9789100167318

I samarbete med Heike Gronemeier

Översättning Per Holmer

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016731-8 copy r igh t © Natascha Kampusch 2016 or igina lets t it el 10 Jahre Freiheit Utgiven på tyska av Ullstein Verlage Omsl ag Jojo Form t ryck ScandBook AB, Falun 2016

Tillägnas alla tappra kvinnor som kämpar för sitt oberoende och önskar leva ett fritt liv som de själva råder över.

Tillägnas alla som lyckades hitta en väg ut ur en till synes omöjlig situation.

Den här boken tillägnar jag alla människor som blivit utsatta för våld och fasansfulla övergrepp i barndomen och aldrig fick någon hjälp utifrån. Det är min förhoppning att de en dag ska kunna övervinna smärtan och återfinna sig själva. Ge aldrig upp, hur lång vägen framför er än verkar.

I synnerhet de gångna tio åren har visat mig att friheten börjar i själen och sedan sakta arbetar sig ut.

Innehåll

Prolog 9 Mellan ”Kaspar Hauser” och ”världssensation” 21 De första veckorna i mitt nya liv

”Hur mår fröken Kampusch?” 53 Intervjun

Under offentlighetens förstoringsglas 71 Mina föräldrar, media och jag

”Du kan väl gå ut och dansa!” 95 Att brottas med normaliteten

Uppbromsad 115 Det mödosamma sökandet efter en livsuppgift

3096 dagar 127 Min bok blir film

”En vacker dag kanske jag spränger alltihop i luften” 149 Huset i Strasshof

”Ren och skär anständighet” 163 Mitt engagemang i Sri Lanka

I evighetsslingan 181 ”Natascha-gate”

Epilog 197 Kronologisk översikt 205 Tack 221

Prolog

Tro på dig själv du är värd något. Trösta dig allt ska bli fint igen. Var stark.

Härda ut du klarar det. Du får din belöning. Upp med hakan. Alltid finns hopp.

Ge aldrig upp! Lita på dig själv!! Lita på framtiden. Allt ska bli fint. Lycka till!

Har du fattat beslut och arbetar på, så kommer du fram till målet. Inget kan knäcka dig. Var tapper. Allt du låter andra göra borde inte vara ditt proplem, befria dig.

Flit lönar sig. Till slut får du alltid din vilja fram. Allt som inte knäcker dig gör dig stark.

Vägarna till målet kan vara tunga, men, för varje kliv känns allting lättare!

Göm unndan allt om du måste. När han skäller eller är elak, är det inte ditt proplem, det är hans!

De här raderna (med alla stav- och meningsbyggnadsfel) skrev jag ned under fångenskapen, med olika färgpennor på bak­sidan av en väggalmanacka. Några meningar som jag ansåg extra vik9

tiga ritade jag dessutom ringar runt. Handstilen var en aning klumpig och eftersom det var ont om plats på pappersarket flöt både meningar och rader ihop. Liksom allt flöt ihop på det minimala utrymmet. Dagar och nätter, minuter och timmar, ljus och mörker. Drömmar och verklighet, spänd vaka och orolig sömn. Ett liv förtätat till några få kvadratmeter, omgivna av tjocka och massiva murar. Ingen skulle någonsin hitta mig, och det kanske var sant som gärningsmannen ständigt och jämt tutade i mig: att alla redan för länge sedan hade både glömt bort och gett upp mig.

När jag skrev det här var jag tio eller elva år, jag minns inte så noga. Jag var övertygad om att dessa rader och meningar, som kom till för att ge mig råg i ryggen, skulle betyda något enbart därnere i källarhålan. Att de skulle få mig att uthärda åren i fångenskap, hur länge den än varade. Att jag tack vare dem skulle kunna avskärma mig från gärningsmannen och hans gärningar, vad han än tog sig för. Jag räknade definitivt inte med att de skulle betyda något även efter den dag då fångenskapen var till ända.

När jag väl lyckats befria mig kom de drygt halvmetertjocka murarna av rivningsgrus, betong och metall att ersättas av andra.

