Läs mer om Cina Friedner på rabensjogren.se
© Cina Friedner 2024 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024 Omslag: Eva Lindeberg Foto omslag: Jena Ardell/Getty Images Sättning: RPform, Richard Persson Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024 ISBN 978-91-29-74585-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
ETT Det känns verkligen inte som om de följer säkerhetsföreskrifterna. Absolut inte. Jag ser mig omkring i matsalen och det är folk överallt. Verkligen överallt. Varenda kvadratmeter tas upp av någon flinande, dansande idiot som smaskar popcorn. Jag råkar veta att man får vara 250 personer i matsalen, inte fler. Orsaken till att jag ”råkar” veta det är att jag har läst den där lilla mässingsskylten som sitter vid dörren typ 1 000 gånger. Nästan varje gång jag står i matkön fastnar mina ögon på den, så jag vet exakt vad det står. I denna lokal får max 250 personer vistas. Och under står det Inspektion utförd av brandskyddsmyndigheten. Det känns tryggt tycker jag, att veta vad som gäller. Enda problemet är väl att det tydligen inte gäller, för enligt min hastiga uppskattning är det minst 300 personer här just nu. Antagligen fler. Det är disco för mellanstadiet och jag vet egentligen inte vad jag gör här. Jo, jag kontrollerar att brandskyddsföre skrifterna följs, eller snarare inte följs. Men annars vet jag inte. Jag gillar inte att dansa, jag vill inte äta popcorn, jag vill inte umgås med någon. Den enda jag gillar i min klass är Saga och hon är inte här i kväll. 3
Jag vill inte heller vara här, men jag gick hit för mammas skull. Hennes blick var lite bedjande så där. Och när jag sa ”mmm, okej” till förslaget att jag skulle gå bara en liten stund såg hon så glad ut. Jag har nog aldrig sett henne så glad. Inte det senaste året i alla fall. Och om jag inte skulle ha gått hit vet jag att hon hade velat prata om det. Att hon velat att jag skulle berätta hur jag känner, hur jag mår. Och det vill jag absolut inte. Då går jag hellre på disco. Musiken dunkar och hela huvudet vibrerar. Nu måste jag härifrån! Jag kollar på klockan, åtta snart. Då har jag ändå varit här mer än en halvtimme, det måste väl räknas, även om det är en hel timme kvar tills discot stänger? Jag börjar bana mig fram mellan alla dansande, skränande människor, bort till kiosken där sexorna säljer godis. Det är lång kö, så jag går till sidan av bordet och knackar Miko i 6C på axeln. Han vänder på huvudet och ser frågande på mig, så gör han en gest mot kön, visar att jag ska ställa mig där. Jag bara skakar på huvudet, tror han att jag vill sponsra deras klassresa till Liseberg genom att köpa osaltade popcorn och kladdiga sura remmar? Skulle inte tro det. – Det är för mycket folk här inne! ropar jag. Men Miko hör inte så jag höjer rösten och lutar mig fram. – Det är för mycket folk! Han ser frågande ut och jag gör en gest över havet av 4
människor som dansar till den skitdåliga musiken. Hur kan han inte fatta? – Vi är för många! Man får bara vara 250, vi är typ 500! Så många är vi såklart inte, men jag tänker att det är bra att ta i så att han förstår allvaret. Men Miko bara ler och gör tummen upp. – Ja, nice eller hur? Fatta vad mycket pengar det blir till vår klasskassa! Jag bara stirrar på honom. Fattar han ingenting? Tydligen inte, för han har redan börjat skopa upp popcorn till två tjejer i fyran och tittar inte längre åt mitt håll. Jag tränger mig ut i korridoren och ser mig om, finns det ingen vuxen här som har lite ansvarskänsla? Några av sexornas föräldrar måste väl ha hand om nycklar och städning och sånt? Men det verkar inte så, jag ser i alla fall ingen över tretton någonstans. – Belle! Det är Nora från min klass. Hon är helt okej, även om vi inte brukar umgås så mycket. Jag saktar ner på stegen, men sen ser jag att hon är tillsammans med Alex och Yara och då vänder jag mig snabbt bort och låtsas att jag inte har hört henne. Det enda som kan vara värre än att klämmas till döds, eller att bli nedtrampad i ett folkhav, är att fastna i en lång, meningslös konversation med Alex och Yara, och jag tror att de känner ungefär likadant. De gillar inte mig. 5
Ute i korridoren är det lite mindre folk och jag lyckas ta mig fram till trappan utan problem. Tur, för det är antagligen den enda utrymningsvägen, det skulle inte förvåna mig om de där idioterna i sexan har blockerat nödutgången i andra ändan av korridoren med sitt popcornförråd eller något. Jag tar trappan ner två steg i taget. Nu har jag i alla fall prövat att vara här en liten stund, jag tänker inte riskera att dö i en brandkatastrof endast elva år gammal. Det kan inte ens mamma begära. Luften där ute är sval, nästan kall. När jag går över skol gården huttrar jag till, ser mig om över axeln. Det finns ett mörker där borta vid matsalen och det följer efter mig. Det beror inte bara på att det har börjat skymma: det finns alltid ett mörker nära mig. Jag snabbar på stegen, tar upp telefonen och skriver till Saga: Discot sög!!! Kanske hade varit bättre om du va där.
