Vågornas vrede dåtid. Södra Östersjön, den 6 januari 1948. Vinden växte i styrka. En storm vars like kustens fiskare inte hade upplevt på många år tvingade även den mest dödsföraktande kapten att stanna i hamn. Men för ett enda fartyg fanns ingen återvändo ute på havet. Falken. Marinens gamla skolskepp trotsade vågornas vrede. En vecka tidigare hade den forna skeppsgossebriggen seglat ut från Stockholm. Trots att termometern visat på minus 14 hade väderprognosen varit god. Resenärerna stod på däck och såg Stadsgårdskajen bli mindre. De var vemodiga men fulla av hopp och tillförsikt inför långresan till Argentina. Sex dagar senare var det fortfarande isande kallt ute på däck – men under besättningsmedlemmarna kokade havet. I ena ögonblicket befann sig Falken uppe på en hög vågkam, i nästa slungades hon ner mot vågdalen. Stötarna var så kraftiga att resenärerna fruktade att fartyget skulle klyvas itu. Sonderführer Ludwig Lienhard – eller dr Lienhard som han titulerade sig i civila sammanhang – var fullständigt utmattad och lyckades med nöd och näppe urskilja sina besättningsmän, krigsveteranerna från Waffen-SS , som spöklika siluetter på däck. Någonstans i norr fanns land, Ölands sydspets, men horisonten var försvunnen bakom ett ogenomträngligt mörker. Nere i den fuktiga kajutan kurade hans hustru och fyra små barn. De var livrädda. Svenska tullfartyg som skuggat Falken hade redan vänt tillbaka mot kusten och tryggheten. Det forna skolskeppet hade även skakat av sig två sovjetiska torpedbåtar som enligt tidningsuppgifter några dygn tidigare hade löpt ut från ryskt territorialvatten för att genskjuta skeppet 9
och arrestera Lienhard. Det sista någon hade hört från andra farkoster var ett knastrande och olycksbådande meddelande på skeppsradion: ”Nu har nazistfartyget Falken fått knäcken.” Det nästan nollgradiga vattnet som kastades upp på fartyget hade börjat frysa till is. Det gällde att hacka bort så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, annars skulle tyngden göra fartyget instabilt i den hårda sjögången. Med en viljeansträngning satte Lienhard sina värkande ben och armar i rörelse. Nu skulle det bli ännu svårare att möta vågorna. Han var osäker på hur länge Falken skulle hålla ut. Än en gång behövde Ludwig Lienhard ett mirakel. Att hoppas på underverk började bli en ovana.
nutid. Stockholm, 70 år efter Falkens flykt. Varför befann sig Falken i stormen på Östersjön? Det funderar jag över medan stora flingor faller mot marken utanför mitt arbetsrums fönster. Det snöar precis som det gjorde då, den där hemska ovädersnatten för över 70 år sedan. En plogbil arbetar flitigt på parkeringen som hör till vår bostadsrättsförening i Solna. Det har börjat skymma och bortom bullerplanket susar ett pendeltåg vidare norrut mot någon av slutstationerna Bålsta eller Uppsala, förbi några av de utsatta områden där nyanlända ibland hamnar. Det får mig att tänka på den stora flyktingvågen som Sverige upplevde när krigets offer började anlända från Syrien under 2010-talet. Nätverken bakom människosmugglingen har kallats för världens mest samvetslösa resebyrå och flyktingtrafiken över Medelhavet, som ibland tycks ske i fartyg som knappt flyter, har med tiden blivit en miljardindustri. I slutskedet av arbetet med den här boken har Ryssland inlett en invasion av Ukraina, ett angreppskrig som tvingat miljoner människor på flykt, även om omständigheterna och förutsättningarna är annorlunda jämfört med Syrien. Den stora flykten över Östersjön åren 1943–1944 har flera gemensamma drag med dagens flykt från Ukraina eller över Medelhavet. Frågan om flyktinghjälp var lika kontroversiell då, när de döda flöt i 10
land i våra egna vikar. Och då som nu är människan fortfarande samma rovdjur. Under arbetet med boken Naziguldet och de invigdas hemlighet blev jag för första gången medveten om den otroliga berättelsen om Falkens färdledare, den kontroversielle Ludwig Lienhard. Historien om honom börjar långt före januaristormen 1948. Medan andra världskriget fortfarande pågick organiserade den tyske officeren evakueringen av tusentals desperata människor. Han var verkligen inte den ende som skeppade flyktingar till Sverige. Men Ludwig Lienhard är definitivt den som är mest intressant för oss i dag, en helt unik figur som mig veterligen är den ende som haft SS -chefen Heinrich Himmler och Sveriges statsminister Per Albin Hansson som uppdragsgivare – samtidigt. En annan omständighet som gör Lienhard speciell är att en majoritet av de flyktingar som han tog till Sverige redan talade svenska. Språket var deras modersmål. Ludwig Lienhard var en komplicerad människa. Denna berättelse bygger till stora delar på sådant som människor mindes i efterhand, ibland med evakueringen i färskt minne, ibland årtionden senare. Jag har hämtat uppgifterna främst från arkiv – t usentals sidor – men också från tidningar och böcker. I några fall har jag dessutom haft möjlighet att intervjua människor som faktiskt var med om den stora evakueringen för över 75 år sedan. En inte obetydlig del av verket bygger också på sådant som Ludwig Lienhard berättade efteråt. Det är inte oproblematiskt att använda sig av hans uppgifter, särskilt inte vid de tillfällen då han själv är den enda källan och det är omöjligt att kontrollera sanningshalten i varje enskilt påstående. Ibland finns det ingen anledning att tvivla på det som Lienhard berättade, andra gånger finns det däremot skäl att vara misstänksam. Lienhard sökte uppehållstillstånd och ville bli svensk medborgare. Det låg i hans intresse att framställa sig i så god dager som möjligt i kontakten med svenska myndigheter. Efter kriget var det vanligt att människor som varit i Tredje rikets tjänst, och som ville bagatellisera den egna insatsen, använde sig av något som vi kan kalla för ”de tre F:en”. Man förvillade, förringade och förteg det man hade varit med om i Nazityskland och i de ockuperade 11
