9789137137216

Page 1

johan egonsson

Ett liv i mรถrker


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Johan Egonsson 2012 Omslag Wickholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13721-6


Till min son. You’ll never walk alone.



Varje morgon vaknar barn och ungdomar med en känsla av att inte vara värda någonting. De har glömts bort någonstans på vägen eftersom vi andra inte orkar eller vill se vad som pågår. Vi har missat att barnen är det viktigaste vi har och att något måste göras för dem som inte känner sig sedda innan de tar steget in i mörkret. Den här boken handlar om ett av de barn som försvann in i mörkret utan att någon såg eller brydde sig. Vissa kommer inte vilja kännas vid en del händelser i boken, men jag beskriver hur jag har sett, känt och uppfattat saker och ting. Det här är mitt liv från början till slut. Många namn, platser, händelser och personer är ändrade på grund av hänsyn till dem som varit inblandade i mitt livs mörka resa. Livet har ändrats för flera av de personer som förekommer i boken. Varken ”Viktor” eller ”Johannes” har några som helst rasistiska eller främlingsfientliga åsikter idag. De lämnade det livet för länge sedan. En del minnen är dramatiserade men händelserna är autentiska, och ingenting är överdrivet.



Yeah, It’s been a ride … I guess I had to go to that place to get to this one Now some of you might still be in that place If you’re trying to get out, just follow me I’ll get you there I’ma be what I set out to be, without a doubt undoubtedly And all those who look down on me I’m tearing down your balcony Eminem Let me tell you something you already know. The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place and I don’t care how tough you are it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard ya hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! Now if you know what you’re worth then go out and get what you’re worth. But ya gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers saying you ain’t where you wanna be because of him, or her, or anybody! Cowards do that and that ain’t you! You’re better than that! Until you start be­lieving in yourself, you ain’t gonna have a life. Rocky Balboa



Som så många gånger förr stod jag vid stranden till sjön där jag hade tillbringat min barndoms somrar. Solen steg över horisonten och jag kände värmen från dess strålar mot ansiktet. Jag blundade och tänkte på nattens händelser och vad jag egentligen hade gjort. Tyngden av pistolen i min hand kändes övermäktig, jag satte mig ner och tog ett fast grepp om den med båda händerna. Hur hade det kunnat gå så långt? Jag hade till slut tappat kontrollen över ilskan jag bar på. Blicken for över sjön. Det här är ett perfekt slut på allt, tänkte jag när jag förde pistolen mot ansiktet och stoppade in mynningen i munnen. Jag osäkrade pistolen, förde fingret mot avtryckaren och blundade. Så fort jag hade slutit ögonen såg jag Leons ansikte framför mig. Tårarna började rinna nerför mina kinder, jag drog ut pistolen ur munnen och säkrade den. Hur skulle jag kunna lämna min son på det här sättet? Han skulle inte behöva växa upp utan en far. Jag lade mig sakta ner och tittade upp mot himlen. Jag skulle inte välja denna fega utväg, det var dags att jag tog mitt ansvar och började göra något åt mitt liv. Jag reste mig upp och tittade en sista gång på pistolen innan jag med full kraft slängde den ut över sjön. Min blick följde dess bana innan den slutligen slog emot vattenytan. 11


