9789146238034

Benson

1 Mike ska till Osaka, men hans mamma landar snart i Houston.

Bara några veckor, säger han.

Eller kanske ett par månader, säger han. Men jag måste åka.

Min första tanke är: helvete.

Min andra är att vi inte har råd med det här.

Sedan slår det mig att vi inte har några sparpengar alls.

Men Mike har alltid haft koll på ekonomin, aldrig haft några problem med att stå för sina egna omkostnader. Det är något som jag alltid har tagit för givet med honom.

Nu säger han att han tänker försöka hitta sin pappa. Karln har blivit sjuk. Mike vill hinna träffa honom innan han dör.

Och jag ligger i soffan och lyssnar med ett halvt öra medan jag laddar mobilen.

Du har inte umgåtts med din morsa på flera år, säger jag.

Hon kommer hit för din skull. Jag har aldrig ens träffat henne.

Jag säger: Du gillar för fan inte ens din farsa.

Sant, säger Mike. Men jag har redan betalat biljetten.

Och Ma är fortfarande kvar när jag kommer tillbaka, säger Mike. Du är ett gott sällskap. Hon överlever.

Han står och knäcker ägg vid spisen, låter gulorna glida ner i två stekpannor. När de har stelnat saltar han dem, ringlar över majonnäs och strör på lite oregano. Förut var Mike supernojig med sriracha, han blev vansinnig om jag så bara tittade på 9

förpackningen, men nu klämmer han på en bleknad flaska ovanför min omelett och gnuggar in såsen med stekspaden.

Jag frågar inte var han ska bo i Japan. Jag frågar inte vem han ska bo hos. Jag frågar inte var i vår tvåa hans mamma ska sova eller exakt hur allt ska styras upp. Grejen med ett tåg i rörelse är att ibland klarar man att hoppa ombord. Några av ungarna jag jobbar med, det var så deras familjer lyckades ta sig in i landet. Om man ramlar dör man. Är man för långsam dör man. Men om man får en flygande start är det inte helt och hållet kört.

Så jag välter inte soffbordet. Eller någon av stolarna. Jag rispar inte hans bil med nyckeln eller kör den rakt in i vardagsrummet. Efter blåtiran har vi slutat puckla på varandra – på varsitt håll kom båda fram till att det var det minsta vi kunde göra.

Så det enda jag gör i dag är att le.

Jag tackar Mike för att han berättar.

Jag frågar när han åker fast jag vet att det är ett misstag.

Jag håller redan på att koppla ur laddaren när han säger det: I morgon. …

Vi har haft det bra tillsammans. Tackar som frågar. …

Vi har varit ihop i, vadå, fyra år? Beroende på hur man räknar.­Vi har inte varit på fest på flera månader och i början, 10

när vi gick på fester, var det ingen som visste att vi låg med varandra. Mike stod bara där medan någon random vit tjej snackade sig in i min privatsfär, sedan sträckte han sig över min axel och stoppade fingret i min öl.

Eller så nös han, stretchade lite, och torkade näsan på min tröjärm.

Eller så pillade han på min plånbok, smekte den långsamt på plats igen.

En gång på en middag satt han och höll hov med ena handen under bordet, i mitt knä. Han drog tummen över mitt skrev. Ibland kastade någon en blick och det märktes när de plötsligt såg. De rätade upp sig. Log lite för stort. Då brukade Mike fråga vad som hade hänt och de svor på att det inte var något och han fortsatte bara att konversera artigt och nickade inte ens åt mitt håll.

Vi var medvetna om hur vi framstod. Och inte framstod. Men en kväll för några veckor sedan, på en bartömning med Mikes jobb, räckte det med att kasta en blick på oss. Han jobbar på ett kafé i Montrose. Det är ett slags crossoverställe som serverar sushiskålar och vårrullar – fast egentligen är det mexikansk mat, för om man inte heter Mike är det sådan mat man lagar.

Stället hade haft öppet i ett år. Det var deras ettårsjubileum. Mike anmälde oss som frivilliga för att stå och hjälpa till med att vända tortillas på ett stekbord bredvid dj -båset i en timme.

