9789100156411

Üverbefälhavarens hemlighet

björn r anelid

Överbefälhavarens hemlighet

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-015641-1 © Björn Ranelid 2016 ScandBook AB, Falun 2016

I

när överbefälhavaren Axel Wiman började gråta under presskonferensen så lät det bara som om en vindil sakta svepte genom rapsfälten i hans barndom, men innan dagen var slut hade en storm dragit in över landet och många människor förvandlades till vargar och rovfåglar som kretsade över sitt byte.

En människas liv kunde vara som två öppna händer, men Axel hade knutit en av dem och där gömde han sina hemligheter. När han talade blev han en äng för allas fötter.

Axel tänkte på sin son som ringt och hotat honom i telefon.

Han hette Johan och han saknade fast arbete och bostad och drev omkring utan pengar i Köpenhamn. Han söp och tog droger och hade hotat med att ta sitt liv. Det var kusligt att sonen ockuperat faderns själ.

Axel Wiman visste det inte själv, men i hans bröstkorg slog ett litet barns hjärta som representerade hela mänskligheten i den stunden. Kvällen innan presskonferensen skulle äga rum hade Nato:s överbefälhavare ringt till den svenske motsvarigheten och två timmar senare talade den amerikanske presidenten med Axel Wiman i telefonen.

Både Nato:s chef och presidenten hade sökt honom i samma

7

syfte och ärende, nämligen den senaste tidens kränkningar av svenskt luftrum och farvatten nära rikets kuster. Det var inte bara en angelägenhet för Sverige, utan för hela Europa och stormakterna i världen.

Främmande makter försökte göra intrång i Försvarsmaktens IT-system. Det var till och med så att dessa inkräktare ansträngde sig för att komma åt de anställdas privata e-post.

Axel Wiman var ytterst försiktig med allting som han skrev och sade. Mycket i hans hjärna var hemligt och skulle stanna där livet ut och han hade inte ens rätt att dela materialet med hustrun Maria.

När han ställde sig inför journalisterna på presskonferensen hade han kvar varje ord som Nato:s överbefälhavare och den amerikanske presidenten sagt till honom dagen dessförinnan.

Axel kunde inte klyva sig som en urankärna, utan hela hans barndom och ynglingaår blänkte i de fyra guldstjärnorna på generalens uniform. Fotografernas blixtar hade redan börjat lysa upp den mörka novemberkvällen utanför lokalen.

Människans liv var den första bokstaven i ett alfabet som hon aldrig lärde sig att läsa och uttala förrän döden balanserade på läpparna och föll i graven.

Axel var en liten gosse på bondgården där han växte upp samtidigt som han rättade till läsglasögonen på presskonferensen och vägde varje ord på en osynlig brevvåg.

Ryktet om den svenske överbefälhavarens presskonferens skulle snart sprida sig med ljusets hastighet. Innan kvällen var över hade ilskna blodhundar slitit sig lösa från alla kanalerna i den statliga och reklamfinansierade televisionen och de hade fått vittring och kastade sig över bytet.

Flera av kommentatorerna och journalisterna spekulerade

8

i att Axel Wiman inte hade kunnat hålla tillbaka känslorna inför det faktum att hans fosterland hotades av främmande makter. Kanske tänkte de att hans yrke och befattning gått honom så djupt till sinnes att han inte hade förmågan att skilja överbefälhavaren från privatpersonen.

Röntgenapparaterna på sjukhusen hade fått syskon i satelliterna som bevakade mänskligheten från rymden medan djupgående undervattensbåtar smög längs havsbottnarna i världen. Ännu så länge var syrsans skarpslipade sång i sommarnatten fridlyst och maskinerna kom inte åt den mänskliga själen.

Datorerna kunde inte sörja, längta, drömma, gråta, skratta, gifta sig och skaffa barn, varken i dag eller tusen år framåt i tiden.

Sverige var statt i förvandling och det skedde snabbt och obarmhärtigt i många avseenden. När kriget dånade långt borta på jordklotet så hördes det i korridorerna på Utrikesdepartementet och i riksdagen, men också inom Försvarsmakten och Säkerhetspolisen.

