9789100142575

Page 1

Allt blir inget



martin kellerman

Allt blir inget

albert bonniers fรถrlag


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014257-5 © Martin Kellerman 2015 Citaten på s.30 och 303f är tagna ur Dan Abnett: Eisenhorn (2004) Tryck ScandBook AB, Falun 2015


Florian Man kan se helvetet från jorden. Människorna kallar det solen, men jag vet att det är helvetet, där vi alla kommer hamna en dag. Det stack upp sitt nylle över syrénbusken och stekte mitt ansikte som hängde över kanten på soffan. Jag trodde telefonen hade väckt mig, så jag lyfte på huvudet och lyssnade efter fler signaler. Men jag hörde bara vinden i träden och insekter som surrade. Jag studerade en spindel som omsorgsfullt paketerade en nattfjäril i en nätboll under armstödet. Soffan hade tidigare stått i stora huset, men sedan ett av benen gått av hade den fått stå utanför sjöboden, sommar som vinter, och blivit ett populärt tillhåll för möss och småkryp som trivdes bra i den fuktiga stoppningen. Jag hade råkat hälla ut en flaska dieselolja vid min säng i boden och ångorna hade drivit ut mig till soffan på morgonen. Jag hade gärna sovit utomhus hela natten, men det var för mycket mygg. Förmodligen på grund av att jag inte klippt gräset annat än fläckvis sedan farmor slutat betala mig för det. Nu var det sedan länge för sent att klippa det, och den gamla handjagaren låg kvar där jag tog en paus fjorton år tidigare, rostig och överväxt som ett inkatempel i djungeln, som jag då och då återupptäckte när jag lufsade genom gräset och körde in lilltån i klippbladen, eller snavade på handtaget när jag pulsade genom snön på vintern. En lie var nog det enda som skulle 5


kunna bita på gräset, men någon sådan hade jag inte sett där på mycket länge. Gräset hade säkert gömt den också. Häcksaxen hade väl buskarna smusslat undan, och krattan hade nog löven begravt. Vi gör alla vad vi kan för att bättra på våra odds för överlevnad. Det var antagligen därför jag aldrig hittade min tändare heller. Lungorna beordrade händerna att lägga den på något ställe där hjärnan inte skulle komma ihåg att jag lagt den. Jag rotade i gräset framför soffan, med morgonciggen dinglande otänd mellan läpparna. Jag hittade hammaren som jag hade tänkt använda till att laga soffan, brun av rost och fastvuxen i en grästuva. När jag ryckte upp den rev jag upp hela tuvan med rötterna och en jordkoka med ilskna myror landade i mitt knä. Jag hivade hela skiten in i en buske och borstade av mig. Hittar jag bara tändarjäveln ska jag bränna ner hela gräs­ mattan, tänkte jag. Vilken otroligt renande känsla att bränna upp alla kryp som tillåtits föröka sig ostört alldeles för länge, och fått alltför många skrymslen och gömställen på den överväxta tomten. Miljoners miljarder spindelägg som slukas av lågorna, det var en lockande tanke. Halvblind av solljuset rotade jag efter en tändare i sjöbodens mörker, och vita prickar svärmade i bråten runt min madrass. När ögonen vant sig gick jag igenom fickorna på de kläder som låg strödda på golvet, men hittade bara ludd. För tusende gången bestämde jag mig för att fästa en tändare i ett snöre så jag alltid kunde hitta den. Men för att kunna bindas fast måste den först hittas. Jag drog ut en låda i arbetsbänken, som en gång avsetts för skruvar och muttrar men som numera var fylld med farmors piller, noggrant sorterade efter färg och funktion. De rosa var mina favoriter, muskelavslappnande och lugnande. De vita med ett ”C” på tyckte jag också om. Tog man tre åt gången blev man lite illamående, men också flummig på ett ovanligt 6