t erritorierna. Samma sak gäller för övrigt även ett par andra vittnesmål i boken. Lienhard var knappast den ende som talade i egen sak på det här sättet. Jag resonerar som följande: Efter ankomsten till Sverige hösten 1944 riktades en rad anklagelser mot honom, hårda beskyllningar som jag redogör för i detalj. Därför måste Lienhard själv få komma tills tals, utan att vi för den skull ger honom tolkningsföreträde eller slår fast att varje påstående är sanning. Vi ska också komma ihåg att det fanns en hel del som Lienhard inte berättade. Tack vare andra människor känner vi till sådant som han borde ha informerat svenska utredare om men avstod från att göra. Dessutom saknas ett par bitar i berättelsen om Lienhard och evakueringen, detaljer som aldrig blivit helt klarlagda och som än i dag utgör små mysterier. Förmodligen kunde Lienhard ha hjälpt oss att fylla åtminstone några av dessa kunskapsluckor. Av någon anledning valde han att aldrig göra det. Ändå går det att pussla ihop den stora bilden på ett tämligen tillfredsställande sätt. Det här är Ludwig Lienhards berättelse.
DEL 1: RÄDDAREN PÅ SKYMNINGSÖARNA
Gränsmarkernas son nutid . Flensburg och Stockholm. Jag har kört förbi Flensburg några gånger på resor till kontinenten, men aldrig haft tid att stanna. Någon gång ska jag göra det, tänker jag, medan jag knackar ner de första orden i berättelsen om Ludwig Lienhard. Hans födelseort var en av få större tyska städer som klarade sig genom andra världskriget utan någon allvarligare skadegörelse. I dag är platsen en typisk gränsstad som lever på handel och är hemvist åt en stor och stolt dansk minoritet. Så var det även när Lienhard växte upp i trakten, under de oroliga åren efter det kejserliga Tysklands nederlag i första världskriget.
dåtid. 1910–1938. Johannes Ludwig Lienhard föddes den 9 oktober 1910 i Flensburg, som efter Kiel och Lübeck är den tredje största staden i den nordtyska delstaten Schleswig-Holstein. Även om de flacka fälten med sina långa och vindpinade sandstränder var ett paradis för seglare och regattor, hade kustlandskapet och de omstridda gränsmarkerna kring Flensburg också en mörkare sida. För länge sedan hade invånarna dragit ut på plundring och sjöröveri. Men människorna här hade även en lång historik av inbördes bråk. En gång hade staden varit en del av danska Sydjylland, men under 1800-talet hade tyskan spridit sig norrut i takt med att danskan förlorat i status. Efter första världskriget delade frågan fortfarande folket. Skulle gränsmarkerna tillhöra Danmark eller Tyskland? 1920 återfick Danmark norra Schleswig genom en folkomröstning, medan invånarna i Flensburg röstade för tyskt styre. 15
Ludwig Lienhard växte upp i staden under denna stormiga tid. Sannolikheten är stor att pojken själv stod med fötterna i båda lägren. Att Ludwigs mamma var en ung danskbördig kvinna som hette Anna Karolina Peterson var ställt bortom allt rimligt tvivel – och pappan var förmodligen en nordtysk sjöman, Leopold Götze. I de många förhör som den svenska polisen genomförde med Ludwig Lienhard långt senare, kunde han inte med säkerhet säga om han var född inom äktenskapet eller inte, även om han höll det som mest troligt att hans föräldrar hade varit gifta. Om motsatsen varit fallet skulle människor i dag knappast ha höjt på ögonbrynen, men i början av 1900-talet var det i regel stigmatiserande att vara den kanske oönskade följden av en utomäktenskaplig förbindelse. Hur det än var med den saken gick den påstådde fadern Leopold Götze till sjöss och försvann på havet när Ludwig bara var omkring året gammal. Pojken växte heller aldrig upp med modern eller sina blivande styvfäder och två halvsystrar, utan hans dansktalande morföräldrar i Flensburg tog hand om honom redan efter födseln. Morfadern var en sydjylländsk varvsarbetare som hette Jörgen Peterson, en högljudd företrädare för den danska minoriteten i Flensburg. Ludwigs mormor, Ursine Peterson (född Iversen), var däremot av nordfrisisk börd. Under morfaderns inflytande utvecklades Ludwigs känslor för det danska. Hans tidiga skolgång skedde i tysk grundskola, men från tolv års ålder fick pojken gå i dansk realskola. När första världskriget startade 1914 gifte modern om sig med maskinmästaren Alfred Lienhard. Även detta förhållande slutade i tragedi då den nye mannen inte återvände från skyttegravskriget på västfronten. Ludwig Lienhard fick aldrig klarhet i styvfaderns öde, men pojken hade i alla fall blivit adopterad och fått herr Lienhards efternamn, trots att han fortfarande bodde kvar hos morföräldrarna. Överlag gjorde krigsåren ett oförglömligt intryck på unge Lienhard, som långt senare skrev: ”Ha vi över huvud taget någonsin känt någonting annat än krig? Vi såg våra fäder dra ut. Vi kunde följa dödsannonserna under förra världskriget. Vi såg våra grå soldater återvända. Slaget till marken låg vårt fosterland.” Det fanns få tyskar som inte påverkades av krigsutgången i första 16