Sorgklädda kråkor och korpar höll likvaka på telefontrådarna i ödemarken och den avlägsna landsbygden där gamla människors fingrar hade stelnat i minnet av nedlagda telegrafstationer och doften av bakelittelefonernas nummerskivor.

På Axel Wimans arbetsbord i tjänsterummet stod fotografier av hustrun Maria, sonen, dottern och de tre barnbarnen.

Krigen runtom i världen flyttade sig med pennspetsen när han undertecknade olika promemorior och känsliga dokument.

Axel brukade tänka att hans syster Ingrid hade kunnat dansa och peka finger åt signalspaningen på Försvarets forskningsanstalt, fastän hon hade diagnosen Downs syndrom. Ingen

9

dator i världen hade kapacitet att förringa den övertaliga kromosomen i hennes genuppsättning. Nu var hon visserligen död och begravd sedan lång tid tillbaka, men hon levde högst påtagligt i Axels minne.

Ingrid mötte sin medmänniska i ögat, handen och hjärtat.

Hon saknade förmågan att se en fiende i sin nästa. För henne var ett leende och ett skratt något fullkomligt ärligt.

Ingrid var en laserstråle som brände genom väggarna av bly i Axel Wimans skyddsrum. Hon lade sina små, knubbiga händer på det tunga handtaget och öppnade dörren på vid gavel så att alla kunde titta in på överbefälhavarens hjärta och själ.

Axel hade byggt en koja i en gammal ek i skogen som tillhörde hans barndom på bondgården. Han sågade virket, spikade och impregnerade brädorna med en blandning av terpentin och linolja.

Då var Axel sexton år och Ingrid sju. De sov där flera nätter en sommar. Han hade gjort en stege som räckte från marken till ingången på kojan. Ingrid klättrade först medan Axel höll om henne. Han höll armarna på ömse sidor om sin lillasyster.

Sedan dess hade han aldrig lämnat den kojan i eken. Även när han blivit överbefälhavare låg han där i en sovsäck med Ingrid bredvid sig. Han hade försett sig med ficklampa och läste högt för Ingrid.

Bonden Anders Wiman hade varit ytterst försiktig när han avverkat och föryngrat den lilla skogen som stod på hans mark. Det fanns inga sår och nästan inga stubbar där.

Axel hade hängt små klockor i den gamla eken. När vinden rörde dem så plingade trädet. Han hade sagt till Ingrid att det var naturen som ringde och önskade dem en god natt. Innan de somnade lyssnade de till det spröda ljudet från bjällrorna.

10

Skogen är naturens hjärta. Biljoner små kryp får plats i en liten glänta eller dunge. I en näve jord finns en hel värld av nyttiga bakterier. Träden lever av sol och vatten, sade Axel till Ingrid.

Axel tänkte ibland att han rustat sig väl som överbefälhavare när han byggt en koja i sin själ och somnade och vaknade bredvid en lillasyster som hade en bångstyrig tunga och långt avstånd mellan stortån och den närmaste tån på foten.

Axel läste högt för Ingrid ur Barnen ifrån Frostmofjället och hon lyssnade andäktigt. De sju barnen hade mist sina föräldrar och de flydde från stugan där de bott för att slippa att bli utackorderade till socknens storbönder eller fattigstugan.

De sju syskonen från Frostmofjället sov mellan pärmarna i boken en mild afton i juni det året. De låg sked och drömde vackert om att ingen skulle hämta dem till den rikaste bonden eller fattigstugan i socknen.

Axel Wiman hade blivit som gammeleken i barndomens skog. Han hade sina årsringar innanför barken medan de flesta människorna visade åldern på utsidan i ansiktet och resten av kroppen.

Axel hade lärt Ingrid att hitta trattkantareller i skogens kammossa. De satt på gårdsplanen och såg när svalorna byggde sina bon. Föräldrarna flög efter mat till ungarna och de klöv luften snabbare än höken medan de små liven pep och gapade efter födan.

