innanför hjärtat slaven kommer ingenting annat än grågrönt gräs en kulle befolkad av tio strykninträd och bilbatterier som kopplas till sängar av järn slaven mitt hjärta kommer hit, och mycket längre än hit på tre dagar tömdes Phnom Penh på hela sin befolkning och sedan: en kulle med grågrönt gräs ett sår – och hon säger: det är inget sår, inte längre – ett radioknaster, fjärran – och om det inte är ett sår jag lutar mig framåt, mot tyngden av mig själv jag ser in genom spjälorna i staketet 7
hit har jag kommit med ett spår som inte längre ska tynga mig jag är väl bara en lång vit gestalt och jag bär med mig skrifter som vore de festmåltider och bröd överallt strör jag min frihet som vore den allas jag vaknar och somnar stolt tills det nya landet skakar ordet frihet som tömda kläder styva av sömn en gång var jag ett barn i ett kallt mörkt land jag såg de stora böja sig fram för att dricka ur mig de skrek och de skrek mina öron hade så många munnar att mätta
8
jag föddes i grisens år jag dödades nästan i hundens i månader gömde jag mig i ett skåp i min hemby sedan bad de mig att gå ut och beskåda källan där kropparna låg i travar nu gömmer du dig intill mig längs med den smala gatan du hänger upp vita lakan på tork du korrigerar mitt stapplande språk: jag hör hur blodomlopp kan blöda in i blodomlopp och ditt ansikte spricka upp i närvaro när du talar med ödlan bland bladen jag älskar dig inte, inte ännu
9
över mitt liv och ditt: ännu kan minnet av min längesedan förvisade bödel knyta sin trasa av skam kring min mun är den blodig och skitig den väg jag sprungit och sprungit ända hit, ända till oss
10
ja jag står upprätt nu jag har kokat soppa i stora grytor och cyklat iväg med dem för att sälja varje natt planerade jag mordet på mig själv det är längesen nu nya dagar grydde, nya fält och tankarna, deras kraft… jag lever och trädgrenar skuggar en burhistoria ett burkollektiv, jag skriver vårt liv:
11
om inte om: där i solens gnissel nu har jag sett dig nu kan jag aldrig mer vända om nu har jag sett dig nu ska jag sluta min blick kring ordet, löftet och rusa, rakt in i slummens gyttja men där finns bräder utlagda för den som vill gå, för den som vill dansa djupast inne i slumkvarteret finns leende munnar att skrika rakt in i finns blodomloppen som inte slutar att brusa hur hårt du än trycker händerna mot öronen finns vi i ett sönderblåst kök i skjulet som väntar på nästa deportation
12
alla de ljud som omringar dig hörde de livet till alla de ljud och röster som hemsöker dig kom de från döden fältet världen världen som stod i klungor avvaktande ministeriers djupa sorg jag är sorgen, och glädjens klang i din djupa sorg jag snittar upp frukterna och får dem att blöda för dig
13
deportationen inträffar i sömnen små grå lastbilar samlar upp invånarna – medborgare är inget ord som används eller uttalas – de utkommenderade soldaterna riktar gevären mot de boendes tinningar och motar upp dem på flaken människor, i drivor mellan dy och presenning långt ute i fängelseskogen kartan som skriver väglöst land jag skriver väglöst land den väglösa staten deportation i mörker: slumtömning ut i tigande träsk du spänner ditt öga 14
det har sett mycket, ditt öga i april 1975 tömdes Phnom Penh på tre dagar då gick invånarna till fots nyss tömdes slummen under en enda natt av smygande bilar dina tänders gnissel min kärlek står orörlig, levande kvar du nynnar en vrede, vet, mellan tänder: money talks, like a motherless child somewhere, like a motherless child there’s something I’m trying so hard to forget somewhere else, like a motherless child
15