världskriget. Eländet var knappast över bara för att kanonerna tystnade i november 1918. Året som följde var fruktansvärt för vanligt folk och särskilt för de minsta. Lienhard och hans skolkamrater plågades svårt när hungersnöden höll det besegrade Tyskland i ett strypgrepp. Hundratusentals svalt ihjäl under krisen. Senare beskrev Lienhard hur han och kamraterna ofta hade varit tvungna att lämna klassrummet på grund av det illamående som hade sitt ursprung i en ständig hunger. Själv hamnade han som krigsbarn i grannlandet Danmark. Kanske räddade vistelsen till och med livet på den magre pojken. ”Jag själv undgick denna hemska död, tack vare att jag fick följa med en barntransport till Danmark. Det var transporter som anordnades för Tysklands uthungrade barn. Jag står alltjämt i djup tacksamhet till mina danska välgörare”, skrev han vid ett senare tillfälle, inte utan att känna bitterhet. ”Hade då verkligen de manliga medlemmarna av min familj låtit sitt blod, endast för att jag skulle få äta nådebröd hos främmande människor”, frågade han sig. Med undantag för vistelsen i Danmark som krigsbarn stannade Ludwig Lienhard i morföräldrarnas hem tills han fyllde sexton år. Samma år som han flyttade hemifrån, 1926, gifte modern om sig med chauffören Hinrik Kutscher. Den följande våren tog Ludwig Lienhard examen och konfirmerades vid den danska kyrkan i Flensburg. Efter skolgången fick han sin första riktiga anställning som praktikant på redaktionen vid tidningen Flensborg Avis, den danska minoritetens språkrör. Vid den här tidpunkten gav tidningen även ut en tyskspråkig upplaga, Der Schleswiger. På denna avancerade Lienhard så småningom till redaktionssekreterare. Hans redaktör, Jacob Kronika, var en tidningsräv som senare skulle bli bekant för svenska läsare som korrespondent för Svenska Dagbladet i Berlin. Unge Lienhard brann för alla möjliga slags minoritetsfrågor, inte bara den danska. En av hans första artiklar handlade om estlandssvenskarna, en annan liten folkspillra vid Östersjöns stränder. Folkgruppen var särskilt intressant för Lienhard eftersom han såg sig själv som sydjylländare och därför hade lätt att sätta sig in i estlandssvenskarnas utsatta situation som minoritetsfolk. Men mest handlade nyhetsbevakningen på Der Schleswiger om inri17
kesfrågor. Tidningssidorna bjöd ofta på dyster läsning eftersom Tyskland brottades med enorma problem på hemmaplan.
en konspirationsteori med sprängkraft Weimarrepubliken, som avlöste det kejserliga Tyskland, kämpade i motvind från det första flämtande andetaget till det omvälvande slutet. Många tyskar upplevde förlusten i det första världskriget – och framför allt de hårda fredsvillkoren – som förnedrande. Landet fick ensamt bära skulden för den konflikt som hade krävt så många människoliv och orsakat så mycket förödelse. På hemmaplan lät det annorlunda. Revanschister och högerextremister talade om en mörk konspiration, ”Dolkstötslegenden”. Det var en teori som gick ut på att Tysklands arméer hade huggits i ryggen och förråtts av lömska och demokratiska krafter i Berlin. Även Lienhard lät sig ryckas med av denna teori. Möjligtvis hade de frön som skulle utmärka ynglingen redan börjat gro vid den här tidpunkten. Många år senare, efter att nazisterna tagit makten och han själv blivit nationalsocialist, skulle han skriva: ”Trots detta, trots att de blivit förrådda, återvände våra fäder med vapnen obesegrade hem.” Just tanken på att Tysklands armé egentligen aldrig hade besegrats på slagfältet under första världskriget var själva grundstenen i världshistoriens farligaste konspirationsteori. Trots att den inte var sann trodde Lienhard och miljoner andra tyskar fullt och fast på ”Dolkstötslegenden”, en föreställning som skulle bidra till att än en gång störta världen i ett nytt storkrig mer fruktansvärt än något annat. Hungersnöden var bara början. Snart skulle politiskt kaos och massarbetslöshet spola ner det besegrade Tyskland och en rad andra länder i en malström av fattigdom och förtryck. Politiskt var läget en enda röra. Kommunister och högerfalanger stred mot varandra på gator och torg. Missnöjespartierna växte. Störst av dem alla var det nationalsocialistiska arbetarpartiet på väg att bli. Nazisternas ledare Adolf Hitler hatade demokrati, Versaillesfördraget och judar. I hemlighet drömde han om ett Stortyskland som behärskade ett förslavat Europa. Ekonomiskt upplevde landet den ena katastrofen efter den andra 18
sedan krigets slut. Tyskland var skuldsatt upp över öronen efter det hisnande krigsskadestånd som skulle betalas till segermakterna. Det var bara med nöd och näppe som Weimarrepubliken slank ur hyperinflationens vanvettiga grepp i början av 1924. Fem år senare, då en del tyskar försiktigt hade börjat tro på framtiden igen, fick börskraschen på Wall Street i New York stora återverkningar i hela världen. När den amerikanska marknaden kollapsade, drabbades Tyskland hårdast av alla europeiska länder. Börskraschen påverkade även Lienhard personligen. I slutet av 1929 lade Flensborg Avis ner Der Schleswiger. Nu var han arbetslös, precis som miljoner andra. Men de gamla arbetskamraterna hade i alla fall skramlat ihop en liten avskedsgåva, pengar som skulle garantera att den kunskapstörstande ynglingen kunde återuppta sina studier.
