9789144133300 by Smakprov Media AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40369 ISBN 978-91-44-13330-0 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Sebastian Wadsted/Lyth & Co Ombrytning inlaga: Karl Stefan Andersson Formgivning omslag: Jens Martin/Signalera Omslagsbild:Shutterstock Printed by EuroGraphic Group 2020

I N N E HÅLL

M E D V E R K A N D E F Ö R FAT TA R E 9 F Ö R O R D T I L L S E R I E N 13 F Ö R O R D 15

1. Inledning

P e r A n de r sson, E va- M a r i e H a r l i n & H e l e na C ol l i a n de r Folkhögskolan i dag

Perspektiv på folkhögskolan

2. Vad är folkbildning?

h e n r i k nor dva l l Inledning

Folkbildning som statligt politikområde

Den organiserade folkbildningens historiska utveckling

Folkbildning som ideal och idétradition

Avslutning

Referenser

3. Vad är en folkhögskola?

A n de r s H a l l qv i s t, L ou i se M a l m s t röm & F i l i ppa M i l l e n be rg Inledning

Några nedslag i folkhögskolans historia

Folkhögskolan som idéburen och idébärare

Folkhögskolans organisering och styrning

Den diversifierade folkhögskolan

Avslutning

Referenser

4. Vem är folkhögskolläraren?

H e l e na C ol l i a n de r , E va- M a r i e H a r l i n & P e r A n de r sson Inledning

Vägen in i yrket – vilka är lärarna på folkhögskolan?

Lärarnas arbetsvillkor

Ett enhetligt statligt uppdrag

Lokala variationer av det gemensamma uppdraget

Yrkesetik

Avslutning

Referenser

5. Vem studerar på folkhögskola och varför?

E r i k N y l a n de r , L i na Rahm & A n dr e a s F ej e s Inledning

Föreställningar om folkhögskolan

Deltagarna i siffror

Varför studera på folkhögskola?   Tre tempus i motiven till folkhögskolestudier   Avslutning  Folkhögskolan som den blinde mannens elefant  Referenser

6. Folkhögskolans pedagogik och didaktik

99   100   106   108   109

113

H e l e na C ol l i a n de r , L ou i se M a l m s t röm & F i l i ppa M i l l e n be rg Inledning

113

Pedagogik och didaktik i folkhögskolans tidigare praktik

114

Deltagarstyrt och demokratiskt – men traditionellt

116

Praktiska och estetiska ämnens betydelse

117

Från landsbygd till stad – nya kurser och nya deltagargrupper  Pedagogiska och didaktiska ideal i dagens folkhögskola

118   121

Bildning, nytta och skapande av en ny biografi

122

Relationellt perspektiv och erfarenhetsbaserat lärande

124

Det dialogiska klassrummet – vikten av flerstämmighet och dissensus

125

Temaundervisning – holistiskt utforskande och autentiska frågor

125

Demokratiska och mobiliserande samtal

126

Inkluderande pedagogik

127

Skilda förutsättningar påverkar pedagogiken

128

Skillnader mellan skolorna

128

Skillnader inom en skola

129

Avslutning

131

Referenser

133

7. Bedömning av kunskap inom folkhögskolan   137 p e r a n de r sson, e va- ma r i e ha r l i n & h e l e na t s ag a l i di s Inledning

137

Centrala begrepp

139

Bedömningsperspektiv – för, som, av och inför

140

Faktorer som kan påverka bedömningen

143

Rättvisa och likvärdighet

144

Bedömning på yrkesutbildningar

145

Validering

148

Regelverk och frihet på folkhögskolan

149

Bedömning på allmän kurs

149

Bedömning på andra kurser

154

SeQF – Sveriges referensram för kvalifikationer

155

Konsekvenser av bedömning

155

Problematisering av bedömning på folkhögskolan

157

Avslutning

158

Referenser

158

8. Utbildningsdesign och kursutveckling inom folkhögskolan: fyra exempel på didaktisk innovation

161

E va- M a r i e H a r l i n, Song - e e A h n & A n de r s H a l l qv is t Inledning

162

Översättning, nätverk och legitimitet

162

Dataspelskursen

166

Integrationskursen

169

Dramakursen

171

Miljökursen

173

Didaktisk innovation: att skapa och stabilisera nätverk

175

Didaktisk innovation och folkhögskolans identitet

178

Avslutning

180

Referenser

181

9. Folkhögskolan i framtiden

183

E va- M a r i e H a r l i n, P e r A n de r sson & H e l e na C ol l i a n de r Inledning

