för barn och för vuxna. Kalle tycker det är roligt att hålla på med historia, eftersom historien är full av intressanta människor och spännande berättelser. I serien Svenska med SO har han tidigare skrivit Blodbadet – Olofs äventyr i Stockholm och Gudarnas krig.

Det går en mördare lös – en historia från 1721

Det går en mördare lös

Mickel och Petter är två 13-åriga pojkar som blir indragna i en mordgåta. Berättelsen utspelar sig år 1721 i Härnösand i skuggan av det stora nordiska kriget. ”Mickel hade sett många döda människor i sitt 13-åriga liv. Men de flesta som dog gjorde det hemma, om de inte drunknade i havet eller stupade i kriget. Det var sällan det låg lik utomhus på marken. När han såg gubben nere vid brunnen trodde han först att det var någon som sov. Men när han gick fram några steg såg han att gubben hade uppspärrade ögon. Det har man inte när man sover, bara när man är död. Dessutom hade gubben ett stort sår ovanför örat. Det hade runnit blod över hans ansikte.”

Kalle Holmqvist

SVENSKA

MED SO

Best.nr 47-13496-0 Tryck.nr 47-13496-0

Kalle Holmqvist

978-91-47-13496-0 © Kalle Holmqvist och Liber AB projektgrupp: Charlotte Eriksson, Magnus Bäckberg och Thomas Johansson illustrationer: Mats Vänehem produktionsledare: Eva Runeberg Påhlman Första upplagan 1 Repro: Integra Software Services Tryckeri: People Printing, Kina 2020

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovshavarens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB Kundservice: 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Härnösand år 1721

Vårdkasen

Stora torget

Storg at

Lilla torget

Kyrkan

Mickels och Petters hus

Ryssarna kommer! Mickel hade sett många döda människor i sitt 13-åriga liv. Men de flesta som dog gjorde det hemma, om de inte drunknade i havet eller stupade i kriget. Det var sällan det låg lik utomhus på marken. När han såg gubben nere vid brunnen trodde han först att det var någon som sov. Men när han gick fram några steg såg han att gubben hade uppspärrade ögon. Det har man inte när man sover, bara när man är död. Dessutom hade gubben ett stort sår ovanför örat. Det hade runnit blod över hans ansikte. Mickel vände sig om och ropade: – Petter! Det ligger en döing vid brunnen! De flesta andra hade svarat: ”Äh! Nu hittar du på igen!” eller ”Vad är det för dumheter? Du fantiserar för mycket!” Men inte Petter. Han sa bara: – Jag kommer. Sen lade han spaden på axeln och gick ner mot brun�nen.

När han såg liket rynkade han på näsan, tog av sin grå mössa och sa: – Åh, fy Satan. – Jo, sa Mickel. Han tog också av sig mössan. För det ska man göra när någon är död. – Hmm … Vi borde nog hämta byfogden, sa Petter. – Måste vi det? Jag hatar byfogden. Minns du inte när han skrek åt oss för att vi pratade för högt på torget? Kan vi inte låta döingen ligga bara? Det är säkert någon annan som hittar honom, sa Mickel och ryckte Petter i tröjan. – Äh! Var inte så feg, svarade Petter. Pojkarna stod kvar och funderade. Liket hade grått hår, som stack fram under mössan. Men han hade inget på händerna. – Det där måste vara döingens vantar, sa Petter och pekade på ett par vita vantar som låg i en halvsmält snödriva. – Han kanske tappade dem när han dog, sa Mickel. Det mesta av snön hade redan försvunnit från marken, fast det bara var veckan efter påsk. Det verkade bli en varm vår. Men den här tidiga morgonen blåste det

fortfarande kallvindar från havet. Mickel började frysa om öronen och tog på sig mössan igen. Han vände sig om när han hörde steg bakom dem. Det var grannpojken Lill-Pelle. – Vad gör ni? sa han. – Gå hem till din mor, sa Mickel och försökte låta bestämd. – Det är en som är död. Du behöver inte se, sa Petter. – Vem är det som är död? Varken Mickel eller Petter kunde svara, de hade aldrig sett gubben förut. Men Härnösand var en stor stad, här bodde över 400 människor. Det gick inte att känna alla. Mickel tog tag i Lill-Pelles axlar, vände på honom och gav honom en lätt knuff i ryggen för att han skulle gå i väg. – Vad tror du har hänt? sa Mickel till Petter. – Han måste ha dött sent i går kväll eller tidigt i morse. Det låg ju inget lik här när vi hämtade vatten i går. Han kanske har blivit ihjälslagen, sa Petter. – Av vem då? – Ryssarna kanske? – Men det har väl inte varit några ryska soldater här? – De kan komma när man minst anar det, sa Petter.

