9789137142197

Historien om Quiet Dell

jayne anne phillips

Historien om Quiet Dell Översättning Mats Hörmark

Tidigare utgivning

Svarta biljetter 1981 Maskindrömmar 1985 Ytterfil 1987 Sommarlägret 1995 Moderskärlek 2000 Lark & Termite 2010

Citatet på sidan 23 ur ”De döda” av James Joyce är översatt av Thomas Warburton. Stycket ur H.C Andersens ”Flickan med svavelstickorna” på sidan 103 är översatt av Mary S. Lund. Citaten ur Robert Louis Stevensons ”Barnets lustgård” på sidorna 119 och 133 är tolkade av Karl Asplund.

Citatet på sidan 371 ur ”En julsaga” av Charles Dickens är hämtat ur Christina Westmans översättning.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Quiet Dell Copyright © Jayne Anne Phillips 2013 Omslagsfoto Floyd Eugene Sayre, publicerad med tillstånd av Robert Sayre, Deborah Sayre Stoikowitz och Clarksburg-Harrison County Public Library Omslagsdesign Kerstin Hansson Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2015 ISBN 978-91-37-14219-7

Till Annabel Eicher

Författarens anmärkning

Den här romanen bygger på den sanna historien om ett brott som ägde rum i Quiet Dell i West Virginia för mer än åttio år sedan.

Namnen på de personer vilkas liv brottet krävde eller påverkade är autentiska; deras tankar, uppfattningar och relationer är fiktiva. Deras brev, rättegångsprotokollet och diverse utdrag ur tidningsartiklar är ordagranna återgivningar av originaltexterna.

Smärre avvikelser i fråga om dagar och datum speglar avvikelser i den ursprungliga rapporteringen eller dokumentationen.

Innehåll

I Julaftonen 1930 Park Ridge, Illinois Annabel börjar 15

II Juldagen 1930 Park Ridge, Illinois Charles O’Boyle funderar 25 Anna, Asta, Anna 35 Vackert, användbart, hållbart 60

III 24 juni 1931 Park Ridge, Illinois Ett besök 85

IV 2 juli 1931 Park Ridge, Illinois Ett barns resa 105

V 3 juli 1931 Quiet Dell, West Virginia Nattvind 121

VI 27 augusti 1931 Park Ridge och Chicago, Illinois Emily börjar 135 William Malone, Traveller 152 Emily finner en bundsförvant 158 9

VII Hyresgäst misstänkte främling 182 Utdrag ur Charles O'Boyles brev 182

VIII Slutet av augusti, början av september 1931 Clarksburg och Quiet Dell, West Virginia Avslöjande 189

IX 31 augusti–2 september 1931 Park Ridge, Illinois Clarksburg, West Virginia–Chicago, Illinois William Malone: På väg hem 255 Emily Thornhill: Tågresa 258

X 4 september 1931 Chicago, Illinois–Waverly, Oran och Fairbank, Iowa Emily Thornhill: Iowa, o, Iowa! 281

XI Emily Thornhills urklipp, september 1931 307 ”Var ligger detta Virginia?” 307

XII September 1931 Chicago och Park Ridge, Illinois Clarksburg, West Virginia Charles O’Boyle: Ceremoni 313 Emily Thornhill: Kvarlåtenskap till salu 315 William Malone: Som vem som helst 326 Emily Thornhill: Skipa rättvisa nu 333 10

XIII 20–21 november 1931 Clarksburg, West Virginia Hund tvefalt lämnad 341 En småstöld 343

XIV 4–6 december 1931 Clarksburg, West Virginia Emily Thornhill: Ett förspel 375 William Malone: Öppen is 394 Emily Thornhill: Bara barn 396

XV 7–9 december 1931 Clarksburg, West Virginia Rättegången 401 En kärleksbetygelse 423 Dom 448

XVI 18 mars 1932 Moundsville och Quiet Dell, West Virginia En avrättning 471

XVII 18 oktober 1933 Chicago och Park Ridge, Illinois Coda: Världen är luft 475 TACK 485 Rättigheter 487

11

I Den här boken är tänkt att vara mänskligheten till väl­ görande hjälp, och inte att framkalla sjuka lustar eller fördärva männi­skosjälar. e.a. bartlett, ”love murders of harry f. powers (beware such bluebeards)”

•

(Extra) – I trädgården bakom familjen Eichers hus i Park Ridge, en förort till Chicago, finns en liten skylt på vilken det står ”Djurkyrkogård”, skrivet med den nioåriga Annabel Eichers barnsliga handstil. Där hade barnen Eicher begravt en fågel, berättade lekkamrater. clarksburg telegram, 9 december 1931

