9789146226666 by Smakprov Media AB

neftali milfuegos

TANKAR MELLAN HJร RTSLAG Roman

Wahlstrรถm & Widstrand

Citerade dikter av Tomas Tranströmer är på s. 81 ”Stenarna” (1954) och på s. 109 ”Kyrie” (1958). Dikterna av Clara Janés på s. 159 & 220 är tolkade till svenska av Ingrid Wickström. Citatet av Victor Lebow på s. 171–172 är hämtat ur Jon Weman: Åtgärdslandet (2011). Citatet av August Strindberg på s. 180 är hämtat ur Henrik Berggren & Lars Trägårdh: Är svensken människa? (2006).

Till min familj

återvänd till brottsplatsen pissa ömsint på resterna av deras grillfest blicken åt sydväst där flyttfåglarna sover siesta det är inte längre tid för förklaringar, bara silenta ord mitt i oceanen reser våra landsmän sina tält tillsammans hissar vi rotlöshetens fanor mestizos i bräckt vatten men ingemanslandet är ett hem fullt av äpplen det spelar ingen roll om de inte förstår, det är bättre så och fönstret är ett fotbollsmål där förlorarna för alltid utklassar från fönstret blir brottsplatsen synlig från fönstret kan de bara gå eller återvända ditt fönster en karta av frånvarande gränser passagerare till tågen vårt tåg genskär barndomens lättförargade moln Juan Diego Spoerer

ORDEN FÖRE Jag har rest länge nu. Det började innan jag föddes. Men den här kroppen är mitt hem. Alla minnen vilar i mej. Jag är barn av två världar. Jag är som du. Barn av min tid. Och över tider spänner sej min existens. Jag är allt du redan vet. Jag är allt du är. Vare sej det är seger eller undergång. Natt som dag. Is som eld. Jag är som när du mest vill dö. Som när du mest vill leva. Jag är det du aldrig kan förklara men alltid känna. Tillsammans är vi manifestationen. Jag är fisken i ditt hav och du jorden i mitt universum. Jag har rest länge nu. Låt det här bli den sista av mina första resor. Åren har gått, men jag måste tillbaka. Den här världen slukar mej. Jag pallante. Det ska få ett slut. ¿Om jag flyr igen? Kalla det flykt, nödrop. Främst är det total konfrontation. Jag taggar. Till strid. För den här ilskan äter mej som vackert förfall över rost och betong. Det här livet ruttnar. Det här livet har lämnat sej självt. Jag hatar flaggor. Jag hatar nationen, fakk Sverige, fakk staten, fakk alla banker, jag vill bränna upp kontanter, fakk de världsomspännande företagen, fakk politiker, fakk snuten, fakk patriarkatet, fakk rättvisan å lagen. Dra en tegelsten i ansiktet på IMF, WTO och Världsbanken. Fakk den totala tankens dominans och dess absoluta kontroll över det som gör människan till människa. Fakk heteronormen, som genomsyrar varje vrå av varat och lägger sej som en trasa dränkt i bensin över existensen, där varje blick och leende med ett gott hjärta blir den fria kärlekens våldsamma manifestation. Fakk Babylon. ¡Fakk det här sättet att leva!

Vi lever i länder som upprätthåller den vite mannens ordning. Tar oss rätten till andras liv. Allt vi pekar på och mer därtill. Och den vite mannen har pekat så ofta och så länge att snart finns där inget mer att ta. Så girigt exploaterar vi jorden, kvinnan och våra bröder. Snart är allt dött. I de länder som kallas mina, jag har två, har man uppfört staten. Med hjälp av militär, polis och kyrka försvarade en liten klick sina privilegier och skapade med myndigheter och institutioner olika organ för att kontrollera sitt så kallade folk. Och vi svalde lögnen. Gjorde den till vår kultur. Själva idén om nationen är nödvändig för strukturernas överlevnad. Inom nationen vilar dess rötter, i kärnan av rädslan. I mina två länder är sagan sådan, som i resten av alla demokratier, att staten är grunden för den civiliserade ordningen. Flagga och land. ”Blod och jord.” Säj mej – å människan ger ordet våld en helt annan innebörd. Å trots vår förmåga till kärlek så överskuggas vi nu av det svartaste moln som hänger över oss. Det finns de som skulle säja: – Men socialdemokratin förde massornas kamp. De ljuger. De tror att valurnorna förändrade. NEJ. Som Emma Goldman sa: ”Om folkomröstningar verkligen förändrade någonting så skulle de förbjuda dem.” I Sverige tror vi oss vara skonade. Gatan är glömd. Gatan där folket samlades, gatan där idéer möttes, där människor skapade. Organiserade. Gatan som bildade Sverige. Sanningen är att aina jagar alla som lever obekväma verkligheter över asfalten. Sanningen är att vi är lika mänskliga som alla andra. Lika trångsynta hycklare, lika rädda för att vidga våra vyer å utmana våra fördomar. Rädda för att 10

