9789100138585

Lomjansguten

En berättelse

LOMJANSGUTEN

 LARS ANDERSSON

Albert Bonniers Förlag

av lars andersson har tidigare utkommit: Brandlyra 1974 Vi lever våra spel 1976 Gleipner 1977 Snöljus 1979 Försöksgrupp 1980 Mossbilder (tillsammans med Öivind Harsem) 1982 Bikungskupan 1982 Väderstreck 1983 Från pråmkanalen och blankeberget 1984 Begynnelsebokstäver 1984 Löv till läkedom 1986 Pestkungens legend 1988 Kattfiske och annat 1989 Jorsalafärder. Ett reportage 1984–1991 1991 Vattenorgeln 1993 Skuggbilderna 1995 Platsens ande. En bok om Tage Aurell 1995 Artemis 1995 Jag, Herulen. En värmländsk historia (tillsammans med Tomas Andersson) 1998 Kievs vår 1998 Kavita 2001 Berget 2002 Vägen till Gondwana 2004 Ljus från ingenstans 2008 De levandes land 2012

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013858-5 © Lars Andersson 2014 balto print, Litauen 2014

1

F

örst hade det varit detta som hänt när hans syster döptes. Två år före hans födelse; den gången hon bars ner till bygden i ett fårskinn.

Man hade funnit det som då sagts egendomligt.

En bakgrund fanns det dock givetvis.

Man blir nog tvungen att börja med den, då börjar berättelsen löpa från rätt håll.

I fem år sprang en man från Purastorpet som varg. Det var lapparna som hade trollat honom till gråben. Han hade objuden gästat ett bröllop hos dem, de upptäckte honom, och satte honom i varghamn. Sen jagades han svårt var han visade sig.

I fem hela år varade mödan.

Det var åren från det att Finland blev ryckt från det svenska riket och till dess att Norge vred sig loss ur Danmark, men sattes under svenske kungen.

Just det året som den saken skedde föddes det en dotter åt Jöns Persson Lumiainen och hans hustru Annika Isaksdotter, de var bägge unga människor, ingen av 7

dem var ännu tjugu. De satt på torp på ett finnhemman i Gräsmarks socken, under samma tak bodde hustruns föräldrar, Isak Mattis Ikoinen och Maris Haukarud.

I skogen förgrenar sig alla ekon långt, men glest. Nu har det bestämts, säger ekot, för ett århundrade framåt hur det ska vara med kungarikena på jorden. Och inget ont i det såvitt finnen på ena som på andra sidan gränsen kan begripa.

Den nyfödda skulle ges namnet Marja eller i kyrkboken: Maria.

Isak Mattis och Maris Haukarud vandrade med ner till kyrkbyn och stod faddrar vid dopet i Gräsmarks kyrka.

När flickan just skulle bli vattenöst kom en piga in genom kyrkdörrn och bröt av, hon sa: – Det sitter en man på en flotte på sjön och över honom flyger en duva! Jag ser att duvan kommer med mat i näbben som mannen tar emot och äter.

Maris Haukarud som var den nyföddas mormor och fadder och som annars var en fåordig kvinna yttrade då, och hon såg inte ens ut genom fönstret när hon talade, långsamt och på svenska: – Det är Purastorparn. Han är löst från att löpa som varg. Nu är det slut med att hoppa jämfota efter magra 8

katter, ynkliga kattkrakar uppflugna på husens fönsterbrädor.

Vad pratade kvinnan om?

– Nu är det slut med att åla i dikena, sa hon, åla och kräla platt mot marken så snart det är ljust nog att skjuta med gevär. För nyss här en dag blev han bjuden mat ur en bondhustrus hand av barmhärtighet.

Förrättningen blev då stående stilla. Alla glodde ut genom kyrkfönstret. När det senare en och annan gång blev tal om händelsen, Maris själv talade aldrig mera om den, då hade de sett delvis olika saker men alla tycktes överens om att det hade suttit en man i en eka eller på en flotte långt ute på sjön. Om där hade flugit en fågel hade man mera oklara meningar om. Alla ansträngde sig dock att se. Nej inte alla, inte Maris. Hon fortsatte utan att se ut: – Nu paddlar och ror han i lång tid på denna flotten, duvan kommer till honom med mat. Men när han har kommit så långt så att vatten och himmel stångar mot varann då lyfts han upp i Molnhimlen. Och därifrån tar Väinämöinen och lyfter honom upp i Stjärnhimlen.

