9789100187620

Prolog Hoppet är ett mynt jag bär med mig: ett amerikanskt encentsmynt jag fick i gåva av en man jag kom att älska. Det fanns stunder under min resa när det kändes som att det där myntet och hoppet det representerade var det enda som fick mig att fortsätta.

Jag begav mig västerut för att hitta ett bättre liv, men fattigdom och umbäranden och girighet förvandlade min amerikanska dröm till en mardröm. De här senaste åren har präglats av förluster av olika slag: Jobb. Hem. Mat. Marken vi älskade vände sig mot oss, knäckte oss allihop, även de envisa gamla männen som brukade prata om vädret och lyckönska var­ andra till årets goda veteskörd. En man som vill överleva här ute måste vara beredd att kämpa, sa de till varandra.

En man.

Det handlade alltid om männen. De verkade inte tycka att det fanns något värde i att laga mat och städa och föda barn och sköta trädgården.

Men även vi kvinnor som levde på slättlandet arbetade från det att solen gick upp tills den gick ner, och slet ut oss på vetefarmar tills vi var lika uttorkade och solsvedda som marken vi älskade.

Jag svär, ibland när jag sluter ögonen kan jag fortfarande känna sma­ ken av sand i luften …

7

1921 Genom att skada jorden skadar vi våra barn. wendell berry Lantbrukare och författare

Ett Elsa Wolcott hade tillbringat åratal i påtvingad ensamhet med att läsa äventyrsböcker och drömma om andra liv. Där hon satt ensam i sitt rum, omgiven av de romaner som hade blivit hennes vänner, dristade hon sig ibland till att drömma om ett eget äventyr, men inte ofta. Hen­ nes familj sa alltid att det var sjukdomen hon överlevt som barn som hade förändrat hennes liv och gjort henne bräcklig och ensam, och när hon kände sig lätt till sinnes trodde hon på det.

När hon kände sig tungsint, som i dag, visste hon att hon alltid hade varit en utböling i sin egen familj. De hade lagt märke till hennes brister redan från början, sett att hon inte passade in.

Att ständigt mötas av ogillande var smärtsamt; det var som en känsla av att ha förlorat något hon inte kunde sätta namn på, något hon inte visste vad det var. Elsa hade överlevt det genom att vara tyst, genom att inte kräva eller söka uppmärksamhet, genom att acceptera att hon var älskad men inte omtyckt. Smärtan hade blivit så självklar att hon sällan tänkte på den. Hon visste att den inte hade något att göra med den sjukdom som hennes utanförskap oftast tillskrevs.

Men nu, där hon satt i salongen, i sin favoritfåtölj, slog hon igen boken i knäet och tänkte på den. Oskuldens tid hade väckt något inom henne, gjort henne akut medveten om hur fort tiden gick.

Hon fyllde år i morgon.

Tjugofem.

Ingen ålder, egentligen. Den åldern när män drack hembränd gin och körde vårdslöst och lyssnade till ragtime och dansade med kvinnor i cocktailklänningar med fransar och pannband.

11

För kvinnor gällde andra regler.

När en kvinna fyllde tjugo började hoppet falna. Vid tjugotvå hördes viskningarna ofelbart i staden och i kyrkan, följda av långa, ömkande blickar. Vid tjugofem fanns det ingen återvändo. En ogift kvinna i den åldern var en ungmö. ”Den som blev över” skulle hon kallas och mötas av sorgsna huvudskakningar och klickande tungor. Folk skulle undra varför hon hade missat chansen, vad det var som hade gjort att en helt vanlig flicka av god familj hade hamnat på glasberget. Men i Elsas fall visste alla vad det handlade om. De måste tro att hon var döv så som de pratade om henne. Den stackaren. Mager som en sticka. Inte på långa vägar lika söt som sina systrar.

Att vara söt. Elsa visste att det var det allt handlade om. Hon var ingen attraktiv kvinna. En bra dag, när hon var klädd i sin finaste klänning, skulle någon som inte kände henne kunna säga att hon var ståtlig, men aldrig mer än så. Hon var ”för mycket” av allt – för lång, för smal, för osäker på sig själv.

Elsa hade varit med på båda sina systrars bröllop. Ingen av dem hade bett henne att stå vid deras sida framme vid altaret, och Elsa förstod.

Med sina hundraåttio centimeter var hon längre än brudgummarna; hon skulle förstöra bilderna, och den yttre framtoningen betydde allt för familjen Wolcott.

Man behövde inte vara ett geni för att räkna ut hur Elsas framtid skulle gestalta sig. Hon skulle bo kvar här, i huset på Rock Road, och pysslas om av Maria, hushållerskan som alltid hade skött om familjens hushåll. Någon dag, när Maria gick i pension, skulle det bli Elsas uppgift att ta hand om sina föräldrar, och när de sedan gick bort skulle hon bo kvar ensam.

