9789144126296 by Smakprov Media AB

ETIKENS DIALOG DIALOGENS ETIK

GUNILL A SILF VERBERG

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39937 ISBN 978-91-44-12629-6 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Jan Petterson Omslagsbild: Jan Petterson Printed by Eurographic Group, 2021

Innehåll

Författarens tack 11 Inledning 13 De berörda  Dialog – arenan för ömsesidig förståelse  Syfte  Litteratur om etik och samtal i vård och socialt arbete  Material och metod  Terminologisk skiss

Sammanfattande kommentar

15  17  19  20  22  23  25

Bokens uppläggning och fortsättning 27

1. Tillit är samtalets plats  Tillit och förtroende  Tillit som mental inställning  Nya utmaningar

Dialog och e-hälsans utmaningar  Dialog och interkulturella förhållningssätt

Sammanfattande kommentar

2. Olika sätt att se på etik – morallära eller förhållningssätt

Två sätt att förhålla sig till etikens möjligheter  Plikten och konsekvensen  Plikten framför allt  Handlingars konsekvenser  En kombination

31  34  36  36  38  40

43  45  45  46  47

Vårdetiska principer  Ovisshet och handlingsval  Sammanfattande kommentar

3. Etik byggd på en realistisk människosyn  Feminin och feministisk etik  Omsorgsetiken och vården  Omsorg som yttersta värde?  Feministisk etik – ett befrielseperspektiv

Dygdeetik  Praktisk klokhet och andra dygder

Etik – dialog – handling  Dialog och handling

Sammanfattande kommentar

50  51  52

55  58  59  60  63  64  66  67  68

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar   71 Dialog utan ord  Samvetets röst  Monolog  Dialogetik, diskursetik och kommunikativ etik  Ett procedurbestämt argumentationsförfarande  I stället för beslut – en procedur utan slut  Dialog och öppenhet – ett exempel

Sammanfattande kommentar

72  74  75  76  77  78  80  82

5. Kommunikation utan fysiska möten  Brevdialoger  Umgänge via sociala medier och it-baserade kommunikationsplattformar

85  85

88  88 Sociala medier och it-baserade kommunikationsplattformar   89 En prövosten för den mänskliga kommunikationen   90 Bruket av sociala media – eftertankens nödvändighet   92 Omdömesförmåga, dialog och vänskap   94 Lättheten, åtkomligheten   97 Sammanfattande kommentar   98 Sociala medier och att vara social

6. Varför talar vi – egentligen?  En förståelseinriktad aktivitet  Dialogen som litterär form  I Sokrates fotspår

Talets relationella karaktär  Sammanfattande kommentar

7. Att tala är att handla  Tal och handling  Tal som handling – några utmaningar  Samtal med tolk i vård och omsorg  Det talade ordet som handling – några specialfall  Löftet

101

102  103  104  107  110

113

113  115  116  117  118

Förlåtelsen

119

Lögnen

120

Kränkningen

123

Tystnaden

124

Sammanfattande kommentar

8. Dialog och yrkesetik

Yrkesetik, dialog och professionella dygder  Hinder eller stöd för omdöme och handlingsförmåga?  Etiskt moras under coronapandemin  Det lämpliga tillfället

Varseblivning – handlingens början  Den nödvändiga och den problematiska kunskapen  Etisk sensibilitet och kollegial dialog  Olika slags praktiska handlingar

Möjlighetsområdet  Kan man lära sig människokännedom?

Sammanfattande kommentar

125

127  128  131  133  135  138  139  140  142  146  148  150

9. Dialogiska aktiviteter för yrkesetisk utveckling

153

Som en medlande länk mellan teori och praktik

154

Ett stöd för den etablerade yrkesidentiteten

155

Olika former av handledning

153

Handledning inriktad på reflektion över etiska frågor, dialogiska möten

156

Etikronder

158

Dialogkonferenser

159

Etikcaféer

160

Sammanfattande kommentar  Epilog 163 Vad innebär ett dialogiskt förhållningssätt?  Kan det dialogiska förhållningssättet bidra till perspektivmedvetenhet – och i så fall hur?  Vad avses med en dialog?  Kan den kommunikation som sker på sociala medier inkluderas i dialogbegreppet?  Vad talar samtalsdeltagarna om och vad händer med dem i dialogen?  Har dialogen något särskilt syfte?  Hur ser kopplingen mellan dialog och etik ut?  Kan dialogen bidra till såväl individuell etisk mognad som yrkesetisk utveckling?  Referenslista 169 Person- och sakregister 177

161

163  163  164  165  165  166  166  166

Kapitel 4.

Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Olika etiska teorier och inriktningar tillskriver dialogen olika betydelse för att komma framåt i problematiska situationer. I feministiska perspektiv på etik ges dialogen stort utrymme, bland annat genom betoningen på narrativets betydelse och uppmaningen att beakta varje fråga utifrån den aktuella historiska och politiska kontext där den hör hemma. Störst utrymme har dialogen självfallet i den dialogiska etiken. Men hur ser det ut i vardagen, när vi talar med varandra? Det gör vi på många olika sätt: vi samtalar, konverserar, pratar förtroligt med varandra, vi diskuterar, grälar, argumenterar och debatterar. Med andra ord sätter vi oss i förbindelse med varandra genom att kommunicera på olika sätt, vilka alla har det gemensamt att det är något vi gör tillsammans. Vi gör det med ord, som i de olika former jag räknade upp, men vi gör det också utan ord. Det förekommer också att vi talar för oss själva utan att förvänta oss något svar. Då kan det ljudliga talet fungera som ett sätt att tänka. I det offentliga rummet iakttar vi ofta personer som tycks tala rätt ut i luften, då de med hög röst för mobilsamtal. Det händer också att vi ser misstänksamt på den som talar högt, till exempel på bussen och betraktar henne eller honom som en kuf, lite tokig eller kanske berusad. Den mänskliga kommunikationen tar alltså många olika vägar och det är temat för detta kapitel. Jag tar först upp dialoger som sker med gester och mimik i stället för ljudliga ord. Därefter kommer några ord om den dialog vi för med oss själva med hjälp av en inre röst, samvetet. Den dialogen är

verbal men inte ljudlig. Jag kommenterar också monologen, en samtalsform där man inte förväntar sig något gensvar. Slutligen kopplar jag ihop samtalsformerna dialog, diskurs och kommunikation med etik och lyfter fram likheter och skillnader.

”Du säger ingenting – men du pratar hela tiden.” Den här meningen har jag lånat från ett bokkapitel som handlar om relationen mellan en människa och hennes häst.1 Även om denna bok inte behandlar kommunikation över artgränserna påminner meningen oss om att dialoger kan äga rum även utan artikulerade ord. Jag tolkar meningen som ett konstaterande av att vi kommunicerar i stort sett hela tiden, mer eller mindre medvetet, utan att några ord behöver uttalas. När någon exempelvis ler förnöjt utan att tänka på det är det likväl något vederbörande kommunicerar till sin omgivning. Frånvaron av tal innebär alltså inte att budskap inte kan förmedlas ändå, utan det talade ordet. De förmedlas i den kommunikation som tar sig uttryck i gester, mimik, rörelser, kroppshållning, handskakningar, axelryckningar eller en rörelse, till exempel en förflyttning från en plats i rummet till en annan. I själva verket kan vi uppvisa ett mycket brett register som gör det möjligt att säga saker utan ord. Vi vet ännu inte om de restriktioner som gäller under den i skrivande stund pågående coronapandemin kommer att ge upphov till ett förändrat och kanske utökat register av åtbörder. Vi säger också saker genom att vara tysta – hur paradoxalt det än kan verka – genom att medvetet eller omedvetet tiga. Detta återkommer jag till (se kapitel 8). Vi behöver vara uppmärksamma på att de uttalade orden många gånger är otillräckliga, om de inte åtföljs av icke-verbal kommunikation. Meningen eller budskapet går helt enkelt inte fram. Jag kan 1 Petra Andersson, Du säger ingenting – men du pratar hela tiden i Jonna Bornemark & Ulla von Essen (red.), Kentauren (2010).

