9789137135151

Arvet

Tamara McKinley

Arvet

Översättning Louise Thulin

Forum

Tidigare utgivning Matildas sista vals Jakaranda Stormblomma Den svarta opalen I stormens öga Drömmarnas land Landet bortom haven De modigas rike

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Legacy Copyright © Tamara McKinley 2009 Omslagsbild Mark Owen/Arcangel Images Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt 2009 hos Scandbook AB i Falun ISBN 978-91-37-13515-1

Arvet efter v책ra hj채ltar 채r minnet av stora m채n och deras goda exempel.

Disraeli

För fat ta rens kommenta r Jag har tagit mig vissa friheter med Kumalis tragiska historia och låtit den utspela sig före den stulna generationens tid, vilket jag hoppas historikerna bland mina läsare förlåter mig. Kumali är en påhittad person, men jag kunde inte skriva klart trilogin utan att visa hur hon och hennes folk påverkades av den vite mannens ankomst till Australien.

PROLOG

Starka band

Farmen Månrakan i New South Wales, 1835 Nell Penhalligan mötte dotterdotterns blick och försökte se sträng ut.

Ruby var ett bedårande barn med rött hår och eldfängt humör. Vid fem var hon lika vetgirig och näsvis som hennes mamma, Amy, hade varit i samma ålder, och det var svårt att inte le mot den kavata lilla flickan. ”Det är oartigt att stirra”, påpekade Nell milt. ”Är du väldigt gammal, mormor?” Ruby hade lagt huvudet på sned och de blå ögonen lyste nyfiket.

Nell spände ut sin yppiga barm. ”Jag fyller sextioåtta år i dag”, svarade hon stolt. ”Det är väl inget”, avbröt Alice Quince. ”Jag är sjuttiofyra.”

Nell betraktade den spinkiga kvinnan bredvid sig. ”Ja, men jag är friskare och klarar fortfarande av ett helt dagsverke.” ”Hm.” Alice stoppade in några vita hårtestar under bahytten. ”Lite tvätt och strykning är inte vad jag kallar ett dagsverke”, sa hon avfärdande. ”Jag är alltid med och klipper fåren.” ”Är i vägen, menar du väl?” rättade Nell.

Barnet lyssnade uppmärksamt. ”Varför grälar du med tant Alice, mormor?” ”För att hon pratar i nattmössan nästan jämt.” Nell drog den tunna sjalen tätare om sina fylliga axlar. Hon frös trots att solen gassade och visste med sig att hon borde ha tagit sin tjocka sjal. Men hon tänkte inte be om den, för då skulle Alice säkert säga något dräpande om vilken vekling hon var.

9

”Och det gör inte du?” fnös Alice hånfullt. ”Du fyller barnets huvud med en massa strunt som hon inte begriper ett dyft av.”

Nell blinkade konspiratoriskt åt dotterdottern. ”Ruby och jag förstår varandra alldeles utmärkt”, förkunnade hon, ”och det är bättre att jag berättar själv än att hon får höra en förvanskad historia av någon annan.” ”Jag tycker det är olämpligt att du berättar om ditt förflutna som straffånge”, sa Alice med axlarna spända av ogillande. ”Särskilt inte med tanke på anledningen till att du blev deporterad.” Den ilskna blicken sa mer än tusen ord.

Nells liv som sköka i London hade tagit slut den dag hon gick i land i Australien. ”Du vet mycket väl att jag inte säger något om det”, fräste hon.

Ruby klättrade upp i Nells omfångsrika knä och kröp ihop i hennes famn. ”Jag gillar mormors historier.” Hon såg på Nell. ”Ta den där läskiga om hur tant Alice var nära att bli uppäten av en dingo och hur du sköt ihjäl den.”

Alice fällde ut solfjädern. ”Den berättar jag mycket bättre än du; det var trots allt mig dingon jagade.” ”Ja, men du skulle inte sitta här i dag om jag inte var en sådan skicklig skytt”, gav Nell igen. ”Är det inte dags för din eftermiddagslur nu?”

