9789100128418

CAITLIN MORAN

Översättning av Molle Kanmert Sjölander

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012841-8 Copyright © Caitlin Moran 2011 Brittiska originalets titel: How To Be A Woman Dorothy Parkers ”Resumé” på s. 79 i översättning av Ingeborg Björklund. Citat ur John Steinbecks Vredens druvor på s. 236 i översättning av Thorsten Jonsson. tryck ScandBook AB, Falun 2012

in neh å ll Prolog. Världens värsta födelsedag 7 K apitel 1. Jag börjar blöda! 21 K apitel 2. Jag får päls! 46 K apitel 3. Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst! 61 K apitel 4. Jag är feminist! 75 K apitel 5. Jag måste ha behå! 93 K apitel 6. Jag är fet! 107 K apitel 7. Jag råkar ut för sexism! 124 K apitel 8. Jag är kär! 149 K apitel 9. Jag går på strippklubb! 171 K apitel 10. Jag gifter mig! 183 K apitel 11. Jag blir modeintresserad! 202 K apitel 12. Skaffa barn! 225 K apitel 13. Skaffa inte barn! 244 K apitel 14. Förebilder – eller inte? 256 K apitel 15. Abort 277 K apitel 16. Ingripande 294 Efterord 305 Förfat tarens tack 318

Prolog

Världens värsta födelsedag

wolverhampton den 5 april 1988 Idag fyller jag 13. Jag springer. Jag flyr från huliganerna. ”Öh, grabben!” ”Tattarn!” ”Grabben!”

Jag flyr från huliganerna i lekparken vid huset där vi bor.

Den ser precis ut som alla andra lekparker i Storbritannien i slutet av åttiotalet. Glöm sånt som skyddsräcken och ergonomisk utformning, glöm säten på bänkarna. Tänk betong, trasiga glasflaskor och ogräs.

När jag springer är jag helt ensam. Andetagen smakar spya i halsen. Jag har sett naturprogram om sånt här. Jag vet vad det är som pågår. Min roll är helt klart ”svag antilop, avskild från flocken”. Huliganerna är ”lejonen”. Jag vet att det inte brukar sluta väl för antilopen. Alldeles snart kommer jag att få byta roll och bli ”lunch” istället. ”Du tattarn!”

Jag har på mig gummistövlar, brillor från soc som jag liknar Alan Bennett i och farsans militärparkas, en sån som i Withnail och jag. Jag ser inte så värst feminin ut, det medges. Prinsessan 7

Konsten att vara kvinna

Diana är feminin. Kylie Minogue är feminin. Själv är jag … femin-inte. Så jag fattar om huliganerna har fått det hela om bakfoten. De ser inte ut att vara särskilt bevandrade inom vare sig a) alternativkulturen eller b) det spännande bildspråket hos radikala crossdressers. Jag kan föreställa mig att såväl Annie Lennox som Boy George förvirrade dem när de dök upp på Top of the Pops.

Om de inte hade varit upptagna med att jaga mig skulle jag antagligen ha sagt ungefär så till dem. Jag kanske skulle ha talat om att jag har läst Ensamhetens brunn av den berömda byxbärande flatan Radclyffe Hall och att de faktiskt måste bli lite mer öppna för alternativa klädstilar. Jag borde kanske säga nåt om Chrissie Hynde också. Hon går ju i herrkläder. Och Caryn Franklin i modeprogrammet The Clothes Show – och hon som verkar så ljuv! ”Hörru tattarn!”

Huliganerna stannar till och tycks överlägga. Jag saktar av till halvspringande för att sen stanna och hyperventilera, lutad mot ett träd. Jag är helt slut. Med mina 82 kilo är jag inte skapt för sprinterlopp. Jag är snarare en Helmer Mudd än en Zola Budd. Medan jag hämtar andan begrundar jag min situation. Å vad bra det vore, tänker jag, om jag hade en hund. En väldresserad schäfer som kunde gå till angrepp mot killarna, nästan brutalt. Ett djur som var lyhört för sin mattes rädsla och ängslan.

Jag tittar på min schäfer Saffron som befinner sig 200 meter bort. Hon rullar sig vällustigt i en hög med rävskit och viftar förtjust med benen i luften. Vad lycklig hon ser ut! Det är en bra dag för henne, den här promenaden är mycket längre och snabbare än vanligt.