183

Möjligheter

184

Utmaningar

186

Avslutning

190

Referenser

191

FÖ RO R D

Folkhögskolan har funnits i över 150 år. Som en del av den svenska folkbildningen har folkhögskolan i uppdrag att främja demokrati. Den ska ge möjlighet för människor att lära tillsammans med andra och därmed utvecklas både på ett personligt plan och som aktiva samhällsmedborgare. Folkhögskolan är en särskild utbildningsform vid sidan av andra, som erbjuder kompletterande utbildning för personer som saknar behörighet från grundskola och gymnasieskola. Den erbjuder också kurser som ger deltagare möjligheter att förkovra sig inom en rad olika intresseområden, samt viss yrkesförberedande utbildning. På uppdrag av stat och kommun erbjuds även utbildningar för särskilda grupper. Folkhögskolan anordnar därtill kulturprogram som är öppna för både kursdeltagare och allmänhet. Många människor har studerat på folkhögskola. Folkhögskolorna finns spridda över hela landet och varje år deltar över 100 000 personer i någon av folkhögskolans kurser. Trots detta är den allmänna kännedomen om folkhögskolan låg och det finns få studier som fokuserar på folkhögskolans nuvarande verksamhet. En stor del av folkbildningsforskningen är i stället kopplad till folkhögskolans historia och bärande idéer. Med denna bok vill vi därför bidra till förståelsen av folkhögskolan som särskild utbildningsform. Vi vill visa på vad som gör den unik utifrån de förutsättningar som finns, och vi vill lyfta fram några av de aktörer – lärare och deltagare – som är centrala på folkhögskolan. Kapitlen i denna bok har författats av forskare och lärare på Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande vid Institutionen 15

för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet. Majoriteten av dem arbetar på Sveriges enda utbildning för folkhögskollärare och är även involverade i fristående kurser och samverkansutbildningar riktade till lärare och rektorer inom folkhögskolan. Vid avdelningen finns, utöver forskning om vuxenutbildning och vuxnas lärande på ett generellt plan, också Mimer, det nationella programmet för folkbildningsforskning. Flera av avdelningens forskare ägnar sig åt studier inom detta fält. Med denna bok vänder vi oss till dig som vill veta mer om folkhögskolan som särskild utbildningsform. Vår förhoppning är att boken ska ge en helhetsbild av folkhögskolan och dess roll för individen och samhället. Per Andersson, Helena Colliander och Eva-Marie Harlin Linköping, 10 maj 2020

F ör or d

Kap i t e l 1

Inledning P e r A n de r s s on, E va - M a r i e H a r l i n & H e l e n a C o l l i a n de r

Folkhögskolan är en utbildningsform som framför allt erbjuder vuxna människor en mängd utbildningar inom olika områden. Verksamheten inom folkhögskolan kännetecknas av stor frihet. Varje skola har sin unika profil, där lärare och deltagare formar utbildningarna utifrån intressen, ideologier och kunskapsbehov. Grundläggande utbildningar för personer som saknar grundskola eller gymnasieskola, yrkesutbildningar, kvalificerade musikutbildningar eller utbildningar för ideella ledare i olika rörelser – allt detta och mer därtill ryms i den svenska folkhögskolan. I den här boken behandlas olika aspekter av folkhögskolan med avseende på de idéer, aktörer och organisatoriska förutsättningar som formar och omformar dess verksamhet.

Folkhögskolan i dag I dag finns det fler än 150 folkhögskolor spridda över hela Sverige, och folkhögskolans reguljära utbildningar har totalt cirka 110 000 deltagare varje år. Det stora flertalet av skolorna, knappt tre fjärde delar, ägs och drivs av olika ideella rörelser och organisationer, medan övriga drivs av landets regioner. Oavsett om en folkhögskola är rörelse- eller offentligägd är den i huvudsak finansierad av offentliga medel, framför allt från staten men även från regionerna. En allmän kurs på folkhögskolan, det vill säga en utbildning motsvarande grundskola eller gymnasieskola, vänder sig till den som inte haft tillgång till eller lyckats slutföra en sådan 17