Alices ögon smalnade. ”Det är inte alla som har för vana att sova bort halva dagarna”, kontrade hon. Mödosamt reste hon sig ur stolen och det frasade om kjolarna som skimrade blåsvart i solskenet. ”Jag tänker inte sitta här och höra dig fabulera. Din dotter Sarah behöver hjälp med maten.”

Nell såg väninnan stappla över gårdsplanen och uppför verandatrappan. De började bli gamla och skröpliga båda två, även om ingen av dem skulle drömma om att medge det. Trots att de ständigt gnabbades så hade de med åren kommit att stå varandra lika nära som systrar. Nell kände flickan ändra ställning i knäet och gjorde en grimas av smärta. Hon hade besvär med lederna och också Rubys ringa tyngd fick dem att protestera. ”Ge mig en födelsedagskram och gå sedan och hjälp din mamma!” ”Men jag vill höra en historia”, protesterade Ruby och trutade med munnen. ”Senare”, lovade Nell. ”Jag älskar dig mormor och tant Alice med. Var inte arg på henne, 10

snälla mormor. Hon är urgammal och Bindi säger att han har hört andarna sjunga för henne.” Barnet rynkade pannan. ”Men jag kan inte höra dem. Kan du?”

Ruby slog armarna om Nell och pussade henne på kinden, men Nell hade blivit alldeles kall. Hon skulle allt läsa lusen av Bindi. Hur vågade aboriginen oroa barnet med sina vidskepliga dumheter? ”Om det sjungs här i dag, så är det för mig när jag skär upp tårtan”, förklarade Nell bestämt och gav sitt avgudade barnbarn en kram. ”I väg med dig nu!”

Hon tittade efter flickan. Håret glänste och banden fladdrade då Ruby på bara fötter skuttade genom gräset. Hon hade hela livet framför sig och Nell blev sorgsen då hon tänkte på sin egen förlorade ungdom. Vart hade åren tagit vägen? Allt hon hade kvar var drömlika minnesglimtar av ett liv som levts av en helt annan person än den gamla kvinna som satt här och tyckte synd om sig själv.

Ilsket sköt Nell tankarna ifrån sig. Fast besluten att inte låta Bindis vidskeplighet förstöra födelsedagen lutade hon sig mot kuddarna och betraktade omgivningarna, såg borden dukas i skuggan av träden medan aboriginbarnen fick godisstänger och sedan föstes i väg.

Bindi satt på huk vid floden tillsammans med de andra infödda männen och deras kvinnor tjattrade som papegojor samtidigt som de under ljudligt plaskande fångade kräftor. Den lille pojke vars liv hennes make Billy räddat med en sista heroisk handling var numera en man med silverstänk i håret. Nell suckade djupt.

Eukalyptusträden böjde sina bleka stammar över de ockraröda flodstränderna och bladen darrade då färggranna finkar pilade hit och dit. Himlen var klar, men hettan som skimrade vid horisonten fick den att se vit ut, och långt bortifrån hördes en kookaburras skratt och en kråkas sorgsna kraxande. Allt omkring henne var typiskt för det urgamla land som hon numera kallade hemma, både välbekant och bedrägligt, för skönheten dolde en grymhet som vid flera tillfällen fått henne och Alice att förtvivla. Men då hon betraktade familjen kände hon sig ändå nöjd; de hade lyckats bemästra naturen och hon hade mycket att vara tacksam för även om hon fått betala ett högt pris.

Walter skulle ha varit mer lik sin pappa om han inte haft mörkrött hår.

Hjärtat blev tungt vid åsynen av sonens starka, seniga gestalt med samma grånade tinningar som Billy en gång haft. Men trots likheten saknade Walter faderns lättsamma inställning till livet och han tog alldeles för 11

allvarligt på saker och ting. Han hade häftigt temperament och familjen hade lärt sig att hålla sig ur vägen när han tappade humöret, även om det inte hände lika ofta som förr. Sedan fyra år tillbaka var Walter änkling.

