1
Sam var på plats när jag kom. Genom glasväggen till hans rum såg jag hur han väntade på mig, nykammad och välskräddad, avundsvärt välbehållen för att vara femtio år fyllda, håret tjockt och glansigt, fortfarande svart med enstaka grå inslag i stället för det omvända. Då och då sköt han tillbaka luggen med ett litet kast med huvudet. Om jag inte hade varit så förtvivlat van vid att se honom skulle jag ha reflekterat över hur bra han såg ut, som Bryan Ferrys okände bror. – Har vi inte en automat för sådant där? frågade han och nickade i riktning mot den kromade, helautomatiska, svindyra espresso maskinen som stod i lunchrummet, medan jag plockade fram min påse med kaffe och smörgåsar från stället runt hörnan utan att låtsas som om jag hört. Sam tog emot en av muggarna och förde försiktigt läpparna mot kanten innan han undrade hur det var. – Bra, svarade jag. Det var nästan sant, efter en natts sömn var jag med i leken igen, bara ett stort blåmärke på höften och en ömmande armbåge på minde om gårdagens missöde. – Har de fått klart underlaget? Sam nickade, förde långfingret över kanten på sitt ena öra, stan nade vid loben, nypte till om ett hårstrå. Under alla våra år tillsam mans hade vi tagit företaget framåt, målmedvetet och säkert, men lågkonjunkturen hade kommit snabbt den här gången. Hela vin tern hade det sprungit konsulter i korridorerna som skulle hjälpa till att hitta externa finansiärer. De borde ha varit klara för flera veckor sen. Vi behövde pengar omgående. 5
– Fint. Får jag titta? undrade jag, sträckte fram vänsterhanden för att ta emot rapporten medan jag bläddrade i mina egna anteck ningar med den högra, men handen förblev tom. När jag lyfte blicken satt min partner och iakttog mig, obehag ligt stilla. – Vad är det? undrade jag och tittade tillbaka, tyckte mig se en förändring av något slag hos honom. Han hade på sig en Whyred tröja, svart och diskret, ändå tänkte jag ogint för mig själv: Är inte du lite för gammal för sådant där? Modekläder. – Vad har du att säga? frågade han. – Jag får väl läsa först. Han krängde till. – Inte om rapporten. – Nehej. Om vad? Min förvirring var äkta. – Om i går, till exempel. Arrangörerna ringde. – Till dig? Tanken hade inte ens föresvävat mig. Sam och jag arbetade ibland nästan klaustrofobiskt nära varandra men det var jag som hade det yttersta ansvaret, det var mig man ringde till, som alla ringde till, hela tiden. Dag och natt. – Ja. De hade synpunkter. En lätt blodsmak gav sig till känna när jag drog tungan över mina läppar. – I går? Det var ju bara ett missöde. Han slog knytnäven i bordsskivan så häftigt att kaffet stänkte ut över pappershögarna. – Men för fan, Lola, sluta sopa allt under mattan. Jag blir ju oro lig, både för dig och för firman. Det är ingen vidare reklam, och hur mår du egentligen? – Jag sa alldeles nyss att jag mår utmärkt, tack, svarade jag med samma grad av aggressivitet i rösten, lutade mig samtidigt så långt bakåt i min stol som det gick att komma. 6
Det här var jag inte beredd på. – Då svimmar man väl inte mitt under en föreläsning. I synner het inte om den hålls under rubriken … Sam rotade bland sina nedstänkta papper och läste innantill: – ”Balans i livet” och är arrangerad av föreningen Hälsa i Norden. Han lät som en skällande bandhund. Jag slöt ögonen för att sam la mig medan han fortsatte mala. – Det var en Harry som ringde och bad om ursäkt för att han väckt dig genom att ge dig en örfil. – Och hälla ett glas vatten över mig. Ja, det minns jag faktiskt. Han bad om ursäkt för det redan i går, det är utagerat från min sida. – Utagerat? Det här handlar väl inte om hur de försökt få liv i dig när du svimmat utan om just det – att du tuppar av under en föreläsning. – Det var verkligen en engångsföreteelse, sa jag, undvek Sams blick och koncentrerade mig på mitt kaffe. Han svarade inte, gav ingen feedback alls, vilket fick mig att börja pladdra. – Orsakad av stress. Det har varit mycket på sistone. Jag har slarvat med motionen. Och med maten. Och jag har sovit dåligt de senaste veckorna, nej månaderna. Är så in i helvete trött ibland, sa jag, hoppades på lite medkänsla. – Ja, sa Sam, nu oroväckande lugnt och följsamt. Det har kom mit till min kännedom att du är trött om dagarna. Hans suck var djupare än min. Inte det med. – Har hon också hört av sig? Medan jag förde handen till pannan såg jag åter för mitt inre scenen i mottagningsrummet några veckor tidigare. Det finns människor som hävdar att en helt öppen kommunikation är en för utsättning i mötet mellan klient och terapeut, men även de måste hålla med om att vissa frågor aldrig bör ställas, i synnerhet inte från klientens sida. ”Sover du?” måste utan tvivel räknas till den 7
