Robert Galbraith
Silkesmasken Översättning Charlotte Hjukström
Wahlström & Widstrand
The moral right of the author has been asserted. All characters and events in this publication, other than those clearly in the public domain, are fictitious and any resemblance to real persons, living or dead, is purely coincidental. All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted, in any form or by any means, without the prior permission in writing of the publisher, nor be otherwise circulated in any form of binding or cover other than that in which it is published and without a similar condition including this condition being imposed on the subsequent purchaser. Citatet på sidan 207: ‘Love You More’: Words & Music by Oritsé Williams, Marvin Humes, Jonathan Gill, Aston Merrygold, Toby Gad & Wayne Hector © Copyright 2010 BMG FM Music Ltd., a BMG Chrysalis company/ BMG Rights Management UK Ltd., a BMG Chrysalis company / EMI Music Publishing Ltd. / All Rights Reserved. International Copyright Secured./ Reproduced by permission of Music Sales Limited/ Reproduced by permission of EMI Music Publishing Ltd, London W1F 9LD. Citatet på sidan 407: ‘Oh Santa!’ Words and Music by Mariah Carey, Bryan Michael Paul Cox and Jermaine Mauldin Dupri © 2010, Reproduced by permission of EMI Music Publishing Ltd, London W1F 9LD /© 2010 W.B.M. MUSIC CORP. (SESAC) AND SONGS IN THE KEY OF B FLAT, INC. (SESAC) ALL RIGHTS ON BEHALF OF ITSELF AND SONGS IN THE KEY OF B FLAT, INC. ADMINISTERED BY W.B.M. MUSIC CORP. © 2010 Published by Universal/MCA Music Ltd. Citatet ur William Congreves ”Människan i sin prydno” på sidan 127 är översatt av Stig Ahlgren. Citatet ur ”Catullus 76” på sidan 428 har tolkats av Gunnar Harding och Tore Janson. Shakespearecitatet på sidan 444 är översatt av C. A. Hagberg.
Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © 2014 Robert Galbraith Limited Först utgiven i Storbritannien av Sphere 2014 Originalets titel: The Silkworm Tryck ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-46-22654-3
Till Jenkins. Utan honom ‌ Ja, resten vet han.
… scenen är blod och hämnd, intrigen döden, ett blodbesudlat svärd, en skrivarpenna, och poeten en tragisk gestalt i antika stövlar, med tänd stubintråd i sitt hår i stället för lagerkrans. Thomas Dekker, The Noble Spanish Soldier
1 fr åg a Vad lever du av? sva r Avbruten sömn. Thomas Dekker, The Noble Spanish Soldier
”Säkrast för dig, Strike”, sa den skrovliga rösten i telefonen, ”att det är en jävligt känd person som har dött.” Den storvuxne, orakade mannen log brett där han traskade fram i mörkret före gryningen med telefonen tryckt till örat. ”Någonting åt det hållet.” ”Klockan är sex på morgonen, för helvete!” ”Halv sju faktiskt, men om du vill ha det jag har så får du komma och hämta det”, sa Cormoran Strike. ”Jag är inte långt ifrån där du bor. Det finns …” ”Hur vet du var jag bor?” ”Det har du berättat”, sa Strike och kvävde en gäspning. ”Du ska ju sälja lägenheten.” ”Visst ja.” Rösten lät blidkad. ”Vilket minne du har.” ”Det finns ett dygnetruntöppet café …” ”Skit i det. Kom upp på redaktionen lite senare …” ”Culpepper, jag ska träffa en annan klient nu på morgonen, han betalar bättre än du och jag har varit uppe hela natten. Om du ska använda det här, behöver du det nu.” Strike hörde ett stönande och frasandet av sängkläder. ”Det får allt vara jävligt bra.” 9
”Smithfield Café på Long Lane”, sa Strike och lade på. Hans nästan omärkliga hälta blev mer uttalad när han fortsatte utför backen ner mot Smithfield Market, ett enormt rektangulärt viktorianskt tempel till köttets ära som reste sig som en monolit i höstmörkret. Sedan århundraden tillbaka kom det varje vardagsmorgon från klockan fyra leveranser av djurkött för att styckas, paketeras och säljas till charkuteriaffärer och restauranger över hela London. Strike hörde röster i morgondunklet, utrop och befallningar och de backande lastbilarnas brummanden och pip när slaktkropparna skulle lastas av. När han kom fram till Long Lane blev han bara en i mängden av alla tjockt påbyltade män som gett sig ut med målmedvetna steg denna måndagsmorgon. Några cykelbud i reflexjackor stod i en klunga med temuggar i sina behandskade händer under en skulpterad grip som vaktade hörnet av saluhallen. Tvärs över gatan, lysande som en öppen spis i det omgivande mörkret, låg Smithfield Café, öppet