Han skötte Månrakan med fast hand och verkade inte intresserad av att gifta om sig.

Walters fyra söner sprang i vägen för alla och Nell log då deras lilla kusin Ruby satte händerna i sidan och sa åt dem att lugna ner sig. Pojkarna var lika rastlösa som fölungar och det var bra att deras far höll dem sysselsatta på gården och hindrade dem från att hitta på rackartyg.

Månrakan hade inte förändrats särskilt mycket under årens lopp, även om hon och Alice hade flyttat in i det lilla huset vid floden när Walter gifte sig. Mangårdsbyggnaden var fortfarande gårdens hjärta. Med tanke på översvämningar och termiter vilade den på pålar och hade byggts till flera gånger för att Walters stora familj skulle få plats. Längs framsidan löpte en bred veranda, myggfönster och nätdörrar höll flugorna borta och rosor klättrade på verandastolparna. Pepparträdet var gammalt och knotigt, men grenarna hängde ner och det täta lövverket gav välbehövlig skugga.

Klippningsladan var stor och bastant och det mesta var sig likt även om några av uthusen hade byggts om och fållorna hade gjorts större. Nell satt där alldeles tyst och stilla som en ö mitt i det brusande larmet och lät tankarna gå tillbaka till det förflutna.

De tidiga åren hade varit fulla av vedermödor då de röjde mark, såg till att få tak över huvudet, sådde och skördade och skötte fåren. Men hon och Billy och Alice och hennes make Jack hade aldrig slutat tro på att de en dag skulle ha den bästa farmen i hela New South Wales. Det värkte i hjärtat då Nell mindes skogsbranden som hade krävt Billys och Jacks liv och den gräsliga översvämningen som sedan snabbt följts av en ihållande torka. Hon och Alice hade överlevt alltihop och de hade begravt stridsyxan för gott samtidigt med sina män och i stället stöttat varandra.

Nell tvingade sig att tänka på lyckligare tider. Blicken gick till Niall och hon log. Irländaren hade kommit på friarstråt till hennes äldsta dotter Amy för många år sedan, tafatt och blyg i lappade kläder och slitna stövlar. Då hade han bara varit femton år gammal, men uttrycket i ögonen hade skvallrat om alla vidrigheter han utsatts för som mycket ung straffånge. Det var stor skillnad mot den välmående och framgångs12

rike man som nu stod och pratade med sin svåger Walter medan barnen stojade runt omkring dem. Niall och Amy hade fått uppleva både sorg och glädje under årens lopp, men tack vare kärlek och hårt arbete hade det gått bra för dem och de bodde numera i det eleganta hus som Niall nyligen hade byggt bakom sin nya smedja i Parramatta. Han hade bevisat att livsgnistan hos människan inte lät sig släckas i första taget.

Nell såg på barnbarnen. De var tio inalles och garanterade framtiden både för Nialls smedja och Månrakan och fick gården att sjuda av liv.

Nell betraktade Ruby, den yngsta av Amys sex överlevande barn, och visste att hon inte borde favorisera flickan, men det var något hos henne som fick hjärtat att smälta. Kanske var det för att hon älskade att höra Nell och Alice berätta historier eller för att hon uppskattade att de tog sig tid med henne när föräldrarna var upptagna. Hur som helst var flickan henne mycket kär. ”Hur är det, mamma?”

Nell ryckte till och tittade på Sarah. ”Det är alldeles utmärkt”, svarade hon, ”men jag önskar att jag hade deras energi.” Nell såg skuggan i sin yngsta dotters ögon då hon betraktade barnen som sprang omkring och lekte på gårdsplanen och förstod vad hon tänkte. Sarah hade aldrig gift sig. Hon tog hand om sin tvillingbror och hans söner och vid fyllda fyrtiotvå var det inte troligt att hon någonsin skulle få några egna barn. ”Var är Alice?”

