9789146227960 by Smakprov Media AB

PER WÄSTBERG

Semaforen och lodlinan En memoar (1995–2005)

wahlström & widstr and

Tidigare memoarvolymer De hemliga rummen (1933–1953), Vägarna till Afrika (1953–1965), Hemma i världen (1966–1980) och Ute i livet (1980–1994)

»Vi har inget annat än vår historia och den tillhör inte oss.« Ortega y Gasset

»Vi får ej välja ramen för vårt öde. Men vi kan ge den dess innehåll. Den som vill äventyret skall också uppleva det – efter måttet av sitt mod.« Dag Hammarskjöld

»Den tid som återstår är den tid när vi skall finna oss själva den tid som återstår behövde den tid som har gått« Lars Gustafsson

Innehåll Liten titelförklaring • 9 Tillbaka i spåren • 11 Årskrönika 1995 • 25 Årskrönika 1996 • 36 Årskrönika 1997 • 49 Afrika i mitt hjärta • 65 Genom Uganda och Kenya • 75 Längs slavrutten • 89 Vid Zimbabwes gräns • 97 Sydafrika • 109 Centralamerika på 1990-talet • 127 Ett ryskt intermezzo • 142 Naturalhistoria • 155 Obegränsad delgivning • 165 Personbevis • 171 Siktdjup • 177 Edelhjerta – ett mellanstick • 185

Samtal med döden (obesvarat) • 189 Årskrönika 1998 • 197 Årskrönika 1999 • 207 Årskrönika 2000 • 219 Minnets stigar • 237 Resa i tysta rum • 247 Stockholms dolda rum • 253 Läsa • 262 Skriva • 271 Svenska Akademien • 282 Årskrönika 2001 • 301 Årskrönika 2002 • 311 Årskrönika 2003 • 326 Årskrönika 2004 • 333 Kärlekens egg – Slutspel 2004–2005 • 347 Personregister • 374

Liten titelförklaring Semaforflaggorna signalerar i hopp om att deras tysta meddelanden når fram och tyds på det sätt som avses. Semaforen är ett anrop för att nå kontakt med läsare och omvärld. I sjöscouterna semaforerade jag från en holme till en annan i Nämdöfjärden. Budskapet måste uppfattas, det kunde gälla liv eller död. Var avståndet stort krävdes att någon stod bredvid och dechiffrerade via kikare. Semaforera var att med elementära tecken gripa in i varandras liv och skapa en gemenskap. Lodlinan fastställer avståndet till farliga grund eller avläser svårmätbara djup. Den tar sig ned i det grumliga och oklara, till ett landskap under vatten utan siktdjup, tidsdjup. Blysänket trevar över bottenlera, stenar, gömda hinder. Om jag blott hade ett periskop, nedåtvänt … Lodlinan är en djupets höjdmätare, sjunker dit ögat ej kan följa, fast handen förnimmer dess ryckningar. Den sänder signaler från det inre mörkret och hittar inte alltid fast botten. Men pejlandet av det ovissa är det viktiga. Semaforen riktar sig mot en människa, lodlinan mot osedda bottenskikt. Dessa erinringar står under tecknet av båda signalsystemen: det ena kommunicerande, det andra utforskande. Två redskap som, bildligt, har varit till nytta och stöd på livsvägen.

•

Tillbaka i spåren Gener och flyttfåglar minns, naturen har sitt arkiv med ritningar till kristaller, trilobiter, tallkottar, äppelblom. Finns de kvar någonstans i universum, Sapfos förlorade dikter, de brända bokrullarna i Alexandria? Tiden ropar mig hit och dit. Allt ska förflyktigas: fester och sorger, lindblommors sötma, bröstvårtor läpparna sökt. I osynliga magnetfält dröjer skuggorna kvar, fast mina människor har gett sig av. I skrivande stund är det sextionio år sedan mitt första bokkontrakt. Ändå känns det som om jag nyligen öppnade kuvertet där jag första gången fick heta Förf. Jag vaknar med fåglarna och går i huvudet igenom packlådorna i källaren – fotoalbum, deklarationer, kärleksbrev och brev från föräldrar och döda poeter, betyg vilkas bokstäver inget betyder, utkast till böcker, tidskrifter jag medverkat i. Jag beslutar mig för att gömma allt i Börshusets källare som är djupare än många sjöar. Väl där är det inte mycket som hittar åter till ytan. Under de tunga valven samsas även pärmar med brev från kända och okända från sjuttio år tillbaka. De är inga rundskrivelser utan unika; därför har jag sparat också de för mig själv komprometterande. Jag ser allt gods som staplas i containrar längs en övergiven kaj, låsta lyftkranar på rälsen, gåtfulla vita märken på stenarna ovan vattenbrynet. Den värdefulla lasten finns på annat håll och sköts av en annan spedition, den har passerat en gräns och på vägen lämnat kvar det den måste lämna. Hur gick det till? Det tvingas jag utforska helt på egen hand. •

•

sem a for en o ch lodl i na n

Ingen har bett mig redogöra för mitt liv. Ingen har egentligen bett mig om det mesta jag gjort. I så gott som allt har jag varit min egen uppdragsgivare, även om min färdriktning, sedd i efterhand, kan verka rätt förutbestämd. Jag har velat göra det bästa möjliga av det jag fått till skänks av min uppväxtmiljö. Marskalk Pétain tillfrågades om han skulle skriva en memoar: »Jag? Jag har ju inget att dölja.« Att skriva en sådan är dock något annat: att skaffa sig en tillfällig returbiljett i stället för den enkla som tyvärr förblir den enda giltiga. Min livsberättelse började med De hemliga rummen, minnen från året då andra världskriget bröt ut. Med fjärde delen, Ute i livet, nådde jag en tidpunkt då jag var sextioett. Det kan verka brådstörtat att nu presentera upptakten till en slutfas, men man vet aldrig när man tappar taget. Livsförloppets balansräkning går aldrig jämnt ut. Jag tycker om att blicka ut över mitt liv som en tyst och solbelyst park. Men min tillvaro har varit allt annat än det, tidvis gropig sjö, tidvis långsamma dyningar. Och en liten dansande eldslåga som ibland på bränders vis går under marken och pyr och glöder utom synhåll. Likt Machado de Assis skriver jag dessa minnen med munterhetens penna och vemodets bläck. Många memoarer inleds med författarens ursäkt för det påflugna i att bjuda sig själv på ett fat. Det är nog mest en förevändning för att klara strupen inför det vågsamma och indiskreta i tilltaget att kasta sig i armarna på en okänd läsare. När blir bekännelse exhibitionism? När vittnar en klädsam självbehärskning mest om en trist puritanism? Finns en intim zon som bör besparas läsaren? Den privata kammarmusiken kommer här att höras mer än bruset från världshändelsernas operascen. Förklaringar, ursäkter, rättfärdiganden har jag tänkt undvika, nu som tidigare. Det finns alltid en gäckande andrastämma bakom den synliga berättelsen: den där sländan som på tunnaste vingar svävar i cirkel för att •

