Den skeva platsen
caterina pascual sรถderbaum
Den skeva platsen Roman
albert bonniers fรถrlag
Av Caterina Pascual Söderbaum har tidigare utgivits Sonetten om andningen (Lejd förlag 2001)
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-015660-2 © Caterina Pascual Söderbaum 2016 Översättningar från spanska/katalanska: Författaren och Maria Cederroth Omslagsformgivning: Maria Burlin Omslagsbild: Utsnitt ur »Asylum«, Lovisa Ringborg Inlagans typsnitt: Williams Caslon Tryck: ScandBook AB, Falun 2016
I should have liked to see you before you became improbable. War feels to me an oblique place. Emily Dickinson till Thomas Wentworth Higginson
Swedenborg somewhere has an image akin to her Âťoblique placeÂŤ where he symbolizes evil as simply an oblique angle. Thomas Wentworth Higginson om Emily Dickinson
Del I. Skugga ros skugga
Hotell Garni Sonnhof, Bad Ischl, Salzkammergut, Österrike, början av juni 2006, morgon.
Den inglasade verandans dörr står på glänt, bakom de spröjsade fönstren, fastnaglad under osynliga strilar av regn, andas trädgården under den särskilda form av stillhet som kommer av att luften genomfars av vatten, och intill den höga mörka häcken skälver dammens grumliga yta under regnets nålar som en hemlig puls ; koltrasten som sjungit sig igenom gryningen från den gamla idegranen utanför er balkong hörs ännu, sången drar med sig lukten av jord och vått gräs och lägger sig som en varm kompress över din dröms isande lukt av stenkällare och mögel, i den ödsliga vinterträdgården där ni tre sitter alldeles ensamma (en storväxt kamelia med blanka mörkgröna blad och klarröda kalkar mitt i rummet, en svart flygel intill det franska fönstrets halvöppna dörr) har det dukats till frukost men det är som om morgonen inte riktigt trängde igenom ljusets dimgröna nyanser och hela salen krängde mot natten, det susande regnet hänger i luften som en eftersläpning av natten, som om inte bara den svarta glänsande flygeln och den ödsliga bardisken saknade nattens rörelser, bar spår av människorna och av musiken som fortfarande urholkar det blågröna diset från trädgården som svävar som en andedräkt över de tomma borden och över den manglade duken där ni har spillt kaffe, över porslinskannan och de krossade äggskalen som fallit bredvid tallriken, över trasdockan som ligger på mage, över den halvdruckna chokladen, över siffran inristad med guldfärg i den stora träklossen med metallnyckel i änden av ett smutsigt snöre, utan hela det fyra våningar höga huset där ni har övernattat. Värdinnan som ställde fram kaffe och bröd har för länge sedan försvunnit inne i huset, bortom köksregionerna där 9
hon hördes skramla ett tag, kanske hade hon ärenden i en tvättstuga som du inte vet var den ligger, möjligtvis en trappa ner, i förlängningen av spiraltrappan som har fört er till bottenplanet och genom en lång bred korridor till den här inglasade verandan med öppen dörr där det drar kallt. Kaffet är också kallt nu och börjar smaka beskt, den regndruckna luften gör din lilla dotters hår risigt, lockarna faller utan glans över hennes axlar och för att platta till de spretiga hårstråna som sticker ut stryker du din hand med långsamma utdragna rörelser längs hennes hjässa och nacke, smekningen lösgör en pudrig söt tvåldoft i ditt sinne, en sammetsmjuk blandning av vanilj och ambra, av saltvatten och solvarm hud som rinner som balsam innanför bröstet på dig. I stolen mitt emot lyfter han, din man, sin kaffekopp mot munnen och låter blicken falla inne i koppen, som om han ville fånga in den där och låta den ligga på botten av den runda insidan, vilket den också gör några långa sekunder, tills han ställer ner koppen och den krockar med ett klirr mot assietten, då tittar