9789144132877 by Smakprov Media AB

”… motvilligt släpper ifrån sig sitt ljus. Plötsligt börjar alltså en sådan lampa surra i mörkret nere

Det tidlösa reportaget

vid en bänk, och tittar dit och ser Cealla ci l i asom Aarkan e

DET TIDLÖSA REPORTAGET Andra upplagan

att den lyser på en handflata, en ung kvinnas

hand, och i den handen ligger ett äpple. Ett stort grönt saftligt äpple, ett av Tysklands största

äpplen. Det blir alldeles tyst i kupén och det är äpplet som gör det, det är så ont om äpplen

i Tyskland.Och äpplet ligger där på handflatan och kan inte annat, men så slocknar lampan och i den andlösa tystnaden efter mörkret hörs det

förfärande tydliga ljudet av ett bett, den unga …”

Cecilia Aare

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 33651 ISBN 978-91-44-13287-7 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2011, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Signalera/Jens Martin Printed by Eurographic Group, 2019

INNEHÅLL

Inledning 7 Reportage – varför då? 7 Tackord 8 Bokens upplägg 8 Del 1 AT T SKRIVA REPORTAGE KAPITEL 1

Reportaget: ett möte 13

KAPITEL 2

Reportaget då och nu 19

Show, don’t tell 21 Wallraffade före Wallraff 21 Reportern som varumärke 22 Rapportböcker 23 New journalism 24 Reportage i bokform 25 KAPITEL 3

Reportage – hur gör man? 27

Iakttagelser och skrivande hör ihop 27 Tre framställningsformer 28 Finlir: att beskriva och att gestalta 29 Skriv en scen 30 Berätta inte allt 30 Bli stilistiskt medveten 31 Inspiration från skönlitteraturen 32 Välj ämne och infallsvinkel 36 Olika typer av reportage 37 Samla fakta 39 Välj källor 39 © F ö rfattaren O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Samla detaljer 41 Detaljernas roll vid new journalism 43 Känslostarkt utan adjektiv 45 Gestaltande detaljer och personer 47 Abstraktionsstegen 52 Att generalisera det enskilda 54 Reportern i texten 56 Ska man skriva ut ”jag”? 57 Reporterns persona 58 Berättarperspektiv 59 Flera perspektiv i samma text 60 Som om reportern varit på plats 62 Erlebte Rede 64 Perspektivet speglar värderingar 66 Dramaturgi och problematisering 67 KAPITEL 4

Personporträtt och personliga porträtt 71

Exempel 1: Att söka en linje 73 Exempel 2: Att ta till vara kontraster 76 Del 2 REPORTRAR BERÄT TAR KAPITEL 5

Att våga byta perspektiv 85

Intervju med Jennie Dielemans 85 Utdrag ur Välkommen till paradiset 91 Textkommentar: Om att vrida blicken 96 KAPITEL 6

Frågan genom människan 99

Intervju med Stina Blomgren 99 Utdrag ur Svart notis 105 Textkommentar: En karaktär ställs inför prövningar 110 KAPITEL 7

Historien genom fragmentet 113

Intervju med Peter Fröberg Idling 113 Utdrag ur Pol Pots leende 121 Textkommentar: Förtätad verklighet med skarvar 125

KAPITEL 8

Berättelsen i centrum 129

Intervju med Anders Sundelin 129 Utdrag ur Världens bästa land. Berättelser från Tensta, en svensk förort. 135 Textkommentar: Om berättelserna inuti berättelsen 141 KAPITEL 9

Jakten på mentala strukturer 145

Intervju med Maciej Zaremba 145 Reportage: Svensk? Var god dröj! 152 Textkommentar: Argumenterande analys med sagans retorik 158 KAPITEL 10

Överallt finns historier 161

Intervju med Daniel Rydén 161 Reportage: Slaget om Fyledalen 169 Textkommentar: Humor och kämpaglöd med lokal vinkel 175 KAPITEL 11

Att överskrida gränser 179

Intervju med Nina Solomin 179 Utdrag ur Ok, Amen 185 Textkommentar: Så olika – och så lika 190 KAPITEL 12

Samband som lämnar glipor 193

Intervju med Karen Söderberg 193 Reportage: Rutiner håller kaoset på avstånd 200 Textkommentar: Att ge röst. ”Så här kan det också vara” 204 Del 3 AT T ANALYSERA REPORTAGE KAPITEL 13