•

ti l l ba k a i spå r en

markera en skatt som dock förblir dold. Leta inte efter den, låt den finna dig! Vissa minnen fastnar på en bleknad filmremsa som spolats för ofta och åstadkommer minnen av minnen, därför mindre värda än de mer svåråtkomliga som med ens dyker fram ur den inre urskogen och som fyller mig än med förfäran än med glädjen att ha upplevt dem. Genom att porträttera människor jag mött motar jag bort den narcissistiska frestelsen – förutom att personregistret bör ses som en kulturhistorisk krönika med namn som för det mesta förtjänar att inte glömmas och som i vissa fall inte blir nämnda någonstans. Skriver jag memoarer för att uppleva mitt liv såsom man läser en roman för andra gången? Upptäcka något jag aldrig förstått att leta efter? Jag har önskat komma mig själv inpå livet men inser att det finns belysningar som inte ger bilden ökad klarhet och som får mig att tvivla på att jag vet det jag trott mig veta. Och fast jag diskret yvs över mitt goda minne är mycket bortblåst, uppslukat som viskningar i mörkret. Jag åldras och blundar för symtomen. Jag låtsas förvånad. Jag är förvånad. Jag skrapar bort en leverfläck, jag gör mina PSA-tester. Jag rör mig snabbt, kan inte låta bli: tiden är lika dyrbar som bedräglig. Jag står på näsan ibland men har klarat mig hittills, kroppen är smidig. Men en regnig dag kommer jag att ligga obegripligt stilla och onåbar, varken ädel eller värdig. En rännil i en återvändsgränd. Det där vet jag ju. Kanske lever en berättelse kvar. Dess uppgift är att trösta. Vem? Den som vill lyssna. Framtiden och det förflutna är kontinenter vi kan upptäcka utan att någonsin ta mark. De finns där vi inte finns. Mot slutet står jag inför det outförda inom mig själv, det som hade kunnat bli till och kanske velat bli till. Jag berättar inte bara för att i efterhand ge min existens en form utan för att förmedla bilder från decennier •

•

sem a for en o ch lodl i na n

som för de yngre har sjunkit i glömska. Kanske har generationsklyftan aldrig varit så djup som nu. En fara med memoarer är att man använder sina minnen för att förlåta sig själv och att man tyglar anloppet av motsägelsefulla händelser till ett meningsfullt sammanhang. Vad är kärna och periferi? Sanningen är en matta med fransiga kanter, men dess mönster måste urskiljas hur nött den än är. En memoar stelnar om där inte ryms några inbakade frågetecken. Om jag silar, sovrar, förtätar, är det inte för att försköna eller komma undan utan för att inte bli för långrandig. Det jag sållat bort har jag lagt, åtminstone till en del, i ett dokument Spar (borde heta Glöm) och detta är lika långt som den här volymen. Få skulle läsa en memoar om de inte kände till författarens verk och person. En självbiografi däremot kan locka läsare genom sin uppbyggnad, sin röst; vi behöver inte tidigare ha hört talas om skribenten – vare sig hon var slavflicka i sydstaterna på 1800-talet eller mikrobiolog hundra år senare. Förr skrev man självbiografiskt för att framstå som föredöme genom sin karaktär, sina tankar, sina med- och motgångar. Ett sådant exempel har jag inte inbillat mig vara. Men om inte annat har mitt liv varit olikt de flestas. Det i sin tur kunde vara ett motiv för att berätta om det. En självbiografi bör täcka avgörande skeden och kriser som format hans eller hennes person. Den är i mycket en inre resa, medan memoaren gärna stannar vid yttre händelser vilka för författarens samtida kan vara mer eller mindre välbekanta. I båda fallen måste den skrivande övertyga om att hon eller han är en unik individ som ändå delar sin mänsklighet med oss andra. Kanske är genrerna biografi och självbiografi vanligare nu än förr, därför att jaget är ifrågasatt, multiplicerat och fragmenterat. Eller finns en växande känsla för att varje liv, hur det än ter sig från utsidan, är en skärva kulturhistoria för sin tid? Så många böcker jag befolkat, så många hus jag inrett! Ändå tycker jag mig var gång stå i början av ett företag. Som då den •

•

ti l l ba k a i spå r en

helige Dionysios tog sitt avhuggna huvud i handen och upplyste de förstenade bödlarna: »Det är bara första steget som räknas.« Jag tar ett första steg och vet sällan hur jag ska komma vidare. Jag är i den ålder då någon jag inte sett på trettio år hälsar: »Hej, du lever fortfarande?« Det där frågetecknet får mig att undra. Ty mitt förflutna är ständigt närvarande i nuet. Det har inte med ålder att göra, det har jämt varit så. När jag vid fjorton femton år skrev novellerna i min debutbok handlade de om den jag var mellan sex och tolv. Jag kan lockas att summera mitt liv i termer av vinst och förlust, i en önskan att låta vinstkontot triumfera: vällust hellre än missade tillfällen, vackra dagar hellre än regniga, underbara människor och landskap hellre än trista och elaka. Skriva memoarer är att frestas ge sanningen en ram så ciselerad att denna kan komma att överskugga vad som finns där innanför. Likt gamla fönsterglas som mildrar ljuset men också förvränger det. Men på väg mot livets slutskede bör man ha hunnit gräva sig ned till skikten under ytan. Dock är den jag berättar om alltid en annan än jag själv i det skrivande ögonblicket. Den figur jag vill få syn på låter sig inte lätt definieras. Man är många och aldrig helt densamme, och jag kan förledas att teckna en mer sammanhängande person än den jag var och är. Jag har påmint mig Disraelis ord: »Jag har sett mer än jag minns och jag minns mer än jag har sett.« Är mitt liv en historia som jag ideligen kan revidera och skriva om? Eller kan jag skrapa fram, lager efter lager, den som är jag? Jag har förändrats, men allt tydligare känner jag igen mig från tidigare skeden – oavsett omskakande händelser. Är jag då en snigel som aldrig kommit ut ur sitt skal? Nej. Men jag märker att jag inte förlorat skalet ur sikte även om det har upphört att vara ett skydd. Åren tränger ihop sig, dagarna tillryggalägger allt kortare sträckor. Nu gäller det att se till att livet inte stiger åt sidan, bakom en knut, så där utan vidare. När vi blickar tillbaka försöker •