Och vad skulle hon minnas av sitt liv? Vad skulle hennes dagar på den här jorden haft för betydelse? Vem skulle komma ihåg henne, och för vad?

Hon slöt ögonen och gläntade på dörren till den bekanta gamla dröm­ men: Hon såg framför sig ett annat liv, någon annanstans. I hennes eget hem. Hon kunde höra barn skratta. Hennes barn.

Ett liv, inte bara en existens. Det var det hon drömde om – en värld där hennes liv och hennes val inte definierades av den reumatiska feber hon 12

dragit på sig när hon var fjorton, ett liv där hon upptäckte att hon hade hittills oanade styrkor, där hon bedömdes utifrån mer än sitt utseende.

Ytterdörren slogs upp och hennes familj vällde in i huset. De rörde sig som de alltid gjorde, i en uppsluppen skrattande skara, med hennes ståtliga pappa i täten, rödbrusig av alkohol, och hennes två vackra yng­ re systrar som utbredda svanvingar på vardera sidan om honom, och hennes eleganta mamma bakom dem, samspråkande med sina stiliga svärsöner.

Hennes pappa stannade tvärt. ”Elsa”, sa han. ”Varför är du fortfa­ rande uppe?” ”Jag ville prata med er.” ”Så här dags?” sa hennes mamma. ”Du ser rosig ut om kinderna. Har du feber?” ”Jag har inte haft feber på flera år, mamma. Det vet du.” Elsa ställde sig upp, vred sina händer och stirrade stint på sin familj.

Nu, tänkte hon. Hon var tvungen att göra det. Hon fick inte tappa modet igen. ”Pappa.” Hon sa det för tyst för att det skulle höras, så hon försökte igen, nu med högre röst. ”Pappa.”

Han tittade på henne. ”Jag fyller tjugofem i morgon”, sa Elsa.

Hennes mamma såg ut att bli irriterad av påminnelsen. ”Det vet vi, Elsa.” ”Jo, det förstås. Jag ville bara säga att jag har fattat ett beslut.”

Det fick familjen att tystna. ”Jag … Det finns ett college i Chicago där man kan läsa litteratur, även som kvinna. Jag vill läsa en kurs …” ”Elsinore”, sa hennes pappa. ”Vad finns det för anledning för dig att ha en utbildning? Du var ju för sjuk för att kunna gå klart skolan som det var. Det är en befängd idé.”

Det var svårt att stå där och se sitt eget misslyckande speglat i så många ögon. Stå på dig. Var modig. ”Men, pappa, jag är en vuxen kvinna. Jag har inte varit sjuk sedan jag var fjorton. Jag tror att läkaren var … lite väl snabb i sitt utlåtande. Jag mår bra nu. Det gör jag. Jag skulle kunna bli lärare. Eller författare …”

13

”Författare?” sa pappa. ”Har du kanske en dold talang som på något sätt har undgått oss alla?”

Hans blick fick henne att sänka sin. ”Det är möjligt”, sa hon tyst.

Pappa vände sig till Elsas mamma. ”Mrs Wolcott, ge henne något som får henne att lugna sig.” ”Jag är knappast hysterisk, pappa.”

Elsa visste att det var över. Det här var ingen strid hon kunde vinna.

Hennes roll var att hålla sig tyst och osynlig, inte att ta plats i världen. ”Jag mår bra. Jag ska gå upp nu.”

Hon vände sig bort från sin familj, som redan hade riktat blicken från henne, nu när ögonblicket var över. På något sätt hade hon redan försvunnit från rummet, som hon så ofta tycktes göra fastän hon var där.

Hon önskade att hon aldrig hade läst Oskuldens tid. Hur skulle all den här undertryckta längtan någonsin kunna föra något gott med sig?

Hon skulle aldrig bli förälskad, aldrig få ett eget barn.

När hon gick uppför trappan hörde hon musiken från salongen. De lyssnade på den nya Victrolagrammofonen.

Hon stannade till.

Gå ner, dra fram en stol.

Med en smäll stängde hon sovrumsdörren om sig och stängde ute ljuden nerifrån. Hon skulle inte vara välkommen där.

I spegeln ovanför tvättstället såg hon sin egen spegelbild. Det såg ut som om en omild hand hade dragit ut det bleka ansiktet till en vass triangel. Det långa blekblonda håret var tunt och spikrakt i en tid när vågor var högsta mode. Hennes mamma hade inte tillåtit henne att klip­ pa det i den så fashionabla bobfrisyren, med motiveringen att det skulle se ännu värre ut kort. Allt hos Elsa var färglöst och urblekt, förutom hennes blå ögon.

Hon tände den lilla lampan på sängbordet och plockade fram en av sina favoritböcker ur skåpet undertill.