erkänna den kärlek som gör oss lika sårbara som alla andra. Om tre veckor återvänder jag till Chile, ett land som de här i Sverige kallar för mitt. Den jag är ska gå under, sen återuppstå. Därför flyr jag till krock. Till ännu mer illamående. Lika mycket som jag taggar ifrån så taggar jag också till. Min sorg ska jag vara fullt ut. Endast så kommer jag sluta känna den som separerad från mitt jag och i stället erkänna den som en del av mej. För sen ska jag släppa det. Mitt hat. Mitt våld. Det är tid. Mönster ska lämna mej. Jag har väntat länge. Vad jag än möter står jag redo och när jag skakar på benen så ska jag vara skakningen. Såväl på gatan som i mitt inre kommer jag att segra. För där växer nya världar, där möts vi, där lever vi. Så låt mej födas på nytt. Res genom föreställningar. Genom illusion och fasader. Nu ere jag som jagar dem.

10 augusti Kom precis hem. Joggade hit från kneget. Tar dryga halvtimmen. Genom Gamla stan upp till Slussen, över Götgatsbacken, bort till Skanstull, över bron. Söderort. Sen Kääli – min och Cesarions lägenhet i Skärmarbrink. Sen har jag stretchat igenom kroppen i tystnad på golvet i vardagsrummet. Tänkte mekka upp en liten fet, Cesarion slutade tidigare idag. Vi ses inte så ofta, han knegar så in i helvete på skärgårdsbåtarna. Tidiga mornar å sena nätter. Ofta ses vi inte förrän sommarnatten lagt sej, dricker te, delar en pipa, sen borsta tänderna. Andra gånger stannar han uppe till tidig morron med oss andra mañana-lirare, även fast han ska upp om bara nån timme. Vafan ska han göra, det är Kääli-nätter. Om några dagar lirar jag min sista match. Vi möter Santiago Wanderers. Det är alltid speciellt att möta dem. På bortaplan dessutom. Det ligger en elektrisk laddning i luften. Smällen. De bär samma namn, färger och emblem som min släkts lag. Där farsan lirade som ung och samma klubb jag tränade med senast jag bodde i Chile. Det brukar bli lite förrädarstämning när de hajar att jag är chilenare. De går hårdare åt mej. Jagar och försöker sparka ner. Efter ett tag börjar de snacka öppet om att sänka bögen. Syftande på mej. Jag får en kick av det. Triggas. Jag nästan vill att det ska hända. ~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~Mekkapaus~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~¨~

Santiago Wanderers. Vi kommer ta dem. Ingen ska vinna över oss. Inget övermod. Nej. Lagkänslan är stark. Ett trofast kollektiv. Vi litar på varandra. Strider som en enhet. Som en levande organism. Rörelse och kommunikation. Styr varandra å backar upp. Att uppgå i den gemensamma extasen är allt. Att bli ett. Något som är större än ett jag. Det var länge sen jag skrev. Egentligen har jag aldrig gjort det. På Jakan vare fokus på reportaget i olika former. Riktig journalistik, kicka gamla skolan. Då berättandet slog med full kraft. Det gör det visserligen än, med den skillnaden att folk förstår kraften i berättandet och därför tystar ner den. Journalistiken har sitt språk. Men få är skickliga. Den äldre journalistiken, den berättande, är mer levande, närmre litteraturen och därför också närmre människan. Den är självupplevd och gör inte anspråk på objektivitet. Som om en enskild individ i vårt samhälle till sin natur skulle vara fri. ¡Ha tjena! Men den journalistiken, den som gräver, granskar, vågar och kanske till och med svarvar sina ord till berättande finns fortfarande. Om än med ett sugrör under ytan. Här skriver jag som jag snackar. Eller snarare som jag tänker. Lätt~¨~¨~¨~¨svävande~¨~¨~¨~¨som graciösa elektroimpulser. Å inget är fel. Fakk alla språkpoliser. För orden lockar mej. Orden bär mej som hiphop. Å hiphopen är min spegel. I staden. På landet. Från orten till innerstan. Det folket lever. Vardagen. Inget kommer så nära vår samtid. Upplevd och återberättad. Om det som varit. Om det som är och det som skulle kunna vara. Den snackante en massa skit. Se det som en rörelse. Vill du veta hur vårt land ser ut – hiphop. Vill du veta hur vi organiserar oss – hiphop. Det som är, det är en explosion. Gatan ekar. Oavsett om det 13