Jag stod kvar en stund och tittade ut över sjön innan jag vände mig om och vände ryggen till mitt gamla liv. Jag vaknade upp kallsvettig. Tände lampan. Drömmen hade gjort den där morgonen som jag försökt förtränga alltför levande och närvarande. Jag klev långsamt ur sängen, gick ut i köket för att ta en cigarett och försöka lugna ner mig. Hjärtat slog hårt i bröstet och jag var rädd att jag skulle få en ny ångestattack. Jag öppnade köksfönstret samtidigt som jag tände cigaretten, tog ett djupt bloss och blåste ut röken. Mörkret utanför motsvarade mitt inre. Jag ville lämna den här förbannade hålan men kunde inte flytta ifrån Leon. Med den vetskapen tog jag ett sista bloss på cigaretten och kastade ut den innan jag stängde fönstret för att gå tillbaka till sängen. Jag försökte komma till ro, blundade och tänkte på Leon. Hans ansikte var det sista jag såg innan jag slutligen somnade igen. Och började drömma. Sparkarna som träffade den till synes livlösa kroppen blev allt hårdare, allt fler. Vi var som ett gäng vildsinta djur som helt hade tappat kontrollen, jag gick ner på knä vid vårt offers huvud och började slå honom i ansiktet. Blodet stänkte upp över mina händer när näsan knäcktes, men inte ens det fick mig att förstå vad det var vi höll på med. För varje slag kändes det som om jag slog ut alla orättvisor som drabbat mig under alla år. Drömmen försvann, ersattes av en ny. Jag tittade på killen som satt fast i stolen och gick långsamt fram till honom. Mitt inre skrek av avsky, jag ville inte vara med längre men jag kunde inte stoppa det här. Jag hade kniven i ett hårt grepp, tog tag i mitt offers tröja och skar sönder den. 12


”Skär in ett hakkors i hans bröst nu, för fan!” sa någon bakom mig. Jag tog ett hårdare grepp om kniven och tryckte den mot killens bröst. Han skrek när jag karvade in hakkorset. Blodet rann nerför hans kropp. Allt blev åter svart och för andra gången ändrades scenen framför mig. Jag stod på knä med en pistol intryckt i munnen. Min blick sökte ansiktet på den som höll i pistolen, men allt jag såg var en svart massa. Återigen vaknade jag, den här gången av mitt eget skrik. Jag reste mig upp ur sängen och kände tårarna rinna nerför kinderna. Dessa jävla mardrömmar. Jag plockade upp mobilen för att kolla vad klockan var och märkte att jag hade vaknat i tid. Det var väl inte det ultimata sättet att starta dagen, men jag var tvungen att göra mig i ordning för att ta mig till jobbet. Ångesten lurade bakom hörnet och jag visste att det skulle bli en helvetesdag, jag var återigen tvungen att gå in i en roll av spelad glädje. Det här livet gick inte att leva längre. Det var dags att göra upp med mitt förflutna en gång för alla.

13



Första sejouren

Min blick sökte sig till klockan som hängde på den blekvita väggen framför mig, sekundvisaren tycktes röra sig framåt med snigelfart. Jag visste att jag hade stressat iväg för tidigt som vanligt, jag klarade inte av att sitta och vänta på att få träffa psykologen. Jag hade gått hos Eva för lite mer än ett år sedan men lagt av utan att höra av mig. Jag hade inte känt att jag fått någon respons från henne, men jag var antagligen inte redo för att öppna mig och prata om mitt förflutna. Återigen sökte sig blicken till klockan, två förbannade minuter hade segat sig förbi. Jag kände det vanliga trycket över bröstet, hjärtat började slå snabbare och snabbare. Fan, inte en panikångestattack nu, tänkte jag. Men behovet att fly kom över mig. Kallsvetten trängde fram i pannan och trycket i bröstet hade börjat röra sig ut mot vänsterarmen. Fastän jag visste att det var en panikångestattack spelade hjärnan sitt spratt och tankarna om hjärtattack kom direkt. Det blev svårare och svårare att sitta stilla, jag knöt händerna så hårt jag kunde samtidigt som jag stampade med fötterna i golvet. Jag blundade och försökte ta ett djupt andetag, men lyckades inte få ner någon luft. Jag reste mig upp och skyndade in på toaletten. Händerna skakade när jag fyllde upp en vattenmugg. 15