Och där – där slår Ukko sju bågar, den ena tätt intill den andra, och ställer dem med bägge ändarna på jorden, och Purastorparn han kanar sig ner igen.

9

Brydd skopade prästen äntligen upp vatten i sin kupade näve. Men Maris talade vidare: – Därefter, jo då ska han möta en liten kvinna. Liten och lättvint skapt, och hon ska spinna färger, spinna in garner i bågarna som står på jorden. För fast nog bågarna är av guld har de ännu inga färger. Nej, inga färger alls.

Det blev tyst. De såg på flickebarnet på prästens arm.

Så göts till slut vatten över barnets huvud.

Men Isak Mattis Ikoinen, dess morfar, såg sig oroligt omkring.

Han var en man som brukade tala oftare och längre än sin hustru. Nu sa han bara: – Kan vara bäst som är, så länge vargen springer som varg. Katterna kan man nog råda för. Värre med torpare som lyfts upp i himlen. Skriv nu i boken, präst! Det skymmer, vi ska på hemväg.

10

N

är mycket sent i sitt liv Per Jönsson Lumiainen, Lomjansguten, närmade sig sina hemtrakter efter den sista, långvariga arbetsvandringen uppe i norrlandslänen tyckte han sig vid ett tillfälle möta just detta dopfölje från mer än sexti år tillbaka i tiden, på hemväg från Gräsmarks kyrka: fadern Jöns Persson, modern Annika Isaksdotter, även Maris och Isak Mattis, bärande på hans syster, två år före hans egen födelse.

De passerade förbi honom utan att hälsa eller stanna. De rörde sig snabbt och med stora steg.

Han var då troligen omtöcknad av trötthet eller feber.

Han ansåg sig ha gått åt rätt håll men kände ännu inte igen sig. Bar de nu den nydöpta åt motsatt håll? Han befann sig i en skogstrakt där han när som helst kunde stå inför en människobild, ett ansikte, inhugget i ett träd, och det ville han undvika, därför hade han g jort sin vandring alltmer kringgående, med vinkelsummor och avdrift som han försökte hålla i huvudet; han hade velat förvilla och överlista själva skogen och nu var han i sanningens namn bortvillad själv, insnärjd i inbill11

ningar, den ena efter den andra.

Han kunde skratta åt ynkedomen. Ett torrt invändigt skratt. Men även den sortens skratt medförde svår hosta.

Han bar på ett fårskinnsbylte, nu fick han lägga det ifrån sig ett tag för att stå krökt mot en björkstam och hålla sig uppe med bägge händerna. Åtskilliga träd runt omkring honom gnydde och skavde och knakade i den svaga vinden. Han fick lust att hävda sig emot alla dessa jämmerliga oljud, när han fått tyst på hostan sa han muntert eller filosofiskt ut i luften: – Alltid förr i de här trakterna räknade vi skogsmilen efter hur lång väg det tog att slita ut ett par näverskor. Ja ja ja, riktiga stövlar har man iallafall. Efter sju år i Norrland där förtjänsterna lätt kan bli stora!

Tanken vred sig. Träden lurade man visst inte. Nu togs han in i nästa inbillning, nej han mindes vad han hade hamnat bland för slags folk. Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var människor som hade dött i skogen före sin tid. De blev då fastklämda mellan två korsvuxna träd, när träden rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkänna med sina jämmerläten.

De hade stått där hur länge som helst, sen han sist gick genom skogen hade de bara vridit sig lite åt ena hållet, lite 12

åt andra, knarrat mot blottlagd ved, så var deras tillvaro inrättad. Han sa: – Ni kunde nog gärna tänka er att jag blev stående som ni. Men det tänker jag inte stå till tjänst med.

Han vände sig också upp mot månen som hade gjort sig blekt synlig: – Och inte bli lik dig heller du däruppe som gnager på månen och har blivit en kapea!

En kapea blev den som gick i sjön och dränkte sig. En av de omvridna sa: – Det kan finnas skäl som är goda nog.

Och kapean sa: – Men inte stillar månen mycket hunger inte.

Han tänkte att: där står ni! Men jag, jag kommer från sågverken och järnvägsbyggena och stadshotellen, där i de förlovade norra landen. Ja han sa det nog högt också.

Han sa, eller tänkte, vilket det nu var: Där älvarnas timmer flyter tjockt som gul grädde mot havet.