Sarah drog med händerna över förklädet och kisade mot solen med sina blå ögon. ”Hon sitter på en köksstol och ger order som en annan fanjunkare”, fnissade hon. ”Det förvånar mig att inte du också är där inne och hjälper till med ordergivningen, som du brukar göra.” ”Jag ska väl ändå inte behöva arbeta på min egen födelsedag! Men säg till mig om Alice är i vägen.”

Sarah skrattade. ”Sitt kvar, mamma. Vi vill helst slippa fler gräl när det är så mycket att stå i.”

Nell lutade sig åter mot kuddarna. Egentligen orkade hon inte bråka med Alice och det var skönt att sitta här i skuggan och se solljuset strila ner genom grönskan. ”Har du lust att hämta min tjocka sjal, gumman.

Vinden är lite kylig.”

Snart hade Nell fått den mjuka yllesjalen om axlarna och hon skulle just till att be om en kopp te då det hördes rop och musik från andra sidan floden. Det var Nialls släktingar som kom, en del till häst och 13

andra i vagn, en försvarlig samling som gjorde vägen mindre lång med säckpipa och fiol. Nell lyste genast upp, för irländarna hade alltid en historia att berätta, en sång att sjunga eller ett instrument att spela och de gillade att festa.

Hon såg dem korsa floden där vattnet sjunkit kraftigt under de senaste fem årens torka. Niall hade aldrig glömt sin mamma och sina systrar, och han hade betalat resan för dem och sina svågrar till Australien och sedan skaffat dem arbete. De flesta hade stannat i eller i närheten av Parramatta och de var regelbundna och välkomna besökare på Månrakan. ”Hjälp mig upp!” befallde hon. ”Det är min fest och jag har absolut ingen lust att sitta här ensam.”

Med Sarahs hjälp reste Nell sig mödosamt och rättade till bahytten.

Den var gammal, men hon hade satt i nya band och några mimosakvistar som gjorde sig bra mot den gröna klänningen. Visserligen var hon gammal, men det var ingen ursäkt för att negligera sitt yttre. Hon hade inget till övers för den svarta bombasin och de enkla bahytter som Alice var så förtjust i, men väninnan hade aldrig gillat flärd. Nell väntade medan Sarah plockade upp solfjädern och handskarna som ramlat ner på marken, tog sedan hennes arm och styrde stegen mot de dukade borden. ”Det där är din tredje tårtbit.”

Nell hejdade sig med skeden i luften. ”Jag har åtminstone så pass många tänder kvar att jag kan tugga i mig allt jag vill äta.” ”Det är därför du är så fet”, menade Alice och sög på läpparna. ”Hm. Det är i alla fall bättre än att vara skinntorr som du. Minsta vindpust skulle kunna blåsa omkull dig.”

Alice gjorde en grimas. ”Det skulle behövas en orkan för att flytta på dig. Det förvånar mig att stolen inte har brakat ihop än.” ”Min Billy gjorde gedigna saker.” Nell åt upp tårtbiten och funderade på att ta en till.

Till hennes stora förvåning höll Alice med. ”Ja, Billy var en duktig hantverkare, precis som min Jack ”, suckade hon. ”Vårt lilla hus vid floden kommer att stå kvar långt efter det att vi själva är döda.” ”Nu börjar du bli sjukligt dyster”, sa Nell. Det Ruby hade sagt om att Bindi hört andarna sjunga för Alice och den fjärrskådande blicken i väninnans ögon fick henne att känna sig ur gängorna.

14

Alice tycktes inte ha hört henne. ”Minns du när vi bråkade om fåren den där första dagen?”