Perspektiv på folkhögskolan I den här boken presenteras olika perspektiv på folkhögskolan och dess verksamhet. Förhoppningen är att du som läser boken ska få en större förståelse för det specifika med utbildningsformen utifrån de idéer, aktörer och förutsättningar som formar den. Det är framför allt den svenska folkhögskolan som beskrivs och diskuteras, men vi gör också vissa utblickar utanför Sverige. Den första folkhögskolan grundades för övrigt i Danmark 1844, och det tog sedan 24 år innan Sverige fick sina första folkhögskolor 1868. Folkhögskolan är än i dag en till största del nordisk företeelse, där utvecklingen tagit delvis olika riktningar i respektive land. Det finns dock, eller har funnits, utbildningar som inspirerats av den 18

A n de r s s on, H a r l i n & C ol l i a n de r

utbildning tidigare. Det finns också särskilda kurser av olika slag, framför allt yrkesutbildningar och utbildningar med estetisk och konstnärlig inriktning. På de allmänna och särskilda kurserna studerar deltagarna oftast under ett eller flera år. Dessutom erbjuder folkhögskolan kortkurser, ofta på helger eller sommartid – exempelvis fördjupningar i ett konstnärligt intresse eller utbildningar för ideellt verksamma i den rörelse som äger folkhögskolan. Allmän kurs, särskilda kurser och kortkurser ingår i folkhögskolornas reguljära utbud. Ytterligare en verksamhet är de kulturprogram som arrangeras, och som är öppna för allmänheten. Alla kurser och verksamheter finansieras i huvudsak av offentliga bidrag. Varje skola har stor frihet att utforma sin verksamhet – det enda villkoret är att minst 15 procent av utbudet utgörs av den allmänna kursen. Därutöver kan folkhögskolorna bedriva utbildningar på särskilda uppdrag, bland annat har Arbetsförmedlingen på senare år finansierat etableringskurser (för migranter) och ”studiemotiverande folkhögskolekurser” för människor som står utanför arbetsmarknaden. Mångfalden på folkhögskolan är således mycket stor, både vad gäller utbildningens innehåll och deltagarnas ålder och bakgrund.

nordiska folkhögskolan även i andra delar av världen, exempelvis i Tanzania, Japan och Argentina. Den svenska folkhögskolan är också en del av en större folk bildningsrörelse. Utöver folkhögskolorna är det framför allt studie förbunden som i dag bedriver omfattande folkbildningsverksamhet i fristående organisationer, men med omfattande offentlig finansiering. Historiskt utgjorde även föreläsningsföreningar en viktig del av den svenska folkbildningen, liksom folkbiblioteken som i dag har blivit ett kommunalt ansvar. I en vidare mening betraktas även exempelvis public service-media som folkbildning. Det är dock folkhögskolor och studieförbund som utgör de centrala delarna i svensk folkbildning. I kapitel 2 beskriver Henrik Nordvall denna folkbildningsverksamhet, och hur den är organiserad som fristående organisationer men ändå utgör ett statligt politikområde. Nordvall ger även en historisk bakgrund till hur verksamheten växt fram och utvecklats från 1800-talet och framåt. Kapitlet tar därefter upp några av de bildningsideal och den idétradition kring bildning och folkbildning som finns, och har funnits, inom dessa verksamheter. Slutligen diskuteras vilken betydelse den historiska utvecklingen, ideal och idétraditioner, samt verksamhetens organisering har för dagens folkbildningsverksamhet på folkhögskolor och studieförbund. I kapitel 3 är folkhögskolan åter i fokus. Här beskriver och diskuterar Anders Hallqvist, Louise Malmström och Filippa Millenberg vad en folkhögskola är. De redogör för den historiska utvecklingen av folkhögskolan, liksom de idéer som har legat till grund för och präglat denna utveckling. Ett viktigt kännetecken är att flera folkhögskolor har ett internat, vilket innebär att många deltagare inte bara studerar utan också bor på skolan. Organisering och styrning av folkhögskolan är ytterligare ett tema som tas upp, med fokus på de ramar och den stora frihet som präglar utbildningsformen. Denna frihet bidrar till mångfalden eller diversifieringen av såväl verksamhet som kursutbud. Utvecklingen av folkhögskolan kännetecknas av ett växelspel mellan förändring 1 . I n l e dn i ng

