Tack till Längmanska kulturstiftelsen samt
Institutionen för film och litteratur, Linnéuniversitetet, för stöd till denna utgåva.
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 44962
ISBN 978-91-44-15662-0
Upplaga 1:1
©Författarna och Studentlitteratur 2022 studentlitteratur.se
Studentlitteratur AB, Lund
Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co
Formgivning omslag: Annika Lyth/Lyth & Co
Omslagsbild: Dan Borg, »Naturlära«
Printed by Eurographic Group, 2022
Introduktion
Ekokritik E n är E tt såväl kritiskt som kreativt perspektiv som arbetar med miljö- och hållbarhetsfrågor. Det introducerades för över 30 år sedan och har efterhand hunnit bli både etablerat och vuxit i aktualitet, inte minst eftersom den oroväckande skugga klimat förändringarna kastar över vår tid djupnar. Syftet var från början att studera »naturen i litteraturen«, men denna lite svepande första ekokritiska inriktning har vidgats betydligt och ekokritiken idag har utvecklats till en mångfald av specialiserade inriktningar som studerar litteraturens – men även andra mediers – berättelser, representationer och relationer. Ekokritiska perspektiv inspireras av såväl indigena 1 och sociala som postkoloniala studier, inbegriper ekonarratologi, djurstudier, makt- och rättviseperspektiv men sträcker sig även mot ekokritiskt orienterad konsumtionsfilosofi, biokulturella perspektiv, empiriska receptionsstudier, affektstudier, kulturekologi och intermedial ekokritik – bara för att nämna några områden.
Ekokritiken har alltså utvecklat en bred palett av kunskapsteoretiska, ontologiska och etiska frågeställningar och med detta följer en mångfald av metoder, vissa kulturkritiska, andra mer experimentella, empiriska och kreativa. Det finns ett tydligt sökande efter nya sätt att studera litteratur och andra texter med ett etiskt, miljöinriktat förhållningssätt med syftet att öka våra möjligheter att nå en hållbar och ekologisk framtid.
Ekokritiken är ett vetenskapligt perspektiv med en grundhållning där forskaren ställer vissa slags frågor som ofta handlar om natur, miljö, planetär överlevnad, samspelet med det mer-än-mänskliga och liknande. Ett studiematerial är således inte »ekokritiskt« i sig. En litterär text kan vara mer eller mindre fokuserad på miljöfrågan, men det är det applicerade perspektivet som är ekokritiskt, inte objektet – texten. Alla slags litterära texter kan därför läsas med någon ekokritisk ingång förutsatt att forskaren intresserar sig för ekokritikens frågor, på ett likande sätt som en genusstudie kan appliceras på alla texter, inte enbart på dem som uttryckligen tematiserar förhållandet mellan könen. Ekokritikens studieobjekt hämtas idag också från andra medier som konst, film, reklam och icke-litterära texter, exempelvis myndighetsdokument eller populärvetenskapliga texter.
Några vanliga uppfattningar om ekokritikens historia är att fältet har vuxit fram i vågor (Buell 2005), att ekokritiken introducerades med bildandet av Association for the Study of Literature and Environment (ASLE) i USA i början av 1990-talet och att fältet mognat fram enligt något slags stadiemodell gemensam med andra nyetablerade teoretiska perspektiv (Glotfelty 1996: xxii ff.). Sättet att beskriva den historiska utvecklingen är delvis hämtat från Elaine Showalters karaktäristik av genusfältets framväxt i A literature of their own (1977). Men såväl vågmetaforen som stadietänkandet har visat sig vara problematiska (Gaard, Estok & Oppermann 2013: 4). Det ekokritiska fältet har vidgats i sådan omfattning att vågmetaforerna inte på ett rättvisande sätt kan beskriva den komplexitet av inriktningar som också inkluderar miljörättvisa , klass, kön och postkoloniala ämnen vilka efterhand har tillkommit och skapat förgreningar inom fältet (Hiltner 2015: 131). Snarare än en rad vågor som avlöst varandra är ekokritiken ett hus, som år efter år byggts upp till att innehålla många rum med god utsikt åt flera håll, eller, om man föredrar en mer organisk metafor, en skog, som växt fram med många stigar som löper kors och tvärs, och på vars vägar numera inte bara litteraturvetare färdas.
