Skratta på allvar
Vi skrattar åt alla möjliga saker, i alla möjliga situationer. Det sker inte bara när vi skojar med varandra, hör något roligt, leker eller minns en rolig stund – det är bra mycket mer komplicerat än så. Vi skrattar exempelvis på reflex, när vi är nervösa eller för att fylla ut ett samtal. Men som tur är handlar den här boken inte om alla dessa olika typer av skratt. Den handlar om när vi skrattar åt det politiska – närmare bestämt åt det som politiskt fokuserade komiker, somliga skribenter och radiopratare ägnar sig åt – det som kallas politisk humor eller satir.
Humorn är nämligen motsägelsefull så det räcker. Den är universell, men samtidigt specifik och kontextbunden. Den kan stärka banden mellan oss, eller fördärva dem. Humor kan cementera stereotyper eller få oss att ifrågasätta dem. Och även om humorn ofta förknippas med glädje och skratt är den också nära sammankopplad med förnedring, trauma och sorg. I alla händelser är humorn något allestädes närvarande – i alla sorters kulturer och kontexter, rakt genom historien. Den har trots det behandlats på ett märkligt sätt, ofta reducerad till något tramsigt – något som inte behöver tas på allvar. Förutom i de fall där den anses ha åstadkommit skada och kontrovers, möjligen.
Men nu håller det sakta på att förändras. Den forskning som gjorts trots humorns märkliga status – som tittat på dess psykologiska, historiska, kommunikativa, kulturella, filosofiska och samhälleliga betydelse – har börjat få mer uppmärksamhet, och
13
alltfler vänder blicken till de frågor som humorn väcker, om oss och om samhället.
I linje med detta börjar också satiren få mer uppmärksamhet. Att skämta om och använda humor för att kommentera politik, politiker och det politiska i bredare mening är och har varit populärt i alla tider, men får i samtidens medielandskap ett särskilt fokus. Satiren är dynamisk, och förekommer i många olika format, i både nya och mer konventionella medier (Jones 2013b; Kumar & Combe 2015; Bruun 2012). I både svenska och internationella sammanhang diskuteras satirens roll, form och påverkan: den jämförs ofta med mer konventionella politiska mediegenrer, som nyhets- och debattprogram. Och trots att det finns en del oro eller åtminstone funderingar kring satirens kommunikativa roll i relation till demokrati, menar många att den är betydelsefull för medborgare, såväl som en viktig del av den politiska debatten.
Boken handlar om satiren i etermedierna, men egentligen framför allt om dess publik – som faktiskt är än mer bortglömd än satiren. I etermedierna placeras satiren allt som oftast inom kategorierna underhållning eller komedi. Några kända svenska exempel är det fiktiva ”Starke Man” (SVT, 2010–2011), nyhetssatiriska ”Svenska nyheter” (SVT, 2018–) och ”Snacka om nyheter (SVT, 1995–2003), och det parodierande ”Parlamentet” (TV4, 1999–2011 och 2015–), samt radioprogram som ”Public Service” (SR P1, 2001–) och ”Tankesmedjan” (SR P3, 2010–). I anglosaxiska medier finner vi flera exempel som också blivit populära i Sverige och andra delar av världen, som brittiska ”The Thick of It” (BBC, 2005–2012) som fått en amerikansk version i populära och prisbelönta ”Veep” (HBO, 2012–2019), och nyhetssatir som ”The Daily Show” (Comedy Central, 1996–) och ”Last Week Tonight” (HBO, 2015–).
Ett vanligt antagande är att vi kan förstå ett mediefenomen genom att analysera själva mediet och dess innehåll. Det förhållningssättet har ifrågasatts inom medie- och kommunikationsvetenskaplig forskning sedan 1970-talet. Målet med boken är att sätta publiken och dess engagemang i centrum. På så sätt kan vi börja förstå det
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 14
på allvar
skratta
samtida intresset för satiren bättre. Vi kan fördjupa kunskapen om vad det är med den här genren som attraherar publiken, och vilken roll det spelar för demokratin. Med några få anglosaxiska undantag (Corner et al. 2013; Johnson et al. 2010; Jones 2010) har fördjupande studier av den politiska humorns publik lyst med sin frånvaro inom den medie- och kommunikationsvetenskapliga forskningen. Det krävs mer för att förstå den komplexa relationen mellan publiken och satiren, vilket den här boken försöker rätta till.
Vad är satir?