han upp och ser dig rakt in i ögonen istället, lägger hela sin mörkbruna blicks tyngd på dina ögon – som har en oren grågrön färg, med en guldåder som bryter mot det gröna närmast pupillen – och du vet att han tänker dröja kvar där, att han inte tänker släppa, inte än, men du släpper nästan genast och så fort du har gjort det vet du också att i hans ögon finns nu förebråelse, att han har luktat sig till din mardröm som ligger där mellan er outtalad, outtalad men som en mur och att den drömmen, som han förnimmer som ett vattendrag genom dina ögons rörelser, gör honom besviken, arg, får honom att känna sig ensam, vilse, på fel plats, som om du bar på en sjukdom och den var självförvållad och du inte ville göra något åt den. Bortom hans huvud, som du ser i motljus, höjer sig bakom glasfönstren den höga mörkgröna häcken som stänger ute trädgården från allt annat än den smala remsan av grå himmel som lyser över dess kant, du ser hans ansikte i ögonvrån, det hänger där stort som en måne i utkanten av din blick ; ändå är det det skarpa utfrätta ljuset i din dröm som väller fram nu, ett 10
ljus som av vitmenade hus med takterrasser på mycket sydligare breddgrader (ett tag trodde du att det var ett välvilligt ljus, ett minne av en annan resa som ni två gjorde tillsammans), sedan såg du de virkade längderna av vitt bomullsgarn som hängde på ett så absurt sätt längs med den där kammarens väggar, under och inte över det avlånga fönstret (som en spricka) bortom vilket lyste en blå himmel som fick dig att kisa (i drömmen benämnd himmelriket), det var dessa breda virkade längder av stjärnor och luftmaskor fastspikade under fönsterkarmen på insidan av rummet som signalerade faran, påtalad strax av figuren som hade släppt in dig i det skarpt solupplysta rummet (en viskning i drömmen kallade honom för Rabbinen) och du minns hur du vände dig bort från den där bräschen mot himlen och såg en järndörr som stod på glänt och då minns du också att det var från den mörka glipan bakom din rygg som den iskalla lukten av stenkällare och mögel och något annat stickande likt avgaser vällde fram under natten, under tonerna i koltrastens sång, och besmittade allt. Det dova regnbadet förlänger natten, ditt barn (hon är bara delvis öppen för det som finns utanför henne själv) rör händerna långsamt, som vore hon en del av en annan dröm, eller kanske ett minne, du måste skydda henne, hålla henne utanför men regnet är ett nät av luftburet vatten. Från tågstationen nedanför kullen kommer en hård signal och en högtalarröst som tillkännager ett tåg vars destination du inte uppfattar. Regnstrilarna faller nu plötsligt kraftigare utanför glasrutorna, från den höga regnblanka idegranen där koltrasten satt faller stora tunga droppar ner i dammen, i vattnet nu synliga regnbubblor ; så glider tåget in på den lilla stationen på andra sidan regnhinnan, tågsättets vagnar så nära att du hör hjulens dunkande mot skenskarvarna, tågvisslan svider sig in i dina hörselgångar och följs strax av gnisslet av bromsarna, ljuden vindlar inuti örats tunnlar så skarpt och genomträngande som om de sökte bli ljus, sökte förvandlas till ett knivskarpt vitt strålkastarsken som flackande genomsökte din hjärna. 11