spelar det någon roll om jag har tio dikter eller hundra på mig att säga sanningen »sanningen« som kommer till oss inom citationstecken det finns mer än sex miljarder sanningar i den här världen, säger du, och då har vi inte räknat med djuren ditt hem, ditt sårade hem kom att bli en hand av kött och blod som sträcktes mot min hjärna
16
och dagarna räckte till och nätterna, orden skydda dig inte en skyddad sanning blir dröm och lögn du svarar: det är inte svårt att finnas det svåraste är att bli funnen och att stanna upp i den handleden
17
snart älskar jag och då kommer jag att bli bottenlöst rädd inför de bottenlösa hålor i gatan fyllda av regnvatten som ska sluka mig och min motorcykel när jag kommer körande genom stjärnklar natt och glömmer gatans skavanker för att jag stirrat på stjärnorna och sjungit om nya samhällen som stiger ur din nya glömska
18
varje gryning konfronteras du med din egen död du bär den med dig för att kunna leva och i ditt dödsmöte sexualiteten du går med brinnande blad och möte efter möte släcker och dricker ditt brinnande vatten
19
varför bygger vi sorg djupt inne i barnet som aldrig fick vara i fred varför bygger vi sorg och raserar fördämningar, dammar jag har ingenting emot att bli kung i de fördömdas rike om jag kan tvätta bort min skam på vägen in dit som går genom barndomsskogen
20
mitt bröd hade jag burit i famnen i dagar och nätter i rödrutigt tyg så slet du mitt bröd ifrån mig som vore det ditt barn skrik ut mitt bröd, smula sönder det hade solen något att säga om det gjorde det solen något om dina händer dödade ett bröd eller smekte det sista ordet
21
utanför stan, vid avstjälpningsplatsen gräver du efter din skatt en sträng spänd mellan äppelträd och mangoträd ett hål djupt sju famnar djupt där nere ska du finna din seger så sa rösterna i natten lade ett förband om spaden så att den fick sova och tvätta bort sotet från sin dröm
22
så länge såren är öppna är dörren öppen när såren sluts öppnas mina ögon jag längtar tillbaka till stunden innan jag visste varför du ville komma hit jag sa att jag väntade du sa att vi 23
ses i morgon du sa ingenting annat ingenting mer än att myggnätet var lagat nu den stora revan söndertuggad av natt som sa jag är din brist på ljus, din brist på ljus och inget annat
24
»din brist på ljus« får skriften att finnas skriften skriver genom pappret vid ljusgatans ände bor jag vid ingången till en mörk skog det är därifrån jag kommer du och dina förbannade skogar av all jävlighets historia en liten röd fågel kommer för att äta av jordkokorna och brödet jag frågar henne, hon berättar om en bottenlös tjärn längst inne med röda näckrosor du lyser mig vägen dit du är näckrosen som går in i skogen, bröstkorgen
25
och jag hur jag binder dig fast i en väntan du bär den moderna jungfrun i din väska passfoton av dig i ett litet kuvert dokumenten vi fyller oss själva med ord de ord som liknar liknar aska dimma du kommer att förblindas av sanden som kommer rusande mot dig i poesins hjärna ser du jungfrun: modern skällande hund som spårar ur i sin dikt kvinnor: de som tar solbad i par de som inte har några pengar jag har dragit mig undan till mitt arbete jag har sett den jord som gör mitt liv starkare
26
risfälten där vi står till vaderna i vatten de späda plantorna av föda av att föda: du sa att du födde ett barn vars skalle krossades mot stammen av ett träd det skedde inför dig, nyförlöst våldtagen, nergrävd i ett planlöst hus av luft den tiden minns du namnet på honom som det är en saknad som blåser officeren, saknaden av tid syntaxen. avklippt. våldtäkten den tunna soppan av ris och möjligen lotusstjälkar dess gröna blad nej. du minns. inte. vill inte upprepa fallet av officerens tunga betvingande kropp ljudet av barnskalle. träd. ett krossljud ärren på dina axlar. dragdjuret du kom för alltid att känna dig själv rämnar in i det blå du skriver: så många det är så många det varit 27