På en given signal vände sig alla ungarna med stjärten utanför boet och bajsade. Instinkten gjorde att de höll rent i redet.

Då klappade Ingrid händerna och skrattade högt och hjärtligt. Överbefälhavaren Axel Wiman drömde vissa nätter att han sov bredvid Ingrid i kojan. De låg i boet i den gamla eken och

11

han läste högt om de sju föräldralösa barnen från Frostmofjället. Ingrid var så ivrig att höra fortsättningen och han hade placerat ficklampan i ett snöre som hängde ner från taket så att han såg att läsa. Han hoppade över de mörka passagerna i boken för att hon inte skulle bli rädd eller ängslig.

Långt senare skulle överbefälhavaren Axel Wiman tänka att han skrev om och ändrade vissa ställen i boken. Kanske var det också så när han och långt tidigare statsministern Per Albin Hansson försäkrade folket att Sveriges beredskap var god under det andra världskriget, fastän riket inte skulle ha klarat att hålla stånd mot tyskarna mer än högst ett par dagar vid en invasion. Överbefälhavaren Axel Wiman hade ju sagt i intervjuer att Sverige skulle mäkta med att försvara sig kanske en vecka, om främmande makt valt att anfalla landet.

Axel Wiman måste lära sig att tänka som om han vore en fiende till Sveriges inre angelägenheter. Bakom varje beslut som han tog föreställde han sig en skugga och ett hot.

I preventiv krigföring försöker den ena parten förekomma den andra. Generaler och andra militärer tänker att fienden planerar att anfalla och därför vill de förekomma den andra krigsmakten. Det är en schizofren situation och den kan inte förklaras enbart rationellt, utan det krävs en psykologisk parameter för att utreda läget och handlingen.

Det hade alla överbefälhavarna inom den svenska Försvarsmakten sedan Olof Thörnells dagar haft att förhålla sig till.

Axel hade läst om hur Torsten Rapp, Stig Synnergren, Lennart Ljung, Bengt Gustafsson och de andra på den posten hade agerat. Samtliga hade haft generals grad.

Axel var inte alls svag utan mycket stark och beslutsam när

12

han började gråta och skaka i kroppen under presskonferensen. Den lille gossen i honom och lillasystern Ingrid delade hans tårar i den stunden.

En ny människa föddes när Axel höll presskonferensen och det märkligaste av allt var att det förlösta barnet hade en mogen mans hjärta, hjärna och lungor i kroppen, medan gossens själ lutade sig över händelsen.

Om en mästare som van Gogh eller Rembrandt hade målat av överbefälhavarens själstillstånd under den ödesdigra presskonferensen, så hade i varje fall en av dem valt stillsamma penseldrag med kromgult i solrosens eller rapsens oförlikneliga färg och kanske doppat de fina stråna i några droppar av vallmons blod.

En journalist skulle senare på kvällen skriva att överbefälhavaren Axel Wimans ledstjärna länge hade lyst av hoppet om samförstånd och fred mellan staterna i Sveriges närområde, men nu hade denna stjärna fallit från höjden och fräsande kluvit Östersjöns vattenyta och sjunkit till botten likt en tung sten.

Bland alla de närvarande journalisterna under presskonferensen fanns en man som skulle ha kunnat vara en dödsfiende till överbefälhavaren Axel Wiman. Kanske hade han väntat på den rätta stunden att hämnas en gammal oförrätt som i många avseenden präglat hans liv.

De hade varit klasskamrater och bästa vänner i gymnasiet fram till studentexamen. Journalisten hette Viktor Roslin och var anställd på Dagens Nyheter i Stockholm.

Axel bar på en skam och skuld gentemot Viktor som han aldrig talade om och som han delade med sin hustru Maria.

Den bördan hade framför allt präglat Viktors liv ända fram till

13

den dagen han bevittnade överbefälhavarens presskonferens.