dygnet runt, ett hål i väggen fullt av värme och fet mat. Caféet hade ingen toalett, bara en överenskommelse med vadslagningsbyrån lite längre bort. Men eftersom det var tre timmar kvar innan Ladbrokes öppnade gjorde Strike en avstickare in på en sidogata, där han i en mörk port tömde sin blåsa som var sprängfylld av allt det svaga kaffe han hade bälgat i sig under nattens arbetspass. Trött och hungrig kunde han sedan till slut, med det välbehag som endast den som har pressat sig över sina fysiska gränser kan uppleva, träda in i den flottiga atmosfär där man stekte ägg och bacon. Två män i fleecetröjor och regnställ hade just lämnat sitt bord. Strike manövrerade in sin kroppshydda i det trånga utrymmet och sjönk med en belåten grymtning ner på stolen av trä och stål. Den italienske ägaren ställde en hög, vit temugg framför honom nästan innan han hunnit be om det, och samtidigt satte han fram trekantsskurna skivor av vitt bröd med smör på. Mindre än fem minuter senare hade Strike en komplett engelsk frukost på en stor, oval tallrik framför sig. Strike smälte väl in bland de grovhuggna karlar som kom och 10
gick på caféet. Han var lång och mörk och hade kort, tjockt, krulligt hår som började dra sig bakåt från den höga, välvda pannan ovanför den breda boxarnäsan och de vresiga, buskiga ögonbrynen. Hakan var smutsgrå av skäggstubb och de mörka ögonen hade djupa skuggor som fick dem att se större ut. Medan han åt vilade han ögonen på saluhallen mitt emot. Den närmaste ingången var numrerad med en tvåa och började ta form efter hand som mörkret gav vika. Ett strängt stenansikte, gammalt och skäggigt, stirrade på honom ovanför dörrvalvet. Hade det någonsin funnits en djurkadavrens gud? Han hade just huggit in på korven när Dominic Culpepper steg in. Culpepper var journalist och nästan lika lång som Strike, men han var mager och slät i ansiktet som en korgosse. Det var enbart tack vare en viss asymmetri, som om någon hade gett hans ansikte en lätt vridning motsols, som han undgick att vara näpen som en flicka. ”Det här får allt vara jävligt bra”, sa Culpepper och satte sig ner, drog av sig handskarna och betraktade lokalen med någonting som liknade misstänksamhet. ”Vill du ha något att äta?” frågade Strike och mumsade vidare. ”Nej”, sa Culpepper. ”Väntar du hellre tills du kan få en croissant?” flinade Strike. ”Håll käften.” Det var nästan löjligt enkelt att provocera den före detta privatskoleeleven, som beställde te med trotsig min och kallade den likgiltige (noterade Strike roat) servitören för ”kompis”. ”Nå?” fortsatte Culpepper otåligt med den varma muggen mellan sina långa, bleka händer. Strike fiskade upp ett kuvert ur rockfickan och sköt fram det över bordet. Culpepper drog ut innehållet och började läsa. ”Det var som fan”, sa han dämpat efter en stund. Han bläddrade frenetiskt bland papperen; en del av dem var fullskrivna med Strikes egna anteckningar. ”Var i helvete har du fått tag på det här?” Strike hade munnen full av korv och pekade på en av lapparna där han hade krafsat ner adressen till ett företag. 11
”Hans skitförbannade sekreterare”, sa han efter att ha tuggat färdigt. ”Han har knullat henne också, inte bara de två du redan känner till. Hon har precis fått klart för sig att hon inte kommer att bli nästa lady Parker.” ”Hur i helvete har du fått reda på det?” Culpepper stirrade på Strike över papperen som darrade i hans upphetsade händer. ”Jag har grävt”, svarade Strike grötigt och stoppade mera korv i munnen. ”Så där som ni journalister brukade göra innan ni började lägga ut jobbet på sådana som jag, du vet? Men hon är rädd om sina framtida chanser på arbetsmarknaden och vill inte vara med i artikeln, okej?” Culpepper fnös. ”Det skulle hon ha tänkt på innan hon snodde …” Med en kvick rörelse ryckte Strike handlingarna ur journalistens hand. ”Hon har inte snott dem. Hon skrev ut det här i eftermiddags, på hans begäran. Det enda hon har gjort utan lov är att visa dem för mig. Men om du tänker fläka ut hennes privatliv i tidningarna, Culpepper, så tar jag tillbaka alltihop.” ”Far åt helvete”, sa Culpepper och försökte få tag i de bevis för omfattande skatteflykt som Strike kramade i sin håriga hand. ”Okej, vi behöver inte skriva om henne. Men han kommer ju att fatta varifrån vi har fått det. Han är inte helt dum i huvudet.” ”Och vad ska han göra åt det? Stämma henne inför domstol så att hon kan berätta om alla andra skumraskaffärer han har haft för sig de senaste fem åren?” ”Okej då”, suckade Culpepper efter ett ögonblicks eftertanke. ”Kan jag få tillbaka dem nu? Jag ska inte skriva om henne, men jag behöver åtminstone få prata med henne. Jag måste ju kolla att hon är trovärdig.” ”De här handlingarna talar för sig själva”, sa Strike bestämt. ”Du behöver inte prata med henne.” Den darrande, olyckligt förälskade, djupt svikna kvinnan han nyss hade lämnat skulle inte ha en chans om hon lämnades ensam med Culpepper. I sin ursinniga längtan efter att hämnas på man12