Jag var olycklig. Mike var olycklig. Alla som gick förbi gjorde en sådan här min: Mm. De lade händerna på våra axlar. Frågade hur länge vi hade varit ihop. Undrade var vi hade träffats, 11

hur vi hade klarat oss under stormen Harvey, och det var så in i helvete hög musik att Mike och jag liksom bara ryckte på axlarna. …

Jag säger inte ett skit på väg ut mot flygplatsen där vi ska hämta hans mamma och jag säger inte ett skit medan Mike parkerar bilen. IAH ligger utanför Houstons ringled men det är alltid en strid ström med trafik på motorvägen. När Mike har stannat utanför ankomsthallen drar han ut nyckeln och köerna glittrar bakom oss som en liten stjärnbild av resenärer.

Mike har mustasch numera. Den böljar över hela ansiktet.

I vanliga fall brukar han raka av alltihop och nu tycker jag att han ser ut som en karikatyr av sig själv. Vi sitter där utanför terminalen och kan inte dra igång värsta jävla tjafset, men ändå. Svårt att inte undra.

Jag undrar.

Jag undrar om han undrar.

Vi har varit dåliga på att be om ursäkt på sistone. Nu skulle det passa bra.

Flygplatsen välkomnar cirka 111 500 besökare per dag och här sitter vi, två av de fånigaste.

Hörru, säger Mike.

Han suckar. Ger mig nyckeln. Säger att han kommer tillbaka med sin mamma alldeles strax.

Om du överger oss på parkeringen, säger Mike, kommer vi förmodligen att hitta dig.

12

…

Det tog två hela dejter innan han nämnde ”rasfrågan”. Vi satt på en irländsk pub som låg ganska undangömd bakom Hyde Park. Alla andra på uteserveringen var vita. Jag var lite full och när jag påpekade att Mike var något kortare än optimalt klickade han med tungan, liksom, jaså, redan.

Tänk om jag sa att du var alldeles för väluppfostrad, sa Mike.

Okej, sa jag.

Eller att du uttrycker dig så jävla elegant.

Jag fattar. Ursäkta.

Be inte om ursäkt, sa Mike och boxade mig på axeln.

Det var första gången vi rörde vid varandra den kvällen.

Bartendern sneglade på oss, hajade till en aning.

Jag hoppas bara att du uppfattar mig som en mångfasetterad individ, sa Mike. Förutom min uppenbara sexighet.

Men håll käft, sa jag.

Allvarligt, sa Mike, det är inget skitsnack.

Jag Mifune, sa han, du Yasuke.

Sluta, sa jag.

Eller så är vi kanske bara ett par jävla Bonnie and Clyde, sa han. …

Tre olika poliser kikar in i bilen medan Mike väntar vid bagageutlämningen. Jag ler mot de första två. Jag rynkar pannan när den tredje kommer fram. Den sista killen knackar på 13

rutan, liksom: Vad fan väntar du på, och när jag pekar mot flygplatsentrén rynkar han på näsan.

Då får jag syn på dem på väg ut. Min första tanke är att man ser att de är släkt. Mikes mamma är kutryggig, men bara lite, och han drar rullväskan bakom henne. Under en period sågs de en gång om året – hon brukade flyga hit bara för att hälsa på – men de sista åren har det varit lite mer ojämnt.

Besöken upphörde när jag flyttade in hos Mike.

Det minsta jag kan göra är att öppna bakluckan. Jag skulle kunna vara killen som inte gör det men det är jag inte.

Mike hjälper sin mamma att få på sig säkerhetsbältet när hon har satt sig i baksätet och hon ger mig inte ens en blick.

Hon har håret i en knut. Hon har knallblå vindjacka och munskydd och knappt något smink alls.

Ma, säger Mike, är du hungrig?

Hon mumlar något på japanska. Rycker på axlarna.

Ma, säger Mike.

Han sneglar åt mitt håll. Frågar igen. Sedan byter han också språk.

Hon säger något, och sedan säger han något, och sedan kommer ytterligare en kille som dirigerar trafiken fram till mitt fönster. Han är latino, bastant i sin väst. Rakat huvud som om han vore militär. Han försöker säga något genom glaset och jag vevar ner rutan och han frågar om det är något problem.