A n de r s s on, H a r l i n & C ol l i a n de r

och kontinuitet. Verksamheten präglas av idéer och mönster som syftar till kontinuitet, samtidigt som den utvecklas i takt med samhällets förändrade villkor. Efter introduktionen av folkhögskolan som en verksamhet och en del av folkbildningen, handlar de två efterföljande kapitlen om de två största grupperna som är verksamma på folkhögskolan – lärarna och deltagarna. I kapitel 4 frågar sig Helena Colliander, Eva-Marie Harlin och Per Andersson vem folkhögskolläraren är. Kapitlet handlar bland annat om olika vägar för att bli folkhögskollärare, och vilka lärarna är. Villkoren för läraryrket tas också upp, till exempel att folkhögskolan är en egen utbildningsform med stor frihet från nationella regelverk och vad detta betyder för anställning, lärarroll och yrkesutövande. Ytterligare en utmaning för folkhögskollärare är yrkesetiken. De etiska frågorna är viktiga för alla lärare, men villkoren blir något annorlunda för den som undervisar vuxna deltagare, eftersom läraren förväntas möta deltagarna som vuxna individer i jämlika relationer. Folkhögskolan är dessutom en utbildningsform där deltagare och lärare ofta tillbringar mycket tid tillsammans. Detta kan skapa starka personliga band, där läraren kan få förtroenden och information som ligger utanför själva undervisningen och den professionella lärarkompetensen. Det etiska förhållningssättet är därmed ett av de områden där stödet från lärarkollegiet och skolledningen är extra viktigt för att man tillsammans ska kunna utveckla yrkesrollen. Kapitel 5 handlar om folkhögskolans största grupp – deltagarna. De som går på folkhögskola och deras motiv till att göra det är således i fokus. Erik Nylander, Lina Rahm och Andreas Fejes beskriver inledningsvis hur sociala strukturer påverkar folkhögskolans rekrytering. Till exempel framträder mönster med avseende på faktorer som inhemsk/utländsk bakgrund, klasstillhörighet och funktionsvariationer i statistiken över vilka som deltar i olika kurst yper och inriktningar. Kapitlet redogör sedan för vad deltagarna själva anger som motiv för sina studier. För vissa blir studierna på folkhögskolan ett sätt att bryta upp från en tidigare

livssituation. För andra står själva tiden på folkhögskolan – det lärande och den gemenskap som erbjuds där – i centrum. Ytterligare ett motiv är framåtsyftande. Deltagarna talar då om att studierna på folkhögskolan ger kvalifikationer för att skapa en bättre framtid. Författarna understryker att deltagarna på folkhögskolorna på samma gång är en både homogen och heterogen grupp. Det diversifierade kursutbudet medför att det samlas många olika typer av deltagare på samma skola, samtidigt som kurserna ofta riktar sig till specifika grupper. I de följande tre kapitlen 6–8 ligger fokus på företeelser som är centrala för själva undervisningen på en folkhögskola och som visar på det särskilda med utbildningsformen. Kapitel 6 tar upp frågan om det finns en särskild pedagogik och didaktik för folkhögskolan och vad dessa i så fall bygger på. Helena Colliander, Filippa Millenberg och Louise Malmström utgår från pedagogiska och didaktiska idéer som funnits med och/eller tillkommit under folkhögskolans utveckling. De visar på hur folkhögskolan historiskt har varit både demokratiskt deltagarstyrd och traditionell i sin syn på deltagarna, på spänningen mellan praktiska och estetiska ämnen, och på hur nya deltagargrupper har tillkommit i takt med att samhället förändrats. Vidare tar de upp några didaktiska inriktningar som förekommer i dagens undervisning och lärande på folkhögskolan, och som har koppling till de idéer som ofta tillskrivs denna utbildningsform. Det handlar om bildningsbegreppet, relationella och erfarenhetsbaserade perspektiv på lärande, vikten av demokrati och dialog, samt holistisk och inkluderande undervisning. Trots den gemensamma historien och de pedagogiska och didaktiska idéer som används brett för att definiera utbildningsformen folkhögskola, finns en stor variation när det gäller förutsättningarna för undervisningen. Dessa skiljer sig åt både mellan skolor och inom en och samma skola, vilket bidrar till att undervisningen på folkhögskolorna är diversifierad. I kapitel 7 behandlas bedömning av kunskap och lärande på folkhögskolan. Per Andersson, Eva-Marie Harlin och Helena 1 . I n l e dn i ng