Vid första anblicken tunnare och skenbart lättare att tränga igenom. Men jag har ännu inte helt och hållet lyckats riva ned de murarna. Dessutom tillkommer ständigt nya. De bildar nästan ringar, som gång på gång sätter gränser för den frihet som jag hyste så stora förhoppningar om, som jag under fångenskapen målade upp som något oändligt gott och vackert. Hur mycket jag än kämpat emot, har gränserna aldrig gett vika. De tar sig så många uttryck att jag inte har möjlighet att riva dem för gott.

10

Detta har om och om igen bromsat min utveckling och alla försök att försona mig med livet, mitt eget liv.

Många av ringmurarna har rests utifrån, av allmänheten, vars intresse efter hand förlorade alla hämningar. Där har för all del ingått en hel del empati och ärligt medlidande, men också taktlöshet, bristande sinne för etik och moral. Man har inte sett till behoven hos ett offer som aldrig någonsin har eftersträvat den rollen. Sympatierna som mötte mig till en början kom snart att blandas upp med krav och förväntningar, glasklara fakta trängdes undan av spekulationer och plumpa teorier. Åtskilliga som hade haft med brottet att göra, eller kom att syssla med det efter att jag hade lyckats befria mig, såg inte längre människorna bakom dramat. I stället grep de chansen att själva bli berömda, om så bara för ett kort ögonblick och genom någon enstaka intervju.

I så måtto har brottet skördat ännu fler offer, så väl indirekta som direkta. Till dem hör mina föräldrar och min familj. Jag vet att de genomled ett oavbrutet helvete under de åtta och halvt år som jag satt fången, när de slets sönder av självförebråelser och sin oförmåga att påverka situationen. Medan de vacklade av och an mellan hopp och resignation blev de utsatta för anklagelser och beskyllningar, möttes av misstro och blev lättköpta byten för media i jakten på den definitiva ”inside-storyn”. Mina klasskamrater blev också utsatta när de i chocken sökte skulden hos sig själva och befarade att ett liknande öde skulle kunna drabba även dem. Likaså alla spanare och specialenheter som led under trycket att nå resultat trots att det fanns så få hållpunkter. Oron för att misslyckas, faktiska felslut och ständigt nya teorier om mitt försvinnande eller min tid i fångenskap blev slutligen en bitter brygd, vars fräna eftersmak dröjer sig kvar i mig än idag.

11

Själv har jag förvandlats till en offentlig person, inte för att det har varit något som jag strävat efter, utan för att ”Kampuschfallet” aldrig har fått vila i frid. Sammansvärjningsteoretiker, journalister, faktiska eller självutnämnda spanare, politiker och rättsapparat har samtliga kokat sina egna soppor och utnyttjat mig för syften som jag inte haft någon kontroll över och där bakomliggande motiv ofta blivit uppenbara först i efterhand.

Att man ska ha sökt klarhet och agerat i offrets eget intresse har nog så ofta bara varit en täckmantel.

Jag har beskyllts för att själv ha planerat bortförandet eller skydda eventuella medbrottslingar, att ljuga, frossa i självömkan och ständigt slå mynt av en historia som inte kan ha gått till så som jag om och om igen har beskrivit händelseförloppet.

Dessutom skulle inget offer för ett mångårigt martyrium kunna se ut som jag gjorde.

Jag hade haft gott om tid att förbereda mig inför dagen D, men när den till slut var där tillstötte åtskilligt annat som skakade om mig i grunden. Jag hade aldrig hoppats på någon okänd räddare eller ett under, utan lyckades göra mig fri när jag väl hade den inre styrkan och tillfället bjöds. Jag behöll kontrollen och fogade mig inte i mitt öde. Under åtta och ett halvt år i fångenskap spelade jag bitvis den roll som gärningsmannen hade tilldelat mig. Däremot gjorde jag aldrig den till hela min livsroll. Jag gav aldrig upp min inre identitet och lät inte viljan brytas ned.

Annars skulle jag antagligen inte ha lyckats överleva.