Jag säger att vi ska åka. Åk då, säger mannen.

Orden lämnar munnen innan jag kan känna smaken av dem. Lite som gravitation. Jag säger: Okej, din jävla idiot, nu drar vi.

14

Och latinokillen bara kollar ilsket på mig. Innan han hinner säga något mer börjar folk tuta bakom oss. Han tittar på mig igen och sedan börjar han gå därifrån medan han kliar sig på bröstet och gestikulerar bakåt mot vår bil.

När jag drar upp rutan stirrar Mike på mig. Hans mamma med.

Hon säger något och skakar på huvudet och jag kör ut på vägen.

Jag sätter på radion och det är Meek Mill.

Jag byter kanal och det är Migos.

Jag stänger av skiten. Till sist kommer vi ut på motorvägen.

Och så är vi plötsligt bara en såpopera bland alldeles för många andra, men då börjar Mikes mamma skratta och skaka på huvudet.

Hon säger något på japanska.

Mike trummar på handskfacket och säger: Ma. …

Mina föräldrar låtsas att jag inte är bög. Det är lättare för dem än vad det låter. Pappa bor i Katy, strax väster om Houston, och mamma stannade kvar i Bellaire även efter att hon hade gift om sig. Innan dess åt vi nästan alltid familjemiddag inne i stan. Pappa var meteorolog. Det var en statusgrej. Han brukade köra hem och hämta min syster och mamma och mig och ta I-45 dit bort bara för att vi skulle äta middag med hans kolleger och han beställde alltid den största rätten på menyn till vårt bord – marinerad gris som knappt fick plats på tallriken, kilovis med rykande het krabba på en bädd av bok choy – och han kallade det Arbete, för han Arbetade jämt.

15

En fråga som han alltid ställde till oss var: Hur många niggas har ni sett som presenterar vädret här i våra krokar, va?

Mamma sa aldrig emot honom eller skällde ut honom eller något sådant. Hon upprepade bara exakt vad han sa. Härmade hans röst. Det var hennes grej. Hon fick honom att låta viktig, som någon sorts chef, men min pappa är en obetydlig man och hennes strategi resulterade i precis det du föreställer dig.

Mycket på jobbet i dag, kunde hon säga i bilen när vi satt fast i köerna på I-10.

Prognosen ser verkligen imponerande ut, kunde hon säga ögonblicket efter att pappa hade krossat ett vinglas mot köksväggen.

Jag lovar att det är den sista, kunde hon säga och titta honom rakt i ögonen medan han berusat famlade efter hennes knän och svor på att aldrig mer dricka en enda öl.

Till slut stack hon. Lydia följde med mamma och bytte gymnasium. Jag stannade kvar i förorten på min gamla högstadieskola och pappa fortsatte att dricka. Han levde på sparpengar när han hade fått sparken från tv-kanalen efter att ha varit stupfull i direktsändning. Ibland vikarierade han som naturkunskapslärare i gymnasiet, men för det mesta låg han hemma på soffan och buade åt väderkanalens timprognoser.

Emellanåt, under glimtar av nykterhet, kom jag hem och fick se honom sitta och rätta uppsatser. En elev hade kallat nederbörd för efterbörd. En annan hade – i stället för att beskriva cumulusmoln – ritat små molntussar över hela papperet. En gång radade pappa upp tre prov på ett redan 16

belamrat sidobord, alla med identisk handstil, det var bara namnen som skilde sig åt.

Han viftade med dem åt mig och frågade varför allt måste vara så jävla jobbigt. …

Efter några månader sa Mike att vi kunde vara precis vilka vi ville. Hur det nu skulle se ut.

Jag är så okomplicerad, sa han.

Det är inte jag, sa jag.

Du kommer att bli det, sa han. Ge mig lite tid bara. …

Det är efter midnatt när vi kör in i vårt kvarter. Nästan alla lampor är släckta. En grupp ungdomar sitter tätt ihop på trottoarkanten och röker weed medan de mixtrar med några fyrverkeripjäser.

