shuggie bain
douglas stuart
Shuggie Bain Översättning Eva Åsefeldt
albert bonniers förlag
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018247-2 Originalets titel: Shuggie Bain Copyright © 2020 by Douglas Stuart Omslag: © Jez Coulson/insight-visual.com (svensk utgåva Ingrediensen AB) Översättning: Eva Åsefeldt Tryck: Scandbook UAB, Litauen 2021
Till min mor, A.E.D.
1992 SOUTH SIDE 9 1981 SIGHTHILL 23 1982 PITHEAD 109 1989 EAST END 399 1992 SOUTH SIDE 443
1992 SOUTH SIDE
ETT
Det var en trist dag. Hans tankar hade svävat iväg redan på morgonen och lämnat kroppen ensam nere på marken. Me dan den tomma kroppen utförde sina vanliga sysslor och den frånvarande blicken blänkte i lysrörens sken flög hans själ högt över varugångarna, upptagen med fantasier om dagen därpå. Morgondagen var något att se fram emot. Shuggie hade en särskild ordning när han förberedde sitt pass. Burkarna med röror och feta sallader hälldes över i rena kantiner. Stänk och droppar som snabbt blev bruna torkades bort från kanterna för att allt skulle se fräscht ut. Skinkskivorna pryddes med konstgjorda persiljekvistar och oliverna vändes upp så att oljan glänste som slem mot det gröna skalet. Ann McGee hade haft fräckheten att sjukanmäla sig igen samma morgon, och kvar stod Shuggie med den otacksamma uppgiften att sköta både sin egen charkdisk och hennes grill. Ingen bra dag började någonsin med sjuttio råa kycklingar och just den här dagen förtog det en del av härligheten i hans dagdrömmar. Han genomborrade fågelkropp efter fågelkropp med vassa stålspett och hängde prydligt upp dem på rad. Sedan hängde de där, med de knubbiga vingarna korsade över sina tjocka små bröst som en ugn full av huvudlösa spädbarn. En gång i tiden skulle han ha satt en ära i sitt metodiska arbetssätt. I själva verket var den lättaste biten att trycka metallen genom det knottriga rosa köttet; det svåra var att inte göra samma sak 11
med kunderna. De kunde stå hur länge som helst med näsorna tryckta mot det varma glaset och studera varje död kropp i detalj. De var fast beslutna att välja den finaste kycklingen, trots att buruppfödningen gjorde varje individ identisk. Shuggie stod med ett påklistrat leende och bet sig i kinderna medan de velade fram och tillbaka. Sedan började det. ”Jag tar tre styckna bröst, fem lår och så en liten vinge i dag, vännen.” Han bad en stilla bön. Varför ville ingen ha hela kycklingar längre? Han använde en lång tång för att lyfta ut kropparna och var noggrann med att inte låta handskarna röra vid köttet. Sedan tog han en fågelsax och klippte upp bitarna (med skinnet kvar). Han kände sig som en idiot där han stod i grillampornas sken. Värmen fick svetten att rinna under hårnätet och eftersom han inte var tillräckligt stark för att enkelt kunna bryta kycklingens rygg med de slöa saxbladen fick han böja sig fram och ta i med hela axelpartiet. Detta med ett leende på läpparna. Om han hade riktig otur slant tången så att kycklingen dunsade i golvet och gled iväg över de nedsölade plattorna. Då blev han tvungen att ursäktande börja om, men han lät aldrig den smutsiga fågeln gå till spillo. Så fort kvinnan hade vänt ryggen till hängde han tillbaka kycklingen i grillen med sina systrar. Det var inte det att han inte brydde sig om hygien, men utan några hemliga segrar hade han gått i taket. De flesta av hans kunder var nedlåtande, högfärdiga hemmafruar med manhaftiga drag och de förtjänade det. Sättet de såg på honom fick det att blossa i hans nacke. Särskilt dåliga dagar rörde han ner alla möjliga kroppsvätskor i taramasalatan och log för sig själv när den medelklassiga skiten gick som smör i solsken. Han hade arbetat på Kilfeathers i över ett år. Han hade inte tänkt stanna så länge. Det var bara det att han behövde pengar till mat och till veckohyran, och stormarknaden var det enda stället som ville ha honom. Mr Kilfeather var en snål jävel; han bemannade gärna affären med personal som fick mindre i lön än en vuxen, och Shuggie upptäckte att han kunde ta korta 12