Ekokritik och metod
Den som letar efter publikationer om metod och metodiska problem inom samtida litteraturvetenskap gör inga stora skördar.2 Inte heller får den student som tar en litteraturvetenskaplig kurs i »teori och metod« sig mycket till livs. Den övervägande delen av sådana kurser på högskolenivå brukar som regel ägna sig mer åt genomgångar av olika teoretiska inriktningar snarare än metoder. Ibland framförs till och med åsikten att metod överhuvudtaget inte existerar. »Litteraturstudier, förstått som arbetet med att läsa, har ingen metod«, 3 skriver till exempel Toril Moi, och fortsätter: »Oavsett om jag gör en postkolonial eller en feministisk eller en psykoanalytisk läsning, så gör jag metodologiskt samma sorts sak: jag läser«4 (Moi 2017: 178).
Inom mer empiriskt inriktade grenar av litteraturvetenskapen, som litteratursociologi, receptionsstudier, historisk-biografisk forskning med mera, torde förvisso metodologi vara en levande och medvetandegjord del, åtminstone omsatt i praktik och utbildning. Den uppsatsskrivande studenten med en litteraturkritisk ansats finner sig dock ofta handfallen inför den av uppsatsmanualen föreskrivna rubriken »Metod« och plitar pliktskyldigast ner något om komparation eller närläsning.
Längre tillbaka i tiden var läget ett annat. Inte minst på 1960och 1970-talet utkom flera skrifter med titlar som Litteraturhistoriska argument: Studier i en vetenskaps metodpraxis (Linnér 1964), Litteraturvetenskap: Nya mål och metoder (Hallberg 1966), Litteraturforskningens mål og midler (Møller Kristensen 1967), Mål og metoder i litteraturforskningen: Dokumenter fra norsk litteraturdebatt (Hoftun & Tobiassen 1969), Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen (Gustafsson 1970; rev. utg. 1974) och Litterær metodelære: Metoder i dansk litteraturforskning efter 1870 (Jørgensen 1971).
Den närmaste anledningen till detta rika utflöde av metoddiskussioner torde ha varit den kritik mot den traditionella litteraturforskningens metoder (den historiska, biografiska, psykologiska och
sociologiska) som framfördes från nykritiskt håll – inte minst formulerade i René Wellek och Austin Warrens inflytelserika Theory of literature (1949). Denna ifrågasatte starkt litteraturvetenskapens förmåga att utifrån dessa perspektiv göra rättvisa åt »analysen, beskrivningen och värderingen av ett litterärt verk« (Wellek & Warren 1967: 99; Jørgensen 1971: 44). Mer generellt kan metoddiskussionerna under 1960- och 1970-talet också ses som ett första uttryck för den litteraturvetenskapens »kris« vilken under dessa årtionden och framåt kom att prägla det akademiska klimatet, där de äldre, »empiriska« förhållningssätten såg sig hotade av inte bara nykritiken utan ett alltmer vidgande spektrum av »teoretiska« inriktningar, med stark skepsis gentemot all tro på någon form av objektivitet, positivism och möjligheten av att uppnå sanning genom vetenskaplig forskning (Hyltén-Cavallius 2018: 16–19; Gustavsson 2005)
I och med att rationell, logisk och redovisningsbar metod utgör själva grundbulten i det vetenskapliga sökandet efter sanning faller det sig naturligt att intresset för metodologi och metoddebatt svalnade sedan »teorin« vunnit slaget över »empirin« och kom att dominera den litteraturvetenskapliga diskursen. Vad som blev kvar av metod var en eller annan variation på Mois lakoniska »jag läser«.
Ekokritiken kan betraktas som ännu en, sedan 1990-talet, utsprungen gren på teoriträdet, men vad som i stort skiljer ekokritiken från sina teoretiska syskon är dess, åtminstone initialt, nära koppling till naturvetenskaperna. I mångt och mycket var den från början en reaktion mot vad som uppfattades som en alltför långt gången abstrahering och distansering från den fysiska verkligheten, bland annat inom poststrukturalismen. »Det är inte språket som har ett hål i sitt ozonlager«, som Kate Sopers så ofta citerade uttalande löd (Soper 1995: 151). Även om ekokritiken alltmer har kommit att teoretiseras har utgångspunkten, att det finns en värld »där ute« som vi måste ta hänsyn till, kanske i högre grad än inom andra teoretiska inriktningar lett till en metodologisk nyfikenhet – något som inte minst denna antologi vill vara ett bevis på. Hur kan vi närma oss denna värld, som genom vår egen förskyllan håller på att gå oss ur
händerna, förstå den och leva tillsammans med den, på ett vis som inte motsätter sig dess inre dynamik?