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Dialog utan ord

till exempel inte på ett trovärdigt sätt enbart i ord uttrycka mitt medlidande med någon jag har framför mig utan att orden åtföljs av passande mimik. De verbala och de icke-verbala kommunikationsformerna behöver alltså synkroniseras för att innebörden inte ska bli ambivalent och uppfattas som tvetydig av mottagaren. Det är för övrigt svårt att tänka sig den mänskliga kommunikationen som enbart bestående av talade ord. Många gånger kompletterar den icke-verbala kommunikationen den verbala och gör det lättare att förstå hela innebörden av det budskap vår samtalspartner vill förmedla. Det är inte alltid säkert att den som förmedlar budskap via den icke-verbala kommunikationsformen avser att förmedla samma sak som mottagaren är benägen att tolka. Jag kanske blir röd om kinderna vid ett möte, för att det är varmt i rummet, medan någon i omgivningen tolkar det som att jag är generad. Icke-verbal kommunikation är förenad med en mängd tolkningsmässigt intressanta problem. Här har jag bara velat påvisa denna kommunikationsforms komplexitet, det vill säga att när vi skalat bort det ljudliga talet, eller när det inte spelar en huvudroll, återstår ändå en språklig rikedom. Hur stor del som utgörs av artikulerat språk respektive icke uttalade ord varierar beroende på en mängd omständigheter, inte minst kulturella. Precis som vi lär oss hälsningsfraser med ord, lär vi oss också olika sätt att beroende på den kulturella kontexten hälsa utan ord, ta i hand, kindpussas, kramas och så vidare. Det som är gångbart på ett ställe, kanske inte alls är det på ett annat. Det svenska språket, liksom övriga nordiska språk, lägger relativt stort fokus på det talade ordet och mindre på mimik, gestik och andra icke-verbala uttrycksformer. Med dessa allmänna kommentarer om den icke-verbala kommunikationen vill jag helt enkelt påvisa att vi alltid kommunicerar något och att detta något kommer att tolkas av andra.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Samvetets röst

Ett vårdbiträde fick till uppgift att leverera en matlåda till en 103-årig kvinna, som hade begärt att ”få hjälp med mat”. När det visade sig att matlådan inte på lämpligt sätt svarade mot den gamlas behov, övervägde vårdbiträdet med sitt inre och vände sig sedan till arbetsledaren. De fann en bättre lösning, vilket gagnades av en gemensam uppfattning om vad som var rätt för just denna person. […] Samvetet användes här framåtsyftande och som grund för reflektion över vad som borde vara ett med hänsyn till person och situation lämpligare handlingssätt.2

Att handla med stöd av sitt samvete i ett yrkesmässigt sammanhang innebär att handla på eget ansvar, ta initiativ, använda sitt förnuft och samtidigt verka i enlighet med de ideal som ens yrke förpliktar till. Det som här beskrivs är alltså dels den individuella betydelse vi lägger in i samvetet, det vill säga att med ledning av vår egen inre röst veta vad vi ska göra – handla på eget ansvar – dels den gemensamma betydelse som finns i de yrkesideal som är förpliktande för alla medarbetare. Att bruka sitt samvete innebär således att vara delaktig av en gemensam kunskap, ett sam-vetande. 2 Silfverberg, Praktisk klokhet (1999), kapitel 2, Etiskt betingad stress, avsnittet Samvetet och de egna föreställningarna.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Ett exempel på kommunikation utan hörbara ord är de samtal vi för med oss själva, med vårt eget inre. Dessa samtal är verbala men ljudlösa. Underförstått är att den inre rösten talar med oss och att vi på något sätt låter oss vägledas av denna röst, som vi ofta kallar samvete. Från ett forskningsprojekt om yrkesetik och social omsorg med utgångspunkt i hemtjänsten hämtar jag följande exempel på en situa tion där samvetets röst spelar en central roll:

I romanska språk är ordet för samvete och medvetande ett och samma, till exempel italienskans coscienza. Hannah Arendt påpekar att samvetet, när vi diskuterar moraliska frågor, är något som ständigt antas vara närvarande inom oss, precis som medvetandet, för att tala om för oss vad vi ska göra och vad vi ska ångra.3 Samvetet fungerar också som ett slags facit för ens handlande, när det tas i bruk för en begången handling. Vidare fyller det uppgiften som en värdemätare, som indikerar vad som kan göras i en framtida liknande situation.4 Både den individuella och den gemensamma aspekten på samvetet har alltså betydelse för såväl reflektion över utförda handlingar som för framtida handlingsval. Båda infallsvinklarna har stor betydelse för utvecklingen av en yrkesgrupps etik.