kategorin. Jag har hört från säker källa att vår monark med åren erövrat förmågan att sova sig igenom långdragna föreläsningar och evenemang med öppna ögon. Själv behärskar jag inte den konsten. Jag hade således vaknat en eftermiddag av att min klient stått lutad över mig, skakat min axel och insvept i sin karaktäristiska doft av tantparfym sagt: – Sover du? För att ytterligare spä på pinsamheten i situationen hade jag au tomatiskt svarat nej, som om jag på något plan varit vid medvetan de och tillämpat en djärv terapeutisk teknik som innebar att jag slöt ögonen medan hon fick ordet. Jag hade utgått ifrån att hon hade talat om sin mor innan jag hade slumrat bort. Denna medelålders kvinna talade alltid om sin mor som hon fortfarande bodde till sammans med även om hon envisades med att förneka att det var så. ”Jag bor ju inte ihop med mamma, utan bara i samma hus”, brukade hon påpeka innan hon redogjorde för hur de ätit frukost, middag och samtliga helgmåltider tillsammans, vid vilka mamman den senaste veckan, liksom alla föregående, hade gått på om hur hennes vuxna avkomma saknade utseende, charm, intellekt e ller vad hon brukade kalla tillräcklig drive för att våga sig på något avancemang på jobbet eller någon utveckling i livet över huvud taget. Min kli ent påstod i vilket fall att hon inte bodde ihop med sin mamma, som om det skulle göra någon skillnad att hon hade övervåningen på villan hon vuxit upp i för sig själv, medan hennes mor bodde på bottenvåningen i det lyhörda huset och iklädd järnkorsett fortsatte styra sin dotters liv. Jag hade långsamt vridit på huvudet för att häva den lätta låsning i nacken som infunnit sig när jag dåsat till, strök försiktigt tumme och pekfinger över mungiporna – det var inte otänkbart att jag hade dräglat – harklade mig och hade på tungan att säga: ”Så om du själv skulle göra en kort summering av din situation för dagen, hur skulle den då se ut?” Det var den formulering jag brukade ta till när jag förlorat 8
k oncentrationen i ett möte med en klient, men denna gång hade jag i stället sagt, samtidigt som jag inte kunnat hejda en suck: – Du är fyrtiotre år, har du aldrig funderat på att flytta hemifrån? Blicken jag fått tillbaka hade visat att jag satsat på rätt kort. Fokus var nu helt borta från mina egna tillkortakommanden som terapeut och uppmärksam lyssnare och i stället smärtsamt inriktat på min klients allra svagaste punkt. Bulls eye! Hon hade undvikit att se mig i ögonen när hon med entonig, plågad och skamsen röst svarat: – Just nu är ett dåligt tillfälle, hon behöver mig, det är det här med höften och fastighetsskatten, mamma var ju hemmafru och hennes pension är löjligt låg, hon klarar inte de fasta kostnaderna själv, eller ja, det skulle hon väl om hon sålde av lite av sina fonder, men det är ju inte riktigt läge för det så dåligt som de har gått det senaste året, vet du vad en kubikmeter olja går på nu för tiden? Jag skulle ändå bli tvungen att åka dit och rensa löv från häng rännorna, bussarna går inte särskilt ofta så då blir vi tvungna att ha varsin bil och varsin morgontidning och hemförsäkring, så farligt är det faktiskt inte och blablabla … Till och med en utomstående som blev vittne till vårt samtal skul le ha haft svårt att klandra mig för att ha nickat till. Kvinnan som satt framför mig och fingrade på ett enradigt pärlhalsband iklädd plagg som hon mycket väl kunde ha ärvt av sin mamma, hade re mitterats till mig på grund av panikattacker. ”Oförklarliga panik attacker”, som hon själv uttryckte det, men redan efter vårt första möte hade det varit mycket lätt att förklara varför ångesten då och då blev henne övermäktig och tog sig uttryck i anfall av besinningslös skräck och hysteri. Trots ett antal möten hade hon ännu inte vågat närma sig kärnan av sin problematik och den här dagen tyckte jag att hon var patetisk med sina undanflykter. En blick på väggklockan bakom hennes rygg hade gjort mig glatt överraskad samtidigt som den fått mig att undra hur länge jag egentligen hade dåsat till. Jag sa: – Vi får tyvärr ta och stanna där, men håll frågan i minnet till nästa gång. 9
Hon hade nickat, kanske lika lättad som jag för att vårt möte var över, och plockat upp en väska som tanter i Stockholmsområdet envisats med att bära i decennier, med läderkanter och rottingsidor. Möjligen låg en dröm om ett annat liv och skräpade på botten av den där väskan ihop med förbrukade inköpslistor och kartor med huvudvärkstabletter. Från fönstret hade jag sett henne korsa gatan i en märklig virkad mössa med lurextrådar och ge sig av bort mot tunnelbanan i duggregnet. Inga fler klienter den dagen. Jag hade dragit en suck av lättnad samtidigt som ett vemod kom mit över mig. Det hade funnits en tid då jag öppnat dörren med glädje och förväntan för var och en av dessa män och kvinnor som efterfrågade mina tjänster, då jag varit så nyfiken på deras berät telser att jag fått sätta en lapp på insidan av min almanacka och läsa den innan varje möte började för att påminna mig själv om att inte sitta ytterst på stolen redo att ta emot vad än de hade på hjärtat eller hjärnan, utan slå mig ner tillbakalutat och avspänt, inte se glad och ivrig ut utan lugn och neutral, kort sagt vara vad som på den tiden, och för all del också nu i stor utsträckning, ansågs professionell. Som nyutbildad hade jag velat hjälpa andra till varje pris, arbetat ideellt på fritiden, insisterat på att det fanns något friskt i alla, att allt gick att åtgärda. Där hade jag fel, skulle det visa sig, något som vissa av mina äldre kollegor inom landstinget gärna påpekade. Vi stötte på motgångar, både jag och de som skickats till mig, men jag gav verkligen inte upp. Jag tyckte om att lyssna, att nysta, att hitta ledtrådar och sammanhang. Med tiden blev jag skickligare. Trots ingående beskrivningar av samma äldre landstingskollegor av hur absolut omöjligt det skulle bli för mig att hitta klienter hoppade jag av och startade egen praktik. Jag tänkte inte gå där som de, år efter år i mina Birkenstock och klaga på lön och arbetstider, längta efter rökpauser i kylan på balkongen. Om andra kunde klara sig, varför skulle då inte jag kunna göra det? Jag hade rätt. Klienterna kom och ryktet spred sig, men jag ville lära mer, nå fler, söka mig till större uppgifter, nya områden, bygga 10
