9789146236276

Översättning av JOHANNE LYKKE HOLM

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 5

2020-02-27 11:43

Citat: s. 28 Vladimir Nabokov, Inbjudan till halshuggning, övers. Estrid Tenggren, 2002, Albert Bonniers Förlag

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Jen Beagin, 2019 Originalets titel: Vacuum in the Dark Översättning: Johanne Lykke Holm Omslagsformgivning: Alex Merto Omslagstypografi efter förlaga: Elin Michaelsdotter Tryck: ScandBook EU 2020 ISBN 978-91-46-23627-6

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 6

2020-02-27 11:43

Till Maureen och Royce Branch

Beagin_Dammsuga i moĚˆrker_MED TITELSIDA.indd 7

2020-02-27 11:43

BAJS Den var hård, deformerad, troligen handgjord. Nötbrun med beige fläckar. Sandelträtvål, såg det ut som, på en tvål­ kopp med en påfågel målad längs kanten. Mona, som precis hade skrubbat färdigt toaletten, sträckte sig efter tvålen för att tvätta händerna. Så fort den blev blöt föll den sönder och la sig runt hennes fingrar som lera. Stanken fick, den vaga sötman till trots, omedelbart ögonen att tåras. Hon blinkade bort tårarna och kisade mot sina händer. Nu såg hon att de beige fläckarna var osmälta frön och att det var något långt, vått och militärgrönt som hade virats in i mitten. Det var den gröna grejen, vad det nu var, som hade hållit ihop allting. »Spenat«, flämtade Mona. »Vad i helvete.« »Vad händer?« hörde hon Terry viska.

Mona lutade sig mot handdukshängaren, svajade som om hon hade fått ett slag i ansiktet. »Någon har skitit i tvålkop­ pen«, sa hon efter en stund.

Terry sa inget. Mona svettades på överläppen. Hon vred upp vattnet till det varmaste och tvättade händerna. »Jag trodde att det var någon lyxig hippietvål, Terry«, sa Mona och svalde. »Så jävla korkat.« »Få inte panik«, sa Terry med sin mjukaste röst. »Det känns konstigt i munnen«, mumlade Mona. »Oroa dig inte«, sa Terry snabbt. »Du är inte en sån som kräks, eller hur? Fortsätt andas genom munnen. Fortsätt tvätta händerna. Kolla om det finns någon riktig tvål under handfatet.«

11

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 11

2020-02-27 11:43

»Ja, nej, okej«, sa Mona.

Förr i världen skulle Mona ha vänt sig till Bob, som hon kallade Gud, men Bob brukade vara opålitlig i nödsituationer.

Terry skulle hjälpa henne igenom det här. I vanliga fall var Terry bara en sansad och frågvis röst i hennes huvud, som intervjuade henne om bekymren som kom med att vara stä­ derska i Taos, men det hände att hon bytte roll och blev något mer: coach, terapeut, surrogatförälder. Mona var tjugosex år gammal och därför lite för gammal för låtsaskompisar. Men Terry var inte vem som helst. Hon var ingen tillfällig förbipas­ serande. Hon var en verklig person som bodde i Philadelphia.

Mona hade i själva verket lyssnat på Terry på NPR nästan varje dag i mer än ett decennium. »Från WHYY i Philadelphia, det här är Fresh Air«, sa Terry, apropå ingenting.

Den jazziga jingeln ackompanjerade Monas jakt på tvål under handfatet. Det fanns ingen flytande, men där, längst bak, stod en vattenfläckig ask med Yardleys engelska laven­ deltvål. Hon rev upp asken och tvättade händerna noggrant, som en kirurg. »Luften? Den är väl knappast frisk idag, Terr«, sa Mona. »Kommer den från en människa?« frågade Terry.

Mona rynkade pannan åt sig själv i spegeln. »Jag tror det.« »Skulle det kunna vara hundbajs?« frågade Terry.

Kunderna hade en överviktig tax som hette Dinner. Dinner var underbar. Det här var inte Dinners verk. »Den kommer från en människa«, sa Mona, »och den var … en utmaning, om du förstår hur jag menar.« »Det gör jag inte«, sa Terry. »Allvarlig förstoppning«, sa Mona. »Det är vad den här personen lider av.« »Bland annat, uppenbarligen«, sa Terry morskt.