A n de r s s on, H a r l i n & C ol l i a n de r

Tsagalidis bidrar med allmän kunskap om bedömning och går också igenom olika teoretiska begrepp som kan vara värdefulla för att skapa en bredare förståelse inom detta område. Bedömningar sker överallt, så även på folkhögskolan. Dels görs fort löpande bedömningar som tjänar som underlag för återkoppling på deltagarnas och gruppernas dagliga arbete, vilket bidrar till deras individuella och kollektiva utveckling. Dels får deltagarna på allmänna och särskilda kurser, inklusive yrkesutbildningar, bedömningar när de avslutar sina studier. Kapitlet innehåller även beskrivningar av det särskilda bedömningssystem, med ett studieomdöme som grundas på prestationerna i alla ämnen, som finns på folkhögskolans allmänna kurs. Detta är ett bedömningssystem som också beaktar deltagarnas personliga och sociala utveckling. De deltagare som går en allmän kurs får således, utöver olika sorters behörigheter, också en helhetsbedömning av sin potentiella förmåga att bedriva högre studier. Folkhögskolans studieomdöme ger också tillträde till en särskild kvotgrupp vid ansökan till högskolor och universitet. Folkhögskolan är, vilket tas upp i många av bokens kapitel, en utbildningsform som i stor utsträckning styrs lokalt. Det gör den flexibel och snabb när det gäller att identifiera olika samhällsbehov och utifrån dessa starta nya verksamheter. Att så också har skett vittnar flera historiska skildringar om. I kapitel 8 ställs frågan om detta gäller även i dag. Eva-Marie Harlin, Song-ee Ahn och Anders Hallqvist ger exempel på hur fyra nya kurser under senare år tillkommit på fyra olika folkhögskolor. I kapitlet diskuteras även betydelsen av vem som kommer med en kursidé, och på vilka sätt nätverkande sker både inom och utanför skolan, till exempel med skolans huvudmän. En central fråga är hur utbildningsformens egenart, vilande på folkbildningens idé och tradition, tolkas dels vid olika tidpunkter, dels lokalt på den enskilda folkhögskolan. Kan allt rymmas inom folkhögskolans verksamhet? Vilka kurser anses passa in i folkhögskolans utbud, vilka gör det inte och i så fall varför?

I kapitel 9 knyter vi som redaktörer samman innehållet i boken genom att diskutera några av folkhögskolans möjligheter och utmaningar i framtiden. Det handlar bland annat om möjlig heten att som en särskild utbildningsform främja demokrati och möta olika behov hos människor med varierande bakgrund och förutsättningar när det gäller exempelvis tidigare utbildning, erfarenheter av migration samt funktionsvariationer. Folkhög skolan har också möjlighet att på olika sätt bidra till en mer hållbar utveckling i samhället. En stor utmaning ligger i att med begränsade resurser prioritera de utbildningar och andra verksamheter som gör att folkhögskolan både bidrar till och följer samhällsutvecklingen, för att på så sätt fortsätta vara relevant för såväl den enskilda människan och de rörelser och organisationer som står bakom olika skolor, som för samhället i stort. Vi hoppas att de olika bidragen i boken tillsammans ger en helhetsbild av folkhögskolan, dess mångfald och betydelse för folkbildningen och dess roll i samhället såväl lokalt, regionalt och nationellt som globalt.

1 . I n l e dn i ng

Kap i t e l 2

Vad är folkbildning? h e n r i k no r d va l l

Många av landets vuxna medborgare har någon gång deltagit i en studiecirkel. De flesta har nog även, om inte annat så genom affischer och annonser, tagit del av studieförbundens kulturprogram, det vill säga dess offentliga föreläsningar, debatter, utställningar och uppträdanden. Åtskilliga har också skaffat sig ett yrkeskunnande, en högskolebehörighet eller fördjupat sig i ett intresse genom folkhögskolans kurser. Allt detta är exempel på folkbildning. Folkbildning är i det svenska utbildningspolitiska sammanhanget ett samlingsbegrepp för studieförbundens och folkhögskolornas bildningsverksamhet. Den möjliggörs genom ett förhållandevis generöst statligt stöd till fritt bildningsarbete. I detta kapitel ges en introducerande beskrivning av denna folkbildnings organisatoriska sammanhang, dess historiska utveckling och några av de idéer som kommit att förknippas med den. Inledningsvis berörs folkbildningen som ett statligt politikområde som omfattar landets studieförbund och folkhögskolor. Detta följs av en kort historisk bakgrund till denna sektors framväxt och utveckling. Därefter kommer vi in på några av de ideal och den idétradition som ofta förknippas med folkbildning i Sverige. Avslutningsvis diskuteras vilken betydelse de berörda aspekterna får för den verksamhet som bedrivs inom folkbildningen i dag.