Samma styrka som gjorde att jag lyckades anpassa mig till en surrealistisk situation kom efter befrielsen i stället att utgöra ett hinder. Den sågs som ett bevis på att det knappast kunde ha varit fullt så illa. I stället för att glädja sig åt att jag något så när hade 12

klarat mig igenom alla dessa långa år, gällde det nu att demontera mig. Opinionsyttringarna kring ”undret i Strasshof” slog över i avund, missunnsamhet och bitvis oförblommerat hat, framför allt från den skyddande anonymiteten på internet. En form av hat som jag fortfarande inte helt och hållet kan fatta.

Det gick så långt att jag gjordes ansvarig för ett brott där jag själv var den drabbade. Eftersom gärningsmannen inte längre lät sig gripas förelåg inget Priklopilfall. Återstod endast Kampuschfallet. Jag fick i viss mån bära hundhuvudet för den otrygghet som dådet hade utlöst i samhället. En kriminell handling av en ensam man påvisade vilken tunn civilisationshinna som täcker vårt samhälle. Vi är de goda. Ondskan lurar nere i avgrunden, den bör ha en ondskefull uppsyn och vara iögonfallande. I själva verket är det tvärtom. Här handlar det om ett självbedrägeri av stora mått. Möjligen hoppas man uppnå någon sorts syndaförlåtelse om man, som även skedde med Josef Fritzl, klistrar på gärningsmän etiketter i stil med ”monster” eller ”vilddjur” och på så vis höjer dem från det normala till en skräckinjagande ”övermänniskodimension”.

Något sådant kunde man ju inte ha räknat med, det övergår all föreställningsförmåga. Det är säkert rätt och riktigt. Men är det inte i så fall lika sant att ”samhället” – även om jag inte vill dra allt och alla över en kam – om och om igen väljer att blunda eller ducka och bara låta allt gå sin gilla gång, eftersom man inte står ut med tanken att ondskan även återfinns i grannskapet, i familjen, mitt ibland oss?

Där ligger själva grunden till den stora otryggheten, men blotta tanken är outhärdlig. Därför inbillar man sig gärna att det åtminstone handlar om en stor sammansvärjning. En ensam 13

gärningsman, snygg och prydlig, borgerligt proper med välklippt gräsmatta, möjligen en ”mammas gosse”, och alltid lika vänlig – nej, det kan inte vara möjligt, får inte vara möjligt! Han måste göras betydligt monstruösare, mer måste tolkas in, annars härdar man inte ut.

Jag tvingades utstå båda sakerna. Först fångenskapen och sedan den ställföreträdande ”arresten”. Emellanåt kunde det kännas som när barn försöker skydda en sällsynt skalbagge: alla slåss om att få hålla i den och till slut blir de så ivriga att de mosar den. Jag tvingades motsvara så många bilder, spela så många tilldelade roller att jag ibland kunde undra vem jag i själva verket var. De flesta skapade sig en helt egen bild av mig. Besynnerligt att bli ställd inför sig själv på det viset. Illa nog mellan sina egna fyra väggar, men betydligt värre om det sker inför öppen ridå. Varenda journalist, varenda människa på gatan visste bättre besked om mig och min levnadshistoria än jag själv. Om vad jag tänkte och tyckte, vad jag behövde, vad jag kände och vem jag borde vara. Ibland kändes det som om jag själv inte kunde mäta mig med Natascha Kampusch. Jag var inte den helgonlika ikon à la jungfru Maria som jag blev upphöjd till efter det foto som offentliggjordes i samband med de första intervjuerna. Jag var inte utomjordingen eller ängeln som blivit utsänd att grunda en ny kyrka för de upplysta. Jag var inte en blåkopia på alla människor med traumatiska upplevelser, som nu hoppades att jag satt inne med lösningen även på deras situation. Jag var heller inte horan, snorungen som själv gottade sig i skiten och därför borde stampas ned ännu djupare i dyn. Inte ämne för råa fantasier om rätt sätt att hantera flickor och kvinnor, inte något objekt för ytterligare förnedringar och 14

förödmjukelser. Allt sådant hade jag, ska gudarna veta, redan fått utstå länge nog.