Varför hade hon inte känt lukten med detsamma? Jo, för att den var gammal, förstås. Tre dagar gammal, kanske fyra.

12

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 12

2020-02-27 11:43

»Vad ska du göra?« frågade Terry med oro i rösten.

Mona svarade inte. Det var fortfarande lite bajs kvar i tvål­ koppen. Nu när hans vackra fjädrar var nedsolkade såg den målade påfågeln inte längre särskilt fridfull ut. Snarare bestört och osäker. En del av henne fick lust att smeta ut resten av bajset på spegeln. Hon skulle kunna rita ett hjärta och ett par vingar och sätta dit en gloria. Avföringsgraffiti. Sedan skulle hon lämna huset och aldrig se sig om.

Istället vände hon tvålkoppen uppochner över toaletten och spolade och skrubbade sedan allting rent med utspätt blekmedel. »Du spolade precis bort beviset«, sa Terry och suckade. »Bra jobbat.« »Det här är inte som på teve, Terry«, sa Mona tålmodigt. »Jag kan inte skicka den till labbet för att få den testad. Jag kan inte kolla om det finns några fingeravtryck.« »Vem tror du har gjort det här?« frågade Terry konfunderat. »Vem vet«, sa Mona.

Mona hade i själva verket ett par teorier, men hon var inte redo att dela med sig av dem ännu. »Någon från tillställningen igår?« föreslog Terry.

En av husägarna var terapeut och hade hållit en grupptera­ pisession i vardagsrummet kvällen innan. Mona hade förstås inte varit där, men de hade lämnat efter sig broschyrer och pretzels överallt, och en stor whiteboard där det stod en massa trams, som »Tillflykt/Tillfälle« och »Glada barndomsmin­ nen« och »Öppna frågor«. »Du kanske skulle ta och skriva något på whiteboarden«, föreslog Terry. »Som till exempel, ’Den som sket i tvålkoppen är skyldig mig tvåhundrafemtio dollar.’« Mona undersökte porslinshandfatet. Det fanns en spän­ nande ny rostfläck nära avloppet. Hon plockade fram en påse uppskurna citroner och en burk havssalt ur städhinken. Hon strödde ut en generös mängd salt över en halv citron, som hon

13

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 13

2020-02-27 11:43

sedan gnuggade mot rosten. Fläcken försvann på ett ögonblick. »Du kanske skiter i vilket«, sa Terry och skrockade åt sitt eget skämt.

Mona ryckte på axlarna. Hon ville inte prata om det mer, eftersom hon redan visste att hon inte tänkte ta upp det med husägarna. Det var hur som helst ingen hemma och hon var nästan klar här – hon hade sparat gästbadrummet till sist.

Dessutom, vad skulle hon göra – vänta? Lämna ett röstmed­ delande? »Jag utplånade precis en rostfläck«, sa Mona. »Finns ingen bättre skit än citronsaft och salt, det säger jag dig –« »Jag fattar inte varför du inte flippar ut mer«, avbröt Terry. »Över den … riktiga skiten.« »Jag har precis gjort slut med någon, Terry«, sa Mona.

Terry var tyst i ett par minuter. Mona polerade kranen med Windex och en torr trasa. »Jag visste inte att du var ihop med någon«, sa Terry till slut. »Det var kortlivat«, sa Mona. »Och skadat.« »Vilken överraskning«, sa Terry. »De kommer hur som helst vinna ifall jag säger något«, sa Mona. »Så jag låter det passera den här gången. Men det är skönt att veta att du inte är överkänslig när det gäller såna här grejer, Terry. Du klarade det galant. Jag vet inte hur du känner, men jag tycker att vi har kommit närmare varandra.« Terry sa inget, vilket var okej. Klockan var efter fem och hon hade förmodligen bättre saker för sig. Trots att det var sent gav Mona sig i kast med toalettens utsida och polerade alltihop med Formula 409, inklusive de ofta försummade bultskydden.

