gunilla von platen
draken i rummet BerÄ€ttat fÄĆr
malin roos
Albert Bonniers FÄĆrlag
InnehĂ„ll Prologââ5 Skotten i Zazââ 9 Det nya landetââ 14 Kastanjer och betongââ 17 Första affĂ€renââ 26 Bakom farmors ryggââ 33 DjĂ€vulens straffââ 44 Vi mot demââ 56 Skandiaââ 64 La dolce vitaââ 71 Banankartongerââ 79 Kraschenââ 89 Veronica försvannââ 95 Lena Lenaââ 111 Ingen Stureplansbratââ 118 Bossen bitchenââ 128 Systerskap och drakarââ 138 En hona i kupanââ 149 Min lilla svansââ 159
Entreprenörenââ 167 Mamma till fyraââ 179 Konsultenââ 186 Tuppar och skorpionerââ 193 Tjena tjena, kungenââ 202 FrĂ„n kylskĂ„p till misĂ€rââ 207 Skelleftesjukanââ 221 Trump och Annie Lööfââ 230 Kvinna i bastuklubbenââ 237 Killarna pĂ„ Wall Streetââ246 En röd Ferrariââ252 RĂ€ttegĂ„ngââ 259 Jag ocksĂ„ââ 266 Stilnoctââ 274 Nya budââ 283 Farmors handââ 290 Den innersta kretsenââ 299 Försoningââ 308 Referenser & kĂ€llorââ317
ISBN 978-91-0-018089-8 Ă© Gunilla von Platen / Malin Roos 2020 Bildmaterial privat om inget annat anges Tryck ScandBook EU 2020
Prolog âVad sĂ€gs om en skĂ„l innan vi gĂ„r till affĂ€rerna?â Det Ă€r fredag kvĂ€ll och kundmöte pĂ„ Stureplan. Jag har som vanligt tagit sista flighten frĂ„n SkellefteĂ„ och som vanligt fĂ„tt springa. Hela strĂ€ckan pĂ„ Stationsgatan utmed parken var jag sĂ€ker pĂ„ att jag skulle hinna men hĂ„llplatsen utanför Stadshotellet var öde och jag försökte genskjuta till nĂ€sta stopp, Best Western Malmia. Jag svĂ€ngde in pĂ„ Nygatan, sparkade av mig klackarna och kom till torget med banken och Lilla Kina bara för att se bakdelen av bussen rulla bort. VĂ€l medveten om giftpilarna som skulle vina frĂ„n bussĂ€tena men utan annat att be för slog jag mobilnumret: âHej, det Ă€r Gunilla, jag stĂ„r pĂ„ torget, kan du vĂ€nda om?â Planet till Stockholm lyfter inte förrĂ€n flygbussen Ă€r framme och chauffören hade varit med om paniksamtalen förut. Nu hade jag suttit pĂ„ flyget och förbannat alla stĂ€ndiga jobbmöten pĂ„ fredagskvĂ€llar och eviga sprĂ„ngmarscher, men jag visste hur det skulle bli nĂ€r jag valde att etablera min verksamhet i Norrland. Eftersom jag inte ville stycka upp min arbetsvecka var de viktiga affĂ€rsmötena i Stockholm ofta förpassade till helgerna och inte sĂ€llan i krogmiljö. Men det hĂ€r ska gĂ„ fort. Det Ă€r en etablerad kund som jag har jobbat ihop med nĂ„gra Ă„r redan och samarbetet ska förlĂ€ngas med ett nytt avtal. TvĂ„ signaturer pĂ„ ett papper bara, easy peasy. Mannen som ska företrĂ€da företaget heter Richard och Ă€r vd, amerikan. Jag har bara trĂ€ffat honom som hastigast en gĂ„ng tidigare nĂ€r han presenterades som ny Ă€gare, men hade
5
dĂ„ fĂ„tt ett proffsigt intryck. Jag kommer direkt frĂ„n Arlanda Express med min helgpackning i handvĂ€skan och andan Ă„terigen i halsen. Han sitter vid marmorbaren pĂ„ Sturehof med tvĂ„ drinkar. Munnen ler men innebörden Ă€r glasklar nĂ€r jag sĂ€ger att jag har jobbat dygnet runt och verkligen skulle uppskatta om vi kunde fĂ„ kontraktet pĂ„skrivet fortast möjligt. Han lĂ„tsas oberörd och gĂ„r över till de vanliga nonsensfrĂ„gorna om Norrland: âĂr det 30 minus? Har jag sett nĂ„gra renar? Testat Ă„ka skoter?â SĂ„ flĂ€tar han sina fingrar till stöd för nacken och lutar sig bakĂ„t: âGunilla, vad Ă€r du beredd att göra för att jag ska sĂ€tta min signatur pĂ„ det hĂ€r kontraktet?â Jag förstĂ„r inte, eller, det Ă€r precis det jag gör, men jag vill inte. SĂ„ jag famlar. Mobiltelefonen ligger pĂ„ bardisken och jag överlĂ€gger med mig sjĂ€lv; om jag lĂ„tsas att det ringer kan jag gĂ„ undan och köpa mig nĂ„gra sekunder. Koppla pĂ„ ett nytt sĂ€ljansikte, ta kontroll, börja om. IstĂ€llet kommer rösten jag avskyr, den som Ă€r kĂ€ck och med ett tonlĂ€ge som inte passar för affĂ€rer: âVad menar du, Richard, Ă€r det nĂ„gon klausul vi behöver titta pĂ„ igen? Inga problem, visa mig bara!â Han nickar kort mer som en ryckning med riktning ut mot gatan och den hĂ€r gĂ„ngen gĂ„r insinuationen inte att ta miste pĂ„. Han som Ă€r vd och heter Richard sĂ€ger att han Ă€r inkvarterad dĂ€r borta, pĂ„ hotellet i HumlegĂ„rden, Scandic Anglais. âVad kan du tĂ€nka dig att göra för mig om jag stĂ€ller upp för dig, Gunilla?â Först efterĂ„t ska jag börja skaka och tĂ€nka att jag har brĂ€nt en av mina viktigaste kunder. Hur mĂ„nga ska jag behöva avskeda den hĂ€r gĂ„ngen? Jag har satsat varenda krona pĂ„ en affĂ€rsmodell ingen trodde pĂ„. Jag har blivit förskjuten av min familj, förlorat mina vĂ€nner och blivit spottad efter pĂ„ gatan. Jag har inget nĂ€tverk, inga kollegor och ingen kvar att ringa. Jag Ă€r ensam i en manlig maktstruktur som gör allt för att sĂ€nka mig, men samtidigt: jag har byggt ett bolag frĂ„n en banankartong och tvĂ„ tomma hĂ€nder till att omsĂ€tta hundratals miljoner med flera hundra
6
anstÀllda i en bransch dÀr andra knappt gÄr runt. Jag förtjÀnar respekt men blir behandlad som en prostituerad. Jag tar glaset framför mig och skickar innehÄllet rakt i hans ansikte.