– Mira, una merla ! säger han som har lämnat bordet och tagit barnet med sig, de står båda två innanför den halvöppna dörren och tittar ut mot trädgården, han på knä intill henne så att deras huvuden, som du ser bakifrån, hamnar i jämnhöjd, hans hand utsträckt och fingret som pekar mot koltrasten som pickar sig fram runt idegranens grova stam, han säger att koltrastar finns inte hemma på gården och fastän den är så svart sjunger den mycket vackert, nästan vackrast bland fåglar, men er dotter verkar inte imponeras av den kolfärgade fågeln, inte ens av den gula näbben där det hänger en daggmask, förmodligen tänker hon på härfåglarna som bor året om på er tomt och som hon nästan dagligen ser hoppa kors och tvärs på gräsmattan och under fruktträden med sina orangeröda huvuden och uppseendeväckande svartvita vingar. Du tänker att katalanskans onomatopoetiska namn puput (poo-poot, poo-poot !) bär härfågelns färger och sång i stavelserna (som när solljuset genomlyser en blommas blad) och att också merla ljuder med en av sång genomlyst klang som koltrast (en torr matt svärta mer än drillar och läten) saknar, även spanskans mirlo har sjungande toner i sig, men något (m :et ?) skänker också ordet en glans av svart sammet (vinternattens svarta sammet mellan stjärnorna). – Vi kan gå till dammen sedan, när det har slutat regna, säger han till barnet och då reser du dig från bordet du också. – Jag går upp, säger du, jag glömde tabletterna, och börjar rikta stegen mot trappan, något trevande, som om du bjöds ett hårt motstånd, och du tänker på början av denna resa, då ni gled så motståndslöst fram i bilen på väg till flygplatsen trots din skadade hand och så minns du även vitfjärilen (det vita bandaget påminner dig om vitfjärilens vingar) som plötsligt dök upp i det motsatta körfältet medan ni körde igenom Colomers, grannbyn där ni handlar bröd, och ännu inte hade hunnit få upp hastigheten, vingarnas aningslösa sicksackande som du följde på växande avstånd i den högra backspegeln och du ser tydligt, fördröjt, i ett slags ultrarapid, den abrupta krocken av den vita flaxande fläcken, som liksom hade tecknat rosetter i luften, med den mötande bilens mörka 12
framruta. Och så lyfter du vänsterhanden mot trappans räcke och en ilning av smärta i det skadade ringfingret (som måste ha sträckt ut en muskel eller en led för att automatiskt – du har glömt att handen är obrukbar, att du inte bör använda den – anpassa sig till trappräckets form och gripa den) får dig att se ner på handen som är lindad mot en metallskena och har en stor brun fläck av jod på bandaget och då flimrar också drömmen du hade första natten i Salzburg förbi, när du närmade dig ett stort avlångt bord med en spruta av glas i handen och blodiga skrapsår på knogarna, bordet var täckt med sand och i sanden avtecknades ett kuperat landskap med berg, skogar och slätter, till och med en sjö fanns där, landskapet hävde sig långsamt, som lugnt gungande vatten eller bröstkorgen hos en sovande, handen som höll i sprutan, med mörkt levrat blod längs fingrarna, var dubbelt så stor som bergen och träden (huvudsakligen tallar) och du stack ner den långa kanylen på olika platser gång efter annan, nålen sög upp sandkornen och din förstorade hand, hela tiden i förgrunden, släppte ner dem under ett mikroskop, kornen förstorades, de klumpades samman och gled isär, de formade strukturer, de såg ut som celler eller som bokstäver, de klumpade sig, du släppte ner dem i ett provrör och vätskan i röret färgades blågrön, samma färg som den avlånga sjön som lyste i miniatyrlandskapet likt ett kommatecken ; du vaknade när ett svart lokomotiv kom ut ur en tunnel i m odellandskapets ytterkant. Du rör dig uppåt, trappan är en bred spiral av låga trätrappsteg som arbetar sig genom husets ryggrad mellan knöliga vitmenade väggar, det finns ingen utsikt vare sig uppåt eller neråt, bara spiralens rörelse, så du styr stegen mot ljuset som faller in från ett fönster vid trappavsatsens slut ; övergången mellan den första och den andra avsatsen sker genom första våningens korridor, upplyst av fönstret i den ena änden av korridoren sträcker sig en tjock hallmatta som absorberar ljudet av dina steg, strax innan nästa trappa tar vid reser sig ett stort handmålat linneskåp och mitt emot linneskåpet en vägg täckt med jakttroféer och fotografier i svartvitt, och så en stor bild av 13