arbetspass utan att behöva missa alltför många lektioner. Han hade tänkt sluta. Han hade alltid älskat att borsta och fixa med hår; det var det enda som fick tiden att riktigt försvinna för honom. När han fyllde sexton hade han lovat sig själv att börja på frisörskolan på andra sidan Clydefloden. Han hade samlat alla sina inspirationskällor: teckningarna han kopierat från Littlewoodskatalogen och söndagstidningarna. Sedan hade han åkt till Cardonald för att höra sig för om kvällskurser. På busshållplatsen utanför skolan klev han av tillsammans med en grupp artonåringar i moderiktiga kläder som pratade med högljudd självklarhet för att dölja sin egen nervositet. Shuggie gick hälften så snabbt som de. Han såg dem gå in genom skoldörren, vände sig om och tog bussen åt andra hållet. Han hade börjat på Kilfeathers veckan därpå. Shuggie ägnade frukostrasten åt att rota igenom de buckliga konservburkarna i lådan med nedsatta varor. Han hittade tre burkar lax med avskavda etiketter som i övrigt såg ut att vara i fint skick. Med det sista av veckans lön betalade han för sina fynd och stoppade fiskburkarna i skolväskan i skåpet. Han tog trapporna upp till personalmatsalen och gjorde sitt bästa för att se oberörd ut när han gick förbi bordet med universitets studenter som tog de enkla sommarpassen och alltid satt omgivna av tjocka pärmar med skoluppgifter på rasterna. Han höll blicken riktad rakt fram och satte sig i hörnet, inte bredvid men i närheten av flickorna i kassan. Flickorna i kassan var i själva verket tre medelålders kvinnor, födda och uppväxta i Glasgow. Deras anförare Ena var en pinnsmal kvinna med pokeransikte och flottigt hår. Hon saknade i stort sett ögonbryn men hade en tunn mustasch, vilket Shuggie tyckte var en orättvisa. Ena var hård till och med för den här delen av stan, men hon var också snäll och generös på det där sättet som människor som har haft det svårt ofta är. Nora var yngst och hade håret stramt bakåtkammat i en tofs. Hon hade små, skarpa ögon precis som Ena och var vid 13
trettiotre redan fembarnsmor. Den sista av de tre hette Jackie. Jackie skilde sig från de andra i så måtto att hon såg uppenbart kvinnlig ut. Hon var en skvallerälskare av rang och en stor, bystig soffa till tant. Det var henne Shuggie tyckte bäst om. Han lyckades precis fånga slutklämmen i den pågående berättelsen om Jackies senaste karl. Kvinnorna hade alltid något att prata om. Två gånger hade de tagit med sig Shuggie på sina bingokvällar, och medan de drack och skrattade hade han suttit mellan dem som en tonårsson man inte vågar lämna hemma ensam. Han hade gillat hur avslappnat de umgicks tillsammans. Hur de omslöt honom med sina mjuka kroppar och tryckte sig mot hans armar. Trots att han protesterade tyckte han särskilt om när de daltade med honom, när de strök håret ur hans panna och slickade sig om tummarna för att gnida bort någonting från hans mungipor. För kvinnornas del erbjöd Shuggie ett slags manlig uppmärksamhet och det spelade ingen roll att han bara var sexton år och tre månader. Under bingobordet på La Scala hade alla tre åtminstone någon gång försökt att ta honom på kuken. Kontakten var för utdragen, för målinriktad, för att inte vara avsiktlig. Ena-den-ögonbryns lösa var värst; ju mer hon drack, desto fräckare blev hon. Med den köttiga tungan mellan tänderna strök hon sina ringtunga knogar allt närmare hans skrev samtidigt som hon stirrade på honom från sidan. När Shuggie ilsket började rodna av förlägenhet fnös hon högt, och Jackie sköt två enpundsedlar över bordet till en segerrusig Nora. Det var naturligtvis något av en besvikelse, men efter ytterligare ett par drinkar kom de överens om att det inte hade varit något regelrätt avspisande. Pojken var bara inte riktigt som han skulle, och det kunde man åtminstone ha medlidande med. Shuggie satt i mörkret och lyssnade på snarkningarna från hyresrummen runtomkring. Han försökte förgäves att inte låtsas om de ensamma männen som inte hade några egna familjer. 14