Han borde ju veta. Det var när det ryska krigsfolket anföll Vasa och dödade hans föräldrar som han och hans storasyster hade tvingats fly och hamnat i Härnösand. Lill-Pelle hade gömt sig bakom en vattentunna och försökte tjuvlyssna. Rackarns Mickel och Petter! De trodde att han var en småunge, bara för att han var några år yngre än dem. Vad var det de pratade om …? Ryska soldater! LillPelle visste att det var krig mellan Sveriges kung Fredrik och den ryske kungen, som kallades för tsar. Soldaterna hade bränt hela Umeå. Hade de kommit hit till Härnösand nu? Det var väl det som Mickel och Petter hade sagt? Att det var en gubbe som hade blivit mördad av ryssar. Då måste han varna alla! Lill-Pelle sprang över den lilla backen till sin mor. Hon hade varit vid bäcken och tvättat. – Mor! Mor! Ryssarna kommer! Ryssarna kommer! Lill-Pelles mor Stina skrek till och släppte tvättkorgen. – Men gode Gud! Vad säger du, pojk? Ryssen! Hon tog Lill-Pelle i handen och rusade så fort hon kunde hemåt. Kläderna som hon hade slitit med hela morgonen för att få rena blev liggande i det leriga, snöblandade gräset. 8

– Vi måste fly! De har kommit nu! Ryssarna är här! skrek hon så högt hon kunde. – Vad säger du? Ryssarna? hördes det från ett av grannhusen. Snart ekade ropen över de små träskjulen: – Ryssen kommer! – Varför har ingen tänt vårdkasen? – Fly! Fly! Fly allihop innan det är för sent! – Kärringar och barn först! – Men jag då? Jag borde få gå först! – Gode Gud, hjälp oss! När faster Maja hörde de skräckslagna skriken suckade hon djupt. Hon ställde ner vattenhinken och gick mot stugan med beslutsamma steg. Att gorma och gapa hade hon inte tid med. Hon visste vad som behövde göras, hon hade flytt från Härnösand två gånger tidigare. Nu var det dags igen. – Lugna ner dig! Följ med in och hjälp mig att ta fram kistan, sa hon till Lill-Pelles mor Stina. Men Stina fortsatte att fara runt som en yr höna. Faster Maja fick gå in i huset och flytta på den tunga köksbänken själv. Där bakom fanns kistan med rena strumpor, två

ljus, saltad strömming och tunnbröd. Maten skulle räcka till henne, Mickel och Petter i några dagar. De fick vara sparsamma så att de kunde dela med sig till Stina och hennes pojke också. För den slarvjäntan har väl inte förberett sig alls, tänkte Maja och satte fast huvudduken med en knut under hakan. Därute såg det ut som jordens undergång. Två grisar hade sprungit lösa, men visste inte vart de skulle ta vägen. En liten flicka grät och letade efter sin mor. Några av grannarna lastade kärran med saker som kunde behövas, medan andra bara sprang över kålodlingarna bort mot skogen så fort de kunde. Stina hade ramlat i en lerpöl och försökte ta sig upp. Katterna gömde sig i en buske och hundarna skällde och ylade utan att förstå varför. Faster Maja hade hunnit släpa ut kistan och be en kort bön till Jesus innan det stod klart att det var falska nyheter. Det hade inte alls kommit några ryska soldater. Alla började lugna ner sig. Folk var förbannade över att ha blivit skrämda i onödan, men samtidigt glada för att kriget inte hade kommit till Härnösand på riktigt. Medan faster Maja och Stina var på väg tillbaka öppnade granngubben Måns Månsson dörren. Han hade orkat sig upp först nu. 10

– Vad i hela friden! Är ryssen här? sa han medan han stapplade ut, stödd på sin krycka. – Nej, det var ett missförstånd, tack gode Gud, sa faster Maja. – Bah! Om de kommit hit så hade de fått se på annat! Jag var med i Narva! Jag äter ryska tsarer till morgonmål. Jag hade nog skrämt i väg dem. Måns Månsson harklade sig och spottade. Det mesta av spottloskan hamnade i skägget. – Skulle du försvara oss mot ryska krigsfolket? Du har ju bara ett ben. Och full är du också, sa Stina och hånskrattade. – Hörde du inte vad jag sa, din trollkärring! Jag var med i slaget vid Narva. – Det är väl mer än tjugo år sen, svarade Stina. Hon doppade fingrarna i en vattenhink och försökte gnugga bort leran från kjolen. – Far till helvete, styggkatta! Jag minns det som i går! Vi slog ryssarna, fast vi bara var tio tusen man och de var nittio tusen, sa Måns Månsson och viftade med kryckan. – Nittio tusen? Förra veckan sa du att det var åttio tusen ryssar. Nästa gång säger du väl hundra tusen! sa Stina.