Den följande veckan: tre bajskorvar, samma hus. Den första låg i köket, en liten brun surmin på en barstol. »Ah, en bajsstol«, sa Mona högt. »Wow.« Vid närmare inspektion var det inte en surmin – utan ett leende. Grejen hade tänder, eller åtminstone något hårt och

14

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 14

2020-02-27 11:43

vitt som satt här och var. Hon fotade den och plockade sedan upp den med en pappersnäsduk, medan hon höll andan. Det var långt till badrummet.

Den andra låg på en låg hylla i vardagsrummet. Den såg ut som ett kompakt, muskulöst finger med en svullen led. Fingret pekade på en Brailleutgåva av Den gamle och havet. Hon fotade den också och försökte sedan komma på vad det kunde betyda, om det nu betydde något, medan hon bar ut den från vardags­ rummet. Hon kom knappt ihåg berättelsen. En gammal man.

En pojke? Havet. En stor fisk. Han dör nästan. Slut.

Den tredje gömde sig bakom en palm i en kruka i ett av gästrummen. Den svettades. Den verkade lite blyg. Det var som om den hade stått på scen och fått ett anfall och nu åter­ hämtade sig i kulisserna. På nära håll, däremot, syntes det att den var minst sagt självgod. Den såg dessutom ut att ha acne.

Hon klarade inte av att bära den någonstans, så hon slängde ut den genom fönstret. Skit samma. »Får jag fråga en grej«, sa Terry plötsligt. »Har du någonsin stött på något liknande i ditt arbete som städerska?« Terry använde sin radioröst, vilket hände ungefär en gång i veckan. Mona samlade tankarna medan hon stängde fönstret och slängde den smutsiga pappershandduken. Nu var det bara dammsugningen kvar. »Jo, Terr, jag hittade faktiskt en liten korv i ett badkar en gång«, sa Mona och satte i dammsugarsladden. »Men den snubben – kunden – genomgick strålbehandling. Det var för två år sen, när jag precis hade flyttat till Taos.« »Men det här är annorlunda, tycker du inte?« sa Terry. »Det här är avsiktligt. Vad är budskapet egentligen?« Dammsugaren ven och gjorde sedan ett skränande ljud.

Det hade fastnat ett metallföremål i dammsugarborsten. Hon stängde av strömmen, vände på den, tog bort bottenplattan.

Ett mynt och ett gem ramlade ut. »Hela den här situationen skulle kunna handla om karma,

15

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 15

2020-02-27 11:43

Terry«, sa Mona och la myntet och gemet i fickan. Hon satte ihop dammsugaren igen. »När jag växte upp, i Los Angeles, var min bästis i grundskolan en tjej som hette Penny. Hon var utåtriktad, bra på att kyssas och, som jag minns det, en ganska duktig gymnast. Hon brukade dra med mig till badrummet på rasterna, så att jag kunde titta på medan hon sket bredvid toaletten. Antingen hulkade jag och kräktes nästan eller så skrattade jag så mycket att jag nästan kissade på mig. Efteråt gömde vi oss utanför och väntade. Penny gjorde den sortens grejer överallt. Hon bajsade på trösklar, på uppfarter och i trädgårdspaviljonger. På fester bajsade hon i garderober. Hon bajsade i provrummen på köpcentret. Jag gillade att tänka på det som performancekonst och på mig själv som konstnärs­ assistent, men sen bajsade Penny på sommarlägret, i bäcken där alla badade och drack vatten, och då fattade jag att Penny inte var någon konstnär. Hon var terrorist.« »Och du var hennes medbrottsling«, sa Terry efter en stund. »Jag antar det«, sa Mona. »Vet du vad som hände med henne?« »Ja«, sa Mona. »Hon blev Scarlett Johansson.« Terry kluckade mjukt. »Nej, men jag undrar vad som hände med henne«, sa Mona. »Jag slår vad om att hon är producent i Hollywood eller jurist eller plastkirurg eller något sånt.« »Bli inte stött nu«, sa Terry, »men finns det någon möjlig­ het att du inbillar dig alltihop?« »Bajskorvarna finns på riktigt, Terry«, sa Mona. »De har tyngd. De väcker alla sinnen.« »Du borde börja föra någon sorts protokoll«, föreslog Ter­ ry, medan Mona dammsög klart. »Ange tid, plats, plus en kort beskrivning och kanske lägga till en teckning.« Det var ingen dålig idé. Det skulle kunna bli ett slags konst­ projekt. I en anteckningsbok skulle hon kunna skriva något i stil med: Möjlig misstänkt: Chloe, dotter, sjutton år gammal, konst-

16

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 16

2020-02-27 11:43

när. Hennes rum: skinande rent. Skriver dagbok, hygglig författare.