Den tidiga morgonens kyla hade färgat huden på hans nakna lår blå som kilttyg, så han svepte en tunn handduk runt kroppen och tuggade ängsligt på ena hörnet. På det lilla bordet lade han upp allt han hade kvar av veckans lön och sorterade mynten, först efter hur mycket de var värda och sedan efter präglingsår och skick. I rummet intill knarrade mannen med det skära ansiktet till liv. Han kliade sig högljutt och började suckande samla tillräckligt med livslust för att ta sig ur sängen. Han satte fötterna i golvet som två tunga säckar slaktkött och hasade sig med uppenbar möda fram till dörren. Det välbekanta ljudet av handtag och lås hördes, sedan var han ute i den mörka korridoren och trevade sig blint fram med fingrarna längs väggen. När han kom till Shuggies dörr höll pojken andan och vågade inte röra sig förrän han hörde lampsnöret i badrummet plinka till. Mannen hackade hostande igång lungorna, och Shuggie försökte att inte lyssna när han pissade och samtidigt spottade upp slem i toalettstolen. Morgonljuset hade samma färg som te med för mycket mjölk i. Det smög sig in i hyresrummet som ett spöke, kröp fram över mattan och upp på hans bara ben. Shuggie blundade och försökte känna solljusets framfart över huden men det fanns ingen värme i beröringen. Han väntade tills han trodde att det hade täckt honom helt och så slog han upp ögonen igen. Hundra målade ansikten stirrade på honom från burspråket, lika ledsna och vemodiga som vanligt. Porslinsballerinorna med sina hundvalpar, den spanska flickan med de dansande sjömännen och den rosenkindade bondpojken som drog en trött gammal shirehäst i tygeln. Shuggie hade ställt upp prydnadsfigurerna fint på rad i fönstret. Han hade suttit i timmar och hittat på historier om dem. Smeden med de starka armarna, omgiven av änglalika korgossar, och så hans favoriter: de sju jättestora kattungarna som log och busade med den lata fåraherden. 15
De piggade åtminstone upp stället en aning. Rummet var högre i tak än det var brett och i mitten delade enkelsängen av utrymmet. På ena sidan stod en gammaldags tvåsitssoffa i trä med dynor som var så tunna att man kände ribborna i ryggen. På andra sidan stod ett litet kylskåp och en Baby Belling-spis med två plattor. Med undantag för den obäddade sängen var allt på sin plats: där fanns inga dammråttor, ingen smutstvätt, inga tecken på liv. Shuggie strök handen över sina lakan och försökte lugna sig. Han visste att hans mamma skulle ha avskytt de omaka sängkläderna, blandningen av färger och mönster som verkade tillhöra någon som inte brydde sig om vad folk tyckte. Det skulle ha gått hennes stolthet förnär. En dag skulle han lägga undan pengar och köpa egna lakan, varma och mjuka och i en och samma färg. Han var lyckligt lottad som fått rummet hos mrs Bakhsh. Det var tur att gubben som bodde där förut hade supit så mycket att han hamnat i fängelse. Det stora burspråket stack stolt ut över Albert Drive och Shuggie antog att rummet en gång hade fungerat som vardagsrum i en ganska tjusig fyra. Han hade tittat in hos några av de andra hyresgästerna. Det lilla köket som mrs Bakhsh gjort om till sovrum hade fortfarande rutigt linoleumgolv och i de tre mindre rummen låg den nötta heltäckningsmattan kvar. Mannen med det skära ansiktet bodde i en gammal barnkammare med gulblommiga tapeter och en glad bård med skrattande kaniner under taklisten. Mannens säng, soffa och spis stod allihop tätt uppradade längs samma vägg. Shuggie hade sett det en gång när dörren stod på glänt, och han var glad att han hade sitt burspråk. Han hade haft tur som hittade pakistanierna. Ingen av de andra hyresvärdarna ville ta emot en femtonårig pojke som låtsades att han hade fyllt sexton dagen före. De sa det inte rakt ut, men de ställde väldigt många frågor. De tittade misstänksamt på hans bästa skolskjorta och blankpolerade skor. Det kan inte vara som det ska, verkade de tänka. På rynkorna runt deras 16
