En liten bok om konsten att dö
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
ulf nilsson en
liten
bok
om
ko n s t e n
at t
dö
ulf var min man och vi fick tjugo år och en son tillsammans (men han hade redan fyra barn och ett långt lyckligt liv bakom sig när vi träffades). Han var dessutom barnboksförfattare och skrev ett stort antal älskade bilderböcker – varav flera kom att handla om döden. Under våren 2021 letade läkarna efter orsaken till den anemi han plötsligt drabbats av, och vi misstänkte redan tidigt att det kunde röra sig om någon sorts tumör. I mitten av sommaren kallades vi till ett avskilt rum på avdelning 53 på Huddinge sjukhus och fick våra farhågor bekräftade – och mycket värre ändå. Cancern var av ett sådant slag och i ett sådant sta dium att ingen bot var möjlig, och den återstående livslängden troligen inte mer än några månader. Tio veckor skulle det bli. Tio märkvärdigt fina veckor, fyllda av värme. Och faktiskt mycket mer glädje än sorg.
Ulf var så oerhört lugn hela tiden. Aldrig upprörd eller ångestfylld. Gång på gång konstaterade han hur nöjd han var med hur livet blev. Barnen. Barnbarnen. Böck erna. Och han var tacksam för möjligheten att hinna förbereda sig en smula, sammanfatta och säga adjö. Och skriva! Under hela sjukdomstiden förde han anteckningar, mot slutet alltmer svårläsliga. Anteckningar som jag lovade honom att sammanställa och varsamt redigera. Det blev min sista födelsedagspresent, fyra dagar in nan han dog: att se till att få ihop det till en liten bok och trycka i 146 numrerade exemplar (motsvarande, tror vi, antalet böcker han hann skriva). Jag kallade den I nuets lilla bubbla och den 22 oktober, på minnes stunden efter begravningen i Storkyrkan i Gamla stan, delade jag ut den till alla som samlats för att ta avsked. Däribland ett antal förläggare, som tyckte att det här borde fler få chansen att läsa. Så nu, ett år senare, kommer den ut som en »rik tig« bok, på ett riktigt förlag. Med ny titel och nytt omslag, men samma starka text. Jag tror att Ulf hade varit mycket glad och stolt. Lotta Olsson
Vi blev konstigt nog ändå lättade när vi fick beske det att jag har en obotlig cancer. Vi hade kommit till Huddinge sjukhus och satt i ett mottagningsrum med en läkare och en sjuksköterska. Naturligtvis ana de vi, misstänkte och oroade oss. Efter tre månader av smärta, fem stora röntgenundersökningar, scan ningar, gastroskopi och ultraljud, sa läkaren: »Det är obotlig cancer i tolvfingertarmen och bukspott körteln, med spridning till bukhinnan.« Uttryckt på ett enklare sätt: Det kändes som att ha svalt en tvåtumsspik. När jag rörde mig eller åt, stack den till.
7
Vi var så oroliga för allt praktiskt. Jag ska dö, kanske om tre månader. Dö hemma? Får jag medicin? Hur ordnas det praktiska? Men sjukhuset sätter in en pluton av fotfolk som tar hand om allt. Här är ett taxikort om ni behöver resa till sjukhus. Varje torsdag kommer en läkare eller sköterska hem till dig. Vi ordnar kurator, psykolog och till och med sjukhusclown till barnen. Samt 92 flaskor näringsdryck som ställs utanför dörren på tisdag.
9
Nätterna var fyllda av molande smärta. Och tankar som hela tiden vände sig mot tumören och fram tiden. Jag började ta större dos sömntabletter. Sov gott hela natten. Låg gärna och dåsade första timmen efter kaffe. Men det gör ju inget.
11
Lille krabaten är jag stolt över. Tumören. Jag som ofta varit rädd för döden och alltid undrat mycket.
13
Tiden rinner sakta ut. Allting tar snart slut.
15
Svenskt, AB:
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-019843-5 © Ulf Nilsson 2022 formgivning Nina Ulmaja Tryck ScandBook, EU 2022