Satir och politisk humor kallas för olika saker i olika sammanhang. Jag använder begreppet satir för att beskriva den något hybrida genre som uppstår när politiskt och komiskt innehåll blandas på olika sätt. De brittiska forskarna Corner, Richardson och Parry menar att begreppet satir ofta används för att benämna komik med ett ”allvarligt politiskt motiv”, men att det numera också finns en bredare ”komisk sfär” där raljans, hån och parodi som riktas mot det officiella också är stående inslag i offentlig diskurs. De menar också att det som utmärker den här bredare komiska sfären är det affektiva – det vill säga det känslomässiga. På så sätt kan satiren ses som en spegling av de ”emotionella mönster” som präglar samtida politiska debatter (2013:32).1
Men vad är då denna politik, som satiren skämtar med? I boken används det bredare begreppet det politiska jämte det mer formella politik, i linje med statsvetaren Chantal Mouffes (1999) definitioner. Det politiska beskriver ”den agonistiska dimensionen som ingår i alla mänskliga samhällen” (1999:754) – i något förenklad version kan man säga att det politiska alltså inkluderar det vi behöver diskutera, har konflikter om och kan behöva komma överens om i ett samhälle, allt det som potentiellt kan bli politik. Agonism är ett för-
1 Samtliga översättningar från engelska till svenska är mina egna om inget annat anges.
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 15 skratta på allvar
hållningssätt som betonar konflikters nödvändiga och potentiellt positiva roll, i demokratiska sammanhang. Politik är enligt Mouffe något snävare: ”den uppsättning praktiker, diskurser och institutioner” som ”försöker fastställa en särskild ordning och organiserar mänsklig samexistens under förutsättningar som alltid är potentiellt konfliktartade, eftersom de påverkas av ’det politiskas’ dimension” (1999:754). Med andra ord är politik i princip det som politiker och politiska partier arbetar med, medan det politiska är bredare. Satiren
ägnar sig åt både det politiska och politik – och i praktiken är de inte helt lätta att särskilja. Att en viss fråga inte finns på ett riksdagspartis agenda betyder inte att den inte är viktig för medborgarna.
Satir och medborgerligt engagemang
Troligen är den emotionella aspekten av satiren en av anledningarna till att den väcker både glädje, hopp och oro bland forskare, journalister och andra. De flesta av oss förstår att känslor och politik hänger ihop på något sätt, men vi har fått lära oss att våra känslor kan vara farliga i relation till vår roll som medborgare. Känslor, får vi veta, påverkar vår förmåga att fatta rationella beslut, om sådant som vem vi ska rösta på eller vad vi ska tycka i en viss politisk fråga. Och så är det förstås i viss utsträckning – det är inte mycket som fungerar bra när vi är i affekt. Men det betyder inte att vi kan bortse från känslornas roll för medborgarskapet. De spelar sannolikt till och med en rätt viktig roll för hur vi blir engagerade i saker – vare sig det rör sig om politiska frågor eller något annat. Därmed är den emotionella dimensionen viktig, jämte den kognitiva och rationella, i förståelsen av engagemang.
Bokens angreppssätt är delvis inspirerat av medieprofessorn John Corner, som argumenterar för att samhällsvetenskaplig medieforskning bör ha ett kontextualiserande tillvägagångssätt, så att resultaten från en studie kan sättas i ett bredare sammanhang. För att uppnå kontextualisering inom samhällsvetenskapliga mediestudier föreslår Corner att man fokuserar på tre huvudsakliga aspekter: makt,
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 16 skratta på allvar
subjektivitet och form (som inkluderar genre) – snarare än bara en av dessa. Det kontextualiserande angreppssättet blir alltså ytterligare en viktig aspekt av den här boken, med ambitionen att skapa en holistisk förståelse av publikens engagemang i och intresse för satir.
Den tidigare nämnda oron som ibland omgärdar satiren har också att göra med att det inte riktigt finns någon konsensus kring vad det innebär att prata om politik på humoristiska eller ironiska sätt. Humoristiska och ironiska diskurstyper – sätt att tala – ses nämligen som knepiga och svårlästa, i förhållande till de rakare typer som används i exempelvis nyhetsprogram. Förstår publiken vad som menas? Förstår de när det är på allvar och när det är på skämt?
Relaterat till den problematiken finns ett annat orosmoln: att humor och ironi på något sätt skapar ett överdrivet distanserat förhållningssätt till politiken, eller att de är etiskt problematiska (Dahlgren 2009; Gray et al. 2009). Den typen av resonemang bygger oftast på en idé om medieeffekter, som återfinns inom flera olika akademiska ämnen. En tro på medieeffekter innebär att man tror att medier kan ha direkta och mätbara effekter på publiken. Med andra ord antar man att publiken är relativt lättpåverkad, åtminstone över tid, och att den konsumerar medier isolerat från andra intryck. Den här synen var vanligare förr, och många känner igen den från exempelvis debatten om videovåldet under 1980-talet.