De var intresserade nu, men inte av detta. De talade, de omvridna, den ena efter den andra: – Han bär på nånting den där, som han har byltat in.

– I skinn. Kan vara många saker det.

– Kan vara en syster. Kan vara en yxa.

– Kan vara en fiol om man känner rätt igen personen.

13

Nåväl, det var de på det klara med kanhända. Att han var eftertraktad restaurangmusiker sen flera år, senast i två säsonger på restaurang Rullan i Sundsvall. Nykter dessutom under den tiden!

De sa: – Bland alla glittrande glas?

– Var väl mindre så i flottningen åren dessförinnan?

– Eller på järnvägsbyggena.

– Där la jag stentrummor! påpekade han syrligt. Med mina spelmanshänder!

Jo de visste nog det mesta, sa de. Och de hade även detta faktum i gott minne: Att ta död på sig det kan göras på olika sätt.

Han sa: – Det är lungorna.

Kapean igen: – Inte stillar månen mycket till hunger. Så äter man sig själv istället.

Lomjansguten släppte taget om björken, han tog ett steg bakåt och snurrade runt, vacklade men stod på benen. Där stod han med armarna utsträckta och höll balansen. Blundade också.

Som om han svävade.

14

Å

ter tycktes dopföljet passera förbi honom där han stod. Från samma håll som nyss, lika snabbt, med lika stora steg.

Det kom för honom hur det hade varit med alla dessa dop. Hur långa vägar folk hade gått med barnet i konten på ryggen. Balanserande fram på nån spång över höstgula myrar, eller djupt krasande i grovsnö om våren.

Torrskodda om sommarn förstås, om det kunde hinnas med då.

Annars hade det ju inte varit ovanligt med barn som gick bredvid på egna ben till dopet, såpass hade det skjutits upp, såpass hade tiden hunnit gå. De förde förståndigt tal med både präst och föräldrar när de böjdes fram över funten, visste mycket väl sina namn.

Men aldrig skrevs de in med familjenamnen varken barn eller vuxna: Hatikainen, Martinen, Havuinen, Orainen, Veteläinen, Kauttoinen, Oinoinen, Tarvainen.

Savolainen. Kurki. Nej inte förrän mirakelfinnen var där ett år i hans barndom, Gottlund med flöjterna, med hundarna. Och satt om nätterna och skrev in släkterna 15

och namnen, som han hade fått dem utredda av folk runt omkring, skrev dem på plats i kyrkböckerna som han tjuvlånade.

Medan han i tankarna försökte minnas hur denne Gottlund hade sett ut i sina jaktkläder böjde han sig ner över fårskinnsbyltet som låg på marken och vecklade ut det.

Fram för honom trädde då Marja, hans syster, i vuxen skepnad men liten som ett barn, fullt så liten hade hon väl inte varit? Hon var så liten att han med lätthet satte upp henne på axlarna, han tog danssteg, hon höll händerna för hans ögon. Satt där så lätt, talade så klart och ljust och redigt.

– Jag bars väl likadant jag i en kont? sa han för att rikta in hennes tal. Eller jag drogs väl kanske på en vedkälke, det var ju om vintern?

Systern sa: – Din första jul låg du odöpt på julbordet, lindad i trasor, med stål intill skallen.

Jo han mindes jular och julbord. Han såg det för sig: deras mormor Maris som delade ut julsleken ur ett laggkärl rättvist till djuren. Och deras morfar, Isak Mattis …

– Sparkade sin ena sko över huvudet, sa systern. Ut genom dörrhålet, långt ut i snön.

16

Att han kunde se det så tydligt nu och i så starka färger? Så hade den gamle mannen även senare gjort. Om skospetsen pekade mot huset skulle det leta sig lycka dit under året som kom.

Han kunde inte minnas om det brukade stämma någorlunda väl eller inte alls.

Systern sa: – Tjugondag Knut kom det folk till vårt torp första gången det året.

Alltså året när han var nyfödd? Ja vad hade det varit för folk? Nu ville han höra mera.

17

I

sak Mattis hade stått i öppet dörrhål. Snö utanför, skymning. Framför honom hade stått tre småvuxna figurer med masker för ansiktena.

– Här står tre knutgubbar! ropade han inåt huset.

Barn brukade gå förklädda från dörr till dörr på Tjugondag Knut för att få nånting i handen.

Maris, hans hustru, därinne: – Ser du vilka de är?