Ekokritiker har i kraft av detta i många stycken också varit mer benägna än litteraturvetare i gemen att lämna skrivborden och läsfåtöljerna för att konfrontera de texter de läser med deras omgivningar (se till exempel kapitlen av Brudin Borg, Małecki och Schneider-Mayerson samt Hellström i denna antologi). Inte sällan lånas eller diskuteras även metodologi och metodiska grepp från andra vetenskapsgrenar (se återigen Małecki och SchneiderMayersons samt Hellströms kapitel, men även Wingård samt Bruhn och Salmose), men mycket kan likväl fortfarande ses som liggandes inom det Moi karakteriserar som »läsning« (i denna antologi representerat av Lindbo, van Ooijen, Lönngren, Björck och Billing). Att »läsning« inte skulle innehålla en metod kan dock ifrågasättas, och ett av syftena med denna antologi är också att visa på de metodiska aspekterna av just ekokritiska »läsningar«.
Enligt Svenska Akademiens ordbok definieras »metod« bland annat som »mer l. mindre systematiskt l. planmässigt l. regelbundet tillvägagångssätt l. förfarande vid lösandet av en (vetenskaplig) teoretisk uppgift«. Att anlägga en viss metod är således att göra en rad val i förhållande till ett specifikt syfte; att göra si men inte så. Forskaren måste bestämma vad som ska forskas på, varför och hur, och så nära sammankopplade kan frågan om forskarens vad (arbetsområde), hur (förfaringssätt) och varför (syfte) sägas vara att de i själva verket är oskiljaktiga. I sin Litterær metodlære benämner John Chr. Jørgensen i linje med detta alla tre delarna sammantagna som metod, snarare än enbart hur-frågan för sig (Jørgensen 1971: 13 f., passim).
Även om man inte vill gå med på en sådan sammansmältning av hela forskningsprocessen till metod bör man hur som helst beakta argumentet att metod, när det till exempel handlar om analys av ett litterärt verk, huvudsakligen kan handla om en eller båda av två saker (se Jørgensen 1971: 25): disposition, det vill säga i vilken ordning man gör saker (eller väljer att presentera dem), och redskap, vilket avser de verktyg undersökningen genomförs med. Verktygen kan vara av
teknisk art, som statistiska kalkyler, enkäter, digitala hjälpmedel och så vidare, men de kan också vara rent intellektuella. Teoretiska begrepp är av den sistnämnda typen, med hjälp av vilka forskaren gör något med texten. Beroende på vilka teoretiska begrepp vi väljer kommer olika delar av texten att hamna i förgrunden medan andra inte uppmärksammas. En feministisk läsning och en postkolonial av ett och samma verk blir inte identiska bland annat av den orsaken att forskaren väljer och applicerar olika uppsättningar av teoretiska begrepp att bearbeta texten med, vilka ligger i linje med det syfte som ska uppnås. Att analysera med makro- och mikroskopiska skalor eller geologiska temporaliteter för ögonen (som Billing gör i sitt kapitel) fokuserar texten, bilden, filmen eller vad det än är på ett annat vis än att lägga uppmärksamheten vid materiell eller icke-mänsklig agens (som Lindbo, Lönngren, Björck och Brudin Borg på olika vis gör).
En teori är förvisso inte en metod, men den kan appliceras och omsättas som en del av en metodik. Vi gör mer än bara »läser« när vi läser, och att göra sig medveten om de val som varje läsning eller annan litteraturvetenskaplig undersökning med akademisk ambitionsnivå involverar är vad den här antologin vill uppmuntra till. Det må vara att vi inte på många områden kan påvisa vetenskapliga metoder, i meningen upprepningsbara och fastlagda steg i besvarandet av en viss uppsättning frågor, men det i sig ska inte tas till intäkt för att metodfrågor är irrelevanta inom litteraturvetenskapen eller inte förtjänar att diskuteras. Inte minst har ekokritiken, i sin strävan att förstå relationen mellan representation och värld på ett sätt som inte lyder under den cartesianska delningen mellan medvetande och värld, lett till nya och intressanta ontologiska såväl som kunskapsteoretiska positioner, vilka på flera plan ifrågasätter tidigare vetenskaplig praxis – vilket de flesta kapitel i denna antologi vittnar om.