nen som hade lovat henne äktenskap och barn skulle hon skada sig själv och sina framtidsutsikter bortom all räddning. Det hade inte tagit lång tid för Strike att vinna hennes förtroende. Hon var snart fyrtiotvå år, hon hade trott att hon skulle få föda lord Parkers barn, och nu var hon uppfylld av någonting som närmast liknade blodtörst. Strike hade suttit hos henne i flera timmar och lyssnat till historien om hennes passion. Hon hade gått omkring i sitt vardagsrum under tårar och sedan suttit och vaggat fram och tillbaka på soffan med knogarna tryckta mot pannan. Till slut hade hon gått med på att begå ett förräderi, som samtidigt var en symbolisk begravning av alla hennes förhoppningar. ”Henne lämnar du utanför”, sa Strike med pappersbunten i ett fast grepp i en hand som var nästan dubbelt så stor som Culpeppers. ”Okej? Det är en jävligt stor grej även utan hennes medverkan.” Efter ett ögonblicks tvekan gjorde Culpepper en grimas och gav med sig. ”Ja, okej då. Får jag dem nu.” Journalisten stoppade ner utskrifterna i innerfickan och tog en klunk te. Hans tillfälliga missnöje med Strike verkade förblekna inför utsikterna att få demolera en brittisk adelsmans rykte. ”Lord Parker av Pennywell”, mumlade han belåtet, ”nu är du jävligt rökt, kompis.” ”Den här tar väl tidningen hand om?” sa Strike när notan landade mellan dem. ”Visst, visst …” Culpepper slängde en tiopundssedel på bordet och sedan gick de därifrån tillsammans. Strike tände en cigarett så fort dörren hade slagit igen bakom dem. ”Hur fick du henne att prata?” frågade Culpepper medan de började gå, sida vid sida i kylan, förbi alla motorcyklar och lastbilar som fortfarande kom och gick utanför saluhallen. ”Jag lyssnade.” Culpepper gav honom en snabb sidoblick. ”Alla andra privatsnokar jag brukar anlita sysslar mest med att hacka telefonsvarare.” 13
”Olagligt”, sa Strike och blåste ut rök i det glesnande mörkret. ”Men hur …” ”Skydda du dina källor, så skyddar jag mina.” De gick ett femtiotal meter under tystnad. Strikes hälta blev tydligare för varje steg. ”Det här kommer att bli stort. Skitstort”, sa Culpepper förtjust. ”Den där skenhelige gubbjäveln som jämt går på om girigheten inom näringslivet, och så har han själv tjugo mille undanstoppade på Caymanöarna …” ”Trevligt att du är nöjd”, sa Strike. ”Jag mejlar fakturan.” Culpepper sneglade på honom igen. ”Läste du om Tom Jones son i tidningen förra veckan?” frågade han. ”Tom Jones?” ”Sångaren från Wales”, sa Culpepper. ”Jaså, han”, sa Strike ointresserat. ”Jag kände en Tom Jones i det militära.” ”Läste du artikeln?” ”Nej.” ”Det var en lång, intressant intervju med sonen. Han sa att han aldrig hade träffat sin far, aldrig hört ett ord från honom. Skulle tro att han fick mer för intervjun än du får för det här uppdraget.” ”Du har inte sett min faktura än”, påminde Strike. ”Men ändå. En enda liten intervju, så behöver du kanske inte förhöra sekreterare hela nätterna.” ”Culpepper, du måste sluta tjata om en intervju”, sa Strike, ”annars kan jag inte fortsätta jobba för dig.” ”Fast jag kan ju skriva artikeln ändå”, sa Culpepper. ”Rockstjärnans son som fadern aldrig har brytt sig om, krigshjälten som sliter som privatsnok …” ”Att anlita folk för att hacka telefonsvarare är också olagligt, har jag hört.” När de hade kommit till slutet av Long Lane stannade de upp och vände sig mot varandra. Culpepper skrattade lite osäkert. ”Jaha, då väntar jag på din faktura.” 14
”Låter bra.” De skildes åt och Strike började gå mot tunnelbanestationen. ”Strike!” Culpeppers röst ekade genom dunklet bakom honom. ”Satte du på henne?” ”Jag ser fram emot att läsa artikeln, Culpepper”, ropade Strike till svar utan att vända sig om. Han haltade in genom den mörka tunnelbaneentrén och försvann utom synhåll.