Monolog Att föra samtal med sitt inre, med samvetets röst, är något annat än det enkelriktade tal från avsändare till mottagare som benämns monolog. Det finns exempel på hur monologen kan vara betydelsefull för den som framför den och leda till förändring av ett destruktivt livsmönster. Ett sådant exempel är Anonyma Alkoholisters (AA) möten, där deltagarna talar i tur och ordning eller genom att begära ordet. Man talar utan att bli avbruten – till skillnad från dialogen, som vanligtvis sker växelvis. Syftet med AA-mötena är att den talande ska kunna fördjupa sig i sig själv och stanna kvar i sin egen begrundan. Någon muntlig återkoppling från andra deltagare ges inte och inte heller någon värdering av vad som sagts.5 Det kan förstås hända att någon nickar instämmande eller på andra icke-verbala sätt ger uttryck för igenkännande eller andra reaktioner. För de enskilda

3 Arendt 1997, s. 69. 4 Silfverberg 1999, s. 39. 5 Monologens möjligheter för behandlingsverksamhet diskuteras av Eva Hermansson, Samtalsformer i välvilja i Ulla M. Holm (red.), Samtal. En nordisk antologi (2002).

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Dialogetik, diskursetik och kommunikativ etik Som jag påpekade i inledningskapitlets terminologiska skiss förekommer både diskursetik och kommunikativ etik i litteratur som behandlar filosofisk etik, och termerna används också inom statsvetenskap och andra samhällsvetenskaper. Den bokstavliga översättningen av det latinska ordet discorrere, ”att springa hit och dit”, är en adekvat metaforik, då utvecklingen av etiska resonemang förutsätter denna rörelse fram och tillbaka mellan olika ståndpunkter. Diskursetik associeras ofta med ett slags ”offentlighetsetik”, inom vilken filosofen Jürgen Habermas utgör en förgrundsgestalt. Termen kommunikativ (och kommunikation) har vi, som redan påpekats i bokens inledning, från latinets communis som bland annat har bety6 Hermansson 2002.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

personerna är det inte osannolikt att monologen kan övergå i en upptäcktsfärd i det egna inre livet och till en dialog med den inre rösten, med samvetet. Monologen som samtalsform är förstås inte ovanlig. När vi tänker på monologer tänker vi kanske oftast på den ensamma skåde spelaren på en scen. Hon eller han kan framföra monologen på en mängd olika sätt för att fånga publiken. I politiska sammanhang, i partidebatter och i riksdagen däremot, där denna samtalsform är väl etablerad vill talaren vinna motståndarsidan för sin sak, inte sällan genom att helt enkelt hålla längre monologer än sina motståndare. På AA-mötena däremot bildar monologerna tillsammans en helhet som hålls ihop av ett inspirerat stämningsläge och välvilja.6 Man kan givetvis också tänka sig situationer i vården där monologen har en berättigad plats. Det kan gälla i samtal med anhöriga och närstående till personer med psykiska problem, där det kan vara värdefullt att vårdaren lyssnar respektfullt till deras berättelser utan att komma med några särskilda kommentarer eller invändningar.

delsen gemensam, och offentlig. Gemenskap är, som nämndes i förra kapitlet, en stomme i det mänskliga livet och etiska ställningstaganden formas av dem som deltar i ett samtal och utvecklas genom att skärskådas i en gemenskap.