•

sem a for en o ch lodl i na n

vi ordna tillvaron till ett radband av historier och händelser som vi ger en mening och en kontinuitet, trovärdig åtminstone för oss själva, även om mycket förblir motsägelsefullt och slumpartat. Vi delar in vårt liv i kapitel, vi låter läkare, präster och författare inbilla oss att livet är en följetong på väg mot en meningsfull final. Synteser, generaliseringar väntar man sig av tänkare. Jag spanar efter skillnader, kontrastfärger, detaljer snarare än sammanhang. Jag söker lämningar av mig själv och av dem jag känt för länge sedan och aldrig återsett. Tomas Tranströmer: »… långt inne i mig där glömska och minne bedriver sin kohandel« anar vi »ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad«. Minnespunkter lyser i ett oordnat arkiv där mycket är halvbränt och sönderrivet och ändå kräver att sorteras och registreras. En del minnen kommer långväga ifrån och mumlar sig fram, innan de blir rätt avlyssnade. De liknar de romanföljetonger som förr stod på dagstidningarnas sista sidor i ojämnt numrerade spalter och som någon i släkten klippte eller vek ihop till en häftad bok. Sidorna hamnade ofta fel och man fattade inte vad man läste. Det är svårt att vara rättvis mot sitt förflutna. Om man inte levt som eremit finns de andras versioner. Mycket jag inbillar mig ha ägt rum på ett visst sätt kan tolkas på ett annat. Mycket jag inte hade en aning om pågick alldeles intill – något jag vittnat om i min bok Erik och Margot – en kärlekshistoria. Döda vänner, underbara kärleksupplevelser – varför intalar jag mig att jag kan väcka dem till liv? Livet så kort, så skört, så mystiskt. Jag tillbringar snart lika mycket tid med att tala med de döda som med de levande. Det är förlusten av de andra som ritar om vår inre karta. Skriva en memoar är att ge sig ut på en arkeologisk expedition. Minnen dyker upp eller grävs fram utanför all övervakning och kronologi. Tag ett: jag får mitt krulliga hår kortat i Stenbecks frisersalong Karlavägen 72. I stolen intill känner jag igen Bo Berg•

•

ti l l ba k a i spå r en

man, född 1869, och hör hans röst: »Klipp mig i öronen också!« Jag trodde bara djur hade hår i öronen. Jag vågade inte säga att jag redan då, kanske tretton, älskade hans Stockholmsdikter som jag hade i särskild utgåva. Eller en eftermiddag hos Axel Hirsch, filantrop och social arbetare. Mellan oss en skål med körsbär och en taggig ametist från en gruva i Brasilien. Axel: »Bergfasta övertygelser, också de bästa, är farliga i längden. Låt dig fyllas av febril iver, men ta vara på stötestenarna!« Det var inför min avfärd till studier i Uppsala 1952, en hård vinter då isen sköt kanonskott under Dombron. Eller en kritrandig gentleman från en konservativ klubb, tillika en poet vars verk är ett destillat frampressat ur 1900-talets mörka svalg: T.S. Eliot. Och då ser jag att David Astor har dött: The Observers legendariske ägare och omdanare, Englands liberala samvete, outtröttlig i sin kampanj mot dödsstraff, apartheid, homofobi, kolonialism. Jag minns de månader jag bodde i hans Sutton Courtenay vid Themsen: den tjocka vita oljefärgen på fönsterbräderna som höll fukten borta från springorna, en bok i linneband där sylt- och fruktkonserver från egendomen antecknades i augusti innan de staplades på hyllorna i ett av fyra skafferier, skifferstenarna framför den öppna spisen, det tunga köksbordet av ek … Minnen som från en rysk herrgård som undgått revolutionen. Eller ett av många besök hos entusiasten Lars Broberg i hans antikhandel på Grev Turegatan: han vill att jag ska köpa Hälsinge regementes 1700-talsfana för att hedra mina förfäder, indelta soldater som kämpade förgäves. Bakom affären hade han ett rum med pentry där han låg över, olagligt, bland skatter han ogärna tog fram; han hörde till dem som ville behålla allt själv. I Sandbergs bokhandel vid Sturegatan bläddrade Pär Lagerkvist i en diktsamling i väntan på spårvagnen som hade ändhållplats mitt emot. Jag trodde knappt han fanns i sinnevärlden, jag hade hans samlade verk, jag var fjorton och hade ändå hälsat på Per Albin Hansson. Men Lagerkvist? »Gå fram du, han är inte •

•

sem a for en o ch lodl i na n

farlig«, sade bokhandlare Carl Olof Josephson. Jag vågade inte. Bland det jag minns från min militärtjänst på 50-talet är samtalen om litteratur med den insiktsfulle majoren Lars Danius i försvarsmaktens högkvarter men också en brun sörjig fimp i min ärtsoppa på marketenteriet vid Lidingövägen. Jag trodde det var en bit fläskkorv. Det var fler än jag som slutade äta då jag höll upp den. I andra fack i minnets resväska göms två lärare. Min första klassföreståndare, tillika rektor för Palmgrenska skolan, Henning Håkansson, önskar sig martyrdöden när han hör mig förblanda Medusa och Medea. Det sker samma termin som Ingmar Bergman visar sin film Hets och rektorn genmäler i pressen att Ingmar och hans bror Dag var ju så nöjda med Palmgrenska och att Ingmar glad och nyter bevistat dess julfester långt efteråt. Den andre läraren är Kurt Almqvist i fransk fonetik, poet och filosof, hemma i fem språk. Likt Ivan Aguéli och Eric Hermelin en mild sufist som på Sigtunastiftelsen sökte övertyga mig om att alla religioners kärna är kärlek och tolerans. En trött dag öppnade jag en diktbok av Gunnar Björling, från 30-talet. Ut föll ett par brev från honom år 1958 och jag påmindes om den ljusa gestalt han var, fastän mörk och kortväxt. Ett obetvingligt barn: »en vuxen med mjölktänderna kvar« som jag kallade honom. En hemlighetsfull aura omgav honom. Han skulle skriva ned något men hejdade pennspetsen som funnes det ord han måste undvika. Eller ett par timmar i Moskva hemma hos Nadezjda Mandelstam som sett så mycken fasa. Hon sade: »I det liv vi levde blundade människor med sunt psyke för verkligheten för att inte tro att de hallucinerade.« Längst verkar tidiga sinnesintryck dröja kvar, i mitt fall exempelvis skrapet från järnspetten som hackar bort is från trottoaren om morgonen, kortfilmerna på bio, Alpkola och Dixikola, omslagen på BLM och Prisma, lukten i Thulins antikvariat eller •