huset i pastelltonade färger, med några människor som står framför det klädda i folkdräkt, två kvinnor i ankellånga klockade kjolar och en man med korta läderbyxor och fjäderhatt, av frisyrerna att döma är det trettio- eller fyrtiotal, fasaden är sig lik från den gången fast fotot är taget med en förlegad teknik, himlen över platsen har för mycket cyan. Inne i badrummet där du hämtar vatten slås du av din spegelbild, det vita bandaget runt din vänstra hand skickar en blixt genom glaset, ett diagonalt streck som löper tvärs igenom din gestalt, den främmande handen gör hela din uppenbarelse främmande : Vem är du med det skadade fingret ? Vem är du här ? Nuet är en plats utan färg, som den vita fläcken i en kromatisk cirkel, en överlagring ; du ser fullmånen över Dolomiterna natten då ni korsade gränsen på väg till den här platsen, du halvliggande på sidan med din bultande hand i famnen, månen stor och skev över bergstopparna medan du stönar och håller om handen som om den vore ett diande barn, och asfaltens silverband som tycktes vilja leda er längre och längre in bland bergen, där hästar frustar och störtar i stupen och smattret av regn är ett smatter av maskingevär. Utan att släppa blicken från spegeln stoppar du två kapslar i munnen, låter dem ligga på tungan tills smaken blir för besk, du tänker på kalven som slet sönder ditt finger där hemma på gården samma morgon ni skulle flyga till Venedig och påbörja resan hit, på repet som fingret fastnade i, på denna flera hundra kilo tunga rädsla som fick kalven att dra i repet när den kände lassot runt sin hals, och din hand som fastnade mellan repet och den rostiga stången i båset så att övre delen av fingret gick av, och du tänker att smärtan, din smärta, kom så långt efteråt, först på kvällen. Sedan knackar det på dörren. Lindan ligger i en hög i handfatet, innan du häller jod i snittet vickar du på nageln som gick av med roten, när du trycker på nagelspetsen reser sig en dold punkt under huden vid det tredje 14
rörbenet, den yttre falangen, strax ovanför ringfingrets sista led, uppochned som en gungbräda ; du sprutar jod över den ditsydda nageln och sätter dit metallskenan, han hjälper dig att lägga förbandet i flera varv runt skenan som håller fingret rakt men när det är gjort visar det sig att det trycker för mycket och det måste läggas om. Barnet står nu på tröskeln och tittar på er, du undrar om det är en bild som kommer att bestå, pappa som lägger om mammas onda hand i ett främmande hus, en plats i hennes minne vars konturer förmodligen kommer att utplånas ; din dotters bruna ögon är ofta outgrundliga, i fotografierna finns ibland ett distinkt uttryck av sorg men nu lyser förväntan och under armen bär hon boken som ni köpte igår efter besöket i kejsarvillan (med de sex hundra bergsgetshornen uppspikade utmed väggarna i huvudtrappan och porträttet av kejsarens maka (Sissi) i hans kabinett, hon står där i vit morgonrock av spets med sitt långa hårsvall utsläppt, som en vid mantel över axlarna och ända ner till knäna, mitt på bröstet två hårslingor knutna i höjd med hjärtat ; porträttet stod på ett staffli framför skrivbordet där Franz Josef undertecknade krigsdeklarationen mot Serbien sommaren 1914), ditt barn står där med sina vackert fallande lockar som skruvar sig längs båda sidor om halsen och du ler och säger att ja, det ska ni göra, läsa boken om kejsarinnan med det långa långa håret i bilen medan pappa kör till det nya hotellet där ni ska bo inatt, det ligger intill en sjö med mycket klart blågrönt vatten där man kan bada.