Nell var osäker på vart hon ville komma. De hade blivit osams strax efter Alices ankomst till Månrakan och genast insett att de hade mycket skiftande bakgrund. ”Ja, jag vill minnas att stickor och strån rök”, sa hon försiktigt. ”Du var styv i korken på den tiden och är det än i denna dag”, sa Alice och det glittrade okynnigt i de blekblå ögonen. ”Fast vi var nog lika goda kålsupare bägge två och jag har alltid gillat att gnabbas med dig.”

Nell höjde ett ögonbryn och borstade bort smulor från klänningslivet. I väninnans blick syntes en skymt av en mycket yngre Alice, men ansiktet var rynkigt efter alla år i den skoningslösa solen, händerna var knotiga och den löst sittande klänningen underströk hur mager hon var. Åldern och det hårda livet i vildmarken hade satt sina spår hos dem bägge. ”Du börjar väl inte bli sentimental?”

Alice skakade på huvudet så att de urblekta banden i bahytten av halm hoppade. ”Jag satt bara och tänkte på att vi kunde skatta oss lyckliga som hade varandra och på hur mycket vi har åstadkommit tillsammans.” Hon nickade mot den glada kakofonin av prat och skratt som hördes från andra änden av bordet där Ruby satt och betraktade sin kusin Finn med tillbedjan i blicken. ”Tack för att du har delat med dig av din familj. Det skulle ha varit ensamt att åldras utan egna barn.” ”Nu vet jag att du håller på att bli sentimental”, sa Nell vresigt. Det var inte ofta Alice talade om känslor och det gjorde henne illa till mods. Hon skulle till att skjuta stolen bakåt då Alice lade handen på hennes arm. ”Du är min käraste vän”, sa hon lågmält. ”Och säg inte emot mig för en gångs skull!”

Nell kunde känna hjärtat dunka mot revbenen. Alice uppförde sig minst sagt underligt och det fanns en intensitet i rösten som Nell inte hade hört på åratal. Det var som om Alice förstod att tiden höll på att rinna ut, att hon måste säga vad hon ville ha sagt innan det blev för sent. Kanske var Bindis tal om att han hört andarna sjunga inte bara vidskeplighet?

Tanken på att förlora väninnan var omskakande. Försiktigt fattade Nell den förvärkta handen, medveten om hur reumatismen plågade Alice trots att hon sällan visade det. ”Jag vet inte vad det här handlar om”, sa hon mjukt, ”men du och jag har alltid munhuggits, det är det 15

som har hållit oss uppe. Tro inte att jag inte älskar dig bara för att jag brukar kalla dig för en gammal idiot.” Hon svalde klumpen i halsen och tvingade sig att le. ”Men våga inte tala om det för någon för då ska jag berätta hur du bröt ihop när Henry Carlton dog.”

Alice rodnade och drog åt sig handen. ”Det gjorde jag visst inte!”

Nell nickade, nöjd med att Alice var sig själv igen. ”Jag hörde dig allt”, sa hon triumferande. ”Du grät i kudden som en kärlekskrank tonåring.” ”Trots att du flörtade skamlöst med Henry var han min beundrare, inte din, och jag hade all rätt att sörja honom.” Alice blängde ilsket på Nell, men hon förmådde inte vara arg någon längre stund och ansiktet sprack snart upp i ett leende. ”Nog var han stilig?”

Nell log. ”Det var han och skärpt med. Vi skulle inte ha klarat oss hälften så bra utan honom.”

De försjönk i vänskaplig tystnad då ljuden från festen tonade bort och minnena tog över. Henry Carlton hade gett deras liv ny mening sedan de blev änkor och de saknade honom djupt. Han hade varit en lojal vän som kommit med ovärderliga råd och merinofåren som han skeppat från Sydafrika hade upprätthållit kvaliteten på deras hjord efter den gräsliga torka som fått många andra farmare på knä. ”Ibland tycker jag att vi har levt för länge”, sa Alice med en suck. ”Struntprat!” utbrast Nell. ”Hur kan någon leva för länge?” ”Snart är vi de sista i vår generation. Vartenda år hör vi att ytterligare någon har dött. Det verkar orättvist.”