***
SKOT TEN I ZA Z Jag hade min finklĂ€nning pĂ„ som mamma sytt sĂ„klart och de bĂ„ngstyriga krullarna infĂ„ngade i tvĂ„ flĂ€tor. Alltid flĂ€tor till fest. âMin tur!â Jag knuffade bort Jacquline och tryckte ett bĂ€r i Silvias mun. Nu var det Jacquline igen. NĂ€sta bĂ€r var sĂ„ saftigt att det rann över och blev en kittlig stril över hakan, Silvia kiknade. âMin tur!â Farmor Chmouni som var blind men Ă€ndĂ„ sĂ„g allt lĂ€t oss hĂ„llas. Leken var rolig, jag och Jacquline som tĂ€vlade om att proppa vĂ„r lillasyster full med svarta mullbĂ€r. Men det var farmor som var satt att övervaka oss flickor och hon tĂ€nkte inte lĂ„ta det gĂ„ överstyr. Inga flĂ€ckar pĂ„ klĂ€nningarna, hon hade hört mors strĂ€nga anmodan: âTysta och stilla inför Gud, nu uppför ni er.â Mitt pĂ„ stengolvet stod en stor balja, nu var det pojkarnas tur att tvagas och fĂ„ festklĂ€der pĂ„. Edip först, han skulle alltid vara först Ă€ven nĂ€r Aziz var med, men sedan var det ordning efter Ă„lder; Samuel efter Edip och sist Munir men han var bebis och badades av mamma. Vi var sju syskon pĂ„ den tiden. Jag Ă€r nummer fem i skaran och skulle fylla fyra pĂ„ sommaren som snart var hĂ€r och som redan nu pĂ„ tidiga vĂ„ren fick solen att slunga heta strĂ„lar och vĂ€rlden att lukta uppvĂ€rmd jord och fikontrĂ€d. Sju barn som gjorde sitt bĂ€sta för att stilla sig inför Gud fast det var svĂ„rt med kliande skorpor pĂ„ knĂ€na och munnen full med mullbĂ€r. VĂ„r morbrors dotter Sikare, vĂ„r kusin, skulle giftas bort och det var mycket att stĂ„ i. Degklumpar skulle daskas till bröd, kikĂ€rtorna i blöt, bullar fyllas med bulgur och fĂ€rs. Lammet
9
med vitlök skulle stekas lĂ„ngsamt, vindruvsdolmarna kokas stĂ„ende i grytan och riskorven stoppas. Kvinnorna arbetade sida vid sida, kupade handflator var mĂ„tt och recepten nedĂ€rvda i generationer: aprach, itch, maldom, kubba, tabbouleh, dobo. SĂ„ som mormor hade kryddat och lagat, mormors mor och hennes systrar. Kunde nĂ„gon av flickorna hĂ€mta mynta? Kvinnorna stod med hĂ€nderna djupt i kastruller och tvĂ€ttvatten och hade inte sett dem gena över lökfĂ€ltet. Trampat stjĂ€lkarna platta till marken. Inte heller slĂ€ktens mĂ€n i en livlig diskussion om skörden och politiken hade upptĂ€ckt dem; fyra pojkar som nu stod utanför huset och höjde sina vapen mot himlen. En muslimsk man hade haft ögonen pĂ„ den vackra blivande bruden och ville ha henne till sin. Pojkarna var skickade för att hĂ€mta Sikare. De viftade med sina gevĂ€r och en skrĂ€ckslagen ljudlös kalabalik utbröt mitt i festförberedelserna. Ingen rörde sig. Inte morbror, inte pappa, ingen av de Ă€ldsta pojkkusinerna som var stora nog att sitta med gubbarna i skuggan under trĂ€dkronorna och konversera. Bara en. Mamma som hade Munir i famnen slungade den nybadade hala bebisen till nĂ€rmaste slĂ€kting och stĂ€llde sig som en sköld framför sin brorsdotter. Ni rör henne inte. De tvekade inte ens. Fem kulor. En i höger skuldra, en i bröstet och en i ryggen strax ovanför lungan. De sista trĂ€ffade huvudet men utan att gĂ„ in, flĂ€kte upp tvĂ„ hack vid tinningen. En schĂ€ferhund i skall till undsĂ€ttning fĂ€lldes med ett skott i nacken. SĂ„ hukade en av pojkarna intill den livlösa kroppen och ryckte smyckena ur mammas öra. Hon rörde sig inte. Blod i pölar, krossade mullbĂ€r och smĂ„ fötter i vilt sken som blandade det svarta och röda över stengolvet. Skrik av skrĂ€ck och fasa. Mormor som var medicinkvinna i byarna försökte stoppa blodet som pulserade, blinda farmor famlade för att samla ihop alla smĂ„ och mellanstora armar â och en fjortonĂ„rig brud, ocksĂ„ hon bara ett barn, slĂ€pades ivĂ€g för att försvinna för alltid. Ingen sĂ„g vĂ„r kusin Sikare efter den dagen eller
10
vet vad som hĂ€nde med flickan. Pappa gick för att söka en mĂ€nniskosmugglare. Det stĂ„r den 3 januari i passet men jag föddes i augusti 1972 som GĂŒnel Anip i Zaz, i sydöstra Turkiet â vĂ€ster om Tigris, en timme frĂ„n grĂ€nsen till Syrien. Mitt folk hade inget eget land men bergsplatĂ„n Tur Abdin, eller âGudtjĂ€narnas bergâ, var i Ă„rhundraden kĂ€rnland för syriskâortodoxa kristna syrianer. Mor Dimet, kyrkan högst uppe pĂ„ kullarna med utsikt över den ovala dammen mitt i byn, var den naturliga samlingsplatsen för alla familjer i Zaz. NĂ€r kyrkan ringde till gudstjĂ€nst klockan sju pĂ„ söndagen var barnen redan kammade och finklĂ€dda. Vi levde ett enkelt liv men det gick ingen nöd pĂ„ oss. Mina förĂ€ldrar ville leva och dö hĂ€r, se sina barn vĂ€xa upp och springa pĂ„ den röda jorden precis som de sjĂ€lva gjort och deras förfĂ€der dessförinnan. Men nu. En kvinna frĂ„n en kristen minoritet kunde inte ostraffat sĂ€tta sig upp mot en grupp muslimska mĂ€n. Fem skott skulle inte rĂ€cka, tvĂ„ örhĂ€ngen dinglande i blod var inte nog. De skulle komma tillbaka. Pappa erbjöd allt han Ă€gde och hade och det var inte mycket. Vi levde som de flesta andra pĂ„ vad jorden kunde ge av korn, apelsiner och gurkor, fyra getter, fem fĂ„r, tvĂ„ tjurar och en Ă„sna. Huset dĂ€r vi sov pĂ„ taket var klumpiga stenblock staplade pĂ„ varandra med fönster utan glas och en dörr utan lĂ„s. Men det rĂ€ckte till en blĂ„ minibuss med en chaufför och nio förfalskade pass. Vi reste i klĂ€derna vi stod i som enda bagage och ett bultande hjĂ€rta som vakt över id-handlingarna i pappas innerficka. Aziz Ă„kte före för att försöka hitta ett jobb pĂ„ vĂ€gen men hans artonĂ„riga hustru Nuriya for med oss; mamma Maria, pappa Isa â och sex barn dĂ€r ett vĂ€grade att stĂ€nga ögonen. Jag vĂ„gade inte blunda pĂ„ ett halvĂ„r efter skotten vid baljan, rĂ€dd för att mamma skulle vara borta nĂ€r jag öppnade dem igen. Jag somnade av utmattning med kramparmar runt min tre Ă„r Ă€ldre syster Jacquline och har bara tvĂ„ minnesbilder av flykten frĂ„n byn
11
dĂ€r jag föddes: en rĂ€v som sprang efter bussen och blodspĂ„ren pĂ„ golvet dĂ€ri. Mamma var livshotande skadad men lĂ€karna krĂ€vde pengar vi inte hade för att operera de fem sĂ„ren. Inte förrĂ€n i Mardin kunde hon fĂ„ hjĂ€lp. Kulorna plockades bort och lĂ€karen sa tvĂ„ centimeter. FrĂ„n döden. Vi reste vidare. Trehundra mil över berg och hav, genom lĂ€nder vi inte hade en aning om att de fanns. Men smugglaren, vars affĂ€rsmodell var att köra nödstĂ€llda pĂ„ strĂ€ckan TurkietâTyskland och med tom buss tillbaka, ropade bakom ratten: âSerbien!â âUngern!â âTjeckoslovakien!â Vi hade fĂ„tt stenhĂ„rda direktiv att hĂ„lla oss lugna och pĂ„ inga villkor lĂ€mna bussen. Om vi behövde fylla pĂ„ förnödenheter var det smugglaren som köpte bröd och vatten. VĂ„ra behov skulle utrĂ€ttas som en hastig manöver i ett dike i mörkret och nĂ€r vi nĂ€rmade oss ett nytt land skulle vi lĂ„tsas sova. Vid grĂ€nsen till Ăsterrike vinkades bussen in av en kvinnlig grĂ€nsvakt och smugglaren skrek: âBlunda, sov!â Ingen blundade och sov. Munir som hade fĂ„tt mĂ€ssling under ett stopp i Istanbul lĂ„g i feber och gnydde, Silvia hade kissat ner sig och Edip höll handen hĂ„rt över Samuels mun för att fĂ„ sin lillebror att sluta skrika, sluta krĂ€kas. VĂ€garna över bergen hade gjort oss Ă„ksjuka, det stank av spyor och urin och mitt i allt lĂ„g en skadad kvinna i blodiga bandage. GrĂ€nspolisen sköt dörren Ă„t sidan och sĂ„g desperationen, vĂ€drade misĂ€ren. Sekunderna var en evighet. Hon sa inte ett ord, stod till synes oberörd nĂ€r pappa med skakande hĂ€nder plockade fram passen ur fickan. SĂ„ kastade hon en blick över axeln för att försĂ€kra sig om att ingen annan sett. Knackade tvĂ„ gĂ„nger i bussens tak, good to go. Hon rĂ€ddade livet pĂ„ vĂ„r mamma.