sätt. Medicinerna för matsmältning och starr låg oöppnade i en hög bredvid bänken. Jag sköljde ner två rosa och en grön med en slatt varm Fanta ur en plastflaska, och var noga med att stänga lådan ordentligt. Jag ville inte att en myrarmé skulle marschera iväg med tabletterna till jättestacken runt knuten. Den vidriga högen borde jag ha bränt ner för länge sedan, men den stod lutad mot ett träd som var för nära huset, så jag hade aldrig vågat. En gång tog jag en spade och försökte skyffla ut allt i sjön, men stacken var byggd över en rutten stubbe, så det blev för jobbigt att få loss några stora bitar. Jag hade föreställt mig att det skulle vara som att skyffla cornflakes, men man fick hugga med spaden samtidigt som man stod i ett hav av väldigt irriterade småsoldater, så jag hade blivit tvungen att retirera. Efter den gången blev myrorna ännu mer aggressiva, och gjorde det till sina ynkliga små livs uppgift att driva ut mig ur skjulet en gång för alla. All mat som lämnats framme blev direkt angripen, och när jag sov kunde jag höra hur de kröp runt i väggarna och bit för bit försökte äta upp kåken, med målet att jag en dag skulle vakna på bar backe och tvingas flytta upp i stora huset. Om jag hade bott i ett varmare land med intressantare djurliv hade jag fångat en myrslok, kedjat fast den vid stacken och låtit den äta tills den dog. Men här fanns bara rådjur och snokar, och en märklig fågel som skrek som en dåre i skogen om nätterna. Jag hoppades i alla fall att det var en fågel. Men nu måste jag ha eld. Jag fylldes av ett plötsligt raseri, eftersom det var så min hjärna var programmerad. Den krävde att jag sög i mig tjära så fort jag vaknade. Annars varnade den mig genom att pumpa ut adrenalin och testosteron som fick kroppen att kasta omkring saker och sparka ut skräp ur boden. Ett askfat krasade i golvet i tumultet, och spred ett askmoln som lyste vackert i solstrålarna 7


från det smutsiga fönstret mot sjön. I övrigt blev det ingen skillnad i rummet. Det var en oreda utan like redan före utbrottet. Nu var jag vimmelkantig av den plötsliga kraftansträngningen, och ciggen hängde bruten i mungipan. Medicinen började kicka in, och jag kände ett tacksamt lugn skölja över mig, mest från vetskapen om hur skönt det skulle bli inom kort. Jag krängde av mig mina svettiga kläder och slängde de hopvrängda klädbollarna i vattentunnan vid husknuten, innan jag gick kisande och naken mot bryggan. Men jag insåg att mitt röksug skulle bli som värst efter morgondoppet, så jag hejdade mig, kliade bort en fästing på benet och satte av upp för backen till stora huset. Jag kunde ha glömt en tändare där när jag för hundrade gången provrökte några vissna blad från den omogna odlingen, för att återigen konstatera att det var verkningslöst. Nyckeln under krukan, upp med låset och in i beckmörkret där den tunga cannabisstanken slog emot näsborrarna som gammalt punkarpiss i en bastu. Alla fönster i köket och vardagsrummet var igenbommade så att ingen skulle kunna kika in, men jag struntade ändå i att tända i taket, för att slippa se hur köket såg ut. Jag lämnade istället dörren öppen och vande ögonen vid dunklet, innan jag famlade mig fram till vardagsrummet. När jag öppnade dörren var det som att mötas av en atombombsexplosion, för det var extremt varmt och ljust där inne. Plantorna stod prydligt uppradade i stora krukor på bänkar och bord som skjutits ihop med smala gångar emellan. Det var alldeles för varmt, och jag upptäckte till min fasa att fläkten i ytterväggen som skulle släppa in frisk luft utifrån hade stannat. Jag hade installerat fläktarna så att den klibbiga varma luften från vardagsrummet blåstes ut i hallen istället för ut ur huset, eftersom jag var rädd att någon förvirrad besökare eller myndighetsman på rutinbesök skulle snoka runt huset och mötas av 8


