1. Jag vet inte riktigt var jag ska lägga den svarta blusen. Eller ska jag kanske hänga upp den? Så att den inte blir skrynklig? Jag rätar på ryggen och vinklar en av lamporna som Per har satt upp i taket. Min klädkammare har blivit fin. När livet upphör och marken skakar under mina fötter. När hånskrattet river ner tapeten står jag naken, utan skydd, utan någonting att hålla fast i. Fem ord som blir ett bakhåll och jag skjuts ner av den jag litar på. Blusen behöver inte tvättas. Häng upp den i stället. Jag vänder mig om i den klädkammare han har byggt åt mig. Tapeten känns fortfarande lite fuktig av för mycket tapetlim. Det han har sagt ligger kvar i den instängda varma vårsolens luft i sovrummet och dansar dödsdans på våra lakan. Golvet spricker. Behöver den tvättas? Jag luktar på sömmarna under armarna. Nej, jag kan ha den någon gång till. Jag hänger upp den på en galge. Försöker finna fast mark under fötterna. Försöker svälja känslan av att vara lurad. Jag ser på honom men bortanför. Undviker att placera min blick på hans kropp, i hans ögon. Honom som jag älskar så djupt. Han som förgör mig. Honom som jag gav mitt liv.
7
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 7
2010-07-16 15.10
Genom de stora fönstren ovanför sängen tränger våren bort en envis flik av en slaskig och mörk vinter. Inte någon snö annat än strax före jul. Och barnen blev så lyckliga och jag suckade inombords för att jag hatade snön och de barnakrav som följer med den vita blöta sörjan. Vi hittade en backe, en sluttning, en ojämnhet i marken som var tillräcklig för att barnen skulle tjuta av lycka i pulkor jag köpte på Coop. Per var inte med den enda dag då snön dög att åka på. Det var en golftävling i en del av världen där snö aldrig faller, och med en ny digitalbox låg han kvar hemma och det gjorde inte något. Jag visste att han njöt. Då njöt jag också. Och flickorna tjöt för de älskar snö. Jag vet att man inte kan säga så. Orden han kastar ut, som skär så lätt genom hjärtats mjuka, finner inget motstånd. De sprids i luften som finns i ett sovrum som är mättat av tidig vårsol. De splittras för ett ögonblick, sprider ut sig och letar sig genom ett helt enplanshus, byggt nyckelfärdigt med standardval av fönster och kök men med tillval för golvbeläggning i badrum. Orden äcklar sig och vågar studsa runt i ett vardagsrum där vi ska måla om tillsammans. Varje ord flinar åt mig för att jag inte begrep något. De åmar sig och skvätter framför mig, river allt itu när mina öron inte har en möjlighet att stänga av. Jag faller. Och han tar inte emot mig. »Jag älskar dig inte längre.« Nedräkning måste komma före. Man måste räkna ner. Förvarna. Det går inte att säga så. Utan att räkna. Det är bra att knäppa översta knappen. Blusen glider inte ner från galgen då. En knapp räcker. Han ligger på rygg på vänster sida, ovanpå täcket i vår säng. Han 8
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 8
2010-07-16 15.10
har en arm under huvudet. Han ser inte på mig när han klyver mitt liv itu. Hans kropp är densamma, den jag känner varje del av. Hans fötter, med tår jag masserat, hållit i min hand, hans långa ben och magen som jag vilat mitt huvud på i evighet. Hans händer som utforskat min kropp, fingrar som dragit utefter min rygg, händer som kupat mina bröst. Hans armar som hållit mig så hårt. Som hållit mig så ömt. När jag går till min sida av sängen noterar jag vårsolen genom tunna gardiner och jag smyger för att atmosfären inte får rubbas. Jag lägger mig på sidan intill honom. Makar mig så nära jag vågar mannen jag varit gift med i femton år. Stryker försiktigt med min hand över hans skäggstubbiga kind och skjuter undan orden som bankar på min själ och vill in, som skriker så tyst och genomträngande, som fyller min hals. Jag stryker bort avståndet som försöker bli till en avgrund. Han rör sig inte. Det går att ordna. Det går att få bort. Jag kan kämpa. Jag kan lösa problem. Jag kan bli älskad igen. »Älskling, det är okej. Jag förstår.« Han rör sig inte och jag får ha kvar min hand mot hans kind. Han drar sig inte undan. »Nej, du förstår inte. Jag älskar dig inte längre.« »Men du …«, försöker jag, »men du …?« Han vrider på sig lite. Som om det blir obekvämt. Jag drar bort min hand. Vill inte tränga mig på den person jag känner bäst och mest i hela världen. Min bästa vän. Min älskade. Han som vet allt som ingen annan vet om mig. Jag kan göra vad som helst, för det här är inte allvarligt, det går att ordna till. Jag kan. Per vänder huvudet mot mig. Knappt. Hans gröna ögon är fortfarande någon annanstans. Långt borta där han säger att kärlek som klistrat ihop oss till en helhet inte räcker till. Jag lägger försiktigt en bro över ravinen. »Jag kan ändra mig«, säger jag så att det inte ska höras. »Jag tror inte det«, säger han stilla, utan att se på mig. 9
