9789146234333

jørn lier horst

Det innersta rummet Översättning: Marianne Mattsson

wahlström & widstrand

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Jørn Lier Jorst, 2018 Originalets titel: Det innerste rommet Published by agreement with Salomonsson Agency Översättning: Marianne Mattsson Omslagsformgivning: Anna Henriksson Tryck: ScandBook, EU 2019 ISBN 978-91-46-23433-3

1

Klockan var tre minuter i tio på förmiddagen, måndagen den 18 augusti.

William Wisting visades in i det stora kontoret. Det var inte alls som han hade tänkt sig. Han hade föreställt sig storslagna möbler, skinn och mahogny. Kontoret var enkelt och praktiskt inrett. Ett skrivbord med höga pappersbuntar dominerade rummet. Den tillhörande stolen var nött på armstöden. Runt datorskärmen stod familjefotografier i diverse storlekar och med olika ramar.

Samma kvinna som hade tagit emot honom i foajén följde honom in och placerade koppar, glas, vattentillbringare och kaffekanna på ett bord vid en liten sittgrupp.

Wisting tittade ut medan han väntade på att hon skulle bli klar. Solen stod redan högt på himlen. Karl Johans gate började fyllas.

Kvinnan från foajén höll upp den tomma serveringsbrickan framför bröstet, nickade, log och lämnade rummet.

Det var mindre än två timmar sedan han hade kallats dit.

Han hade aldrig träffat riksåklagaren förut. Han hade hört honom hålla ett anförande på ett seminarium en gång, om kvalitet i utredningsarbetet, men aldrig talat med eller hälsat på honom.

Johan Olav Lyngh var en storväxt man. Gråhårig, med finskurna drag. Rynkorna och de isblå ögonen vittnade om en härdad person. ”Vi sätter oss väl”, sa han med en handrörelse.

Wisting tog plats i soffan mot väggen.

5

”Kaffe?” ”Ja, tack.”

Riksåklagaren hällde upp. Det fanns en skälvning i hans hand, inte ett tecken på ängslan eller oro, utan något som måste ha kommit med åldern. Johan Olav Lyngh var tio år äldre än Wisting. Han hade suttit på posten som högsta chef för åklagarmyndigheten i tjugoett år. I en tid när alla etablerade polisiära strukturer var stadda i förändring kändes det som om Lyngh representerade något tryggt och bestående. Någon som inte ändrade kurs på inrådan av konsulter som ville driva offentlig verksamhet efter företagsekonomiska principer. ”Tack för att du kunde komma”, sa han. ”Med så kort varsel.”

Wisting tog kaffekoppen och nickade. Han visste ingenting om varför han var där, men förstod att det följande samtalet skulle innehålla ytterst känslig information.

Riksåklagaren fyllde vattenglaset och tog en klunk, som om han behövde rensa strupen. ”Bernhard Clausen dog i helgen”, började han.

Wisting kände hur det knöt sig i magen av oro och onda aningar. Bernhard Clausen var en pensionerad Stortingspolitiker från Arbeiderpartiet som haft ministerposter i olika regeringar. Han tillbringade stora delar av sommarhalvåret i Stavern. I fredags hade han blivit hastigt sjuk på en restaurang i hamnområdet. Han hade hämtats med ambulans, men på lördagen meddelade partikontoret att han var död, sextioåtta år gammal. ”Det sades att det var hjärtstillestånd”, kommenterade Wisting. ”Finns det skäl att tro något annat?”

Riksåklagaren skakade på huvudet. ”Han fick en ny infarkt på sjukhuset”, förklarade han. ”Det görs en klinisk obduktion senare i dag, men det finns inget som tyder på annat än att dödsfallet var naturligt.”

Wisting blev sittande med kaffekoppen i handen medan han väntade på fortsättningen.

6

”Partisekreteraren kontaktade mig i går kväll”, sa riksåklagaren. ”Han var på sjukhuset när Clausen dog.”

Riksåklagaren pratade om Walter Krom, som var anställd som högsta chef för partiorganisationen. ”Efter att Clausens son omkom fanns inga nära släktingar kvar. Krom stod angiven som närmast anhörig. Han tog hand om de tillhörigheter som Clausen haft på sig när han kom till sjukhuset, bland annat nyckeln till stugan i Stavern.”

Wisting visste var stugan låg. När Clausen var utrikesminister hade den ingått i polisens plan för objektsskydd. Den låg allra längst ut i stugområdet i Hummerbakken, som strängt taget var närmare Helgeroa än Stavern. ”Han åkte ner till stugan i går, mest för att se till att fönstren var stängda och dörrarna låsta, men också med tanke på att det kunde ligga något partikänsligt där. Även om Clausen var pensionär tillhörde han en rådgivande grupp runt partiledningen.”

Wisting flyttade sig lite fram i fåtöljen. ”Vad hittade han?” frågade han ”Det är en äldre, rymlig stuga”, fortsatte riksåklagaren, som om han behövde tid på sig för att komma till saken. ”Hans svärfar byggde den på femtiotalet och när Clausen kom in i familjen hjälpte han till med utbyggnaden. Du vet, han jobbade ursprungligen som byggnadssnickare och armerare innan han gick in i politiken på heltid.”

Wisting nickade. Bernhard Clausen tillhörde den gamla delen av partiet och var en av få centrala Arbeiderparti-politiker som hade en bakgrund som industriarbetare. Fackföreningsarbetet var det som väckt intresset för politik. ”Stugan byggdes ut med tanken att den skulle ha plats för en stor familj, barn och barnbarn. Sex sovrum totalt.”