12
Pappa hade en adress pĂ„ en papperslapp till staden Herne, i dĂ„varande VĂ€sttyskland inte lĂ„ngt frĂ„n DĂŒsseldorf, dit en av hans systrar tidigare hade flytt. Det var kanske 50 mil kvar och sent pĂ„ kvĂ€llen nĂ€r chauffören irrade in oss och den blĂ„ bussen i MĂŒnchen. Han var trött och behövde vila, sa han och parkerade fordonet i vad som verkade vara en av den tyska storstadens mindre upplysta kvarter. Men först skulle han tvĂ€tta av sig och se efter om det gick att fĂ„ fatt i lite hett vatten till te. Vi skulle hĂ„lla oss tysta i bussen bara. Det gick en timme, det gick tvĂ„ och tre, men ingen förare kom tillbaka. Det var mitt i natten nĂ€r min pappa och Edip gav sig ut för att leta. NĂ€r inte heller de kom tillbaka utbröt upplösningstillstĂ„nd i bussen. ArtonĂ„riga Nuriya, den enda kapabla vuxna kvar i bussen, blev hysterisk. Hon skrek om bakhĂ„ll och att vi skulle bli skjutna allihop. Jag som var stor och skulle fylla fyra kissade ner mig jag ocksĂ„. Först i gryningen kom trion tillbaka med böjda nackar och uppspĂ€rrade ögon. OcksĂ„ mĂ€nniskosmugglaren hade haft en hĂ€grande destination i fickan, till en nattklubb med lĂ€ttklĂ€dda damer. Pappa hade aldrig sett nĂ„got liknande och Ă€n mindre hans tioĂ„rige son. Vi stannade i Herne en mĂ„nad, bodde hos vĂ„r faster dĂ€r mamma kunde Ă„terhĂ€mta sig och bli starkare för varje dag. Men Tyskland var inte mĂ„let, vi skulle lĂ€ngre norrut. Första försöket misslyckades. Vi blev stoppade vid grĂ€nsen och fick vĂ€nda om men gjorde en ny ansats en vecka senare. Det var den 19 juni 1976 och vi angjorde det nya landet via Malmö. Vi hade ingen aning om vad som hĂ€nde i Sverige den hĂ€r dagen. Inte förrĂ€n lĂ„ngt senare skulle en slĂ€kting berĂ€tta om vad hon hade sett pĂ„ sin svartvita tv-bild. Men Ă€n idag pratar vĂ„r familj om att vi kom in i Sverige eftersom kungen och Silvia gifte sig just den dagen och alla var sĂ„ upptagna och upprymda över bröllopet. Till och med grĂ€nsvakterna. Mamma fick en livslĂ„ng kĂ€rlek till det svenska kungahuset.
DET N YA L A NDET âMen var ska vi laga vĂ„r mat och tvĂ€tta vĂ„ra klĂ€der?â Det var sen eftermiddag med ett strilande sommarregn och mina förĂ€ldrar undrade var i herrans namn vi hade hamnat. I Zaz fanns ingen skola, bĂ„de mamma och pappa var analfabeter sĂ„ det Ă€r klart de undrade nĂ€r handlĂ€ggaren lĂ„ste upp dörren till rummet dĂ€r vi skulle bo. VĂ„rt första hem i det nya landet blev Uppsala universitet. Studenterna hade sommarlov och den voluminösa skolan fungerade som tillfĂ€llig flyktingförlĂ€ggning. Vi bodde i studentkorridor i tvĂ„ mĂ„nader med andra asylsökande frĂ„n Turkiet och Libanon. NĂ€r den blomstertid var över och eleverna kom tillbaka behövde man hitta nya hemvister Ă„t 350 mĂ€nniskor, dĂ€ribland oss. Vi blev skickade till Loka Brunn i HĂ€llefors, en klassisk kurort i Grythyttans socken utanför Ărebro. Förr i vĂ€rlden kĂ€nd för dess vĂ€lgörande gyttja och hĂ€lsobringande brunnsvatten. Vi fick höra att det hade bott bĂ„de kungligheter och krigare i husen före oss och tyckte allt lĂ€t vĂ€ldigt spĂ€nnande; om kungar och drottningar som hade sökt hjĂ€lp för sviktande hĂ€lsa i gamla tider och spaverksamheten som fick stĂ€llas in under andra vĂ€rldskriget för att hĂ„lla internerade amerikanska piloter pĂ„ anlĂ€ggningen. DĂ€r skulle vi bo, mitt i skogen i Bergslagen mellan tvĂ„ sjöar, Södra och Norra Loken. TrĂ€d överallt. Mamma tyckte att granarna sĂ„g sĂ„ lustiga ut med sina spetsiga toppar, men Ă€n konstigare var maten. Potatis potatis potatis. I Zaz hade vi fĂ„tt potatis pĂ„ sin höjd en gĂ„ng varannan
14
mĂ„nad om nĂ„gon granne varit i en större by och handlat. Var Ă€r bulgurn? Var Ă€r lammet? En dag bromsade en slĂ€pkĂ€rra in utanför transitboendet och nĂ€r mamma sĂ„g det slaktade djuret pĂ„ flaket skrek hon rakt ut. Vad Ă€r det för vanskapt monster? Ben som en kossa, öron som en Ă„sna. Hon drog slutsatsen att det mĂ„ste vara en jĂ€tteĂ„sna och knep ihop munnen i matsalen i flera dagar. Ăn idag har vĂ„r mamma svĂ„rt för att Ă€ta Ă€lg. Men det blev en fin tid för oss pĂ„ Loka Brunn. Vi barn slĂ€pptes som kalvar ut pĂ„ grĂ€set och mamma fick gĂ„ kurs och lĂ€ra sig sy pĂ„ en maskin som det stod Husqvarna pĂ„. Det var nĂ„got helt annat Ă€n att trĂ„ckla för hand som hon hade gjort hemma i Turkiet. Hon sydde pyjamasar till mig och mina systrar och en röd klĂ€nning till sin svĂ€rmor, farmor, som snart skulle komma efter. En dag blev vi samlade i en stor sal. Det hade blivit vinter och en man i mustasch gav oss beskedet. Ett halvĂ„r sedan bröllopskyssen pĂ„ slottet och tio mĂ„nader efter skotten i Zaz hade vi fĂ„tt uppehĂ„llstillstĂ„nd. Om vi stannade över nyĂ„r skulle vi fĂ„ veta i vilken stad vi blev placerade och dĂ€rmed erhĂ„lla ett startkapital till det nya livet frĂ„n âSocialen.â âSocialen?â undrade pappa och vaddĂ„ âfĂ„ pengarâ? Han ville inte ha nĂ„gra pengar och han hade dessutom redan bestĂ€mt var vi skulle bo. Vi skulle till VĂ€stra Frölunda i Göteborg dĂ€r hans favoritsyster som var gift med en prĂ€st bodde och dit hans förstfödde son Aziz sökt sig vidare efter att ha tjĂ€nat ihop nĂ„gra mĂ„nadslöner som arbetskraftsinvandrare i Tyskland. SĂ„ fick det bli. Det fanns ingen skola, ingen post eller bank i den bergsby dĂ€r min familj i generationer förĂ€dlat varje sĂ€deskorn. Men det fanns en borgmĂ€stare. Det gjorde det i varje samhĂ€lle i södra Turkiet, till och med i pyttesmĂ„ byar som Zaz. Vid val eller nĂ€r viktiga dokument skulle vidimeras gick man till borgmĂ€staren och satte sitt tumavtryck pĂ„ ett papper. Nu rĂ€ckte det inte med en tumme. âDe mĂ„ste signera sjĂ€lva!â TjĂ€nstemannen bakom luckan pĂ„ polisstationen var barsk och höll hĂ„rt i vĂ„ra papper nĂ€r han pekade pĂ„ mamma och pappa. Pappa blev nervös och
15