Fördjupad reportageanalys 209

En analysmodell 210 Deskriptiv nivå 210 Analyserande och tolkande nivå 211 Teoretisk bakgrund 212 Att främmandegöra 213 Reporterroll och berättarperspektiv 214 Den dolda värdegrunden 219

KAPITEL 14

Ett analysexempel 227

Reportage: I Sveriges namn 228 Analys av Mustafa Cans ”I Sveriges namn” 239 Bakgrund 239 Det första intrycket 240 Roller och scener – en översikt 240 Dramaturgi och berättarformer 241 Repliker och fakta 245 Huvudroller 246 Reporterroll och berättarperspektiv 252 Stil- och perspektivskiften 255 Implicita teman och premisser / Den dolda värdegrunden 260 Retoriska och dramaturgiska grepp 264 Slutsatser och sammanfattning 266 Källförteckning 269 Register 273

INLEDNING

Både verklighet och berättelse. På samma gång information och gestaltning. Det goda reportaget är den snabba nyhetens motsats. Genom sin berättande, mer komplexa karaktär väcker det frågor snarare än besvarar, fördjupar i stället för att förytliga. Vänder sig till både läsarens tanke och känsla och erbjuder inlevelse likaväl som eftertanke.

Reportage – varför då? Vi lever i en tid då nyheter produceras och kommenteras av allt fler och i ett allt högre tempo. Via internet medverkar köksbordsläsare i nyhetsflödet huller om buller med lobbyister och yrkesreportrar. Vad som är journalistik, vad som är pr och vad som är underhållning är inte alltid självklart. Däremot har snabbhet och ständig uppdatering fått ett egenvärde. Man skulle kunna tro att det till sin karaktär långsamma reportaget – som ställer krav inte bara på journalisten utan också på läsarna – har spelat ut sin roll. Jag tror att det är fel. Människan har alltid lockats av bra berättelser. ”Det var en gång …” ”Nu ska du få höra!” Vi vill leva oss in i andras öden, veta vad som hände sedan. Den diktade berättelsen ingår som en självklar del i alla kulturer, men det gör också verklighetsskildringen. En rak linje löper från antikens Iliaden till våra dagars dokusåpor. Reportaget, den journalistiska berättelsen, är en del av den traditionen. Medan nyhetsartikeln ofta fastnar i schabloner och färdiga mallar kan reportaget hjälpa oss att se med nya ögon. Verkligheten måste inte återges som svart eller vit, det mångbottnade får ta plats. Och läsaren lockas till egen reflektion. © F ö rfattaren O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Inledning

Sist men inte minst handlar det goda reportaget om enskilda människor och fångar det unika snarare än det generella. I en antologi med samtida, polska reportage citeras chefredaktören Adam Michnics programförklaring i dagstidningen Gazeta Wyborcza: I ett reportage söker jag det annorlunda, det enskilda och det konkreta, inte det generaliserade. Världen består av individuella existenser och generaliseringen är människans naturliga fiende. Det mänskliga dramat har alltid en individuell dimension och reportaget är ett möte med detta drama.1

Tackord I arbetet med den här boken har jag haft hjälp av synpunkter från Krister Bergman, Pär Hagström, Birgitta Ney och Eva Stilling. Jag vill rikta ett varmt tack till dem liksom till de reportrar som delat med sig av sina yrkeskunskaper: Stina Blomgren, Jennie Dielemans, Peter Fröberg Idling, Daniel Rydén, Nina Solomin, Anders Sundelin, Karen Söderberg och Maciej Zaremba. Tack också till Anders, Brita, Leif och Per.

Bokens upplägg Det här är en handbok i konsten att skriva reportage och konsten att analysera reportage. Del 1 har fokus på skrivande och inleds med ett smakprov ur en klassisk reportagesamling samt en kort reportagehistorik. Därefter följer ett kapitel speciellt riktat till dig som är nybörjare. Steg för steg presenteras reportagearbetets olika komponenter och vilka möjligheter du som reporter har. Tanken är att verktygen ska vara lika användbara när du vill skriva kortare, gestaltande avsnitt i andra typer av artiklar som när du vill skriva kompletta reportage. Ett särskilt kapitel ägnas åt personporträtt. I del två intervjuas åtta av Sveriges främsta reportrar om sitt arbete. De diskuterar researchmetoder, berättarteknik och moraliska dilemman som 1 Gazeta Wyborcza grundades av den polska frihetsrörelsen Solidatritet 1989 och har kommit att bli en av Europas mest ansedda tidningar vad gäller reportage. Texter publicerade i tidningen har bildat skola för en förnyelse av den europeiska reportagekonsten. Citatet ovan är översatt från polska av Maciej Zaremba och hämtat ur hans förord till reportageantologin Ouvertyr till livet (2003) s. 9.