•

Levnadskostnader 1931 Nytt hus......................................................6 796 dollar Genomsnittlig årsinkomst.........................1 858 dollar Ny bil............................................................ 640 dollar Genomsnittlig månadshyra........................... 18 dollar ”remember when … 1931. a nostalgic look back in time”

Julaftonen 1930 Park Ridge, Illinois

••• Annabel börjar När året vänder hörs bjällror i vinden. De gamla åren faller upplysta på marken. När man går över dessa ljus låter det som om man går över högar av löv från jättelika träd. Men högt ovanför klingar bjällrorna för alla levande. Det är bjällror i silver och guld och genomskinligt glas, det är slädbjällror som är hundra år gamla. Min farmor sa att det hördes en viskning för varje människa som dog det året, och att det seglade en fjäder genom luften för varje barn som väntade på att födas.

Mor säger att det bara är påhittat, men jag hör alltid bjällrorna, till och med i sömnen, och allting framför mig är helt vitt och öppet som ett fält. Då börjar jag drömma.

Träden i min dröm glittrar. Det är tyst och stilla i mörkret, och jag är inomhus, på en scen. Träden står bakom mig men de är levande, snuddar vid lemmar och rör sig som sådana. En tyst ande tycks sväva bland dem, och ljuset har hittat mig. Det är en stor teater, rader av bänkar framför mig, och en balkong som jag skymtar i ett bländande sken. Publiken är tyst, väntar på att jag ska tala. Kanske ser de på en pjäs, min pjäs, eller en pjäs som jag spelar i. Jag kan inte urskilja några ansikten bortom rampen, men jag ser huvuden som läggs på sned och konturerna av damhattar, och det tycks som om ett ljussken sprider sig mellan dem. Det hörs ett svagt sorl av beundran eller spänning, och ett brus av viskningar likt applåder. Sedan blir scenbelysningen mörkare.

Jag hör människor gråta, så rörda är de av föreställningen.

Farmor brukade säga att jag nog en dag skulle hamna på en scen, som skådespelare (”säg inte ’skådespelerska’”, sa hon åt mig, ”för det inger inte samma respekt”) eller som pjäsförfattare. Farmor beundrade suffragetterna och sa att de skulle skapa möjligheter för kvinnor inom alla områden. Om hon vore yngre, 15

sa hon, och inte behövdes i familjens hägn, skulle hon ha anslutit sig till deras rörelse för att hjälpa dem i kampen för förnuft och rättvisa. Hon behövdes därför att Heinrich dog. Hennes ”älskade Heinrich” var min far, och han var enda barnet. Vi kallade honom Papa. Han kallade Grethe miss eller missy, och mig kallade han little Nell, fast jag heter Annabel. Jag försöker verkligen minnas honom, men jag gör det inte, inte på riktigt. Papa på sitt porträtt, i guldramen på spiselhyllan i finrummet (”det där är inget fotografi, kära du, det är ett porträtt i olja”), och på bröllopsfotografiet med mor. En dag kom han inte hem. Jag var fyra år. Ingenting sades den kvällen som skulle kunna oroa barnen.

Betty, vår barnjungfru, satt med oss vid middagen och nattade oss, för mor och farmor var kallade till polisen.

Papa hade blivit påkörd av en spårvagn i The Loop, strax efter skymningen. Han var på väg till fots från sin klubb till stationen.

Jag tror att det var många människor ute, och att de knuffades och trängdes och blev distraherade av en passerande brandbil med påslagna sirener eller obehagligt överraskade av ett plötsligt regn.

Han var en skicklig silversmed, med verkstad i vår trädgård, och aktuarie hos Metropolitan Insurance and Casualty Company i Chicago. Han gav råd om utsikter och sannolikheter. Det var det ironiska i det hela, sa farmor, för ingen skulle någonsin ha kunnat förutspå att en man som var så frisk och stark, som aldrig rökte eller drack och var mycket omtyckt och respekterad, skulle dö så hastigt och oväntat. Han skötte sina affärer på klubben för det var där man skötte dem, och kvällar och helger ägnade han åt sitt konstnärskap. Han var känd för sin begåvning och sin avspända charm. Vid universitetet uppträdde han i teaterföreställningar och hade en fin tenorstämma, men annars var det matematik som upptog det mesta av hans tid. Samma sysselsättning genom hela arbetslivet, säger farmor, och chefsaktuarie när han dog, därtill mors rådgivare och framstående silversmed. Samma hem ända sedan Grethe föddes och farmor sålde deras våning i Chicago för att flytta med familjen. Papa ville att barnen skulle andas frisk luft och gå i bra skolor, och han ville ha en trädgård med en lada där han kunde ha sin verkstad och en stallplats för en ponny och 16

en park i närheten där vi kunde sjösätta våra leksaksbåtar och följa skogsstigar bort till ängen. Ängen är högväxt på våren men slagen på sommaren, och Papa hjälpte oss att flyga drake.