Jag ville bara springa därifrån men istället plockade jag fram min karta med Sobril och tryckte ut fem tabletter och slängde in dem i munnen. Det skulle bli en bra mix med tabletterna jag hade tagit tidigare på dagen. Jag förde plastmuggen till läpparna och svalde både vatten och tabletter. Skärp dig nu för fan, sa jag till min spegelbild. Jag fyllde händerna med kallt vatten och tvättade av ansiktet, kylan kom som en befrielse. Detta avbrott var precis vad jag hade behövt, hjärtat hade lugnat ner sig lite och snart skulle pulsen vara normal igen. Jag tog en sista titt i spegeln innan jag gick ut i korridoren. ”Jaså, där är du, Johan”, hördes en röst i korridoren. Eva stod och väntade utanför sitt mottagningsrum. Hon såg precis ut som jag mindes henne. Prydlig kofta, knälång kjol. Håret i en knut. ”Jag trodde att du hade försvunnit igen”, sa hon. ”Nej, inte den här gången.” Jag skakade på huvudet. ”Jag fick bara en liten ångestattack, men det har lugnat ner sig nu.” Jag stängde dörren bakom oss, satte mig i en stol och tog ett djupt andetag. ”Händer det ofta att du får ångestattacker?” frågade Eva. Hon hade satt sig i en stol mittemot mig. På bordet mellan oss fanns två glas vatten, en förpackning med pappersnäsdukar och en klocka. ”Det kommer lite då och då. Det är lugnare nu när jag har fått medicin, men förra året var fruktansvärt jobbigt. Jag hade praktiskt taget klippkort på vårdcentralen och akuten.” ”Klippkort, vad menar du nu?” ”Jag trodde att jag fick en hjärtattack varje gång jag hade en ångestattack och snabbade mig till vårdcentralen eller akuten.” 16


Eva tog fram ett anteckningsblock. Gjorde några snabba anteckningar. ”Ja, det kanske inte är så konstigt med tanke på symtomen, men varför tror du att du skulle få en hjärtattack, du är ju inte så gammal att du ligger i riskzonen?” ”Det har väl att göra med att både morfar och farfar dog av hjärtattacker.” ”Så det sitter i det undermedvetna då med andra ord – när du får de här attackerna minns du vad som hände din morfar och farfar. Men de var väl inte så unga när de dog?” ”Nej, men det sitter ändå som en liten djävul i huvudet på mig”, sa jag, ”och han är inte sen att hoppa fram och ställa till det för mig när attackerna kommer. Visserligen klarar jag attackerna bättre sedan jag började på min medicin. Men jag vill inte leva på tabletter resten av livet.” ”Och det är anledningen till att du bestämde dig för att ge det här ett nytt försök?” ”Bland annat.” ”När jag läste igenom dina papper från förra omgången såg jag att du inte var riktigt redo att ge dig i kast med det jobb du hade framför dig. Vad är det mer som gör att du kommer tillbaka hit igen efter så lång tid?” ”Jag känner att om jag inte börjar prata om allt som hänt kan jag inte gå vidare fullt ut med mitt liv. Det här är saker jag inte kan prata om med min familj eller mina vänner. Det finns mycket som de inte har en aning om.” Eva kastade en snabb blick på klockan och såg sedan på mig. ”Är du rädd för vad folk ska tycka om dig om de fick reda på vad du har gjort?” ”Nej, inte folk i allmänhet, vad folk tycker om mig ger jag fullständigt fan i. Det är vad min familj och mina vänner ska tro och tycka om mig om de fick veta vad jag har gjort. 17


En del av allt jag har gjort skrämmer även mig.” ”Vet du vad som ledde in dig på den vägen då?” ”Det var väl en hel del olika faktorer skulle jag tänka mig, men riktigt när det började kan jag faktiskt inte svara på.” ”Då får vi alltså börja från början med andra ord”, sa Eva. ”Jag skulle vilja att du blundade och tog ett djupt andetag och försökte tänka tillbaka så långt som möjligt, och sedan berättar om det första som dyker upp.” Jag lutade mig tillbaka i stolen, blundade. Bilderna avlöste varandra.