Fanny Hill eller En glädjeflickas memoarer.

Elsa kröp ner under täcket och förlorade sig i den skandalösa berät­ telsen, kände ett skrämmande syndigt behov av att röra vid sig själv, och 14

var nära att ge efter. Känslan i kroppen när hon läste orden var nästan outhärdlig: en fysisk smärta fylld av längtan.

Hon slog igen boken med en ännu starkare känsla av utanförskap än när hon hade börjat läsa. Hon var rastlös. Otillfredsställd.

Om hon inte gjorde något åt det snart, något drastiskt, skulle hennes framtid inte se annorlunda ut än hennes nuvarande liv. Hon skulle bo kvar i det här huset hela sitt liv, ständigt märkt av en sjukdom hon hade drabbats av för mer än tio år sedan och ett oattraktivt yttre som inte gick att förändra. Hon skulle aldrig få veta hur det kändes att bli vidrörd av en man eller uppleva glädjen i att dela säng. Hon skulle aldrig få hålla ett eget barn. Aldrig ha ett eget hem.

Natten igenom plågades Elsa av längtan efter något annat. Och när hon vaknade på morgonen visste hon att hon måste göra något för att förändra sitt liv.

Men vad?

Det var inte alla kvinnor som var vackra, eller ens söta. Det fanns andra som hade genomlidit barnsjukdomar och ändå gått vidare och levt rika liv. Den skada hennes hjärta tagit av sjukdomen var, som hon såg det, helt och hållet uppdiktad. Inte en enda gång hade det missat ett slag eller gett anledning till oro. Hon måste tro på att det fanns något slags jävlar anamma i henne, även om hon aldrig hade fått uppleva eller visa det. Hon hade aldrig fått springa eller leka eller dansa. Hon hade tvingats sluta skolan vid fjorton års ålder, och hade därför aldrig haft någon beundrare. Hon hade tillbringat större delen av sitt liv på sitt rum, där hon hade läst romaner, hittat på historier och fullföljt sin skolgång på egen hand.

Hon var säker på att det fanns möjligheter där ute, men var skulle hon hitta dem?

På biblioteket. Böcker hade svaret på alla frågor.

Hon bäddade sängen och gick fram till tvättstället och kammade sitt midjelånga blonda hår i en låg sidbena, flätade det och tog sedan på sig en marinblå crêpeklänning, silkesstrumpor och svarta skor med klack.

En klockhatt, handskar i getskinn och handväska fulländade klädseln.

Sedan gick hon nerför trappan, tacksam över att det var så tidigt att 15

hennes mamma fortfarande sov. Mamma tyckte inte om att Elsa tröttade ut sig, men när det var dags för söndagsgudstjänsten bad hon gärna församlingen att be för Elsas hälsa. Elsa drack en kopp kaffe och gav sig sedan ut i den soliga majmorgonen.

Staden Dalhart, som låg i den nordligaste delen av Texas, sträckte ut sig framför henne, gäspande i det klara solskenet. Hon vandrade på trä­ trottoarerna längs gatorna och såg dörrar öppnas och skyltar vändas från stängt till öppet. Bortom staden, bortom den oändliga blå himlen, sträckte slättlandet ut sig i all oändlighet, som ett hav av bördig mark.

Dalhart var regionens högsäte, och det här var blomstrande tider. Ända sedan det beslutats att järnvägslinjen från Kansas till New Mexico skulle gå genom staden hade Dalhart bara vuxit. Ett nytt vattentorn dominerade stadssilhuetten. Det stora kriget hade förvandlat det här området till en guldgruva av vete och majs. Vete kommer att vinna kriget! var ett stridsrop som fortfarande fick lantbrukarna att känna sig stolta. De hade gjort sitt.

Traktorerna hade gjort sitt intåg, vilket underlättade, och goda skörde­ år – gott om regn och höga priser – hade gett lantbrukarna möjlighet att plöja mer land och odla mer vete. Torkan som dragit fram över landet 1908, och som gamlingarna fortfarande pratade om, var så gott som bortglömd. Regnet hade fallit regelbundet i åratal och gjort alla i staden rika, inte minst Elsas pappa, som tog emot såväl kontanter som skuldsedlar för den jordbruksutrustning han sålde.

Den här morgonen hade lantbrukarna samlats utanför matserveringen för att prata om spannmålspriser, medan kvinnorna följde barnen till skolan. För bara några år sedan hade det funnits hästar och vagnar på gatorna; nu rullade automobilerna, tutande och rykande, i full fart mot den löftesrika framtiden. Dalhart var än så länge en småstad – på god väg att bli en riktig stad – med pajauktioner och square dance-kvällar och gudstjänst varje söndag morgon. Hårt arbete och likasinnade människor som skapade sig goda liv med hjälp av jorden.