upp något stort. Fröet hade såtts när en av mina privatklienter som fattat tycke för mig efter att jag lotsat honom igenom en besvärlig skilsmässa bad mig bli konsult i en gruppdynamisk process på hans företag. Kanske var det nybörjartur, men jag lyckades över för väntan. Arvodet jag kunde kvittera ut var häpnadsväckande stort. Ekonomiskt nyvaken anmälde jag mig till en vidareutbildning och råkade hamna bredvid Sam vid det första lektionstillf ället. Kol legialt och affärsmässigt tycke uppstod omedelbart. Det hade lika gärna kunnat handla om en helt annan typ av attraktion om jag inte en kort tid innan hade träffat Georg och fallit handlöst och tungt. Jag var förälskad i en man som älskade mig tillbaka och var som de flesta i det stadiet oemotståndlig. Hudlös, varm och lock ande. Mitt hjärta gick på högvarv, dess slag fortplantade sig till omgivningen, satte kroppar i rörelse, fick blodet att pulsera också hos andra utan att det var min avsikt. Det var sent åttiotal, konferensanläggning, gruppövningar och handpåläggning. Jag var frisk, lång och vältränad, sprang på den tiden ständigt i skogen, varv på varv, energin måste få ett utlopp. Ingen har någonsin kallat mig traditionellt vacker men jag har haft något som fått män att vrida på huvudet genom åren, fått dem att tro att de sett något som varit dolt för andra. Sam tyckte om vad han såg, tog ett steg i min riktning, alldeles för nära. Hans lår mellan mina. Jag gick åt sidan, smickrad. Men Sam var ingen idiot. Han förstod och för honom fanns så många andra. Oänd ligt många andra. I efterhand kunde vi båda konstatera att det var rena turen. Några passionerade månader hade vi säkert kunnat få, längre hade vi inte stått ut med att älska varandra. Bättre att lägga den typen av känslor åt sidan, för affärsmässigt var vi en lysande och uthållig kombination. Han hade strukturen, jag idéerna och en övertalningsförmåga som jag inte vetat att jag bar på. – Företagsutveckling. Där finns pengarna, hade han sagt och i min kropp smälte skelettet likt tenn i en skopa för att snart återgå till fast form, lite rakare, lite starkare. 11
Jag ville tjäna pengar. Georg tyckte att jag var överdrivet inriktad på det, vi var ju ändå två och han tjänade så det räckte, men jag lyss nade inte på det örat. Kärlek kommer och går. Utan pengar ingen fri het. Båda förhållandena fick frodas, jag trodde på korsbefruktning. Sam och jag bildade firman ”Good Advice” och dök med huvu det före in i den lukrativa affärsverksamhet som hette Team- och ledarutveckling. Åh, ljuva neuroser, ljuva nittiotal, ljuva tro på det auktoritära ledarskapets behov av coachning. Det gick bra för oss. Kunderna skrek så högljutt på vår hjälp att vi sprang mellan kon tor och avgångshallar, nyanställde, tog oss an fler och fler projekt. Pengarna strömmade in. Det var en lycklig tid. Trots att det blev allt mindre tid över för den enskilda psykotera pin tänkte jag aldrig tanken att helt lämna den. Jag trappade grad vis ner men satt fortfarande minst en dag i veckan i enrum med klienterna. Denna del av mitt arbete hade ett starkt symbolvärde för mig och gav kredibilitet i andra sammanhang. Fast det senaste året hade jag kommit på mig själv med att alltför ofta vara någon annanstans i tankarna medan mina klienter berät tade om sina liv. Jag var medveten om problemet och inte alls stolt. Mitt ointresse hade börjat sprida sig också till den andra delen av mitt arbete, men där var säkerhetsnätet tätare vävt, där hade jag som chef helt legitima skäl att avhända mig uppgifter och lägga arbetsbördan på någon annan. Att delegera i den enskilda terapin var förstås omöjligt. Nu kom straffet. Jag hade börjat svika mina klienter, mina an ställda och förmodligen också mig själv, men jag svalde i denna stund hellre rengöringsmedel än erkände problemet. Inte så här tidigt på morgonen, inte för en sprätt i överdrivet dyra designerklä der, inte för någon som kallade sig ”min partner” och borde förstå hur jag hade det, hur hårt jag jobbade, att jag gjorde det också för hans skull, och som borde stötta mig i stället för att sitta och klaga. – Ringde hon dig för att klaga? frågade jag. Den handlings förlamade lilla morsgri…? 12