•

ti l l ba k a i spå r en

hos Stefan Schueler i Sandbergs bokhandelskällare, spårvagnens skakiga främre plattform där rökning var tillåten … Att gå tillbaka i tiden är att besöka en övergiven grannby och befolka den på nytt. Det finns föremål som förtydligar minnet – en initial i röd tråd på en handduk, en äppelplockare med bambu skaft, oljeställens doft och prassel under trappavsatsen. Det finns försåtliga samband och fördelningar. Ibland är mitt minne ett kalejdoskop där bitarna snurrar så fort att ögat inte urskiljer dem och orden inte hinner ifatt. Mina dagböcker – knappt ett dygn överhoppat på sjuttio år – kan tyda på ett pedantiskt ordningssinne, men min drivkraft var tvärtom att i få ord nagla fast ett spännande, händelserikt liv – såsom jag med förblivande barnslighet upplevde det alltifrån att jag började läsa och skriva och se mig omkring med dubbel blick. Jag skrev dagbok för att i en suddig reflex hålla kvar anhopningen av dagar men lika mycket för att befria mig från minnesbelastning, så jag kunde gå vidare genom nuet. Det förflutnas fakta snarare än dess virvlande ögonblick tecknades ned för att inte vidare besvära mig, jag kunde ju söka upp dem vid behov. Dessa dagböcker är inte för andras ögon. De är monologer utan lyssnare för att besegra glömskan, inget självförsvar, ingen slasktratt. De skuggas inte av det som väntar mig. De speglar en omedelbar erfarenhet som inte hunnit formas av minnets tolkningar och dispyter med det förgångna. Jag började skriva dagbok för hand på min elvaåriga födelsedag, men en skrivmaskinskurs som jag fick den dagen förde mig till mekaniken. Mestadels noterar jag det yttre och det är lätt att märka min glädje inför tillvarons mångfald. Inre skeenden och mörka tankar hamnade på vanligen odaterade lappar i ett kartotek som senare försnillades på något av livets flyttlass. För en memoar vore fullständighet dödsstöten. Lakunerna är nödvändiga. Jag har måhända utförligare än andra svenska författare dokumenterat mig och min samtid – om detta är en förtjänst vare osagt. •

•

sem a for en o ch lodl i na n

Först i Ung mans dagbok och En ung författares dagbok, senare i en memoar nu inne på sin femte del. De döda är aldrig döda, det förflutna aldrig förflutet, det är därför jag skriver. Vi som samlar våra minnen nu skådar tillbaka på en epok som mer än någon tidigare har skildrats, fotograferats, kommenterats. Jag har levt från Hitler till det nya årtusendets epidemier, inbördeskonflikter, terrorism och klimathot. Kanske har jag räddats av en instinkt att ta på allvar endast det som är i grunden allvarligt. Ändå tror jag mig jämt ha varit medveten om att en flod, en vulkan, en fientlig övermakt i var stund kan sopa bort allt som jag var och är. Jag försöker vittna om en värld som av okänd anledning velat mig väl men utsatt andra för ofattbara övergrepp och onödig sorg. Stefan Zweigs sammanfattning i Världen av igår kunde vara min: »Så gick åren med arbete och resor, med studier och läsning, med samlande och njutande.« Men mycket av det centrala i mitt liv är svårt att berätta om hur gärna jag än vill. Som den glädje som får mig att ta trapporna halvspringande. Eller en doft som för en sekund framkallar en överväldigande åtrå. Tankarna fladdrar som ett moln av starar mot olika väderstreck. Det namnlösa eller ännu icke namngivna är också där – i en stillhet som inte kräver översättning, i en tystnad som uppsnappar de röster jag vill höra. Jag skriver i en rädsla att en dag inte längre känna igen det jag kände så väl. Det har hänt att jag återvänt till en badstrand och förgäves letat i sanden efter sådant vi tappat: ett mynt, en Försvarets hudsalva, kapsyler från en picknick, en nyckel. Jag trodde jag hade hittat den exakta platsen där vi brukade hålla till, men inget stod att finna. Den gula gottkiosken och de ynkliga tallarna med en gunga spänd mellan dem var också borta. Vind och hav och tid hade flyttat det förlorade. Det är lätt att tycka sig vara del av något man aldrig helt kan •

•

ti l l ba k a i spå r en

förstå – som då en skådespelare stirrar på sina tilldelade stickrepliker i ett manus utan att ha fått läsa hela dramat. Lyckan kan inte sökas – vad än sagans fattige pojke tror. Den smyger sig på som då man vrider en dimmer till gradvis starkare ljus. Lycka är att inte ta något för givet utan att orka avsmaka världens »ovärderliga frikostighet och onytta« (Vladimir Nabokov). När jag gav ut en roman, Det gula pensionatet, skrev en recensent, med rätta, att den var en enda klackspark mot all själv bekännande, självpsykologiserande litteratur. Nu drabbar mig med kraft den sparken. Sådant händer när man flyttar från en genre till en annan. En memoar är ett illusoriskt verk, kanske en enda lång nödlögn. Det hör jag sägas men går inte med på det. Det som händer i en roman kan vara väl så omskakande, men det har bara hänt på bokens sidor. Så snart min text är tryckt är jag dess outsider, maktlös inför de signaler, symboler, sanningsskuggor som låtit sig inspärras mellan två pärmar. Men mitt arbete förblir oavslutat. Det fortsätter att skava inom mig, en slutlig utandning och lättnad infinner sig inte. Gång på gång har jag sammanfattat mitt liv – för att visa att det inte går att sammanfatta. Alltid finns hemliga vrår som smiter undan dagsljuset – om så bara för en tid, tills jag snubblar över ett kaninhål av nedgrävd erfarenhet. Det är som om jag i min egen verkstad ginge med ficklampa från det ena mörklagda rummet till det andra, och vad jag än lyser på blir annat kvar i mörker. Väl ute i natten märker jag att ficklampan inte når långt, jag får lita till hörseln för att orientera mig, och ändå är jag kvar på min egen mark. Det finns verkligheter som håller sig undan tills de hittar en väg och dyker upp inom en, och bara där. Inget tvingar mig att redogöra för en kärleks utslocknande och en ny kärleks uppflammande och hur denna process bränt sig in i mitt varande. Av bitter erfarenhet vet jag att sådana berättelser hos •

•

sem a for en o ch lodl i na n

många, kvinnor mest, väcker indignation och en lust att fördöma och straffa – oavsett om jag gått till rätta med mig själv och sökt ge rättvisa och resning åt de tre kvinnor jag länge levde med och sedan lämnade, i bevarad tacksamhet för allt de varit och gjort för mig. För den som läser hela memoarsviten kan mina kärleksrelationer verka ta stor plats. Men de är det viktigaste som hänt mig. Och märk väl att dessa fyra genomgripande erfarenheter har utspelats över ett tidsspann på närmare sjuttio år. Ju längre fram i tiden dessa memoarer har fört mig, desto svårare att åstadkomma djup, överblick och sammanhang. Jag är mindre aktiv i PEN och Amnesty och knappast alls i Stockholms lokalpolitik utom när det gällt turerna kring Nobel Center på Blasieholmen. Fullbordat är tre decenniers ideella och ojämförligt engagerande arbete för apartheids offer genom International Defence and Aid Fund. Är det för att livet går mot ett avslut som så mycket av vad jag känner, tänker och sysslar med verkar oavslutat? Jag skriver för att åstadkomma slussar som fördröjer och samlar upp tidens flöde och som låter ett lägre vattenstånd möta ett högre. Någon särskilt märkvärdig person är jag inte. Det märkvärdiga är att jag fått vara med om så mycket att det borde ha gett stoff till mängder av historier och inte bara till memoarer där mycket av utrymmesskäl ändå suddats bort. Jag har märkt att en del läsare är mer intresserade av mina privata tankar och känslor än av de särpräglade personer jag råkat möta. I mina minnesböcker har jag sökt täcka båda dessa områden. Det kan ge ett splittrat intryck, men sådant är livet och jag har ibland tyckt mig vara ett medium för döda vänner. Ju äldre vi blir desto mer förflutet får vi, och desto fler möjligheter, tolkningar, bristningar uppstår i dess tidvatten. Hur vi minns – som nationer, individer, historiker – är avgörande. Vem •