är över betong eller mahogny. ¡Fakk Uppdrag granskning! Det här är vår röst. Förevigt levande. Men så finns romanen. De där sagorna som inte levs av någon annan. MAGI. Och verkligheten är fullständigt från varande i sin närvaro. Och förhoppningsvis mer fantasifull än min verklighet i Stadshuset. Under sommarn har jag knegat som guide där. Jag har tre visningar om dagen. En på svenska, en på engelska och en på spanska. Jag säjer samma sak varje gång. Rabblar ett femtio minuter långt mantra. Om tegelstenarna i Blå hallen. Om taket i Rådsalen. Om prins Eugens fresk och guldet i Gyllene salen. Jag langar samma skämt. Med samma stämma. Fan vad trött jag är på min röst. Jag pallante. Jag hajante de som kommer tillbaka och jobbar sommar efter sommar. Å andra sidan, kneg är kneg å cashen de tas. Men många diggare. Klär upp sej i välbehag. Fakkin dresscode. Våra chefer talar om för oss att vi är stadens ansikte utåt, att vi representerar Sverige. Pinsamt. Jag ser ut som en stropp. Min klena protest är att inte ha skjortan instoppad. Efter min första vecka kom en av cheferna fram till mej å sa att mina skor måste vara helsvarta, syftande på den vita gummisulan. Nästa dag kom jag tillbaka och hade målat över sulan med svart spritpenna. Trodderom att jag skulle köpa ett par nya. Aldrig. Sen kom chefen fram igen: – Asså, du kan inte bara försvinna under dina håltimmar. Jag brukar ta siesta och lägga mej på soffan i kontoret. Men de vill att jag ska stå i receptionen med fem andra som inte heller har nåt att göra och bara hänga. Stå där och snacka 14

om olika språk och vilka kurser och program man gått på universitetet. Bror, jag hante läst en enda kurs och de språken jag kan har jag fått gratis. Det finns de (cheferna) som arbetat i huset i över tjugo år. De älskar traditionerna och ser ivrigt fram emot Nobelmiddan varje år. Som om en natts bal i kunglig glans kunde få hela vintermörkret att blåsa reträtt. Vi. De få. Tidens väktare! Beskyddare av det svenska arvet. Vi, de få! Ärade är vi. Vi, vi som står vindarna emot. -----Guideblues----Men ingen nämner vad Nobel gjorde. Vet de ens? Klart de gör. Sch, tyst! – kolla, en svensk tiger. Den sista veckan, alltså den här, har jag sjukanmält mej. Sagt att jag har feber. Det har jag förstås inte, vill bara inte tillbringa de sista dagarna i Sverige med att knega. För två somrar sen knegade jag på Grinda Wärdshus ute i Stockholms skärgård. Jag var allt i allo. Stod i ö-kiosken. Hade hand om stugbyn och campingen. Inventerade. Bytte lakan. Hämtade varor vid kajen och körde dem till lanthandeln, värdshuset och restaurangen. En mysig ö. Solen går ner i vattnet. En massa gäris. Jag åkte runt i en trädgårdsbil på grusvägar. Håret blev grått av dammet och näsan svart på insidan. När jag började skydda mina andningsvägar med en sjal fick jag höra att jag inte kunde åka runt och se ut som en bandit. Det hade aldrig varit några problem om jag var blond. Sen gick trädgårdsbilen sönder. Då förväntade de sej att jag skulle springa runt på ön bärande på all skit. Å det gjorde jag. Tills polackerna som knegade svart 15

gav mej nycklarna till en av deras fyrhjulingar. Men bara tills cheferna såg att jag körde runt påren. Till en början sov jag på ön. Men ganska snart börjadeja pendla varje dag. Jag var så malplacerad. Stämningen gjorde mej obekväm. Gästerna som kom hade seglarjackor, röda chinos och barn med vitt hår, pikétröjor och Lacosteskor, även fast de skulle växa ur kläderna på några månader. Många av de som arbetade på ön var säsongare, tillbringade vintrarna i alperna eller bodde i London. Unga, fräscha som socialiserade nere på bryggan om kvällarna med en Iphone och ett glas vinotinto. Förmodligen var det jag som avvisade dem och isolerade mej själv. De andra undrade väl vem den där killen som körde runt på ön var. Men jag satt hellre på klipporna med A Tribe Called Quest i hörlurarna och lajtade upp en. Det var en mur mellan oss. Polackerna var öns fixare, det fanns en peruan som städade, han klagade alltid inför mej, oförstående till hur svenskar kunde äta maten kall. Som om jag skulle kunna svara på det. Sen fanns det en städpatrull bestående av kaukasier. Och så jag. Öns blattar. Likadant är det på Stadshuset. Bara för att jag inte följer med på deras afterworks.