Inledning

en reporter kan ställas inför. Exempel på deras reportagekonst återges och kommenteras. I del 3 presenteras en modell för reportageanalys. Här ingår också ett längre, mer omfattande analysexempel. Det kan användas som inspiration till en analytiskt inriktad uppsats i journalistik. Men allra först ett smakprov på reportaget som möte.

DEL I

Att skriva reportage

KAPITEL 2

Reportaget då och nu

Som tidningsgenre är reportaget ungefär 200 år gammalt. Det har lockat författare som velat skriva om samhällsfrågor och reportrar som velat tänja de journalistiska ramarna. Ibland har researchmetoden stått i centrum, ibland reportagets form. I det här kapitlet får du en historisk överblick samtidigt som olika inriktningar pekas ut.

Reportaget ger oss sin tids verklighetsberättelser. Det behöver inte vara dagsaktuellt, som en nyhet, men bör gestalta ämnen som engagerar sin tids publik. Som regel får det större utrymme än en nyhetsartikel och föregås av en mer omfattande research. Reportern bör också personligen ha varit på plats i reportagemiljön. Litteraturvetaren Gunnar Elveson ger i Reportaget som genre följande definition: en redovisning som återger en samtida (yttre) verklighet och bygger på iakttagarens egna direkta upplevelser registrerade inom ganska kort tid i det självupplevdas form samt med tidpunkt och plats väl preciserade. ( Elveson 1979 s. 15 )

Tidningstexter av den här typen började dyka upp under början av 1800talet runtom i Europa och i USA. Många kända författare medverkade i tidningarna som reportrar, flera av dem räknas samtidigt till den realistiska romanens grundare, som Charles Dickens och Honoré de Balzac.

2. Reportaget då och nu

I Sverige skrevs det första tidningsreportaget 1819 av George Scheutz, enligt litteraturforskarna Ingemar Oscarsson och Per Rydén.1 Det skildrar förhandlingarna i samband med ett uppmärksammat rättsfall i Vaxholm. Sedan skulle det dröja till mitten på seklet innan den realistiskt inriktade författaren Carl Jonas Love Almqvist, vid sidan om sina debatterande tidningsartiklar, började skriva reportage med social tendens. Internationellt räknas europén Egon Erwin Kisch och amerikanen John Reed till det moderna reportagets förgrundsgestalter. Kisch skrev om första världskriget i det självupplevdas form och om spanska inbördeskriget. Han skrev om svårlösta rättsfall, om fabriksarbetare, om hemlösa och om olika udda människor han mötte. Han föddes i Prag men bodde också i Wien, Berlin och, under en period på 1930-talet, som landsflyktig i Paris. Han gjorde dessutom resor i Ryssland, Australien och Mexiko och hela tiden rapporterade han flitigt om de samhällen och de kulturer han kom i kontakt med. Som ung ansåg han att det är journalistens plikt att vara ett opartiskt vittne. Senare kom han att nyansera detta eftersom han menade att en reporter som bevittnar ohyggliga ting måste sätta in dem i ett sammanhang som leder till ett ”anklagande konstverk”. I antologin Tio reportage som förändrade världen skriver Jan Stolpe om det som Kisch själv kallade ”den logiska fantasin” fattad som förmågan att sätta in det aktuella skeendet i ett tidssammanhang och se det mot förflutet och kommande; förmågan att gestalta verkliga fakta och därvid aldrig förlora sin konstnärliga besinning. Kisch visste att det var åskådarna som skulle uppleva och känna, inte skådespelaren. ( von Friesen m.fl. 1982 s. 250 )

Alltså verkligheten konstnärligt gestaltad och med fokus på läsarnas reaktion. Idealet känns lika aktuellt i dag.

1 Ingemar Oscarsson och Per Rydén har redigerat antologin Pressens profiler (1991). Här ingår kommenterade texter av svenska journalister från tre århundraden.