– Går inte att se. De säger ingenting heller.

– Talar de finska?

– Hör mig då, kvinna. Jag säger att de tiger.

– Nog hörs du Isak Mattis. Idag som alla dar. Är det inte traktens ungar, som sig bör?

– Kan vara. De har vrängda fårskinn omkring sig.

– Skulle då dessa skinns vrånghet vara till hjälp för att veta vilkas ungar det är?

– Nej. De vill väl ha nåt ätbart.

– Ja släpp inte in dem, med den odöpte liggande på bordet!

– Jag har sagt det till dem, som sant är, Maris Hau18

karud, att husets unge herre är ute och vittjar sina rikhaltiga fågelsnaror! Och att dotra vår är långt åt bäcken efter vatten. Men skulle vi kanske tro oss till att ge dem nånting?

– Få iallafall dörren stängd!

Hon stack åt honom nånting som hon hittade i brödkistan och fick honom ut, drog igen dörren. Där stod han, mindre talför. De tre med masker stod lika tigande.

De tog inte emot. Istället tog en av dem från bakom ryggen fram en yxa och räckte den till honom. Sen bugade de och gick.

Isak Mattis synade yxan. Misstro och tvekan hade kommit över honom. Till slut hivade han den så långt han kunde in i skogen. I en hög båge. Den skulle så långt bort i världen som möjligt.

19

D

en kastade yxan: det var samma år som studenten Gottlund, på sommarn, första gången drog som en feberilning och en rysning genom Finnskogen. Med flöjter och poetiska trycksaker, och talande det ljuvligaste finska modersmål från Savolaks.

Skogarnas folk försattes i chock och hänförelse, de kunde inte snart nog få återse den unge gudalike, som knöt ihop deras liv och språk med ett sagans land i öster. Och några år senare kom han tillbaka, nu för en längre forskningsresa, han genomvandrade alla bygder och trakter och kände sitt folk på pulsen, i synnerhet där den slog som hetast.

Han beskrev noggrant all bosättning, alla släktband, farleder, klövjestigar, på ömse sidor gränsen, hur försörjning och utkomst varit eller inte varit möjlig. Hur hemmanen hade klyvts eller gifts samman eller sålts, och hur liven levdes. Ord och redskap. Seder, skick och oskick, och sanna liksom lögnaktiga familjehistorier.

Han beskrev också ingående ett tjugutal fittor och hur de en efter en kommit i hans väg. Han medförde förutom skrivdon och dagböcker en bunt dikthäften på finska 20

som var hans debutsamling, vidare vapen och en mängd jakthjälpmedel, däribland flera fågelpipor som lärkpipa och järppipa, men även en stor flöjt, kartor, Gananders mytologi andra upplagan.

Han hade tre jakthundar, Huitto, Tipla, Saukko. De kunde utföra konster som ingen i skogarna sett ens en människa vara i stånd till, det gällde huvudräkning, kortkonster, viss typ av akrobatik, och även annat.

Vid sjön Mangen iakttogs han av flera förbivandrande när han satt i ett träd, blå i skinnet som guden Krishna, spelande flöjt. De tre döttrarna i Sönnre Änga, Märta som var äldst och Lisa och Karin som var tvillingar, simmade i sjön och hojtade upp till honom, skrattande, de beskärmade sig med dramatiskt överspel och stort hallå över att han stulit deras kläder som hade legat på stranden. Nå var det nu så farligt, sa han till dem gång på gång från sin grenklyka, satt de i sjön?

Men senare samma dag hade han gått med hundarna nära Humsjön. Där hade den då fem år gamle Per Jönsson mött honom på stigen, Per var ute och ledde den blinde, urgamle Norilainen. Den gudalike hade hälsat på gamlingen och frågat: – Är farbror blind?

– Det kan lugnt sägas, svarade gubben. Vem talar?

21

– Gottlund, student. Och själv?

– Matts Norilainen, från Tiskartjärn. Dit på återväg efter att ha inhandlat en påse tobak av min välgörare Pusuinen i Humsi. Pojken här leder mig.

– Det var ett egenartat namn?

– Pusuinen heter mannen för att far hans hade yvig lugg.

– Jag menar Norilainen.

– Det ska ha varit två norska pojkar som blev rövade hit, för tvåhundra år sen eller mer, som kopojkar, det var när folk härifrån gjorde räd i Norge och stal trehundra kor.

– Det var före farbrors tid ja!