När en smällare exploderar bakom oss försvinner kidsen iväg. Det är deras nya grej. Mikes mamma rör inte en min.

Ma, säger Mike, här bor vi.

Vi bor i Third Ward, historiskt ett svart område i Houston.

Vår lägenhet är alldeles för stor. Det är orimligt. Under en period fanns det pengar i området men sedan kom crack och pengarna försvann, och då och då hör man pistolskott eller knytnävsslagsmål eller någon idiot som kör alldeles för fort.

Men kvarteret invaderades nyligen av studentföreningar från universitetet i kvarteret intill. Och någon enstaka professors­ 17

typ. Små kluster av rika ungdomar som leker fattiga. De svarta som har bott här i decennier låter dem göra det, nöjda med det bevisliga faktum att vita ungdomar håller polisen borta.

Våra närmaste grannar är venezuelaner. De har typ nio barn. Våra andra grannar är ett äldre svart par som har bott i huset hur länge som helst. Ungefär varannan vecka lagar Mike mat åt båda familjerna, sopa de pescado och sötpotatis och makaroner och ris. Han har aldrig gjort någon stor grej av det; han gick bara upp en morgon och gjorde det, och efter några gånger frågade jag Mike om det inte var lite nedlåtande.

Men efter ett tag märkte jag att folk lät honom sitta kvar på deras verandor. Han skojade med deras barn och lutade sig mot träpanelen överallt. Ibland bjöd det svarta paret hem honom till sig och visade honom foton på sina barnbarn.

Mike har bott här i fyra år. Jag flyttade hem till honom direkt från pappa. Första natten i lägenheten kunde jag inte somna på grund av alla ljud och Mike sa att jag kommer vänja mig, men helt ärligt vill jag faktiskt inte det.

Nu tar Mikes mamma av sig skorna innanför dörren. Hon drar handen längs väggen. Hon knackar på köksbänken, sparkar lätt mot träet. När hon kliver in i vardagsrummet ler Mike brett mot mig, sitt första leende på vad som känns som flera månader, och precis då hör vi det: ljudlöst först, efter ett par hickningar, men sedan börjar Mikes mamma att gråta. …

18

Några år efter att de skilde sig bjöd mina föräldrar ut mig på lunch i Montrose. Vi hade inte suttit vid samma bord på flera år. Lydia hade i stort sett dumpat dem; hon hade flyttat ut och gått vidare och sagt åt mig att göra detsamma, men det jag gjorde var att beställa en Steak Reuben.

Veckan före hade pappa råkat komma in när en kille höll på att runka av mig. Det var ingen som betydde något. Vi hade träffats på någon jävla app. Pappa öppnade dörren, hostade till och sa faktiskt: ursäkta, medan han backade ut ur rummet.

Killen bredvid mig gjorde en min, liksom, ska vi fortsätta eller vadå.

På kvällen när han hade gått väntade jag på att pappa skulle ta upp det. Men han bara satt där i soffan och drack sig igenom två sexpack. Händelsen löstes upp i tunna intet. Innan han körde därifrån hade killen frågat om han fick träffa mig igen och jag sa att jag inte trodde det eftersom det förmodligen inte skulle bli något mellan oss. Jag hade inte lärt mig att det bara finns ett begränsat antal personer som någonsin kommer att vilja ha en.

När vår servitör, en mager brun kille, frågade om vi behövde något mer svarade jag lite för snabbt. Han log. Då log även mamma.

Du vet att du kan prata med oss, sa hon.

Med oss båda, lade hon till.

Mamma luktade choklad. Pappa hade satt på sig finskjortan.

Det var verkligen svårt att tro att det här var en karl som hade knuffat in sin fru i väggen. Eller att damen bredvid omedelbart efteråt hade kört en gaffel i hans armbåge.

Grymt, sa jag. Tack så mycket.

19

Om precis vad som helst, sa mamma och rörde vid min hand.

När jag ryckte till drog hon tillbaka handen. Pappa sa inte ett skit.

Den kvällen lämnade pappa av mig hemma. Han sa att han skulle vara tillbaka nästa morgon.