Riksåklagaren slätade ut ett veck på de grå kostymbyxorna. ”Ett av rummen var låst”, fortsatte han. ”Krom gick in med nyckel. Det var ett av de minsta rummen, med bara en 7

våningssäng. I sängarna stod pappkartonger staplade. Jag vet inte hur många. Walter Krom undersökte dem. De var fulla med pengar. Kontanter.”

Wisting satte sig upp i stolen. Under samtalet hade tankarna gått åt många håll, men det här hade han inte varit beredd på. ”Pappkartonger med pengar?” upprepade han. ”Vad pratar vi om här? Hur mycket?” ”Utländsk valuta”, förklarade riksåklagaren. ”Euro och dollar. Uppskattningsvis fem miljoner i vardera valutan.”

Wisting öppnade munnen, men måste leta efter orden. ”Tio miljoner kronor?”

Riksåklagaren skakade på huvudet. ”Fem miljoner euro och fem miljoner dollar”, rättade han.

Wisting försökte räkna ut totalsumman. Det måste handla om runt åttio miljoner. ”Var kommer de ifrån?” frågade han.

Riksåklagaren slog ut med armarna och antog en min som signalerade att det hela var ett mysterium. ”Det var därför jag bad dig om ett möte”, svarade han. ”Jag vill att du tar reda på det.”

Det blev tyst i rummet. Wisting lät blicken glida ut genom fönstret, mot Oslos domkyrka. ”Du är lokalt ansvarig”, fortsatte riksåklagaren. ”Stugan ligger i ditt polisdistrikt, dessutom är du lämplig för det.

Utredningen måste vara konfidentiell. Det här är ett mycket delikat ärende. Bernhard Clausen satt fyra år som Norges utrikesminister och har varit central i försvarsutskottet. Nationella intressen kan stå på spel.”

Wisting tänkte igenom vad det betydde. Avgörande beslut i frågor som påverkade Norges förhållande till främmande makt hade legat i Clausens händer. ”Jag har bett din polismästare att skilja dig från allt annat, utan att berätta för honom vad du ska jobba med”, fortsatte riksåklagaren och reste sig. ”Du kommer att ha tillgång till alla 8

upptänkliga resurser, ekonomiska och professionella. Kripos laboratorier ger dig första prioritet vid alla undersökningar.”

Han gick fram till skrivbordet och plockade upp ett stort kuvert. ”Var finns pengarna nu?” ville Wisting veta. ”De är kvar i stugan”, svarade riksåklagaren och räckte över kuvertet.

Wisting kunde känna att det bland annat innehöll en nyckelknippa. ”Jag vill att du sätter ihop en liten grupp kvalificerade personer och tar hand om saken”, sa riksåklagaren utan att sätta sig. ”Krom har underrättat Georg Himle. Han var statsminister när Clausen satt i regeringen. Annars är det ingen som vet något. Så måste det förbli.”

Wisting reste sig, förstod att mötet gick mot sitt slut. ”Stugan är försedd med larm sedan Clausens tid i regeringen. Det har skapats en ny kod, både till stugan och huset.

Du har den där”, förklarade riksåklagaren och pekade på kuvertet. ”Jag skulle föreslå att det första du gör är att ta hand om pengarna.”

9

2

Utanför den stora centrumbyggnaden slog sensommarvärmen emot honom. Wisting andades djupt, korsade Karl Johans gate och gick raka vägen till parkeringshuset där han hade bilen. Innan han åkte hällde han ut innehållet i kuvertet på sätet bredvid sig.

Den nya larmkoden var 1705. Förutom nyckelknippan innehöll kuvertet en svart plånbok i skinn, en guldklocka, en mobiltelefon och några lösa mynt. Bernhard Clausens tillhörigheter från sjukhuset.

Telefonen var av det äldre slaget. Robust, funktionell och med stor batterikapacitet. Det fanns fortfarande ström i den.

Displayen visade två missade samtal, men uppgav inte från vem.

Han lade den åt sidan och tittade på plånboken. Den var repad och sliten, och lätt böjd till formen. Han öppnade den och hittade fyra olika kreditkort förutom körkort, försäkringsbevis, bonuskort från olika hotellkedjor och medlemskort i Arbeiderpartiet. I sedelfacket låg sjuhundra kronor, några kvitton och ett visitkort från en journalist på Aftenposten. Bakom en plastficka hade han några bilder på den avlidna hustrun och sonen.

Lisa Clausen dog när maken var sjukvårdsminister. Det måste vara minst femton år sedan, men Wisting kom ihåg uppmärksamheten det väckte i media. Hon jobbade på LO och diagnostiserades med en sällsynt cancerform. Det fanns en experimentell och kostsam behandling som inte var godkänd av norska hälsomyndigheter. Som sjukvårdsminister var Bernhard Clausen indirekt högst ansvarig för att hustrun inte fick livsförlängande behandling.

10

Hon var några år yngre än maken. Sonen måste ha varit i tjugofemårsåldern på den tiden. Han omkom i en trafikolycka ett år senare. Två tragedier drabbade Bernhard Clausen på kort tid. Han försvann från politiken och offentligheten en period innan han kom tillbaka som utrikesminister.

Wisting lade tillbaka telefonen, nycklarna och plånboken i kuvertet och tog en titt på guldklockan. Armbandet var också i guld, åtminstone förgyllt. Urtavlan bar Arbeiderpartiets röda logotyp.

Han lät sekundvisaren gå ett helt varv medan han samlade tankarna. Sedan lade han tillbaka även klockan i kuvertet och startade bilen.

Den första han måste få med sig var Espen Mortensen. Han var en erfaren kriminaltekniker, en doer som kunde sitt ämne, men som också var handlingskraftig och allsidig. Dessutom var han lojal, någon han kunde lita på inte skulle prata med andra. Wisting hade träffat honom som hastigast i polishusets korridorer i morse och visste att han var tillbaka efter tre veckors semester.