Trots att det tydligtvis inte är nån bra dag för mig blir jag ändå överraskad när huliganerna efter sin lilla tête-à-tête tar 8

Världens värsta födelsedag

en kort paus – och sen börjar kasta sten på mig. Det är väl ändå lite överdrivet, tänker jag. Jag sätter fart igen.

Ni behöver inte ta i så för att förtrycka mig! tänker jag harmset. Jag var faktiskt redan rätt så underkuvad! Ärligt talat – ni fick mig ju redan med ”tattarn”.

Det är inte många stenar som träffar sitt mål, och de som gör det känns givetvis inte särskilt mycket. Den här jackan har varit med om ett krig, kanske två. Lite småsten är en baggis.

Den klarar handgranater.

Fast det är förstås tanken som räknas. Tänk att de lägger så mycket tid på mig när det finns så många andra aktiviteter de kan ägna sig åt som är betydligt mer givande, typ att sniffa lösningsmedel eller hångla med tjejer som faktiskt är klädda som tjejer.

Som om huliganerna hade läst mina tankar tappar de intresset efter ett par minuter. Jag har tydligen klassats som en gammal seg antilop. Själv springer jag fortfarande, men de har stannat, hystar bara iväg en sten då och då, nästan likgiltigt, tills jag kommit utom räckhåll. Men de slutar inte skrika. ”Hörru grabben!” hojtar den största av huliganerna som en eftertanke åt min försvinnande ryggtavla. ”Du är en jävla … lodis!”

Hemma brister jag i gråt på yttertrappan. Inne är det nämligen för trångt att gråta. Jag har försökt förr: mellan snyftningarna förklarar man för första personen vad som står på, men innan man ens hunnit halvvägs kommer nästa person och vill också veta från början vad som hänt, och rätt som det är har man dragit det hemskaste sex gånger och stressat upp sig till hysteri av en magnitud som gör att man har hicka resten av dagen.

När man bor i ett litet hus och har fem yngre syskon är det 9

Konsten att vara kvinna

faktiskt mycket smartare (och snabbare överstökat) att gråta ut i ensamhet.

Jag tittar på hunden.

Om du hade varit en snäll och trofast hund skulle du ha slickat mitt ansikte rent från tårar, tänker jag.

Saffron slickar sig slafsigt i muffen istället.

Saffron är vår nya hund – ”den korkade nya hunden”.

Dessutom är hon en ”skum jycke”: pappa har ”skaffat” henne genom en av de affärer han med jämna mellanrum gör vid puben. Dessa affärer innebär att vi sitter i skåpbilen utanför puben Hollybush i två timmar och svullar chips och cola som han emellanåt sticker till oss. Och förr eller senare kommer han sättande i full fart med nåt konstigt, typ en säck grus eller en betongräv utan huvud. ”Det har hettat till lite där inne”, brukar han säga innan han trampar plattan i mattan och kör därifrån, full.

En gång var det konstiga som han kom ut med Saffron, en ettårig schäfer. ”Före detta polishund”, sa han stolt och hivade in henne till oss i lastutrymmet, där hon genast sket över högt och lågt.

Vidare undersökningar gav vid handen att hon visserligen hade varit polishund, men att det bara hade tagit en vecka innan hundtränarna kom fram till att hon var allvarligt mentalt störd och rädd för: 1) höga ljud 2) mörker 3) alla människor 4) alla andra hundar 5) samt var inkontinent vid stress.

10

Världens värsta födelsedag

Men hon är ändå min hund och tekniskt sett den enda vän jag har som jag saknar blodsband till. ”Stanna här hos mig, gamla vän!” säger jag till henne, snyter mig i ärmen och bestämmer mig för att bli glad igen. ”Idag ska bli en dag att minnas!”

När jag gråtit klart klättrar jag över sidostaketet och slinker in genom bakdörren. Mamma står i köket och ”förbereder kalaset”. ”Gå in i vardagsrummet!” säger hon. ”Vänta där inne! Och TITTA INTE PÅ TÅRTAN! Den är en överraskning!”

I vardagsrummet trängs mina syskon. De har krupit fram ur husets alla vrår. Nu, 1988, är vi sex stycken, men vi ska hinna bli åtta före decenniets slut. Som på löpande band klämmer morsan ur sig en liten skrikhals vartannat år med imponerande regelbundenhet, tills huset formligen knakar i fogarna.