Inte ens en timme senare skickade jag ett meddelande till killen från dagen före. När jag öppnade dörren såg han lite osäker ut men då rörde jag vid hans handled och han fick världens största leende i ansiktet.

Jag lät honom knulla mig i soffan. Och sedan igen i köket.

Och sedan igen i pappas sovrum. Vi använde inget skydd.

Han stack nästa morgon men inte förrän vi hade ätit lite rostat bröd. Han var filipino med tjock brytning. Han sa att han ville bli advokat. …

En gång, efter ungefär två år tillsammans, berättade jag allt det där för Mike. Vi var ute och handlade mat. Han smekte ingefäran och kålen och baconet.

Halvvägs igenom min berättelse avbröt han mig för att fråga efter lite kombu.

Han sa: Dina föräldrar låter som värsta änglarna.

Och du, sa Mike, du är som en liten barnunge. En riktig jävla liten lyckost.

Och sedan en morgon hade Mike redan gått hemifrån, till restaurangen. Han hade glömt sin mobil på diskbänken. Jag 20

hade inte tänkt röra den men den blinkade till så då gjorde jag det.

Jag kände inte och känner fortfarande inte killen vars kuk dök upp på skärmen.

En sekund bara.

Men sedan försvann den.

Man ser sådana situationer på film och sådan skit, och intalar sig att så där skulle man själv aldrig göra. Man skulle så klart ta tag i saken. Slänga skräpet i soporna.

När Mike knackade på dörren och undrade var hans mobil låg pekade jag tyst mot diskbänken.

Vänta nu, sa han, vad är det som har hänt?

Inget, sa jag.

Berätta, sa Mike.

Det är lugnt, sa jag. Jag är bara trött.

Du dricker inte tillräckligt med vatten, sa Mike och satte sig faktiskt ner och hällde upp lite åt mig.

Jag sa aldrig ett skit om den där bilden. Men jag antar att man skulle kunna säga att den plågade mig. …

Mike har tänkt sig att vi ska fixa en säng åt hans mamma i utdragssoffan.

I morgon får du ta sovrummet, säger han till henne och tittar på mig.

Hans mamma säger inte ett skit men vid det här laget har hon slutat gråta. Hon ställer ner sin väska på köksbänken och lägger 21

armarna i kors. Vi lyfter ut madrassen ur soffan, bäddar med filtar som Lydia har gett oss, och när jag smiter in på mitt rum för att hämta kuddar bestämmer jag mig för att inte komma ut igen.

Grejen med vår lägenhet är att det inte är så mycket att städa. Större delen av det jag tjänar går till halva hyran och Mike lägger all sin lön på mat. Vilket, om man tänker efter, ger en hel del över till en biljett. Det blir massor av pengar kvar för att flyga över halva jordklotet.

De skriker fortfarande åt varandra i vardagsrummet när jag kryper ner i sängen. Något tungt faller i golvet där ute. Jag går inte upp för att se efter vad. Och när Mike till sist kommer in och stänger dörren hör jag hans mamma snyfta bakom honom.

Hon tar det bra, säger Mike.

Du gav henne knappt någon förvarning, säger jag. Hon flyger hit för att träffa dig och du flyger åt helvete härifrån.

Det där var orättvist. Du vet exakt varför.

Det är inte rättvist mot henne heller.

Det kommer att gå bra. Hon får det bra.

Du är verkligen lätt att älska.

Ma är enkel att ha och göra med, säger han. Du behöver inte fixa något, om det är vad du är orolig för. Om några dagar kommer du inte ens märka att hon är här.

Jag är på väg att fråga: Kan hon ens prata engelska?

Och så sväljer jag orden.

Och sedan frågar jag.

Du skojar, säger Mike och drar av sig tröjan.

Nej, det gör jag inte, säger jag.

Jag tänker inte säga att det där var rasistiskt, säger Mike.

22

Men det är helt stört. För en sekund trodde jag faktiskt att du brydde dig ett jävla skit om mig.

Han sparkar av sig byxorna, föser ner dem i bagen med tån.

Han har gått upp i vikt men det är inget nytt. Det har aldrig varit någon stor grej, inget som jag har haft några problem med, men för första gången får jag liksom kväljningskänslor.