Elsa klev upp på trätrottoaren som löpte längs Main Street. Brädorna under hennes fötter sviktade lite för varje steg och gav henne känslan av att nästan studsa fram. Några blomsterlådor upphängda i takutsprången utanför butikerna utgjorde välkomna färgklickar. Stadens skönhetsråd 16

skötte dem omsorgsfullt. Hon passerade spar- och lånekassan och den nya Fordhandlaren. Det var fortfarande en svindlande tanke för henne att någon kunde gå till en butik, välja ut en automobil och köra den därifrån nästa dag.

Bredvid henne öppnade diversehandeln sina dörrar och butiksägaren, mr Hurst, klev ut med en sopkvast i handen. Han hade kavlat upp skjortärmarna så att hans kraftiga underarmar blottades. Det rödbrusiga ansiktet dominerades av en näsa som var så bastant och rund att den fick henne att tänka på en brandpost. Han var en av stadens rikaste män.

Han ägde diversehandeln, matserveringen, glasskiosken och apoteket.

Familjen Wolcott var de enda som hade bott längre i staden än han. Även de var tredje generationens Texasbor, och stolta över det. Elsas älskade farfar, Walter, hade kallat sig gränsjägare, en texas ranger, så länge han levde. ”Hallå där, miss Wolcott”, sa butiksinnehavaren och strök de få hår­ strån han hade kvar ur sitt rödblommiga ansikte. ”Vilken vacker dag det ser ut att bli i dag. Är ni på väg till biblioteket?” ”Det stämmer”, svarade hon. ”Vart skulle jag annars vara på väg?” ”Jag har fått in lite nytt rött sidentyg. Hälsa era systrar det. Det skulle passa fint till en klänning.”

Elsa stannade.

Rött siden.

Hon hade aldrig haft ett plagg i rött siden. ”Vill ni visa mig? Snälla.” ”Ah! Naturligtvis. Ni skulle kunna överraska dem med det.”

Mr Hurst drog med henne in i butiken. Vart Elsa än vände blicken möttes den av färg: lådor fulla av ärtor och jordgubbar, staplar med lavendeltvål, var och en invirad i silkespapper, säckar fyllda med mjöl och socker, glasburkar med olika slags inläggningar.

Han ledde henne förbi porslinsserviser, silverbestick, högar med vikta dukar i blandade färger och förkläden och fram till en hög med tyger. Han letade tills han hittade det rätta och drog ut en hopvikt längd rubinrött sidentyg.

Elsa tog av sina getskinnshandskar, lade dem åt sidan och sträckte sig efter sidentyget. Hon hade aldrig rört vid något så lent. Och det var faktiskt hennes födelsedag …

17

”Till Charlottes färger …” ”Jag tar det”, sa Elsa. Hade hon lagt en nästan oartig betoning på ordet jag? Ja. Det måste hon ha gjort. Mr Hurst gav henne en bestört blick.

Han slog in tyget i brunt omslagspapper, band ett snöre om paketet och räckte det till henne.

Elsa var just på väg att gå när hon fick syn på ett silverglänsande pann­ band med små pärlor. Det såg ut exakt som något grevinnan Olenska kunde tänkas ha på sig i Oskuldens tid.

Elsa promenerade hem från biblioteket med paketet med det röda si­ dentyget hårt tryckt mot bröstet.

Hon öppnade den sirligt mönstrade smidesgrinden och klev in i sin mammas värld – en trädgård som var beskuren och tuktad och doftade av jasmin och rosor. I slutet av en gång med häck på ömse sidor stod det stora hus som var familjen Wolcotts hem och som Elsas farfar, efter inbördeskriget, byggt till kvinnan han älskade.

Elsa saknade fortfarande sin farfar varje dag. Han hade varit en stor och bullrig man, svår på spriten och stridbar som få, men det han äls­ kade, det älskade han förbehållslöst. Han hade sörjt sin hustru i många år. Förutom Elsa var han den enda i familjen Wolcott som tyckte om att läsa, och han hade ofta tagit hennes parti när familjen var oense om något. Oroa dig inte för att dö, Elsa. Oroa dig för att inte leva. Var modig.

Ingen hade sagt något liknande till henne sedan han dog, och hon saknade honom varje dag. Hans berättelser om sina laglösa tidiga år i Texas, i Laredo och Dallas och Austin och ute på slättlandet var hennes absoluta favoritminnen.

Han skulle ha sagt åt henne att köpa det där röda sidentyget, det visste hon.

Elsas mamma tittade upp från sina rosor och sköt tillbaka sin nya solhatt mot nacken. ”Elsa. Var har du varit?” ”På biblioteket.” ”Du skulle ha bett pappa att köra dig. Det är alldeles för ansträngande för dig att promenera dit.” ”Jag mår bra, mamma.”