Han följde skyltarna mot E18 ut från huvudstaden och slog hans nummer.

Mortensen lät upptagen när han svarade. ”Har du koll på läget efter semestern?” frågade Wisting. ”Inte riktigt”, svarade Mortensen. ”Det låg mycket och väntade här.” ”Du måste lägga det åt sidan”, bad Wisting. ”Jag behöver dig för ett projekt.” ”Jaså?” ”Jag är tillbaka i Larvik om en och en halv timme”, förklarade Wisting och kastade en blick på klockan på instrument­ brädan. ”Ta med dig kriminalteknisk utrustning och möt mig på parkeringsplatsen vid Stavernhallen, så åker vi därifrån tillsammans.” ”Vad händer?” ville Mortensen veta.

11

”Jag förklarar sedan”, svarade Wisting. ”Berätta inte för någon om det här.” ”Och Hammer?”

Nils Hammer var biträdande chef på avdelningen och den som hade ansvaret när Wisting var borta. ”Jag ska prata med Hammer”, svarade Wisting.

Han avslutade samtalet och hittade Hammers nummer. ”Jag har fått ett uppdrag som gör att jag försvinner en period”, förklarade han. ”Du får leda avdelningen så länge.” ”Vilket slags uppdrag?” ville Hammer veta. ”Ett projekt på hög nivå.”

Hammer visste bättre än att fråga mer. ”Hur länge kommer det att hålla på?” ”Jag vet inte”, svarade Wisting. ”Jag tar med mig Mortensen i en inledande fas. Du kan inte räkna med honom den närmaste veckan.”

Han visste att det satte Hammer i en svår situation. Resurserna var redan knappa. ”Okej”, svarade Hammer. ”Något mer jag bör veta?”

Wisting litade på Hammer. Det han berättade för honom stannade mellan dem, men det fanns inget skäl att informera honom. De stod inte inför ett konkret hot eller en direkt fara som skulle kunna utlösa ett akut behov av assistans. ”Jag vet inte så mycket själv”, erkände han. ”Okej”, sa Hammer igen. ”Jag är här om du behöver något mer.”

Bilradion slog igång när han avslutade samtalet. Wisting stängde av den. Det enda som hördes var motorns surr och det jämna ljudet från hjulen mot asfalten. En del tankar kring varifrån pengarna kom började redan få fäste.

Bernhard Clausen var en partiveteran med lång politisk karriär och otaliga maktkamper bakom sig. Han hade alltid varit USA-vänlig. Under Irakkriget arbetade han för att Norge skulle ställa sig bakom USA:s planerade angrepp. Det skapade 12

oenighet i regeringen och han fick se sig besegrad när det beslutades att Norge inte skulle delta i själva angreppskriget, utan skicka militära bidrag till stabiliseringen i efterhand.

Som ordförande i Stortingets försvarsutskott blev han senare central när en svensk affär ratades och man i stället slöt avtal om köp av amerikansktillverkade stridsflygplan till försvaret.

Avtalet var på sikt värt över fyrtio miljarder.

Wisting knöt händerna runt ratten. Pengar var inte sällan roten till allt som andades girighet, korruption och maktmissbruk. Det skulle bli en utredning på en helt annan nivå än han var van vid, men han hade den allra bästa utgångspunkten.

Han hade pengarna. Pengar lämnade alltid spår efter sig. Det handlade om att följa dem tillbaka till källan.

13

3

Den anonyma, vita skåpbilen där Mortensen hade all sin utrustning stod parkerad i skuggan utanför idrottshallen. Mortensen satt bakom ratten och åt ett äpple.

Wisting parkerade bilen, gick ut och fram till den öppna bilrutan. Några pojkar sparkade fotboll på konstgräsplanen. ”Vi ska ut till Bernhard Clausens stuga”, sa han.

Mortensen svor och släppte ner äppelskrutten på golvet framför passagerarsätet. ”Det handlar inte om dödsfallet”, skyndade sig Wisting att tillägga. ”Det här är något annat.”

Han berättade om mötet med riksåklagaren tidigare på dagen och fyndet som partisekreteraren hade gjort. ”Jag kan vägen”, sa han. ”Följ efter mig.”

Han gick tillbaka till sin egen bil och tittade i backspegeln för att förvissa sig om att Mortensen hängde med innan han svängde ut på vägen mot Helgeroa.

Bebyggelsen blev mer gles och snart var han omgiven av böljande sädesfält. Efter några kilometer svängde han av, ut mot kusten och stugområdet. Den gamla asfalten hade spruckit. Här och där stack det upp stenar från bottenlagret.

I en korsning blev han tvungen att kontrollera kartan på telefonskärmen innan han svängde in på en smalare grusväg. Den slutade framför ett ockrafärgat fritidshus med grått skiffertak och glasveranda mot havet.

Det stod en bil på planen framför huset. En äldre Toyota, förmodligen Clausens. Han hade blivit hämtad av en jämnårig partikollega och åkt med honom in till Stavern i fredags.

14

Wisting parkerade lite längre bort, så att Mortensen kunde ställa skåpbilen närmast dörren.

Han fiskade fram nyckelknippan ur kuvertet och gick mot huset. En vimpel fladdrade lojt i toppen av en flaggstång. Nerifrån vattnet hördes ljudet av en motorbåt.

Huset låg skyddat, utan direkt insyn från grannarna. Gamla, vridna tallar kastade skuggor. En äng sträckte sig drygt femtio meter ner mot hällarna och en grund vik. Två barn låg på mage på en brygga där nere med snören i vattnet. Ovanför dem stod en molnbank orörlig på himlen.

Wisting gick fram till ytterdörren, letade bland nycklarna och hittade den rätta på första försöket.