Favoritfilm: Donnie Darko.

Mona åkte hemåt. Hon bodde i ena halvan av ett hundra år gammalt ranchhus i lersten, som låg precis i utkanten av da­ len. Det bodde ett gift par som var äldre än hon i den andra halvan. Nigel var en britt i fyrtioårsåldern; hans fru, Shio­ ri, var japanska och hälften så gammal som han. De gjorde musik med instrument de hade byggt själva och klädde sig i matchande pyjamasar. De hade flyttat till Taos från Indo­ nesien, där de hade ägnat tolv år åt att meditera och stirra in i varandras ögon, och de hade med avsikt upprätthållit en nästintill fullständig okunnighet om populärkultur. De hade ingen aning om vem Philip Seymour Hoffman var och de brydde sig inte, och de hade aldrig läst en bok som var publi­ cerad efter 1950. De påminde henne, på sätt och vis, om John och Yoko, men hon kallade dem för Yoko och Yoko, eftersom de var usla musiker båda två. De bodde i den främre delen av huset, som var fylld med solsken och blommor och hade en stor gård, en stenbelagd uppfart och fönster i söderläge, medan Mona bodde i bakre delen, i evig skugga och mörker, och var tvungen att sova med en hårtork på vintern.

När hon svängde in på uppfarten stod de på hennes veranda i sina resepyjamaser. De väntade ofta på henne när hon kom hem, men den här gången stod Nigel och kikade in genom hen­ nes köksfönster, vilket var ovanligt. Hon stängde av motorn, öppnade dörren till pickupen och frågade om allt var okej. »Vi är på väg till ett meditationsretreat«, sa Shiori, »men vi tyckte att vi hörde en hund som skällde i ditt vardagsrum.« Sex månader senare och de tog fortfarande upp George. »Min hund är död«, sa Mona. »Det lät inte som din hund«, sa Nigel tålmodigt. »Stor«, sa Shiori. »Den lät stor. Som en varg.« Mona plockade fram sin hemnyckel. Yoko och Yoko la

17

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 17

2020-02-27 11:43

armarna runt varandra och klev närmre hennes dörr. »Hörrni, jag har haft en konstig dag«, sa Mona. »Jag vet inte om jag orkar ikväll.« Hon betraktade dem medan de sneglade på varandra. »Ta inte illa upp«, la hon till, som om det behövdes.

De tog aldrig illa upp av något hon sa. Hon både älskade och föraktade det draget hos dem. »Men säg mig vad ni tänker om det här. Jag hittar hela tiden små bajskorvar i ett av husen jag städar i. Människobajs som lämnats här och där, med avsikt.

Det är uppenbart att det är en av husets invånare, men vad skulle få någon att göra så? I sitt eget hem?« »Raseri«, sa Shiori efter en paus. »Det är … aggressivt«, tillade Nigel långsamt. »Jag skulle säga att det är en person som känner sig fångad eller inspärrad och är väldigt arg över det.« »Men en av bajskorvarna låg på en brun barstol«, sa Mona. »En bajsstol – fattar ni? Det känns så sofistikerat och nästan lekfullt, eller hur? Kanske har personen helt enkelt en fetisch för att bajsa på konstiga ställen.« »Ja, men i så fall kan det inte vara någon som bor i huset«, sa Nigel. »Ens eget hem kan väl inte räknas som ett konstigt ställe?« Yoko och Yoko log självbelåtet. »Det råkar hur som helst vara min syn på saken«, sa Nigel nasalt. »Jag ska kontemplera över din syn på saken«, sa Mona, »medan jag tittar på teve.« De tog ett steg bakåt. Teve var som kryptonit för Yoko och Yoko. De vägrade komma in i hennes del av huset om hon inte täckte över hela apparaten med en tjock filt. »Vill du att vi väntar här medan du kollar efter hunden?« frågade Shiori. »Jag hör inget skällande«, sa Mona. »Så jag tror knappast att Cujo är därinne.«