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 9
2010-07-16 15.10
Kärlek väljer inte ett barmhärtigt slut för att spara lidande. Kärlek rinner bort, dunstar, förvandlas till osynlighet för den som ej är värd att älska. Tar du din kärlek ifrån mig så dör jag. Jag kan ändra mig, jag måste ändra mig. Det är vad äktenskap handlar om. Kompromisser och att utvecklas tillsammans. »Jo, jag kan det. Jag kan ändra mig.«
2. Våra roller har alltid fallit sig så självklara. Aldrig dryftades de, diskuterades eller ifrågasattes. Jag har alltid tagit hand om flickorna och hemmet. Per har delat det med mig när han uppskattat vad jag gjort. Nya glas i skåpet, nya blommor i fönstren. Jo, han såg sådant. Jag var en mästare på det han inte tyckte var roligt. Jag klarade både barn och hem och jobb, och jag ville det. Det var mina uppgifter. När Elin föddes var det ingen av oss som undrade. Per arbetade, jag var hemma med Elin. Lisa kom snabbt inpå, så jag drog ut på min ledighet från skolan för att vara med dem så länge som möjligt. Per arbetade och gjorde avstamp i sin karriär, fick nytt ansvar, ny arbetsplats och kom hem och berättade, delade med sig. Han var hemma några extra veckor under somrarna och en gång tog han ledigt så att jag kunde resa bort i tre dagar. Jag bokade in mig på gulmålat pensionat med vita knutar och spröjsade fönster vars glas förvred det jag såg utanför. Pensionatet låg vid havet och jag var yr i två dagar. Ingen krävde av mig att gå upp eller mata eller tvätta barnrumpor. Ingen behövde mig. Jag åkte hem en dag tidigare. Per blev glad att se mig och var så trött av att inte få sova ordentligt på nätterna. Jag var där jag hörde hemma och jag la min man i vår säng, drog tyst igen dörren och tog ut flickorna i parken. En gemensam tillfredsställelse. Så gjorde vi alltid. Hjälpte varandra. Någon sa att jag var fast i en kvinnofälla. Vad för fälla? Jag älskade min roll. Jag fann den allra största glädjen i att se till att Per hade det bra. Han har alltid kommit först. Ja, vid sidan av barnen då. 10
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 10
2010-07-16 15.10
Han har ju sagt det så ofta. Sagt att han är så lyckligt lottad som har en kvinna som fattar, och han berättade för sina vänner och kollegor. Och de menade att han kunde skatta sig lycklig, för de fick gå upp på nätterna och sitta hålögda på kontoret dagen därpå. Dricka Red Bull för att klara sig genom konferensen. Hälla i sig kaffe för att fixa presentationen för styrelsen. Per älskade mig för det. Han sa det ofta. Att han älskade mig så för att jag var en sådan fantastisk fru. Annars hade han inte kunnat ta det nya jobbet med en lön som gjorde att vi hade det så bra som vi kunde önska. Inte utan mig. Det ska vara han och jag för evigt. Tillsammans. I äktenskap måste man kompromissa, tänker jag och ligger så stilla att jag glömmer bort att andas. Jag kan bli mer älskansvärd. Jag vet det. »Mamma! Vi har ingen mjölk och jag vill ha O’Boy!« Verkligheten sliter upp det som inte känns på riktigt. Lisa ropar från köket och Per rycker till. Nej, gå inte, tänker jag. Jag kan åka och köpa mjölk. Ligg kvar. »Pappa kommer«, ropar Per och river sönder allt som skulle ordna sig om jag lovade att ändra på mig. »Jag kommer!« Gå inte. När han sitter på sängkanten med ryggen mot mig och jag ligger kvar säger han: »Du får tänka på det. Hur du kan ändra dig.« Sedan går han. Från köket hör jag hur Lisa klonkar med en sked mot en kopp. Jag har familjens öde i mina händer och inte kan jag slå sönder allt. Jag vet ju vad han menar, vad han syftar på. Det som han kommenterat allt oftare på senaste tiden. Saker hos mig som han inte tycker om längre. Men förut. När vi träffades var jag bäst på allt. Jag var vackrast och mest fantastisk. Han fick mig att glöda när han med varma ögon sa att han tyckte att jag var så underbar. Jag brann, för att han tände varje del i min kropp. Jag brann, för att han tyckte att jag var en fläkt, en levande kvinna som var orädd. Han sa att han var den lyckligaste någonsin. Plötsligt inser jag att det han sagt den senaste tiden har varit utan 11
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 11
2010-07-16 15.10