munnar såg Shuggie att de tyckte det var skamligt att en pojke i hans ålder saknade en mamma, en familj. Mrs Bakhsh hade inte brytt sig. Hon såg på skolväskan han hade i handen och månadshyran han samlat ihop i förskott och återgick till att oroa sig för sina egna ungar. Han hade dekorerat det första hyreskuvertet åt henne med blå bläckpenna. Det kändes viktigt att visa att han ville vara duktig, att han var den sortens hyresgäst som gjorde det där lilla extra. På en utriven sida ur geografiblocket ritade han snirkliga paisleyfigurer runt hennes namn och färglade mönstret så att påfågelfjädrarna lyste vackert koboltblå. Hyresvärdinnan bodde på andra sidan uppgången i en likadan lägenhet med centralvärme och fina möbler. I den andra, kalla lägenheten hyste hon fem män i fem enrummare för arton pund och femtio pence i veckan, kontant. De två som inte fick hyran betald av socialen måste varje fredagskväll lämna det första av veckans lön under hennes dörr innan de gick ut och drack upp resten. På knä på hennes dörrmatta hände det att de blev stående ett ögonblick och kände trivseln stråla mot dem inifrån lägenheten: doften av puttrande grytor med välkryddad kyckling, det glada ljudet av stojande barn framför tv-apparaten, de kluckande skratten från tjocka kvinnor som satt runt ett köksbord och växlade främmande ord. Mrs Bakhsh lämnade Shuggie i fred. Hon satte inte sin fot i hans rum om inte hyran var sen. Vid sådana tillfällen tog hon med sig ett par kraftiga väninnor och knackade hårt på männens dörrar. För det mesta kom hon bara till lägenheten för att dammsuga hallen och skura runt badkaret. En gång i månaden hällde hon klorin i toalettstolen och med jämna mellanrum bytte hon ut mattbiten som låg nedanför för att suga upp piss. Shuggie lutade pannan mot dörren och väntade på att mannen med det skära ansiktet skulle bli klar med sina morgon bestyr. När han hörde honom låsa upp badrumsdörren och komma tillbaka ut i korridoren stack han fötterna i sina svarta 17
gamla skoluniformsskor. Över kalsongerna tog han på sig sin täckjacka, en prasslig nylonparkas med sliten pälsluva. Han drog upp dragkedjan ända till hakan och stoppade en plastkasse från Kilfeathers och två tunna kökshanddukar i de stora fickorna. Det låg en tröja i springan mellan dörren och golvet. Så fort han tog bort den kände han lukten av de andra männen i det kalla draget; en av dem hade suttit uppe och rökt hela natten och en annan hade ätit fisk till middag. Han öppnade dörren och smög ut i mörkret. Mrs Bakhsh hade skruvat ur glödlampan i taket eftersom hyresgästerna lämnade lyset på utan att bry sig om hennes elräkning, och i den instängda korridoren hängde männens lukt kvar som ett åldrat spöke. Det var det ingrodda minnet av att röka i sängen natt efter natt, av att äta sin friterade middag framför gasolspisen, av att sitta inne varma sommardagar med fönstret stängt. Den unkna lukten av svett och sperma blandades med statisk värme från svartvita tv-apparater och skarp aftershave. Shuggie hade lärt sig att göra skillnad på männen. I mörkret kunde han ana mannen med det skära ansiktet när han gick upp för att raka sig och kamma brylkräm i håret; på den sura rocklukten kände han igen mannen med de gula tänderna, han som inte verkade äta något annat än smöriga popcorn och fiskpudding. Senare på kvällen, när pubarna stängde, visste Shuggie när var och en av männen tryggt återvände hem. Dörren till det gemensamma badrummet var av tjockt, grumligt glas. Han drog åt låset och ryckte i handtaget för att vara säker på att regeln verkligen hade hakat fast. Han tog av sig jackan och lade den i ett hörn, vred på varmvattenkranen och kände efter. Strålen var först restljummen för att strax därefter hosta till och bli kallare än Clydeflodens vatten. Chocken fick honom att stoppa fingrarna i munnen, sedan tog han fram ett femtiopencemynt och höll det i handen en stund innan han 18