Jag som hade flytt från en fiende fick plötsligt hur många nya som helst, på somliga internetforum flera tusen. Utan att jag någonsin hade känt en enda av dem eller stått i någon som helst förbindelse med honom eller henne. Men framför allt hade jag inte varit förberedd på att bli så skyddslöst utlämnad åt ”därute”. Eller att detta ”därute” skulle ha så många ansikten att jag omöjligen kunde ha förberett mig. I källarhålan hade jag med tiden lyckats lära mig vilka reaktioner och straff som skulle bli följden av ett visst beteende. På sätt och vis var gärningsmannen väldigt förutsägbar. Han visste vilka knappar han skulle trycka på för att kuscha mig, och efter några år hade jag i min tur lärt mig betala igen med samma mynt.

Slå av strömmen, släck belysningen, plocka batterierna ur freestylen, matransonering. Slag och andra former av misshandel. Mot detta satte jag min vägran att kalla honom ”härskare” och hade maktmedlet att slarva med städning och lämna efter mig hårstrån eller fingeravtryck, vilket skulle kunna få ödesdigra följder för hans egen del. Hans ständiga skräck, framför allt mot slutet när jag stod bredvid honom i kassan i en mataffär eller ett byggvaruhus, att allt skulle avslöjas eller att folk lade märke till mig. Det var några av de trådar som jag höll i min hand under fångenskapen, även om det dröjde bra länge innan jag insåg att de faktiskt fanns och att jag av och till kunde rycka i dem.

Därute, bland ”de goda”, var jag så gott som chanslös. Där gällde inga regler om att reagera på impulser, handla rätt eller fel och få sitt straff eller sin belöning. Där handlade det i stället 15

om vitt skilda intressen och betydligt subtilare former av straff och belöning. Den oavbrutet pyrande ”Kampuschaffären”, som i och med att det faktiska brottet redan var uppklarat och för länge sedan borde ha lagts till handlingarna, tärde hårt på mina krafter. Ryktesspridningen blev mer och mer hårresande, jag fick aldrig någon ro. Till en början blev jag upprörd. Sedan rasande. Och till slut helt enkelt ledsen. Jag pinade mig själv med att fråga hur det kunde komma sig att jag blev så bortstött och brännmärkt. På sätt och vis beskyllde man mig nästan för ännu grövre illdåd än gärningsmannen. Bara det allra värsta dög. Jag kunde inte fatta att det var så lätt att skrida över alla gränser.

Förklaringen kanske var att jag omedvetet höll upp en spegel för somliga människor eller delar av samhället. Man fick syn på något skrämmande. Man fruktade avgrunder, förträngning och att tvingas acceptera både styrka och svaghet.

I och med att jag lyckades befria mig hade jag utgått ifrån att jag nu stod inför början på vad jag i en tidig intervju betecknade som ”mitt tredje liv”. Ett helt nytt avsnitt, en omstart, fylld av energi och möjligheter. Då underskattade jag hur jag ständigt och jämt skulle bli tvungen att rota i mitt mörka förflutna. Det fanns stunder då jag faktiskt var övertygad om att jag skulle kunna göra mig av med det förflutna som när man drar av en handske. Slippa att ständigt bli konfronterad med den existens som just låg bakom mig. Som om jag tappat minnet och hädanefter kunde leva ett fullständigt nytt liv.

Den symboliska handsken kom med tiden att bli kastad. Jag vet mycket väl att jag inte lider av någon minnesförlust och att den här handsken med sina mörka fingrar ständigt ska påminna mig om att jag bär på en historia, som även om den inte är 16

självvald kommer att följa mig livet ut. Det är jag medveten om, det har jag berett mig på och det kommer jag, med skiftande framgång, också att gå i land med. Vad jag däremot inte hade räknat med var att andra skulle kasta helt egna handskar rakt framför mig. Och deras motiv kan ofta smärta mig ännu mer än somliga av gärningsmannens övergrepp. De var åtminstone påtagliga.