värme. Plötsligt, likt ett överfall, en hemlighet som hånskrattar mig i ansiktet, inser jag att jag inte har lyssnat. Bara klampat på. Inte angeläget försökt förstå och inte uppmärksamt lyssnat när hans kommentarer följts av syrlighet som jag försökt att inte fästa mig vid. Det blir ett kallt hål i magen när jag tänker på hur många gånger jag hört att han vill att jag ska tona ner mig. Bett mig att inte vara så yvig. Sagt att han tycker att det är jobbigt att jag pratar för högt ibland, att jag blir arg för lätt. Bett mig att inte prata om sådant jag inte vet något om, bett mig att tänka efter före, inte fara iväg. Inte bara fara iväg. Det kliar på mina armar och jag vet att jag försökt. Jag har ansträngt mig och blivit bättre. Försökt att reflektera. Han tyckte att jag borde reflektera över mitt beteende. Han sa så. När han säger så har han rätt för hans röst är saklig. Han har tänkt efter och kommit fram till något som är viktigt. Och han fladdrar inte runt som jag gör när jag ska säga någonting som är viktigt. Han är kontrollerad. Lugn och övertygande. Jag pladdrar. Jag är irriterande, högljudd, yvig. Och jag pratar för mycket, för högt. Planerar utan att fråga, hittar på utan att kolla av, överraskar utan att tänka efter. Tar plats utan att ta hänsyn. Han kommer inte tillbaka till sängen. I köket hör jag min familj och allt kunde ha varit som vanligt. Jag kliver upp och möter honom i köket men ändå inte. Famnar barnen med godmorgonkyssar och han och jag tittar inte på varandra när vi går parallellt genom kök och badrum som har tillval av klinkers från Italien och golvvärme. Vi går om varandra och förbi för att inte göra oss illa på vass luft, en atmosfär som är utan syre att dra lätta andetag i. Ingenting sägs av någon och blickar undviker varandra för att ingen ska riskera att behöva säga ett ord. Jag fyller tomrum som är vakuum med ett program på teven i köket. En överlevande och oändlig såpa som fladdrar genom ansiktslösa intriger. Per sitter i ett annat rum och också han har fyllt ut det ordlösa med teven. Det skulle kunna vara som vanligt och vi skulle 12
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 12
2010-07-16 15.10
kunna tas för ett par där någon snart ropar »vill du ha lite kaffe?« När jag närmar mig den jag älskar så högt snubblar jag på taggtråd. Jag kommer inte nära och jag vill inte vara nära när jag famlar för att inte göra fel, säga fel. Vara fel. Med pincett och förstoringsglas petar jag runt i mig själv och rannsakningen stoppar ner så mycket i min hals att jag mår illa. Jag ser enfalden hos mig själv där jag blint valsat runt i min egen verklighet, i ett äktenskap, i tron att allt är lycka. Utan att stanna upp och fråga eller se mig omkring. Det är ditt ansvar nu, din dumma åsna. Det är du som får se till att ställa det här tillrätta. Jag kliar och river på insidan av mina armar. Det känns som löss som kryper upp mot armhålorna och jag vet att jag måste ordna allt. Utan honom är jag ingenting, utan Per har jag ingen familj. Det jag lever för och andas. Senare, när dagen kommit halvvägs, kommer Lisa in i köket och inte långt efter henne studsar Elin. »Mamma! Får vi följa med Isabelle och hennes mamma till badstranden, säg ja ja ja ja? Vi får för Isabelles mamma!« Båda ropar på samma gång. Studsar i glädje över vårsol och badstrand. Jag vill inte att de ska gå för om de går blir det bara jag och Per. »Du kan också följa med«, säger Lisa till mig. »Älsklingshjärtat, jag stannar hemma, men det är klart att ni ska åka. Jag behöver handla och ordna med middag. Och städa undan lite.« Jag behöver samla mig, vara nära. Tanken ligger och kryper på insidan och försöker höras i den overklighet jag hamnat i. Du måste vara hemma och vaka så att din familj inte faller sönder. Per kanske vill göra något när han tittat klart på teve, tänker jag. Då kan jag inte vara borta. Jag måste vara hemma. Han kanske vill prata då, senare. »Vi går till dem nu för de sa att vi skulle komma om vi fick och jag har lagt ner två handdukar som vi kan sitta på, kan vi få lite kakor med oss? Snälla?« Elin, som är så stor och så klok. Hennes hand 13
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 13
2010-07-16 15.10