en pust grässtank från utblåset. Den snilleblixten hade visat sig meningslös eftersom hela kåken nu stank på tjugo meters håll. Jag ryckte av plastkåpan från väggfläkten över fönstret, varpå en tändare som legat ovanpå kåpan sedan jag firade installationen med en cigg några månader tidigare, trillade ner på golvet. Jag rusade genom huset mot köksingången, återigen blind i mörkret, och smällde lilltån i en köksstol som vräkte omkull en papperskasse full av tomburkar som skramlade ut under trappan till övervåningen. En fågel lyfte i panik när jag likt en blek naken indian stormade ner för backen mot de intet ont anande cigaretterna i mina byxfickor. Jag hoppade över soffan som stod fastkilad i en urgröpning vid botten av backen och rasade in i sjöboden. Nu kunde jag inte hitta byxorna. Jag stoppade tändaren mellan tänderna och röjde runt bland klädhögarna, tills jag drypande av svett och adrenalin insåg att de låg på botten av vattentunnan. Det var mitt sista paket, men jag hittade i alla fall den brutna ciggen från i morse vid huvudkudden. Jag hittade även ett löst rullpapper som jag tömde tobaken i och rullade ihop till en fungerande cigarett. Lade den tillsammans med tändaren noggrant och högtidligt i en strumpa och gick ner till bryggan, där jag tryckte ner strumpan mellan plankorna i bänken så att den inte skulle blåsa i vattnet. Därefter klev jag långsamt ner för badstegen, och sänkte ceremoniellt ner min svettiga kropp i det kalla vattnet, för att dra ut på njutningen. När allt utom huvudet och armarna var under ytan släppte jag stegen och gled ut i vassen. Ett par simtag på rygg, sedan vände jag mig på mage, lyfte min vita stjärt i vädret och dök. Vass och andra klibbiga sjöväxter slog mot mina stängda ögon när jag sparkade mig längre ut och ner. Jag tömde lungorna och tog ett sista simtag nedåt, där jag körde ner ansiktet och bröstet 9


i slam och döda gamla musselskal på botten. Jag klamrade mig fast vid de slemmiga rötterna till några vasstuvor, och pressade min kropp mot sjöbotten. Sedan låg jag stilla som en gädda, med hela sjöns tyngd på min rygg. Jag försökte känna mig som en mussla, som ett ingenting, som bara låg och ointresserat väntade på att instinkterna skulle tala om för den att öppna eller stänga munnen. Inga andra tankar fick plats i min enkla organism. Jag var tekniskt sett ett djur, men egentligen inte mer avancerad än näckrosen bredvid. Den kunde också öppna och stänga sig, men den kunde inte äta och skita så den fick nöja sig med att vara en växt. Den brydde sig inte. Musslan brydde sig inte heller. Jag öppnade munnen för att släppa in näring, och när luften bubblade ut fylldes min mun med slam. Det smakade järn och jord. Jag borrade ner tårna i dyn, och tömde tarmen i en spasm. Efter att ha gjort det jag behövde för dagen försökte jag återgå till att tänka på ingenting, men luften var slut och jag började svälja slamvatten så jag släppte taget om vassruskan och lyfte långsamt mot ytan. Musslor är kanske smartare än man tror, för när de skitit simmar de inte upp till ytan där deras skit flyter, och slipper därmed stå och plaska av sig diarré ur håret. Jag satte mig på bänken för att torka, noga med att inte blöta ner strumpan. Jag fiskade upp tändaren och ciggen och satte den mellan läpparna. Tändaren gnistrade några gånger innan den tändes och papperssnurren längst fram på ciggen brann bort. Lättnaden när nikotinet nådde mina lungor övergick snart i besvikelse över att det inte var gräs jag rökte. Den första skörden var sedan länge slut, och nästa var inte mogen än. Men den här gången skulle jag inte gå och nalla av plantorna innan de var klara, bara för att jag blev otålig. Det var som att röka brännässlor, men ändå svårt att låta bli. Sist blev det bara en enda planta kvar av de tolv jag odlade, eftersom det var lite si 10