Larmpanelen blinkade och gav ifrån sig några pulserande stötar. Wisting tryckte in koden och en diod lyste grönt.

På några krokar bredvid larmets användarpanel hängde två jackor. På golvet stod ett par gummistövlar och sandaler.

Innanför fanns ett kombinerat vardagsrum och kök. Flugor surrade runt en kastrull på spisen. På köksbänken stod en tallrik med matrester. I ena vardagsrumshörnet fanns en stor öppen spis. En dörr ledde ut till glasverandan. Därifrån gick en bred trappa ner till uteplatsen. På ena väggen hängde ett stort fotografi av Clausen, iförd nätbrynja, med yxan i huggkubben medan han torkade svetten ur pannan med en rutig näsduk.

Det hade blivit en bild som använts i många sammanhang.

Bernhard Clausen syntes vanligtvis i kostym, men det var så här folk kom ihåg honom. En kraftkarl som representerade partiets rötter. Han kunde appellera till både arbetstagare och högre samhällsskikt. Det gjorde honom enormt viktig för partiet, och den kommande valrörelsen skulle inte bli sig lik utan honom.

De andra bilderna på väggen var mindre och föreställde Clausen tillsammans med kända personer som han hade mött, företrädesvis från tiden som utrikesminister. Nelson Mandela, Vladimir Putin, Dick Cheney, Gerhard Schröder, 15

Jimmy Carter med fredspriset och norska statsministrar. Den grå hårmanen var lite fylligare på bilderna än under senare år, men den stålgrå blicken var den samma.

Från vardagsrummet ledde en hall med dörrar till sovrum på båda sidor. Det närmaste rummet var tydligen det som Bernhard Clausen använde. Sängen var bäddad. Det låg en bok på nattygsbordet. Några kläder låg hopvikta på en stol. På golvet stod en svart resväska. Tvärs över hallen låg ett litet badrum.

Längst bort i hallen låg rummet som de letade efter. Det luktade annorlunda mot i huset i övrigt. Torrt och dammigt, varmt och instängt. Rummet hade lackad furupanel på väggarna och upptogs av en våningssäng, ett nattygsbord och ett skåp som var inbyggt i väggen mot rummet intill. På väggarna hängde affischer. Olika nittiotalsidoler sida vid sida med affischer med politiska slagord. Nirvana, U2 och Metallica tillsammans med Stadig kurs, Trygghet i vardagen och Om välfärden är viktigast. På golvet låg en trasmatta. Vid sängarnas fotände fanns ett fönster med tunna, blommiga gardiner. Själva fönstret var täckt med en skiva på utsidan. I stället hade man satt in två luftventiler, högt uppe på väggen.

Sammanlagt fanns det nio pappkartonger. Fyra i underslafen och fem i överslafen. I underslafen låg också en bränsletank till en båt, med bensinslang, pump och koppling till en påhängsmotor.

Kartongerna var lite olika i storlek och modell. Vissa var banankartonger, av det slag som man ofta fick i livsmedelsaffärer om man frågade efter dem.

Mortensen gjorde i ordning fotoutrustningen. Wisting drog sig mot väggen och flyttade på sig för att inte vara i vägen när Mortensen valde olika vinklar. Han råkade stöta till en av de gamla valaffischerna med axeln. Den revs upp i ena fästet och rullade ihop sig mot mitten. Bakom affischen fanns ett centimeterstort, runt hål i väggen. Wisting satte ögat emot.

Han såg ingenting, men upptäckte ett hål till.

16

”Vad har du där?” frågade Mortensen. ”Kikhål?” ”Jag vet inte”, svarade Wisting och tog ner hela affischen.

Den dolde ytterligare två hål. Han tog fram en kulspetspenna ur skjortfickan, stack in den och stötte på tunt papper.

Mortensen riktade kameran mot väggen. Wisting gick ut i hallen och in i grannrummet. Även här hängde gammalt valmaterial på väggarna. Socialdemokrati för att vi behöver varandra. Ny tillväxt för Norge. Äldre och hälsan först.

Han plockade ner en affisch med uppmaningen att rösta JA till EU . Bakom den fanns fyra hål. Genom vart och ett uppenbarade sig olika delar av rummet på andra sidan.

Mortensen hade kommit över till honom. ”Udda”, kommenterade han och lyfte kameran. ”Nu gör vi klart här”, sa Wisting och gick tillbaka till rummet med pengarna.

Mortensen plockade fram ett par latexhandskar. Han drog på sig dem innan han lyfte ner en av kartongerna och ställde den på golvet. Den var tung, tyngre än en kartong med kopieringspapper. En gång hade det legat en Siemens Nixdorf-dator i den.

Flikarna hade varit hoptejpade med bred, brun packtejp. Wisting visste inte om det var partisekreteraren som hade skurit upp dem eller om det var något som Clausen själv hade gjort.

Wisting vek flikarna åt sidan. Kartongen var full av amerikanska hundradollarsedlar. Vissa sedlar låg i buntar med grått band runt. De var inte staplade på något sätt, det verkade mer som om de hade stoppats ner i kartongen i all hast.

Wisting plockade upp en bunt och tippade att den innehöll hundra sedlar. Tiotusen dollar. I kartongen fanns kanske tvåhundra buntar till. Två miljoner.

Han lade tillbaka pengarna, lyfte ner en pappkartong från överslafen och öppnade den. Där låg buntvis med eurosedlar i olika valörer: tjugo, femtio och hundra.

Mortensen tog ett steg tillbaka, som om han behövde överblick för att smälta fyndet.

17

”De måste ha stått här i åratal”, sa han. ”Bara samlat damm.

Det verkar ju inte som om han har tagit av dem.”