gymnastiklärarens flykt Ludwig Lienhard var begåvad med språköra och intresserad av folk, seder och mytologi. Särskilt lockande var ämnen som tillhörde den fornnordiska kategorin. Modersmålen var de tre språk som hade talats hemma vid köksbordet under uppväxten – danska, frisiska och den lågtyska som talas i norra Tyskland. Lienhard behärskade även engelska och norska och skulle längre fram även lära sig svenska. Den rastlöse unge mannen höll fortfarande danska traditioner och intressen högt. Snart fick han chansen att sprida kunskap om sydjylländarnas situation utomlands. Åren efter arbetet på Flensborg Avis förde Lienhard till en rad folkhögskolor över hela Norden, där han växlade mellan att vara elev och lärare. 1930 tog han en tillfällig anställning som hjälpreda på en dansk bondgård innan han återvände till skolbänken och tillbringade tio månader på Niels Bukhs gymnastikhögskola i Ollerup på Fyn. Nästa anhalt var Norge, där Lienhard fick jobb som gymnastik-, språk- och litteraturlärare på Gauldalens folkhögskola i Melhus, söder om Trondheim. Anställningen varade i nio månader. Ludwig Lienhard reste vidare. Han ville se mer av de nordiska länderna och hade lagt undan en liten reskassa från lärarlönen. Ett norskt fartyg tog honom via Nordkap till Finland och vidare till Sverige. Här besökte 19
Lienhard anrika Sigtuna, Sveriges första riktiga stad. På Brunnsvikens folkhögskola i Dalarna höll han lektioner som gästföreläsare i ämnen som rörde såväl litteraturhistoria som de svårigheter som minoritetsfolk kunde tänkas brottas med. Efter några kringflackande år återvände han till Tyskland och fick anställning vid folkhögskolan i Hermannsburg i Nordtyskland. Där stannade han kvar till mars 1933, den månad då Tyskland höll ödesval. Snart skulle dock Lienhard tvingas fly landet från en ny och brutal makthavare som inte var det minsta intresserad av att diskutera dansk minoritetsproblematik. Weimarrepublikens president Paul von Hindenburg hade stretat emot länge, men efter stora påtryckningar tvingades han till slut utse Adolf Hitler till landets rikskansler. Nyval var utlyst och en nazistisk terrorvåg svepte genom landet. Kommunister, socialdemokrater och journalister trakasserades. Hitlers brunskjortor hotade, misshandlade och mördade sina fiender. I samma veva brann riksdagshuset i Berlin ner i en våldsam eldsvåda. Efter ett kaotiskt nyval drev nazisterna igenom en lag som förvandlade Hitler till landets högsta lagstiftande organ, dess Führer. Den 23 mars 1933 gick Weimarrepubliken i graven. Samma månad lämnade Ludwig Lienhard brådstörtat folkhögskolan i Hermannsburg. Det fanns en god anledning till hans panikartade flykt. Han påstod att han hade varit rädd för att råka illa ut. Nazisterna hade börjat skicka politiska fiender till koncentrationslägret Dachau. I alla fall var det så Lienhard framställde saken under den senare delen av 1940-talet då han försökte distansera sig från nazismen. Den unge mannen var frispråkig, han sa vad han tyckte och tänkte. Det var en egenskap som efter nazisternas maktövertagande innebar omedelbar fara. På skolan i Hermannsburg ledde den till en frontalkollision med partiet. Så förklarade Lienhard händelsen för de svenska poliserna när de senare så grundligt som möjligt försökte skaffa sig en uppfattning om vem och vad han egentligen var. Inför svenska utredare medgav han villigt att han visserligen redan då hade varit intresserad av frågor som rörde den ”nordiska rasgemenskapen, men att han inte hade gillat den utformning som ämnet hade 20
fått av den nazistiska ideologin”. Framför allt hade gymnastikläraren Lienhard inte velat gå med i de nazistiska organisationerna SS och SA . Dessutom hade han vägrat lägga om sina lektioner så att det blev fokus på militärmarsch istället för på riktig idrott. Enligt Lienhard hade bråket på folkhögskolan börjat med ett trivialt gräl som slutat i ett slagsmål med en SS -man från Lüneburg, som i sin tur hade rapporterat händelsen till en överordnad i Flensburg. Det såg illa ut för Lienhard, som enligt egen utsago riskerade repressalier. Han flydde till Danmark, där han fick tillfällig anställning som simlärare vid en gymnasieskola i Snoghøj i ett par månader, innan han tog hyra på ett fartyg och reste till England. Här fick han nya vänner och kunde – tack vare ett stipendium – stanna drygt ett år på ett college i Avoncroft i Offenham. Men det var inte den sista gången som Lienhard skulle tvingas fly brådstörtat. Snarare var det början på ett mönster som skulle upprepas under de följande tolv åren. Han hade i alla fall sluppit Dachau. Och möjligtvis hade bråket på skolan lärt honom en läxa. Nu förstod han hur det fungerade i det nya Tyskland och framför allt, han insåg vem som bestämde.