I soffan ligger Caz, som är två år yngre än jag, rödhårig och nihilistisk. Hon gör ingen min av att flytta på sig när jag kommer. Det finns ingen annanstans jag kan sitta. ”ÄHRRM!” säger jag och pekar på knappen på jackslaget. ”Jag FYLLER ÅR idag!!!” står det på den. Nu är gråtandet glömt. Jag har gått vidare. ”Det är bara sex timmar kvar av idag”, säger hon tonlöst utan att röra ett finger. ”Kan vi inte bara lägga av med det här larvet på en gång?” ”Bara sex timmars ROLIGHETER kvar!” säger jag. ”Sex timmars FÖDELSEDAGSSKOJ. Vem VET vad allt som kan hända! Det här är ju ändå ett riktigt DÅRHUS!” I grund och botten är jag ohämmat positiv. Jag är lika sorglöst sprudlande som en byfåne. Gårdagens dagboksanteckning löd: ”Flyttade fritösen till den andra köksbänken – blev SUPERSNYGGT!” 11

Konsten att vara kvinna

På den plats jag älskar över alla andra på jorden – södra stranden i Aberystwyth – mynnar ett kommunalt avloppsrör.

Jag tror på allvar att vår nya korkade hund är en reinkarnation av vår gamla – trots att den nya hunden är född två år innan den gamla dog. ”Men man ser ju Sparkys blick där inne!” brukar jag säga och betrakta den korkade nya hunden. ”Sparky har inte lämnat oss!”

Caz himlar föraktfullt med ögonen och räcker fram sitt födelsedagskort. Det är en teckning av mig där hon har ritat näsan så att den utgör omkring tre fjärdedelar av mitt huvud. ”Glöm inte att du har lovat flytta hemifrån när du fyller 18 så att jag kan få ditt rum”, står det inuti. ”Bara fem år kvar nu!

Om du inte har dött dessförinnan! Kram från Caz.” Weena är nio. Hennes grattiskort handlar också om att jag ska flytta hemifrån så att hon kan få mitt gamla rum, fast hon låter några robotar säga det, så det är inte lika ”personligt”.

Utrymme är verkligen hårdvaluta hemma hos oss, vilket väl bevisas av att jag fortfarande inte har nånstans att sitta.

Jag tänker just sätta mig på min brorsa Eddie när mamma kommer in med en tallrik tända ljus. ”Har den äran, HURRA”, sjunger alla. ”Här ska du få CHOKLAD. Då får du en FET RUMPA – och då BLIR DU VÄL GLAD!” Mamma hukar sig framför mig där jag står och håller fram tallriken mot mig. ”Blås ut dem så får du önska nåt!” säger hon glädjestrålande. ”Det där är ju ingen tårta”, säger jag. ”Det är en baguette.” ”Fylld med philadelphiaost!” säger mamma glatt. ”Det är en baguette”, upprepar jag. ”Dessutom är det bara sju ljus.” ”Äsch, du börjar ändå bli för gammal för tårta”, säger 12

Världens värsta födelsedag

mamma och blåser ut ljusen åt mig. ”Och så räknas varje ljus som två år.” ”Det blir ju fjorton.” ”Var inte så petig nu!”

Jag käkar upp min födelsedagsbaguette. Den är supergod.

Jag är tokig i philadelphiaost. Underbara färskost! Så sval!

Så krämig!

Den kvällen, i sängen som jag delar med min treåriga syster Prinnie, skriver jag i dagboken: ”Fyllde 13 idag!!!! Gröt till frulle, korv och pommes till lunch, baguette till middag. Fick allt som allt 20 pund.

4 grattis­kort och 2 brev. Får grönt lånekort (tonårs-!) på bibblan imorgon!!!!! Grannen frågade om vi ville ha några stolar som han skulle slänga. Vi sa JA!!!!”

Jag glor på anteckningen ett tag. Jag borde skriva allt, tänker jag. Jag ska inte låtsas som om de dåliga sakerna inte händer. ”Några killar skrek taskiga grejjer [sic] åt mig idag”, skriver jag långsamt. ”Det är för att deras pittar håller på och växer.”

Jag har nämligen läst tillräckligt mycket om puberteten för att veta att gryende sexlust kan få tonårskillar att bete sig illa mot tjejer.

Fast samtidigt vet jag att det inte var undertryckt kåthet som gjorde att de där killarna kastade sten på mig medan jag sprang i uppförsbacke. Men jag vill inte att dagboken ska tycka synd om mig. Nu får dagboken istället intrycket att det var jag som hade det filosofiska övertaget i situationen. Det är bara mina hjältedåd som förevigas.