Wisting höll med. Inget hade tytt på att Bernhard Clausen satt på stora summor pengar. Det verkade som om han levt ett måttligt liv.

Mortensen tog ett steg fram igen och lyfte upp en sedelbunt. ”Kan det finnas en eller annan hemlig pengareserv som han förfogade över som utrikesminister?” föreslog han. ”Pengar som skulle användas till att betala terrororganisationer för norska soldater som hölls som gisslan eller något?”

Wisting ryckte på axlarna. Det var en möjlighet. Det fanns pengar till den sortens kriser, men de förvarades knappast i pappkartonger i stugan hemma hos en pensionerad politiker.

Han gick fram och öppnade ett skåp. Där låg buntar med gamla dags- och veckotidningar. En hylla var full av olika sprayburkar, allt från insektsmedel till hårspray. Längst ner i skåpet stod två behållare med gasol. Wisting böjde sig ner och tittade under sängen. Där stod två bensindunkar till och ytterligare en pappkartong. Det virvlade upp damm när han drog fram den.

Kartongen innehöll gamla serietidningar. Han lyfte på några av de översta och hittade ett par porrtidningar med tysk text på framsidan. Han lät dem ligga, sköt in kartongen igen, reste sig och borstade av händerna. ”Nu sätter vi igång”, sa han med en nick mot våningssängen. ”Vi registrerar och dokumenterar, sedan tar vi med oss det här.” ”Var ska vi göra av dem?” frågade Mortensen. ”Hem till mig”, svarade Wisting. ”Hem till dig?” upprepade Mortensen. ”Har du tänkt förvara dem där?” ”Tillfälligt”, svarade Wisting. ”Tills vi vet vad det handlar om egentligen.” ”Då hoppas jag att du har ett ordentligt inbrottslarm”, kommenterade Mortensen.

18

Wisting tog fram telefonen och överlät rummet till Mortensen för att inte vara i vägen medan kollegan förseglade och märkte kartongerna.

Han drog av sig gummihandskarna, gick ut och runt till husets sjösida. Intill en berghäll hade man gjort en skyddad uteplats med kamin, grill, långbord och infravärme. Wisting ställde sig med ryggen mot stugan och gick igenom telefonens kontaktlista. Den hade blivit lång. Där fanns personer som han inte hade talat med på flera år. Till slut hittade han den han letade efter och valde privatnumret.

Han och Olve Henriksen kände varandra sedan länge. De hade sökt in till polisskolan samtidigt, men Olve hade inte fått godkänt på syntestet. I dag ägde han ett av landets största vaktbolag och tjänade antagligen tre gånger så mycket som Wisting. ”Jag behöver ett inbrottslarm”, sa han.

Olve Henriksen föreslog att en montör skulle ringa honom så att de kunde göra upp om tid för ett besök. ”Jag behöver det i dag”, avbröt Wisting innan Olve hann prata klart. ”Jag förstår”, svarade han.

Det uppstod en paus. Wisting väntade. Små svarta myror gick i en stig över skifferhällarna vid hans fötter och försvann ner i en spricka i muren. ”Jag kan skicka hem någon till dig klockan fyra”, erbjöd Olve till slut.

Wisting tackade och uppgav adressen. ”En annan sak”, kom han på innan de avslutade samtalet. ”Ja?” Wisting tvekade, rädd att Olve Henriksen skulle lägga ihop två och två, men kom fram till att han hur som helst skulle vara diskret. ”Har du en maskin som räknar sedlar?” frågade han. ”På räkningscentralen har vi det”, bekräftade Olve. ”Går det att flytta på den?” frågade Wisting.

19

”Vi har tre stycken”, svarade Olve. ”Två är portabla. Den ena har vi bara som reserv.” ”Är det något jag kan låna?” ”Du kan komma hit med pengarna”, föreslog Olve. ”Helst inte”, sa Wisting. ”Jag kan komma och hämta den.” ”Okej.”

De gjorde upp om tid och plats innan Wisting gick tillbaka till stugan.

Mortensen satt i en fåtölj i vardagsrummet och bläddrade i gästboken, fortfarande med handskarna på sig. ”Hans Christian Mukland var här i förra veckan”, sa han och visade honom en namnteckning på en av de sista sidorna. ”Han var justitieminister när jag gick på polisskolan.”

Wisting tog boken. ”Det står fyra böcker till i hyllan”, förklarade Mortensen och pekade. ”Alla som har varit på besök här sedan femtiotalet har skrivit en hälsning.”

Wisting bläddrade fram och tillbaka i boken på måfå. Kända politiker hade angett datum för sina besök och skrivit korta hälsningar. Här och där fanns inklistrade bilder av sällskap mot stugväggen eller runt matbordet. ”Dem tar vi med oss”, sa han.

Ljudet av en bil fick dem att se på varandra. Wisting gick till dörren, drog gardinen i det lilla fönstret åt sidan och tittade ut.

En stor, svart suv höll på att vända på gårdsplanen. ”Kommer det någon?” frågade Mortensen.

Wisting skakade på huvudet. Bilen körde iväg. Han hade för dålig syn för att se registreringsnumret. ”Den åker”, sa han och stod kvar och tittade efter bilen. ”Antagligen bara en bilist som kört fel. Stugan ligger ju i slutet av vägen.” ”Eller några nyfikna som har hört att Clausen är död”, föreslog Mortensen. ”Ska vi bära ut kartongerna?”

Wisting nickade och tog på sig ett nytt par handskar.

20

Mortensen hade trätt en elastisk påse över varje säck. De tog var sin kartong och bar dem genom vardagsrummet, ut mot bilarna. ”Jag behöver hans fingeravtryck”, sa Mortensen och ställde ifrån sig den första kartongen. ”Så att jag kan se om det finns andra som har varit i kontakt med pengarna.” ”Han ligger på Ullevåls sjukhus”, svarade Wisting. ”Vi ordnar det i morgon.” ”Vi behöver ett biologiskt prov också, för en dna-profil”, påpekade Mortensen.