15
2 Hur länge måste vi strida? Jag har inte tid att stanna länge. Jag har affärer att sköta. Francis Beaumont och Philip Massinger, The Little French Lawyer
Tunnelbanan började redan bli full med folk. Måndagsmorgonens ansikten: slappa, bleka, sammanbitna, resignerade. Strike hittade en plats mitt emot en rödögd blondin som hela tiden höll på att somna. Om och om igen föll huvudet åt sidan, och varje gång rätade hon på sig med ett ryck och stirrade oroligt på de suddiga stationsskyltarna för att inte missa när hon skulle gå av. Tåget skallrade och slamrade och Strike kom allt närmare den torftiga två och en halv-rummaren under ett dåligt isolerat tak som han kallade för sitt hem. Ur djupet av sin trötthet, omgiven av dessa tomma, fårliknande anleten, kom han på sig själv med att begrunda de olyckshändelser som hade skapat dem alla. Varje födelse var ju egentligen en ren tillfällighet. Med tanke på att hundra miljoner spermier simmade i blindo mot målet, var det sanslöst höga odds som talade emot att en viss människa skulle födas. Hur många av människorna i det här tåget var planerade, undrade han i sitt omtöcknade tillstånd. Och hur många var olyckshändelser, som han själv? När han var barn var det en flicka i klassen som hade ett eldsmärke i ansiktet, och henne hade Strike alltid känt en hemlig samhörighet med. De var båda två födda med någonting som oåterkalleligen gjorde dem annorlunda, någonting som inte var deras 16
eget fel. Själva kunde de inte se det, men det kunde alla andra som dessutom var ofina nog att ideligen kommentera det. Vilt främmande människor kunde ibland finna honom ytterligt fascinerande och som femåring hade han trott att det var på grund av hans egen unika personlighet, men med tiden hade han förstått att de såg honom som en känd sångares zygot, som ett ovidkommande bevis för att en kändis hade trampat i klaveret och varit otrogen. Strike hade bara träffat sin biologiska far två gånger. Det hade krävts ett dna-test för att Jonny Rokeby skulle erkänna faderskapet. Dominic Culpepper var ett vandrande destillat av den sensationslystnad och de förutfattade meningar som Strike brukade möta vid de – numera sällsynta – tillfällen då någon kopplade ihop den buttre krigsveteranen med den åldrande rockstjärnan. Deras tankar gick omedelbart till sparfonder och generösa penninggåvor, till privatflygplan och VIP-lounger, till en multimiljonär med obegränsad generositet. Inför Strikes blygsamma livsstil och hårda arbetsschema ställde de sig den häpna frågan: Hur hade Strike burit sig åt för att komma på kant med sin far? Låtsades han leva i armod för att lura Rokeby på mer pengar? Och vad hade han gjort med alla miljonerna som hans mor säkerligen hade pressat ut ur sin rike älskare? Vid sådana tillfällen brukade Strike med vemod tänka tillbaka på sin tid i försvarsmakten, på anonymiteten i ett yrke där föräldrar och bakgrund inte spelade större roll än den egna kompetensen. När han tjänstgjorde i SIB, militärpolisens särskilda undersöknings avdelning, brukade han inte få lika närgångna frågor vid presentationen. På sin höjd kunde han bli ombedd att upprepa de ovanliga namn han hade fått av sin synnerligen okonventionella mor. När Strike kom upp från tunnelbanan var det redan full trafik på Charing Cross Road. En ny novemberdag grydde, grå och halvhjärtad, full av kvardröjande skuggor. Han svängde in på Denmark Street, urlakad och ledbruten, och såg fram emot den korta tupplur han hoppades hinna med innan nästa klient infann sig klockan halv tio. Han vinkade åt flickan i gitarrbutiken, eftersom de ofta brukade ta rökpauser tillsammans ute på gatan. Sedan steg han in 17