18

Ärligt talat. Ibland kändes det som att de ville att hon skulle vara sjuk.

Elsa kramade paketet med sidentyget ännu hårdare. ”Gå in och vila. Det kommer att bli varmt i dag. Och be Maria att blanda lite lemonad åt dig.” Mamma återgick till att klippa sina rosor och lät dem singla ner, en efter en, i rottingkorgen.

Elsa gick upp mot ytterdörren och in i det mörklagda huset. Dagar som denna, när det var varmt redan på morgonen, var persiennerna alltid nerdragna, vilket i den här delen av delstaten innebar att det ofta var mörkt inne i huset. När hon stängde dörren bakom sig hörde hon Maria sjunga för sig själv på spanska ute i köket.

Elsa tassade genom huset och uppför trappan till sitt sovrum. Där vecklade hon upp det bruna omslagspappret och bara stirrade på det lysande röda sidentyget. Hon kunde inte låta bli att röra vid det. Den lena ytan gav henne ett slags lugn och fick henne att tänka på den lilla tygremsa hon hade brukat hålla i när hon var liten och sög på tummen.

Skulle hon kunna fullfölja den, den här galna tanken som plötsligt slagit henne? Hennes utseende var första steget …

Var modig.

Elsa tog en handfull av det midjelånga håret och klippte av det i höjd med käken. Hon kände sig nästan lite besatt men fortsatte att klippa tills de långa slingorna av blekblont hår låg i en hög kring hennes fötter.

En knackning på dörren fick Elsa att rycka till så häftigt att hon tap­ pade saxen. Den föll skramlande ner på byrån.

Dörren öppnades. Hennes mamma kom in i rummet, fick syn på Elsas avklippta hår och stannade tvärt. ”Vad har du gjort?” ”Jag ville …” ”Du lämnar inte huset förrän det har vuxit ut igen. Vad skulle folk säga?” ”Unga kvinnor bobbar håret nuförtiden, mamma.” ”Inte anständiga unga kvinnor, Elsinore. Jag ska hämta en hatt åt dig.” ”Jag ville bara vara söt”, sa Elsa.

Den ömkan hon såg i sin mammas blick var outhärdlig.

19

Två I flera dagar höll sig Elsa gömd på sitt rum med ursäkten att hon inte mådde bra. Sanningen var den att hon inte stod ut med att möta sin pappa, att låta honom se det hackigt klippta håret och den desperation det avslöjade. Till en början försökte hon läsa. Det var alltid i böckerna hon hade funnit tröst; i romanernas värld kunde hon vara djärv, modig och vacker, om än bara i sin egen fantasi.

Men det röda sidentyget viskade hennes namn, lockade henne till sig, och fick henne till slut att lägga undan böckerna och börja klippa till ett klänningsmönster av tidningspapper. När hon väl hade gjort det verkade det dumt att inte fortsätta, så hon klippte tyget efter mönsterdelarna och började sy, bara för att ha något att göra.

Allteftersom hon sydde vaknade en märklig känsla: hopp.

På lördagskvällen kunde hon äntligen hålla upp den färdigsyd­ da klänningen framför sig. Den var själva sinnebilden av det senaste modet i städerna – ett V-ringat liv med lågt skuret midjeparti och flikig nederkant. Rakt igenom djärv och modern. En klänning för den sortens kvinna som kunde dansa hela kvällen utan ett bekymmer i världen. En flapper. Det var så de kallades, de unga kvinnor som inte skämdes för sin självständighet, som drack smuggelsprit och rökte cigaretter, och dansade i klänningar som inte skylde deras ben.

Hon var tvungen att åtminstone prova den, även om hon aldrig skulle ha den på sig utanför det här husets väggar.

Hon badade och rakade benen och drog försiktigt silkesstrumporna uppför den släta huden. Sedan snurrade hon upp det fuktiga håret på små rullar som hon fäste med hårnålar och höll tummarna för att det skulle 20

bli någorlunda vågigt. Medan håret torkade smög hon in i sina föräldrars sovrum och lånade lite kosmetika från sin mammas sminkbord. Hon hörde musik strömma ur Victrolan på bottenvåningen.

Till slut borstade hon ut det någorlunda vågiga håret och satte på sig det glamorösa silverglittrande pannbandet. Hon klev i klänningen; den flöt på plats, luftig som ett moln. Den flikiga nederkanten framhävde hennes långa ben.

Hon lutade sig nära spegeln, sminkade sina blå ögon med kolstiftet och borstade lite blekrosa puder på sina framträdande kindben. Det röda läppstiftet fick hennes läppar att se fylligare ut, liksom modemagasinen för damer utlovade.

Hon tittade sig i spegeln och tänkte: Åh, herregud. Jag är nästan söt. ”Du klarar det här”, sa hon högt. Var modig.