– Det är nog inte vad hon själv kallar sig. Min irritation skavde i munnen när jag svarade. – Hon tog sig alltså i kragen och ringde dig? Det var ju för en gångs skull en intressant reaktion. Vi kanske närmar oss ett genombrott! Sam tittade ner på sina lena, nyss insmorda fingrar innan han åter såg mig i ögonen. – Hennes mamma ringde. Vi skrattade båda två. Det hade varit räddningen många gånger genom åren när det varit tufft. Med Sam fick man alltid skratta, fast just nu kändes det som om det varit länge sen sist. Mitt skratt varade betydligt längre än hans och när jag såg hur bekymrad han snart återgick till att se ut kom en stark längtan över mig att få smita ifrån det här obehagliga samtalet. – Är vi klara med mig och mitt så att jag kan få se rapporten? sa jag i ett valhänt försök att avleda hans uppmärksamhet. – Självklart inte, svarade Sam. Du somnar under enskilda samtal … – … under ett enskilt samtal, underströk jag och höll upp ett pekfinger i luften, ett. – … och i går svimmade du under en föreläsning om balans i livet. Det var värre. – Märkligt nog sålde de en hel låda kortlekar medan du låg av svimmad. – Utan signering? Det var inte illa. Jag hade växlat över till överraskad glädje. – Nej, just det är inte illa, men resten. Lola för satan! Du har inte ens diskuterat den här, den här, charlatanprodukten med mig, utbrast Sam, reste sig hastigt och gick fram till en låda i bokhyllan, fick upp en av mina kortlekar, la den mellan oss på bordet och trummade med sina välfilade naglar på den lilla lådan. – Vad kommer du att ha för trovärdighet om en månad, ett år om du fortsätter såhär? 13
– Jag har ett mycket gott rykte. Och ett starkt varumärke. Förutom mina ordinarie arbetsuppgifter hade jag under åren varit medförfattare till flera böcker och periodvis givit svar i fråge spalter i både populärpress och seriösare tidningar. – Visst. Men hur länge till? Vi har byggt upp hela det här före taget på att missionera om förändringsvilja, om att hantera mot gångar och svårigheter, om att vara ärlig. Ingenting av det ser jag hos dig själv, du kör huvudet i väggen tills du går sönder. Och den här kortleken? Den stinker new age. – Tarotlinjerna gör enorma pengar. En så kallad tarotkonsult kan ta tusen kronor i timmen. Tror du att de har fem års utbildning att betala av studielån på? Knappast. – Det betyder väl för helvete inte att vi ska förknippas med sånt? Nu läste han högt från locket: – Good Advice First Aid Kit in Life Lessons. Jag ryckte på axlarna. – Människor tycker om enkla budskap. Få tar sig tid att läsa böcker men ett kort hinner man alltid med. Folk älskar klara och tydliga uppmaningar, små pisksnärtar som föser dem i rätt rikt ning. – Verkligen? Gör folk det? Du också? Nu slet han cellofanet av lådan, öppnade den och plockade ut innehållet, bröt korten på ett sätt som avslöjade att han var en van och skicklig spelare. Så höll han fram halvmånen av kort mot mig. – Ta ett, vilket som helst. Jag skakade på huvudet men gjorde som han sa. Han nickade mot min hand. Med en suck vände jag upp kortet och läste. – Gräv där du står. Också avfall blir till gödning åt magra jordar. Tystnad. – Vad ska det betyda? frågade Sam. – Det kan betyda lite av varje, svarade jag, krafsade med fing rarna i ett försök att dämpa den plötsliga klådan på min hals. Nu drog han kort efter kort och läste högt: 14
– Låt inte vrede styra ditt liv. Försonas med det som varit. Pengar kommer att dyka upp när jag behöver dem. Askan från vulkanutbrott kan ödelägga hårt arbetes möda. Leta inte i gårdagens sopor efter morgondagens måltid. Våga säga nej. Jag har vad jag behöver. Bryt en vana – nu! Säg sanningen. Ring en vän. Fokusera på lösningen. Jämför dig inte med andra. Sträck ut en hand. Där balans råder går du alltid torrskodd. Drick mer vatten. Vad är det här? En gång i tiden var du kunnig, påläst, kreativ, spännande, rolig. Engagerad! Jag vet inte vad som har hänt. Är det här vad tjugofem års hårt arbete resulterat i? Femtiotvå trivialiteter som folk ska anpassa sina liv efter, eller vad står det egentligen? Han snodde åt sig asken och läste: – För vägledning och kraftsamling, energi och styrka. Bortsett från att korten verkar motsäga varandra är det här väl lika seriöst som att uppmana våra klienter att söka lösningen på sina problem i baksidestexten på mjölkförpackningarna. Ingen, verkligen ingen, kan ha glädje av det här. – Säger den medelålders mannen som är inne på sitt, vad är det, tredje, fjärde, femte förhållande på lika många år med en kvinna under trettio. Sam vred ansiktet mot mig, satt sen en kort stund helt orörlig innan han frågade: – Vad har det med den här saken att göra? Han verkade för ett ögonblick mer förvånad än irriterad, vilket gav mig ett litet, litet fönster av tid. Jag bläddrade bland korten, fick fram det jag sökte och reciterade: – Skärskåda dina val. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Sam mötte min blick, slog ut med händerna och såg på mig som om han önskade att det fanns medicinsk personal i närheten. – Eller så är det just vad det är. Vi två kanske har haft vår bästa tid tillsammans och borde se oss om efter nya samarbetspartners, sa jag. Den viktigaste människan i mitt yrkesliv satt nu tyst i sin stol, 15