Nell hade fått nog. Hon fattade armstöden och hävde sig upp ur stolen. ”Jag planerar då inte att lägga näsan i vädret riktigt än”, snäste hon. ”Du kan sitta här och tycka synd om dig själv om du vill, men så länge jag lever tänker jag ha roligt.” Hon bankade i bordet för att få allas uppmärksamhet. ”Låt oss få lite musik”, ropade hon. ”Jag vill dansa.” ”Var inte löjlig, mamma!” dundrade Walter. ”Det passar sig inte för en kvinna i din ålder och ditt hjärta klarar inte av det.”

Nell betraktade sonen. Han började bli pompös av sig och hon kunde inte motstå frestelsen att ta ner honom på jorden. ”Oavsett om det passar sig eller ej, så har det här gamla hjärtat ännu inte slutat slå. Det är bara nyttigt med lite motion och det skulle kanske inte skada dig heller”, tillade hon med en blick på hans mage. Så vände hon sig till Nialls systerson Finnbar Cleary, en stilig yngling i femtonårsåldern med blå ögon och lockigt kolsvart hår. ”Vad säger du?”

16

Finn tog Nell i handen och ögonen lyste av munterhet då han bugade lätt. ”Det är en ära att få dansa med födelsedagsbarnet, och jag tycker att en vals skulle passa. Det är sista skriket i Europa.” Irländarna plockade snabbt fram fioler och säckpipor och den stora trumma som man slog på med en benformad pinne för att hålla takten. ”Mamma! Jag förbjuder dig!” Walter var illröd i ansiktet. ”Förbjud du bara. Jag är gammal nog att göra precis som jag vill.”

Nell blinkade åt Finn när han tog henne i sina armar. ”Bry dig inte om Walter”, mumlade hon. ”Han har alltid varit en tråkmåns.”

Det var många år sedan hon hade dansat och känslan av att ha en stark arm runt sig och en varm hand som höll i fingrarna fick henne att glömma ålderskrämporna. Och då Finn svängde runt med henne andades hon in doften av hans nytvättade skjorta och kände sig som ung på nytt.

Fiolerna spelade en glad melodi till ackompanjemang av säckpiporna medan trumman slog takten och när dansen var över var Nell både andfådd och yr. Hon lät Finn eskortera sig tillbaka till stolen och lutade sig mot kuddarna. ”Det var roligt”, flämtade hon och fläktade sitt heta ansikte med solfjädern samtidigt som hon försökte återfå andan. ”Nöjet är helt på min sida”, försäkrade han och böjde på huvudet så att en mörk hårlock föll ner över ögonen. Han strök den ur pannan och blinkade åt henne innan han kastade sig in i en vild jigg tillsammans med de andra ungdomarna. ”Tur för honom att du inte fick en hjärtinfarkt”, påpekade Alice. ”Jag har i alla fall fått mig en svängom”, svarade Nell som fortfarande kippade efter andan. ”Det verkar inte som om du tänker delta i dansen.” ”Jag har bättre förstånd.” Alice drog sjalen tätare om sina beniga axlar. ”Jag gör mig inte till åtlöje genom att dansa med en pojke som är ung nog att vara mitt barnbarn.” ”Då var det för väl att han inte bad dig om en dans.” ”Jag är för gammal för sådana dumheter”, förkunnade Alice bestämt. Så mjuknade hennes ansiktsuttryck då hon såg Finn svänga runt med Ruby i en snabb polka. ”Men han är stilig, det måste jag hålla med om.” ”Finn är så lik Billy trots att de inte ens är släkt”, suckade Nell. ”Han har till och med likadan tjusarlock.”