genom den svarta dörren bredvid 12 Bar Café och började gå uppför metalltrappan som slingrade sig runt hisschaktet med den trasiga hissen. Han passerade byrån för grafisk design en trappa upp, fortsatte förbi dörren där hans eget namn var ingraverat i glasrutan och kom upp till den översta och minsta trappavsatsen där han numera hade sitt hem. Den förre hyresgästen, ägaren till baren nere på gatan, hade hittat en hälsosammare bostad och Strike som hade sovit på kontoret i några månader gladdes åt att problemet med hans hemlöshet kunde få en så smidig lösning. Lyan under taket var liten, i synnerhet för en man på en och nittiofem. Han hade nätt och jämnt plats att vända sig om i duschen; köket och vardagsrummet var kombinerade på ett olyckligt sätt och sovrummet fylldes nästan helt och hållet av dubbelsängen. En del av Strikes ägodelar låg fortfarande nerpackade i kartonger som stod kvar ute i trapphuset trots hyresvärdens påpekanden att det var förbjudet. Från de små fönstren hade han utsikt över takåsarna och över Denmark Street långt där nere. De eviga basgångarna nerifrån baren hördes så svagt att de ofta dränktes av den musik Strike själv spelade. Effekterna av Strikes medfödda ordningssinne syntes överallt: sängen var bäddad, porslinet var diskat, var sak stod på sin plats. Han behövde duscha och raka sig, men det kunde vänta. Efter att ha hängt upp sin rock ställde han klockan på tjugo över nio och sträckte ut sig på sängen, fullt påklädd. Efter några sekunder hade han somnat och efter några sekunder till – åtminstone kändes det så – vaknade han igen. Någon knackade på dörren. ”Förlåt, Cormoran, jag är verkligen ledsen …” Hans sekreterare, en högrest ung kvinna med långt, rödblont hår, stod utanför med urskuldande min när han öppnade, men när hon fick se honom blev hon förskräckt. ”Hur mår du?” ”Låg och sov. Varit uppe hela natten … två nätter.” ”Jag är verkligen ledsen”, upprepade Robin. ”Men klockan är 18
tjugo i tio och William Baker är här, och han börjar bli …” ”Fan också”, muttrade Strike. ”Måste ha ställt klockan fel. Ge mig fem minuter …” ”Och dessutom”, fortsatte Robin, ”så är det en kvinna här. Hon har inte avtalat tid. Jag har sagt att du inte kan ta emot fler klienter, men hon vägrar gå härifrån.” Strike gäspade och gnuggade sig i ögonen. ”Fem minuter. Bjud dem på te eller något.” Sex minuter senare steg han in på kontoret i ren skjorta, doftande av tandkräm och deodorant men fortfarande orakad. Robin satt bakom sin dator i receptionen. ”Bättre sent än aldrig”, sa William Baker med ett stelt leende. ”Tur att du har en snygg kontorsflicka, annars hade jag kanske tröttnat och gått härifrån.” Strike såg att Robin var röd i ansiktet av ilska när hon vände sig bort och låtsades sortera posten. Baker hade talat om hans ”kontorsflicka” i en ton som lät direkt föraktfull. Den elegante företagsledaren i den kritstrecksrandiga kostymen hade anlitat Strike för att granska två av företagets styrelsemedlemmar. ”Morrn, William”, sa Strike. ”Ingen ursäkt?” muttrade Baker och tittade upp i taket. ”God morgon, och vem är ni?” Strike nonchalerade honom och hälsade i stället på en medelålders, tunn liten kvinna som satt ytterst på soffkanten i en gammal brun kappa. ”Leonora Quine”, svarade hon. För Strikes erfarna öra lät det som om hon kom från sydvästra England. ”Jag har en fullspäckad förmiddag framför mig, Strike”, sa Baker och klev in i det inre rummet utan att vänta på inbjudan. När Strike inte följde efter, tappade Baker något av sitt polerade sätt. ”Jag tvivlar på att ni kunde vara lika slarviga med tiderna i armén. Var vänlig och kom nu, mr Strike.” Strike verkade inte höra honom. ”Vad var det ni ville ha hjälp med, mrs Quine?” frågade han den luggslitna kvinnan på soffan. ”Jo, det gällde min make …” 19