nuddar min arm som fortfarande är svettig och kliar och allt är värt att kämpa för oavsett vad som krävs. Jag petar ner en rulle med Bragokex i hennes rosa väska som är full av två nerknölade handdukar. Jag tar varsamt upp dem, viker och lägger tillbaka. »Kexen ligger underst nu, gumman. Så de inte ramlar ut. Här är två Festis också, vilken tur va? De är kvar från din utflykt förra veckan.« »Ja, åh, tack! Var är pappa?« »Han tittar på teve i vardagsrummet. Spring och säg hej då till honom.« Två blommiga klänningar guppar i lycka till vardagsrummet och jag hör hur de hoppar upp på sin pappa och jag hör hur han säger oj, ta det försiktigt, det där gjorde lite ont. Och så tänker jag att han nog inte tycker att de ska bada alls, att det är alldeles för kallt så här tidigt. Kanske jag måste förklara. Att de bara ska doppa fötterna. När söndagen i vårt hus blir utan barnen finns ingenting som neutraliserar och jag känner att jag saknar dem, att jag vill därifrån, att väggarna kryper för nära mig. Men jag måste stanna. Jag måste vara nära. Jag vinkar så käckt jag kan till Isabelles mamma som heter Marie. Flickorna bär med sig meddelandet om att jag behöver vara hemma och städa en av de första vårdagarna i maj. »Vart skulle tjejerna?« Per kommer ut i köket och han ser trött ut. Han har fortfarande morgonrocken på sig. »Till badet med Marie och Isabelle«, säger jag och vänder mig om. Spisen är ren och bänken är avtorkad. »Jaha.« »Vill du ha lite kaffe?« »Nej.« »Vad vill du äta i kväll, jag tänkte åka och handla?« »Jag äter borta. Jag åker och spelar en runda. Äter på klubben, det blir så sent i alla fall. Klockan är redan tre.« »Men jag kan göra lite risotto med kyckling?« Det vet jag att han tycker om. »Eller köpa ett par bitar oxfilé så kan vi äta bara du och 14
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 14
2010-07-16 15.10
jag när flickorna gått och lagt sig, vi kan ju ta lite vin också?« För mer än allt annat tycker min man om oxfilé. Med potatisgratäng, tänker jag och funderar hastigt på om jag har grädde och lök i kylen. Jag ser på honom och ler. »Tycker du att vi har råd med det? Oxfilé?« Det blir hårt och kallt. Mina armar kliar. »Ja, eller, jo, men vi kan ta något annat också.« Jag trevar i något som plötsligt känns som en fälla jag inte visste fanns. »Det är sådant här jag inte klarar av.« »Vadå?« säger jag och tänker att jag struntar väl i vilken mat jag äter, det var ju för din skull. »Men du gillar ju det, jag tänkte att du ville ha det?« »Det spelar ingen roll. Det här är ett perfekt bevis på att du inte tar ansvar för ekonomin. Du spenderar hit och dit, köper kläder till barnen fast det absolut inte behövs, köper prylar så jag blir galen och nu, det här är så jävla typiskt, tycker du att vi kan käka mat för flera hundra spänn! Du far iväg utan att fundera ett skit på vad jag vill och tycker och så har det alltid varit och jag är så jävla trött på det. Trött, och så less på att du ska hitta på sådant här och sen komma och försvara ditt korkade beteende med att du gör det för mig. Skitsnack. Hade du lyssnat så hade du fattat att du inte gör ett skit för mig. Inte ett jävla dugg! Hade du hunnit lyssna på mig så hade du kanske föreslagit korv med mos så att jag inte ständigt behöver gå runt med en jävla press på mig när det gäller vår ekonomi.« Jag har ingenting att säga. Vill att han ska gå och stanna kvar. Gå, så att jag får vara ensam med skammen. Stanna kvar, så att jag får förklara allt som blivit så fel. Naken och utan skydd vänder jag mig om och viskar förlåt. Han lämnar mig utan ett ord och när han en halvtimme senare går ut genom dörren med sin golfbag över axeln och säger ett avmätt hej då sjunker jag ner på en köksstol. Jag ville ju bara göra honom glad. Så dumt av mig att inte fatta bättre än så, tänker jag och ser åsnan som borde skjutas. Jag slänger en snabb blick på klockan. Elin och Lisa springer i ett vårkallt vat15
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 15
2010-07-16 15.10
tenbryn och jag har en man som inte kommer hem förrän tidigast klockan åtta. Då har barnen redan somnat. Jag vänder mig om i köket och plockar ut falukorv. De älskar korv Stroganoff och jag kan göra lite vitlöksbröd och duka fint till oss tre. Jag tar min mobil och skickar ett sms: Förlåt. Jag gör korv stroganoff till flickorna och det finns kvar när du kommer hem om du vill ha. Så att han förstår att jag kan. Det är så oändligt tomt i och runtomkring mig när jag häller upp ett stort glas vin, öppnar altandörren och kryper ihop i pinnsoffan. Altanens trägolv är fuktigt och mina fötter blir kalla och soffan som stått ute under tak hela vintern är också fuktig men det känns inte när jag sätter mig. Mina armar håller hårt runt uppdragna ben men längtar efter att hålla om honom och min kropp som är ensam i en hård soffa vill omslutas av hans. Per tycker inte om när jag gråter. Nu hejdar jag inga tårar och de rullar lätt på kinden och det salta blandas med fransk Chardonnay. Jag skriker inuti att det ska inte vara så här. Det var inte så här det skulle bli. Jag sitter länge och väntar på ett svar till min mobil. Och jag mår så illa när magen vänder upp och ner på det som redan är i kaos.