förvandlingen Först ett år senare vågade Ludwig Lienhard återvända till Tyskland, där han bosatte sig i Berlin. Nu hade han, enligt egen utsago, ”erhållit amnesti för de händelser som ägt rum år 1933 på skolan i Hermannsburg”. Sedan drygt ett år tillbaka var Tyskland en enpartistat. I augusti 1934, efter president Paul von Hindenburgs död, var Adolf Hitlers makt total. Samma höst fyllde Lienhard 24 år. Han var en 175 centimeter lång och bredaxlad man, med blå ögon och ljusbrunt lockigt hår som han ibland kammade bakåt. Ansiktet var fyrkantigt, ett drag som förstärktes av den breda hakan. Blicken var intensiv, men tack vare leendet och de djupa och inbjudande skrattgroparna såg han väldigt sympatisk ut. Den levnadsglade unge mannen var duktig på att övertyga sig själv och andra. Han beskrevs på ett vis som för tankarna till en bilhandlare och kallades för energisk och ”överdrivet käck” i sättet att tala och föra sig. I en utvärdering till en möjlig befordran i ett militärt tjänstgöringsintyg 21
skulle han senare få positiva omdömen: ”Mentala och fysiska egenskaper: Över genomsnittet och mycket aktiv, fysiskt stark, sportig, motståndskraftig.” Han målades ut som ”en målmedveten, god och älskad kamrat med ett stort självförtroende”. Det skrevs också att han var tapper, tjänstvillig och även klarade svåra situationer. Kort sagt: Vitsorden var utmärkta. En sådan man hade Nazityskland användning för. Efter återkomsten till Berlin hade Lienhard inte några problem med att få tiden att gå. På dagarna hade han tillfälliga jobb. På kvällarna pluggade han och 1935 tog han sin studentexamen. Även hans gamle läromästare på danska Flensborg Avis, Jacob Kronika, hade flyttat till den tyska huvudstaden och en dag dök Lienhard upp hos honom. Den yngling som Kronika tidigare hade känt fanns inte mer, nu var det en fullvuxen man som stod framför redaktören. Någon som dessutom hade genomgått en märklig och radikal personlighetsförändring. ”Du vet väl att jag nu är tysk”, ska han ha sagt på danska till sin gamle mentor. Den äldre mannen måste ha blivit förvånad, pojken hade ju haft en utpräglad dansk uppväxt och varit en förkämpe för den danska minoriteten i Flensburg. Kronika anade också en annan förändring. Han misstänkte att Lienhard hade blivit nazist.
führern kallar till arbete Om Berlin på det glada 1920-talet hade varit ett vibrerande och smått dekadent kulturcentrum där konst, arkitektur och film hade funnit nya och spännande vägar, var stadens förändring iögonfallande i mitten av 1930-talet. På officiella byggnader hängde enorma banderoller med nazisternas hakkors. Militärparader var en vanlig syn i gatubilden. Välklippta uniformerade män marscherade i perfekta rader förbi åskådare på trottoarer och torg. Nyordningens kliniska framtoning stördes bara av dammet från de många byggnadsprojekt som pågick. En bit ner på Wilhelmstrasse hade bygget av Berlins största kontorskomplex inletts, det som skulle bli Hermann Görings gigantiska luftfartsministerium. På den breda avenyn Unter den Linden höggs gamla lindar ner för att 22
bereda plats för en ny järnvägstunnel under marken. Över hela staden pågick förändringsarbetet. En tid efter maktövertagandet stod Hitler på en rund plattform i Siemens stora fabriksanläggning. Führern höll brandtal och kallade det tyska folket till arbete. I radioapparater över hela landet hördes diktatorns röst i direktsändning. Landet var på väg att vakna efter den stora depressionens långa dvala. Nya jobb skapades. Tyskarna byggde hus och motorvägar. Arbetslösheten sjönk dramatiskt. På enorma massmöten och filmdukar demonstrerade nazisterna sin kraft. Hitlers Tyskland andades obestridd styrka och enighet. Många lät sig förföras. Andra förfasade sig över maktuppvisningen i en alltmer totalitär stat där judar och oliktänkande redan förföljdes. Ludwig Lienhard var en av hundratusentals unga människor som hörsammade Führerns kallelse till arbete. Han fann sig snabbt till rätta. Huvudstaden erbjöd goda karriärmöjligheter för ambitiösa unga män. Men även om Tyskland trollbands av Führerns handlingskraft var det få som insåg vidden av diktatorns planer. I största hemlighet hade nazisterna börjat rusta upp Tysklands lilla armé, stick i stäv med villkoren och begränsningarna i Versaillesfördraget. Kostnaden för de skenande militära anslagen gömdes skickligt i statens räkenskapsböcker. Vid årsskiftet 1934–35 var de flesta Berlinbor ännu lyckligt omedvetna om att Hitler redan hade tagit de första stegen mot det framtida världskrig som skulle ödelägga deras vackra stad och förvandla den till en stinkande kyrkogård.