En ekokritisk, metodologisk tendens, som läsaren genomgående kommer att stöta på i denna antologi, är en uppmaning att utveckla den forskande uppmärksamheten. Uppmärksamhet är en teknik som kan utvecklas till och medvetandegöras som en metod.
Uppmaningen att läsa uppmärksamt inbegriper en implicit kritik av vissa tidigare metodiska förhållningssätt med antropocentriska utgångspunkter. Ett »icke-uppmärksamt« sätt att förstå är en attityd som är ointresserad av att lyssna in den andre, av att upprätta kommunikation eller turtagning. Denna attityd avslöjar lyssnarens vilja till dominans, den tar sig rätten att ta allt retoriskt utrymme och den värderar sitt eget perspektiv högre än den andres. Så har den antropocentriska utblickspunkten i århundranden kunnat bortse från den övriga skapelsen. Flera av författarna i denna bok återkommer i motsats till detta ointresse till vikten av ett uppmärksamt lyssnande och ett förnyat seende som överskrider antropocentriskt grundade förgivettaganden och begränsningar som den antropocentriska blicken skapat (Lönngren). I antologin laboreras med flera förslag på vägar ut, bland annat Timothy Mortons erkännande av det främmande (den märkliga främlingen) (van Ooijen), djurstudiernas respektfulla överlämnande av utrymme till andra levande varelser och deras livsvärldar (Björck) eller genom holistiska kunskapsteorier och metoder som bygger på utvecklandet av just en förmåga till uppmärksamhet (Wingård; Lindbo).
På liknande sätt använder ekokritiken många av litteraturvetenskapens traditionella metoder men uppdaterar dem med en ny attityd, ett nytt syfte, en sökande hållning och nya kontexter. Ekokritiken använder narratologiska metoder, men de är reviderade för att kunna frilägga sådana element i berättelserna som utgjorde äldre läsningars blinda fläckar. Närläsningar är närvarande, men nu med en uppmärksamhet riktad mot det mer-än-mänskliga, det för människan främmande. Dekonstruktionen, den kritiska genomlysningen, ideologi-, kultur- och civilisationskritiken är essentiella, liksom kanonrevisionen. Detta är inga nya grepp, men placerade i den ekokritiska kontexten, där fokus ligger på att förbättra människans relation till sin omvärld, skapar perspektivet ett antal revisioner och nya sätt att utföra undersökningarna som bygger på ett nytt slags uppmärksamhet inför det andra, det icke-mänskliga.
Det har under åren getts ut många ekokritiska teoriöversikter och
antologier, men verk som fokuserar på metod saknas i stort. Eftersom ekokritiken, med sin framåtriktade och tydligt interdisciplinära och kreativa sida, erbjuder såväl förnyelse av äldre metoder som förslag på metodiskt nytänkande tror vi att denna översikt kan vara ett viktigt tillskott som handbok för både forskning och undervisning.
I linje med detta är Ekokritiska metoder en inventering, handbok, karta och kritisk diskussion av de metoder som kan användas inom miljöfokuserade kultur- och litteraturstudier, även om den på intet sätt uttömmer de metodologiska möjligheter som de ekokritiska perspektiven erbjuder. Antologins författare kommer huvudsakligen från litteraturvetenskapen och har alla olika ekokritiska specialiseringar. Men allt fler andra vetenskapsgrenar har också börjat uppmärksamma hållbarhets- och miljöperspektiv som en viktig aspekt av teori och metod och det är vår förhoppning att antologins olika exempel ska kunna inspirera också forskare utanför litteraturvetenskapen. Inte minst visar Billing samt Bruhn och Salmose hur de ekokritiska perspektiven kan appliceras på andra material än skönlitteratur.