3. Jag rycker till av telefonen inne i köket och reser mig så hastigt att vinet skvalpar ut på soffdynan. Svär tyst över min klantighet, torkar av mig mot jeansen och ställer hastigt glaset på altangolvet och springer in. »Hallå?« »Hallå? Svarar du bara hallå?« »Näe, jomen jag trodde att det var Per …« »Jaha, var är han då?« »Spelar golf.« »Igen? Han var ju ute i förrgår?« »Ja, vadå?« 16
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 16
2010-07-16 15.10
Jag märker att jag är kort i tonen, jag är inte så jätteförtjust i att min bror jämt ska kommentera Pers golf. Golfen är viktig för honom och Per är viktig för mig. När han varit ute och spelat vet jag att han kommer hem och är nöjd. Och oftast gladare än han var innan. Han har sagt det så många gånger, att han behöver sin golf, som ett luftrum, ett andningshål från ett jobb som är stressigt och som kräver mycket av honom. »Men han spelar ju för fan minst två rundor varje helg och lämnar dig med tjejerna. Du måste tänka på dig själv också.« »Jag gör det.« »Visst.« »Är allt bra med er?« Jag lägger om kursen. »Jo, det är jättebra. Saga och Gustav har varit lite sjuka men jag och Annika har klarat oss. Hur är det med er?« »Det är bra.« »Nej, det är det inte, Lotten, jag hör det. Vad är det?« »Jo då, det är bra. Allt är bra. Flickorna har åkt till badet en stund, med en kompis, och jag har fått lite tid för mig själv här hemma, det är jätteskönt.« Säger jag och sväljer. Visst kan jag vara ekonomisk? Jo, det kan jag, tänker jag och hör min bror i andra änden: »Har det hänt något?« »Nej, Hasse, ingenting har hänt. Säkert.« För inget har hänt. Det här är övergående. Det blåser förbi. Och jag har koll på pengarna. Jag behövde inte föreslå oxfilé. Det var dumt av mig. Oansvarigt. »Är jag slarvig med pengar, tycker du?« »Njae, näe, det tror jag väl inte. Du är generös, det är du. Delar med dig.« »Jamen, är jag oekonomisk?« »Jag vet inte! Kanske. Du köper det du vill ha om du kan och ja, du är generös. Men ni har ju pengar.« »Per tycker att jag är slarvig med pengar.« »Jaha, det är det som ligger och gnager min lilla söta syster.« Hasse skrattar. Det är ingenting att skratta åt, Hasse, vill jag säga men det gör jag inte. 17
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 17
2010-07-16 15.10
»Haha, näe, jo, kanske«, får jag ur mig. Med en klump i halsen. »Men lyssna, ni har pengar och då är det ju en annan sak. Problemet för Per är ju att han inte är lika generös som du. Han är ju snål.« »Nej, det är han inte. Han är bara ekonomisk. Det är tur att han har koll för jag har det inte«, säger jag. »Delar ni på pengarna?« »Vi lägger ihop allt.« »Fattas bara annat. Du var ju hemma med barnen i fyra år och under de där åren fick han väl jobbet på Åhléns och sedan på NK? Och vad tjänar han nu? Bort emot sjuttio per månad va?« »Jo.« »Ja, och du fick väl inte så jävla fet lön när du började jobba, en lärarlön smäller väl fortfarande inte så högt?« »Nej, men sluta nu, Hasse. Du är inte rättvis.« »Jo, det är jag. Försvara honom inte jämt. Det spelar ingen roll vad du säger, att du ville vara hemma och bla bla bla. Jag har hört det där, men det hade varit annorlunda om Per hade klivit fram och tagit sitt ansvar, men han är inte sådan och jag kan inte fatta det egentligen, tiden jag var hemma med ungarna var ju den bästa! Och Annika kunde gå tillbaka till jobbet blixtsnabbt utan att tappa bort vare sig tjänst eller lön.« »Jamen, nu var det ju inte så, Hasse«, säger jag och hör att jag ofrivilligt suckar, »min tjänst hade försvunnit även om jag inte hade varit hemma med barnen. Jag hade nog blivit utan jobb ändå.« »Lotten. Lägg av. Det hade du inte alls. Du hade fått tjänsten som biträdande rektor. Det vet du. Nu blev du utmanövrerad bara för att det är lättare att peta bort en som är mammaledig skitlänge än en som inte är det. Och Per hade visst kunnat vara hemma. Det vet du också.« »Han vet att han har chans att bli VD, det är hans mål och då kan ju inte jag sabotera det och förresten hade han inte gillat att vara hemma.« När vi lägger på luren känner jag att jag saknar att inte ha honom 18
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 18
2010-07-16 15.10