Wisting nickade. ”Vi tar det samtidigt”, sa han och stannade kvar utanför för att ha uppsikt över bilarna medan Mortensen bar ut resten av kartongerna.

En mild havsbris fick det att rassla i ett snår med vildhallon.

På stigen nere vid vattnet gick en man med fiskespö och ledde en pojke i röd flytväst. En kvinna med hund drog till sig hunden när de passerade. Längre fram på stigen mötte hon en man i mörka långbyxor, ljus kortärmad skjorta och solglasögon.

Mortensen kom ut med den sista kartongen. ”Vi får komma tillbaka för en noggrannare genomgång”, sa han och gjorde en knyck med huvudet inåt huset. ”Han har ett stort skrivbord med lådor fulla av handskrivna anteckningar här.

Det kan finnas saker av intresse, som kan sätta oss på spåret.”

Wisting nickade och kastade en blick in i stugan. ”Vänta”, sa han.

Han gick in igen, fram till kastrullen på spisen och viftade bort några flugor. Det verkade vara en gryta av något slag. Han hittade en plastpåse och skrapade över innehållet i den. Sedan ställde han kastrullen i diskhon och fyllde den med vatten.

Därefter öppnade han kylskåpet, samlade ihop matvarorna och hällde ut det som fanns kvar i en mjölkkartong. Sedan tog han med sig matavfallet ut och aktiverade larmet innan han låste dörren efter dem.

21

4

Wisting backade upp till huset på Herman Wildenveys gate, så nära ytterdörren som möjligt. Mortensen backade in efter honom. Han hade bestämt sig för att de skulle ställa kartongerna i gillestugan. Den använde han ändå aldrig. Väggarna var av tegel och i rummet fanns bara två smala fönster som satt högt upp.

För varje kartong han bar in kastade han en blick mot dotterns hus längst ner på gatan. Han skulle inte kunna ge ett bra svar om hon dök upp och började ställa frågor.

Mannen som skulle montera larmet var punktlig. Wisting valde ett enkelt inbrottslarm. Det skulle bli för omständligt och tidskrävande att kombinera med ett brandlarm. Han instruerade montören hur han ville att gillestugan skulle säkras med magnetkontakter till dörren och fönstren, och att själva rummet skulle utrustas med kameradetektor. Användarpanelen skulle sitta på väggen precis innanför dörren. Han ville inte ha någon larmdekal. Invändig siren, och meddelande skulle gå direkt till hans och Mortensens mobiltelefoner.

Mortensen stannade kvar medan larmet installerades. Wisting åkte för att hämta maskinen som de skulle räkna pengarna med.

Han fick en snabb lektion i hur den fungerade. Han måste välja valuta, men maskinen hade sensorer som identifierade sedlarnas valörer. Dessutom kunde den med hjälp av infrarött ljus och ultraviolett strålning automatiskt upptäcka falska sedlar.

Den hade en kapacitet på tolvhundra sedlar i minuten. Resultatet av räkningen skrevs ut på en printer som man fick koppla till.

22

På vägen tillbaka gick han också in på en affär för kontorsmaterial och köpte tio stora pappkartonger och packtejp, så som Mortensen hade bett honom. När han kom hem var larmmontören klar. Wisting tittade upp på de två detektorerna i vardera änden av rummet. ”Jag blev tvungen att välja kod”, sa Mortensen och knappade in fyra siffror på användarpanelen för att visa honom. ”1808. Det är dagens datum. Artonde augusti.”

Larmet gav ifrån sig små ljudstötar och blinkade rött. Mortensen knappade in koden igen. Det blev tyst och en grön lampa tändes.

De sköt in bordet med pengarna mot väggen. Wisting ställde räknemaskinen på bordshörnet medan Mortensen vecklade ut de nya pappkartongerna och förklarade hur han tänkte gå till väga. ”Vi räknar pengarna och flyttar över dem i de tomma pappkartongerna så att vi har översikt”, sa han. ”Kartongerna kan jag undersöka för fingeravtryck här, pengarna också för den delen, men vi gör ett urval som laboratoriet på Kripos får ta sig an.”

Innan de kom igång ringde det på dörren.

Wisting gick ut i hallen och såg genom tamburfönstret att det var Line och Amalie. ”Har du låst?” frågade dottern.

Wisting gjorde sig upptagen med barnbarnet, som kastade sig runt halsen på honom. Han brukade inte låsa. Line och Amalie gick bara rakt in när de kom på besök. ”Mortensen och jag håller på med en grej”, svarade han och svingade upp Amalie i luften. Hon kiknade av skratt. ”Vi har gjort iste”, sa Line och höll upp en tillbringare. ”Vi tog med oss lite till dig.”

Det klirrade av isbitar när han tog emot tillbringaren med sin lediga hand. ”Härligt”, kommenterade han och blev stående i dörr­ öppningen.

23

Det uppstod en paus. ”Hon är en liten tjuv”, sa Line och nickade mot dottern.

Wisting ställde ifrån sig tillbringaren och såg barnbarnet i ögonen. ”Men vad säger mamma?” frågade han med allvarlig röst.

Amalie pratade i regel oavbrutet och satte ständigt ihop nya ord. Nu teg hon och tittade bort. ”Hon satt i vagnen när vi var i affären”, förklarade Line. ”När vi kom ut igen hade hon fått med sig en tablettask.” ”Vad gjorde ni?” ”Vi fick gå in igen och lämna tillbaka den. De stod i ett ställ precis vid kassan.” ”Dumma affär”, sa Wisting och gned näsan mot barnbarnets kind så att hon började skratta. ”Så ska du inte säga”, bad Line och sträckte sig efter dottern. ”Då förstår hon inte att hon har gjort något fel.”