uppgivet tryckte ner det i värmaren och såg den lilla gaslågan flamma upp. När han vred på kranen igen gick vattnet med ett frustande från iskallt till kokande hett. Han blötte kökshandduken, drog den över det kalla bröstet och den vita halsen och njöt av den ångande värmen. Han lät huvudet och ansiktet omslutas av den sällsynta känslan och drömde om att fylla ett badkar ända upp till kanten, fantiserade om att sjunka ner under ytan och slippa känna lukten av andra hyresgäster. Det var länge sedan han hade känt sig helt upptinad, varm i hela kroppen samtidigt. Med armen i vädret skrubbade han sig från handleden till axeln. Han spände musklerna och kramade sina biceps med fingrarna. Om han ansträngde sig fick han runt nästan hela handen och om han klämde hårt kände han konturen av skelettet under senorna. Huden i armhålan var fjunigt mjuk som en liten andunge. Han tryckte näsan mot fjunet; det luktade sött och rent och som ingenting alls. Han nöp tag i huden och klämde, tryckte och gned tills skinnet blev rött, sedan luktade han igen. Fortfarande ingenting. Medan han skrubbade mumlade han tyst för sig själv: ”Resultat från skotska ligan. Rangers: 22 vunna, 14 oavgjorda, 8 förlorade, 58 poäng totalt. Aberdeen: 17 vunna, 21 oavgjorda, 6 förlorade, 55 poäng totalt. Motherwell: 14 vunna, 12 oavgjorda, 10 förlorade.” I spegeln var hans blöta hår svart som kol och när han drog ner det framför ansiktet såg han förvånat att det nådde nästan ända till hakan. Han granskade sig själv och försökte hitta något manligt och tilldragande i de egna dragen, i de svarta lockarna, den mjölkvita hyn, de höga kindbenen. Han såg sina ögon i spegelbilden. Det var någonting med honom som inte var helt som det skulle. Riktiga pojkar såg inte ut som han. Han tog upp handduken igen och fortsatte att skrubba. ”Rangers: 22 vunna, 14 oavgjorda, 8 förlorade, 58 poäng totalt. Aberdeen: 17 vunna, 21 …” Han hörde plötsligt fotsteg ute i korridoren, det välbekanta knarrandet av tunga kängor. Sedan tystnade de igen. Den tunna 19
badrumsdörren rasslade mot låset. Shuggie tog parkasen och svepte den om sin blöta kropp. När Shuggie först flyttade in i mrs Bakhshs lägenhet var det bara en av de andra hyresgästerna som hade tagit någon notis om honom. Mannen med det skära ansiktet och mannen med de gula tänderna var antingen blinda eller alltför för supna för att bry sig om vad som pågick i rummen intill, men när Shuggie satt på sin säng och åt en limpskalk den första kvällen hade det knackat på dörren. Han förblev stilla och tyst en lång stund innan han bestämde sig för att öppna. Mannen utanför var lång och kraftigt byggd och luktade talltvål. I ena handen höll han en plastpåse med tolv ölburkar och med den andra presenterade han sig som Joseph Darling. Han höll upp påsen så att burkarna klämtade som dova kyrkklockor och log. Shuggie försökte att säga nej tack, artigt som han hade lärt sig, men någonting med mannen skrämde honom. Shuggie steg åt sidan och öppnade dörren. De satte sig på Shuggies prydligt bäddade enkelsäng och tittade ut genom fönstret tillsammans. I hyreshuset mittemot åt protestantiska familjer middag framför tv:n och städerskan nedanför satt ensam vid sitt klaffbord. Under tystnad drack Shuggie och hans gäst medan de iakttog grannarnas vardagssysslor. Mr Darling hade fortfarande tweedrocken på och hans stora kroppshydda tyngde ner madrassen så att Shuggie inte kunde göra annat än att luta sig mot honom. I ögonvrån såg han mannens gulnade fingertoppar röra sig nervöst mot varandra. Shuggie hade bara tagit en klunk av sin öl för att inte verka otacksam och när mannen började prata kunde han inte tänka på annat än den sura, ledsamma smaken. Den påminde honom om saker han helst ville glömma. Mr Darling hade ett försiktigt, lite reserverat sätt. Shuggie ansträngde sig för att lyssna artigt på hans historia om sitt tidigare arbete som vaktmästare på en protestantisk skola. När skolan stängdes och slogs ihop med en katolsk verkade mr 20