Ur pedagogisk synvinkel är det vår erfarenhet att studenter ofta uttrycker en osäkerhet om skillnaden mellan teori och metod och efterlyser tydligare exempel. Även om gränsen mellan teori och metod, som antytts ovan, kan vara hårfin kan förhoppningsvis denna antologi hjälpa till med sådana exempel och förse lärare och studenter med diskussionsunderlag.
Översikt över antologins kapitel
Björn Billings kapitel »Att zooma ut till antropocen« tar utgångspunkt i bland annat den helt nya planetariska insikten som det berömda »blue marble«-fotot gav mänskligheten omkring 1970. Trettio år senare, i den geologiska epok som nu kallas antropocen, utvecklar utanförperspektivet på Jorden ytterligare »produktionen av det planetära«. Billing påpekar att en viktig konsekvens av ett planetärt perspektiv är att hittills välkända, antropocentriska
skalor tenderar att mista sin betydelse, och han frågar: »Hur kan då
ekokritiken närma sig de nya tematiker och gestaltningar som [det planetära] perspektivet aktualiserar? Vilka möjligheter till kulturanalys öppnas? Vilka problem infinner sig?« Billing undersöker detta genom en rad teoretiska argument och exempel. Framför allt visar han på potentialen i utzoomningens metodik genom en analys av å ena sidan filmen The Texas chain saw massacre (1974), och å andra sidan Caspar David Friedrichs målning Das grosse Gehege bei Dresden (1832).
De planetära skalorna aktualiserar inte minst den produktive litteraturvetaren och filosofen Timothy Mortons begrepp hyperobjekt, saker som genom sin spridning i tid och rum utmanar den mänskliga fattningsförmågan . Erik van Ooijen erbjuder i »Att läsa naturlyrik utan Naturen« en bred ingång till Mortons tänkande genom att fokusera på sådana begrepp som mörk ekologi, ambient poetik, hyperobjekt, garn och märkliga främlingar och reflekterar över de litteraturanalytiska, metodiska grepp som dessa kan inspirera till. Medan delar av ekokritiken tenderar att fokusera på litteraturens framställning av verkligheten (litteraturens vad ) understryker Morton framför allt litteraturens form, litteraturens hur. Litteraturens och konstens formspråk kan, menar Morton, utmana de tankesätt som har producerat den ekologiska kris vi befinner oss i: I litteraturens »tvetydigheter och ironier anas en hållning som snarast undergräver vår traditionella syn på naturen«. Morton ser i konsten och litteraturen alternativ till västerlandets allomfattande dikotomi mellan subjekt och objekt (vilket många av denna antologis författare adresserar), och i sitt sökande efter detta har Morton skapat ovannämnda batteri av begrepp och uppslag till analys. Begreppens användbarhet exemplifieras av van Ooijen genom att appliceras på ett antal välkända verk ur den svenska litteraturhistorien.
Amelie Björck visar i »Zoopoetiska och metonymiska läsarter« hur »litterära och kulturella djurstudier kan […] betraktas som en del av det ekokritiska fältet. Den gemensamma utgångspunkten ligger i insikten om att det akuta läget i antropocen kräver en fortsatt och intensifierad uppgörelse med modernitetens kvardröjande antropocentriska kunskapsparadigm.« Även hos Björck har vi alltså att
göra med en kritisk uppgörelse med västerländsk antropocentrism, den människocentrerade uppfattningen av världen. Björck opererar med två analytiska huvudperspektiv inom litterära djurstudier, som inte sällan kombineras. Det första rör representation och rättvisa i litterära djurskildringar, medan det andra fokuserar på formmässiga och poetologiska infallsvinklar på djurskildringar. Båda inspireras av bland andra franska poststrukturalistiska tänkare och av aktivistiska rörelser relaterade till klimatkris och djurrätt. Viktigt för Björcks eget förslag på en djurorienterad läsning är att motsätta sig gängse läsarter, vilka hon karakteriserar som i traditionell mening metaforiska, till exempel att djur i en litterär text tolkas som bild för någonting snarare än individer i egen rätt. Istället föreslår Björck en metonymisk respektive en zoopoetisk läsmetod. I båda fallen handlar det om att öppna upp nivåer i de litterära texterna som konventionell litteraranalys tenderar att missa, vilket hon visar genom en närläsning av Les Murrays dikt »Shellback Tick«. Dikten, menar Björck, »kan […] förnya läsarens förhållande till det lilla spindeldjuret och till sin egen position både som värddjur och medlevande.«
Om Björck för fram metonymin som metodiskt verktyg vid tolkning av det mer-än-mänskliga, tar Johanna Lindbo i sitt kapitel upp metaforen i en förnyad tappning. Lindbo visar hur metaforanalys förenad med ekonarratologi gör det möjligt »att läsa och tolka berättelsers skildringar av miljö och det mer-än-mänskliga utöver traditionella narratologiska beskrivningar av dessa som kulisser eller rekvisita för den centrala protagonisten«. Där den traditionella narratologin byggde på antropocentriska grundmatriser har en rad forskare diskuterat en förnyad (eko)narratologis möjligheter att vidga perspektiv och läsningar till att inkludera mer-än-mänskliga aspekter och berättelser. Detta sker under intryck av bland annat nymaterialism, kognitionsforskning, indigena perspektiv och djurstudier. Framför allt lyfter Lindbo fram uppmärksamhet som ett nyckelbegrepp för att närma sig det mer-än-mänskliga. Genom en analys av Birgitta Trotzigs novell »Ormflickan« visar Lindbo hur
detta begrepp, kombinerat med metaforanalys och andra verktyg ur ekonarratologin, kan omsättas i praktiken.