gymnastiserade länge läpparna i överdrivna munrörelse för att inte ilskan skulle läcka ut. Så sa han tyst, nästan viskande: – Är det inte sorgligt att vi två, av alla människor, inte ska kunna ha en diskussion utan hot om att bryta upp. De goda rådgivarna. Vi har arbetat förbannat bra ihop, har kommit så långt och kan komma mycket längre, men jag kan inte jobba med dig som allt ser ut nu. Vad är det som händer? Vad vill du egentligen? Jag visste, ja jag var helt säker på, att jag en gång hade kunnat svara snabbt, utförligt och glasklart på alla de frågorna. Men var det en vecka, en månad, ett år eller kanske ett decennium sen? Jag visste också att jag satt mittemot en av de få människor i världen som verkligen brydde sig om mig. Om jag bara fick en stunds lugn och ro så skulle jag kunna formulera svaret, men det var ljud över allt, inifrån huvudet och utifrån, han fortsatte prata, detta flöde av ord, kunde han inte lämna mig ifred? – Åk hem och vila dig, du ser ärligt talat ut som en katastrof. Vi kan inte begära att någon skulle vilja investera pengar i företaget när en av oss verkar vara på gränsen till ett mentalt sammanbrott. – När var det vi skulle vara där? frågade jag. – Vi ska inte vara någonstans. Jag tar mötet själv i dag, åk hem nu, Lola, sa han trött. Min röst lät faktiskt inte heller helt alert när jag svarade. – Det finns inget konstigt med mina kort, jag är hundra procent säker på att de blir en försäljningssuccé, det är handfasta råd som är enkla att följa och kan förbättra en människas livskvalité och jag är inte på gränsen till något jävla sammanbr… Han avbröt mig, återigen med den där olycksbådande, alldeles för lugna rösten. – Men visa det då, ta ett kort, vilket som helst, ur leken och följ ditt eget råd. Jag tvivlar på att du klarar att leva efter det ens i ett dygn. Gör som det står eller sluta sälja sådan kvalificerad skit i vårt gemensamma företags goda namn. Pengar är inte allt. – Ge mig högen! 16
Han föste över korten. Jag drog ett. – Vad står det? frågade han. – ”Våga förändring. Säg ja till nästa människa som ger dig ett förslag. Säg bara ’ja’ och se vart det leder.” – Vad är det för ett oseriöst råd? Svaret måste väl bero på vad förslaget handlar om? Varför ger du folk sådana råd? Hans röst var lika uppgiven som en far som talade till ett barn som redan hade svikit alla hans förhoppningar. – För att människor älskar att ha någon som styr deras steg med ett strypkoppel. Det är väl ändå ingen nyhet? Hela vår företagsidé bygger på att människor inte vågar fatta egna beslut, på att vi ska tala om vad de ska göra. Nu skakade han på huvudet och vände sig bort ifrån mig medan jag svarade. – Tror du inte att jag skulle klara att följa ett så enkelt råd? Jag ska följa vartenda ett av dem, lugnt och metodiskt, röt jag, kas tade resterna av min frukost i papperskorgen, slet åt mig rappor ten, föste ihop kortleken och tryckte ner allt i min väska innan jag lämnade rummet. – Lola, vänta! ropade Sam efter mig och jag stannade till, tänkte att det var ett ovanligt verkningsfullt utbrott. Så lätt det var ibland att vinna. Han var på väg att be om ursäkt, säga att vi inte skulle bli osams på det här viset, att han respekterade mina beslut och borde ha låtit mig vara ifred. Jag skulle hålla honom på sträckbänken ett tag innan jag gick med på att stryka ett streck över det hela. På vissa villkor förstås. Som att han slutade trakassera mig. Men när han talade sa han: – Ska du verkligen köra själv i det här tillståndet? Jag svarade inte ens på frågan. – Var det allt? – Nej. Jag tror att du blöder. Din kjol … Hakan över axeln. Jag kunde inte se fläcken. Mensen som varit regelbunden som ett atomur hade hamnat i olag, jag visste aldrig 17
riktigt när den skulle komma längre och blödningarna hade blivit skrämmande rikliga och långvariga. Min kropp förrådde mig och jag ville skrika, gråta, banka nävarna i väggar, fönster, dörrar men jag var för trött, faktiskt utmattad. I stället svalde jag nederlaget, satte på mig kappan, åkte ner i garaget, la en plastkasse på sätet, körde hem. I huset var det tomt och stilla. Alldeles för mycket plats för skor och ytterkläder i hallen, nästan kliniskt rent. Hade det verkligen funnits en tid då jag beklagat mig över gympadojor, kängor, täck jackor och väskor som legat slängda kors och tvärs? Med ens sak nade jag dem och deras ägare så intensivt att jag ville sätta mig ner och gråta, men jag måste få bort blodet. Så jag gick in i badrum met, tog av mig kläderna, kastade in dem i tvättmaskinen, tog en lång, varm dusch som fick tröttheten att hinna ikapp mig. Trots att det var förmiddag satte jag på mig pyjamasen innan jag rasade ihop på sängen för att läsa igenom pappershögen jag tagit med mig. Alla dessa papper. Min telefon ringde, jag måste ha lagt ifrån mig den i badrummet, att gå dit kändes ogenomförbart innan jag fått vila mitt huvud mot kudden, bara en minut, bara sluta ögon locken. När jag vaknade var det redan kväll. Innan jag öppnat ögonen kände jag doften av kostymtyg och man. Georg satt bredvid mig på sängen, han strök mig över pannan med svala fingrar, sa: – Jag vet att det här kommer oväntat och jag är minst sagt för vånad själv, men vad säger du om att flytta till Japan ett år?