sinnebilden för det ursvenska Låt oss för ett ögonblick lämna Berlin och vända blicken mot Estland. Vid landets kust väntade en mörk tid för en annan minoritet, estlandssvenskarna, den lilla folkspillra som den unge Lienhard hade intresserat sig för några år tidigare. Orostider var folket vant vid. Kustbygdens svenskar hade en lång historia som invånare i Estland. En gång för länge sedan hade de rest över Östersjön och slagit sig ner på platser som de kallade för Ormsö, Nuckö, Rågöarna och Odensholm. I arkipelagen har arkeologer funnit 23
gotländska skeppssättningar och gravar som härstammar från mitten av 700-talet och vi vet att svenskar besökte dessa öar och Estlands norra kust under vikingatiden. Men det var på 1200-talet som den svenska emigrationen österut började på allvar. I den trakt som estlandssvenskarna själva kallade för Aiboland, ”öbolandet”, växte ett myller av byar och hamnar fram. Mest var det enkelt folk som kom dit; bönder, fiskare och hantverkare. Svenskarna hade sällskap av andra inflyttare. Med korset i den ena handen och svärdet i den andra, invaderade främmande krigsherrar Estland. Danska och tyska stormän delade upp markerna och grundade hertigdömet Estland. Danmarks kung Valdemar lät anlägga en mäktig fästning – Reval – som esterna kallade för Tallinn. Även de tyska ordensriddarna förskansade sig i en rad borgar för att skydda erövringarna. Störst och mäktigast av dem alla var Hermannsborg i Narva. Den hedniska estniska ursprungsbefolkningen uppskattade inte nyordningen och gjorde ibland uppror. Därför uppmuntrade krigsherrarna och kyrkan de svenska nybyggarna, som gick i kyrkan och plikttroget betalade skatt, eftersom inflyttningen ansågs gynna kristnandet av Estland och bidra till lugn och ordning. Under medeltiden hade de skötsamma svenskarna en rad privilegier som särskilde dem från esterna. Svenskarna var inte livegna, de kunde flytta som de ville och fick inte tvångsrekryteras till arméer. Dessutom kunde svenskarna skicka klagobrev till den svenske kungen i Stockholm, som ibland faktiskt läste skrivelserna och agerade. Som mest utgjorde svenskarna cirka tio procent av befolkningen i Estland. Estlandssvenskarna bevarade traditioner och språk fram till 1900-talet, även om vägen dit var svår och krokig. Med tiden kom Tyska orden, som regerade över de estniska markerna, att avsky estlandssvenskarnas frihet, som märkligt nog gick förlorad på 1500-talet kring tiden för det svenska maktövertagandet. Senare, när Estland blivit en del av Ryssland, sattes minoriteten under hård press när den skulle förryskas. I de stora städerna tappade svenskan status och blev grovarbetarens språk. Bara i några små och isolerade kustsamhällen lyckades språket bevara sin forna ställning. Från mitten av 1800-talet fick estlandssvenskarna stor uppmärk24
samhet i svenska tidningar, ett intresse som skulle hålla i sig fram till 1940-talet. I moderlandet Sverige målades det lilla kustfolket upp som den perfekta modellen för det riktigt ursvenska. Ett ruttet och girigt tsarvälde pekades ut som dess förtryckare. 1909 grundades Svenska Odlingens Vänner, SOV , i den estländska svenskbygden, en samlingsorganisation som vakade över svenska intressen. Den som ansåg sig vara svensk kunde bli medlem. Alla samhällsklasser var välkomna, men överklassen var underrepresenterad eftersom det knappt fanns någon i svenskbygden. Rysslands nederlag i första världskriget ledde till tsardömets kollaps och Sovjetunionens uppkomst och de baltiska staterna utropade självständighet 1918. Den 4 februari 1920 erkände Sverige de nya länderna och för första gången i historien var Estland ett eget land. För svenskbygden innebar det att nya hot snart skulle segla upp – förbluffande lika de gamla. Om 1920-talet i stora drag var positivt för svenskbygden, började det mot slutet av årtiondet gå utför. Vid folkräkningen 1934 framkom att estlandssvenskarna bestod av ungefär 7 600 individer. Detta var en dramatisk minskning med tio procent på tolv år. Framför allt var det de unga som lämnade svenskbygden, lockade av storstadslivet i Stockholm, Tallinn, Helsingfors eller städerna i Amerika. Många flickor fick arbete som hembiträden i Sverige och Finland. Deras rykte var mycket gott, precis som sjömännens. Men det fanns även andra hot än utflyttning och avfolkning. Den unga estniska staten var inte särskilt förtjust i landets minoriteter. Framför allt såg man med ogillande på landets gamla herrefolk, tyskar och ryssar. Den stora majoriteten ester tyckte dock att den lilla gruppen estlandssvenskar var harmlös och kunde lämnas i fred. Men även folket i Aiboland utmanades i takt med att den estländska politiken blev mer intolerant. Snart skulle estniska nationalister hetsa till direkta angrepp, även mot det svenska. Under 1930-talet skakades Estland av politiskt kaos. Människor upplevde de demokratiskt valda regeringarna som svaga. Högerradikala nationalister, vapserna, som var besläktade med fascisterna i Italien och nazisterna i Tyskland, drev under tre folkomröstningar igenom en ny 25