Wisting blev allvarlig och fick ögonkontakt med barnbarnet igen. ”Morfar blir ledsen om du gör så där”, sa han och lämnade henne ifrån sig. ”Men det är inte så lätt för en tvååring att förstå hur det fungerar med betalningen”, lade han till. ”Hon förstår vad som är rätt och fel”, menade Line.

Wisting log. Line var en bra mamma. ”Missen”, sa Amalie. ”Missen?” frågade Wisting. ”Vi har en katt i trädgården”, förklarade Line. ”Aha”, log Wisting. ”Om du är upptagen kommer vi kanske tillbaka en sväng i kväll i stället”, fortsatte Line. ”Fint!”

Han stod kvar tills de hade kommit ut på gatan igen, sedan stängde han dörren och låste.

De utrustade sig med latexhandskar. Wisting tog bort skyddet och öppnade den första pappkartongen. Sedlarna verka24

de ha stuvats ner i kartongen i all hast. Mortensen plockade undan några från det översta lagret, med tanke på fingeravtrycksundersökningen. ”De ser inte särskilt använda ut”, kommenterade Wisting och matade in den första bunten dollarsedlar i räknemaskinen.

De rasslade genom apparaten.

Mortensen tittade igenom den räknade bunten. ”De är från 2001 och 2003”, kommenterade han och lade ner dem i den tomma kartongen. ”Sedlar cirkulerar ofta en tio år innan de blir för slitna och måste kasseras.”

Wisting tog på sig läsglasögonen och tittade igenom nästa bunt. Sedlarna i den var också mer eller mindre oanvända. ”Alla är från 2003”, sa han. ”Det ger ju en fingervisning om hur långt tillbaka i tiden vi ska gå för att få några svar”, kommenterade Mortensen.

Wisting bläddrade igenom en ny sedelbunt. ”Från 2001 och 2003”, sa han. ”Det verkar inte finnas något system i serienumren heller. De kommer inte från ett parti. Åtminstone ligger de inte i nummerordning.”

Wisting matade räknemaskinen med en ny sedelbunt. Mortensen satte sig med telefonen och läste in sig på amerikanska hundradollarsedlar på nätet. ”De har ett lite annat system än vi”, sa han. ”Årtalet 2003 står för sedelns utformning, så 2003-serien trycktes ända fram tills utformningen ändrades 2006”, fick han reda på. ”Även om det står 2003 på sedeln kan den alltså vara från 2006?” frågade Wisting. ”Inte riktigt”, svarade Mortensen. ”I maj 2005 fick de en ny chef för det amerikanska finansdepartementet. De började göra sedlar med hennes signatur på, och tryckte en 2003A-­serie fram tills hundradollarsedeln fick en ny utformning 2006.” ”Har vi några 2003A-sedlar?” frågade Wisting.

Mortensen skyfflade en bunt pengar mellan händerna som en kortlek.

25

”Inte än”, svarade han.

Den manuella kontrollen gjorde att räknandet tog längre tid än Wisting hade tänkt sig. Först efter nästan trekvart nådde de botten i den första kartongen. Utskriften berättade att det rörde sig om två miljoner fyrtioåtta tusen dollar, fördelade på hundra- och femtiodollarsedlar. ”Kursen ligger strax över åtta”, sa Mortensen och kollade med telefonen. ”8,17 för att vara helt exakt”, tillade han och räknade om till norska kronor: ”16,7 miljoner.”

Wisting tejpade ihop den första kartongen. ”Inga A-sedlar”, sammanfattade han. ”Vi får gå tillbaka till före maj 2005.”

Mortensen nickade. ”Vi ser om vi kan hitta en kartong med eurosedlar”, sa han och tog bort skyddet runt en av de andra kartongerna.

Den hade inte varit öppnad och Wisting hämtade en kniv för att skära upp tejpen. ”Här är det pund”, sa han. ”Brittiska femtiopundsedlar.” ”Står det årtal på dem?” frågade Mortensen och tog en bunt för att själv kontrollera. ”1994”, läste Wisting.

Han grävde lite längre ner i kartongen för att titta närmare på en annan bunt och hittade något som stack upp mellan två lager sedlar. En sladd av något slag.

Han fiskade upp den med två fingrar.

Det var en avsliten sladdstump med en mindre röd och blå sladd som stack fram i den trasiga änden, och en liten metallplugg i den andra änden. ”En teleplugg”, kommenterade Mortensen. ”För överföring av ljud.”

Han plockade fram en bevispåse. Wisting stod och betraktade den lilla elektroniska komponenten innan han släppte ner den. ”Väldigt utbredd användning”, fortsatte Mortensen och 26

märkte påsen. ”I nästan alla hörlurar, öronsnäckor, komradioapparater …”

Wisting nickade. Det var för tidigt att dra några slutsatser eller utläsa något av det här, men han kunde inte låta bli att tänka att det handlade om en hemlig operation, där allt hade hänt snabbt och något gått snett.

Han tog en ny sedelbunt och kontrollerade den. ”1994 här också”, sa han. ”På allihop, så vitt jag kan se.”

Han ändrade valutainställningen på räknemaskinen och matade in den första bunten. Mortensen läste på om brittiska pund på Bank of Englands hemsida. ”Det verkar som om årtalet följer utformningen”, sa han. ”Det kom en ny femtiopundsedel 2011. På alla sedlar tryckta mellan 1994 och 2011 står 1994 angivet.”

Efter trekvart hade de kommit upp i 186 000 pund. ”Lite drygt 1,9 miljoner norska kronor”, räknade Mortensen ut.