Alice drack en klunk saft under tystnad, slog takten till musiken med 17

foten och följde de dansande paren med blicken en stund innan hon vände sig till Nell igen. ”Jag är glad för att din fest blev så lyckad och jag avundas dig din energi. Om sanningen ska fram skulle jag gärna ha dansat.” Hon log tillgivet mot Nell och gav henne en puss på kinden innan hon reste sig. ”Gratulerar på födelsedagen.” ”Vart ska du ta vägen? Festen är inte slut än.”

Alice klappade henne på axeln. ”Jag är trött och det är dags för mig att gå till sängs. Men det har varit en underbar dag, helt underbar.”

Nell var på vippen att följa med och se till att hon kom hem ordentligt men visste ju att Alice hittade lika bra som hon själv och att hennes gamla vän behövde lite lugn och ro efter en lång och hektisk dag. Hon såg efter Alice tills hon uppslukades av de djupnande skuggorna och riktade åter uppmärksamheten mot festen. Folk började bli lite på örat.

De stora mängder rom och öl som konsumerades bidrog till entusiasmen men knappast till skickligheten då paren snurrade runt på gräsmattan och snavade. Till och med Walter hade tagit av sig kavajen och klappade i takt med musiken. ”Jag är trött, mormor”, sa Ruby som lite senare kom fram och lutade sig mot Nell. ”Kan du inte berätta en historia nu?”

Nell tog upp barnet i knäet. Lockarna var trassliga, hon hade tappat hårbanden och var alldeles kladdig om fingrar och mun. Nell log och gav den lilla flickan en kram. ”En gång för länge sedan då jag var yngre än din mamma gav jag mig ut på äventyr”, började hon. ”Jag reste från England på ett väldigt segelfartyg med höga master som matroserna klättrade i likt pungråttor. Fartyget förde mig hit till det här landet där nästan inga vita hade satt sin fot. På den tiden var det en skrämmande plats med täta skogar och underliga djur och svarta män som kastade spjut. Här fanns inga hus och vi måste röja mark för att odla mat.” Det värkte i lederna och hon makade lite på barnet i sitt knä. ”Men ingen av oss visste hur man odlade vete och efter två år svalt vi allihop. Morfar Billy skötte det statliga förrådet, men det gjorde ingen skillnad och vi var tvungna att leva på jakt och fiske.” ”Berätta om morfar”, mumlade barnet med tummen i munnen. ”Billy var lång och stilig. Han hade glimten i ögat och starka armar.”

Nells röst genomsyrades av kärlek då minnena stod allt klarare för henne. ”Precis som Finn”, sa Ruby sömnigt. ”När jag blir stor ska jag gifta 18

mig med Finn och då blir vi precis som du och morfar.”

Det var inte första gången Ruby förkunnade sin kärlek till Finn. ”Det låter bra”, svarade Nell leende, ”men åter till Billy. Han räddade mig då det utbröt slagsmål på stranden samma dag som jag och de andra kvinnorna steg i land och vi höll ihop i många år. Han och farbror Jack byggde Månrakan och här är din mamma född.” ”Hon sover”, sa Amy då hon kom fram och kysste Nell på kinden. ”Det är lika bra att jag går in och lägger henne.”

Nell log mot dottern. ”Tanken på sängen är lockande”, tillstod hon. ”Jag ska nog också krypa till kojs.”

Amy lyfte upp Ruby i famnen, och skenet från stearinljusen fick deras tjocka hårsvall att skimra i olika röda nyanser. ”Sitt kvar, så följer jag dig när jag har lagt Ruby.” ”Det behövs inte. Jag hittar själv.” Nell gav Amy en puss och sitt älskade barnbarn en klapp. ”Tack för i dag. Jag har haft jättetrevligt.”

Amy skrattade och kastade en blick på sin make Niall som underhöll dem alla med en irländsk visa. ”Ja, dagen har varit lyckad, även om många kommer att ha ont i huvudet i morgon.”