2
Forskningen är entydig: den som byter livsomständigheter drabbas av kulturchock. Denna chock följer ett mycket förutsägbart mönster, från en initial smekmånadskänsla via regression, aggression, förtviv lan, självömkan och acceptans till att så småningom landa i ett till stånd av trivsel. Genom mitt yrke kände jag naturligtvis till allt det här, kurvan gäller inte bara människor som flyttar till andra länder utan är vår respons på all form av förändring. Mina klienter visade oupphörligen upp symptomen och jag hade själv hänvisat till just denna vågrörelse under en mängd projekt med företag i omvandling. Vid fusioner och uppköp, neddragningar såväl som expansioner, ja även mindre förändringsprocesser, drabbades de anställda så gott som alltid av kulturchock. Det gällde oftast ledningen också, även om de brukade ligga några steg före i själva förloppet av den enkla anledningen att de initierat det. Ingen kunde vara mer medveten än jag om mekanismerna som följer på chocken av att utsättas för förändring, men hur många kan se på sig själva med analytikerns skarpa blick? Dessutom kunde jag inte urskilja ens en antydan till någon kurva utan bara konstatera att jag befann mig i ett känsloläge där samtliga nämnda tillstånd pågick parallellt, alla utom smekmå nad och trivsel, de lyste med sin frånvaro lika starkt som lamporna i Tokyos ständigt pågående nattliv i närheten av mitt nya hems väggar. Möjligen ljuger jag, möjligen hade jag åtminstone några stunder av punktvis upphetsning när vi anlänt Tokyo och de första dagarna bodde i ett kluster av skyskrapor och hotell där det på gator och 19
trottoarer vällde fram människor och fordon i en på samma gång frånstötande och lockande evighetsvåg som ville dra med sig allt som kom i dess väg. Vår container hade redan lossats i Yokohama men väntade på tullklarering innan den skulle vidarebefordras till det alldeles för stora hus som Georgs firma hyrt när jag ännu närde ett hopp om att barnen skulle följa med. Barnen som inte längre var några barn utan unga vuxna med egna agendor som inte ens jag kunde inbilla mig handlade om att vistas i närheten av deras föräldrar. – Skulle jag lämna mina barn? var den första fråga jag hade ställt när Georg kom med sitt absurda förslag och han hade svarat att de väl mer eller mindre redan hade lämnat oss och verkade klara sig själva numera. Det var dessvärre sant. Någon gång under övertalningskampan jen hade Georg sagt att familjen kunde flytta till Tokyo under det kommande året. Min son hade kliat sig på sin heltatuerade vänster arm och sagt: – Har jag fattat rätt? Vi ska följa med er till Japan där du ska jobba och mamma ska vara, eh, hemmafru …? Hans far hade nickat. – Alltså, jag har ju planerat länge att plugga i Italien när jag gått ut. Det vet ni. Varför ska du inte jobba? Du jobbar ju jämt, undrade Elin. Jag hade känt luften gå ur mig. Georg hade tagit över. – Mamma behöver lite ledigt. Det finns skolor i Tokyo också. Våra barn hade skrattat osäkert. Elin hade sett nästan medlid samt på mig medan hon försökte ta in frågeställningen. – Ni kan läsa japanska. Det är väl roligare än att gå omkring här och steka biffar. Världen ligger där ute och väntar, Daniel, hade Georg sagt och försökt låta övertygande. – Men fatta! Ingen mer skola för mig. Ert uppdrag är slutfört! hade han svarat med stort lugn. Daniel som nyss fyllt tjugo hade sen han med viss möda gått 20
klart sitt program på restaurangskolan hamnat i ett krogkök i Vasastan och trivdes med det. Fast lön och inga tidiga morgnar, vad mer kunde en människa begära? Övrig tid ägnade han åt sitt powermetalband – be mig inte gå in närmare på vad det innebär, sist jag frågade möttes jag av ett skratt och svaret: ”Ja, vi spelar inte d irekt Göteborgsdöds, om du nu trodde det”. Det kan jag ärligt säga att jag inte gjorde. Dessutom kom det och gick ett antal magra flickvänner som jag hade svårt att skilja från varandra, monokroma från hjässa till fot, svart hår, svart makeup, svarta små linnen året om för att visa upp karpar, fjärilar, sjöjungfrur eller vad de nu tatuerat in på sina armar. Dessa bilder kunde faktiskt ha något inslag av färg, lik som de blodröda munnar som flickorna knappt öppnade när jag var i närheten, vilket inte var så ofta eftersom Daniel föredrog att flytta in hos sina flickvänner i längre eller kortare perioder. Han hade knappt varit synlig det senaste året, men var fortfarande mantalsskriven i vårt hem och kunde göra mig lycklig genom att plötsligt stå i köket och laga till något