… Skriken väckte mig där jag låg ensam i mitt rum. Jag blev först rädd och förstod inte vad som var på gång, men det tog inte många minuter innan jag insåg att det var mamma och pappa som bråkade igen. Av hänsyn till mig och mina två bröder hade de i alla fall stängt dörren till köket. Som om en liten tunn trädörr skulle kunna stänga ute det oväsen som de förde. Jag reste mig försiktigt upp på armbågarna, tittade ut genom dörröppningen och nerför hallen som ledde till köket. Allt jag kunde se var en liten ljusglimt i dörrspringan, resten av huset var lika mörkt som en grotta. Just då önskade jag att jag också befann mig i en mörk grotta där ingen kunde komma åt mig. Jag lade mig ner i sängen igen och fick tag på mitt gosedjur, en grå liten hund som jag tryckte mot ansiktet och kramade hårt. Skriken inifrån köket ökade i styrka. Smällen från en stol som kastades in i en vägg fick mig att rycka till. Jag lät tårarna komma, kramade om min lilla hund och hoppades att allt skulle ta slut snart. Ju mer jag grät, desto säkrare 18


blev jag på att jag var orsaken till att de bråkade. Något jag hade gjort hade fått dem att skälla på varandra.

… ”Det är väl det första minne jag kan få fram”, sa jag. ”Hur gammal var du?” frågade Eva. ”Jag kommer ärligt talat inte ihåg, allt jag vet är att det var i början av åttiotalet. Mina föräldrar skildes 1983, så det måste ha varit däromkring.” ”Du var alltså inte äldre än fem sex år i alla fall? Du var ett litet barn som tog på dig skulden för att dina föräldrar bråkade. Barn har en viss förmåga att ta på sig skulden för något som inte är deras fel. Och tyvärr är föräldrarna så upptagna med sitt att de inte ser hur barnen reagerar.” ”Nej, och vi har väl aldrig riktigt pratat om det. Som barn tog jag åt mig väldigt lätt, problemet var nog att jag tryckte ner allt redan då och sedan kom det ut i små raseriutbrott istället.” Eva såg upp från sitt anteckningsblock. ”Det brukar oftast arta sig på det viset när det gäller barn som mår dåligt och trycker ner sina känslor. När det inte håller längre kommer det ut i raseriutbrott. Se på mig, jag finns här och jag behöver också hjälp.” ”Hela åttiotalet kändes bara som en mardröm som jag inte kunde vakna upp ur”, sa jag. ”Det hände alldeles för mycket skit som jag inte kunde hantera själv, och jag hade ju inte riktigt någon att ty mig till.”

… Efter skilsmässan bodde jag, mina bröder och mamma kvar i huset medan pappa flyttade ut. Vi bodde i en liten by med tre hus. I ett av dem bodde vi, i ett annat min farfar och hans 19


nya familj. På ytan kanske det såg ut som en perfekt lösning, mamma kunde fortsätta jobba eftersom vi hade farfar och hans nya familj bara fyrtio meter ifrån oss. Men under ytan pågick andra saker. Mamma gjorde så gott hon kunde med de små medel hon hade att tillgå. Jag och mina bröder hade mat på bordet och kläder på kroppen, vi hade tillräckligt för att klara oss, även om det inte betydde så mycket för mig. Det jag saknade var det emotionella stödet, att någon såg mig. Jag var det typiska mellanbarnet, det kändes som om jag glömdes bort någonstans på vägen, att jag inte var lika viktig som min storebror Jonas och lillebror Jocke. Det kändes bättre att bara försvinna ut i utkanten av livet. Jag ska inte säga att jag var lugn hela tiden, jag fick mina utbrott och gapade, skrek och kunde bete mig odrägligt. Ibland rörde det sig om helt sjuka saker som att strumporna satt fel när jag skulle ta på mig skorna eller att jag inte kunde ha makrill i tomatsås på frukostsmörgåsarna eftersom jag var rädd för att jag skulle lukta konstigt. Du säger nu att det var ett rop på hjälp, men det var ingen som såg eller hörde mig eller så hade de fullt upp med annat. Jag blev allt mer inåtvänd och grubblande, övertygad om att jag var udda och inte värd lika mycket. Och att det var som det var i skolan hjälpte inte direkt. Det är svårt att säga när det började gå åt helvete, jag kan inte tänka så långt tillbaka, men det började någonstans i lågstadiet. Mobbningen då var inte lika jävlig som den är idag, men det som jag fick utstå räckte ändå för att få mig att må fruktansvärt dåligt. Jag var det perfekta mobboffret, jag hade rött hår, glasögon, var småtjock och kom från landet. Det kunde egentligen bara sluta på ett sätt. Var och varannan dag fick jag höra något om mitt utseende eller något annat nedlåtande. Jag kunde inte göra mycket åt mitt utseende, precis, och ju mer jag fick 20