– De var bröder dessa pojkarna och den äldre av dem sköt de ihjäl på skogen av nån anledning. Efter vad det har sagts.

– Det var en omild omvårdnad? Efter att ha rövat honom till sig?

– Ja. Men den yngre hölls som vallslav tills han växte upp. Men då skrapade han visst ihop pengar, och gifte sig med en dotter Hämiläinen här, efter dess är vi talrika som stjärnorna.

Studenten Gottlund, den gudalike, sa nu några ord om sitt ärende här bland sina finska stamfränder, om att väcka dem till stolthet över sitt ursprung och sitt språk.

22

Han plockade även fram sin versbok, men erinrade sig: farbror var ju blind!

– Som bakänden på en mullvad, sa Norilainen. Men ge häftet till pojken här. Han är skarp i huvudet. Talar förståndigt, sjunger väl, spelar rent och klart på allt som det går att få ljud ur. Det fattas säkert bara en bok för att han ska kunna läsa.

– Gossen spelar? Även flöjter och pipor?

Gottlund hade gjort sig redo att gräva fram flöjten ur sin ränsel. Men Norilainen sa: – Nej han är svag att blåsa. Jag tror luften pyser ut ur öronen på honom. Känn!

Han grep efter Gottlunds händer och satte dem för pojkens öron. Och Per blåste, rätt ut i tomma luften med rundade läppar. Gottlund flyttade sin ena näve från öra till mun och tillbaka igen.

– Jo, sa han, kan tänkas … Något svinn är det kanske.

– Men om fiol eller kantele kommer i hans hand, sa Norilainen.

– Han är ju bara småbarnet?

– Med dem som har spelmanssinnet här på skogen, sa Norilainen, är det så här: så snart de kan kravla sig upp och sitta på en dörrtröskel kan det sättas fiol i händerna på dem. Sen sitter de och dinglar med fötterna, och fing23

rarna flyger, och stråken går, det tar inte en halv sommar, sen spelar de som små djävlar.

– Men han säger ingenting, sa Gottlund, är han dumbe?

Per tänkte just öppna munnen på nytt och denna gång för att yttra nånting, så att den främmande herrn skulle få den saken klarlagd för sig. Men då kom en annan man på stigen, den blinde hörde på långt håll att nån närmade sig och frågade vem det var, och Per viskade det i hans öra: det var gamle tiggaren Matts Ikoinen, pojkens morfarsfar.

Gottlund kunde svära på att de gamla männen hälsade på varann med sentenser på latin, o ni alla som färdas på vägarna, o vos omnes qui transitis, lyssnen och skåden, med mera, han sa: – Vad fan, står jag bland finngubbar eller professorer?

Och han fick förklaringen av den nykomne Ikoinen: det hade funnits en pojke Kauttoinen här, sen kallad Kymnéus, som studerade i Uppsala och spridde åtskillig latin omkring sig när han återvände.

– Tyvärr, sa Norilainen, blev han fyllhund sen, rök osams med släkten, drog sin kos, har inte hörts av på fyrti år.

– Fyrtifem, sa Ikoinen.

– Jo, sa Norilainen. Men nu har vi väl kommit bra nära De onda trädens skog? Har jag rätt, Ikoinen, är det inte 24

däråt, åt bäckljudet till? Där går man ju annars helst inte med barn i följe.

– Det skulle bara vara, sa Ikoinen, om den höge herr studenten vore intresserad av att se?

Det var klart att Gottlund ville se. Vad var det för onda träd? Och därmed hade Per också fått se dem.

De gick in bland grovstammade, ganska glest stående träd, torrfuror några av dem, ett par som hade blivit svedda och flådda av blixtnedslag. Pojken förstod först inte vad det var för huggmärken i flera stycken. Sen såg han: grovt yxade ansikten. Gapande munnar, tomma och vidöppet stirrande ögonhålor. En uthuggen axel, en klumpig höft, ett knä, en ryggsvank med klyftan mellan arselskinkor nedanför. Antytt eller grovt format, i abrupta detaljer, kantiga konturpartier. Allt stod skrämmande stelt och ändå var det som om alla dessa trädmänniskor stirrade vilt omkring sig åt alla håll.

– Här har huggits fram mieskuva, sa Ikoinen, det är bilder, av levande folk. Det är människor som man har velat förgöra.

Gottlund var framme och kände på några av stammarna, han sa: – Vem har huggit?

25