2. Reportaget då och nu

Show, don’t tell Traditionen med reportageskrivande författare levde vidare under hela 1900-talet. Ett viktigt namn är George Orwell, som bland annat skrev reportageboken Vägen till Wigan Pier 1937 om engelska kolgruvearbetare. I USA kan nämnas en stilbildare som Ernest Hemingway, inte minst för hans legendariska rapporter från spanska inbördeskriget och för hans lika legendiska, avskalade berättarstil. Det lär vara han som myntade”Show, don’t tell”, försvenskat till ”Visa dem, tala inte om för dem”. Uttrycket är en uppmaning att skildra människor och miljöer så att de blir levande för läsarna genom att reportern använder ett sceniskt framställningssätt i stället för att informera om eller tolka vad som har hänt. I Sverige ägnade sig August Strindberg åt journalistik när han 1886 for till Frankrike för att dokumentera bondeliv i Bland franska bönder, en serie reportage som ursprungligen publicerades i olika tidningar, bland andra danska Politiken. Författaren Ludvig Nordström skrev om fiskare i Ångermanland i början på 1900-talet. 1938 reste han genom hela Sverige för att undersöka vanligt folks bostadsförhållanden. Resan resulterade i radio reportaget Lort-Sverige, som väckte stort rabalder för sina rapporter om smuts, snusk och fattigdom. På ett liknande sätt avslöjade Ivar Lo-Johansson i Ålderdom och Ålderdoms-Sverige hur illa ställt det var med svensk äldrevård i början på 50-talet. Likt sin författarkollega Vilhelm Moberg ägnade han sig växelvis åt skönlitterärt skrivande och polemisk journalistik.

Wallraffade före Wallraff En kvinnlig pionjär var Ester Blenda Nordström som 1914 skrev en reportage serie för Svenska Dagbladet om sitt arbete som piga. Serien gavs senare ut i bokform under rubriken En piga bland pigor. I reportagets form berättar Ester Blenda Nordström om pigornas hårda arbetsvillkor under en lat bonde men också om glädjeämnen som logdans.2 Boken blev mycket populär och trycktes i hela 35 000 exemplar. Bonden såg sig tvungen att ge ut en försvarsbok där

2 Exempel på reportage av Egon Erwin Kisch, Ernest Jemingway, August Strindberg, Ludvig Nordström, Ivar Lo-Johnansson och Ester Blenda Nordström återfinns i Tio reportage som förändrade världen (von Friesen, Otto m.fl. 1982).

2. Reportaget då och nu

han gav sin version. (Likadant gjorde den afghanske bokhandlare som den nutida reportern Åsne Seierstad skildrar i Bokhandlaren i Kabul från 2002.) Ester Blenda Nordström arbetade som piga under en månad då hon hade semester från sitt tidningsjobb och hon avslöjade aldrig att hon var journalist. Man kan säga att hon wallraffade långt före Günter Wallraff. Denne tyske reporter har gett namn åt metoden att som reporter vistas i en miljö under falsk identitet för att sedan rapportera om sina upplevelser. Wallraff låtsades bland annat vara turkisk gästarbetare när han på 70-talet prövade några av Västtysklands värst utsatta industrijobb. Han har även skrivit en bok om sina erfarenheter som reporter med falsk identitet vid skvallertidningen Bild-Zeitung.

Reportern som varumärke Samtidigt med att författare som Ivar Lo Johansson skrev i reportagets form rådde en storhetstid för profilerade tidningsreportrar. Än i dag tänker många svenskar på signaturerna Bang och Jolo när det hör ordet ”reporter”. Jolo, Jan Olov Olsson, var knuten som journalist till Dagens Nyheter från 1945 och fram till sin död 1974. Han medverkade i Sveriges Radio men var även historiker och skönlitterär författare. Tillsammans med sin hustru Margareta Sjögren-Olsson gav han ut en rad reseskildringar i bokform. Hans journalistik – reportage och kåserier – finns utgivna i samlingsböcker. Han gav också ut ett stort antal historiska böcker, bland annat om första världskriget. Bang, signatur för Barbro Alving, arbetade som journalist under hela sitt yrkesliv. Hon skrev reportage och kåserier – det senare under signaturen ”Kärringen mot strömmen” – först för Stockholms Dagblad, Idun och Dagens Nyheter, senare för Veckojournalen, och medverkade även i Sveriges Radio. Några av sina mest kända reportage skrev hon om Berlinolympiaden 1936, spanska inbördeskriget, finska vinterkriget, Ungernrevolten 1956 och matchen 1959 då Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning. Bang var pacifist och engagerade sig mot en svensk atombomb. 1956 satt hon en månad i fängelse för att hon vägrat delta i civilförsvaret. Kåserier, reportage, dagboksanteckningar och brev av henne finns utgivna i bokform. Bang, Jolo och ytterligare en handfull svenska journalister fungerade alla som vad vi i dag skulle kalla sitt eget ”varumärke”. De utvecklade en person22