6
.
TVÅ Jag heter Belle. Det betyder vacker på franska. Sjukt ironiskt, jag är nämligen allt annat än vacker. Tycker jag själv alltså, mamma säger alltid att namnet passar mig perfekt för att jag var så vacker redan när jag föddes. Fast jag vet att hon ljuger, för jag har sett bilder och jag var typ helt illröd i ansiktet och alldeles skrynklig och hade dessutom en vit mössa på mig. Mamma säger att alla bebisar har det eftersom de är så känsliga för kyla, fast sen visade Blanka mig en bild på när hon var nyfödd och hon hade inte alls någon mössa, bara en massa mörkt hår. – Du blev utdragen med sugklocka så ditt huvud var alldeles avlångt, sa Blanka och tittade på mig med medlidande i blicken. Det var därför du hade mössa på dej, för huvudet såg så läskigt ut. (Googla inte sugklocka om du inte vet vad det är. Det gjorde jag och sen mådde jag illa i tio dagar.) Blanka är min storasyster, hon är snart femton och tycker att hon vet allt. Det gör hon inte, fast hon är faktiskt rätt bra ändå. Eller, hon är okej. Hon var värre innan … innan saker och ting hände. Nu är hon rätt schyst. 7
Mamma är också rätt bra, fast hon ljuger om att jag är vacker och sånt. Det är väl det mammor är till för, antar jag. Det, och att tvätta alla smutsiga kläder, och sen klaga över att de måste tvätta alla smutsiga kläder. Ibland när jag ber henne om saker som hon tycker att jag ska klara själv, typ göra frukost eller ställa in tallrikar i diskmaskinen, blir hon assur och säger ”Jag är ingen betjänt!” med snäsig röst. Och då säger jag: ”Okej, okej, jag gör det själv”, och så gör jag det, men då blir hon sur för att jag ”packar diskmaskinen fel” och sen gör hon om alltihop ändå. Som om det finns ett rätt eller fel sätt att packa en diskmaskin? Vuxna är verkligen störda ibland. Jag har en pappa också, men honom är jag bara hos var annan helg. Mina föräldrar skildes när jag var rätt liten. Egentligen var det meningen att Blanka och jag skulle bo hos dem varannan vecka, men pappa jobbade mycket och var i Bryssel och så hela tiden, så det blev mest att vi var hos mamma, och då blev vi liksom vana vid det. Och sen träffade pappa Malin och flyttade typ en timme bort, så då hade vi fått jättelångt till skolan om vi skulle bo där. Men varannan helg funkar bra, det är rätt mysigt att åka dit. Mamma brukar säga att hon saknar oss, men jag tror hundra procent att hon tycker det är skönt också. Det skulle jag tycka om jag var hon. Blanka och jag kan ärligt talat vara rätt jobbiga. Det var pappa som bestämde att jag skulle heta Belle, förresten. Han hade blivit inspirerad av franskan eftersom han 8
jobbar så mycket i Bryssel. Pappa påstår inte att jag var vacker redan när jag föddes, men han brukar säga att det är ett fint namn, och att det är ”internationellt gångbart”. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men jag tror att han vill att jag ska få något fint jobb när jag blir stor och kunna en massa språk och resa mycket, som han gör. Fast det tror jag inte jag kommer att göra. Jag har nog med att klara av allt som det är nu och överleva mellanstadiet, så jag kommer nog att ha ett rätt vanligt jobb när jag blir stor. Som mamma, hon är sjuksköterska. Det är väl rätt lagom? I och för sig verkar det äckligt med allt blod och sånt, så jag kanske inte väljer just det, men något liknande. Jag vet inte, jag har inte så mycket tankar om vad jag ska göra när jag blir vuxen. Jag får väl se om jag kommer så långt. Ärligt talat är jag inte helt säker på det, inte som läget i världen ser ut just nu.
9