närmare. Min långa, starka bror med de bredaste axlarna i familjen och sitt långa ljusa hår. Jag vill säga det till Per, att jag inte är slarvig. Att jag bara är generös. Jag vill berätta för honom och jag vill att han ska lyssna. Intressera sig för hur jag tänker. Så otillgänglig är möjligheten, fastän den är så enkel. Att förklara för sin man att jag inte menade så som han trodde. Att jag bara ville göra honom glad. Som här hemma, tänker jag och ser mig omkring när jag avslutat samtalet med Hasse. Han som älskar espresso, han blev så glad när jag köpte maskinen. Och kopparna. Det var ju för honom. Jag behöver inte köpa dyr mat och handla så mycket till flickorna. Verkligen inte. Jag kan ändra mig. Flickorna är röda om kinderna och svettiga i sitt mörka tunna hår när vi sitter vid middagsbordet den kvällen. Ett bord dukat för tre. »Mamma, vet du, alla säger att de älskar din korv Stroganoff! Alla som har varit här när du har lagat det säger att den är bäst!« »Mm, den är jättejättegod!« fyller Lisa i och tuggar med öppen mun. »Vad bra«, säger jag och reser mig för att lägga upp till Elin. »Men pappa då?« Elin tittar på mig med lätt förebrående min. »Ja, han kommer. Han är ute och spelar golf men han kommer sen. Så jag sparar lite till honom, det blir väl bra?« Och jag tänker att kanske han inte äter där borta utan att vi kan äta lite tillsammans. Så att jag kan förklara allt. Flickorna tjattrar uppspelt och jag stökar lite på tallriken så att de inte märker att jag nästan ingenting äter. Jag är någon annanstans och resonerar med mig själv och tröstar mig själv medan illamåendet växer. Flickorna får ett varmt bad som är nödvändigt efter kallt fotplask tidigare på dagen. De ömsom pratar i mun på varandra, ömsom bråkar om vem som inte vill sitta närmast kranen för där är det mest obekvämt för man sitter på proppen som inte alls är skön att sitta på, säger Lisa. Jag makar lite på hennes kropp och lägger en av alla 19
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 19
2010-07-16 15.10
färgglada svampar över proppen och säger nu, sätt dig fort, så känner du inte proppen. Nu är det mjukt. Och bad blir tvätt och tvagning och schampo i ögonen och det blir några korta filmer med Tom & Jerry som i mitt huvud blir splittrig värk av högljudda och skräniga röster. »När kommer pappa?« frågar den kloka Elin när hon ligger på huvudkudden med hår som nästan har torkat. »Snart, gumman.« »Jag vill att han ska säga god natt.« »Det förstår jag«, säger jag och stryker över hennes panna, »det förstår jag, men vet du vad han kommer att göra?« säger jag och låter mystiskt hemlighetsfull som om hennes föräldrar redan har planerat allt från första början. »Jo, när han kommer hem, då smyger han jätteförsiktigt in i ditt rum och killar dig lite under fötterna och om du vaknar då så gömmer han sig bakom sängkanten här och piper att han är en liten fågel som inte hittar hem!« Elin skrattar och hennes ögon blänker i fantasins märkliga villo vägar som så fort kan trolla bort allt som inte behöver vara sant. Och jag viftar bort den besvikelse som kunde ha varit flickornas med att de ju ändå sover tungt när han kommer från sin golfrunda. »Mamma«, säger Lisa, »pappa har ett väldigt viktigt jobb, det är därför han jobbar så mycket, han måste det.« Jag ler och nickar. Så är det. Så ägnar vi en stund åt att prata om hur kallt vattnet är på våren och vilken färg på ögonen vi har och Elin vill fläta sitt hår och jag säger att det är för sent på kvällen. Lisa vill hitta en vattenfärg som är precis lika grön som hennes ögon och Elin säger att klockan är för mycket och jag bäddar om mina barn och kysser god natt. Behaglig vardag lägger sig som ett förgyllt täcke över mig och allt känns lätt. Jag är inte ensam, jag är en del av en helhet. En del av ett hem. En familj. Jag hör ihop med Per. Lotten? Ja, Pers fru. Ja, just det, då vet jag. 20
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 20
2010-07-16 15.10
Då slår mig tanken. Den kommer från vardagen och allt det vanliga som jag sedan han formade sin mening lagt undan. Vardagsdetaljer som sjunkit i gyttja. Skit också. Barnen ska ha utflykt i morgon. Med matsäck. Och jag vet utan att titta i kylskåpet att jag inte har någonting hemma. Två små matsäckar är nära att välta min behärskning, för inuti mig ligger jättestora monstret och lurar för att när som helst slå omkull mig. All min kraft går åt till att hålla det borta, inte låta orden riktigt få verkan, låta monstret ligga instängt bakom täta dörrar av behärskning och självkontroll. Pers mobil är fortfarande avstängd och jag trycker bort samtalet som bara leder till hans röst i ett mobilsvar. Ibland ringer jag dit. När jag vet att han sitter i möte. Då ringer jag för att jag vill höra hans röst. Vi skrattade, han och jag, när han spelade in sitt mobilsvar. Han ville att det skulle låta korrekt och felfritt. Jag tyckte att han kunde låta avslappnad och spontan. När han sa »hej, du har kommit till Per på Nordiska Kompaniet, vänligen tala in ett meddelande, ditt namn och vilket nummer jag kan nå dig på, så återkommer jag snarast möjligt«, stod jag och gjorde grimaser och han fick göra om allt tre gånger och den sista gången stängde han in sig på toaletten. Det ekar i hans mobilsvar och jag är den enda som vet att det är för att han satt på vår toa i det stora badrummet med grått kakel och spotlights i taket. Jag ringer ett annat nummer. »Hej, Lou, det är jag.