Ett procedurbestämt argumentationsförfarande Under 1970-talet sågs två portalgestalter, filosoferna Karl-Otto Apel och ovannämnde Habermas, förorda en argumentationsbaserad etikuppfattning. Snarare än dialogetik talade de omväxlande om kommunikativ etik respektive diskursetik och ställde bland annat följande frågor: Om vi kan se dialogen som en procedurteori för moraldiskussioner, hur ska vägen fram till beslut se ut? Bör vissa normer eller principer styra samtalet, vilka i så fall? Vilka frågor bör avhandlas i samtalet? Vilka får delta i diskursen? Det fanns, som jag tidigare påpekat, för några decennier sedan ett missnöje med etiken i dittillsvarande form. Missnöjet yttrade sig på olika sig beroende på vad det grundade sig i. Som Apel uttryckte det i sin diagnos av problemsituationen för etiken fanns det ingen ”vetenskaplig” etik att hålla sig till. Han diskuterar omöjligheten i att dels härleda etiska normer och värderingar ur fakta, dels berättiga dem med hänvisning till fakta. Apel vände sig mot den förmenta neutraliteten i försöken att göra just det. Han hävdade att det för allvarliga problem, till exempel den globala miljöförstöringen, måste finnas en universell, intersubjektivt giltig ansvarsetik, det vill säga en etik som – i Kants efterföljd – skulle vara bindande för hela det mänskliga samhället. Hans kommunikativa etik gjorde anspråk på att vara just detta. Detta krav har fått förnyad aktualitet i dagens debatt om och aktivism kring klimatförändringarna. Sitt tydligaste politiska uttryck får kravet i Parisavtalet, ett avtal som bland annat ska binda världens länder samman i åtaganden för att begränsa den globala temperaturökningen. Den etik Apel förespråkade var dessutom avsedd att vara emancipatorisk: genom att låta argument, 4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

I stället för beslut – en procedur utan slut Det är naturligtvis många gånger nödvändigt att komma fram till ett beslut om vad som behöver göras, till exempel om det gäller att rädda liv eller i vårdsituationer som brådskar på andra sätt. Så kan det vara i ett akut skede av palliativ vård, men tidigare skeden av denna vårdform kan innebära längre relationer där det pågående 7 År 1990 kom på svenska samlingsvolymen Etik och kommunikation med tre essäer av Apel tillkomna under åren 1972–1988, i vilka framgår dels vad Apel menade var behovet av en universell etik dels grunderna för den kommunikativa etiken. 8 Jürgen Habermas, kapitel 4, avsnittet Vad är diskursetik? i Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle (1988).

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

och inget annat, stå i centrum i diskussionen undanröjs enligt Apel socialt betingad ojämlikhet mellan människor.7 Även om Apel utövade ett starkt inflytande på Habermas har den senares diskursetik haft större genomslag än kollegans idéer. Målet för diskursen är enligt Habermas en rationellt motiverad konsensus, det vill säga att uppnå samförstånd i den för handen varande frågan. Därefter är det slut på rörelsen mellan olika ståndpunkter. Diskursetiken skiljer sig därmed från en äkta dialog som är öppen för att meningar hela tiden kan ändras. Målet att uppnå samförstånd förutsätter en viss etik för själva samtalet: att samtalsdeltagarna lyssnar på varandras förnuftiga argument och analyserar skälen för och emot alternativa ståndpunkter. Detta i sin tur fordrar öppenhet, en vilja att pröva om jag har rätt (snarare än att absolut få rätt) och en avsikt att inte dölja något. Det centrala i diskursetiken är proceduren, eller sättet att finna etiska normer för att uppnå rättvisa i frågor av gemensamt intresse.8 Denna offentlighetsetik är främst inriktad på den politiska sfären, varför det finns vissa gränser för vilken typ av frågor som får behandlas i samtalet. Det Habermas kallar kommunikativt handlande innebär kritiskt tänkande, samtal och samarbete.

samtalet hjälper vårdaren att uppmärksamma patientens för stunden aktuella situation. I Habermas diskursetik fortsätter emellertid det osynliggörande av kvinnors liv och traditionella verksamheter som jag beskrev i kapitel 3. Människors interaktioner och relationer i den vardagliga livsvärlden tycks enligt Habermas styras av något slags intuitiv vardagsmoral men är ingenting som vare sig kan eller bör bearbetas i den offentliga diskursetiken. Filosofen Seyla Benhabib är i många avseenden överens med Habermas om diskursetikens universella anspråk. Men Benhabib har utvidgat den, bland annat på så sätt att hon i stället för Habermas rationellt motiverade konsensus frammanar föreställningen om en dialogisk etik som ett kontinuerligt pågående samtal: … en procedur utan slut, en ’utvidgad mentalitet’, det vill säga kapaciteten att byta perspektiv i praktiska dispyter i allmänhet och förmågan att resonera från andra inblandades ståndpunkt.9