och så med bevattningen. Så nu var det disciplin som gällde, inte mer än en buske för eget bruk och resten till försäljning. Trettiosex plantor, varje planta värd cirka tiotusen kronor, enligt vad jag läst mig till på olika internetforum. 360 000 kronor, kanske redan om ett par veckor. Då blir det taxibåt till fastlandet, taxi till flygplatsen och sedan aldrig sluta resa och aldrig någonsin komma tillbaka till det här spindelboet. Flyga direkt till Vietnam eller Thailand. Där räcker pengarna längst, hade jag läst. Leva som en kung för en tia om dagen. Hur länge skulle pengarna räcka då? 36 000 dagar, hur länge är det? Hundra år. Då kan jag kosta på mig att leva som en sultan för tjugo om dagen i femtio år istället. ”Vad hände med han skumma som bodde med sin farmor på Ragnarö?” skulle de säga. ”Han bara drog. Vissa säger att han lever som en sultan i Thailand nu. Han gjorde tydligen någon jävligt smart affär och nu sitter han bara och softar under en palm med en drink och en massa brudar”, skulle de svara. ”Åh, fan.” Den sista centimetern på ciggen drog jag i mig i ett långt sug, sedan flippade jag ut filtret i sjön. Nu var jag svettig igen, men eftersom jag fortfarande såg mina bajskluttar guppa i vassen framför bryggan stod jag över ett andra dopp. Små svarta fiskar högg efter klumparna som dansade under ytan, och flöt upp igen när de släppte taget. Idioter. Jag hade alltid trott att fiskarna uppskattade när jag slängde i skorpbitar och annat gott, att det var fest för dem efter en trist diet på insekter och andra vidrigheter, men de verkade vara lika glada för bajset. Morgondoppet brukade vara höjdpunkten på sommarda11


garna, men i och med att jag skulle vara utan cigg hela dagen kände jag mest stress inför tanken på hur jobbigt det skulle bli, och benen hoppade på bänken så att bryggan gungade. Jag kunde inte åka och handla än, eftersom farmors pension inte skulle komma in förrän dagen därpå. Jag bestämde att jag i fortsättningen skulle köpa två reservpaket utöver de tre limpor jag brukade köpa för att klara mig till nästa pensionsutbetalning. Jag hade så klart sumpat ciggpaket förut, men aldrig sista dagen före provianteringen. Tappar man ett paket mitt i månaden kan man lägga undan två om dagen i tio dagar, men tappar man det sista paketet i en vattentunna dagen innan man handlar är det ett misstag som inte går att reparera. Det fanns så klart grannar, men relationerna till dem förgiftades redan på farmors tid och hade verkligen inte förbättrats sedan jag kom till makten. Att gå och tigga cigg av en skärgårds-Himmler på fyrhjuling kändes föga lockande. Hellre rökte jag navelludd. Men bara jag såg vattentunnan i ögonvrån rös jag av självförakt. Hädanefter ska jag inte ha ciggen i byxfickorna, tänkte jag. Jag ska ha ett speciellt ställe där jag har mina cigg, och en tändare i ett snöre. Och extra cigg i ett låst skåp som jag inte får öppna annat än i nödsituationer som dessa. Med en nyckel som ska ligga på ett säkert ställe som jag inte ska glömma bort. Apropå nycklar, jag glömde låsa stora huset. Jag borde göra det så att ingen traskar in där. Det kom nästan aldrig någon dit, men ibland hände det att någon från kommunen eller en slamsugarbil eller en granne kom och ho-ho-ade och undrade om de fick ta fläder från något träd som gränsade till vägen eller någon annan märklig fråga. Och fick de inget svar på ho-ho-andet började de kika in genom fönster. Och gick det inte att kika in eftersom fönstren var igenbommade ryckte de i ytterdörren. Var det olåst gick de 12


in och ho-ho-ade sig igenom huset och ryckte i låsta dörrar. Förut var det högst irriterande när det hände, men nu fick det bara inte hända. Jag gjorde en kraftansträngning och reste mig från bänken för att gå upp. Tändarjäveln fick jag inte glömma. Jag stoppade den i strumpan och slängde den över axeln. Skuttade över brännässlorna vid bryggfästet och fick yrsel. Pillren i kombination med solen gjorde att blodet rusade från huvudet ner i fötterna, och jag måste stå still en stund för att inte svimma. Jag försökte fokusera blicken på en fast punkt, men det fanns knappt någon fast punkt i den prunkande trädgårdsdjungeln. Överallt svajade gräs, buskar gungade, träd blåste i vinden och luften var knökfull av flygfän, pollen och solprickar som var kvar när jag stängde ögonen. När jag öppnade ena ögat lite såg jag hur gräset blixtsnabbt sträckte sig efter mitt ansikte, och jag log för att det var som om gräset ville krama mig, men bakom gräset var det en hård vägg av jord som välte över mig och allt blev svart.