Jag tror att jag faktiskt minns drakarna.

Grethe var åtta då, och han sa åt henne att ta av sig glasögonen och springa, springa rakt fram och följa med i drakens ryck i linan.

Det var inga andra än vi på ängen, och vinden var kraftig. Jag var liten och han hade lyft upp mig på axlarna och höll om mina knän, medan draken for upp och upp. Linan löpte ut ur handen på honom, mot mitt ben.

Jag kände mig så lång, med gräset så långt nedanför och draken som dök och tog plötsliga språng så högt ovanför mig. Jag höll i Papas hår, som var mörkt och tjockt och bakåtkammat, men som rufsades till i blåsten och lyftes som den stora kragen på min klänning och banden på draken. Jag kan inte se Papas ansikte, eller hans ögon nära mina, men ibland när jag är ensam och tänker efter ordentligt kan jag känna hans hår i händerna, kallt och strävt, och jag knyter nävarna för att hålla mig fast.

Jag kan alla farmors berättelser om Papa, men drakarna är inte hennes berättelse. Hennes berättelser finns i lådan med fotografier som hon hade stående på sitt toalettbord. Det är en hög trälåda och på sidorna finns fyra glasade ramar: fotografierna glider rakt in. Heinrich, som baby i ett blusliknande plagg.

Heinrich, tio år gammal, med farmor och farfar Eicher (”Precis som du, Annabel, läste han i ordboken och skrev ner nya ord”).

Heinrichs examensporträtt. Heinrich i militäruniform (”Att ha överlevt världskriget för att sedan, i sina bästa år, bli påkörd av en spårvagn och dö”). Man lyfter på det snidade locket och de andra fotografierna ligger där i prydlig ordning, varje tjockt kort skyddat av den sammetsklädda insidan.

Lådan är min nu. Grethe tittar aldrig på fotografier. Ansiktena är för små för att hon ska kunna se dem, och hon är inte intresserad av berättelser. Hon fick mässlingen med hög feber när hon var två. Det var nära att de miste henne, sa farmor, och den krisen påverkade hennes syn och koncentrationsförmåga (”Med tanke på hennes begränsningar är det bäst att hon inte föreställer sig för 17

mycket. Grethe kan lära sig att sköta ett hem, och hon kommer att bli gift. Men fram till dess måste vi skydda henne”). Grethe har slutat skolan; hon är lika lång som mor och följer med henne till affärerna och banken. Hon hjälper till med att planera mål­ tider, och mor lär henne vad som är vett och etikett.

Grethe är späd. Hennes hår är mörkt som Papas. Om hon inte kommer ihåg saker måste jag göra det åt henne. Hon spelar prinsessan eller pilgrimen i mina pjäser och dioramor. Jag säger replikerna och hon står för agerandet, för hon har ett lugnt och lite sävligt sätt att röra sig på och kan hålla sig helt stilla. Hart förstör dioramorna och retar Duty så att han rusar runt och skäller. Min bror Hart är snabb av sig, och jag måste ge honom långa repliker och allvarliga roller. Han måste vara hjälten eller skurken och lägga blommor vid vår mors fötter när det hela är slut.

Duty är familjens bostonterrier, som följer Hart vart han än går och som sover i våra sängar, i tur och ordning. Betty tog med honom hit från en hundgård och mor lät honom stanna. Ponnyn hade sålts vid det laget, till en familj på en farm. Duty var redan dresserad, sa Betty; han hade förlorat sin familj i en tornado, och en pojke behövde en hund. Hart ville kalla honom Topper, eftersom han hade en vit fläck runt ena ögat – som en gentleman med monokel. Men Duty hade ett halsband med fastsydda bokstäver, och han vägrade att lystra till något annat namn. Lika så gott, sa mor. Ett sällskapsdjur behöver motion och mat, och hans namn ger besked nog. Duty kan sitta vackert, och Hart har lärt honom att apportera och dansa. När farmor var sjuk låg Duty vid hennes dörr. Sköterskan gick ut och in med brickor och sa att om inte den där hunden låstes in skulle hon förr eller senare snubbla över den.