När hon gick ut ur rummet och nerför trappan kände hon sig för­ vånansvärt självsäker. Hela sitt liv hade hon fått höra att hon inte var attraktiv. Men nu …

Hennes mamma var den första som fick syn på henne. Hon smällde till sin man tillräckligt hårt för att han skulle lyfta blicken från sin Farm Journal.

Hela hans ansikte uttryckte missnöje. ”Vad har du på dig?” ”Jag … Jag har sytt den”, sa Elsa och knöt nervöst händerna.

Pappa slog ihop sin tidskrift. ”Ditt hår. Gode Gud. Och den där klänningen … Som en sköka. Gå genast upp till ditt rum igen innan du skämmer ut dig ännu mer.”

Elsa vände sig till sin mamma. ”Det här är senaste modet …” ”Inte för gudfruktiga kvinnor, Elsinore. Man ser ju dina knän. Det här är inte New York.” ”Gå”, sa pappa. ”Nu.” Elsa var på väg att göra som han sa. Sedan tänkte hon på vad det innebar att lyda, och stod kvar. Farfar Walt skulle ha sagt åt henne att inte ge efter.

Hon höjde hakan. ”Jag tänker gå till lönnkrogen i kväll för att lyssna på musik.” ”Kommer inte på fråga.” Hennes pappa reste sig. ”Jag förbjuder dig.”

Elsa sprang mot ytterdörren, för att hon inte skulle hinna tappa 21

modet. Hon kastade sig ut ur huset och fortsatte springa, utan att bry sig om rösterna som ropade åt henne att komma tillbaka. Hon stannade inte förrän hon var tvungen att hämta andan.

Inne i stan låg den lilla lönnkrogen inklämd mellan en gammal kusk­ station, igenbommad sedan automobilens intåg, och ett bageri. Sedan det artonde tillägget hade trätt i kraft och förbudstiden inletts hade hon sett både kvinnor och män försvinna in genom lönnkrogens trädörr.

Och många av de här kvinnorna var klädda precis som Elsa, oavsett vad hennes mamma sa.

Hon gick nerför trätrappan, fram till den stängda dörren och knacka­ de. En liten lucka hon inte hade lagt märke till öppnades; ett par kisande ögon blev synliga. Hon hörde en jazzig pianomelodi och kände lukten av cigarrök genom öppningen. ”Lösenord?” sa en bekant röst. ”Lösenord?” ”Miss Wolcott. Har ni gått vilse?” ”Nej, Frank. Jag fick bara lust att lyssna på lite musik”, sa hon och kände sig stolt över att hon lyckades låta så lugn. ”Farsgubben din skulle slå mig fördärvad om jag släppte in dig här.

Gå du hem igen. Inte ska en flicka som du gå omkring på gatorna klädd så där. Det kan aldrig leda till något gott.”

Luckan stängdes igen. Hon kunde fortfarande höra musiken bakom den stängda dörren: ”Ain’t We Got Fun”. En svag doft av cigarrök dröjde kvar i luften.

Elsa stod kvar en stund och kände sig förvirrad. Fick hon inte ens lov att komma in? Varför inte? Visst, det var olagligt att dricka alkohol, men alla i stan tog sig ett glas på platser som den här utan att polisen brydde sig om det.

Hon vandrade planlöst längs gatan, upp mot rådhuset.

Efter en stund såg hon en man komma gående mot henne.

Han var lång och gänglig, med tjockt svart hår som han nätt och jämnt hade lyckats tämja med glänsande pomada. Han var klädd i urblekta svarta byxor som smet åt om de smala höfterna, vit skjorta, knäppt ända upp i halsen, och en rutig slips vars knut stack fram i halsringningen till den beige stickade tröja han hade ovanpå skjortan. På huvudet hade han en pösig skinnkeps, käckt på sned.

22

När han kom närmare såg hon hur ung han var – inte mer än arton förmodligen, med solbränd hy och bruna ögon. (Sängkammarblick, som det skulle ha stått i hennes kärleksromaner.) ”Go’kväll, fröken.” Han stannade och log mot henne, samtidigt som han tog av sig kepsen. ”Pratar du med … mig?” ”Jag ser ingen annan här på gatan. Jag heter Raffaello Martinelli. Bor du i Dalhart?”

Italienare. Jösses. Hennes pappa skulle inte vilja att hon så mycket som tittade åt den här pojken, än mindre pratade med honom. ”Det stämmer.” ”Inte jag. Jag kommer från den sjudande metropolen Lonesome Tree, på väg upp mot gränsen till Oklahoma. Blinkar man så missar man det.

Vad heter du?” ”Elsa Wolcott”, sa hon. ”Som traktorförsäljaren? Ser man på, jag känner din pappa.” Han log. ”Och vad gör du här alldeles ensam i den där vackra klänningen, Elsa Wolcott?”