höra hur tjock jag var, desto mer tröståt jag. Det var nu jag tog på mig mina olika masker. Jag ville inte visa att jag blev ledsen. När jag väl började mellanstadiet hade det gått så långt att jag började skolka. Jag skyllde på magont, värmde febertermometern mot glödlampan eller gick helt enkelt in på toaletten och satte fingrarna i halsen och spydde. Bara för att få lite lugn och ro och slippa höra en massa skit för en enda dag. Mamma jobbade mycket och om jag sa att jag mådde dåligt kunde hon inte göra annat än låta mig stanna hemma. Hon var nere på skolan och pratade om mig, frågade om jag blev mobbad. Nej, Johan blir inte mobbad, allt fungerar så bra så, fick hon höra. Han är långt framme i alla ämnen och vi kan inte se att han skulle ha några som helst problem med de andra eleverna. De valde att inte se något. Till slut tog mamma med mig till läkaren, och då såg jag ett litet ljus i tunneln: nu skulle någon se hur jag egentligen mådde. Men efter otaliga undersökningar kom de fram till att jag nog led av stressmage eller magkatarr. Det var bara att börja ta medicin så skulle allt nog bli bra sedan. Just då kände jag att jag inte kunde lita på någon.

… Jag tittade på klockan mellan mig och Eva. Det hade gått trettio minuter. Femton minuters pina kvar. ”Jag hatar att prata om min barndom”, sa jag. ”Det känns som om jag lägger all skuld på andra.” ”Det är inte frågan om att lägga skulden på någon, Johan”, sa Eva. ”Det du och jag försöker göra här är att komma till botten med varför du mår som du gör.” ”Jamen, va fan ska jag säga, att jag hatade allt och alla för att de inte såg hur jag mådde? Att jag kände att det inte 21


fanns någon vuxen människa jag kunde lita på, att …” Eva avbröt mig, hon märkte väl att jag höll på att explodera. ”Du kände att där inte fanns någon som du kunde lita på alls, har det varit så hela livet?” ”Inte alltid, men jag har hållit mycket inom mig under alla dessa år, saker som min familj inte har en aning om. Inte ens idag känner jag mig redo att prata om det med dem. Det finns saker som de inte ens i sin vildaste fantasi skulle tro på.” ”Som vadå till exempel, har du något du kan berätta om här och nu?”

… Att växa upp på landet var bra på många sätt, vi hade gott om plats att leka på eller bara ta det lugnt. Farfar hade en mindre bondgård med diverse djur och jag fick hjälpa till med allt möjligt. Man skulle nästan kunna säga att det var idylliskt. Men så kom den dagen jag nog aldrig kommer att glömma. Vi skulle flytta över kor från ett betesfält till ett annat. Eftersom det låg en väg mellan betesfälten blev vi tvungna att ställa oss på varsin sida om den så att korna inte skulle kunna smita iväg. Än idag har jag svårt att komma ihåg exakt vilka som var med och hur gammal jag var. Det som sitter etsat i mitt minne är min farfars blick när allt gick åt helvete. Vi stod med några meters mellanrum på vägen. Farfar gick in i hagen för att maka på korna så att de skulle börja gå mot den nya hagen. Allt verkade gå som planerat, men korna kändes gigantiska och jag var rädd för att någon av dem skulle vända sig mot mitt håll och få för sig något. 22