« »Hej, Lotten, hur är det?« »Kan du snälla snälla komma över bara i tio minuter så att jag får åka ner till macken och köpa lite matsäck? Jag har glömt. Flickorna sover.« »Självklart. Jag ska bara dra på mig en något så när anständig klädsel, ligger ju och spanar på Jarl Alfredius i bara underbrallor. Skyndar!« Söta Lou, som alltid ställer upp och som alltid finns. Som alltid ser om mig och flickorna och som så ofta ordnar med nybakta bullar och sockerkakor. Söta Lou, som är änka och som är rak i ryggen och 21
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 21
2010-07-16 15.10
stark som en oxe och liten som en sparv. Lou och hennes man Bengt var de som välkomnade oss allra först. Och hjärtligast. Till området med några villor på en återvändsgata. Och vi valde huset för att det kändes tryggt och grannarna blev fort bekanta ansikten och grannsamverkan inbegrep allt det grannsamverkan från allra första början var menad som. Lou och Bengt kom in med en flaska vin samma kväll som flyttbilen äntligen lämnade parkeringen och vi två satt bland hundra miljoner flyttkartonger. Och Elin, som bara var ett och ett halvt år, hade somnat på en madrass i det som skulle bli hennes alldeles egna rum. En röd Chianti dracks upp alldeles för snabbt och jag skålade i vatten när vi berättade vilka vi var och om Elin och om ett annat barn som just blivit till och som bara var en liten fjärt inne i min mage. Och vi berättade om hur vi träffats, för Bengt undrade, och om vårt romantiska bröllop i Paris. Och Bengt gick över till konjak som Per hittade i en kartong märkt med »barskåp« och när han druckit ur plastmuggar som vi låtsades var konjakskupor berättade han om sin prostatacancer och hur det nog skulle ordna sig ändå. Sex månader efter den kvällen dog Bengt, och Lou låste in sig i sitt hus. Jag tänkte då, när jag, utan att ha blivit ombedd, vattnade Lous och Bengts rabatter och i ögonvrån såg hur de ständigt nerdragna persiennerna hastigt rörde sig, att det ändå var underligt att ett hus kunde se så välkomnande ut och att en syrenhäck och en stor magnolia kunde blomma så vackert när huset hyste en kvinna som var så förtvivlad att hon vägrade öppna dörren. Lou syntes inte till den sommaren. Varje dag la Per vår tidning utanför hennes dörr och några gånger köpte jag en blomma och ställde på trappan. Lou var den enda grannen i området som jag brydde mig om, och förmodligen var det ömsesidigt. Per kommer med skymningen. Efter att jag och Lou hunnit småprata, efter att jag varit på macken och köpt köttbullar, Festis och äpplen. 22
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 22
2010-07-16 15.10
»Har tjejerna somnat?« frågar han när han smäller ner sin stora golfbag i vårt klinkergolv i hallen. »Ja«, svarar jag. »Hej, har du haft det bra?« »Jo, visst. Varför har de somnat?« »De var jättetrötta och de ska ju upp tidigt och så … jag har korv Stroganoff, vill du ha lite? Jag kan värma?« »Nej, jag åt en kycklingsallad på klubben. En jättegod dressing till, sådan borde du göra. Fan vad gott det var.« Jag uppehåller det vardagliga, enkla i samtalet och frågar vad den smakade och kanske jag kunde göra en sådan dressing om jag visste mer och allt är precis som vanligt om man bortser från att luften är tjock för att han sagt att han inte älskar mig längre. Diskbänken blir mitt stöd och när vi pratar håller jag i mig med en hand. Jag låter Per vara. Vill inte. Eller vågar inte. Han går inte nära mig. Han tar en omväg i vårt kök och det river och svider. Han säger ingenting när han går in till vardagsrummet men hastigt far en känsla av lugn över mig. Så hastigt att jag inte hinner ta fast den och hålla kvar. Per har tagit av sig kläderna och hängt dem över en köksstol och går till vardagsrummet i bara kalsonger. Så gör man inte om man inte älskar varandra. Och man föreslår inte att jag ska göra en dressing om man inte älskar varandra och vill leva tillsammans för alltid, åtminstone till den dag jag gör dressingen. Och när den befängda tanken ändå hunnit skapa en känsla som drar igenom min kropp, dör den för att den är så fånig, och känslan av lugn försvinner igen. Jag vänder mig om mot spisen och känner inga ögon i ryggen. När jag har ställt undan flickornas vattenfärger i skåpet och förberett morgondagens matsäck går jag till vardagsrummet. Teven står på och Per har somnat i soffan och jag sätter mig på kanten. Jag skulle kunna krypa upp intill honom och han skulle stånka lite och maka på sig och låta mig ligga på hans arm och lägga den andra armen runt mig. Sina ben skulle han slingra ihop med mina så att våra tår möttes. Så enkelt. 23