Med andra ord menar Benhabib att diskursetiken bör vara ständigt verksam och därmed öppen för att nya meningar kan få komma fram. Hon anser också att denna perspektivens omvändbarhet, alltså förmågan att se ett och samma problem ur flera olika synvinklar, inte ges tillräckligt utrymme i Habermas diskursetik. Det finns ingen motsättning, menar Benhabib, mellan att å ena sidan bry sig om en konkret annan persons behov inom hemmets domäner (eller inom en vårdinstitution, kan man tillägga) och att å andra sidan se till ”den generaliserade andres värde och värdighet”.10 Känslan av samhörighet med andra är enligt Benhabib inget hinder för att man ska kunna vara anhängare av universell rättvisa. Om vi överför resonemanget till människovårdande verksamheter kan vi hävda att alla frågor som blir komplicerade för människor som drabbas av en olyckshändelse eller en sjukdom – frågor om den 9 Benhabib 1994 s. 161. 10 Benhabib 1994, s. 178 ff.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

egna kroppen, eller relationen till närstående och förhållanden i hemmet – bör vara föremål för diskursiva överväganden med ”den rätta blandningen av omsorg och rättvisa”.11 Till skillnad från ett sådant synsätt ter sig Habermas diskursetik som en abstraktion som för oss en bit bort från konkreta realiteter och in i en ideal värld.

Dialogetik är en bredare term än diskursetik och kommunikativ etik och kan ses som ett övergripande begrepp som även inrymmer aspekter av diskursetik och kommunikativ etik. Om diskursetiken tar fasta på rörelsen fram och tillbaka mellan olika ståndpunkter och den kommunikativa etiken betonar det gemensamma som redan inryms i själva termen kommunikation, är en äkta dialog öppen för att meningar kan förändras på så sätt som Benhabib framhåller. Här ligger en etisk ståndpunkt, särskilt relevant för vårdens och den sociala omsorgens praktik som ofta fordrar en anpassning till situationens krav. De omständigheter som är aktuella för en vårdtagare i en situation kan förändras från en dag till en annan. Det är individens belägenhet och den konkreta enskilda situationens krav vårdaren måste förhålla sig till. Här ett exempel:

Till en vårdcentral kommer Emma. Hon arbetar som forskare och lärare på en högskola. Emma har de senaste månaderna haft diffusa besvär, hon har känt sig yr och får lätt huvudvärk av ett slag som hon inte känner igen. Prover tas och blodtryck mäts men ingenting anmärkningsvärt visar sig annat än ett måttligt förhöjt blodtryck. Emma blir oroad. Hon vet att högt blodtryck är en riskfaktor för allvarliga sjukdomar som stroke och hjärtinfarkt. Sjuksköterskan och Emma talar om olika tänkbara bakomliggande faktorer till det förhöjda blodtrycket, bland annat stress i 11 Benhabib 1994, kapitel 6.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Dialog och öppenhet – ett exempel

arbetet. Emma håller på att avsluta ett manus till en artikel och känner tidspress. Men att hon skulle vara direkt stressad förnekar hon: ”Jag gillar ju att skriva.” – ”Hur är det med mat och sömn och avkoppling då? Hinner du röra på dig något?” frågar sjuk sköterskan. Emma svarar tvärt att hon inte är intresserad av fysisk aktivitet. Men hon inser allvaret i situationen och accepterar att hon behöver göra vissa livsstilsförändringar. Motvilligt säger hon att hon kan försöka börja promenera. Tre blodtrycksmätningar hos sjuksköterskan före ett eventuellt läkarbesök är rutin på vård centralen. Sjuksköterskan säger: ”Ok, nästa gång vi ses, får vi se hur det har gått.” Vid påföljande besök visar det sig att Emma inte följt överenskommelsen. Det är lite oklart varför. Sjuksköterskan erinrar sig Emmas aversion mot fysisk aktivitet och hur tveksam hon var till promenerandet och fångar upp den tråden. Så småningom kommer det fram att Emma har ont i höften och får rejäla smärtor när hon går. Sjuksköterskan blir förvånad över att hon inte sagt något om det men förstår att det finns orsaker till det, som hon inte har möjlighet att gå in på. I väntrummet sitter ett tiotal personer och väntar på sin tur. Det finns inte tid att fortsätta samtalet men sjuksköterskan tipsar Emma om en fysioterapeut som arbetar med bassängträning och bokar sedan in ett nytt möte. Emma verkar tacksam över tipset.