Pappersdammet i luften hade gjort Wisting torr i halsen.

Tillbringaren från Line hade blivit stående på en hylla precis innanför dörren. Isbitarna hade smält. Han gick till köket, hämtade två glas och hällde upp. ”Vi måste ha mat också”, sa han. ”Jag ringer efter en pizza.”

De satte igång med nästa kartong medan de väntade. Den innehöll eurosedlar i blandade valörer. ”När infördes euron egentligen?” frågade Wisting och ändrade återigen valutainställningen på maskinen.

Mortensen kollade på mobiltelefonen. ”Sedlarna sattes i omlopp i januari 2002”, svarade han. ”Det snävar in det lite”, kommenterade Wisting. ”Än så länge kommer pengarna från en tidsperiod mellan januari 2002 och maj 2005.” ”Men det säger inget om när Clausen fick dem i sin besittning”, invände Mortensen. ”Inte annat än att det kan ha skett tidigast 2003, när dollarsedeln gick i tryck.”

27

De jobbade vidare under tystnad. Efter en halvtimme hörde de en bil stanna till utanför. ”Pizzan”, sa Wisting.

Just då gav räknemaskinen ifrån sig en signal som han inte hade hört förut, och den stannade mitt i en bunt. ”Vad händer?” frågade Mortensen.

Wisting undersökte saken. ”En papperslapp”, sa han och plockade ut den ur räkneverket. ”Den måste ha legat mellan sedlarna.”

Lappen var inte större än en tändsticksask och hade två raka och två avrivna kanter, som om den hade rivits från hörnet på ett större ark. På den ena sidan stod något skrivet med blå kulspets.

Det ringde på dörren. Wisting räckte över lappen till Mortensen, drog av sig gummihandskarna och gick för att öppna för pizzabudet. ”Ser ut som ett telefonnummer”, sa Mortensen när han kom tillbaka. ”Norskt?” frågade Wisting. ”Åtta siffror, utan landskod”, svarade Mortensen och letade fram det. ”Registrerat på en Gine Jonasen i Oslo.” ”Vi äter utomhus”, föreslog Wisting.

Mortensen lade lappen i en plastpåse och förseglade den.

Sedan aktiverade de larmet, låste rummet och gick ut på terrassen på andra sidan huset.

De åt direkt från kartongen, drack från var sin colaburk.

Avlägsna ljud från staden nedanför färdades då och då upp till dem. Wisting fäste blicken på en segelbåt som var på väg in i sundet vid Stavernsodden. ”Någon uppfattning om vad det handlar om?” frågade han. ”En hemlig penningreserv med internationell valuta”, svarade Mortensen. ”Den sortens pengar som myndigheterna kan köpa sig fria från problem med, som hamnar hos somaliska pirater, talibanerna eller IS.” 28

Wisting hade varit inne på samma tankar. ”Clausen var utrikesminister i Himles regering”, sa han. ”Partisekreteraren har informerat honom om pengarna. Georg Himle skulle väl ha vetat om ifall en stor penningreserv var på avvägar. Då skulle de inte ha gått vidare till riksåklagaren, bara sett till att städa upp.”

Mortensen sträckte sig efter en ny pizzabit. ”Jag har ingen koll på politik”, sa han. ”Inte på pengar heller.” ”Jag är inte så säker på att svaret ligger i politiken”, kommenterade Wisting. ”Ska vi hitta svar måste vi prata med personer som kände honom.” ”Svårt att få ihop med en hemlig utredning”, invände Mortensen. ”Dessutom blir det mycket för bara oss två.” ”Jag kan plocka in sådana som vi skulle behöva”, sa Wisting. ”Har du några särskilda i åtanke?”

Wisting nickade, utan att säga mer.

En gräshoppa började spela någonstans i trädgården. De åt upp under tystnad.

Wisting reste sig. ”Ska vi fortsätta?” frågade han.

Mortensen nickade och följde efter ner i gillestugan.

Wisting fortsatte med pengarna, medan Mortensen koncentrerade sig på fingeravtryck. Han vek ut kartongerna så att de blev platta och sprejade en sida i taget med en kemikalie som fick torka några minuter. Sedan lade han på en specialduk och använde ett ångstrykjärn för att framkalla fingeravtrycken.

Varje avtryck fotograferades och registrerades, och gjordes klart för sökning i registret. ”Det är gamla och nya avtryck”, kommenterade han. ”De senaste kommer antagligen från partisekreteraren som hittade dem. Några av de svagaste avtrycken kommer antagligen från Clausen själv. De ser i alla fall ut att vara många år gamla.”

De jobbade vidare utan att säga något mer. Strax före 29

klockan tio var de nästan klara. Wisting närmade sig botten av den sista kartongen när han fick syn på något som stack upp bland sedlarna. ”En nyckel”, kommenterade han och höll upp den.

Det såg ut som nyckeln till en ytterdörr. På flera ställen hade metallen rostat.

Mortensen tog den ur händerna på honom. ”Det är ingen systemnyckel”, kommenterade han. ”Det står inte ens något fabrikat.” ”En kopia?” föreslog Wisting.

Mortensen nickade. ”Den går inte att spåra på något sätt.”

Han tog fram en ny bevispåse, lade ner nyckeln och förseglade påsen innan han lade den på bordet tillsammans med lappen med telefonnumret och metallpluggen.

Wisting räknade resten av pengarna. Jobbet hade tagit nästan sex timmar. Efter att ha lagt ihop utskrifterna från räknemaskinen renskrev Wisting siffrorna på en ny sida i anteckningsblocket.

5 364 400 dollar 2 840 800 pund 3 120 200 euro Omräknat till norska kronor blev det ett totalvärde på över åttio miljoner.

30