18

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 18

2020-02-27 11:43

»Cujo?« frågade Nigel. »Stephen King«, suckade Mona. »Glöm det.« Närmare tre veckor senare höll Mona på och sopade köks­ golvet i bajshuset. Bajskorvarna hade försvunnit. Julen var i antågande. Dinner var lite tjockare, Mona var uppsvullen och skulle snart få mens. Hennes främsta glädje den dagen var hennes nya kvast. Bland hennes favoritljud i världen: styv majsstärkelseborst mot hårda ytor. Hon var mitt i en utläggning för Terry om hur viktigt det var att inte sopa som en gringo. »Vita är urusla på att sopa«, sa hon. »De vet inte hur man smeker golvet med borsten, hur man lirkar fram smulorna under –« »Men du är väl vit?« avbröt Terry. »Ja, men jag sopar inte som – vänta, är det där en arraks­ boll?« Det hade funnits arraksbollar i kylen veckan innan. Smöri­ ga, chokladiga, inte för söta. Det första hon hade gjort den morgonen var att kolla i kylen, i hopp om att det skulle finnas fler, men de var slut. Någon måste ha tappat den här. Den sista arraksbollen. »Ska jag äta den direkt från golvet?« frågade hon Terry. »Varför inte«, sa Terry. »Du åt upp allt det där godiset från mattan hos familjen Shaw förra månaden.« Mona plockade upp den – något hoptryckt, men annars fullkomligt intakt – och klämde lätt på den. »Det där är ingen arraksboll«, hörde hon Terry säga.

Mona släppte den, som om den hade bitit henne. »Jag tror att du behöver glasögon«, föreslog Terry. »Helvete«, sa Mona högt.

Hon skannade golvet – inga fler bajskorvar. Bara den lilla som låg vid hennes fötter, och lite bajs på fingrarna, som hon tankspritt torkade av på sitt favoritförkläde.

19

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 19

2020-02-27 11:43

»’Bajskorv’ är kanske fel ord«, sa Terry lugnt. »Bajskorvar är böjda.« »Vad skulle du kalla den här?« frågade Mona. »Lort«, sa Terry.

Lorten var, utan tvekan, chockerande. Kanske snäppet mer chockerande än de föregående bajskorvarna, eftersom hon, som en komplett idiot, hade trott att den var något sött och gott. Hon kanske borde lämna den på golvet, så att någon annan dåre fick ta hand om den. Hon undrade vad en frisk, välanpassad person skulle ha gjort. »De hade ringt husägarna och klagat«, svarade Terry. »Hmm«, sa Mona. »Var är hunden?« frågade Terry. »Du skulle kunna ta in honom på förhör.« »Dinner!« ropade Mona. »Kom hit!« Dinner tassade in i köket från vardagsrummet, där han hade legat och sovit. Hans öron var vända ut och in. Hon klappade honom på huvudet, la hans öron på plats och pekade sedan på lorten. »Din-Din, är det här din?« frågade hon. »Är det du som har gjort det här?« Han närmade sig den, luktade försiktigt på den och nös.

Han spände ögonen i henne och lämnade sedan köket. »Det var inte han«, sa Mona till Terry.

Mona skrubbade händerna i handfatet. Den falska arraks­ bollen täckte hon med en pappershandduk och slängde i soporna. Någon hade velat få den att likna en arraksboll och placerat den strategiskt under köksskåpen. Betraktade denne någon henne just nu? Men var fanns den dolda kameran? I köksskåpen eller kanske gömd i taket? Hon föreställde sig synen ovanifrån. Där stod hon, i sitt skitiga förkläde, och stir­ rade på soporna, försjunken i sina dumma tankar. Sedan såg hon sig själv som en kornig, svartvit gestalt på en pytteliten skärm. Men vem var det som tittade på skärmen?

20

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 20

2020-02-27 11:43

»Vi kan utesluta frun i huset«, sa Mona till slut. »Varför då?« frågade Terry. »För att hon är blind«, sa Mona.