auktoritär grundlag, som kraftigt ökade presidentens befogenheter att styra landet utan riksdagens stöd. Den 12 mars 1934 grep politikern Konstantin Päts makten i en mjuk statskupp och upplöste vapserna. Rörelsens ledare arresterades och ställdes inför rätta medan riksdagen skickades hem. Undantagslagar trädde i kraft. Ett år senare upplöstes samtliga partier av Konstantin Päts som försökte kyla ner den upphettade politiska stämningen. 1938 trädde en ny, mer demokratisk, grundlag i kraft, samtidigt som politiska fångar benådades. Under senare delen av 1930-talet intensifierades nationalisternas offensiv mot landets minoriteter. I svenskbygden utsattes språket för hårda angrepp, åtgärder som påminde om de metoder som hade använts under förryskningskampanjerna nästan 40 år tidigare. 1938 förbjöds svenskan i kommuner och skolor. Ortsnamn som hade varit i bruk sedan 1200-talet byttes ut mot estniska. Vid svåra tider hade estlandssvenskarna alltid vänt blicken västerut och sökt hjälp hos Sverige. Nu sänkte sig ett nytt mörker över det skärgårdslandskap där det hade talats svenska i åtminstone 1 000 år. Vi kan kalla öarna och kusten där solen gick ner över havet i väster varje kväll för skymningsarkipelagen. Där skulle allting snart bli värre.
os med jerring och dymling I Berlin studerade Ludwig Lienhard vidare. Det var en spännande plats att befinna sig på, mitt i händelsernas centrum. Under de två första veckorna i augusti 1936 riktades världens ögon mot den tyska huvudstaden under de olympiska spelen. Berlin hade konkurrerat ut Barcelona, Buenos Aires, Alexandria, Köln, Dublin och Frankfurt i kampen om att få vara värd. För att bräcka OS i Los Angeles 1932 hade man anlagt en ny hypermodern arena där 100 000 åskådare fick plans. Joseph Goebbels ministerium utnyttjade olympiaden för att sprida propaganda om det välorganiserade och till synes fredliga Tyskland. Charmoffensiven var framgångsrik. Utländska besökare beundrade det storslagna skådespelet. Journalister imponerades av den ordning och 26
disciplin som nu tycktes råda i Tyskland – efter åratal av kaos – och skickade positiva rapporter till hemländerna. Även Ludwig Lienhard hade tilldelats en roll i OS . Under sommarspelen lärde han känna den svenska presskåren när han extraknäckte som tolk åt den legendariske svenske radiomannen Sven Jerring. Lienhard såg till att svenskarna trivdes och gjorde sig förstådda ute på stan. Han blev också bekant med den dåvarande radiochefen i Sverige, Carl Anders Dymling. Senare, under kriget, skulle de två männen träffas på nytt under andra, mindre trevliga omständigheter. Medan olympiaden pågick i fredens och samförståndets tecken skakades ett hörn av Europa redan av krig. Lienhard och miljoner européer följde nyhetsrapporteringen på radio och i tidningar. Bara veckor innan OS -invigningen hade våldsamma strider brutit ut i Spanien. En grupp högt uppsatta militärer hade gjort uppror mot landets folkvalda regering. De sammansvurna var en salig röra av konservativa och högernationalister med olika mål. Innan spanska inbördeskriget var över skulle de ha samlats bakom en treenighet: general Francisco Franco, militären och katolska kyrkan. Tyskland och Italien stödde den segrande sidan, Francos fascister. Våldet i Spanien var bara början på en upptrappning i Europa. Under senare delen av 1930-talet rustade Nazityskland öppet. Västdemokratierna ställde sig avvaktande till den hotfulla utvecklingen. Man var inte överens om hur hotet från Hitler skulle bemötas. Politiker på högerkanten gillade tanken på ett starkt Tyskland som kunde agera bålverk mot det kommunistiska Sovjetunionen. Från 1938 gjorde Hitler landvinningar på det utrikespolitiska planet. Först annekterades Österrike, sedan styckades Tjeckoslovakien upp och plundrades. I stortyska riket blåste iskalla vindar när förföljelserna mot icke önskvärda samhällsgrupper ökade i styrka.