Här kan vi notera att sjuksköterskan, trots tidsbrist, visat sig lyhörd för att allt inte var så enkelt som det i förstone syntes. Hon var också uppmärksam på det som aldrig sades men som uttrycktes i en aversion mot de föreslagna promenaderna. Dialogen som sjuksköterskan förde med Emma var öppen för vad denna emotion kunde tänkas ge uttryck för, samtidigt som hon tack vare sin professionella erfarenhet och kunskap insåg att något behövde göras.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Vi sätter oss i förbindelse med varandra på en mängd olika sätt. Människors samtal finner olika vägar och benämns på olika sätt, beroende på samtalandets syfte och villkor. I kapitlet har jag gått igenom några av dessa samtalsformer. Först den icke-verbala kommunikationen, där vi kommunicerar med kroppsspråk, mimik, gester och rörelser. Jag har också tagit upp en annan typ av dialog, den som utspelas mellan mig och mig själv och som har en för både eftertanke och framtida handlingar djupgående betydelse – det vi vanligen kallar samvetet. Monologen utgör en motsats till dialogen eftersom deltagarna i den förra mötesformen inte förväntas iaktta ett socialt responsivt förhållningssätt, det vill säga talarens utsagor får inget gensvar. Diskursetik eller kommunikativ etik är ett spår inom modern etik som fått stor uppmärksamhet inte minst genom filosofen Jürgen Habermas. I Habermas diskursetik är målet att samtalsdeltagarna genom att iaktta vissa normer och principer för samtalet ska komma överens. Filosofen Seyla Benhabib har påtalat begränsningar i Habermas diskursetik vad gäller samtalets innehåll, förlopp och avslutning. Benhabib stryker under att etiken måste ha en diskursiv karaktär som inte tar slut då ett beslut fattas. I stället behöver den vara ständigt öppen för att nya meningar och betydelser kan tillkomma som fordrar hänsyn. Denna ständiga uppmärksamhet på individuella, konkreta omständigheter är en kärna i dialogetiken och som jag ser det ett exempel på kommunikativt handlande som är önskvärt för människovårdande verksamheter.

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Sammanfattande kommentar

F R ÅG O R F Ö R D I A L O G O C H R E F L E K T I O N

Ӱ Resonera om en situation där samvetets röst väglett dig så att ditt handlande tog en annan väg än vad du först hade tänkt dig. Ӱ När man kommit fram till ett beslut om vad som behöver göras, i en arbetsgrupp eller tillsammans med en vårdtagare, är det då säkert att saken är klar eller vad ser du för alternativt förlopp?

4. Den mänskliga kommunikationens olika vägar

Gunilla Silfverberg är seniorprofessor i vårdetik vid Ersta Sköndal Bräcke högskola i Stockholm. Hon har skrivit böcker och artiklar i vårdetik och varit redaktör för en rad antologier. Silfverberg har särskilt uppmärksammat dygdens och dialogens betydelse för etiska förhållningssätt. Hon har också intresserat sig för etiska aspekter på djur, särskilt hästen, som medarbetare i vård och socialt behandlingsarbete.

ETIKENS DIALOG – DIALOGENS ETIK Etikens dialog – dialogens etik handlar om dialogen som ett viktigt hjälpmedel i vårdens vardag. Den är avgörande för att en relation mellan vårdtagare och vårdare ska etableras. Dialogen är också en förutsättning för reflektion över svåra frågor, till exempel sådana som väcks av teknologiska innovationer i vården. Boken innehåller nio kapitel där tilliten som dialogens fundament tas upp och utrymmet för dialogen i olika etikinriktningar, mest framträdande i feministisk etik, dygdeetik och dialogetik diskuteras. Grundläggande frågor om vad ett dialogiskt förhållningssätt innebär, vad som händer med samtalsdeltagarna i en dialog och om dialogen har något särskilt syfte diskuteras genomgående. I boken diskuteras både informella sätt att utveckla en god yrkesetisk praxis och organiserade aktiviteter som syftar till att ge medarbetarna möjlighet att reflektera över sin praktik. Boken vänder sig till studenter och lärare vid vårdutbildningar, till yrkesverksamma inom vård, social omsorg och socialt arbete samt till alla som är intresserade av etiska förhållningssätt i dessa verksamheter.

Art.nr 39937

studentlitteratur.se