Mona hade träffat husägaren ett halvår tidigare, när saker och ting inte precis var på topp. Hennes ende vän, Jesus, hade flyttat flera timmar bort och tre av hennes bästa kunder hade sålt sina hus. I sin sorg hade hon ådragit sig en existentiell influensa. Den här gången hade den varit svår att bli av med.

Blodkärlen i hennes ögon brast, det fanns en outhärdlig lukt av hårbotten i hennes näsborrar och hennes tarmar kändes smutsiga och härjade. Hon ställde in med sina kunder, för första gången i sin karriär, och pratade sedan inte med någon på tre dagar, inte ens med Yoko och Yoko eller Terry Gross.

Hon mindes hur hon, på den fjärde dagens morgon, drack Pepto Biz direkt ur flaskan, medan hon läste citatet som satt fasttejpat på kylen: »Den enda kuren som hjälper mot allt är saltvatten – svett, tårar eller havet.« Isak Dinesen, författaren till Den afrikanska farmen, som hon inte hade läst. Filmen var däremot en av hennes favoriter, i kategorin historiska drama­ filmer man kunde gråta till. Men det var bara när hon hade mens som hon hade för vana att göra det. Hon bestämde sig ändå för att ta författarens råd. Havet kom förstås inte på fråga, så hon tänkte testa med tårar och svett, kanske simultant.

Tårarna var svåra att få fram. Hon gnagde på sin hand och lyckades pressa ut ett par droppar saltvatten, men konstigt nog bara från ena ögat. Den självömkan hon kände över att behöva tugga på sitt eget kött fick det andra ögat att tåras. Hon stack in huvudet i garderoben och grät. Hon hade alltid haft lättare för att gråta i trånga utrymmen. Garderober, duschbås, vissa kompakta bilar. Hon grät tyst, med huvudet i skjortavdelning­ en av sina upphängda kläder. Allt är bra, Smulan, allt är bra, sa hon till sig själv. Såja, såja, Smulan, släpp ut det.

Hon hade aldrig kallat sig själv för Smulan förut.

21

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 21

2020-02-27 11:43

I sin jakt på saltvatten från svett tvingade hon sedan sig själv att springa på skolans löparbana. Stället var folktomt och svagt upplyst. Hon höll in brösten medan hon sprang, eftersom den enda bh:n hon ägde var en urgammal, vadderad sak med lösa band. Någon dag, förhoppningsvis snart, skulle hon kunna köpa en riktig sport-bh. Att springa med händerna kupade runt brösten var lite som att springa i handklovar, men det var utan tvekan att föredra framför att låta brösten studsa runt.

Hon lunkade snarare än sprang. Hennes så kallade löpar­ shorts var höga i midjan och gjorda av brokadtyg i fel rosa nyans. Lårkorta. Hon hade håret i två långa flätor, den ena tjockare än den andra, vilket rubbade hennes balans. Ändå klarade hon av att springa fem varv i mittenbanan. Under det tredje varvet, när hennes rygg började göra ont, övergick hon till att skutta. Framåt, bakåt, åt sidan. Det gick långsammare, men var på sätt och vis mer tillfredställande än att jogga. I hennes fantasi blev skuttandet en olympisk gren som hon hade vunnit brons i. Två gånger. »Inget guld?« frågade Terry. »Om jag hade haft en sport-bh«, sa Mona. »Så kanske.« Hon upprepade saltvattenkuren dagen efter. När Mona kom till löparbanan var det en kvinna i hennes egen ålder som sprang på den yttersta banan. Sedan la Mona märke till en lång vit pinne med rött på spetsen, som kvinnan höll ut framför sig medan hon sprang. Mona kisade mot hennes ansikte. Det där var inga solglasögon, det såg hon nu. Kvinnans ögon var täckta av en sorts ögonbindel. »Har du någonsin sett en blind person springa?« frågade hon Terry försiktigt.

Terry svarade inte. »Jag tolkar din tystnad som ett nej«, sa Mona. »Men tro mig, Terry, det har verkligen något. Seriöst.« Mona betraktade kvinnan från läktaren under tystnad. Hon var en bättre löpare än Mona och i bättre form generellt. Hon

22

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 22

2020-02-27 11:43

snubblade inte en enda gång och hennes stav rörde knappt marken. Fingrarna på den lediga handen rörde sig medan hon sprang, vilket Mona tyckte var gulligt. Hennes steg var jämnt och säkert, som om hon drogs framåt av en stor, osynlig hund.