2. Reportaget då och nu

lig stil i språk och tilltal, deras reporterjag fick ta stort utrymme i texterna och när de skickades ut i Sverige eller världen för att rapportera förväntade sig deras läsare och hemmaredaktioner att de skulle ta ställning. Ska man jämföra dem med journalister av i dag så ligger det närmare till hands att utgå från krönikörens roll än allmänreporterns.

Rapportböcker Under de politiskt radikala 60- och 70-talen breddades det samhällskritiska skrivsättet i Sverige, bland annat i form av de så kallade rapportböckerna. De var en typ av dokumentärskildring från insidan av miljöer som sällan skildrats i medierna, ofta socialt utsatta miljöer i Sverige eller fattiga länder långt bort. 1968 kom Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms Gruva, om gruvarbetare vid LKAB i Kiruna, Malmberget och Svappavaara. Boken tros ha spelat roll för den vilda strejk som bröt ut året därpå. Göran Palm publicerade 1972 Ett år på LM, byggd på intervjuer och egna erfarenheter som montör vid dåvarande LM Ericsson, och Jan Myrdal fick 1963 sitt genom brott som författare med den dokumentära Rapport från en kinesisk by. I sammanhanget kan även nämnas städerskan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Litteraturvetaren Annika Olsson utkom 2004 med Att ge den andra sidan röst, en doktorsavhandling om rapportgenren. Missförhållanden skulle alltså avslöjas lokalt såväl som globalt och fältropet blev Gräv där du står, efter en handbok av författaren, reportern och världsresenären Sven Lindqvist. I baksidestexten till pocketutgåvan från 1980 kan man läsa: den här boken visar hur du kan utforska arbetets och kapitalets historia på din egen arbetsplats. Det är en praktisk handbok som beskriver hur man bär sig åt när man undersöker ett jobb – i världen, i hembygden, i företaget, hos facket, i skolan, hos yrkesinspektionen, i släktforskningen, i taxerings kalendern, i brev och dagböcker, på museum, hos försäkringsbolaget, inför domstol, i uppfinningar och på många andra sätt.

2. Reportaget då och nu

New journalism En författare som ägnade sig åt journalistik före rapportböckernas tid var Stig Dagerman. Han skrev dagsvers och recensioner för syndikalistiska Arbetaren men har framför allt blivit ihågkommen som journalist för reportageserien Tysk höst från 1946. Serien skrevs ursprungligen för Expressen men gavs 1947 ut i bokform och har sedan dess tryckts i flera upplagor och finns i pocket. I reportagen skildrade Dagerman vardagens människor i ett hungrande och frysande Tyskland året efter krigsslutet. Vid den här tiden var tyskar hatade i stora delar av Europa men genom sin syndikalistiska grundsyn vägrade Dagerman att resonera i termer av kollektiv skuld. I stället lyckades han väcka läsarnas medlidande. Han använde en berättarteknik som skapade inlevelse med hjälp av den skönlitterära berättarens alla uttrycksmedel. Ett smakprov kunde du läsa i föregående kapitel. En del av berättargreppen i Tysk höst skulle två decennier senare komma att känneteckna den så kallade new journalism-skolan inom journalistiken. Den växte fram i USA på 60-talet med förgrundsgestalter som Tom Wolfe, Jimmy Breslin, Joan Didion, Hunter S Thomson och Truman Capote. I sina reportage kunde de använda sig av rekonstruktion som journalistisk metod. Det innebar att de skrev i scener om sådant som de själva inte varit med om. De samlade först fakta genom att läsa på och intervjua alla som deltagit i eller bevittnat en händelse. Sedan gestaltade de händelsen sceniskt. De kunde även återge människors tankar och känslor inifrån, som om berättaren vore allvetande. New journalism-förespråkarnas utgångspunkt var att den strikt rapporterande nyhetsstilen inte engagerade läsarna på samma sätt som en bra roman. Duktiga reportrar borde därför kunna använda skönlitterära författares berättarteknik så länge de byggde sin gestaltning på noga doku menterade fakta. Flera av deras texter publicerades som långreportage i bokform, till exempel Truman Capotes In cold blood, historien om hur en hel familj brutalt mördas. Capote inte bara rekonstruerade själva brottet utan följde också de två mördarna i fängelset fram tills de avrättades. Boken har filmatiserats två gånger. En svensk journalist som har tillämpat new journalism mer konsekvent och i större format är Jan Guillou. Denna typ av journalistik, menar han, ”griper tag i läsarens fantasi och känsla på ett sätt som är svårt att analysera 24