13


Kea Vattnet gnistrade så det gjorde ont bakom ögonen, men jag tittade ändå rakt in i ljuset. Det var så skönt att inte riktigt vara medveten om var jag var. Allt jag såg var ett fyrverkeri av blixtar, allt annat var ett suddigt dis. Jag fotade det blixtrande vattnet och lade upp bilden. Nätet började redan bli segt, fastän vi knappt lämnat civilisationen. Jag kände det brännheta båtdäcket mot magen och låren och hörde skvalpet under kölen, men allt annat var väldigt långt borta. Som när man ligger på en strand, och alla barnskrik och vågsvall är dämpade som om man hade lock för öronen. Det brände i huden, men på ett skönt sätt. Det kändes som att jag solade båda sidorna samtidigt. Jag måste bli brunare. Men inte röd, jag fick absolut inte bli röd. Jag fotade mina lår och lade på ett filter så de skulle se brunare ut. Kroppen var bra, den var tajt. Bättre än förra sommaren till och med. Enda minuset var gaddarna, att Gunnel-fittan inte ville ta bort tandställningen förrän i höst. Så nu skulle jag få se ut som en fjortis hela sommaren bara för det. Jag kunde svära på att hon bara hade ändrat sig för att hon insett hur jävla snygg jag skulle bli utan räls, och var svartsjuk för att hon var gammal och ful. Men skit samma, det var bara att låta bli att le, och istället stå med putande mun och se mystisk ut. Som om 14


jag skulle komma ihåg det i två minuter. Så fort det var någon jag gillade började käften gå i 190. Jag tog en bild på fejset med putande mun. Det var för ljust för att se hur bilden blev så jag väntade med att lägga upp den. Jag undrade hur det kändes att se ut som hon Gunnel hela livet. Okej, hon var gammal nu, men hon kunde knappast varit någon skönhet ens i tonåren. Förmodligen såg hon ännu jävligare ut då. Ändå verkade hon rätt glad. Man kanske bara ger upp. Ingen idé att ens försöka, och då kan man slappna av och koncentrera sig på andra saker. Som tandläkarstudier. Fy fan. Veterinär kunde jag tänka mig. Men människokroppen ville jag inte ha med att göra, i alla fall inte på arbetstid. Kanske advokat. Då var alla påklädda åtminstone. Fast förmodligen skulle jag bara kära ner mig i alla kriminella, för det gjorde jag alltid när jag tittade på film. Men då skulle jag å andra sidan göra ett dåligt jobb med att försvara dem, eftersom jag skulle vara uppe i det blå och bara sitta och skriva deras namn om och om igen på alla papper när vi gick igenom deras försvar. Och det vore egentligen ganska bra, för då skulle de åka i fängelse och jag skulle slippa bli ihop med en massa dårar. Att vara kär i en kriminell var nog ändå roligast i fantasin. Men jag måste vara försvarsadvokat i så fall, för om jag var åklagare och gjorde ett dåligt jobb så skulle han gå fri, och då skulle jag bli fast med idioten. Nej, fy. Veterinär vore nog bättre. Eller bolagsjurist, då tjänade man åtminstone bra med pengar. Men jag ville inte bli som morsan och farsan, de hade ju aldrig tid att göra av med pengarna. Och jag ville inte vara med i Uppdrag granskning och sitta och slingra mig, så mina barn fick skämmas i skolan. Helst skulle jag vilja bli kapitalist, så någon annan fick jobba och jag fick alla pengarna. Nej, usch. Jag ville inte tänka mer på karriärer, det var det 15