Jag stirrar på det jag skrivit på min trettonårsdag och drabbas av en obehaglig klarsyn. Jaha, här ligger jag i min säng som jag delar med en småunge. Jag har pappas gamla termo­ underställ som pyjamas, jag är 13 år och väger 82 kilo. Jag har 13

Konsten att vara kvinna

inga pengar, inga vänner, och killar kastar sten på mig när de får syn på mig. Det är min födelsedag, och jag gick och lade mig kvart över sju.

Jag slår upp sista bladet i dagboken. Det är där jag har mina ”långsiktiga” projekt. Till exempel ”Mina dåliga sidor”.

Mina dåliga sidor 1) Jag äter för mycket 2) Jag motionerar inte 3) Får raseriutbrott 4) Tapar [sic] allting Jag skrev ner ”mina dåliga sidor” på nyårsafton. En månad senare hade jag skrivit en framstegsrapport: 1) Har slutat äta pepparkakor 2) Går promenad med hunden varje dag 3) Jobbar på det 4) Jobbar på det Under dessa drar jag ett streck och skriver min nya lista.

Innan jag fyller 18 ska jag 1) Gå ner i vickt [sic] 2) Skaffa snygga kläder 3) Skaffa vänner 4) Dressera hunden ordentlit [sic] 5) Ta hål i öronen?

Herregud. Jag har faktiskt inte en susning. Jag har ingen susning om hur man gör för att bli kvinna.

14

Världens värsta födelsedag

”Man föds inte till kvinna – man blir det”, har Simone de Beauvoir sagt. Men det är lättare sagt än gjort.

Under de 22 år som gått sen jag fyllde 13 har jag fått en betydligt ljusare syn på att vara kvinna – det hela började ta sig när jag fixade ett falskt leg, en bärbar dator och en snygg blus – men på många sätt finns det ingen taskigare eller olämpligare present att ge ett barn än östrogen och ett par stora tuttar.

Hade jag blivit tillfrågad på förhand skulle jag nog ha bett att få ett presentkort på böcker eller kläder istället.

Just då hade jag (som synes) alldeles för fullt upp med att käbbla med mina syskon, dressera hunden och titta på alla klassiska musikaler på teve för att hinna ägna nån tid åt kvinno­blivandet. Det började jag med först när hypofysen tvingade mig.

Att bli kvinna kändes lite som att bli kändis. Från en tillvaro som allmänt om än välvilligt nonchalerad, vilket är verkligheten för de flesta barn, blir en tonårstjej plötsligt jätteintressant för andra och bombarderas av frågor: Vilken storlek har du?

Har du gjort det än? Vill du ligga med mig? Har du leg? Vill du ta ett bloss på den här? Är du ihop med nån? Skyddar du dig? Vad har du för klädstil? Kan du gå i högklackat? Vad har du för idoler? Tänker du göra brasiliansk vaxning? Vilken sorts porr gillar du? Tänker du gifta dig? När tänker du skaffa barn? Är du feminist? Flörtade du just med honom där? Vad vill du göra? VEM ÄR DU? Alla detta är det ju löjligt att fråga en trettonåring bara för att hon plötsligt behöver behå. Folk hade lika gärna kunnat fråga min hund. Själv hade jag absolut ingen aning.

Men likt en soldat som kastas rakt in i brinnande krig är man tvungen att skaffa sig en del uppfattningar, och det illa kvickt. Man är tvungen att planera. Man är tvungen att välja ut några mål och sedan agera. För när hormonerna väl går 15

Konsten att vara kvinna

igång finns det ingen möjlighet att hejda dem. Man är (blev jag snabbt varse) en apa i en rymdraket, en kugge i mekaniken till en bomb. Det finns inga nödutgångar. Man kan inte blåsa av alltihop, hur många gånger man än önskar att man kunde det. Eländet kommer att ske oavsett vad man tycker om det.

Det finns dock de som försöker hejda det. Tonårstjejer som regredierar till femårsstadiet och blir besatta av flickiga saker och allt som är rosa. Som fyller sängen med gosedjur för att demonstrera att sex inte finns på kartan. Som jollrar på bebisspråk så att ingen ska ställa några vuxenfrågor. I skolan såg jag att en del av mina jämnåriga valde att inte bli aktiva kvinnor och ge sig ut och forma sin egen framtid, utan att vara prinsessor och bara vänta på att bli ”upptäckta” och gifta. Fast när det begav sig gjorde jag förstås inte den analysen. Jag lade bara märke till att Katie Parkes satt på varenda mattelektion och ritade hjärtan med bläckpenna på knogarna som hon sen visade upp för David Morley – som egentligen borde ha känt några slängar av den första pirrande kåtheten när han såg mina exemplariskt uppställda och uträknade divisionstal.