En hund som hon avgudade och litade på fullständigt. »Eller Gud?« föreslog Terry.

Tredje gången kvinnan sprang förbi hostade Mona högt, men kvinnan reagerade inte. Hon var dessutom ungefär tre och en halv gång snyggare än Mona. »Fem och en halv«, rättade Terry henne.

Mona var stilig och såg lite latino ut. Den blinda kvinnan såg inte latino ut. Nordisk, kanske, och väldigt åtråvärd för en viss typ av man. Den långa, råbarkade karlakarlstypen. Karla­ karlarna blev sällan attraherade av sådana som Mona, vilket var synd, eftersom hon ofta blev attraherad av dem.

Hon började mödosamt halvspringa i motsatt riktning.

Hennes ben kändes tröga och stumma, som om hon sprang i en dröm. Hon och den blinda kvinnan var ensamma på löpar­ banan. Varje gång de passerade varandra vände sig kvinnan lätt emot henne och log, som om hon kände av att Mona var obekväm. Hennes leende var lite överexalterat. Det var som om det sa: »Jag är inte blind på riktigt. Jag ser dig helt tydligt.

Jag vet till exempel att du håller i dina bröst och jag tycker att du är underbar.« Mona log nervöst tillbaka. Det var så här hon kände sig i närheten av vissa småbarn och hundar: övertygad om att de kände till hennes mörkaste, mest fördärvade tankar. Som impulsen att fälla kvinnan och se henne ramla med ansiktet nedåt. För att distrahera sig själv började hon hoppa. »Det finns vissa typer av människor som man stöter på gång på gång i livet«, sa Mona grubblande till Terry. »Åter­ kommande typer. För somliga är det fyllon. För andra är det trummisar. Eller läkare. Du vet? Eller rödhåriga, kockar, amputerade. Folk med herpes –«

23

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 23

2020-02-27 11:43

»Jag fattar«, sa Terry otåligt. »För mig är det blinda«, sa Mona.

Det var inte sant. Hon visste inte varför hon ljög för Ter­ ry, av alla människor, men det var en lockande tanke. Hon blundade och fortsatte hoppa. Hon räknade till fem och var livrädd, men fortsatte. Sedan kände hon något som lapade mot hennes anklar. En varm, skicklig tunga. Tungan gjorde något otroligt mot baksidan av hennes knän. Nu vilade den i hennes stjärtskåra. Hon kände sig plötsligt och akut välsignad. »Guds tunga«, tillkännagav Mona till Terry, »är just nu placerad i min stjärtskåra.« »Det är eufori«, förklarade Terry. »Triggad av endorfiner.« Mona öppnade ögonen, men bara tillräckligt länge för att kunna räkna ut hur hon skulle hoppa. Hon fortsatte hoppa med slutna ögon. Hon kände hur kvinnan passerade henne igen. Guds tunga förflyttade sig till hennes hjärna och börja­ de slicka hjärnbarken. Hon skrattade i flera sekunder. Sedan upptäckte hon att hon grät, vilket var precis lika underbart. »Den enda kuren som hjälper mot allt är att hoppa som en blind, verkar det som«, sa hon till Terry. »Låter inte lika, eh, insiktsfullt som Isak Dinesen-citatet«, sa Terry och fnissade.

Det var alltid skönt att höra Terry skratta. Mona skrattade också. Sedan snubblade hon och ramlade hårt på knäet och högra underarmen. Knäet var redan ömt till att börja med och började nu bulta. Mona linkade snabbt av löparbanan till grä­ set i mitten. Kvinnan stannade upp, spetsade öronen, som om hon lyssnade efter något. Prärievargar? Mona lyssnade också.

Sedan insåg hon att kvinnan lyssnade efter henne. Mona. »Hallå«, ropade Mona. »Letar du efter mig?« Kvinnan vinkade och började gå mot Mona, medan hon slog med staven. »Jag är på gräset«, sa Mona meningslöst och gned sitt knä.