enda de tjatade om hemma och i skolan, så det var väl dumt att grubbla över det nu när jag åkt bort för att slippa det. Det var ju hela poängen med den här resan, men de hade hjärntvättat mig att tänka på det lika mycket som de gjorde. Jävla sektledare var vad de var. Jag borde gå med i en sekt, det vore ju asskönt att inte behöva tänka själv och bara meditera hela dagarna. Fast jag skulle aldrig kunna sitta stilla och blunda sådär i timvis. Jag kunde ju knappt sitta still i fem minuter för att klippa naglarna. Och de där sektledarna var alltid pedofiler som knullade med alla snygga unga tjejer, och jag skulle lätt vara högst upp på önskelistan. Men annars hade det varit skönt, och egentligen, vad var skillnaden? Det var ändå inte så ofta man tänkte själv på riktigt i den vanliga världen. Var det inte föräldrar så var det lärare eller kompisar eller Instagram, så hur skulle man kunna veta vad man egentligen ville och inte bara vad man programmerats att tro att man ville. Även de som bestämde sig för att hoppa av samhället gjorde det väl oftast för att någon annan fått dem att tro att det var en bra idé. Man var ett jävla mähä vad man än gjorde. Även om man inte gjorde någonting, så det var lika bra att sluta tänka på det! Tänk på vågorna, och måsarna. Måsarna hade det bra, de behövde inte grubbla över någonting, bara flaxa runt och leta fisk. Men vad visste jag, det fanns säkert måsar som inte hade lust att fiska, och bara spankulerade omkring i skogen istället. Men de blev nog uppätna rätt snabbt, eller så svalt de ihjäl. Vilket jävla skitliv. Nu blev jag lite sugen på att fiska bara för det. Men vi var snart framme i Vaxholm, så det var ingen idé att säga något till Max för då skulle han genast vilja kasta ankar och börja pimpla. Han sket i Vaxholm, han hade mycket hellre lagt till vid en liten kobbe redan nu och suttit och metat resten av semestern. 16


Men det kunde han glömma. Första delen av resan fick jag bestämma, och då skulle vi festa i hamnarna vare sig han ville eller inte. Andra halvan skulle vi segla runt och bara fiska och bada. Vad han inte visste var att jag gillade den biten också, men han gillade verkligen inte biten med festandet i hamnarna, så för att han skulle gå med på det fick jag låtsas att jag gjorde en uppoffring när vi sedan lämnade Sandhamn och seglade runt bland ödekobbarna. Antingen babblade jag för mycket, eller så tänkte jag för mycket. Som nu, när jag låg i min bubbla och allt var perfekt, då var det som att hjärnan letade efter saker att stressa upp sig över. Gaddarna, solkrämen, Max, att oljan skulle ta slut så att man inte kunde odla mat längre, och att jag var kissnödig och snart skulle behöva resa mig ur min sköna dvala och gå in på toa. Jag rullade över på rygg igen. Egentligen för att resa mig upp, men det var för skönt så jag låg kvar och stekte framsidan istället. Tänk om man bara kunde kissa på sig, så fick någon annan komma och ta hand om det. Jag saknade den gamla goda tiden när man hade blöjor. Världen vore en bättre plats om alla gick omkring i blöjor jämt. Det kunde finnas blöjbytningsstationer lite här och var, med personal som bytte på en, tvättade baken och pudrade skinkorna medan man låg och läste Elle. Fast jobbigt i och för sig om det var värsta snyggingen och man hade en proppfull blöja. Men det skulle ju vara hans jobb, inget konstigt alls. Han hade valt att bli blöjbytare, alltså var han intresserad av blöjor och dess innehåll. Eller så var det bara ett jobb för att dryga ut studiebidraget medan han pluggade, men även om han tyckte det var äckligt med fulla blöjor så bytte han definitivt hellre min än till exempel Gunnels. Nu gjorde jag det igen, oroade mig för saker helt i onödan. 17