•

ti l l ba k a i spå r en

vill egentligen bli hundra? frågade mig en bekant. Mycket gärna! Lika ovilligt som jag inträdde i världen, lika ovilligt lämnar jag den. »Du har visst känt ’alla’« har jag fått höra, stundom med ogillande underton: namnrabblare! Min avsikt är inte att skryta med på sin tid omtalade människor utan att i en kulturkrönika, för kommande tider, ringa in några profiler och livsöden. Det som i visst perspektiv kan likna strunt och oväsentligheter är för mig murbruket mellan stenarna. Utan dessa detaljer vore de bärande elementen osäkert sammanfogade. Jag kan inte rensa bort det ena för att bättre få syn på det andra. Det måste bli läsarens sak. En vänlig grönska kan hindra min djupdykning i världens onds ka. Eller en glimt av min barndoms mjölkbutiker, öppna någon timme på söndagsförmiddagen för att hushållen skulle få färsk mjölk, ty långtifrån alla hade kylskåp. Vi bär inom oss osynliga världar som vi kan plocka fram och leka med – och de har skilda färger likt den tidens stanniolkapsyler på de olika mjölkflaskorna. Det sägs att livet passerar revy i dödsstunden. För mig sker det ideligen. Mina år pressas samman till närvaro, allt tycks mig ha skett nyss, jag ser inom mig detaljerade filmsekvenser från alla år. Jag trycker på en osynlig knapp där det står namnet på en person, en stad, en gata, en bok, och en journalfilm spelas upp. Motspänstigt låter sig tiden ommöbleras. Det är som när man ska dra ut lådan med knivar och gafflar, men den har svällt av fukten och med ens är innehållet, allt det jag behöver, oåtkomligt fastän nära. Vare sig man skriver biografi eller memoar bör man ge sitt föremåls privatliv samma proportion som det haft i hans eller hennes liv. Hos några är privatlivet blott en kappsäck de bär med sig. Men det intressanta är inte att sticka hål på ballongen utan att ta reda på vad som håller den i luften. I mitt minne föregås helheten av de små detaljerna: Pålsundets •

•

sem a for en o ch lodl i na n

båtar upplagda för vintern, barnens sönderklottrade bilderböcker, de blekrosa luktärterna jag fick till min namnsdag i augusti, sämskskinnsbiten som torkade av stålpennan, picknickens kalla plättar, en darrande underläpp … Alltså är jag ingen tänkare. Och läser med sympati Anaïs Nins anteckning 1934: »Jag rör vid de egyptiska örhängena jag fick av Marcel Duchamps älskarinna och tänker på deras rum tapetserat med kartor och alla platser som återstår att se … Jag minns katten som slumrade fridfullt och Marcel Duchamp som rökte över sitt schackbräde. Jag skriver om små ting, ty de stora är avgrunder.« I en hemlighetsfull ljusbrytning öppnas det lilla fönstret mot det stora. Jag vill åt den mångfald som är en människas liv. Den oreducerade summan av motsägelsefulla egenskaper och beteenden, intressen och talanger – allt som inte pekar åt ett håll utan åt flera. De sällsamma livshistorier som överrumplar mig på vandring i Stockholm, New York eller Kapstaden. Från lappländska kyrkogårdar och skånska herrgårdsbibliotek till Mugabes tortyrläger och Guatemalas dödsskvadroner – livets slingrande vägar mellan motsatser präglar även denna återblick. Ska jag än en gång få vila vid sommarens hjärta? Har jag inte fått nog? Har jag inte alltid begärt lite för mycket? Ska jag orka hålla fast dagar i ett liv som med ens känns bräckligt och som runt omkring mig iscensätter en grymhet som aldrig upphör – jag som inte bombarderats av annat än myggor, jag som kunnat promenera med händerna i fickan, utan att vara på min vakt? Jag kommer ändå aldrig att helt förstå varför jag har levat och hur jag har levat. Och vill det nog inte heller.

•

Årskrönika 1995 De år som här ska skildras fördelade jag mitt liv mellan skriverier, familj, vänner, uppdrag och resor till Afrika vart eller vartannat år. Mina åtaganden gällde Samfundet S:t Erik, Dramatens och Övralids styrelser, PEN Writers in Prison Committee, Svenska Akademien och dess Nobelkommitté. I min skildring I Sydafrika – resan mot friheten berättade jag om månaderna med hotande inbördeskrig och massakrer som ledde till det första fria valet i april 1994. Jag träffade huvudaktörerna i det mirakulösa skeendet, följde Mandela på nära håll och överblickade mina år i och kring Sydafrika. Jag ombads ingå i ubåtskommissionen där oberoende personer skulle granska minkarna, lyssna till kavitetsljud i Hårsfjärden, titta på Carl Bildts brevväxling och andra hemliga papper. Jag tackade nej till ett av de märkligare erbjudanden jag fått. Att i ungdomen ha seglat i Stockholms skärgårds militära zoner var en tunn merit. Sverker Åström hade besökt CIA och State Department som uppgav att ingen ubåt utanför svenska kusten upptäckts från satellit. Ubåtar hade enligt rapporter siktats i sundet mellan Rindö och Skarpö som redan på 1800-talet blockerats mot ryssarna. Polisen spanade efter spetsnaz bland sommarvillorna; fångsten blev några polska städerskor och snickare som vistades på ön utan tillstånd och därför utvisades, till sina arbetsgivares förtrytelse. Spionen Stig Bergling kunde meddela att Säpo i åratal bevakat Olof Palme, Pierre Schori och Sverker Åström. Säpo hade tingsrättens tillstånd •