Duty finns i min dröm. Jag står på scenen framför träden, och Duty är där. Han sitter i utkanten av ljusskenet. Han har korta ben, han är bred över bröstkorgen och den släthåriga pälsen blänker som en spegel. Ögonen sitter långt ifrån varandra, och det kan verka som om han spanar åt två håll samtidigt, men han tittar bara bort mot kulisserna, dit ingen kan se.

Farmor sa alltid till mig att våra drömmar är önskningar eller inbillningar, gåvor från drömmens feer som ledsagar oss och 18

månar om oss när vi sover. Hon sa att dikter och berättelser är framviskade av änglar som vi inte kan se, varelser som en gång var lika dig och mig, som vet mer än vi kan veta så länge vi är här. ”Vänd dig till mig i tankarna när jag är borta”, sa farmor till mig. ”Jag kommer alltid att höra dig, och jag kommer att skicka dig svar i gräsets och vindens sus, och med andra små tecken, för vi talar inte längre med ord när vi har smugit i väg.”

Sköterskan kom inte på thanksgiving. Jag tror att farmor bara var glad. Charles O’Boyle, vår före detta hyresgäst, skulle komma på middag, tillsammans med våra grannar familjen Verberg, som skulle ha med sig kalkonen och kastanjefyllningen. Mor ordnade med grönsakerna och en fruktgelétårta, och Charles skulle stå för pajerna. Charles är väldigt duktig på pajer. Han bakade sådana varje söndag under de år han bodde hos oss, innan Dunnegan Company skickade honom tillbaka till Chicago.

Grethe dukade bordet med Havilandporslinet, och Hart skulle tända brasor i öppna spisarna i matsalen och i finrummet. Vi grillar marshmallows på de långa spetten på thanksgiving, och fikon med choklad. Det var min tur att sitta hos farmor. Jag gick upp med te till henne. ”Kära lilla du”, sa hon. ”Du värmer varje hjärta.”

Jag matade henne med teskeden. Hon kunde inte hålla i koppen.

Hon pratade om silkessnodden som binder hennes själ vid min. Hon sov och vaknade och sov och vaknade.

Snodden finns på riktigt, och jag har den under min kudde.

Inte hela. Den var väldigt lång från början, det som blev över av den snodd som mor kantade soffkuddarna och gardinerna i finrummet med, och farmor hittade på en lek med den som vi kunde leka när vi var i parken. Hon hittade på lekar åt oss efter det att Papa hade dött, och hon tog med oss överallt, till cirkusen och biografen, och alltid till parken (”Så nära att det känns som vår egen trädgård”). Betty tog hand om mor, och mor betalade räkningar. Vi barn gick med farmor på eftermiddagarna, på led, och höll i snodden. Hon brukade säga att hon var en och vi var tre, och vi barn måste hålla i snodden precis så. Hon gjorde en stor knut för varje högerhand, och jag gick närmast bakom henne.

19

Sedan kom Grethe och sedan Hart, vår ridderlige beskyddare, med Duty i hälarna. Vi gick de två kvarteren till parken och valvgrindarna, förbi fontänen och dammarna, in i skogen där träden stod tätt. Vi höll i snodden under tystnad, för farmor ville att vi skulle höra alla ljud – syrsan och bönsyrsan och gräset som rörde sig på ängen bortom tallarna. Ljud fortplantas till och med i snodden som vi håller i, sa farmor, för hjärtat bultar i handen.

Den snodd som finns kvar är endast en stump och virad runt en knut och har dubbla rosetter. Om vi går till parken knyter jag den om mrs Pomeroy, som bara är en trasdocka, inte större än mina händer ihop, så den räcker fyra varv om midjan på henne och blir som ett gyllene skärp. Jag fick henne av Papa. Vi har alla våra små älsklingar, sa farmor. Var jag hade fått namnet ifrån visste hon inte, eftersom jag knappt kunde läspa fram orden när jag var två.

Hart säger att Papa tog med honom till parken om vinter­ söndagarna för att han skulle få rida på ponnyn och att han ledde honom runt hela ängen. Grethe har astma och luften var för kylig, men Papa och Hart var varmt klädda, som upptäckts­ resande på någon expedition. Deras andedräkt var vit som rök, och eftermiddagarna var blå.