Med viss möda reste jag mig och vinglade bak till sittbrunnen. Jag var snurrig av solen, och fick hålla i mig för att inte ramla i vattnet. Max skrattade åt mig när jag famlande tog mig ner i båten. Ingen idé att tända lampan på toan, jag kunde ändå inte se någonting. Jag blundade och kissade, och släppte en brakare. Jag funderade över om Max skulle bli sur om jag gick och lade mig tills vi kom fram till Vaxholm. Vi hade gått upp så tidigt, och jag hade inte somnat förrän tre natten innan. Det var också väldigt behagligt svalt och mörkt under däck. Men jag fick väl vänta tills vi var framme. När ögonen vant sig tände jag lampan och inspekterade ansiktet i spegeln. Lite rödflammig på kindbenen och näsan, men inte så att det såg offer ut, bara lite fräscht sportigt. Omedvetet. Jag sprutade solskydd i handen, faktor 30, och smorde in mig igen. Jag kollade bilden med solglasögonen. Den var perfekt. Man såg telefonen i solglasögonens reflektion, och på telefonen såg man mig igen, med reflektionen av min telefon i mina solglasögon. Jag försökte se mig igen i telefonen i mina solglasögon, men det var för långt borta. Jag lade upp bilden, och kollade efter bilder på Love och Tove på nätet, men jag hade unfriendat båda så jag hittade inget. Jag tog på mig en keps och en skjorta och gick ut och satte mig hos Max. ”Var det du som sket eller var det en ångbåt som tutade förut?” frågade Max med sitt dumma flin. ”Käften”, svarade jag och kände irritationen bubbla upp igen. Varför skulle han alltid försöka vara så jävla rolig? Egentligen kände jag för att gå in och lägga mig, men det vore inte coolt att bli så sur över ett skämt. Men jag ville heller inte sitta kvar där med honom, och jag kunde inte sola mer för då skulle jag bli hummer. Jag fick panik över att jag skulle vara ute på den här båten med honom i en månad, med bara de tre valmöjligheterna, att sola, sova eller segla. Men snart skulle vi ju vara 18


framme i Vaxholm, och i hamnarna skulle det finnas gott om options. Synd att inte Yllet kunde segla, för vi hade haft mycket roligare än jag och Max. Men utan Max hade vi aldrig fått låna båten, och Max skulle aldrig vilja segla med oss två, för då hade han varit utanför hela resan. Nu skulle han bara vara utanför i hamnarna, för då ville jag festa och det ville inte han. Och tur var det, för det skulle inte gå att ha med honom. Han hade för fula kläder, och var för tyst och konstig. Jag mådde alltid dåligt när jag tänkte så, men det var sant. Först tyckte jag synd om honom, sedan blev jag arg på honom för att jag blev så ledsen när jag tyckte synd om folk, och honom tyckte jag ofta synd om. Det var synd om honom för att han aldrig passade in när vi var med folk som jag passade in hos, men det var irriterande för att han inte verkade vilja passa in där. Det var inte att han inte brydde sig om att han inte passade in, för jag kunde se att han skämdes för sina kläder och hur han såg ut, men han gjorde ingenting åt saken. Han bara flinade och sa något spydigt om deras kläder eller utseende efteråt. När jag hade försökt få honom att klä sig bättre vägrade han, och sa att det var bögigt. Men sedan fick han känna sig ful och utanför, och jag fick känna mig taskig för att jag skämdes för honom. Det blev extra sorgligt för att han tyckte så mycket om mig. Ibland visste jag inte om han verkligen tyckte om mig eller om han bara var kåt på mig. Eller om han bara var kär i mig. Ibland undrade jag om han tänkte på mig när han runkade, och vad jag i så fall gjorde i de fantasierna. Jag var säkert värsta slampan, som skrattade åt alla hans skämt, och han var nog ett muskelberg som sprutade mig i ansiktet stup i kvarten. Vad sjukt det vore om han i verkligheten såg ut som han förmodligen gjorde i sina runkfantasier. Stora muskler, inga finnar, och skitstor kuk. Jag däremot såg alltid likadan ut i mina fantasier som jag gjorde i verkligheten. Det 19


betydde att jag var jävligt snygg. Jag hade ingen tandställning i mina fantasier, det var enda skillnaden. Nu blev jag sugen på glass. Jordnötssmörglass från Stikki Nikki. Jag kände mig kåt. Jag hatade att vara kåt när jag var med Max. Det kändes sorgligt på något sätt, och det gjorde mig arg.

20


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.