Med Amys hjälp reste Nell sig ur stolen och då dottern styrde stegen mot mangårdsbyggnaden dröjde hon sig kvar en stund och betraktade den uppsluppna festen. Det såg inte ut som om den skulle ta slut i brådrasket, men i det lilla huset vid floden väntade hennes sköna säng.

Ljudet av musik och skratt ekade i tystnaden och blev allt svagare då hon följde stigen längs floden. Trots alla år som gått kändes det fortfarande konstigt att inte sova i det rum hon en gång hade delat med Billy i mangårdsbyggnaden. Hon stannade för att vila då hon såg månen spegla sig i vattnet. Det fick henne att tänka på den gamla historien som inspirerat Billy till namnet Månrakan, den om smugglarna som sa till tullarna att de rakade guld på månen, och hon skrattade. ”Vad jag saknar dig, Billy”, viskade hon.

Ett ljud hördes i buskarna och hon hoppade till. ”Vem där?” väste hon. ”Det är jag, Bindi.” Aboriginen steg fram ur skuggorna och den vildvuxna kalufsen glänste som silver i månljuset. ”Vad smyger du omkring och skräms för?”

Den breda pannan rynkades och de bärnstensgula ögonen blev förbryllade. ”Bindi ska se till att du kommer hem ordentligt.”

19

”Jag har gått den här vägen otaliga gånger, så jag hittar nog hem själv, tack.” Hon log mot honom och ångrade genast att hon varit så brysk.

Hon hade känt Bindi i hela hans liv och han var lika mycket en del av Månrakan som hon. ”Gå tillbaka till festen”, sa hon, ”och inget mer prat om att andarna har sjungit för Alice. Man blir illa till mods av det och Ruby förstår inte.”

Den bärnstensgula blicken var hypnotisk. ”Men matmor förstår”, sa han. Så nickade han som för att bekräfta sina ord och uppslukades av mörkret.

Nell andades mödosamt och hjärtat slog för fort. Bindi hade skrämt henne rejält. Måste han titta på henne på det där viset? Hon rös till men skyllde på den kalla nattbrisen då hon fortsatte hemåt. Hon var arg på sig själv för att hon var så lättpåverkad och arg på Bindi för att han pratade strunt. Somliga tyckte att det var romantiskt med aboriginernas vidskepliga övertygelse om att döden kom med andarnas sång, men vid hennes ålder var det uppskakande och trots att hon inte trodde på det kunde hon inte låta bli att lyssna efter ljud i natten, bara för den händelse att hon skulle höra andarna.

Som väntat fanns inget tänt ljus som kunde vägleda henne, men då Nell stånkande tog sig uppför verandatrappan märkte hon att Alice satt i sin vanliga stol. Hon stannade för att hämta andan. ”Jag tyckte du sa att du skulle gå och lägga dig?” Det kom inget svar. ”Du kan inte sitta här och sova, Alice. Det är kallt ute och du blir förkyld.” Hon tog den andra kvinnans hand, skrek till av förfäran och sjönk ner i stolen bredvid. Alice sov den eviga sömnen och skulle aldrig mer vakna.

Nell fattade de livlösa fingrarna och försökte acceptera det som hänt. ”Du visste det, precis som Bindi. Allt det där du sa om hur mycket vi har betytt för varandra. Det var ditt sätt att ta farväl.” Tårarna strömmade nedför kinderna och hon blinkade mot månen som hade stigit högt upp på himlen och omgavs av gnistrande stjärnor. ” Åh Alice, vem ska jag nu gnabbas med?”

Nell förlorade alla begrepp om tiden där hon satt och höll väninnans hand i sin och såg månen förflytta sig över himlen. Hjärtat bultade hårt.

Bindi hade skrämt slag på henne och hon var fortfarande andfådd efter den långa promenaden. Hon och Alice hade hållit ihop i vått och torrt i trettiofem år, de hade grälat och blivit sams igen som ett gammalt gift 20