•

sem a for en o ch lodl i na n

att avlyssna Sverkers telefon de år han var kabinettssekreterare i UD. När Horace Engdahl med sin marina bakgrund skrev om min bok Kring Johannes i DN, liknade han den vid en ubåt i den litterära skärgården. Där passade jag bättre. I januari sparkades min bror Olle som chefredaktör för Expressen. Han vägrade avgå till synes frivilligt – mot ett gyllene handslag – utan slutade med en bredsida mot Johan (Joja) Bonnier och dennes kortsiktiga upplagetänkande och anklagade styrelsen för att ha underminerat chefredaktörens integritet. I ett par månader stod striden hård. Han fick ut sex års lön som drogs av mot andra jobb; året därpå blev han ordförande i Sveriges Radio. Han verkade ta det lättare än vår mamma Greta som led av den förödmjukande uppståndelsen. Arne Ruth i DN fann Bonniers luta mot huset Buddenbrooks fall och krävde Jojas avgång, vilket skedde trots dennes vildsinta utfall. Christina Jutterström efterträdde Olle och växlade Expressen från liberal till oberoende. Olles son David, 20, kommenterade: »Nu är vi en vanlig familj, morsan offentliganställd, farsan arbetslös.« Under en påskvecka hos Kaj och Sigrid Falkman i svenska generalkonsulatet i Istanbul talade jag om författarens uppgift gentemot makten och myndigheterna. Det öppnade en debatt om förtrycket i Turkiet. Yaşar Kemal och Orhan Pamuk, Şahin Alpay och turkiska PEN:s styrelse deltog och journalisterna kunde referera åsikter de slapp stå för själva. Vi färdades i båt längs Bosporen; trävillorna med sina utsmyckningar och verandor liknade sommarresidensen i Stockholms inre skärgård. Vi följde Gunnar Ekelöf i spåren, åt på Pierre Lotis kafé och stannade på en muslimsk kyrkogård med datum enligt två tideräkningar på gravarna, med påföljd att en sjökapten född 1300 dog 1978. Så for vi hem till grundandet av Kulturarv utan gränser och en kväll i Börssalen kring Johan Henric Kellgren med roligt föredrag av Carina Burman, medan Joseph Brodsky jetlaggad sov på första •

•

å r sk rönik a 1995

bänk för att därefter få klart för sig att Kellgren var sin tids W.H. Auden. Hans unga Maria från Milano hade suttit längst fram då han läste dikter på Sorbonne, märkt att han sett på henne och någon tid efteråt kontaktat honom ifall han mindes kvinnan längst fram till vänster. På den vägen möttes de, gifte sig i Stockholms stadshus och fick en dotter. Dagen efter porträtterade jag kvinnliga pionjärer i Sverige och Sydafrika för en mängd kraftfulla kvinnor på Birgitta Dahls talmansmiddag i Riksdagens sammanbindningsbana. Allt sedan jag gav ut boken Alice och Hjördis blev jag ofta anmodad att tala om kvinnors insatser i kultur och politik. I Venedig umgicks vi med Philip Rylands, gammal vän till Peggy Guggenheim och chef för hennes museum. Hennes memoarer med dess katalog av dråpligt skildrade älskare hör till min favoritlektyr. Philips fru Jane ville bli författare: »Idag är det etthundra fyrtiotvå dagar sen jag inte hört från New Yorker om min novell.« Vi fortsatte till Rockefellerstiftelsens Villa Serbelloni i Bellagio där jag hade vistats ett par månader 1992. Anita deltog i ett afrikanskt förläggarmöte; jag redigerade mina ungdomsjournaler. Det var romantiska dagar med glimmande ljus på sluttningarna, ängarnas blekblå iris, de hoppfulla afrikanska bokplanerna. I Paris for vi i båt längs Canal Saint-Martin till de gamla slakthusen i La Villette. I Fannys tehus vid Place Dauphine låg dikter av Baudelaire och Éluard på bordet, Fannys scones smakade som i Devon och utanför vaktade platanerna över ett grusat trekantigt torg. På uteserveringen hade kyparens huvud hamnat på sned av att ständigt väja för parasollerna. Jag köpte André Gides dagbok i Pléiade-serien; den skulle räcka livet ut, för honom och för mig. Alf Henrikson, dagspoeten och historikern, som jag kom att efterträda i det bisarra sällskapet Februarigubbarne, avled mellan två arbetspass en eftermiddag, nittio år, kort innan intervjuad av Björn Nilsson i Expressen som frågat: »Hur mycket tid har vi på oss?« Alf: »Å all tid i världen!« Vid de orden gick bandspelaren •

•

sem a for en o ch lodl i na n

sönder, och Björn själv dog innan artikeln var klar. Jag sörjde Björn, hans bildning och dånande skratt, hans gemytliga brutalitet och kloka nonchalans förutom en bland kritiker ovanlig formuleringskonst. Hos Carl Jan Granqvist i Grythyttan talade Carl Tham, Magnus von Platen och jag om måltider i barnböckerna och hos Bellman, Blanche, Strindberg och Söderberg – så utförligt att alla blev otåligt hungriga. Vi bodde på Saxå bruk där vart gångjärn var estetiskt inskruvat. Carl Jan öppnade en halvsekelgammal Armagnac, följande dag en tioårig Chablis och ett tjugofemårigt portvin. Dessa dygn blev som en utlandsresa till en idyll som i själva verket var en dynamisk oas i en region med hög arbetslöshet. Hos Carl Jan förenades visionärt entreprenörskap med en stor snällhet. Jag har aldrig mött någon med sådan talang att se så genuint belåten ut. Jag for ut till Göran Tunström på Saltsjöbadens sjukhus; han mindes mig från vårt första möte på Sigtunastiftelsen 1956, dit han medföljde Tage Aurell, och från Aten 1959 då jag i skrynklig gabardinrock var på väg till Rhodesia, i hans ögon redan gammal. Göran lyckades spela upp all den galghumor som jag önskade mig själv ifall jag hamnade i hans situation. Samma dag stod dödsrunor över Erik Beckman, 60 år, en av våra originellaste författare som jag övertalat att anmäla böcker i DN. Han hade efter sin hustrus död flyttat till Sigtuna och drack ofta te med Inga Landgré. En dag kom han inte, hon tejpade fast hans antabustablett på dörren, men den blev kvar och hon fick gårdskarlen att låsa upp. Hon fann Erik fridfullt insomnad på sängen med DN:s kultursida uppslagen på täcket. För teveprogrammet Mitt Stockholm klättrade Staffan Bengtsson och jag på återstoden av Tyskbagarbergen, tog oss ut på branter på fyra våningars höjd över Nybrogatans gårdar och ned i farliga klippskrevor såsom jag gjort i tolvårsåldern. Från ett fönster blev jag igenkänd av Mille Schmidt och vi fick god fotovinkel från •