skickade pekfingret vidare mot vĂ„r fasters bonusson Saliba som var med oss och som efter en tid i Sverige hade lĂ€rt sig sĂ„ pass mycket att han kunde forma bokstĂ€ver hjĂ€lpligt. Saliba skrev före pĂ„ ett linjerat ark: Maria Maria Maria Isa Isa Isa Det sĂ„g ut som nĂ„got helt annat men mamma försökte i alla fall. Pappa satte ett kryss pĂ„ raden. Nu var Sverige vĂ„rt nya land pĂ„ riktigt. Mamma var sĂ„ arg pĂ„ pappa för att han hade sagt nej till en placering frĂ„n myndigheterna och till pengarna frĂ„n âSocialen.â Det var dagen innan nyĂ„rsafton och vi stod pĂ„ bar backe. Vi fick flytta in hos Saliba i hans tvĂ„rumslĂ€genhet med sĂ€ngar pĂ„ ben i VĂ€stra Frölunda. Mamma band rep mellan gavlarna, huvudĂ€nda till fotĂ€nda, rĂ€dd för att vi skulle trilla ur de höga bĂ€ddarna och svor och förbannade pappa. Dessutom var hon gravid igen. PĂ„ vĂ„ren 1977 föddes Kristian under protest pĂ„ Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Mamma som hade fött alla sina barn i Turkiet pĂ„ ett stengolv utan rinnande vatten ville inte förlösas pĂ„ nĂ„got sjukhus men saken var inte förhandlingsbar. NĂ€r sköterskorna med sina desinficerade hĂ€nder frĂ„gade var den blivande fadern var och âNĂ€r kommer din man?â förstod hon inte frĂ„gan. Hon lĂ€t vĂ€rken klinga av och pekade pĂ„ dörren till förlossningssalen: âIngen man fĂ„r komma in hĂ€r!â
K ASTA NJER OCH BETONG Det var en syn för gudar och grannar nĂ€r vi i maj samma Ă„r hoppade av spĂ„rvagnen vid Opaltorget och gick den sista biten med alla kassar och bylten; mamma, pappa och nu Ă„tta barn enligt formeln tripp trapp trull. Aziz â som direkt i Sverige döpt om sig till Anders, Edip, Jacquline, Samuel, jag, Silvia, Munir och Kristian. Tre Ă„r senare skulle Markus göra skocken fulltalig. Anders och Nuriya skulle bo i egen lĂ€genhet pĂ„ gĂ„rden intill men med oss in i den nya lĂ€genheten flyttade ocksĂ„ farmor och sĂ„ smĂ„ningom mormor. Tolv personer i en fyrarummare pĂ„ 100 kvadratmeter. GrevegĂ„rdsvĂ€gen 162 Telefonnummer 031-29 43 55 Stadsdelen GrevegĂ„rden i VĂ€stra Frölunda byggdes som en del av miljonprogrammet pĂ„ sjuttiotalet men utan dem för projektet karakteristiska höghusen som nĂ„dde molnen. VĂ„ra hus pĂ„ GrevegĂ„rdsvĂ€gen var tre vĂ„ningar höga och sĂ„g ut som en figur i Tetris. RĂ€tvinkliga grĂ„. Det hade bott en alkoholist innan oss i lĂ€genheten som inte bara hade rökt under flĂ€kten och urinerat pĂ„ toaletten, sĂ„ vi fick omtapetserat och nymĂ„lat. Olika nyanser av gult i köket och en grön vĂ„trumstapet med vita blommor i badrummet. TvĂ„ toaletter! Korkmatta! MĂ„lad hage i asfalten. Jag sprang rakt ut i betongen och insöp allt det nya, ilade upp
17
och ner i kastanjeallĂ©n som band ihop kvarteren frĂ„n norr till söder och öppnade dörren till fritidsgĂ„rden utan att knacka. Jag Ă€lskade Sverige. PĂ„ midsommar samlade förestĂ„ndaren pĂ„ fritidsgĂ„rden ihop oss barn och körde till skogen dĂ€r vi fick plocka björkris och blommor till stĂ„ngen. Jag kunde inte sjunga, jag kunde inte svenska ens men skrĂ„lade med i âSmĂ„ grodornaâ och âJungfru skĂ€râ och trillade mycket inlevelsefullt i diket nĂ€r âPrĂ€stens lilla krĂ„kaâ slank. Mellan gĂ„rdarna och inkilad som en oas bland huskropparna bredde en stor grön plĂ€tt ut sig dĂ€r det varje torsdag arrangerades dansbandskvĂ€ll med riktig orkester. DĂ„ kom hela GrevegĂ„rden som i lĂ€mmeltĂ„g Ă€nda frĂ„n Opaltorget dĂ€r vĂ„rdcentralen och affĂ€rerna lĂ„g och dukade upp öl och pain riche pĂ„ rutiga filtar. NĂ„gra buggade till och med. Mamma glodde med stora ögon pĂ„ allt det nya â och rullade ut en mönstrad matta och började kavla pasta i grĂ€set. DĂ„ ruskade Svensson pĂ„ huvudet. Under hösten 2017 fördes GrevegĂ„rden tillsammans med grannstadsdelen Tynnered upp pĂ„ polisens lista över âsĂ€rskilt utsatta omrĂ„denâ efter ett flertal dödsskjutningar och bilbrĂ€nder. 2010 brann socialkontoret till aska. Men dĂ„, pĂ„ sjuttio- och Ă„ttiotalen, nĂ€r min familj började forma ett nytt liv i Göteborgs vĂ€stra förorter var det svenskar och invandrare sida vid sida. PĂ„ dansbandskvĂ€llarna var kanske 15 procent invandrare, de flesta syrianer och greker. Den stora majoriteten var infödd svensk arbetarklass. En mönstergill integration pĂ„ sĂ„ vis. Men kulturkrocken var likvĂ€l brutal. Allt var annorlunda och okĂ€nt i det nya landet. Mamma bakade bröd och plingade pĂ„ hos grannarna pĂ„ gĂ„rden, svenskarna tĂ€nkte att limporna vĂ€l var förgiftade och smĂ€llde igen dörrarna. Det fanns inte en fras eller ett ord pĂ„ svenska som ens liknade vĂ„rt sprĂ„k, arameiska, och mamma förstod varken grammatiken eller koderna. Hon gick till affĂ€ren och frĂ„gade efter sallad nĂ€r hon skulle ha salt och lĂ€mnade portmonnĂ€n till kassörskan att sjĂ€lv ta för
18
sig vad det kostade. Hon sa âhej hejâ till folk pĂ„ busshĂ„llplatsen och fick en utskĂ€llning tillbaka. Vi hade ingen kollektivtrafik i Zaz och vi umgicks inte med varje granne dĂ€r heller, men vi hĂ€lsade pĂ„ varandra. SĂ„ smĂ„ningom och sist av oss alla fick mamma lĂ€ra sig svenska. Hon gick en kurs med andra invandrarkvinnor pĂ„ VĂ€ttnedalsskolan pĂ„ Smaragdgatan och ljudade A , E och O ur lĂ€roböcker frĂ„n Ă„rskurs ett. NĂ€r kursledaren gav kvinnorna i lĂ€xa att lĂ€ra sig bostadsadress och födelsedatum utantill skakade mamma pĂ„ huvudet och sa, ânej nej, det kunde hon inteâ, men hon behövde inte heller âför hennes barn kunde svenskaâ, blev kursledaren ursinnig. Han ryade att det var kvinnornas eget ansvar och att han inte ville höra ett ord till om att barnen skulle göra jobbet. Mamma behövde inte komma tillbaka. Samma kvĂ€ll och lĂ„ngt in pĂ„ natten nĂ€r familjen var utfodrad, disken pĂ„ tork, tvĂ€tten sorterad och alla i sĂ€ng, satt mamma i köket med de gula tapeterna och ljudade A , E och O ur lĂ€roböckerna frĂ„n Ă„rskurs ett. Inte förrĂ€n hon kunde bĂ„de adress och födelsedatum gick hon och lade sig. NĂ€r Socialen erbjöd pappa en ny check fortsatte han att skaka pĂ„ huvudet. Han ville inte ha nĂ„gra pengar, han ville jobba. Han fick arbete pĂ„ Samhall och satte ihop pĂ€rmar för Esselte med röda och blĂ„ ryggar. Promenerade till fabriken pĂ„ KlangfĂ€rgsgatan med matlĂ„dan full av kokta grönsaker. En dag i fikarummet fick pappa höra att Olof Palme skulle komma pĂ„ besök till Göteborg, dĂ„ tog han mig i ena handen och Munir i den andra och hoppade pĂ„ spĂ„rvagnen mot Brunnsparken mellan Nordstan och Arkaden. En trubadur spelade gitarr och folkmassan var utan slut men pappa lyckades Ă€ndĂ„ ta oss hela vĂ€gen fram. Jag gömde mig bakom hans rygg och tyckte att allt var pinsamt. Men pappa strĂ€ckte fram sin smala nĂ€ve till statsministern, presenterade sig som Isa Samuelsson och stoppade ett kuvert med 500 kronor i Olof Palmes bröstficka. SĂ„, nu var de kvitt. Det var jĂ€ttemycket pengar för oss och helt sĂ€kert