Det mer-än-mänskliga står också i fokus i Ann-Sofie Lönngrens kapitel. Hon inleder med att påpeka att en effekt av ekokritiken har varit att omdefiniera litteraturvetenskapens korpus. Lönngren är framför allt intresserad av den posthumanistiska delen av ekokritiken, vilket »innebär att vi snarare än att tänka oss ›mänskligt‹ och ›icke-mänskligt‹ som genom tid och rum statiska och oföränderliga enheter bör poängtera den historiska process genom vilken de får sin innebörd, samt också den roll de spelar i distributionen av makt, ansvar och rättigheter inom varje given kontext«. Det mänskliga relateras således till djur, men också till andra agenter i världen, som tidigare filosofiska och litteraturvetenskapliga system oftast har bortsett ifrån. Genom att aktivera kunskapen om det som Lönngren kallar den antropocentriska blicken blir det möjligt, menar hon, att upptäcka nya relationer, nya agenter och nya perspektiv i och utanför litteraturen. Genom en posthumanistiskt orienterad läsning av ett lesbiskt motiv i August Strindbergs En dåres försvarstal ställs tidigare tolkningar mot en förståelse av texten som fokuserar på agens, vilken enligt Lönngren genomsyrar all materia, inte bara levande och medvetna organismer. Detta ska inte nödvändigtvis förstås som en ersättning och avvisning av tidigare perspektiv, men som en kontrapunkt vilken erbjuder nya och utmanande insikter.
Precis som flera av de föregående kapitlen tar Camilla Brudin Borg sin utgångspunkt i ekokritikens strävan efter att förstå relationen mellan människan och hennes omgivning, det mer-än-mänskliga. Till skillnad från övriga kapitel konkretiserar hon dock detta genom att fokusera på »platsen« som en essentiell ingång till litteraturanalysen. Som grund för hennes kombination av ekokritisk och geokritisk metod ligger Henri Lefebvres distinktion mellan abstrakt »rum« och konkret »plats«. Den distinktionen förfinas, bland annat genom att kopplas samman med Michel Foucaults idé kring »heterotopi«, det vill säga avskärmade platser som karakteriseras av en helt egen logik, av egna lagar och regler, och därmed också av helt speci-
fika erfarenheter. Brudin Borg visar på hur dessa begrepp kan omsättas metodologiskt genom att, likt Lindbo, kombinera metaforanalys med ekonarratologiska grepp. Som konkreta exempel används två autofiktioner, där vandringen är både motiv i berättelsen och styrande metafor: Hape Kerkelings I’m off then: Losing and finding myself on the Camino de Santiago (2009) och Cheryl Strayeds Wild: From lost to found on the Pacific Crest Trail (2012). Som ett ytterligare analytiskt steg föreslår Brudin Borg slutligen en ännu mer konkret, rumsorienterad metod, nämligen att »skugga« studieobjektet eller på andra sätt bedriva »fältstudier«. Genom att forskaren förflyttar sig från skrivbordet ut till de platser som omnämns i det litterära verket, eller de platser där en författare har vistats i sitt skrivande liv, kan analysen fördjupas och öppna för nya tolkningsmöjligheter.
