Den hemliga operationen
Tobias Söderlund Stef Gaines
Den hemliga operationen
Tobias Söderlund Stef Gaines
Läs mer om Tobias Söderlund och Stef Gaines på rabensjogren.se
© Text: Tobias Söderlund, 2022 © Bild: Stef Gaines, 2022 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2022 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2022 ISBN 978-91-29-73608-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till Lina, Hans och alla andra superhjältar inom sjukvården
Ont i magen
Buster tittar på mig med ledsna ögon. Han gnyr när jag knuffar igen bildörren. Jag vill verkligen ta med honom in, men hundar är förbjudna på sjukhuset. ”Vi ska bara säga hej till Oscar. Snart tillbaka”, säger jag genom den öppna springan i fönstret. ”Kom nu, Ellen”, ropar mamma. Jag huttrar till och drar åt jackan tätare medan jag småspringer ikapp. Vi går mot entrén till den gigantiska, grå byggnaden. Hundratals tomma fönster tittar ner på oss. Någonstans där inne ligger min storebror Oscar och mår dåligt. Och kanske finns det även något annat där inne som ger mig både pirr och magknip. Oscar har nämligen hört att det spökar på sjukhuset. 7
Efter att han fick veta att Buster kan nosa sig till spöken har han tyckt att jag ska smuggla med honom in så att vi kan gå på spökjakt tillsammans. Men det blev aldrig av i somras. Oscar var bara inne på sjukhuset kortare stunder. Och då var han kopplad till påsen med cellgifterna som skulle ta död på cancern i hans kropp. Inget perfekt läge att smyga runt och spana efter spöken alltså. Men nu kanske det kan bli av. För Oscar ska opereras och ligga inne på sjukhuset i en hel vecka. Och eftersom sjukhuset är så långt hemifrån ska vi bo på hotellet bredvid under tiden. Cellgifterna som Oscar fått har gjort att cancern har slutat sprida sig, börjat minska och nu förhoppningsvis går att operera bort. Det kommer behövas flera operationer. I veckan ska läkarna öppna upp hans mage och skära bort halva levern. Jag får själv ont i magen bara av att tänka på det. Men tydligen växer levern ut igen. Det låter helt sjukt. Det känns åtminstone skönt att mamma och pappa har sagt att den som ska operera Oscar är bäst i hela landet på det. 8
Lukten av blöt asfalt och avgaser byts mot den där märkliga sjukhusdoften. Det luktar liksom gammalt och rent på samma gång. Mammas steg är snabba genom korridorerna. Då och då får jag jogga för att hålla samma takt. När vi kommer fram till Oscars rum sover han. Pappa pratar med två från sjukhuspersonalen. De har allvarliga miner, men när de får syn på mig ler de tillgjort. Som om jag är fyra år och inte förstår varför vi är här. Efter en lång och hård kram från pappa kliver en kvinna fram. Hon har en röd skylt fastklämd på bröstfickan som det står LÄKARE på. ”Du måste vara Ellen. 9
Oscar har pratat om dig. Bättre lillasyster går tydligen inte att få.” Jag vet inte vad jag ska svara på det, så jag säger ingenting. ”Jag heter i alla fall Lina Leveau och jag …” ”Du kan kalla henne doktor Sömn om namnet känns för krångligt”, säger en äldre man som lutar sig mot en käpp och flinar. Han har en likadan läkarskylt på sig. Lina ger honom en grimas och fortsätter: ”… jag är narkosläkaren som ska se till att Oscar är nedsövd under operationen som den där jäkeln ska genomföra.” Den äldre mannen sträcker fram käppen mot mig. ”Jag gillar inte att skaka hand med folk, men jag kan skaka käpp! Henry Jähkel, barnkirurg. Men jag brukar säga att folk ska kalla mig för doktor Henry, eftersom mitt efternamn är så jäkla fult”, säger han och flinar igen. Han är ju konstig! Jag vill säga åt honom att Linas namn inte alls låter krångligt. Det är nog franskt, precis som vårt efternamn Reine. Dessutom låter det rätt coolt. 10
Lina Leveau. Lite som en superhjältes hemliga vardagsnamn. Jag låter bli att skaka doktor Henrys käpp och går över till Oscar. Han andas tungt och har svettpärlor i pannan. Trots att vi alla har varit försiktiga den senaste tiden har han blivit sjuk lagom till operationen. Han sa att han började känna sig dålig igår och idag vaknade han med feber. Jag hoppas att det inte är jag som har smittat honom. Just som jag ska stryka honom över axeln rycker han till och slår upp ögonen. Han stönar och tar sig för magen. Mamma och pappa är snabbt framme vid hans sida. ”Hur är det?” frågar pappa. ”Magen”, mumlar han. ”Det gör så ont.” De båda läkarna tittar på varandra och kliver närmare. ”Ont på vilket sätt?” ”Jag vet inte. Inte som förut.” Mamma, pappa och läkarna börjar prata i mun på 11
varandra. Någon nämner att operationen kan skjutas upp. De ställer fler frågor till Oscar. Jag känner mig mest i vägen. Mitt i diskussionen får doktor Henry ett samtal och lämnar snabbt rummet. Konstigt nog verkar han inte behöva den där käppen särskilt mycket. Lina säger att hon också kommer tillbaka snart. Pappa följer med henne ut och fortsätter att ställa massa frågor. Några ögonblick senare säger mamma att hon ska gå på toa. Plötsligt är rummet så tomt och tyst. Oscar blundar igen. Jag vet inte om han somnat om. ”Gör det mycket ont?” frågar jag med en så låg röst att det nästan blir en viskning. Han öppnar ena ögat och svarar bara: ”Mm …” Jag förstår att det verkligen inte är bra. Han brukar nästan aldrig klaga på något med cancern, trots allt han har gått igenom. Jag vet att han har haft jätteont tidigare. Han har kräkts och haft feber. Och medicinen har fått honom att förändras. Även om sommaren har varit 12
varm och solig har Oscar bara blivit blekare. Han är mager, ansiktet ser liksom kantigt ut och han har inte kvar ett enda hårstrå. När till och med ögonbrynen försvann tyckte jag att han började se lite läskig ut. Men varje gång jag har frågat hur han mår har han svarat med ett leende och sagt att allt kommer bli bra.
13
”Du”, säger han. ”Det verkar som att ni nog blir kvar här ett tag. Visst är Buster ute i bilen?” Jag nickar. Han pressar fram en lurig min innan han frågar: ”Det blir nog svårt att gå på spökjakt tillsammans just nu, men du kan väl ta en första koll utanför sjukhuset?”
14
Finns det spöken på sjukhuset? Ellens storebror Oscar har hört rykten om det. Medan han är inlagd för operation smider syskonen planer för att ta reda på svaret. Till sin hjälp har de Ellens bästa vän Lorraine och pudeln Buster, för är det någon som kan nosa upp spöken så är det han! Men Oscar blir bara sjukare och sjukare. Kan det ha att göra med spökjakten? Plötsligt är de indragna i ett äventyr på liv och död. Spökhunden Buster är serien för de yngre bokslukarna som inte drar sig för att läsa om spöken och annat nervkittlande.