19
pĂ„ öret utrĂ€knat sĂ„ att vi fortfarande kunde köpa lammet som gav oss mat i en mĂ„nad â men enligt pappas övertygelse var det statsministern som skulle tackas för att vi fick komma till Sverige, inte kungen. Min första kompis i Sverige blev Magdalena, en flicka lika gammal som jag med ljus hĂ€stsvans och flaskbottnar till glasögon som hon blev retad för. Hon bodde ovanför oss i 162:âan och jag Ă€lskade att vara dĂ€r. Magdalenas mamma hette Eva och kom frĂ„n Polen, hade kort hĂ„r och cigarett i mungipan. Hon brukade sitta topless i köket och röka, blĂ€ddra i tidningar och prata i telefon. Jag kunde inte sluta stirra pĂ„ Eva. Jag hade aldrig sett ett par kvinnobröst. Min mamma bar tygsjok Ă€nda ner till vristerna och hade sitt lĂ„nga hĂ„r i en stram knut, och kunde inte lĂ€sa. Eva brukade skicka oss till Ica i Tynnered för att köpa Gul Blend och gelĂ©hallon. NĂ€r vi kom tillbaka var det fem bitar kvar i pĂ„sen men hon blev inte arg Ă€ndĂ„. Magdalenas pappa, Bengt, hade en fiskaffĂ€r pĂ„ Opaltorget och jag fick smaka torsk med rĂ€ksĂ„s! Jag hade aldrig Ă€tit nĂ„got godare, och ville aldrig gĂ„ hem nĂ€r nĂ„gon av mina bröder ringde pĂ„ dörren och sa att jag mĂ„ste. Första gĂ„ngen jag och Magdalena hade gaddat ihop oss för att sova över tittade mamma pĂ„ mig som om jag hade stĂ€llt frĂ„gan pĂ„ serbokroatiska: âVarför? Du har en egen sĂ€ng.â âMen vi vill leka.â âDu sa sova.â âLeka OCH sova över.â âVi har sĂ€ngar hĂ€r.â âMen viâ.â.â.â âNej.â Hon kunde inte förstĂ„ varför man skulle sova hos nĂ„gon annan nĂ€r vi hade egna sĂ€ngar. Jag gick till Eva och vĂ€djade, snĂ€lla,
20
kunde hon frĂ„ga mamma? Jag klĂ€mde hennes hand hĂ„rt i farstun, men Magdalenas mamma visste hur hon skulle blidka min mor och sa: âMaria, lĂ„t flickorna leka, du vet att jag inte tillĂ„ter bus. Jag Ă€r kristen precis som du.â Hon hade inte brösten i vĂ€dret men ett guldkors i en kedja runt halsen och det var respekt för mamma som mumlade âja jaâ frĂ„n diskbĂ€nken. Eva och Magdalena gick i förvĂ€g upp och jag gick för att hĂ€mta tandborsten. Tillbaka i hallen stod mamma med knogarna inborrade i sidorna, inte sova över. Jag ville alltid leka, hoppa hage och klĂ€ttra i trĂ€d ute pĂ„ gĂ„rden, högre och högre. En dag trillade jag ner och slog upp hakan och fick sy tre stygn. En annan gĂ„ng bröt jag armen. Jag var sex och hade fĂ„tt börja i förskolan och ganska snabbt insett att det bĂ€sta med förskolan förutom alla nya kompisar var maten. Jag brukade krĂ„ngla mig upp till fönstret pĂ„ paviljongen för att se vad mattanten hade i sina grytor, vilket var en utmaning varje gĂ„ng eftersom fönstret var placerat en bra bit högre upp Ă€n jag var lĂ„ng. Just den hĂ€r dagen hade jag tagit hjĂ€lp av en trehjuling frĂ„n redskapsskjulet. Cykeln vĂ€lte och jag landade sĂ„ illa pĂ„ armen att benpiporna stack rakt ut. Det var ett allvarligt brott och lĂ€karen pĂ„ Sahlgrenska opererade mig fel tre gĂ„nger. Efter den tredje vaknade jag ur narkosen av att min far skulle ge klĂ„pardoktorn vad han tĂ„lde medan mina bröder försökte skilja dem Ă„t. SjĂ€lv tyckte jag att det var toppen pĂ„ sjukhus. Jag fick glass varenda dag och slapp stĂ€da. För hemma fick jag inte gĂ„ ut. Jag skulle inte leka, hoppa hage eller klĂ€ttra i trĂ€d. Jag skulle göra lĂ€xor och hjĂ€lpa till med hushĂ„llssysslorna. SĂ„ fort tjĂ€len gĂ„tt ur marken blev vi skickade till vĂ„r kolonilott i VĂ€len för att kratta, grĂ€va och plantera. NĂ€r vi hade krattat, grĂ€vt och planterat skulle grönsakerna skördas och bĂ€ras hem. Röd lök, vit lök, gul lök, squash, gurka, tomater, sallad, bönor, persilja. Vi hade allt pĂ„ den lilla jordplĂ€tten utom jord-
21
gubbar, det var lyx, sa pappa. Ibland brukade vi tÀvla, vi gjorde det till en sport att se vem som kunde plocka mest och snabbast. Samuel som hade dyslexi och svÄrare för sig i skolan var som en maskin i grönsakslandet. Det var honom man skulle slÄ. Men mest stack jag mig pÄ buskarna, frös om fingrarna och gnÀllde konstant. Jag försökte smita men blev jagad tillbaka av mina bröder. TvÄ dagar i veckan var tvÀttdagar, ett slit som slog alla andra sysslor med hÀstlÀngder och som vi flickor förvÀntades hjÀlpa till med. TvÀttstugan lÄg flera hundra meter bort och vÀgen gick i underjorden genom garagen pÄ GrevegÄrdsvÀgen. Med tolv personer hemma blev det sÄ mycket smutstvÀtt att sulkyn och kundvagnen vi drog allt i krÀngde och vÀlte. Den instÀngda luften frÄn torkskÄpen, brunnen full med hÄrbollar och manglar som stridsfordon. Jag hatade tvÀttstugan. Medan Jacquline och Silvia hÀngde det rena i prydliga rader; trosor för sig, örngott för sig, svart och vitt och blÄtt, slÀngde jag upp tvÀtten huller om buller sÄ mamma fick börja om och körde ivÀg mig. Ett utstuderat sÀtt att slippa undan. Söndag var bÀsta dagen. Hemma i Zaz nÀr prÀsten i kyrkan kallade till gudstjÀnst hade alla i byn redan gÄtt den dammiga vÀgen till Mor Dimet. I VÀstra Frölunda hade vi ingen egen kyrka men fick efter hand tillgÄng till en lokal dÀr Göteborgs kristna syrianer och assyrier samlades för gudstjÀnst pÄ arameiska. Jag och Silvia gick med i kören och sjöng sÄ högt att folk skruvade pÄ sig i stolarna och mamma skickade varnande blickar. Tysta och stilla inför Gud, nu uppför ni er. Vi hade klÀnning och kalasbyxor och fick hönsfrikassé till middag men framförallt var söndag bÀst eftersom det var vilans dag. En hel dag utan tvÀtt och stÀdning. Jag hade sÀllan med kompisar hem, förutom Magdalena. Vi hade inga Barbiedockor eller ens Sindy, jag hade en gris som jag hade sytt i slöjden och en Monchhichi. Vem skulle vilja leka med dem? Men det