– Håll igen din stora flabb och trut! – Gå och lägg dig, Månsson, sa Maja. Innan solen stod mitt på himlen hade Måns Månsson gått och lagt sig igen. Kärrorna hade lastats av, kistan plockats tillbaka, hundarna tystnat och Lill-Pelle fått en rejäl utskällning av sin mor för att han hade skrämt upp folk i onödan. Allt var som vanligt igen. Förutom att det låg en död man nere vid brunnen.

Silver och blod På eftermiddagen kom byfogde Hellman och tittade på liket. Han brydde sig inte om att ta av sig hatten. – Jaha. Det är gubben Eskil på fattighuset, konstaterade Hellman. Sen gick han hem igen. Någon timme senare hämtade byfogdens två drängar den döde. – Vad ska ni göra med honom? frågade Petter. – Den här har nog tagit livet av sig. Då kan han inte begravas på kyrkogården bland hederligt folk. Vi ska bära bort honom till likboden, sen får borgmästaren bestämma vad man ska göra med kroppen. De kanske gräver ner den i skogen, eller slänger den i ett träsk, sa en av drängarna. – Hmm … Tror du verkligen att det är sant? Att han har dödat sig själv? sa Petter, när drängarna hade slängt upp liket på sin vagn och åkt i väg. – Jag vet inte. Varför skulle han ha gjort det? sa Mickel.

– Han verkade gammal. Han kanske inte orkade leva längre. – Det är väl onödigt att ta livet av sig om man är gammal och ändå ska dö snart? sa Mickel. Men innan han sa det tittade han sig omkring så att inte faster Maja var där. Hon tyckte inte om att man skämtade om döden och andra hemska saker. Det gjorde däremot Petter, så han skrattade. Petter skrattade ofta. År 1721 fanns det mycket hemskheter som Mickel kunde skämta om. I den norra delen av världen låg ett land som hette Sverige. Det var ett mörkt land som var täckt av granskog och känt för tre saker: kraftigt järn som bröts ur bergen, blodiga krig och att det var kallt nästan jämt. Utländska besökare som kom till Sverige brukade vända tillbaka så fort de kunde. Ibland frös de ihjäl innan de hann åka hem. Sverige var stort. Den östra delen av riket, som Petter hade flytt ifrån, kallades Finland. Där talade många ett eget språk som kallades finska. Men Petter pratade svenska. Det var tur, annars hade inte Mickel förstått vad han sa. I söder fanns Pommern och Wismar, och Skåne som Sverige hade tagit från Danmark. Den svenska stormakten sträckte sig från Göteborg i väster till Riga i öster. 14

Visserligen hade Ryssland erövrat Riga. Och Finland. Men Sverige skulle snart ta tillbaka allt som hade förlorats, det hade prästen lovat en söndag när han predikade i Härnösands kyrka. Härnösand låg i Västernorrland, mitt i det svenska riket. I utkanten av Härnösand, en bit bakom kyrkan, fanns Mickels hus. Eftersom han inte hade några föräldrar kvar i livet bodde han hos faster Maja. Petter hade fått flytta in hos Mickel och Maja när hans storasyster dog i feber. Han var 13 år precis som Mickel. Om man öppnade trädörren och kikade ut från Mickels, Petters och Majas lilla stuga såg man kyrkogården och kyrkan. Efter kyrkan kom Storgatan och Stora torget. Åt andra hållet låg Gerestaskogen, och berget med vårdkasen. Vårdkasen stod högst uppe på berget. Den var byggd av långa träbitar och skulle tändas om fienden kom. Så fort man såg att vårdkasen brann måste man fly från staden. Det kunde ske när som helst. – Nu är det mest Ryssland vi krigar med. Men det har varit krig med Danmark också. Och Polen, och Preussen, och England, förklarade Mickel för Lill-Pelle. – Finns det något land vi inte har krigat med? sa LillPelle.

– Det skulle vara Amerika då. Vi kanske inte har hunnit bli osams med dem än. – Vad är Kanelika? sa Lill-Pelle. – Amerika. Det är ett stort land som inte är lika gammalt som de andra länderna. Det ligger på andra sidan havet. Inte där Ryssland är, utan åt andra hållet. Men det hör till England förresten, så vi har nog varit i krig med Amerika också. – Kanelika! Nu ljuger du va? sa Måns Månsson och snöt sig i handen. – Ja, vad är det för ett påhitt? Kanel har de i handelsbodarna vid Stora torget, det kan man äta om man har styggmage. Det finns väl inget land som heter så? Det är då ingen ordning på dig, Mickel, sa Lill-Pelles mor Stina. – Det heter Amerika. Det finns på riktigt, jag läste det i en tidning, sa Mickel. – Läste! Nu är fan lös! Hur ska det bli karl av dig? Annat var det i Narva. Där fick man lära sig veta hut, i stället för att springa runt och hitta på saker, sa Måns Månsson. – Men …, började Mickel säga innan han såg att faster Maja tittade strängt på honom. Då tystnade han.