•

å r sk rönik a 1995

hans vindsvåning. Mille var en skådespelare jag satte högt – från Hasse och Tage, från filmerna Vägen till Klockrike och Åsa-Nisse i full fart. Inne på en gård fann vi ett undangömt minnesmärke över de polacker som Stalin lät avrätta i Katyn. Kerstin Ekman talade på Pilotlunchen om risken för kvinnliga författare att fastna i relationsromaner och bli avhållna terapeuter. Grands vinterträdgård fylldes senare med femhundra personer och hennes tal som svar på mitt var det mest gripande och mångbottnade någon pristagare hållit. Den kvällen ute på Trälhavet, ombord på s/s Diana, spelade Horace dragspel, och med Kerstin Ekman dansade Werner Aspenström vals, för första gången enligt hans hustru, och Tomas Tranströmer skrattade hela tiden. Skönhetsrådet fyllde sjuttiofem. Efter Per Anders Fogelström var jag dess andra egna ledamot, alltså en som inte företrädde någon organisation, och hade suttit längst, tjugotvå år. På vår juni utflykt mindes Liss Eriksson skulptrisen Alice Nordin, flirtig och stilig, i hans far Christian Erikssons ateljé på Söder samt Gudrun Törneman som stolt bevarade sin man Axels revolver med vilken denne tänkt skjuta sin rival om henne, arkitekten Ragnar Östberg. Stig Strömholm fick Övralidspriset för ett skönlitterärt författarskap som hamnat i skuggan av hans vetenskap och förnämliga essäistik. Medevi Brunnsorkester ledde den uråldriga grötlunken. Jag återsåg Åke Lagergren – den gymnasievän som betytt mest för mig – och hans fru Emilie på Odensberg, en Tjechovskt förfallen 1840-talsvilla med snickarglädje, järnsängar, trådgardiner. Emilie var befryndad med Carl Axel Gemzell, 85, som kallade sig barnutprovare och ägde det mesta i Medevi. Han hade blivit rik på att åstadkomma födslar hos ofruktsamma, först i landstingens Sverige, sedan mer lönsamt i USA. Jag lyssnade till en såpopera av girighet och förtal inom släkten och önskade jag varit Balzac. Jag bad Jan Håfström göra omslaget till min diktsamling Förtöjningar. Han betecknade boken som ett förlustprotokoll över •

•

sem a for en o ch lodl i na n

livet, med kärleken som ljuspunkt, och bearbetade sitt märkliga verk Glömskans terräng III. Samtidigt bad mig Bonniers att samla ihop en antologi kärleksdikter riktad även till ovana läsare – från Skogekär Bergbo till Katarina Frostenson, med några antika diktare som fönster mot poesins tidigare epoker. Av Urban Torhamn hade jag valt en dikt utan hans tillstånd, menade han efteråt. Jag hade i månader förgäves sökt honom. För brott mot upphovsrätten krävde han sjuttiofemtusen kronor. Med det kravet gick han till Eva Bonnier som svarade att det gick jämnt ut, ty så mycket hade poeten fått i förskott. I antologin blandade jag våra mest kända och älskade dikter med nya upptäckter – både dem som firade en extatisk lycka och dem vilkas svidande sår hade läkts genom ordbehandling. Några rader ur Lars Forssells Aria kom att leva kvar i den svarta graniten på hans grav vid Hedvig Eleonora kyrka: »Fågel som sjunker / ner i din klyfta – / ormvråk, fjäril, / mitt svindelpar … / ge mig den tyngd / som krävs för att lyfta / och den kärlek som krävs / för att stanna kvar.« I Srebrenica dödades över åttatusen bosnienmuslimer av serber, det största massmordet i Europa efter andra världskriget. Serbisk milis våldtog en kvinna inför hennes dotter, halshögg henne och tvingade dottern att dricka sin mors blod. Efter nazilägren och Gulag trodde man det var omöjligt att komma längre i barbari. Dock skedde det år efter år och upphörde aldrig. För PEN har jag besökt Jugoslavien sju gånger och mött författare och politiker från skilda läger. Minnesvärd är en dag Heinrich Böll och jag tillbragte med Tito på hans lantställe. Tito var cyniskt klarsynt i sin balansakt mellan folkgrupperna. Han förutsåg att den dag landet splittrades skulle serberna fördriva hundratusentals bosniska, mestadels sekulära muslimer från deras hem genom att påstå att dessa var pånyttfödda turkar. Han log bistert: »De är som barn, man måste hålla dem inom rep.« Han sade de, inte vi; de •

•

å r sk rönik a 1995

var hans oregerliga fårahjord. Mycket riktigt kom serber, kroater, bosnier att under 90-talet spela ut de inbördeskrigets fasor från 40-talet som Tito sopat under mattan. Genom att undertrycka det förgångna fick han minnena att explodera i massiv förstörelse efter hans död. Ralf Dahrendorf, »vår tids ledande intellektuell i Europa« enligt DN, föreläste i Stockholm. På middag hos Sverker fann jag min vän från tio år i Oxford dyrkad såsom jag kunde ha dyrkat Thomas Mann. Med Tore Browaldh, Olof Ruin, Michael Sohlman hölls ett fritt seminarium till midnatt. Mer än klyftan mellan rika och fattiga såg han den mellan ordertagare och ordergivare. En tid dessförinnan hade Ralf bjudit mig till parlamentets överhus där han försvarade det europeiska fredsprojektet, vilket inte föll fru Thatcher på läppen, varför hon med hänsynslösa invektiv överskred de elva minuter som var max för ett tal till lorderna. Dahrendorf manade oss att försvara Rushdie och senare de danska karikatyrtecknarna även om vi inte gillade dem. »Det upplysta samhällets landvinningar är för dyrbara för att göras till förhandlingsbara värden. Att tro sig vara föremål för en gudomlig plan tyder på en kättersk fåfänga.« Wole Soyinka, dödshotad i Nigeria, satt i vårt kök och berättade intill gryningen om mutor, lögner, maktgalenskap. Sedan Ken Saro-Wiva avrättats – död först vid femte hängningen – skrev jag i DN att Sverige borde kalla hem vår ambassadör i Nigeria. Bara oljesanktioner kunde påverka kretsen kring en illitterat tyrann som Abacha; en klick militärer förde vart år ut miljarder åt sig själva. Wole rekommenderade oss Orisa, yorubafolkets religion. Den saknar paradis, skärseld och helvete, liksom straff och belöning i kommande liv och har ingen bibel och koran som kan tolkas efter bokstav. Dess gudar är anpassbara: åskans gud Ogun uttrycker sig via elektricitet, kärnkraft, datorer och är skyddshelgon för piloter, astronauter, ingenjörer. Allt levande inlemmas i ett gudomligt sammanhang men utan den Uppenbarelse som för Jesus och •