Jag missbedömde fullständigt hur stor möda det skulle kosta mig att avsluta något som uppenbarligen varken får eller kan avslutas. Så snart jag tror att jag ska klara av det, att jag är på rätt väg, ger mig ”världen” en ny bakläxa. Emellanåt är det min egen inre värld, minnesbilderna, som hindrar mig från att kasta av det förflutna. Nog så ofta är det den yttre världen som uppenbarligen har intresse av att hindra mig från att leva mitt eget liv. I och med att man spärrar in mig i den cell där jag i själva verket gömdes undan i åratal. Den får jag tydligen inte ta mig ut ur.

För på samma sätt som man var tvungen att blåsa upp gärningsmannen för att kunna ta till sig handlingen blir även offret tilldelat en roll. Att antingen förbli bruten livet ut eller motsvara övermäktiga förväntningar. Jag vet inte om en utomstående skulle säga att jag inte har levt upp till dem. Till exempel att jag visserligen har läst in grundskolan, men ännu inte skaffat mig någon högre utbildning. Jag vet inte om jag kommer att anses misslyckad i framtiden. Det hänger ju alltid på vilka måttstockar som gäller för ”misslyckande”. För mig är det en seger att fortfarande vara vid liv. Att jag är i stånd att uthärda allt som jag – i synnerhet under de gångna tio åren – har konfronterats med utifrån. Att jag i stor utsträckning kan leva ett oberoende och självständigt liv.

17

Min tillvaro rör sig mellan två ytterlighetspoler: styrkan hos överlevaren och svagheten hos offret. Det kanske inte framgår vid första anblicken. Jag har ofta fått höra att jag är arrogant eller högdragen, men då har det i åtskilliga fall helt enkelt handlat om att osäkerheten gör mig skygg. Ett skyddspansar som jag långsamt lade grunden till redan i barndomen och blev tvungen att fullända under fångenskapen. Jag hade inte kunnat ana att pansaret skulle bli så betydelsefullt även i frihet.

Ord kan vara djupt kränkande. Likaså kan vissa mekanismer i samhället lämna efter sig smärtande sår. Jag har med delvis stor bitterhet tvingats inse sammanhang som många människor bara kan blunda inför under ett helt långt liv. Somliga dagar hade jag gärna varit utan. Och när jag nedtecknar dessa rader förstår jag att många återigen kan tolka ett och annat som ren självömkan. Att det lär locka till sig bloggkommentarer i stil med ”vänd tillbaka till källaren då”. Att det kommer att heta att nu skriver hon en bok till, ”sluta göra dig märkvärdig, ditt fejs har folk redan tröttnat på”.

Det är jag beredd på. Men jag tappar inte tron på det goda hos människan. Och inte heller modet, om man nu vill kalla det mod, att föra fram vad jag anser viktigt.

I en intervju tre år efter att fritagningen sa jag att jag ville känna mig som en rotlös orkidé, en växt som spolas i land någonstans och tillfälligt slår rot innan den flyter vidare igen.

Till slut kommer den att börja växa någonstans där andra gärna vill se och ha den. Min önskan är att boken ska väcka förståelse för att jag själv avgör var och hur jag vill få växa och frodas. Att den också ska kunna bidra till försoning, att läsaren ska våga tänka om och skåda under ytan. Och dessutom vill jag sätta 18

punkt för en historia där alla förr eller senare kom att hamna mitt i ett drev.

Jag vill kunna hysa fortsatt hopp om mig själv och framtiden.

Det här är det enda liv jag har, och det vill jag ta vara på. Vägen in i detta liv och min framtid må vara svår, men den blir lättare för varje nytt steg. Varenda dag i frihet är en gåva som jag försöker ta emot med glädje och tacksamhet. Men också fylld av mod och verksamhetslust.

Nelson Mandela sa vid ett tillfälle: ”Att vara fri innebär inte enbart att slita itu sina egna bojor, det gäller också att leva ett liv som respekterar och främjar andras frihet.”

Mina egna bojor måste jag själv slita itu – och samma sak gäller för oss alla …