Utöver studieförbund och folkhögskolor finns en rad sammanhang där hänvisningar till en folkbildningstradition återkommer i beskrivningen av den egna verksamheten. Det gäller exempelvis folkbibliotek, public service och museer. Det finns dessutom ytterligare exempel på aktiviteter som kan beskrivas i termer av folkbildning, men där de verksamma själva inte hänvisar till denna tradition. Idéhistorikern och pedagogen Bernt Gustavsson (1995, s. 60) menar att man i det avseendet kan tala om ”folkbildning som företeelse”, vilket han definierar som verksamheter där ”människor organiserar sig i grupper och rörelser för att söka kunskap och förändra sina livsvillkor” – oavsett om de delaktiga själva beskriver verksamheten som ”folkbildning” eller ej (eller ens känner till begreppet). Gustavsson (1995, s. 60) tänker sig att ”företeelsen folkbildning är universell och global, dvs. kan förekomma i alla kulturer och i alla delar av världen, men på olika sätt”. När vi på detta sätt vidgar innebörden av vad folkbildning kan vara blir det uppenbart att det inte är en lätt sak att peka ut ett avgränsat område. Detta har också präglat forskningen om folkbildning, vilken kommit att spänna över allt från idéhistoriska studier av enskilda tänkare med koppling till folkbildning (Arvidson, 1991), till detaljerade analyser av samtal i studiecirklar (Lundberg, 2008), yrkesutbildning på folkhögskolor (Landström, 2004), digitalisering på bibliotek (Dahlquist, 2019) eller politisk mobilisering i sociala rörelser (Nordvall, 2008). Vad folkbildning kan tänkas vara är således en fråga som kan besvaras på många sätt. Så har också skett. Forskare har åtskilliga gånger försökt urskilja folkbildningens innebörd, utan att någon enighet uppnåtts om hur begreppet bör definieras (Bergstedt & Larsson, 1995; Laginder & Landström, 2005; Rydbeck & Nordvall, 2015). Begreppet kan med andra ord laddas med en betydligt vidare innebörd än den snäva betydelse (folkhögskolor och studieförbund) som står i fokus här.

nor dva l l

Inledning

Folkbildning som statligt politikområde Folkhögskolorna och studieförbunden omfattas av ett statligt stöd, det så kallade folkbildningsanslaget. Det politiska ansvaret för området ligger, när detta skrivs, under ansvarigt statsråd vid utbildningsdepartementet. Folkbildningen kan i den bemärkelsen ses som en del av den svenska utbildningssektorn. Denna placering är dock inte entydig. Som politikområde har folkbildning också kopplingar till kulturpolitik och statens politik för det civila samhället. Folkbildningen befinner sig således i en gråzon mellan kulturpolitik, utbildningspolitik och politik för det civila samhället (jfr Harding, 2011; Nørholm Lundin, 2016). Detta gäller dock i större utsträckning för studieförbunden än för folkhögskolorna. Folkhögskolorna har en tydligare koppling till det formella utbildningssystemet, bland annat genom att de erbjuder utbildning som ger behörighet till högskola och universitet. Folkbildningen har länge haft en stark koppling till svensk kulturpolitik. Det framgick inte minst i 1974 års kulturpolitiska mål, där syftet beskrevs i termer av folkbildning. Från och med 1990-talet och framåt har dock folkbildningens koppling till kulturpolitik varit mindre framträdande (Harding, 2015). Fortfarande är det dock kulturutskottet som handhar folkbildningsfrågorna i riksdagen. Relationen till det civila samhället ska förstås i ljuset av att folkrörelser och andra ideella organisationer har haft stort inflytande på merparten av folkhögskolornas och studieförbundens utveckling. Dessa rörelser och organisationer återfinns i dag som huvudmän (folkhögskolorna) eller medlemsorganisationer (studieförbunden), det vill säga som ägande organisationer, och bidrar till att folkhögskolorna och studieförbunden präglas av olika ideo logiska profiler. Förankringen i det civila samhället och friheten från statlig styrning, såsom centrala läroplaner eller nationella betygssystem, har varit utmärkande för folkbildningen. Samtidigt har både studieförbundens och folkhögskolornas tillkomst och utveckling varit nära förbundna med möjligheten att erhålla

2 . Va d ä r f ol k b i l dn i ng ?