22
var inte bara avsaknaden av leksaker. Jag skĂ€mdes över min konsÂtiga familj och tyckte att det var pinsamt att ta hem vĂ€nner. Varför kunde inte min mamma ha kort hĂ„r och byxor som Eva, Britt-Marie och de andra mammorna? Jag ville att det skulle dofta cigarettrök och fisk som hos Magdalena en trappa upp. Min mammas klĂ€nningar till hĂ€larna fick henne att se ut som en gammal tant och sĂ„ de vanskapta örsnibbarna som var delade mitt itu och som aldrig vĂ€xte igen. För mamma var Ă€rren en smĂ€rtsam pĂ„minnelse om den blodiga bröllopsfesten i Zaz, men jag tyckte öronen sĂ„g lĂ€skiga ut. Vad skulle dĂ„ inte mina kompisar tĂ€nka? Hos oss luktade det skumt, skarpa dofter som spreds frĂ„n spisen till varje rum och satte sig i gardiner och klĂ€der. Vi bevarade allt pĂ„ lammet, styckdelarna lĂ„g i högar pĂ„ köksbordet; revben och rygg, huvud och mage. Vi gjorde korvar av tarmarna, stekte i fettet frĂ„n talgen och kokade soppa pĂ„ mĂ€rgen. Markus, den lille bortskĂ€mda, som vi andra sa, fick alltid mĂ€rgen. NĂ€r bonden frĂ„n Uddevalla kom med mjölkbilen drogs en stor slang till vĂ„r lĂ€genhet, genom hallen och till badkaret som fylldes med mjölk och skulle bli yoghurt. Filmjölken som svenskarna Ă„t var som vatten, tyckte mamma, och vi barn slogs om den feta hinnan i badkaret. Men ocksĂ„ den högvinsten tillföll oftast Markus. Ett av de första svenska orden mamma lĂ€rde sig var âostlöpeâ. Hon gick till Apoteket och köpte sĂ„ mĂ„nga flaskor vi hade rĂ„d med och satte igĂ„ng att ysta pĂ„ bondens opastöriserade mjölk. Hon rörde den surt doftande ostmassan med sina bara lĂ„nga armar till exakt rĂ€tt temperatur och konsistens, gul vassla, inte vit. Till jul och pĂ„sk nĂ€r det skulle vara extra lyxigt gjorde hon eget godis av valnötter som trĂ€ddes pĂ„ trĂ„d och stöptes som stearinljus i en söt sirap gjord pĂ„ vindruvor eller plommon. Mamma lagade allt frĂ„n grunden, hon lĂ€mnade bara spisen för tvĂ€ttstugan eller mataffĂ€ren. Varje morgon var en ny plĂ„t med pitabröd i ugnen. Och det enda jag ville ha var Skogaholms
23
sötlimpa, köpesaft och randig AKO -kola. Inte valnötter doppade i plommonsirap. Den stora drömmen, att vara som alla andra. Men vi var inte som alla andra och den som led mest av det var jag. Jag blev inte retad för âsvartskalleâ pĂ„ skolgĂ„rden, dĂ„ hade mina bröder det tuffare i korridorerna pĂ„ VĂ€ttnedalsskolan, men jag ville vara svensk. Bara svensk. Jag ville ha lördagsgodis som mina kompisar och gĂ„ pĂ„ barnkalas i kinaskor som de andra flickorna. En enda gĂ„ng hade jag fĂ„tt en inbjudan pĂ„ ett kort med Musse Pigg, nĂ€r Maria fyllde Ă„r, den sötaste i klassen. Jag hade ritat en teckning av ett hus och en katt och rĂ€ckt över i present, sedan blev jag inte bjuden pĂ„ kalas mer. Vi hade inga pengar till paket och lördagsgodis. Pappas blygsamma lön gick till mat och hyra och max en aktivitet per barn. Förutom skolan som i alla lĂ€gen var nummer ett fick vi syskon vĂ€lja en idrott var att hĂ„lla pĂ„ med. Silvia började pĂ„ gymnastik, Munir trĂ€nade bordtennis, Markus basket och jag valde simning. Inte för att jag var nĂ„gon stjĂ€rna direkt. NĂ€r jag skulle tĂ€vla första gĂ„ngen blev jag sĂ„ rĂ€dd av startskottet att jag trillade i vattnet och blev diskad. Men det var ett legitimt skĂ€l att vara hemifrĂ„n och jag njöt av att hugga baddrĂ€kten i farten och rusa nedför trapporna, ivĂ€g, bort. Mina förĂ€ldrar betalade för klubbmedlemskapet som kostade 400 kronor per termin. Vad de inte visste och jag inte vĂ„gade sĂ€ga var att man behövde ett Ă„rskort till Kulturhuset ocksĂ„, simhallen i Frölunda. Jag var sĂ„ rĂ€dd att jag inte skulle fĂ„ simma om jag tiggde mer pengar att jag smet in. PĂ„ den tiden var allt analogt och jag Ă€ndrade Ă„rtalet pĂ„ passerkortet med Tipp-Ex; 83 blev 84 och 84 blev 85. Sedan spelade jag stressad varje gĂ„ng nĂ€r jag rusade förbi tanten i luckan, viftade med kortet, snabbt tillbaka i plĂ„nboken. HjĂ€rtat rusade. Det var en kriminell handling. Jag fuskade mig in i simhallen under flera Ă„r. Men jag hade inget val. Jag tjuvĂ„kte pĂ„ spĂ„rvagnen ocksĂ„. FrĂ„n Opaltorget söderut via Briljantgatan,
24
Rubingatan och Smaragdgatan till Kulturhuset pĂ„ Frölunda torg â ibland till andra simhallar i stan om det var tĂ€vling. En gĂ„ng Ă„kte jag fast och blev utslĂ€pad av kontrollanten. Min mamma hade kunnat kapa mina hĂ€nder, sĂ„ arg var hon. Det var en sak att smita frĂ„n stĂ€dningen, men tjuva och fuska, det var det vĂ€rsta. Jag fortsatte att Ă„ka utan biljett Ă€ndĂ„, det var enda sĂ€ttet. Vad skulle jag göra? Det var för kallt för att cykla pĂ„ vintern och för lĂ„ngt till tĂ€vlingarna pĂ„ andra sidan stan och mina förĂ€ldrar hade varken bil eller tid. Mina kompisars mammor och pappor var alltid med pĂ„ bĂ„de tĂ€vlingar och trĂ€ningar. De körde och hĂ€mtade i bassĂ€nger runt hela Göteborg, klappade hĂ€nderna och hejade frĂ„n lĂ€ktarna och hade med mackor och Sunkist till pausen mellan loppen. Mina förĂ€ldrar var inte med en endaste gĂ„ng, de hade inte en aning om att det var tĂ€vling. Det var sjĂ€lva dealen för att vi skulle fĂ„ gĂ„ pĂ„ vĂ„ra aktiviteter, att vi tog ansvar sjĂ€lva. Vi var för mĂ„nga och de hade annat att stĂ„ i. NĂ„gon enstaka gĂ„ng fick jag Ă„ka med Maria i hennes pappas Saab. Om jag gav henne Dextrosol. TvĂ„ tabletter mot skjuts.