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 23
2010-07-16 15.10
Hans händer som varit överallt på min kropp. Hans armar som hållit mig så hårt och hans långa ben som trasslat in sig i mina, är utan förebråelse. Jag vet hur hans kropp ser ut, vet att han har ett mandelformat födelsemärke bakom höger öra, hur hans hår växer i en flik i nacken och hur han har ett ärr längst ner vid ena skinkan vid ryggslutet. Så väldigt nära är han och jag vet hur han låter när han sover, hur han står när han kissar och hur han ser ut när han är jättesjuk. Men de centimetrar som skiljer oss åt har blivit ett avgrundsdjup. Jag var nästan naken när vi såg varandra första gången och jag visste inte då vad kärlek kunde vara, eller passion. Jag ler omedvetet. Tanken tar mig till provrummet där vi möttes första gången. Det var början på något jag aldrig hade varit med om. Vår historia om hur vi träffades har vi berättat tillsammans, med sammanflätade händer. För vänner, för våra familjer, för våra barn. Det var en scen i en film, en romantisk komedi. Men det är länge sedan vi berättade för någon nu. Det är inte lika roligt längre, inte lika speciellt. Vardag tar över och minnen som en gång var sprungna ur romantiska ögonblick drunknar i vardagsgrå slentrian. Jag har fortfarande kvar kvittot som jag fick av honom när jag betalade byxorna. Nu vågar jag inte ta på min man. Inte nudda honom där han ligger i soffan. Jag sitter så tyst jag kan för att inte störa ögonblicket då allt skulle kunna vara precis som vanligt. Han slet upp draperiet till provrummet på H&M där jag stod med musik på högsta volym i mina hörlurar. Han letade efter en ficktjuv och han frågade artigt utanför varje provrum om han kunde få öppna, knackade på träväggar intill varje draperi. Så även vid mitt. Men jag var upptagen med David Bowie. Och med att kränga på och av åtta par byxor. När han drog undan draperiet stod jag med rumpan i vädret och dansade som man gör när ingen ser. Han rodnade men fann sig snabbt. Jag rodnade också och gapskrattade. När 24
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 24
2010-07-16 15.10
en butiksvakt konstaterat att ficktjuven inte fanns bakom ett draperi i något provrum hjälpte han mig att hitta de byxor som passade bäst. Han följde mig till kassan och vi pratade nästan oavbrutet. När jag betalat vände han sig om med kvittot i handen och när jag fick det av honom lät han sin hand dröja kvar vid min tillräckligt länge för att det skulle gå stötar genom min kropp som jag skulle minnas länge. På kvittot stod hans nummer och ring! Jag ringde samma kväll och den natten flöt vi ihop i en helhet som skulle få allt annat att blekna. Nu säger han att den kärleken som fann sin början i ett provrum på H&M på Hamngatan i Stockholm är slut. Den första natten då vi älskade gång på gång, om och om igen. Då var det här lika långt bort som vett och sans. Den natten som alla andra nätter i en evighet som var självklar prövade vi allt och varandra med ömma fingertoppar. Utan sekunders tvivel. Utan ögonblicks tvekan. Så lätt kunde det vara att radera avståndet hans ord skapat om jag bara försiktigt la mig vid hans sida. Som förut. Kanske det hade gått för några dagar sedan, innan han sprängde mitt liv. Men inte nu, inte i tomrum mellan två drömmar. Han kommer in i sovrummet när klockan är strax efter tio och han tittar på mig och jag ler. Han frågar om jag verkligen måste ha lampan tänd. Jag släcker hastigt och säger att jag precis skulle somna. Det kunde ha varit sant.
4. »Vet du att i dag ska vi på utflykt och vi ska ha matsäck och jag vill ha Kexchoklad och Festis och kex med sylt mellan, mamma, snälla, kan jag få det?« »Mm«, svarar jag, vänder mig om och ser på klockan – halv sex – »du kan få nästan allt det där, hjärtat, men gå och lägg dig lite till. 25
Stielli 1 korr_mb_20100716.indd 25
2010-07-16 15.10