Medan de flesta av denna antologis kapitel framhäver att en mer eller mindre direkt uppgörelse med den antropocentriska blicken är nödvändig för människans fortlevnad, har Martin Hellström genom ett antal forskningsprojekt gripit sig an en annan blind fläck inom konventionell litteratur- och kulturvetenskap, nämligen den allestädes närvarande vuxnes blick och det frånvarande barnperspektivet. I sitt kapitel visar Hellström hur det går att undvika »den slentrianmässiga tolkningen som blundar för att även en vuxen uttolkare utgår från sig själv« genom en litteraturanalytisk metod som ger barnen plats i tolkningen av litteraturen. Han låter sig härvidlag inspireras av såväl traditionell receptionsforskning som av barnlitteraturstudier och medborgarforskning. Det »medforskande litteratursamtalet« är inte i sig knutet till ekokritiken, men kan kopplas till litterärt material som direkt eller indirekt behandlar ekokritiska frågor. I detta kapitel ger Hellström en steg-för-steg-anvisning till hur barn och ungdomar kan delta i ekokritiska, litterära samtal, som både kan uppfattas som medforskning och som samtal i egen rätt, vilka kan verka utvecklande för alla involverade, barn som vuxna. En genuint frågande och öppen inställning är här essentiell, och Hellström ger ett konkret exempel på metoden genom ett medforskande samtal han arrangerade kring Julia Hanssons Billie, Korven och havet,
Emma AdBåges Naturen samt Linda Bondestams Mitt bottenliv av en ensam axolotl, alla bilderböcker publicerade 2020.
I likhet med Hellström lämnar W.P. Małecki och Matthew Schneider-Mayerson den enskilda forskarens analysarbete med det litterära verket för att istället interagera med icke-professionella läsare. Till skillnad från Hellström, där målet fortfarande är att framställa en analys av det litterära verket, inriktar sig Małecki och Schneider-Mayerson istället på vad de kallar empirisk ekokritik , där man bland annat undersöker vilken effekt litteratur med miljöinriktade teman har på sina läsare. Genom beskrivningar av tidigare experiment de har genomfört visar författarna hur man med inspiration från framför allt socialvetenskapens kvantitativa metoder kan svara på en rad frågor rörande receptionen av berättande texter med miljötematik. I kombinationen av miljöhumanistiska perspektiv och experimentella metoder finns en potential att bättre förstå hur kultur skapar attityder gentemot till exempel klimatfrågan och hur dessa attityder potentiellt kan hanteras och förändras.
Hur miljöfrågor kommuniceras står även i fokus för Niklas Salmose och Jørgen Bruhns kapitel. Deras utgångspunkt är att det fattas en metod som kan analysera och jämföra miljörelaterade motiv i olika medietyper – en roman med en konstutställning, eller ett stycke tidningsreklam med en dikt. De föreslår därför en sammanslagning av ekokritiken med intermediala studier, som undersöker hur olika medietyper kan kombineras med varandra och hur innehåll och form kan överföras från en medietyp till en annan. Intermediala studier fungerar som analytiskt redskap tillsammans med ekokritiska frågeställningar i det som de kallar intermedial ekokritik. Som exempel analyseras i detta kapitel frågan om framtidens mat, så som den framställs på den populärvetenskapliga hemsidan EAT.org och i science fiction-filmen Blade runner 2049 från 2017.
I Rikard Wingårds kapitel återkommer vi slutligen till den problematik som berörts på flera ställen tidigare i antologin, gällande separationen mellan människa och omvärld (det mer-än-mänskliga) och hur denna kan överbryggas. Med utgångspunkt i kvantfysikern
David Bohm menar Wingård att all sådan separation är en illusion, som i modern tid förstärkts av det moderna vetenskapliga paradigmet och dess metoder, vars grund vilar på att det finns en observatör skild från det som observeras.