”Mr Strike, jag har ett möte om drygt en timme”, sa William Baker med högre röst. ”… jag hörde att ni inte hade några lediga tider, men jag sa att jag kunde vänta.” ”Strike!” röt William Baker, som om han kallade på sin hund. ”Robin”, morrade Strike, som inte orkade hålla god min längre. ”Skriv ut mr Bakers faktura och ge honom akten, den är upp daterad.” ”Vadå?” William Baker kom ut igen med skakad uppsyn. ”Han slänger ut er”, sa Leonora Quine nöjt. ”Du är inte klar med uppdraget”, sa Baker till Strike. ”Du sa att det fanns mer …” ”Då får du vända dig till någon annan. Någon som inte har något emot att jobba för idioter.” Det kändes som om luften inne på kontoret hade stelnat. Robin hämtade Bakers ärendemapp i arkivskåpet och överlämnade den till Strike utan att röra en min. ”Hur vågar …” ”Här finns mycket material som räcker för att gå till domstol”, sa Strike och gav mappen till direktören. ”Väl värt pengarna.” ”Men du är inte färdig …” ”Han är färdig med er”, inflikade Leonora Quine. ”Men håll käften, din korkade …”, började William Baker, och sedan tog han ett hastigt steg bakåt samtidigt som Strike tog ett halvt steg framåt. Ingen sa någonting. Plötsligt verkade krigsveteranen ta upp dubbelt så mycket plats som han hade gjort alldeles nyss. ”Var så god och gå in och sätt er i mitt rum, mrs Quine”, sa Strike lugnt. Hon gjorde som han sa. ”Tror du verkligen att hon har råd med dig?” fnös William Baker, som hade retirerat och nu stod med handen på dörrhandtaget. ”Mitt arvode är förhandlingsbart”, sa Strike, ”om jag trivs med klienten.” Han följde efter Leonora Quine in på sitt arbetsrum och stängde lugnt dörren bakom sig. 20
3 … ensam bära alla oförrätter … Thomas Dekker, The Noble Spanish Soldier
”Vilken typ, va?” kommenterade Leonora Quine medan hon slog sig ner i besöksstolen framför Strikes skrivbord. ”Verkligen”, instämde Strike och satte sig tungt på stolen mitt emot henne. ”En riktig typ.” Trots den nästan rynkfria rosavita hyn och de klara ljusblå ögonen såg hon ut att vara i femtioårsåldern. Det tunna, platta, gråsprängda håret hölls tillbaka från ansiktet med hjälp av två plastspännen och hon blinkade mot honom bakom ett par omoderna glasögon med jättelika plastbågar. Kappan var ren, men säkert inköpt på åttio talet. Den hade axelvaddar och stora plastknappar. ”Det gällde alltså er make, mrs Quine?” ”Jaa”, sa Leonora. ”Han har försvunnit.” ”Hur länge har han varit försvunnen?” frågade Strike och tog automatiskt fram ett anteckningsblock. ”Tio dar”, sa Leonora. ”Har ni kontaktat polisen?” ”Jag struntar i polisen”, sa hon otåligt, som om hon var trött på att behöva förklara den saken. ”Jag ringde dom en annan gång, och då blev dom arga på mig när det kom fram att han bara var hos en bekant. Owen ger sig i väg ibland. Han är författare”, sa hon, som om det förklarade allt. ”Han har försvunnit tidigare?” ”Han är en känslomänniska”, sa hon och såg misslynt ut. ”Han 21
kan bli fly förbaskad för ingenting, men nu har det gått tio dar och jag vet att han är arg, men nu vill jag att han kommer hem. Vi har Orlando och jag har saker att göra och det har …” ”Orlando?” upprepade Strike, som i sitt utmattade tillstånd bara kom att tänka på staden i Florida. Han hade inte tid att resa till Amerika, och Leonora Quine, i sin urgamla kappa, såg inte ut som hon hade råd att köpa någon biljett åt honom. ”Vår dotter Orlando”, sa Leonora. ”Hon behöver tillsyn. Jag har bett en granne sitta hos henne medan jag är här.” Det knackade på dörren och Robins gyllenblonda huvud stack in. ”Vill ni ha kaffe? Mr Strike, mrs Quine?” När de hade sagt vad de ville ha och Robin hade gått ut igen, fortsatte Leonora: ”Det här jobbet tar inte lång tid, för jag tror jag vet var han är nånstans, men jag kan inte få tag på adressen och ingen svarar när jag ringer. Det har gått tio dar”, sa hon än en gång, ”och han behövs där hemma.” Det lät som en onödigt dramatisk åtgärd att vända sig till en privatdetektiv under sådana omständigheter, tyckte Strike, i synnerhet som hela hennes uppenbarelse utstrålade fattigdom. ”Om det bara handlar om att ringa ett samtal”, sa han vänligt, ”kan ni inte be en god vän eller …?” ”Edna kan inte”, sa hon och han blev oproportionerligt gripen (sömnbrist kunde göra honom lättrörd ibland) av hennes outtalade bekännelse: Hon hade alltså bara en enda vän. ”Owen har sagt åt dom att inte säga var han är. Jag behöver hjälp av en karl”, sa hon rättframt, ”som kan tvinga dom att tala om det.” ”Och er man heter alltså Owen, var det så?” ”Jaa”, svarade hon. ”Owen Quine. Det var han som skrev Hobarts synd.” Varken namnet eller boktiteln sa honom någonting. ”Och ni tror att ni vet var han är?” ”Jaa. Vi var på en fest med en massa förlagsfolk – han ville inte att jag skulle följa med, men då sa jag att ’jag har redan ordnat 22