väldigt gott av det han hittat i kylskåpet. För några år sen hade jag blivit irriterad när förråden var rensa de av barnen och deras vänner, nu blev jag glad och passade alltid på att krama honom hårt och länge tills han skrattande frågade om jag tränade heimlichmanöver på honom. Åh, Daniel! Jag ville gärna tro att han fortfarande bodde hemma. Elin hade bara haft några månader kvar till studenten när för slaget om Japan kom upp. Hon klarade skolan trots att hon job bade extra om helgerna på ett fik inne i stan, sprang på konserter och festade med sitt stora umgänge, hängde med en massa unga män som någon gång kunde dyka upp vid vårt frukostbord iklädda kalsonger samt toppluva och se allmänt frånvarande ut, men ofta visa sig vara skärpta och framför allt artiga. Också hon tillbringade en hel del nätter hos flick- och pojkvänner. Jag mindes med sak nad åren då deras kompisar sovit över var och varannan helg, när 21
yr-dvd, tv-spel och en jättepåse godis varit höjden av lycka. Att h jag inte förstått att det varit höjden av lycka också för mig. Period vis var det förfärande tomt i huset. Efter samtalet som Sam och jag hade haft om mina tillkortakom manden hade allt eskalerat. Telefonerna fortsatte ringa, mejlen fylldes på, jag föreläste, gick in och ut i olika projekt, tog emot mina klienter, försökte hålla koll på var mina barn befann sig, mentalt och fysiskt. Georgs förslag om Japan var så absurt att jag knappt ville prata om det. Arbete, familj, hus: allt jag brydde mig om fanns i Stockholm. Därborta fanns ingenting. Georg gav sig inte så lätt, envisheten hade vi gemensamt. Han behövdes i Tokyo, och det snabbt. Mannen som varit ansvarig för Japanfilialen hade lämnat sin post mer eller mindre från en dag till en annan. Nu var det kaos på kontoret och Georg var smickrad över att han ansågs vara rätt person att styra upp röran. I Japan var det ingen nackdel att vara över femtio, påpekade min man nöjt. Han tänkte i vilket fall åka och fortsatte låtsas som om vi skulle genomföra det där projektet tillsammans, påhejad av någon enträ gen kvinna på personalavdelningen som mässade om betydelsen av familjens stöd. Med hjälp av datorn försökte Georg ge mig vir tuella rundvandringar i lägenheter och hus vi kunde bo i som låg i stadsdelar med outtalbara namn. Takadanobaba, Toritsu-Daigaku, Shirokane, Takanawa. Jag viftade med handen, sa att skulle han åka fick han göra det själv, jag hade varken tid eller lust. Stressen brukade inte äta sig in i mig, men något var annor lunda den här våren. Jag fick allt svårare att sortera bland upp gifterna. Många morgnar tycktes det mig som om väggarna på kontoret sakta rörde sig inåt, slukade syret. Folk slet i mig, så glupska var de på det som var mig och mitt att jag upplevde en fysisk smärta i leder, muskler, kött. Därtill detta oupphörliga frå gande efter saker som de tyckte att jag borde komma ihåg men som jag var säker på att jag aldrig hört talas om. Anklagande 22
ögon och pockande munnar: ”Lola, har du …”, ”Lola, kan du …”, ”Lola, Lola, Lola.” En av dessa dagar ursäktade jag mig med att jag skulle gå på toa letten och strax vara tillbaka men tog i stället med mig handväskan, sprang med grunda andetag via trapphuset ner i garaget, s atte mig i bilen och körde ut ur stan, helt utan destination, uppfattade höjda knytnävar vid övergångsställen där jag förmodligen borde ha stan nat, hörde dova brölanden från signalhorn när jag utan att lämna företräde gav mig in i en rondell. Körde tills jag slank ut ur diesel ångorna, vägarna blev smalare, åkrarna fler, och det till sist dök upp skyltar som varnade för att bilar som fortsatte skulle tippa över en kajkant. Där stannade jag motorn och blev sittande lutad över ratten. Framför mig öppet hav, skrikande havsfåglar som gav sig till känna när jag drog ner fönstret. Jag brukade älska havet. Nu kom jag inte ur bilen. Min kropp var fastgjuten i cement. Eftersom det var juni var det fortfarande ljust när Georg ringde. – Klockan är åtta, skulle vi inte äta middag tillsammans? – Var det i dag? svarade jag tonlöst. – Ja. Var är du? – Ingen aning. Någonstans där vägen har tagit slut. Jag hörde hans djupa suck. – Om jag hade vetat om det här innan jag tog ett glas skulle jag ha hämtat dig. – Jag klarar mig. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att lyckas vrida om nyck eln i tändningslåset och trycka in Hem på gps:en. Den elektroniska rösten upprepade: ”Vänd 180 grader! Vänd 180 grader!” Jag kunde i stunden inte minnas hur ratten skulle vridas för att backa bilen åt rätt håll. Det tog säkert en timme. När jag till sist kom fram mötte Georg mig i dörren med en bröstkorg som hävdes och sänktes i obehagligt snabb takt. Jag försökte smita förbi. – Lola för fan, sa han, tog tag i min handled men jag vred mig loss. – Inte du också, inte nu! 23