Idén om medieeffekter har fått mycket kritik. Dels menar många att den bygger på felaktiga antaganden om hur människor tar till sig, lär sig och påverkas. Det är rimligt att anta att vi påverkas av alla möjliga intryck hela tiden, och att enskilda program, personer eller texter därmed har en begränsad effekt. Utöver det tycks tankar om medieeffekter också bygga på ett normativt ställningstagande emot humor och ironi, där det antas att dessa former är oseriösa och därmed inte passar i sammanhang där allvarliga politiska ämnen diskuteras. Ofta antas det helt enkelt att publiken okritiskt tar in det som sägs på skämt, som om det vore allvar, och sedan på något sätt införlivar det i sitt politiska tänkande på ett mer eller mindre permanent sätt. Boken är en motvikt till det synsättet, eftersom det
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 17 skratta på allvar
bygger på en förlegad, nästan elitistisk, men ändock fortsatt vanlig syn på publiken.
För människor konsumerar inte medier isolerat från andra medier, människor eller delar av livet. En medborgares politiska tänkande och beteende kan potentiellt präglas av många olika faktorer, som familj, skolgång och utbildning, ekonomisk ställning, religiösa eller filosofiska uppfattningar, medier och kultur i alla möjliga former, sociala sammanhang, yrke och så vidare. Det är på sätt och vis en obekväm idé för forskare, eftersom det innebär att det blir svårt att säga något tvärsäkert om mediernas påverkan. Den tvingar oss att arbeta med en annan forskningsmetodik. I det här fallet används intervjuer med publiken, där individers subjektiva upplevelse av sitt satirengagemang kan förstås som en del av ett bredare sammanhang.
Satirens publik
Bokens publikperspektiv kommer bland annat från de brittiska sociologerna Nick Abercrombie och Brian Longhurst (1998), som i linje med tidigare nämnda forskare menar att mediepubliker behöver förstås i relation till sin vardagliga kontext. Därmed definieras publiker här som ”grupper av människor inför vilka någon typ av framträdande sker” (1998:40). Mediepubliker bör ses som aktiva och kompetenta, eftersom vi genom mediekonsumtionen förvärvar och upprätthåller tekniska och analytiska förmågor samt tolkningsfärdigheter. Dessa är värdefulla i sig själva, såväl som i andra delar av livet – exempelvis i relation till arbete och medborgarskap. Bokens ingång är alltså att ta publikens engagemang i satir på allvar. Vad betyder satiren för dem som faktiskt följer den regelbundet?
På så sätt sällar jag mig till dem som vill nyansera synen på humor och ironi. Enligt exempelvis filosofen Richard Rorty är ironi inte bara ett sätt att tala, utan även ett förhållningssätt (1989). Den brittiske statsvetaren Stephen Coleman , som bidragit med flera intressanta resonemang som tas upp i den här boken, menar att det ironiska förhållningssättet kan ses som ett uttryck för det han kallar
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 18 skratta på allvar
den senmoderna ”avsmaken för fundamentalistisk tvärsäkerhet” (2013b:383). Fundamentalistisk tvärsäkerhet förknippas med den moderna eran, medan ifrågasättandet av den ses som något posteller senmodernt. Men vad betyder det mer konkret? Åtskilliga studier visar att det skett ett skifte i hur många av oss förhåller sig till auktoriteter och elit, särskilt när det gäller politisk information (Bennett 2008). Även om vi i Sverige har ett fortsatt högt förtroende för nyhetsmedierna, exempelvis, är det vanligare att vi ifrågasätter dem. Och det är tydligt att den samtida satiren ofta handlar om att ifrågasätta tvärsäkerhet, särskilt hos politiker eller journalister.
Medan många välkomnar det som kan kallas en hälsosam skepsis bland medborgarna, när det gäller sådant som källkritik och politiskt valfläsk, finns det också en mer oroande tendens att ifrågasätta alla former av kunskapsanspråk, vare sig de bygger på vetenskapliga studier eller inte. Dessa två typer av ifrågasättande ska inte sammanblandas alltför mycket, även om de båda är uttryck för det senmoderna samhället. Framför allt är det den förstnämnda varianten som kan knytas till satir. Att ifrågasätta tvärsäkerhet är inte samma sak som att inte lita på någon.