barnvakt, så jag följer med’ – och där hörde jag att Christian Fisher berättade för Owen om nån sorts skrivarretreat för författare. Och efteråt frågade jag Owen: ’Vad var det för ställe han pratade om?’ och Owen, han sa: ’Det tänker jag minsann inte tala om, det är ju det som är vitsen, att få komma bort från fru och barn.’” Hon nästan uppmuntrade Strike att skratta åt mannens skämt på hennes bekostnad, ungefär som när en mor låtsas vara stolt över ett barn som uppträder oförskämt. ”Vem är Christian Fisher?” frågade Strike och tvingade sig att fokusera. ”Bokförläggare. Ung, trendig kille.” ”Har ni prövat att ringa Fisher och fråga var den där skrivarretreaten ligger?” ”Jaa då, jag har sökt honom varenda dag i en hel vecka och dom säger att dom ska be honom ringa upp, men det har han inte gjort. Jag tror att Owen har sagt åt honom att inte tala om var han är. Men ni kan nog dra ur honom adressen. Jag vet att ni är duktig”, sa hon. ”Ni löste ju det där med Lula Landry, som polisen gick bet på.” Så sent som åtta månader tidigare hade Strike bara haft en enda klient, företaget hade varit på fallrepet och framtidsutsikterna urusla. Sedan hade han bevisat, till åklagarmyndighetens belåtenhet, att en känd ung kvinna inte hade begått självmord utan knuffats ut från sin balkong på fjärde våningen. Fallet hade väckt stor uppmärksamhet och nu dränktes han i uppdrag; under några veckor hade han varit den mest välkände privatdetektiven i hela London. Jonny Rokeby hade reducerats till en fotnot i sammanhanget, S trike hade gjort sig ett namn på egna meriter, även om det fortfarande var få som kunde stava till det … ”Jag avbröt er förut”, sa han och famlade efter tråden i samtalet. ”Gjorde ni?” ”Ja”, sa Strike och försökte tyda sina egna kråkfötter i blocket. ”Ni sa: ’Vi har Orlando och jag har saker att göra och det har …’” ”Just det ja”, sa hon, ”det har hänt konstiga saker sen han försvann.” ”Vad då för konstiga saker?” 23
”Skit i brevlådan”, konstaterade Leonora Quine sakligt. ”Har någon lagt avföring i er brevlåda?” ”Jaa.” ”Efter det att er make försvann?” ”Jaa. Hund”, tillade Leonora, och det tog en bråkdels sekund innan Strike hade räknat ut att hon syftade på avföringen och inte på maken. ”Tre, fyra gånger har det hänt, på natten. Inte så värst trevligt att hitta på morgonen. Och sen kom det ett fruntimmer och ringde på också. Knepig var hon.” Sedan gjorde hon en paus och väntade på att Strike skulle be henne fortsätta. Hon verkade tycka om att bli utfrågad. Strike hade lärt sig att många ensamma människor tyckte det var trevligt att bli föremål för någons odelade uppmärksamhet och gärna försökte förlänga upplevelsen. ”När kom den där kvinnan och ringde på?” ”I förra veckan. Hon frågade efter Owen och jag sa: ’Han är inte hemma’, och då säger hon: ’Hälsa honom att Angela är död.’ Och sen gick hon.” ”Och ni kände inte igen henne?” ”Aldrig sett människan förr.” ”Känner ni någon som heter Angela?” ”Neej. Men han har en del kvinnliga läsare som beter sig konstigt ibland”, sa Leonora och blev plötsligt pratsam. ”En gång var det ett fruntimmer som skrev brev och hade sig, och skickade foton där hon var utklädd till nån av hans figurer. En del av dom där kvinnorna som skriver till honom, dom tror att han förstår dom, eller nåt, bara för att han skriver böcker. Visst är det löjligt?” sa hon. ”Det är ju bara påhitt alltihop.” ”Brukar er mans läsare känna till var han bor?” ”Neej”, sa Leonora. ”Men hon kan ha varit en elev eller nåt. Han har skrivarkurser också, ibland.” Dörren öppnades och Robin kom in med en bricka. Hon ställde fram svart kaffe framför Strike och en kopp te framför Leonora Quine, och sedan drog hon sig tillbaka igen och stängde dörren efter sig. 24