Darling ha blivit mer chockad över att ungarna förväntades studera tillsammans under fredliga former än att han själv blev av med jobbet. ”Jag begriper det inte!” sa han, nästan för sig själv. ”På min tid betydde det nåt vicken religion man var. Utanför skolan fick man slå sig fram genom stora gäng med kålglufsande jävla katoliker. Det var nåt att vara stolt över. Nu för tiden verkar flickorna inte ens bry sig om ifall dom ligger med en protestant eller en satans mick.” Shuggie låtsades ta en klunk öl men lät nästan allt rinna tillbaka ut genom tänderna och ner i burken igen. Mr Darling såg sig om i rummet efter ett tecken. Sedan sneglade han på pojken och frågade, plötsligt osäker på sin publik: ”Vicken skola gick du på förresten?” Shuggie förstod vad han var ute efter. ”Jag är varken eller och jag går fortfarande i skolan.” Det var sant, han tillhörde varken katolikerna eller protestanterna och när han hade råd att inte jobba i mataffären gick han fortfarande på sina lektioner. ”Jaså? Vicket ämne är du bäst på?” Shuggie ryckte på axlarna. Det var inte falsk blygsamhet, han var verkligen inte särskilt bra på någonting. Han hade missat så mycket att undervisningstrådarna vid det här laget var svåra att följa, men han fortsatte att gå och satt tyst längst bak i klassrummet för att skolstyrelsen inte skulle intressera sig för honom. Om de visste hur han bodde skulle de bli tvungna att göra något åt det. Mr Darling drack upp sin andra öl och öppnade en tredje. Shuggie kände mannens finger bränna mot utsidan av låret. Han hade lagt handen mellan dem på madrassen så att lillfingret med klackringen precis nuddade vid Shuggies hud. Han rörde inte på sig, flyttade inte handen närmare. Den låg bara där och brände. Nu stod Shuggie i det fuktiga badrummet och höll parkasen hårt om kroppen. Mr Darling lyfte handen till tweedmössan i 21
en gammaldags hälsning. ”Jag knackade bara på för att se om du tänkte hålla dig hemma i dag?” ”Jag vet inte, jag har några ärenden på stan.” Mr Darling såg besviken ut. ”Eländigt väder att vara ute i.” ”Jo. Men jag lovade att träffa en kompis.” Mr Darling sög in luft genom de stora vita tänderna. Trots att han fortfarande stod framåtlutad var han så lång att han tog upp hela dörröppningen. Shuggie kunde enkelt föreställa sig generationer av livrädda protestantiska ungar uppställda på rad i hans skugga. Han noterade rodnaden på mannens kinder, den blöta fyllesvetten i pannan. Karln hade stått böjd över nyckelhålet, Shuggie var säker på det. ”Det var synd. Själv ska jag till posten och lösa in stämplingschecken. Tänkte spela några rader och titta in på Brewers Arms på vägen hem. Men vi kanske kan ta några bärs ihop sen? Se på fotbollen inne hos mig? Jag kan lära dig om engelska ligan.” Han tittade ner på pojken och tryckte tungan mot kindtänderna. Det gick nästan alltid att få ett par pund av mr Darling om man spelade sina kort rätt. Men innan han hade fått ut sina pengar och gått från posten till tipsstället och från tipsstället till puben skulle klockan hinna bli mycket, och det fanns ingen garanti för att han alls hittade hem igen efteråt. Shuggie hade inte tid att vänta. Så han släppte taget om parkasen och lät jackan hänga öppen. Mr Darling försökte se ut som om han inte stirrade, men Shuggie såg det grå ljuset i hans grå ögon röra sig långsamt ner över hans bleka bröst, bränna sig in i huden på magen över kalsongerna och fortsätta ner till de bara benen, de vita, hårlösa benen som hängde som lösa trådar från fållen på den svarta jackan. Först då log mr Darling.