Var Fanny Hill. Var djärv. Det här var kanske hennes enda chans.

När hon kom hem igen skulle pappa antagligen låsa in henne. ”Jag kände mig … lite ensam, antar jag.”

Raffaellos mörka ögon vidgades. Hans adamsäpple guppade upp och ner när han svalde snabbt.

Det kändes som en evighet innan han sa något. ”Jag är också ensam.”

Han tog tag i hennes hand.

Elsa var nära att rycka åt sig handen, så förvånad blev hon.

När hade hon senast blivit vidrörd?

Det är bara lite beröring, Elsa. Sjåpa dig inte.

Han var så vacker att hon nästan kände sig illamående. Skulle han vara som pojkarna som hade retat och mobbat henne i skolan och kallat henne Osynliga Elsa bakom hennes rygg. Månskenet och skuggorna skulpterade hans ansikte – höga kindben, bred slät panna, markerad rak näsa och läppar som var så fylliga att hon inte kunde låta bli att tänka på de syndiga romaner hon brukade läsa.

23

”Följ med mig, Els.” Bara så där gav han henne ett nytt namn, och förvandlade henne till en ny kvinna. Själva intimiteten i det fick en rysning att leta sig upp längs ryggraden.

De gick genom en skuggig, folktom allé och över på andra sidan gatan. Tonerna av ”Toot, Toot, Tootsie! Goodbye” svävade ut genom lönnkrogens öppna fönster.

Han ledde henne förbi den nya tågdepån, ut ur stan och fram till en skinande ny T-Ford i lastbilsmodell med ett stort flak vars sidor utgjordes av kraftiga träribbor. ”Oj, vad fin”, sa hon. ”Veteskörden var bra i år. Vad sägs om en åktur?” ”Visst.” Hon klev upp i passagerarsätet och han startade motorn. Det skakade till i förarhytten när han började köra norrut.

Efter en dryg kilometer, med Dalhart i backspegeln, blev det ödsligt omkring dem. Inga kullar, inga dalar, inga träd, inga floder, bara den stjärnklara himlen som var så stor att den tycktes ha slukat hela världen.

Han körde längs den ojämna vägen, över gropar och grästuvor och svängde upp mot familjen Stewards gamla övergivna bondgård. En gång i tiden hade gården varit vida berömd för sin enorma lada, men den hade stått tom sedan förra torkan och det lilla boningshuset hade varit igenbommat i flera år.

Han parkerade bilen framför den övergivna ladan, slog av motorn och satt sedan och bara stirrade framför sig en stund. Det enda som hördes i tystnaden mellan dem var ljudet av deras andetag och tickandet från den svalnande motorn.

Så släckte han lamporna och öppnade sin dörr, för att sedan gå runt och öppna hennes.

Hon tittade på honom, såg honom sträcka fram handen och hjälpa henne ut ur lastbilen.

Han kunde ha tagit ett steg tillbaka men gjorde det inte, och hon kunde känna doften av whisky i hans andedräkt och av lavendeln som hans mamma måste ha använt när hon strök eller tvättade hans skjorta.

Han log mot henne och hon log tillbaka med en känsla av hopp.

När han hade brett ut ett par lapptäcken på flaket klättrade de upp.

24

Sedan låg de där sida vid sida och stirrade upp mot den oändliga stjärntäckta natthimlen. ”Hur gammal är du?” frågade Elsa. ”Arton, men min mamma behandlar mig som ett barn. Jag var tvung­ en att smyga ut i kväll. Hon oroar sig för mycket för vad folk ska säga.

Du har tur, du.” ”Tur?” ”Som kan gå omkring ensam om kvällen, i den där klänningen, utan sällskap.” ”Min pappa är inte särskilt glad över det, det kan jag lova dig.” ”Men du gjorde det. Du slog dig loss. Tänker du någon gång att livet måste vara så mycket mer än det vi ser här, Els?” ”Ja, det gör jag”, sa hon. ”Jag menar … någonstans dricker folk i vår ålder hembränd gin och dansar till jazzmusik. Kvinnor röker offentligt.” Han suckade. ”Och här är vi.” ”Jag klippte av mig håret”, sa hon. ”Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon, med tanke på hur min pappa reagerade.” ”De gamla är helt enkelt gamla. Mina föräldrar kom hit från Sicilien med bara några dollar på fickan. De berättar historien om och om igen och visar mig sitt turmynt. Som om det skulle vara tursamt att ha hamnat här.” ”Du är man, Raffaello. Du kan göra vad som helst, åka vart som helst.” ”Säg Rafe. Mamma säger att det låter mer amerikanskt, men om de nu så gärna ville vara amerikaner borde de ha döpt mig till George. Eller Lincoln.” Han suckade. ”Det känns förbaskat skönt att för en gångs skull kunna säga de här sakerna. Du är bra på att lyssna, Els.” ”Tack … Rafe.”