Viktor Roslin behövde egentligen inte ens lyfta ett finger för att tragedin och katastrofen i Axels liv skulle inledas i denna stund på presskonferensen. Ingen undgick sitt förflutna och skörden var en följd av sådden. Det var nästan en oskriven lag bland människorna.

Det var som om en stor och mörk skog obarmhärtigt belystes av en sökarlampa där en desperado gömde sig undan uppbådet av poliser och schäferhundar.

Så tedde sig ögonblicket när överbefälhavaren Axel Wiman upptäckte ansiktet som han inte sett på fyrtio år och som han försökt utplåna från sitt minne.

Axel Wiman såg plötsligt den forne klasskamraten och vännen i flocken av journalister och fotografer och då fanns det inget gömställe för honom. Han talade om kränkningar av det svenska farvattnet längs kusten och luftrummet och samtidigt steg tornet till en undervattensbåt ovan ytan inom överbefälhavaren.

Denna farkost hade gått på grund. Befälhavaren kände en svag skakning innan han förstod vad som hänt. Då stillnade journalisternas pennor, men åtminstone tre av fotograferna förevigade det avgörande ögonblicket under presskonferensen. Televisionens kameror följde hela skeendet.

Kunde det vara så att Axel Wiman sjönk som överbefälhavare i andra människors aktning eller steg han som ett barn till en ny utsiktspunkt över livet och tillvaron?

Denne journalist som varit Axel Wimans skolkamrat i gymnasiet och bäste vän hade fällt en slagskugga över Marias och Axels äktenskap i nästan fyrtio år. Denna hemlighet var en glöd i en mila som paret Wiman vaktade.

14

Viktor Roslin behövde inte ta ett enda steg närmre Maria och Axel under alla dessa år och likväl följde han efter dem.

Han hade slagit rot i dem och växte som ett träd i deras minnen och de kunde inte utrota eller slita upp honom med rötterna.

Minnet av den första tiden när Axel hade träffat Maria Blom och vad som hände med hans gode vän och skolkamrat Viktor Roslin låg som en granatskärva i Axel.

Ingen läkare i världen kunde operera bort denna skärva.

Den hade flyttat sig kanske en millimeter om året och en dag skulle den nå hjärtat i Axels kropp. Större mått behövde inte sorgen hos människan.

Fotograferna filmade en tragedi som inte fick plats i Axel Wiman och som kom honom att gråta. Det var nästan overkligt för journalisterna och de blev fullkomligt överrumplade.

Ingen av dem hade i förväg kunnat föreställa sig denna scen.

Flera av dem hade varit med om dramatiska händelser i sina yrken genom åren när de varit ute i världen på olika uppdrag.

De hade sett förödelser efter naturkatastrofer, tågolyckor, terrorangrepp och i vissa fall följderna av ett krig någonstans i Afrika eller Mellanöstern, men denna stund hade ingenting sådant i sig.

Dock var det så att den inre verkligheten i Axel Wiman skulle visa sig vara det riktiga uppslaget till tidningsartiklar och skildringar av det mörka, hemliga rummet bakom den tunga blydörren i överbefälhavaren.

Journalisterna tvekade mellan ett utrop och ett frågetecken: Kan vi lita på våra sinnen! Vad är det vi ser och hör?

Redan under aftonen efter presskonferensen började reportrarna från tidningarna och de olika kanalerna i televisionen och radion att skärskåda denna händelse och de var nog-

15

granna som om de finbenade fisken till en festmåltid.

Bokstäverna låg som svarta lamm på en vit äng och de levde i fred med vargar och andra rovdjur, så länge människan vårdade och fridlyste dem. Orden uppstod från döden när hon strök sin blick mot dem. Då tändes små facklor i hennes ögon som lyste när det var mörkt och kallt på jorden.

Axel Wiman och hans pressekreterare Lars Nelson hade noggrant övervägt varje stavelse och ord i den skrivna texten flera dagar innan överbefälhavaren skulle hålla presskonferensen. De hade begrundat möjliga pauseringar och retoriska figurer och inte förrän en timme före den utsatta tiden satte de punkt.