Senare, när han åt kvällsgröt tillsammans med Maja och Petter, sa han: – Jag hittade inte på. Det finns faktiskt ett land som heter Amerika. – Ja, det gör det! Jag läste också det, sa Petter och viftade med armen så att han råkade välta kopparvasen med torkade blommor som stod på bordet. – Det vet jag väl, sa faster Maja. Men man behöver inte berätta allt för alla. Det finns en tid att tala, och en tid att tiga. Det står det i Bibeln. Petter rätade upp vasen och satte tillbaka de torkade blommorna som ramlat ut. Faster Maja lade ner grötsleven och fortsatte: – Mor min hade en farbror som for dit. Till Amerika. Sverige ägde en bit av Amerika en gång i tiden. Men det gick visst inte så bra. De hörde aldrig av honom mer. – Har Sverige haft mark i Amerika? Det stod det inget om i tidningen, sa Mickel. – Det är väl inget man talar om. Och det är lika bra det. Nu äter vi. En annan sak som faster Maja inte tyckte att man behövde tala om var döingen vid brunnen. Det fanns så mycket otäckheter i världen, man skulle inte bry sig om

allt, menade hon. Därför väntade Mickel och Petter tills faster Maja hade gått och lagt sig innan de började prata om vad som kunde ha hänt. Petter var övertygad om att gubben inte hade dödat sig själv. – Då borde han väl hängt sig i en gran, eller hoppat i havet. Han låg ju bara där på marken, viskade han. – Han var kanske full och ramlade och frös ihjäl. Han hade ju tappat vantarna, sa Mickel. – Men det är inte så kallt ute nu. Han borde ha vaknat innan han dog. – Inte om han var riktigt full kanske. Mickel hade svårt att sova den natten. Han blundade så hårt det gick, men kunde inte sluta tänka på vad som hade hänt med den döda fattighusgubben. Han svettades trots att elden var släckt för länge sen. En bit bort låg Petter och snarkade. Han hade aldrig några problem med att somna. Nästa morgon var Mickel trött och sur och hade ont i huvudet. Han blev inte på bättre humör när Lill-Pelle kom och ryckte honom i armen. – Mickel! Mickel! Jag har hittat något.

– Jag har inte tid. Jag måste hugga ved, sa Mickel. – Du då, Petter? Du vill väl veta vad det är jag har hittat? sa Lill-Pelle och ställde sig på tå. – Jag ska också hugga ved. Vi får leka en annan gång, sa Petter och klappade Lill-Pelle på huvudet. – Men det är ingen lek! Jag har hittat en skatt. Vid brunnen där döingen låg. Där döingen låg? Mickel och Petter tittade på varandra. Sen skyndade de efter Lill-Pelle ner mot brunnen. Det var fortfarande blod i gräset. De vita vantarna låg kvar en bit bort. – Skatten är där, under busken. Titta vad den lyser, sa Lill-Pelle och pekade på nyponbusken som växte bredvid brunnen. Petter lyfte försiktigt på grenarna. Där låg en ljusstake. Den glänste och såg ut att vara av silver. – Jag har inte rört den, jag har bara tittat på den, sa Lill-Pelle. Petter tog upp ljusstaken och vred på den. Det var till för ett enda ljus bara, men lika lång som hans underarm. Plötsligt stelnade Petter till. – Vad är det? sa Mickel.

– Jag tror din mor ropade på dig. Det är bäst du går tillbaka, sa Petter till Lill-Pelle. Lill-Pelle gjorde som han sa. Petter sträckte fram ljusstaken mot Mickel och viskade: – Titta! Det är blod på den.

Vem vill slå ihjäl en fattighusgubbe? Byfogde Hellman bodde i en röd träkåk vid Stora torget. Det var han som höll ordning i staden. Han skällde på husägare som inte sopade ordentligt framför sina dörrar och hytte med näven åt pigor som var ute och slarvade på gator och torg i stället för att arbeta. Hellman var argast i hela Härnösand och ingen ville störa honom i onödan. Framför allt inte Mickel, som fick ont i magen när folk skrek. Men nu gällde det något viktigt. Under nyponbusken bredvid liket vid brunnen hade det legat en ljusstake med blod på. Då var det inte självmord, och ingen olycka. Gubben på fattighuset måste ha blivit mördad. – Men vem kan ha tagit död på honom? Om det inte är ryssarna, sa Petter medan de gick förbi Östanbäcken, bort mot Stora torget.

SVENSKA

MED SO

Det går en mördare lös – en historia från 1721

Det går en mördare lös

Kalle Holmqvist

SVENSKA

MED SO

Best.nr 47-13496-0 Tryck.nr 47-13496-0

Kalle Holmqvist