De mest dysfunktionella yttringarna är förstås kamikazetjejerna som förklarar krig mot hypofysen och försöker svälta ut den (anorektikerna) eller besegra den medelst förvirring (bulimikerna).

Men kruxet med att kriga mot sig själv är att man förlorar även om man vinner. Förr eller senare blir man tvungen att – ärrad och slutkörd – gå med på att bli kvinna. Eller att dö. Det är den brutala ungdomstiden i ett nötskal: många gånger blir den ett segdraget utmattningskrig. Alla självdestruktiva tjejer med rutmönster av rakbladsärr på armar och lår påminner bara sig själva om att kroppen är ett slagfält. För den som inte tål blod kan det duga med en tatuering istället, eller bara det blixtsnabba knäppet av håltagningspistolen på Salong Claire.

16

Världens värsta födelsedag

Så där ja. Då var det gjort. Man har satt en kartnål på kroppen för att återerövra sig själv, påminna sig om var man befinner sig: inuti sig själv. Nånstans. Nånstans där inne finns man.

Några handböcker för kvinnoblivandet finns det inte, lika lite som för hur man blir kändis eller vinner på Lotto, trots att insatsen är så hög. Som jag letade efter en när jag var 13!

Man kan läsa om andras erfarenheter på området, på samma sätt som man kan tokplugga inför ett prov, men jag upptäckte att den metoden medför andra bekymmer. Det har ju skrivits om kvinnor i olika tider som mot alla odds fick kläm på det där med att vara kvinna, men som ändå tvingades göra eftergifter och blev olyckliga, kringskurna eller ruinerade därför att samhället de levde i fortfarande inte hade fattat galoppen.

Visar man fram en banbrytande hjälte – Sylvia Plath, Dorothy Parker, Frida Kahlo, Kleopatra, Boudicca, Jeanne d’Arc – för nån tjej visar man också i de flesta fall en kvinna som till slut blev besegrad. Alla mödosamt erövrade segrar kan vändas till nederlag om man lever i ett klimat där ens segrar anses hotande, orätta, osmakliga eller (värst av allt för en tonårig tjej) ocoola. Det finns inte många tjejer som skulle välja att hävda sin rätt – även om de hade rätt ända in i sin smarta, helrätta märg – om det gjorde dem ensamma.

Så även om Konsten att vara kvinna är berättelsen om alla tillfällen som jag (okunnig, oförberedd och med katastrofala vanföreställningar om min förmåga att pimpa en poncho) fick kvinnoblivandet om bakfoten, räcker det nog inte med att bara redogöra för mina erfarenheter. Visst har det gamla hederliga feministiska medvetandehöjandet fortfarande avgörande betydelse. När diskussionen kommer in på abort, plastikkirurgi, förlossningar, moderskap, sex, kärlek, arbete, könsdiskriminering eller bara hur man egentligen mår, är det fortfarande inte många kvinnor som talar ur hjärtat såvida de inte är fulla 17

Konsten att vara kvinna

som kastruller. De eviga rapporterna om alltfler kvinnor som super är kanske bara ett utslag av att dagens kvinnor försöker nå fram till varann. Eller av att Sancerre är så himla gott. Jag vet inte, hörni, det är faktiskt jämnt skägg här.

Men även om det är jätteviktigt att ge sitt lilla bidrag till bilden av hur det egentligen är att vara kvinna (istället för hur man låtsas att det är) krävs det också en del analytiskt, argumentiskt, det-här-måste-det-bli-ändring-på-iskt prat. Jomen ni vet. Feminism.

Och här stöter vi på patrull igen. Man skulle kunna tro att feminismen omfattar allt det här. Men feminismen i sin nu­varande inkarnation är … väldigt trög. Den står och stampar.