Wingård varnar för att även ekokritiska studier kan riskera att missa sitt mål, om de använder metoder som bygger på samma grundantagande och inte aktivt försöker frigöra sig från det. Vad han istället söker är en metod som i sin metodologi utgör en kontrast och ett alternativ till gängse vetenskapliga metoder, och där själva metoden utgör en kritik mot det vetenskapliga paradigmet. Metoden blir på detta sätt sitt eget ekokritiska mål, och de texttolkningar man kan uppnå genom den underordnade, om än fortfarande potentiellt intressanta. Den metod som Wingård tentativt föreslår hämtas från vad Goethe kallade för »omsorgsfull empirism« och som grundar sig i en intensiv och dynamisk iakttagelse av fenomenen. I denna metod, överförd i en litteraturvetenskaplig kontext, finns en potential att öva sig i ett holistiskt tänkande, med kraft att lösa upp illusionen om världen som bestående av separat existerande objekt. Till sist visar Cecilia Åsberg i sitt efterord, som tentativt ringar in en mer-än-mänsklig humaniora, hur vi framledes måste färdas längst vägar som kanske mer handlar om att skapa handling än om att studera meningsproduktion.
Noter
1 Indigenous Science är ett forskningsperspektiv som studerar ursprungsbefolkningars – indigena kulturers – levnadsvillkor och historia. Indigenous Critical Theory förhåller sig till viss del kritisk till grundsatserna för Indigenous Science, och undersöker koloniala maktförhållanden, sociala och filosofiska spörsmål och problemställningar.
2 En av de få nyare studier som kan nämnas är antologin Humanister i fält: Metoder och möjligheter, som bland annat diskuterade litteraturvetenskaplig metodik inspirerad av etnologiska fältstudier (Arping, Ekholm & Leppänen 2016).
3 »Understood as the work of reading, literary ciriticism has no method.« Alla översättningar av citat från icke svenskspråkiga källor är författarnas egna om inget annat anges.
4 »[W]hether I do a postcolonial or a feminist or a psychoanalytic reading, methodologically I do the same sort of thing: I read.«
Referenser
Arping, Å., Ekholm, C. & Leppänen, K. (red.) (2016). Humanister i fält: Metoder och möjligheter. Göteborg: Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet.
Buell, L. (2005). The future of environmental criticism. Malden: Blackwell Publishing.
Gaard, G. (2010). New directions for ecofeminism. Interdisciplinary studies in literature and environment, 17(4), s. 643–665.
Gaard, G., Estok, S. & Oppermann, S. (2013). International perspectives in feminist ecocriticism. New York: Routledge.
Glotfelty, C. (1996). Introduction: Literary studies in an age of environmental crisis. I: Glotfelty, C. & Fromm, H. (red.). The ecocriticism reader. Athens, GA & London: The University of Georgia Press.
Gustafsson, L. (red.) (1970; rev. utg. 1974). Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Gustavsson, M. (2005). Litteraturteorins expansion: Svenska doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap 1976–1975. I: Landgren, B. (red.). Universitetsämne i brytningstider: Studier i svensk akademisk litteraturundervisning 1947–1995. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, s. 451–623.
Hallberg, P. (1966). Litteraturvetenskap: Nya mål och metoder. Stockholm: Natur & Kultur.
Hiltner, K. (red.) (2015). Ecocriticism: The essential reader. London & New York: Routledge.
Hoftun, S. & Tobiassen, R. (red.) (1969). Mål og metoder i litteraturforskningen: Dokumenter fra norsk litteraturdebatt. Oslo: Gyldendal.
Under de senaste åren har ekokritiken vuxit mycket snabbt och många teoretiska positioner har omprövats. Utifrån olika perspektiv både anammar och kritiserar ekokritiken traditionella vetenskapliga modeller vilket har lett till en nyskapande metodologisk mångfald. I vissa fall utforskar ekokritiken mer natur vetenskapligt betonade metoder, i andra fall tänjs gränserna för vad som inom humaniora brukar betraktas som vetenskap.
Ekokritiska metoder introducerar denna metodologiska flora och är en praktisk ingång till ekokritiken. Den har skrivits av forskare från olika forskningsmiljöer och innehåller en rik uppsättning av olika perspektiv och analysverktyg.
Boken lämpar sig väl som grundbok på kurser i litteraturstudier, ekokritik eller kurser där metodologi står i fokus. Boken kan också vara av intresse för dem som vill fördjupa sig i metodfrågor, skaffa sig underlag för diskussion eller hitta inspiration till egen forskning.
Art.nr 44962