Jag hörde honom tala dämpat, ändå upprört, med Elin. Själv stöp jag i säng med kläderna på. Någon la försiktigt ett täcke över mig. I gryningen vaknade jag av en lyckligt drillande flugsnappare utanför fönstret. Daniel hade på tröskeln till tonåren haft en pe riod av intensivt fågelskådande då vi tvingats lyssna på en skiva med fågelläten i tid och otid. Flugsnapparen var den enda jag hade lyckats lära mig urskilja. Jag försökte härma drillen och tyckte att fågeln därute verkade svara mig. Det var ett samtal jag orkade med, faktiskt uppskattade. Högre och högre visslade jag, utan att tänka på att jag väckte Georg. Försiktigt upplyste han mig om att klock an var fyra på morgonen. – Fåglar som sjunger högt ökar sina chanser till överlevnad, svarade jag. Det var också något som Daniel hade lärt mig, fåglar som hade sina revir nära bullrig trafik sjöng på en högre frekvens, de var tvungna att göra sin stämma hörd starkare än de andra för att kun na fortplanta sig. Georg tog min hand, sa lågmält: – Lola, nu måste vi göra något. När jag vaknade igen var Georg redan klädd, höll en mugg kaffe i handen som han bad mig att dricka, gav mig en ömsint smekning över kinden. – Anne-Marie har lovat att ta emot oss. Jag var för trött för att protestera på allvar. Georg stoppade in mig i bilen, knäppte mitt säkerhetsbälte som om jag vore ett barn och körde till vår väns läkarpraktik. Anne-Marie stod sval och samlad i hallen och mötte oss, tog mig i handen men jag såg att hon utbytte blickar med Georg samtidigt. Det var i sig inget ovanligt, så gjorde kvinnor jämt, men de här var av ett annat slag. AnneMarie fäste blodtrycksmätaren kring min arm, frågade hur det egentligen var med mig. – Bra tack, svarade jag slentrianmässigt, såg på klockan men kunde inte avgöra vad den visade. Förmodligen var det snart dags för morgonmöte på jobbet. 24
Hon drog efter andan medan luften pös ut ur manschetten. Deras röster gick i varandra. Enorm arbetsbörda. Inga spärrar. Oförmåga att prioritera. Återigen en massa tjat om mina tillkortakom manden. Fanns det ingen som kunde tala om allt jag utfört väl och noggrant? Att jag var en älskad och pålitlig vän, fast jag kunde ärligt talat knappt minnas när jag senast hunnit träffa mina vän ner, mitt sociala liv hade varit satt på undantag i flera år. Under hela samtalet höll min man mig i handen, smekte försiktigt min rygg medan jag gjorde en ansats att försöka förklara något som inte alls gick att förklara. Allt flöt ihop. – Lola. Du står med pannan någon millimeter från att gå in i väggen, sa Anne-Marie. Om du inte kopplar bort jobbet nu, omedelbart, och vilar upp dig kan konsekvenserna bli ödesdigra, kanske med kroniska följder. Det här är ingen lek. Jag hörde hennes ord men de lät förvrängda. Det fanns inte ut rymme för någon vila. Jag behövdes överallt, i ett otal projekt. Jag såg åter på klockan. Tiden sa mig inte någonting, men jag visste att jag borde vara någon annanstans. – De väntar på mig på jobbet, sa jag. – Jag har pratat med Sam, svarade Georg. Han vet att du inte kommer in i dag. Eller i morgon heller. – Vad är det som händer, utbrast jag. Vad håller ni två på med, bakom min rygg? Anne-Marie och Georg fortsatte prata. En tondöv duett där stämmorna gick in i och ut ur varandra. Så började någon gråta hejdlöst, vilket förvånade mig. Var de så svaga? – Här, sa Anne-Marie, sköt fram en ask näsdukar mot mig. Det kommer att ordna sig, men då måste du ta det här på allvar, få ord ning på sömnen, ta hand om kroppen. Du behöver verkligen vila. Gärna miljöombyte. Absolut inget arbete. Georgs hand torkade försiktigt bort tårarna från mina kinder. Mina kinder. – Lola, älskling, vi klarar det här. Det löser sig. 25
Ytterligare några lågmälda ord dem emellan medan mitt huvud vilade mot hans bröst. Hämta ut recept på lugnande. Få ordning på sömnen. Sjukskrivning. Jag domnade bort under den korta resan hem. Som jag minns det vaknade jag med hemsk huvudvärk en dryg vecka senare, men det kan ju omöjligt stämma. När jag såg mig omkring var det tydligt att det var sommar. – Ingen förväntar sig någonting av dig nu, sa Georg. Bara vila, fortsatte han, la sina svala, tobaksdoftande fingrar mot min panna. Och just då kunde jag inget annat.