”Är det allt som har inträffat utöver det normala?” frågade Strike. ”Hundbajset i brevlådan och kvinnan som kom och ringde på?” ”Jag tror jag har blivit förföljd också”, sa Leonora. ”En lång, mörk, lite kutryggig tjej.” ”Och det är inte samma kvinna som …?” ”Neej, hon som kom och ringde på var en tjock liten rulta med långt, rött hår. Den här var mörk och liksom lite hopkurad.” ”Är ni säker på att hon följde efter er?” ”Ja, jag tror det i alla fall. Två, tre gånger har jag sett henne komma gående bakom mig. Och hon är ingen granne, jag har aldrig sett henne förr och jag har bott i Ladbroke Grove i över trettio år.” ”Okej”, sa Strike långsamt. ”Ni sa att er make var arg? Vad var han arg för?” ”Han hade haft ett stort gräl med sin agent.” ”Vet ni vad de grälade om?” ”Om hans bok, den senaste. Liz – så heter hon, agenten – hon hade först sagt att det är det bästa han nånsin skrivit, och bara nån dag senare bjuder hon ut honom på middag och säger att den inte går att trycka.” ”Varför ändrade hon sig?” ”Fråga henne”, sa Leonora och visade ilska för första gången. ”Undra på att han blev arg. Vem skulle inte bli det? Han har jobbat med den boken i två år. Nu kom han hem, alldeles ifrån sig, och går raka vägen in i arbetsrummet och tar alltihop …” ”Tar vad då?” ”Boken, manus och anteckningar och alltihop, och svär så det osar, och stoppar ner alltihop i en väska och ger sig av igen och sen dess har jag inte sett röken av honom.” ”Har han någon mobiltelefon? Har ni försökt ringa honom?” ”Ja då, och han svarar inte. Det gör han aldrig när han ger sig av så där. En gång slängde han ut mobilen genom bilfönstret”, berättade hon, återigen med en antydan av stolthet över sin mans temperament. ”Mrs Quine”, sa Strike, vars altruism med nödvändighet hade sina gränser oavsett vad han hade sagt till William Baker. ”Jag ska 25
vara helt uppriktig: Mina tjänster är inte billiga.” ”Spelar ingen roll”, sa Leonora oberört. ”Liz betalar.” ”Liz?” ”Liz – Elizabeth Tassel. Owens agent. Det är ju hennes fel att han har stuckit. Hon kan dra av det på sin provision. Han är hennes bästa klient. Klart att hon vill få honom tillbaka när hon väl fattar vad hon har ställt till med.” Strike vågade inte vara lika säker på detta som Leonora själv verkade vara. Han lade tre sockerbitar i kaffet och stjälpte i sig det medan han funderade på hur han skulle göra. Det var onekligen lite synd om Leonora Quine, som verkade van vid sin oberäknelige makes vredesutbrott, som fann sig i att ingen behagade svara på hennes telefonsamtal, som var inställd på att den enda hjälp hon kunde få var en som utfördes mot betalning. Om man bortsåg från hennes lite originella sätt, fanns det en sorts stridslysten ärlighet över henne. Å andra sidan hade han varit benhård med att endast åta sig lönsamma uppdrag sedan affärerna så oväntat hade börjat gå uppåt. De fåtaliga personer som hade kommit till honom med sina snyfthistorier och hoppats på att hans egna tråkiga erfarenheter (som pressen hade blåst upp i sin rapportering) skulle få honom att hjälpa dem gratis, hade blivit besvikna. Men Leonora Quine, som hade druckit upp sitt te lika snabbt som Strike svept sitt kaffe, hade redan rest sig upp, som om de hade kommit överens och allt var klart. ”Nu måste jag gå”, sa hon. ”Jag vill inte vara borta från Orlando för länge. Hon saknar sin pappa. Jag sa till henne att jag skulle gå och prata med en farbror som kan hitta honom.” På senaste tiden hade Strike hjälpt flera unga, rika kvinnor att bli av med sina äkta män, som jobbade inom bankväsendet och hade förlorat mycket av sin attraktionsförmåga efter finanskraschen. Det låg någonting lockande i att för en gångs skull få hjälpa en kvinna att få tillbaka sin man i stället. ”Ja, okej då”, sa han och gäspade medan han räckte över anteckningsblocket. ”Jag behöver era kontaktuppgifter, mrs Quine. Och ett fotografi av er man skulle också vara bra att ha.” 26