doktoranden som blev nazist Hårt arbete, helst i kombination med rätt åsikter, belönades. Som assistent till den berömde professorn i germansk filologi och historia, dr Gustav Neckel, gick utbildningen lysande för Lienhard. Efter ”amnestin 1934” återvände han till Tyskland och fortsatte studierna som han 27
enligt egen utsago bedrev så intensivt att han redan 1937 kunde anmäla sig till doktorpromotion. Lienhard tog sin doktorsexamen 1938. Han disputerade för samme Neckel med avhandlingen Volkhafte Dichtung im Nordraum/Der Kimbrische Kernkreis, på svenska ungefär ”folklig diktning i Norden/ Den cimbriska kärntruppen”. Efter examen skulle han alltid kalla sig för doktor Lienhard. För att få doktorera var Lienhard tvungen att bevisa sin ariska härstamning och förklara hängiven lojalitet till Nazityskland. Det handlade inte bara om att ha en renrasig stamtavla, utan han var även tvungen att söka medlemskap i nazistpartiet. Annars hade han aldrig tillåtits doktorera, påstod han senare. I ett enskilt svenskt myndighetsprotokoll som upprättades efter kriget, underströks det att Lienhard aldrig hade varit något annat än en aspirant i partiet och att han aldrig blivit beviljad fullvärdigt medlemskap. Det är inte sant. Enligt uppgifter i hans tjänstgöringsintyg inom det militära blev Lienhard medlem nummer 4153278 den 1 maj 1937, redan året innan han doktorerade. Även om han senare, under perioden i Sverige efter kriget, försökte distansera sig från nazismen, genomsyrades Lienhards egna skrifter från 1930- och 1940-talen av partiets hårda och oförsonliga ideologi. I propagandaskriften ”Hur våra öden randas” hyllade han bland annat Hitler och talade om någonting så märkligt som nazisternas kärleksbudskap: ”Hitlers rörelse vill fostra människorna dithän, att de verkligen avstå från sina egoistiska strävanden och med allvar följa budet om kärleken till nästan.” Han hade heller inte några invändningar mot hatet och de nya hårda raslagar som drabbade stortyska rikets judar. Tvärtom. Lienhard instämde i Hitlers tankar och ansåg att folkgruppen förtjänade att bestraffas. Bland annat skrev doktoranden: ”Tyskland blev utsuget av judarna […] affärsjuden och det internationella frimureriet spunno kring Tyskland ett världsomfattande nät av fiender.” Det var ett eko av Hitlers och partiets tankar. Lienhards roll i partiet växte efterhand. Till en början höll han lektioner för Hitler Jugend-grupper, nazisternas ungdomsorganisation. 28
Under studietiden knöt han också viktiga kontakter. Han sågs ofta på föreläsningar i statsvetenskap vid Deutsche Hochschule für Politik i Berlin, där han hörde berömda nazister tala. Det var under dessa sammankomster som han enligt egen utsago drogs in i supporterkretsen kring Rudolf Hess, Hitlers gamle vapendragare och ställföreträdare. Bland Hess anhängare fanns människor som ivrade för ett samförstånd mellan Tyskland och England och som drömde om ett nordiskt förbund mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland – med Tyskland som förbundets givna ledare. Idéerna passade Lienhard bra. Han var ju bekant både med Norden och England sedan tidigare. Det råder få tvivel om att vännerna som han skaffade sig under den här perioden senare skulle nå betydelsefulla positioner i Tredje riket. Dessa kontakter skulle Ludwig Lienhard dra nytta av längre fram. Kanske räddade de till och med hans liv vid mer än ett tillfälle. 1938 var också året då Lienhard gifte sig med den ett år yngre Witta Hollek-Weithmann. De skulle få fyra barn tillsammans. Redan från början verkade de vara som gjorda för varandra, inte bara för att de var kära och delade världsbild. Längre fram skulle de möta svåra prövningar tillsammans och det skulle komma tillfällen då hon hjälpte maken ur knipor genom att uppbåda charm och uppfinningsrikedom. Witta var dotter till Karl och Enola Hollek-Weithmann. Fadern var konstnär och familjen tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan. Hon växte upp i Berlin-Lichterfelde, en överklassdominerad stadsdel i södra Berlin, känd för sina vackra 1800-talsvillor. En tid innan hon mötte sin blivande make genomgick hon en ettårig husmoderskurs som hon byggde på med en tvåårig utbildning till förskollärare. Från 1932 arbetade Witta på diverse förskolor i Berlintrakten, men bodde kvar hemma hos föräldrarna fram till bröllopet med Ludwig Lienhard. Efter giftermålet inställde Lienhard sig för värnplikt. Det handlade om två kortare utbildningstillfällen vid marinen och eftersom han var född i Flensburg räknades Lienhard till kustbefolkningen. Efter värnplikten praktiserade han fram till juni 1939 som lärare vid en ungdomsskola i Braunschweig, öster om Hannover. Han fortsatte att besöka sin gamle redaktör från tiden på Flensborg Avis. Nu visste Jacob Kronika med säkerhet att den yngre vännen hade 29
gått med i nazistpartiet och var på väg uppåt i hierarkin. ”Han hade en betrodd position”, skulle den gamle tidningsmannen långt senare skriva i ett brev till svenska myndigheter. Kronika visste också att Lienhard hade doktorerat med en avhandling om folkliga dikter i Danmark, England och Tyskland. Men den förfärade Kronika förstod inte dess titel, gillade inte innehållet och lät bränna upp det exemplar som han hade förärats. Tidningsmannen trodde nog ändå att Lienhard, trots de stora förändringar denne hade genomgått, innerst inne hade bevarat sina gamla känslor för det danska.