En annan viktig idé som hänger ihop med detta ifrågasättande kommer från den amerikanska retorikern Robert Hariman, som beskriver politisk satir och parodi som symboliska utjämnare (2008). Idén bygger bland annat på Michail Bachtins inom humorforskningen tongivande teori om det karnevalska (2007 [1965]; 1994). Det karnevalska är ett begrepp som beskriver folklig kultur under medeltiden och renässansen. Då var karnevalen en tid för det uppochnedvända – medborgarna fick dominera, och skrattet på gatorna symboliserade en tillfälligt omvänd maktordning.
Enligt Hariman kan parodi och satir potentiellt bistå medborgarna, genom att på ett symboliskt plan jämna ut obalansen som uppstår mellan dem och den politiska eliten, specifikt i kommunikativa sammanhang som politiska debatter, tal och intervjuer.
Makthavarna har per definition ett kommunikativt övertag, men med hjälp av humor kan medborgare lättare ifrågasätta och skratta
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 19 skratta på allvar
åt dem, vilket kan fungera stärkande, både på en intellektuell och emotionell nivå. Genom att på detta sätt förstärka medborgarnas symboliska och diskursiva makt kan den av eliten formulerade fundamentalistiska tvärsäkerheten utmanas, och det medborgerliga självförtroendet förbättras.
Enligt satirforskarna Kumar och Combe är ett av satirens viktigaste kännetecken ”dess intensiva dynamiska utbyte” mellan satiriker och publik, där ”satiriker är särskilt inställda på att fördjupa en specifik typ av partnerskap med sin samtida publik” (2015:213). Kumar och Combe är inte ensamma om att hävda att komedi och humor kräver ett djupare samförstånd eller gemensam referensram mellan komiker och publik. Antagandet är svårt att belägga empiriskt eftersom det är komplicerat att jämföra mellan olika genrer och former, men det är enkelt att förstå varför det görs teoretiskt. Humor bygger på gemensamma referenser, vilket borde innebära att komiker är mer beroende av att känna till sin publiks referensramar än andra. Men det handlar också om hur nischad kulturformen är: exempelvis kan liknande antaganden göras om olika former av subkulturer, där skaparen riktar sig till en väldigt specifik publik. Oavsett vilket kan vi konstatera att det pågår en intensiv identifieringsprocess hos satirpubliken, som kan förstås i relation till vilka olika grupper den tillhör (Day 2011; Hutcheon 1995) – främst politiskt, men även kulturellt, ekonomiskt och så vidare.
För att kunna studera satirens attraktion och relation till medborgarskap et behöver därmed två överlappande forskningsfält användas: det som berör populärkulturens publik och det som berör medier, demokrati och medborgarskap. Detta är inte en unik utgångspunkt – många satirstudier bygger på idén att populärkultur och medborgarskap hänger ihop på olika sätt (Bennett 2007; Hermes 2005; Jones 2010; van Zoonen 2005). Men innan vi kommer in på bokens exakta syfte behöver läsaren få veta lite mer om den kontext som den unga vuxna satirpubliken befinner sig i.
Förändringarna i tonåringars och unga vuxnas konsumtion av nyheter och politiska medier har tolkats på tämligen olika vis
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 20 skratta på allvar
(Schofield Clark & Marchi 2017): somliga ser dem som tecken på att dagens unga är ointresserade av nyheter och samhälle, och ibland kopplas ökningen av politiska underhållningsformat som satir till ungdomens förmodade politiska apati (Hart & Hartelius 2007). Jag sällar mig dock till den andra huvudsakliga argumentationslinjen, som menar att den minskade nyhetskonsumtionen har att göra med mer djupgående förändringar i medborgarskapet, samhället och medielandskapet, i enlighet med den senmoderna kritiken av auktoritet och tvärsäkerhet.
Forskningen som tillhör denna linje berör sådant som tidigare inte studerats särskilt utförligt, som medborgarens subjektivitet , emotionella dimensioner och kontext. Många teorier om medborgarskap har sin grund i den moderna eran, en tid då medier och nyheter fungerade på radikalt annorlunda sätt än vad de gör idag. Utöver det betonas bredare kulturella, affektiva och sociala faktorer, eftersom de kan antas vara väsentliga för hur unga (och alla, i förlängningen) förstår och upplever medborgarskapet och politiken (Barnhurst 1998; Coleman 2013a).