Han rullade över på sidan. Hon kände hans blick på sitt ansikte och försökte andas normalt. ”Får jag kyssa dig, Elsa?”

Det var nätt och jämnt hon kunde nicka.

Han lutade sig fram och kysste hennes kind. Hans läppar mjuknade mot hennes hy, och hon kände hur beröringen fick henne att vakna till liv.

Han fortsatte kyssa henne ner längs halsen; det fick henne att vilja 25

röra vid honom, men hon vågade inte. Anständiga flickor gjorde inte sådant, det var hon så gott som säker på. ”Får jag … göra mer, Elsa?” ”Du menar …” ”Älska dig?”

Elsa hade drömt om ett ögonblick som detta, bett om det, fantiserat ihop det från valda delar av böckerna hon läste, men nu var det verklig­ het. Nu hände det. En man frågade om han fick älska henne. ”Ja”, viskade hon. ”Är du säker?”

Hon nickade.

Han reste sig, fumlade med livremmen, drog loss den och slängde den ifrån sig. Spännet skramlade mot sidan av flaket medan han drog av sig byxorna.

Han sköt upp hennes röda sidenklänning; den gled uppför kroppen och fick henne att darra av upphetsning. Hon såg sina bara ben i månens sken, såg honom dra ner hennes mamelucker. Den varma nattluften svepte över huden och hon kände hur hon rös till. Hon höll ihop benen tills han försiktigt särade på dem och lade sig ovanpå henne.

Käre Gud. Hon slöt ögonen och väntade. När han trängde in i henne gjorde det så ont att hon skrek rakt ut.

Elsa slog handen för munnen för att hålla inne ljuden.

Han stönade och skälvde till och sjönk sedan ihop ovanpå henne.

Hon kände hans tunga andetag mot halsen.

Sedan rullade han av henne men låg kvar nära intill. ”Jösses”, sa han.

Det lät på rösten som om han log, men det kunde väl inte stämma?

Hon måste ha gjort något fel. Det där kunde väl inte vara … allt? ”Du är något alldeles extra, Elsa”, sa han. ”Var det … bra?” vågade hon sig på att fråga. ”Det var fantastiskt”, sa han.

Hon ville rulla över på sidan och studera hans ansikte. Kyssa honom.

De här stjärnorna hade hon sett miljontals gånger förut. Han var något nytt, och han åtrådde henne. Den insikten fick hennes värld att vändas upp och ner. Ett scenario hon aldrig riktigt hade föreställt sig. Får jag 26

älska dig? hade han frågat. Kanske skulle de somna tillsammans här och … ”Tja, jag borde väl se till att köra hem dig nu, Els. Min pappa kommer att flå mig levande om jag inte sitter på traktorn när det dagas. Vi ska plöja upp ytterligare hundratjugo tunnland jord i morgon för att så mer vete.” ”Åh”, sa hon. ”Så klart. Jag förstår.”

Elsa stängde dörren till förarhytten och tittade genom den öppna föns­ terrutan på Rafe, som log och höjde handen till en vinkning innan han körde i väg.

Vad var det för ett slags avsked? Skulle han vilja träffa henne igen?

Bara titta på honom. Naturligtvis inte.

Dessutom bodde han i Lonesome Tree. Det låg nästan fem mil här­ ifrån. Och även om hon skulle råka på honom inne i Dalhart gjorde det ingen skillnad.

Han var italienare. Katolik. Ung. Inget av det skulle vara acceptabelt i hennes föräldrars ögon.

Hon öppnade grinden och steg in i sin mammas väldoftande värld.

Från och med nu skulle doften av nattjasmin alltid få Elsa att tänka på honom …

Framme vid huset öppnade hon ytterdörren och gick in.

När hon stängde dörren bakom sig och gick in i den mörka salongen hörde hon ett knarrande ljud och stannade till. Månskenet silade in genom fönstret. Hon såg sin pappa stå bredvid Victrolan. ”Vem är du?” sa han och tog några steg mot henne.

Elsas silverglänsande pannband gled ner och hon sköt upp det igen. ”Din … Din dotter.” ”Exakt. Min far kämpade för att Texas skulle bli en del av Amerikas förenta stater. Han gick med i gränsjägarkompaniet och kämpade i Laredo, där han blev skjuten och var nära att dö. Vårt blod finns i den här jorden.” ”Ja, det … Det vet jag, men …”

Elsa såg inte handen förrän det var för sent att ducka. Den träffade rakt över käken så hårt att hon tappade balansen och föll omkull.

Hon kravlade sig in i ett hörn för att komma undan. ”Pappa …”

27