Det borde kanske finnas skäl att skona vissa människor i ett samhälle från rovdrift på deras privata angelägenheter, men det var inte längre så lätt att hålla isär vad som ansågs vara av allmänmänskligt intresse och integriteten hos personer som påstods vara offentliga.

De senaste femtio åren i Sverige och på andra platser i världen uppvisade en gigantisk provkarta på människor som farit extremt illa av att deras liv exponerats i olika media.

Oäkta barn, belysning av brottsregister, otrohet i äktenskap och hemligheter inom familjen lades fram på ett offeraltare till allmänhetens beskådan för att tillgodose dess behov av sensationer och skandaler.

Lögner, förtal, hån och grova kränkningar hade blivit legio i de nya sociala fora som den digitala verkligheten erbjöd avsändarna. Anonyma källor och bulvaner stod beredvilligt till tjänst med falska anklagelser och smutsiga angrepp.

En överbefälhavare måste alltid noggrant vakta sin tunga i offentliga sammanhang och även när han trodde sig om att

16

tala med kolleger och vänner i tjänsten under en lunchrast eller med en kopp kaffe i ena handen och en bulle i den andra.

Till hustrun Maria kunde han säga att utrikesministern var inkompetent i sitt uppdrag som statsråd eller att han tyckte att det var ett lidande att lyssna till den svenske konungens tal i olika sammanhang, men utanför hemmet och äktenskapet var detta inte tillrådligt.

Om överbefälhavaren Axel Wiman hade vetat vad som skulle hända sedan han drabbades av något som kunde liknas vid en psykisk kollaps inför journalisterna och fotograferna, så hade han gett mycket av sitt liv för att slippa ifrån denna stund.

Axel Wiman var visserligen den högste befattningshavaren inom det svenska försvaret, men fanns det en enda människa på jorden som i en fullkomlig mening förde befälet över sitt eget liv?

Tidigare denna dag hade han sprungit på stigarna i den vackra parken och längs stranden vid Karlbergssjön. Han var spänstig och hade god fysik och han orkade springa drygt en mil i tämligen högt tempo.

Han rökte inte och hans alkoholkonsumtion var måttlig.

Maria och han drack var sitt glas vin på fredags- eller lördagskvällen till maten. På olika tillställningar och fester hände det att han tog en konjak till kaffet, men mera blev det sällan.

Han hade aldrig haft begär efter sprit. Han njöt av att röra sig.

Människor som såg honom kunde nog inte föreställa sig att mannen som sprang där närmade sig pensionsåldern och kanske framför allt inte att de mötte överbefälhavaren i den svenska Försvarsmakten.

Axel hade begrundat vissa formuleringar i talet som han skulle hålla framåt aftonen vid presskonferensen och han

17

försökte stilla oron inför hustruns allvarliga sjukdom medan han löpte.

Han hade i ungdomen varit en lovande löpare på medel- och långdistans och en tränare i hembygdens friidrottsförening ansåg att Axel hade talang för att satsa ordentligt på löpningen. Ett år var han distriktsmästare för juniorer på 1500 meter.

Axel kunde inte springa bort från sitt liv. Maria och sonen Johan levde i marginalen och de rörde sig mellan raderna i talet som han skrivit med stöd av pressekreteraren Lars Nelson.

Den senaste tiden hade han fått allt svårare att upprätthålla gränserna mellan sin befattning som överbefälhavare å ena sidan och privatpersonen Axel Wiman å den andra.

Familjen hade invaderat hans ämbete och han kunde inte ta av och på barnen och hustrun såsom han gjorde med generalsuniformen och de fyra guldstjärnorna på axlarna.

Axel Wiman var inte en man som bad om hjälp av en psykolog eller som besökte en terapeut och talade om sina bekymmer och problem. Inte heller hade han någon särskilt förtrogen kollega på staben eller bland tjänstemännen på Militärhögskolan där han undervisade fyra timmar i veckan.