•

sem a for en o ch lodl i na n

Muhammed är sista ordet. Har man flera gudar slipper man utse kättare och föra krig med religiösa förtecken. Monoteism grundas på en enda sanning, polyteism på verkligheten. Olikt den ende guden står de hedniska gudarna inte över människornas vardag, de tolkar livets händelser och de är många eftersom en människa har många sidor. Orisa, sade Soyinka, kräver inte den underkastelse som är kärnan i islam; tvärtom samverkar människa och gud för att ersätta aggression, vidskepelse och förakt för svaghet med tolerans och inlevelse, samtidigt som man bevarar den mytiska struktur som förenar det levande samhället med en osynlig värld. Jag hörde till dem som promoverades till hedersdoktorer i Stadshuset, med studentsång, salutkanoner och fanfar. Jarl Torbacke harangerade Bergljot Bucht och mig och satte lagern på våra huvuden (lagerbladen kom till pass för att lägga in gurka). Sedan följde de riktiga doktorerna, däribland Anita och andra av 70-talets vänsterradikaler som den gången vägrat att ta ut sina insignier men nu kommit på andra tankar. Jag höll talet för hedersdoktorerna och prisade Stockholm som vattenvägarnas stad utan huvudgata olikt Paris, New York, Barcelona: »En förening av urberg och fjärd, av det beständiga och det flytande. En korsväg mellan tradition och förnyelse. Vi rastar här en tid, efterträdare till människor vi känner till namn och gärning, företrädare till de ännu okända som i sitt framtida nu ska läsa vår tids skrift som på en palimpsest och förnimma vittringen av den historia som är vi och uppfånga det labyrintiska ekot från vårt liv.« På bokmässan i Göteborg mötte jag Doris Lessing, Gitta Sereny, Orhan Pamuk, Seamus Heaney – vilken bredd på den tidens mässor! Och så olika sinsemellan de var. Mest intagande var Edward Saïd, svårt drabbad av leukemi; han föreläste om imperialismen i Jane Austens Mansfield Park och Dickens Great •

•

å r sk rönik a 1995

Expectations. Han var kvick och engagerad, en sambandsofficer mellan ideologier. Anita flög till Etiopien för att skapa ett program för afrikanska museer och förlag. Hon såg fler lemlästade tiggare, trasiga barn och döende än i Calcutta. Gitobu Imanyara, redaktör för Kenya Law Monthly, bodde hos mig i Stockholm. Han hade avslöjat en miljardkorruption i Nairobi, torterats och i en månad kedjats vid en brits. Amnesty sände ett tusental kort med hans foto till president Moi som rasande frigav honom: ett exempel på påtryckningens makt. Gitobu hade aldrig sett snö; den låg tät över Stockholm, färjor och flyg ställdes in dagen då han skulle fara. Margareta Ekström, min tidigare hustru, fick en hjärninfarkt. Chansen att överleva var fifty-fifty. Bibliotekarierna Anders och Kerstin Ryberg, hennes närmaste vänner, skulle dit på middag men hon svarade inte. Polisen bröt upp dörren och fann henne medvetslös, hon hade inte nått fram till telefonen på två dygn. Språkcentrum hade skadats och först efter lång tid hos en logoped lärde hon sig tala i nyckelord och göra sig förstådd. Hennes engelska var borta, hon kom aldrig att skriva mer, däremot läsa, resa med barnen, umgås med vänner. Anders Ryberg som i åratal pratat med Margareta flera gånger i veckan saknade hennes verbala fyrverkeri, en drakflykt på idel uppåtvindar. Dock hade han förebrått Margareta för den bittra moralism som fått henne att skriva noveller och dikter om mitt svek; han insåg av egen erfarenhet att passioner inte kunde tyglas. Hans Rausing, Margaretas goda vän, berättade för mig hur han under vånda hade flyttat Tetrapak och Sveriges största förmögenhet till England. Hade han dött hade arvsskatten kastat företaget i famnen på amerikanska intressenter. Droppen blev LO-ekonomen Rudolf Meidner som vägrade ta emot ett antal miljarder till en välgörande stiftelse, såvida inte han, Meidner, årligen fick ta ut trettio procent av vinsten till en fackföreningsfond. I december åtog sig Göran Persson efter krumbukter att bli •

•

sem a for en o ch lodl i na n

statsminister efter Ingvar Carlsson i stället för Margot Wallström, som gav middag i Sagerska huset för årets Nobelpristagare Seamus Heaney och höll ett tal så spirituellt och fint genomtänkt att ingen man kunde ha gjort det. Hon imiterade mästerligt kungen och drottningen. Mary Heaney sjöng irländska folkvisor och Margot och Anita svarade med Ro utan åror och Natten går tunga fjät. Kring Johannes, min personliga krönika från Johanneshöjden, kom ut i Margot Höjerings serie Stockholmiana. Stig Larsson överraskade i Expressen: »Det var länge sedan jag läste en bok så fri från aggressivitet. Den är skriven av någon som verkligen gillar att leva.« Jag fick många brev med minnen från dem som flyttat från trakten, människor som växt upp på brandstationen och tryckeriet, i speceributiker och portvaktslägenheter. I slutet av vart år åt vi middag hos Sverker Åström tre trappor högre på Kammakargatan. Nu fyllde han åttio och berättade om sin vaktjour på UD, halvsovande på excellensens dyscha, då England i januari 1940 krävde att få marschera genom Sverige in i Finland; hade vi sagt ja hade vi obönhörligt dragits in i kriget. I Tensta gymnasium hade han undervisat invandrare, förskräckts över slöjorna och flickor som vägrade ta en otrogen i hand. Han rörde sig likt en akrobat bland vapenfabrikanter, oljehandlare, professionella dansare, Bergmanska aktriser, statsråd och unga IT-entreprenörer. Han var barnsligt förtjust i den egna kroppens attraktionsförmåga och hans nyfikenhet på mänskliga beteenden förblev obruten. Sverker talade om cigarrhandeln och mjölkaffären som om sådana fortfarande låg i vart kvarter. Han hade inte vant sig vid telefonen utan vrålade Hallå som om han ropade till grannen tvärs över gården. Utrikesministern gick hellre in i hans ämbetsrum än riskerade lock för öronen. In i sena år cyklade han vilt i stan tills pedalerna hamnade fel och han brakade in i fönstret till Hurtigs konditori på Drottninggatan. Vilhelm Assarsson, hans överordnade i Moskva under kriget, •

•

å r sk rönik a 1995

intygade att han skulle passa in var han än sattes – ärkebiskop eller statsminister skulle gå lika bra. Hade han ett omfattande arbete kunde han sitta i fjorton timmar och väga vart ord på diplomatisk guldvåg för att så gripas av ruelse över alltings intighet: »Mot slutet av livet är man själv en skrynklad promemoria som plikten hållit i sitt grepp och hindrat att göra vad man drömt om, den släpper en plötsligt och så forsar man bort i rännstenen.« Nyårsafton på Gotland. Oxlarnas blad låg kvar på marken i en formering som om de fortfarande höll fast vid osynliga grenar. Det var så tyst att jag tyckte mig höra hundarna tala med varandra via telefonnätet. Nysnö täckte stranden längs västerhavet: en otydlig skrift, med suddgummit redo. Molnen mörknade till varningsrop. Lätt sjöhävning. Vindkraftverken ändrade ställning ute till havs och smattrade som en maktlös militärorkester på avstånd.

•