När vi hade fått över nästan alla kor vände sig en av dem mot mig. När jag såg henne komma gående mot mig gjorde jag det enda jag kunde göra – jag sprang för livet. Bakom mig hörde jag farfar skrika. ”Stanna kvar på din plats!” Men det ville jag inte alls, jag fortsatte bara springa. Farfar lyckades till slut få in kon i hagen, redan då såg jag hur förbannad han var. Han stängde stängslet och gick med stora kliv emot mig. Han tog tag i min arm och lyfte upp mig. ”Säger jag att du ska stanna kvar på din plats så är det precis det du ska göra”, sa han lågt. ”Jag blev rädd”, lyckades jag viska fram. Jag hade aldrig förr sett farfar så arg. ”Rädd och rädd, du ska göra som jag säger!” Hans grepp hårdnade och sedan kom en smäll rakt i mitt huvud, med öppen handflata. ”Det där ska väl lära dig till nästa gång!” sa han och släppte ner mig. Jag stod helt chockad kvar utan att förstå vad som hänt, smärtan fick mig att börja gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Skulle man få en smäll om man gjorde något fel? Var det så livet var?

… ”Vad sa din mamma när du berättade det här?” frågade Eva. ”Hur reagerade de andra som var med?” Jag ryckte på axlarna. ”Jag berättade inte något för mamma förrän många år senare, och hur de andra reagerade kan jag inte komma ihåg. Jag tror att jag var rädd för att ingen skulle tro på mig, att jag bara var ute efter uppmärksamhet. Även om jag sökte efter uppmärksamhet, skulle jag aldrig ljuga om 23


saker för att någon skulle se mig. Det är svårt nog att prata om det idag.” ”Ja, men snälla, Johan. Du hade inte gjort något fel. Du var ett barn, det var din farfar som betedde sig illa.” Vi satt tysta en stund. ”Slog han dig fler gånger?” ”Hmm, fan jag orkar inte.” ”Det hände alltså fler gånger?” ”Inte så många gånger, kanske ett tiotal till innan han äntligen försvann ur mitt liv.” Jag darrade på rösten nu. ”Och du berättade aldrig för någon?” ”Nej. Vem skulle jag berätta för? Och vem skulle trott mig?” ”Har du funderat på att berätta om det här för din familj nu?” frågade Eva. ”Jag tror inte att det skulle göra någon skillnad. Och jag tror inte att någon skulle tro på mig, alla har olika bilder av personer som varit en del av deras liv. Och den här bilden av farfar tror jag inte någon annan skulle känna igen.” Jag blev tvungen att skratta åt mig själv. ”Som du märker har jag svårt att släppa sådant som har hänt, jag kan vara väldigt långsint.” ”Ja, men det är inte konstigt att du inte kan släppa något sådant här. Men jag vet inte om du har rätt i att din familj skulle tvivla på dig om du berättar för dem.” Eva tog upp klockan framför sig. ”Tyvärr har tiden runnit iväg ganska snabbt för oss idag, Johan, vi får fortsätta samma tid nästa vecka.” Jag reste mig upp och gick till dörren. Vände mig om innan jag öppnade den. ”Tack för idag, vi ses nästa vecka.” ”Det gör vi, ta hand om dig.” Jag lämnade Evas mottagning med en känsla av att en 24


liten del av muren som jag hade byggt upp inom mig var på väg att raseras, det var skrämmande och skönt på samma gång. Denna förbannade mur som har förstört så mycket i mitt liv men som samtidigt har lyckats hålla mig vid liv.

25


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.