2. Reportaget då och nu

i de tekniska beståndsdelarna men ändå lätt att intuitivt begripa.” (Guillou 1989 s. 11) New journalism har ifrågasatts både bland journalister och journalistik forskare som menar att den här specialvarianten av reportage lämnar utrymme för godtycke, att reportern fyller i fakta med sin egen fantasi och att sanningskravet därför blir sämre uppfyllt än inom annan journalistik. I dag prövar många reportrar att i en scen eller två dramatisera något de själva inte har bevittnat. Men i stort följer de flesta Gunnar Elvesons definition att man själv ska ha varit på plats i reportagemiljön.

Reportage i bokform Efter storhetstiden under 60- och 70-talen föreföll intresset för reportage att minska kraftigt, både på svenska redaktioner och bland enskilda journalister. När dåvarande chefredaktören för Dagens Nyheter, Christina Jutterström, 1989 intervjuades av Stig Hansén och Claes Thor berättade hon hur hon la om kursen för den stora morgontidningen: ”När jag togs hit hade tidningen rykte om sig att vara en feature- och tyckartidning. Jag jobbade långt in på 80-talet med att DN skulle bli bra på nyheter.”3 I och med att gratistidningar som Metro dök upp på marknaden växte idealet fram att tidningstexter skulle vara så korta som möjligt. Trenden förstärktes ytterligare av den nyhetsförmedling som i början på 2000-talet exploderade på nätet. Medieforskare och redaktionschefer började nu allt mer tvärsäkert uttala reportagets dödsdom. Men så plötsligt har genren fått ett uppsving. Reportagetidskriften Filter startade våren 2008 och i dagstidningarnas helgbilagor kan man hitta långa och genomarbetade texter. När Daniel Sandström tillträdde som chefredaktör för Sydsvenskan 2008 sa han sig vilja satsa extra på grävande journalistik och reportage. Hans argument var att det är med den kvalitativa journalistiken som betaltidningar kan konkurrera när nyheter är gratis på nätet. Reportage har de senaste åren också börjat ges ut i bokform som aldrig förr och emot oss träder en ny generation reportageskribenter. De skriver om papperslösa flyktingar och miljöfrågor, om förortsliv och svensk maffia, om 3 Intervjun gjordes för boken Att skriva reportage (1999), citat från s. 266. Med ”feature” torde Christina Jutterström mena reportage och längre personporträtt.

2. Reportaget då och nu

turismens baksidor och uppmärksammade rättsfall. Deras böcker omtalas, de vinner priser eller kan hamna i Europaparlamentet. (Efter att ha prisats för boken Tyst hav tackade Isabella Lövin ja till att kandidera för Miljöpartiet.) De tar sig an 2000-talets samhällsfrågor med den tidlösa reportage konstens grundverktyg: nyfikenhet och envishet. I bokens del 2 möter du några av dem.

3. Reportaget då och nu

Cecilia Aare undervisar i journalistik vid Södertörns högskola och är fil.mag. i litteraturvetenskap. Hon har tidigare arbetat som reporter i dagspress och som tidskriftsredaktör.

DET TIDLÖSA REPORTAGET Människor har alltid lockats av bra berättelser – vi vill leva oss in i andras öden, veta vad som hände sedan. Den diktade berättelsen ingår som en självklar del i alla kulturer, men det gör också verklighetsskildringen. Reportaget, den journalistiska berättelsen, är en del av den traditionen. Det här är en handbok i konsten att skriva reportage och konsten att analysera reportage. Reportagets berättarteknik presenteras steg för steg tillsammans med ett rikligt urval exempel från klassiska och nutida texter. Här intervjuas också åtta av Sveriges främsta reportrar om sina researchmetoder och de moraliska dilemman som reportagearbetet kan innebära. Boken vänder sig främst till journalistikstuderande vid högskola eller folkhögskola men kan också användas vid kurser i kreativt skrivande.

Andra upplagan

Art.nr 33651

studentlitteratur.se