Nu stod kvinnan för nära henne, med ansiktet vänt åt fel

24

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 24

2020-02-27 11:43

håll, som om hon undersökte Mona med sitt vänstra öra. Hen­ nes öronsnibb var täckt med pyttesmå hår. Mona kollade in kvinnans ben – samma grej där, bara längre. »Jag tror det kallas ’persikofjun’«, sa Terry frejdigt.

Det var inte oattraktivt. I själva verket var det kittlande, särskilt håret på låren. Det var dessutom logiskt. Om man är blind, bryr man sig verkligen om att raka sig då? »Jag hörde att du snubblade«, sa kvinnan och vände sig mot Mona. »Är du okej?« »Jadå, det är lugnt«, sa Mona. »Tack! Du hade inte behövt stanna –« »Jag är blind«, sa kvinnan tyst och tittade mot marken. »Inte döv.« »Jag skriker!« skrek Mona.

Kvinnan rynkade roat pannan åt henne. Mona rynkade pannan tillbaka och fortsatte sedan rynka den. Det kändes bra att inte behöva ordna sitt ansikte. Kvinnan hade på sig samma sorts ögonbindel som man har på sig när man sover.

En ögonmask. Mona avundades henne den i ett par sekunder.

Hon ville också ha en ögonmask. »Vill du veta en rolig grej«, sa Mona och harklade sig. »Du vände hela tiden huvudet mot mig när vi passerade varandra, och för ett ögonblick trodde jag att du kollade in mig.« »Det gjorde jag också«, sa kvinnan. »Jag luktade på dig.« Eftersom kvinnan inte kunde se henne luktade Mona sig själv i armhålan. Deodorant. »Hur visste du att jag inte var någon läskig snubbe?« frå­ gade Mona. »Snubbar hoppar inte«, sa kvinnan. »Åtminstone inte häromkring. Och du luktar inte som en snubbe.« »Vad luktar jag?« frågade Mona.

Kvinnan såg ut att grubbla på det, medan hon höll in sin stav mot bröstet. »Självmord«, sa hon till slut.

25

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 25

2020-02-27 11:43

Mona svalde. Hon hade slagit personligt rekord med 7, 8 poäng på Självmordsskalan samma morgon. Självmordsskalan var en siffra som reflekterade hur stor lust hon hade att ta livet av sig. Precis som på Richterskalan representerade en siffras skillnad en trettio gånger så stor skillnad i magnitud. Hon hade lagt mer än en timme på att researcha självmordsme­ toder på ForloratAlltHopp.com. Hon hade bestämt sig för påse-och-gas-metoden, eftersom hon tyckte att den verkade mest prisvärd och minst bökig, och eftersom hemsidan var­ nade för att den inte lämpade sig om man ville göra en gest.

Helium var den föredragna gasen. Mona hade föreställt sig hur hon inhalerade heliumet och sedan pratade med Terry med pipig heliumröst, med påsen över huvudet. Det kallades för en »exit-påse«, vilket hon verkligen hade gillat. »Hur luktar självmord?« frågade Mona nervöst.

För ett ögonblick väntade hon sig att kvinnan skulle säga helium, även om helium var luktfritt, precis som självmords­ tankar om helium. Och tankar överlag. »Jordgubbar«, sa kvinnan, uttryckslöst, som om det var uppenbart.

Mona hörde sig själv skratta förfärat. Kvinnan drev med henne. Och ingen hade drivit med henne på evigheter, hon hade glömt hur det kändes. Det var … upphetsande. »Jag skojar«, sa kvinnan till slut. Hon stirrade frånvarande på Monas tuttar. »Du luktar rent«, sa kvinnan. »Inte som tvål, utan som … något annat.« »Jag svettas förmodligen Windex«, sa Mona. »Jag är städ­ erska.« Kvinnan lät munnen stå öppen när hon log. Ansiktsuttryck­ et var okoncentrerat och lite fånigt, som hos någon som aldrig har studerat sig själv i en spegel. »När jag gick i high school«, sa kvinnan, »sköt min mamma sig i köket. Efteråt kom det en städerska och hela huset stank av Pine-Sol i flera år.«

26

Beagin_Dammsuga i mörker_MED TITELSIDA.indd 26

2020-02-27 11:43