FĂRSTA AFFĂ R EN Redan nĂ€r jag var sexâsju Ă„r började pappa ta mig med till grönsakshandlaren i Saluhallen för att pruta. Isa Samuelsson tyckte det sjĂ€lv, men han var ingen bra affĂ€rsman. En gĂ„ng i Turkiet hade han bytt vĂ„ra hĂ€star mot en dieselbil som inte startade. Det glömde aldrig mamma sĂ„ hon lĂ€t mig följa med pĂ„ hans inköpsrundor. Jag dĂ€remot hade det i mig sĂ„ liten jag var. Prutade pĂ„ tomater med jack i, fick ner priset pĂ„ mjölkpaket med kort datum och köpslog sĂ„ hĂ„rt om en lampa med lejongul skĂ€rm pĂ„ loppmarknaden att den stackars mĂ„nglaren skrek att vi skulle ge oss av. DĂ„ gick vi. Med den gula lampan. Pappa föste mig framför sig överallt och ibland sa jag âsnyggt jobbat, pappaâ, fast vi visste bĂ„da tvĂ„ att tomaterna med jack som lĂ„g i pĂ„sen var min förtjĂ€nst. TvĂ„ gĂ„nger om Ă„ret brukade vi Ă„ka fram och tillbaka pĂ„ fĂ€rjan mellan Göteborg och Fredrikshamn för att fylla upp skafferi och skĂ„p med kycklingar, nötter och socker, allt möjligt som var billigare i Danmark pĂ„ den tiden. Inte minst sprit. Mina förĂ€ldrar var inga storkonsumenter av alkohol för egen del, men det var mĂ„nga barn som skulle giftas bort. Det gĂ€llde att bunkra upp för alla framtida feta syrianska bröllop. PĂ„ en av de hĂ€r turerna nĂ€r jag som vanligt stĂ„tt och klĂ€mt pĂ„ ett paket chokladgrodor med mintfyllning och som vanligt fĂ„tt en âlĂ€gg tillbaka i hyllanâ-blick av pappa, upptĂ€ckte jag en enkĂ€t i taxfreebutiken. En nöjd kund-undersökning. Om konsumenten kryssade i vad hon ansĂ„g om servicen pĂ„ bĂ„ten skulle hon för
26
besvĂ€ret fĂ„ en Marabou chokladkaka, 250 gram. 250 gram! Choklad! Jag var Ă„tta Ă„r och kryssade som besatt, sju enkĂ€ter. Sedan gick jag genom kassan sju gĂ„nger och kvitterade ut en ny chokladkaka för varje runda. Jag Ă„t upp alla utom en, den slog jag papper och snöre om och skrev med tusch: God jul Gunilla frĂ„n Gunilla. Det skulle bli en rolig överraskning nĂ„gra mĂ„nader senare bredvid den annars enda julklappen. Samma varje Ă„r: en ny badmössa och en nĂ€sklĂ€mma. Jag blev snabbt varse att jag inte skulle fĂ„ nĂ„got gratis. Skulle det bli lördagsgodis fick jag tjĂ€na ihop pengarna sjĂ€lv. Redan nĂ€r vi hade kommit till Sverige började jag och mina syskon dela ut direktreklam, hundratals hushĂ„ll runt om i hela VĂ€stra Frölunda. Farmor var den enda som hade eget rum, hur eget det nu var, hon hade sin sĂ€ng i tv-rummet dĂ€r alla sprang hela tiden och snart fick hon dessutom samsas med frĂ„n golv till tak staplade reklamblad. Det mesta vi tjĂ€nade gick rakt in i hushĂ„llskassan, att pappa sa nej till hjĂ€lpen och checkarna frĂ„n Socialen förutsatte att vi barn bidrog till försörjningen. Men jag gjorde sĂ„ smĂ„ningom allt för att fĂ„ mina egna slantar. Jag satt barnvakt, sĂ„lde vykort, spökade ut mig till pĂ„skkĂ€rring och pallade Ă€pplen. Jag var bara sex Ă„r nĂ€r jag smög som en indian bland frukttrĂ€den i radhuslĂ€ngan pĂ„ BeryllvĂ€gen och fyllde kasse efter kasse. Sedan gick jag hem, lade Ă€pplena i en korg, knöt en rosa rosett om korgen och en matchande i hĂ„ret â och ringde pĂ„ dörren till huset dĂ€r jag nyss stulit frukten. SĂ€llan hade de sett en sĂ„ gullig försĂ€ljare. NĂ€r det var dansbandskvĂ€ll bakade jag fiffirutor med kokos och glasyr och sĂ„lde för 2 kronor styck. En bra kvĂ€ll kunde det bli 30 kronor, rĂ€tt ner i fickan! Att göra affĂ€rer och tjĂ€na pengar var som sockerdricka rakt ut i blodet. Majblommor var en annan guldgruva, jag sĂ„lde i alla Ă„r. En gĂ„ng höll det dock pĂ„ att sluta illa. Jag fick som vanligt inte vara ute och rĂ€nna för mamma och som vanligt gjorde jag allt för att lura henne. NĂ€r mamma sa nej till majblommorna erbjöd jag med min allra
27
vĂ€naste röst, âskulle hon kanske vilja att jag tog Markus pĂ„ en promenad?â Min yngste bror var bara nĂ„gra mĂ„nader och lĂ„g och sov i sin vagn och mamma hade som vanligt tusen saker att stĂ„ i. Jag gjorde korstecknet och bedyrade bara pĂ„ gĂ„rden och tog spĂ„rvagnen till Frölunda torg. Med en liten bror i en vagn behövde man inte ens tjuvĂ„ka. Jag visste exakt var pĂ„ torget damen med majblommorna stod och sprang med lĂ€tta steg för att kvittera ut nĂ„larna, kransarna och dekalerna. Sedan raka spĂ„ret in i gallerian. Frölunda torg kanske inte uppfattas som sĂ„ extraordinĂ€rt idag, men nĂ€r köpcentret byggdes och öppnade pĂ„ sextiotalet var det störst i Europa. En toppmodern och viktig knytpunkt i vĂ€stra Göteborg med elaffĂ€r och fĂ€rgaffĂ€r och alla möjliga butiker. Inomhustorget invigdes av Olof Palme och âFru Frölundaâ, en representant för stadsdelens husmödrar som klippte det blĂ„gula sidenbandet framför entrĂ©n. Jag betade av meter efter meter och kilade som en rĂ„tta mellan butikerna med mina majblommor. Inte förrĂ€n klockan var tio i sex och jag hade sĂ„lt varenda liten knappnĂ„l och upptĂ€ckte att butikerna började stĂ€nga, kom jag pĂ„: Markus! Jag hade glömt bĂ„de tid och lillebror och lĂ€mnat vagnen pĂ„ torget nĂ€r majblommorna brĂ€nde i min hand. NĂ€r jag kom ut var barnvagnen borta och nĂ€r damen med majblommorna berĂ€ttade att âmin mammaâ varit och hĂ€mtat vagnen och att det var tur, âför han skrek sĂ„ vĂ€ldigtâ, fick jag panik. För jag visste att mamma var hemma och lagade mat och aldrig skulle ge sig ut bara sĂ„dĂ€r vid middagstid. Inne i gallerian fick jag syn pĂ„ en okĂ€nd kvinna med en barnvagn jag mycket vĂ€l kĂ€nde igen. Alldeles sĂ€kert hade hon funnit det otröstliga barnet och gĂ„tt för att söka upp âĂ€garenâ. Det var inte precis sĂ„ att jag frĂ„gade. Jag tog sats och sprang upp bakifrĂ„n, slet vagnen ur kvinnans hĂ€nder och skrek âge fan i min brorsa!â Hemma pĂ„ gĂ„rden vĂ€ntade mamma och mina bröder. Det blev utegĂ„ngsförbud i en mĂ„nad. Men jag sĂ„lde i alla fall varenda majblomma.