Långsamt och nästan omärkligt hade olika händelser börjat tränga genom den tunna hinnan mellan Axel Wiman och omvärlden. Inga vapenslag och ingen armé kunde skydda honom när hjärtat talade och samvetet ställde honom till svars.

Sorg och smärta, skuld och skam hade invaderat Axel Wimans själ till den grad att han inte längre kunde regera över den. Ingen uniform och inga guldstjärnor på axelklaffarna hjälpte honom längre.

* 18

axel tänkte ofta på sina föräldrar, men nu var de döda.

Vissa ord och formuleringar i talet som han höll under presskonferensen hade en innebörd som han hämtat från deras liv och tiden och nationen som de tillhörde.

Greta och Anders Wiman hade arbetat tillsammans i nästan femtio år. Det var femte generationen på mannens sida som brukade jorden och bodde på den fyrlängade gården. Åkrarna som hörde till familjens ägor mätte sammanlagt nästan två hundra hektar och det fanns även litet skog ett par hundra meter söder om gården. Det var en blandskog med bok, björk, ek och alm.

Anders Wiman ansågs vara en duktig bonde som noggrant följde med i utvecklingen av jordbruksmaskiner och skötsel och underhåll av markerna med olika grödor och spannmål.

Lille Axel var sju år och satt på mjölkbordet bredvid fadern.

Det var pojkens första sommarlov en dag i juni. Solen sken.

Axel hade suttit på traktorn under morgonen och han hade fått hålla i spakarna och köra på åkern.

Nu drack fadern kaffe ur en mugg som han tagit från termosen medan Axel njöt av flädersaften som modern hällt på en glasflaska med porslinslock. De betraktade sädesfälten med rågen.

19

Axel hade hjälpt fadern att flytta korna och tjurarna. Djuren betade på den andra sidan av den smala grusvägen som ledde fram till gården där de bodde. Solen gassade och värmde fadern och sonen.

Axel hade lärt sig att skriva alla bokstäverna i alfabetet och han läste redan sagoböckerna som gått i arv i släkten. Fröken hade berömt honom många gånger i skolan.

Klockan var kring tolv på dagen och pojken och fadern skulle snart gå hem för att äta. Modern skulle ha maten klar ungefär vid den tidpunkten. Sönerna hade sommarlov och Ingrid var ännu inte född. Föräldrarna var så gott som aldrig lediga, eftersom de var bönder.

Det var en varm dag och Axel såg att faderns arbetsskjorta var blöt av svett på bröstet. Han drack av den goda flädersaften och tog en tugga av sockerkakan som mamman hade bakat på morgonen.

Jag älskar korna och hästarna, sade Axel till fadern och dinglade med benen som hängde ner från mjölkbordet.

Nu är ni två bröder och mamma och jag är femte generationen av bönder i släkten. Den äldste sonen i familjen har tagit över gården och jordbruket i varje generation. Martin är tre år äldre än du, sade fadern.

Axel hörde faderns ord och han tänkte tyst för sig själv, men han sade ingenting. Faderns röst var vänlig och lugn i tonen, när han talade om generationerna i familjen och det faktum att Martin var den äldre av de två bröderna.

Denna scen när han var sju år och satt bredvid fadern på mjölkbordet en vacker dag i juni upprepades i Axel under presskonferensen liksom allting som hänt senare i livet med gården och hans äktenskap.

20

Det var som om rummet och tiden upplöstes inom Axel och förlorade makten över hans hjärna när han mötte och tänkte över världen omkring honom. De gränserna försvann plötsligt såsom det kunde vara i drömmar och fantasier när han var vaken.

Allting skedde samtidigt i hans medvetande. Han var både ett barn och en vuxen man på samma gång. Den offentlige överbefälhavaren och privatpersonen Axel Wiman talade och agerade i samma stund.

Vattenfärgerna i en barnmålning rann i varandra innan de hade torkat och funnit sin rätta form. Ungefär så var det.

Egentligen var det en seger för den autentiska och sanna människan.

Det fanns en liten damm på gården som fadern hade skapat genom att gräva i marken och gjuta sidor och botten i gropen.