Mike märker det. Han står tyst.

Du kan lära henne, säger han. Om du nu bryr dig så mycket.

Ord för ord.

Du skämtar, säger jag.

Jag packar, säger Mike. …

Min syster träffade honom av en slump. Det var på halloween, på en bar nära Westheimer. Jag hade gått iväg för att slå en drill och när jag kom tillbaka till bordet satt Lydia bredvid honom och rörde i sin Coca-Cola. Hon var iförd en häxlik utstyrsel, någon sorts maskeraddräkt med alldeles för många spännen. Mike hade toga på sig. Jag var utklädd till mig själv.

Jag satt just och pratade med Mark, sa Lydia.

Du har aldrig berättat att du hade en lillasyster, sa Mike.

Så där höll de på, fram och tillbaka. Lydia beställde in fler drinkar. När jag frågade om hon inte hade en dejt som hon borde gå tillbaka till log hon och sa att hon hade blivit tvungen att skjuta upp den. Det här, sa hon, var speciellt. Hon skulle aldrig träffa sin lillebrors pojkvän för första gången igen.

Lydia var jämngammal med Mike. Några år äldre än mig. Hon skrev utställningstexter till Buffalo Soldier-museet i stan och om 23

man påpekade att man inte kände till att det fanns ett sådant i Houston, svarade hon att det var för att det bara är för niggas.

Men den kvällen tog hon det lugnt. Skrattade åt våra skämt. Betalade för mera öl.

Precis innan sista beställningen gav Lydia sitt nummer till Mike.

Wow, sa Mike. Det är nog första gången.

Livet är långt, sa Lydia.

Skål, sa Mike.

Senare den kvällen fick jag ett meddelande från Lydia.

Han är rolig, skrev hon.

Alldeles för rolig för dig, lade hon till. …

Av oss fyra i familjen är pappa och Lydia mörkast. Alltid när vi var ute och åt som barn satt hon och jag vid samma bordsända. Om vi inte gjorde det löpte vi risken att kyparna delade upp notan, exakt sådant som pappa kunde älta i månader efteråt. Vi åt aldrig på de restaurangerna igen. …

Det är sent när Mike rör vid mig och jag tänker inte på det förrän vi redan är igång – med överkropparna tryckta mot varandra, ben och armbågar i en enda röra.

Hans tunga snuddar vid min. Min näsa stryker över hans navel. När man är tillsammans med någon kommer man till 24

en punkt när allt händer av sig självt. Man har redan gjort allt som går att göra.

Men någon enstaka gång känns det som en främling, som en tillfällig besökare i ens händer.

Det är första gången vi kysser varandra på flera veckor och jag håller på att suga av Mike när han drar upp knäna mot bröstet.

Jag pekar mot vardagsrummet.

Väx upp, säger Mike.

Och innan han säger något mer har jag stoppat in ett finger och sedan fyra. Som att knåda en deg. Han skrattar. Han slutar när jag kommer in i honom.

Han är trång men jag får plats.

Jag önskar att det tog mig längre tid.

Efteråt vaggar Mike mot toaletten och jag ligger och stirrar på hans färdigpackade väska. När jag vaknar ligger han i sängen och sover med armarna om sina egna axlar.

Nu skulle vara ett bra tillfälle att väcka honom och be honom stanna men jag gör inte det.

Jag ser hur hans bröstkorg stiger och sjunker, stiger och sjunker. …

När vi hade varit på några dejter berättade Mike en rolig historia för mig. Jag hade precis låtit honom knulla mig hemma hos honom. Vi hade inte hunnit längre än till soffan. Och det var okej till största delen förutom vissa grejer, som att han stoppade tummen i min mun och jag spottade ut den, och 25

att jag rörde mig för snabbt och han sa långsammare, och mitt skratt, och att han kom direkt och att det tog mig en evighet att komma.

Men till sist hände allt.

Efteråt fortsatte jag att smeka hans lår. Han höll mitt huvud i sitt knä.

Jo, så att, sa Mike, en japsare och en neger går in på en bar.

Hörru, sa jag.

Det var allt, sa Mike. Det är hela skämtet.