28
NĂ€r jag hade börjat fjĂ€rde klass hösten 1982 blev vi svenska medborgare och fick personnummer och nya födelsedagar. I mitt pass stĂ„r det 3 januari men jag Ă€r född den 1 augusti 1972. Eller som mamma aldrig missar ett tillfĂ€lle att pĂ„peka: âDu kom pĂ„ St Shmouni, Gunilla! Glöm inte det!â St Shmouni eller Mar Shmouni var enligt kristen syriansk tro och tradition en moder som dog martyrdöden och fick sina sju söner drĂ€pta för att hon vĂ€grade överge sin gud. Varje Ă„r den 1 augusti högtidshĂ„lls minnet av Mar Shmouni och datumet Ă€r för kristna syrianer starten pĂ„ en tid av fasta, bön och avhĂ„llsamhet. I Zaz fanns en kyrka döpt efter den kvinnliga martyren och sĂ„vĂ€l min mormor som min farmor hette Chmouni, fast de stavade med C och inte S . Den 1 augusti, Gunilla! Mitt pĂ„ Mar Shmouni! Glöm inte! LĂ€karen, som pappa hade gĂ„tt till med sina barn för den hĂ€lsoundersökning som krĂ€vdes inför medborgarskapet, var dock inte lika nogrĂ€knad med vare sig martyrer eller exakta datum nĂ€r han smĂ€llde med stĂ€mpeln över dokumenten. Tjoff, tjoff sĂ„ var halva syskonskaran född i januari men olika Ă„r. Det kan lĂ„ta apart, men det var sĂ„ det gick till. NĂ€stan alla invandrare jag kĂ€nner som kom till Sverige vid den tiden Ă€r enligt passet födda i januari. Att jag fick nytt födelsedatum var inte en lika stor sak för mig som för min mamma. Jag sĂ„g det mer som en chans till dubbla födelsedagar och det var Ă€ndĂ„ namnet som var det viktiga. Samtidigt som min familj fick svenskt medborgarskap bytte vi ut det förhatliga Anip som turkiska staten tvingat pĂ„ oss och tog efternamnet Samuelsson efter farfar som hette Samuel. GĂŒnel hade utan att det gjorts nĂ„got nummer av det blivit Gunilla pĂ„ förskolan nĂ€r varken pedagoger eller de andra barnen kunde uttala mitt namn. Gunilla Samuelsson. Jag var sĂ„ stolt och tyckte det lĂ€t sĂ„ fint, svenskt. För svensk, ansĂ„g de. Jag tĂ€njde pĂ„ grĂ€nserna mer och mer och var i stĂ€ndiga krig med mamma och min storebror Edip. Det fanns ingenstans dĂ€r jag kunde vara ifred och finna lugn
29
hemma; stickande lukter, slamrande ljud och bröder överallt. Jag och Silvia delade rum med Kristian och Munir i ett lĂ„ng smalt utrymme vid köket med en vĂ„ningssĂ€ng pĂ„ ena sidan och en pĂ„ den andra, kanske en meter emellan. Jag brukade lĂ„sa in mig i badrummet för att göra lĂ€xorna eller bara komma undan. Ibland tog jag med pappas radio dĂ€r man kunde spela kassettband och lyssnade pĂ„ Barbra Streisand och Cher, men det tog oftast bara nĂ„gra minuter innan mina brorsor hade upptĂ€ckt kontakten pluggad i uttaget utanför och drog ur. Min vĂ€rld var sĂ„ trĂ„ng. Jag fick inte luft. Jag ville ut. NĂ€r pappa kom hem med en röd cykel han köpt pĂ„ loppis och som Jacquline, jag och Silvia skulle samsas om rymde jag till havet. Vindfladder i hĂ„ret och framĂ„tlutad över styret bort frĂ„n miljonprogrammet. Snabba tramp mellan husen i KannebĂ€ck och förbi kolonilotten i VĂ€len. NĂ€r jag passerade villorna i NĂ€set saktade jag in. Hur kunde mĂ€nniskor ens bo sĂ„? Palats med tvĂ„ bilar utanför och stora trĂ€dgĂ„rdar med altaner dĂ€r man kunde sola. Bara nĂ„gra minuter frĂ„n hyreshusen i GrevegĂ„rden men en diametral motsats till vĂ„r vĂ€rld. Jag slĂ€ngde mig i vattnet vid Askimsbadets lĂ„nggrunda sandstrand och hoppade frĂ„n klipporna vid âSmittenâ, Smithska udden. NĂ€r jag kom hem blev det skĂ€ll och Ă€n mer hot om stryk. Mina syskon tyckte att jag borde straffas hĂ„rdare för att jag smet frĂ„n sysslorna och jag svarade med att hitta pĂ„ Ă€nnu mer otyg. NĂ€r mina förĂ€ldrar kom till kvartssamtalen i skolan och jag sjĂ€lv skulle tolka sparade jag inte pĂ„ superlativen. Jag satt och sa saker som att: âGunilla Ă€r sĂ„ duktig sĂ„, hon gör framsteg i alla Ă€mnenâ, vilket förstĂ„s inte alls var vad lĂ€raren sa. För mig var det ett naivt försök att kanske fĂ„ beröm. Men det spelade ingen roll hur pĂ„hittat duktig jag var eller nĂ€r jag verkligen fick alla rĂ€tt pĂ„ provet i matte. Det blev pĂ„ sin höjd en nickning frĂ„n mamma. Se mig, hör mig, sĂ€g nĂ„t. Jag behövde kĂ€rlek och uppmuntran men fick inget av det och sanningen var att jag fick kĂ€mpa hĂ„rt i skolan. Jag gillade
30
att lÀra mig saker och hade lÀtt att fÄ kompisar men jag var rastlös och hade svÄrt att koncentrera mig under en hel lektion pÄ fyrtio minuter. Ju jobbigare jag upplevde situationen hemma med min familj, desto svÄrare blev det att sitta tyst i bÀnken. NÀr de stökiga killarna hittade pÄ jÀvelskap var jag inte sen att hÀnga pÄ. Varje ny vikarie som skulle sÀttas pÄ prov, varje lektion som behövde livas upp, dÄ var det jag som föstes fram. PÄhejad av klassens tuffa. Det var inte den bekrÀftelsen jag törstade efter, men det var nÄgot. En dag i Ärskurs fem nÀr jag hade blivit utslÀngd frÄn klassrummet, pÄ vad jag sjÀlv ansÄg djupt orÀttvisa grunder, jag hade inte pratat mer eller högre Àn nÄgon annan, fick jag med mig en svart spritpenna i farten. Det hÀr var pÄ vintern och jag minns att jag stannade upp och tÀnkte att min mamma skulle dö. Men jag gjorde det likvÀl. Jag letade fram frökens jacka pÄ kroken lÀngst in mot vÀggen i kapprummet. Medan jag strÀckte ut tyget med ena handen, skrev jag med den andra. Tre stora bokstÀver rakt över ryggen: KUK . Det blev samtal hem och krismöten med rektorn. Mina förÀldrar fick betala för kemtvÀtten och jag tvingades gÄ till fröken med blommor och förlÄt. Mamma dog inte men skÀmdes ögonen ur sig och för mig blev det nytt utegÄngsförbud. Vi hade sedan lÀnge tappat rÀkningen. PÄ sommarlovet innan jag skulle börja sexan öppnade sig en möjlighet och ett nÄlsöga jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag blev skickad pÄ barnkoloni till Uddevalla, ett kommunalt subventionerat lÀger för fattiga familjer i Göteborgstrakten. Mina Àldre bröder, Edip och Samuel, hade varit dÀr tidigare och förmodligen sÄg mina förÀldrar kollot som en uppfostringsanstalt. Ett halmstrÄ att greppa nÀr de tappat taget om sin mellandotter. Men de tvÄ veckorna i Uddevalla blev de bÀsta i mitt liv. Vi grillade pinnbröd och berÀttade spökhistorier runt en brinnande eld, lekte cowboy och indian i skogen och fick Äka pÄ jordgubbsplockning utan att en enda vuxen stod över
31
axeln och krĂ€vde korgen full. Jag Ă„t sĂ„ magen sprack, det gjorde alla fattigungar frĂ„n Göteborg. Det blev inte mĂ„nga kronor till kolloverksamheten. Jag som aldrig hade blivit firad av min familj pĂ„ min födelsedag ens pĂ„ den riktiga i augusti fick ha ett eget kalas pĂ„ kollot. Jag sprang ut i skogen och plockade sĂ„ mĂ„nga blĂ„bĂ€r jag kunde, bakade paj och fick sitta i mitten av ringen nĂ€r mina nya kompisar sjöng âJa mĂ„ hon levaâ. En kvĂ€ll blev det konstig stĂ€mning nĂ€r en lĂ€gerledare klĂ€dde av sig naken och ville att vi skulle mĂ„la honom som Hulken, men inte ens det kunde förstöra den bubblande lyckan i magen. Varje ny dag var det en ny simtĂ€vling i havet. Jag kastade mig i det salta och flög fram under vattnet och nĂ€r pannan klöv ytan hörde jag hur kompisarna stod pĂ„ bryggan och hejade, pĂ„ mig. Jag som aldrig hade haft nĂ„gon som applĂ„derat mina simtag i Kulturhuset var plötsligt en stjĂ€rna. Jag vĂ€xte nog en decimeter de veckorna och lĂ€ngtade varje dag under resten av Ă„ret och hela nĂ€sta vĂ„r pĂ„ att det skulle bli sommar i Uddevalla igen. Men nĂ€r sommaren kom var det slut pĂ„ det roliga. Pojkarna fick Ă„ka pĂ„ kollo men inte Jacquline, inte Silvia och inte jag. Vi började fĂ„ former och skulle giftas bort.