11 augusti Om dagarna gör jag inte mycket. Hänger i solen. Träffar polare. Tränar. Kickar en hel del. Alla har gunnar, gunnar är ett av alla namnen för cannabis. Som marijuana, gräs, weed, grönt, cheeba, ganja, jazztobak, skunk, skurre, grälle, blaze, röka, zattla, brunt, hasch, braj, kush, puk, sensi, sanningsserum – efter de spirituella insikterna och så vidare. Jag kom att tänka på en text jag skrev när jag gick i åttan nian. Från tiden då den chilenska flaggan hängde på mitt rum. Jag minns inte hur den gick, men jag kan ana i vilken känsla den skrevs: Chile! Jag ser dej, du ser mej Jag är åderlåten, hela mej Ge mej pusselbitarna Jag satt på tuben idag. På väg ut till Aspudden från stan. Hade varit inne å begärt ut en ny dator på försäkringen efter att jag sänkt ner min gamla i badkaret. Hon måste klivit på vid T-Centralen som jag. Det är oftast tyst på tuben så hennes röst hördes tydligt. Jag märkte det snabbt. Att rösten som bad om pengar inte kom från någon A-lagare eller papperslös. Den var ung. Och svenskan hon talade har man bara om man är född i Sverige eller kommer hit som väldigt ung. Jag kunde inte fokusera på annat. När jag sen såg henne blev jag illamående. Hjärtat slog snabbare. Obehag vällde upp i mej – det här är fel, det här är fel, det här är fel. En blond svensk ska inte tigga. En blond svensk i min ålder ska inte vara utslagen. Eftersom jag aldrig har mynt eller sedlar på mej kunde jag inte ge henne nåt. Efter 17

att hon gått förbi och ställt sej flera sätesgrupper bort så gick jag fram till henne och sa att jag inte hade nåra cash men att om hon ville så kunde vi gå av nästa station så kunde jag ta ut deg åt henne. Efteråt kändes det bara värre. Skam. För hade det varit en utslagen blatte hade jag ba: – Nej tyvärr, jag har inga pengar. Sen hade jag inte gjort nåt mer. Wate fakk. Efter att ha tagit ut cash i Slussen klev jag på tuben igen. Från Slussen till Aspudden hörde jag det. Hur ingen pratade. Kände. Hur inget känns. Såg. Hur ingen mötte mina ögon. Som om Stasi var efter oss. Och handen är gömd som knogen i fickan. Ingen konfronterar konfrontationen. Sen väntar explosionen. Inte för att skolan producerar konsumenter. Lönearbetare och producenter. Inte för att det finns ett värde i att bara existera. Inte för att värde är något som måste skapas. Reproduceras. NEJ. Utan för att vi missade tunnelbanan och nästa inte kommer förrän om tio minuter. För att muslimer får egna tider på badhusen och vintern kommer tillbaka år efter år. För att skärmen på en Iphone gick sönder igen och nu ere semmeltider men det finns inga fakkin semlor. som heliga blåsbälgar runt vardagens ryktbara monument nergrävda vägbomber dolda under den upplevda verklighetens täcke skavande som småsten i skon som om saknaden av närhet var så stor det enda som duger som substitut är konflikten 18

för här snackante nån Linje 13 mot Norsborg volymen högre ju längre ut man kommer ¿mot Mörby Centrum? tyst. tystare efter Östermalmstorg hörs inte en själ Slussen – Mariatorget – Zinkensdamm – Hornstull – Liljeholmen tunnels mörker. för mammas död bror, din nöd är min. låt oss slå slint som fredspris till Obama, Kissinger och EU. ¡VET HUT! fittspark eller bus – Nästa Aspudden. Jag klev av. Tog mej upp till bänkish på klippan. Adil och Idris kom förbi med grillade mackor från Adils morsas kafé. Medan jag väntade tog jag fram en penna å skrev på bordet framför bänken. ¡De ljuger! ¡De ljuger!

Miljövänliga företag, ¡EAST!

Jag knegar, därför existerar jag

Den manliga kulturen löser allting med våld

Sen satt vi där ganska länge. Jag, Adil och Idris. Snackade skit. Hiwa ringde Adil när vi satt där. Frågade varför vi chillade när inte han kunde vara med. På väg hem till Kääli såg jag i Liljeholmen några rader klottrade på busskuren vid spårvagnen. Orden var skrivna av någon som kallade sej ”Gatupoeten”. Jag har sett orden förut. På många andra ställen. Det stod: 19

det sanna är sökandet självt därför delar jag mej på hälft spillrorna förgrenar sej som flätverk och rötter himlen rinner genom oss ner i jorden vad finns kvar när jorden druckit? stulen rymd friheten stiger ur mej i virvlar rikoschetterar och tvinnas till grönska ord på väggar visslar som godståg genom natten revolutionen är här ta den, va den bli den du är, bli den du är friheten mellan andetag tankar mellan hjärtslag