Jag var för liten för att rida. Jag minns inte ponnyn, men Grethe och Hart och alla hans vänner var mycket fästade vid honom. En shetlandsponny, säger Hart, inte större än en stor hund, med manen ner över ögonen och ögonfransar långa som mrs Pomeroys, fast hennes är broderade med tråd. Man kunde leda honom runt trädgården med en morot (”En bondson bar in hö och fodrade, mockade stallet, motionerade hästen i alla väder.

Din far ville ha den där ponnyn, men det blev för mycket utgifter, förstår du, efter att han dog”). Det var fina kalas på födelsedagar och första maj, med pantomimiker och jonglörer, ponnyridning och lek med tunnband.

Nu har vi ballonger och mor gör glass.

Det blev ingen glass på thanksgiving.

Det var överenskommet att jag skulle delta i bordsbönen.

Sedan bar Charles upp min tallrik. Mor kom med klar buljong till farmor, men farmor sov.

20

”Du är inte som andra”, tyckte farmor om att säga till mig. ”Dina drömmar ser förbi oss.”

En gång bad hon mig att sluta ögonen och snudda med pannan vid hennes svala, torra mun. Hon kysste mig och välsignade mig och sa, viskande, att jag inte skulle fundera över bilderna jag ser utan höra och se och känna dem. Det de berättar är sanningar, sa hon till mig, för var och en förebådar den eviga lustgård i vilken vi alla ska vandra tillsammans.

Jag undrar om den lustgården är jord eller luft, om man går hungrig där eller lever av den näring som uppstår av sig själv, som daggen och vinden, som bjällrorna som ringer ut det gamla året i mörkret, medan snön får varje ljud att växa.

Jag frågade farmor om hon mindes Danmark. Min lille svale, sa hon och sov.

Jag åt min middag. Snön föll utanför fönstren som på en bild i en bok.

Duty dansar egentligen inte. Hart kallar det för dans och lärde honom det med hjälp av köttbitar. Duty står på bakbenen och flyttar sig framåt, och sedan tillbaka, med framtassarna lyfta framför sig. Som en friare i en soaré, sa farmor. Han är inte så gammal om han kan lära sig nya konster så där, sa mor.

Träden i min dröm blänker som träd på ett gnistrande valentin­ kort. Glittret ser ut som snö som fångar upp ljuset, eller regndroppar som hålls fast. Det är en fantastisk syn. Levande träd skulle kunna stå på en scen i krukor med jord, och grenarna skulle kunna röra sig med hjälp av trådar, sakta, som om en andedräkt blåste liv i dem.

Farmor vaknade och sa: ”Jag är rädd att din mor inte har varit tillräckligt sparsam.”

Sedan sov hon.

Betty är död sedan en tid tillbaka, och vi är för gamla för att ha någon barnjungfru. Mrs Abernathy var sjuksköterska och mycket sträng. Hon var klädd i sin uniform och höll mig borta från rummet. Farmor talade om för alla att jag var den enda sköterskan hon behövde, men jag fick inte lov att vara det. Jag kunde hålla henne i handen vid vissa tillfällen eller läsa upp repliker ur mina pjäser.

21

Mrs Pomeroy är gammal och mjuk. Armar och ben är lagade.

Hon ska bära silkessnodden i min julpjäs, och jag ska säga hennes repliker. Hon ska vara farmor och tala som farmor talar.

Vi turades om att sitta vid farmors säng på thanksgiving. Jag satt där längst och gick knappt därifrån. Farmor berättade för mig, när hon fortfarande var uppe och satt i sin stol, att hon skulle sova längre och längre, och sedan inte vakna mer. Hon sa att hennes död skulle vara en välsignad död och att hon önskade att jag skulle få dö så när jag är riktigt gammal. Hon bad mig skriva ner en dikt, och jag skrev varje rad mycket noga. Jag läste upp dikten två gånger för henne. Sedan sa hon åt mig att lägga papperet i nattduksbordet och ta fram det igen när hon var död (”Döden är inte sorglig om man har levt ett långt liv och varit till nytta”).

Jag ville titta på dikten, men jag kunde den utantill.

Det som ligger kvar är inte jag utan ett skal eller pansar som kastats av, en jordisk smak.

Jag har gått vidare, förstår du, för att göra plats åt dig nu.

Farmor kan höra mig. Det tror jag verkligen. Och jag hör hennes röst i diktens ord, och i andra ord som kommer till mig.

Kanske har hon skickat drömmen om träden till mig. Jag kunde höra en suck bland grenarna, som en knapp viskning. Det måste ha varit en fläkt i kulissen som blåste liv i dem.

Farmor brukade säga att det behövs så lite för att sätta så mycket i rörelse.