Om och om igen har jag de senaste åren vänt mig till den moderna feminismen för att få svar på frågor jag haft, men jag har upptäckt att det som en gång var tidernas mest spännande, glödheta och effektiva revolution har krympt ihop till en handfull allt tandlösare argument som torgförs av några dussin feministiska akademiker i böcker som inte läses av några andra än feministiska akademiker och debatteras på BBC klockan elva på kvällen. Det här är mina invändningar mot detta: 1) Feminismen är för viktig för att vara en interndiskussion bland akademiker. Och ännu väsentligare: 2) Jag är ingen feministisk akademiker, men herregud – femi­ nismen är så allvarlig, avgörande och angelägen att det är hög tid att den basuneras ut av en lättsam dagstidnings­kolumnist och tevekritiker som stavar som en kratta. Om jag får vittring på nånting spännande och kul vill jag vara med, inte sitta på läktaren och se på. Jag har massor att säga! Camille Paglia har fått Lady Gaga HELT om bakfoten! Feministorganisationen Object är koko när det gäller pornografi! Germaine Greer, min hjältinna, är rubbad när det handlar om 18

Världens värsta födelsedag

transgenderfrågor! Och ingen pratar om poptidningen OK!, handväskor för 600 pund, mikroskopiska trosor, brasilianska vaxningar, idiotiska möhippor eller Katie Price.

Och de ämnena måste tas itu med. De måste tacklas som i en rugbymatch, under högljutt tjoande, så att de står på näsan i leran.

Den traditionella feminismen skulle säga att det där inte är några viktiga ämnen, utan att vi ska inrikta oss på de stora frågorna som lika lön, kvinnlig omskärelse i tredje världen och våldsbrott i hemmen. Detta är självfallet viktiga och upp­ rörande frågor, och världen kan inte gå med högburet huvud förrän de är lösta.

Men alla de småttigare, tramsigare och mer påtagliga problemen är på många sätt precis lika störiga moment i kvinnors vardag. Det är teorin om den krossade rutan tillämpad på kvinnoförtrycket. Den teorin säger att om en enda krossad ruta i ett hus som står tomt inte lagas, blir skadegörarna mer benägna att krossa ett par rutor till. Så småningom kan de bryta sig in i byggnaden, elda i den eller ockupera den.

Parallellen är att om vi lever i ett klimat där kvinnors könshår anses äckligt och där berömda och inflytelserika kvinnor ständigt hängs ut i medierna som för tjocka eller för magra eller fult klädda, kommer folk så småningom att bryta sig in i kvinnorna och börja elda i dem. Kvinnorna kommer att bli ockuperade. Det här är ju inte alls bra. Hur ni resonerar vet jag inte, men själv har jag ingen som helst lust att vakna en morgon och upptäcka att en massa lycksökare har slagit läger i farstun på mig.

Rudy Giuliani trodde på teorin om krossade rutor, och när han blev borgmästare i New York 1993 införde han nolltolerans. Brottsligheten sjönk drastiskt och märkbart, och fortsatte att göra det i tio år.

19

Konsten att vara kvinna

Nu tycker jag det är hög tid att alla kvinnor börjar tillämpa nolltolerans mot de krossade rutorna i sina liv. Jag kräver nolltolerans mot ”alla patriarkatets idiotier”. Och det fina med nolltolerans mot patriarkatets krossade idiotirutor är följande: i vår tid behöver vi inte demonstrera mot utmärglade fotomodeller, tramsig porr, strippklubbar och Botox. Vi behöver inte starta upplopp eller hungerstrejka. Vi behöver inte kasta oss framför hästar (inte ens åsnor, faktiskt). Vi behöver bara spänna ögonen i patriarkatet ett tag och sen börja skratta åt det. Vi är snygga när vi skrattar. Folk tänder på oss när de ser oss garva hjärtligt och avslappnat.

Möjligen tänder de inte lika mycket på oss när vi slår näven i bordet och gormar ”MWOAH-HA-HAAA! Jomen sådär ÄR det ju! Stick och brinn, patriarkatet!” och sen sätter en grabbnäve chips i halsen, men ändå.

Jag vet inte om man kan tala om olika ”vågor” av feminismen längre – enligt mitt synsätt skulle nästa våg bli den femte, och jag misstänker att det är nånstans kring den femte som man slutar prata om individuella vågor för att istället börja betrakta den som stigande tidvatten.

Men om det alls blir en femte feministisk våg hoppas jag att det som skiljer den från de föregående är att den bemöter allt som dagens kvinnor har att kämpa emot – allt det pinsamma, allt särskiljande, alla dumheter – inte genom att skrika åt det, bära det inom sig eller käbbla sinsemellan om det, utan genom att bara peka på det och skratta ut det.

Så ja, om det kommer en femte våg, då är det här mitt bidrag till den. Mina upplevelser. En tämligen utförlig redogörelse för alla gånger då jag haft dålig eller (i många fall) noll koll … på konsten att vara kvinna.

20