Ett sätt att förstå medborgarskapet på det här mer holistiska sättet är att studera det som kallas kulturellt medborgarskap, jämte det mer konventionella politiska medborgarskapet. Kulturellt medborgarskap fokuserar på kulturens roll i dubbel bemärkelse: både i relation till kulturella artefakters eller texters roll och i bemärkelsen av kulturell gemenskap, det vill säga hur människor lever tillsammans, ser på sig själva och andra, och hur de bildar gemenskaper i relation till det. En viktig teoretiker här är den holländska medieoch kulturforskaren Joke Hermes, som skrivit den inflytelserika Re-reading Popular Culture (2005), om hur populärkulturen bidrar till byggandet av kulturellt medborgarskap. Där definieras kulturellt medborgarskap som förenande och gemenskapsbyggande processer (inkluderat reflektioner över dem), som vilar på det som kallas textrelaterade praktiker, det vill säga läsandet, konsumtionen, hyllandet och kritiserandet, som äger rum inom den (populär)kulturella sfären (2005:10). Hermes ser populärkulturen och dess publik som
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR 21 skratta på allvar
senmodern 19, 21, 126–127, 134, 139, 150, 154–155, 180, 191–192, 198, 211–212, 217, 221, 263–264, 278, 289
Shifman, L. 125
Silverman, S. 254–255, 268
skratt 13, 37, 75, 77–78, 95, 108, 161, 209, 213–216, 235, 249–250, 252–253, 258, 270, 271, 277, 290, 293–295
tilltro 22, 162, 196–197, 221, 282, 289
tolkningsföreträde 152, 191, 294
tolkningskompetens 64, 94, 284
tolkningsram 124, 271
tvärsäkerhet 19–21, 127, 157, 264, 293
Joanna Doona är medieforskare vid Lunds universitet. Hennes forskning rör frågor i skärningspunkten mellan allvar och trams, med fokus på humorns roll i politiska och medborgerliga sammanhang.
icke-skratt 252–253, 269, 274, 291
skämt 47, 50, 75–76, 78, 96, 105, 241, 250, 253, 256, 268–272, 291
skämtkultur 270
skämtrelationer 270
smak 38, 71, 97, 109, 136, 231, 238–239, 272, 295
smaklös 41–42
Smith, M. 37, 253
Stevenson, N. 142–145, 233, 272
Stewart, J. 61–64, 94–95, 98, 103–104, 195
Strömquist, L. 55, 59–60, 64, 95–96, 99, 119–120, 236, 257, 262
subjektivitet 17, 21–22, 34, 177, 195, 227–228, 232
U
underhållning 14, 24, 42–46, 64, 105, 109
politisk underhållning 21, 24, 31, 70, 134, 172
underhållningsvärde 43
Unge, J. 39, 41, 59–60, 267, 285
utbildning 88, 97, 109, 139, 149, 174, 186, 230, 235, 255, 259, 261–263, 271, 274, 291–292 högutbildad 97, 262, 274
lågutbildad 109, 137, 261, 274, 292, 294
utbildningskapital 261
utbildningsnivå 81, 217, 259
V
van Zoonen, L. 137, 156, 218–219, 260
Skratt är mångfacetterat. Vi skrattar när vi har kul. Vi skrattar på reflex. Vi skrattar när vi är nervösa, rädda eller frustrerade. Den här boken handlar om vad som händer när vi skrattar åt det politiska, åt politisk humor och satir. För trots satirens långa historia har den, förutom när den skapat kontrovers, inte riktigt tagits på allvar. Sakta börjar det förändras, och alltfler vänder blicken till de frågor som humorn väcker, om oss, och om samhället.
Vega, J. 142, 149
symboliskt våld 79, 235, 248, 274, 291
symbolisk utjämning 65, 78, 80, 217, 251, 257, 284
T
tillhörighet 29, 97, 113, 126, 149–151, 153–154, 190–191, 209, 227, 235, 240, 246, 257, 265, 267, 270, 272–274, 278, 286, 290–291, 293
tillit 136, 146–148, 172
W
Wadbring, I. 93
Williams, R. 118
Ö
Med särskilt intresse för unga människor, som följer svenska och amerikanska humorprogram på tv och i andra medier, fördjupar denna bok kunskapen om varför satiren lockar, och hur intresset för satir kan förstås i relation till ungas upplevelse av det samtida medborgarskapet: Vilken är satirens kommunikativa roll i relation till demokratin, och vad betyder den för unga medborgare?
Ödmark, S. 74, 117–119 överlägsenhet 250–251, 253–254, 256–259, 264 överlägsenhetsteorin 249
Det politiska skrattet vänder sig till studenter inom medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap, kulturvetenskap och sociologi, men också till en samhällsintresserad allmänhet.
Art.nr 39976
320 reGister
©FÖRFATTAREN OCH STUDENTLITTERATUR
studentlitteratur.se