Sedan fyllde han den med vatten. När sönerna var små hade de blivit strängt förmanade att inte luta sig över kanterna på dammen. Djupet var ungefär en meter.

Martin och Axel var med när fadern första gången släppte ner tjugo guldfiskar i dammen. Modern klappade händer och skrattade. Sönerna såg de små glänsande kropparna som genast simmade i vattnet.

När det var kallt på vintrarna frös vattnet i dammen, men guldfiskarna överlevde i bottenslammet. Axel och Martin tog ett spett och slog hål i isen och då såg de att fiskarna rörde sig på djupet.

När Ingrid var drygt två år började hon förstå att fiskarna levde från den ena dagen till den andra. Hon älskade att sitta vid kanten av dammen och titta på de små liven i vattnet.

Axel lärde henne att räkna till fem, tio och tjugo genom

21

att peka på fiskarna när de låg blickstilla i vattnet. En dag konstaterade han att antalet hade minskat.

Fadern sade att hägern måste ha varit framme och tagit flera av fiskarna sent på kvällen eller under natten. Ingrid grät och var förtvivlad. Hon sade att fågeln var dum och att hon ville slå den med en kratta eller spade.

Då var Ingrid fem år. Axel förklarade för henne att hägern var en skygg fågel. Han hämtade en uppslagsbok och läste om alla varianterna av denna fågelart. Silkeshägern hade svart näbb, men kohägerns näbb var gulaktig med svagt inslag av brunt. Det var ett tämligen stort släkte: ägrett-, grå-, natt-, purpur- och rallhäger.

Pappan berättade att hägern kunde stå blickstilla en bit ut i vattnet och vänta på det rätta ögonblicket. På tusendelen av en sekund högg den sitt byte med den långa näbben. Så snabb var ingen människa i ett anfall.

Så gick det till när det förflutna fullkomligt överrumplade överbefälhavaren Axel Wiman och känslorna tog över. Inget försvar i världen hade kunnat rädda honom i det ögonblicket.

Bilder och ljud från Axel Wimans barndom blandade sig med överbefälhavarens röst när han talade till journalisterna i pressrummet och det svenska folket som lyssnade till utsändningen i radion och som såg och hörde honom i televisionens direktsändning.

Ingenting av detta skulle alla de som lyssnade till överbefälhavarens ord under presskonferensen någonsin förstå eller känna till. De skulle hålla sig till krusningarna på ytan.

Journalisterna på plats såg och hörde visserligen att han grät, men inte att han tillsammans med den lille gossen inom

22

sig lรฅngsamt รถppnade den tunga blydรถrren som fรถrseglat en skuld och skam i hans liv.

*

23

mer än sextio år av liv samlades i ett koncentrat och den lille gossen i Axel Wiman hängde människans sista vita skjorta på ett tvättstreck så högt över församlingen av journalister att ingen tjuv, skurk eller envåldshärskare kunde nå den.

Den vita skjortan var gjord av sanning och ärlighet. Axel Wiman hade inte längre makt att gömma den. Den lille gossen i överbefälhavaren hade suttit med benen i kors som en riktig skräddare och sytt sömmarna och anpassat tyget efter de rätta måtten i den vuxne mannen. Han hade lärt sig sy av sin mormor och mamma hemma på bondgården i den lilla byn. Även Axels lillasyster fick plats i honom i den stunden. Av alla människor som överbefälhavaren och den vuxne mannen hade träffat i sitt liv var Ingrid den mest sanna och trovärdiga.

Gossen Axel och Ingrid fick var sitt öga i överbefälhavaren när de tittade ut över skaran av journalister. Systern var inte rädd utan snarare upprymd och nyfiken på ett barnsligt sätt.

Hon saknade förmåga att förställa sig.

Om Ingrid hade skrivit sitt namn under ett dekret eller en överenskommelse mellan olika parter i en för riket Sverige synnerligen viktig handling, så hade man kunnat vara säker på att hon skulle hålla sitt ord och löfte.

25