De tio studieförbunden är Arbetarnas bildningsförbund, Bilda, Folkuniversitetet, Ibn Rushd, Kulturens, Medborgarskolan, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, Sensus, Studiefrämjandet och Studieförbundet Vuxenskolan.

nor dva l l

statligt stöd för verksamheten. Här finns en spänning när det gäller folkbildningen – mellan frihet och statligt beroende – som varit föremål för återkommande diskussioner inom såväl forskning som utvärdering av verksamheten (Lindgren, 1999; Edquist, 2015). Folkbildningen får i dag statligt stöd med hänvisning till fyra syften som ska uppfyllas. Det första, och i modern historia mest framträdande, handlar om att stödet avser att (1) främja demokratin. Vidare anges i den aktuella förordningen att stödet till folkbildningen ska (2) ge människor möjlighet att påverka sin livssituation och skapa samhällsengagemang, (3) utjämna utbildningsklyftor och höja bildningsnivån i samhället, och (4) bredda och öka delaktigheten i kulturlivet (SFS 1991:977). Dagens inriktning och utformning av det statliga stödet fick i huvudsak sin form i och med 1991 års folkbildningsproposition (Prop. 1990/91:82). Då övergick den tidigare mer detaljerade statliga regleringen till en styrning baserad på ett relativt öppet formulerat syfte med statsbidraget. Detta låg i linje med samtida förvaltningsidéer, där decentralisering var ett återkommande inslag. Samma år som skolan kommunaliserades överlät regeringen till folkbildningens organisationer att själva, genom Folkbildningsrådet, fördela och ange villkor för statens stöd till folkbildning. I Folkbildningsrådets uppgift ingår också att följa upp, utvärdera och återrapportera till regeringen hur väl folkhögskolor och studieförbund bidrar till de samhällseffekter som staten efterfrågar med sitt stöd (Nordvall & Fejes, 2014). Folkbildningsrådet, som är en ideell förening med myndighets ansvar, har tre medlemmar: Studieförbunden i samverkan (Studieförbunden), Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO). Dessa tre medlemmar representerar i sin tur landets tio studieförbund1 och 155 folkhögskolor (antalet avser 2020). RIO företräder de 113 folkhögskolor

Figur 2.1

Studiecirklar Kulturprogram Annan folkbildning Kurser Kulturprogram Lokala och regionala studieförbundsenheter

155 folkhögskolor

Tio centrala studieförbund

Studieförbunden i samverkan

Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation (RIO)

Sveriges Kommuner och Regioner

Folkbildningsrådet

F I G U R 2.1 Folkbildningens organisering. Figuren visar hur studieförbund och folkhögskolor är organiserade i relation till Folkbildningsrådet och baseras på en illustration av Sveriges Kommuner och Landsting och Folkbildningsrådet (2007).

(73 procent) som drivs av föreningar, folkrörelser och stiftelser, medan SKR företräder de resterande 42 (27 procent) med regioner som huvudmän (Folkbildningsrådet, 2020a, b). I figur 2.1 illustreras denna organisering. Figuren visar den organisatoriska struktur som samman binder Folkbildningsrådet med verksamheten i studieförbunden (studiec irklar, kulturprogram och annan folkbildning 2) och 2

Annan folkbildning innefattar verksamhet i friare och mer flexibla former, vilket ger studieförbunden möjlighet att pröva nya former och utveckla verksamheten. Det finns till exempel ingen övre gräns för antalet deltagare, och deltagarna kan vara från 6 år och uppåt – till skillnad från en studiecirkel som får ha maximalt 20 deltagare och har en nedre åldersgräns på 13 år.

2 . Va d ä r f ol k b i l dn i ng ?