9789100126346

skuld

Ferdinand von Schirach

Skuld Översättning av Lena Hammargren

albert bonniers fĂśrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012634-6 Tyska originalets titel: Schuld Copyright Š Piper Verlag GmbH, Mßnchen 2010 GGP Media GmbH, Tyskland 2011

Innehåll

Stadsfest 9 Dna 19 Illuminaterna 25 Barn 43 Anatomi 51 Den andre 55 Portföljen 67 Begär 75 Snö 79 Nyckeln 89 Ensam 111 Rättskipning 117 Kvitt 121 Familj 135 Hemligheter 141

Tingen är som de är. aristoteles

Stadsfest

Första augusti var alldeles för varm, även för att vara den här tiden på året. I den lilla staden firade man sexhundraårsjubileum, det luktade brända mandlar och sockervadd, och stekoset från flottigt kött satte sig i håret. Allt som hörde till en marknad fanns där: man kunde åka karusell, köra radiobil och skjuta med luftgevär. De äldre pratade om ”rötmånad” och ”värmebölja”, de hade på sig ljusa byxor och uppknäppta skjortor.

Det var ordentliga män med ordentliga yrken: försäkringstjänstemän, ägare av bilfirmor, hantverkare. Det fanns inget att anmärka på hos dem. Nästan alla var gifta, de hade barn, betalade skatt och amorterade på sina lån och tittade på nyheterna om kvällarna. Det var alldeles vanliga män, och ingen hade trott att något sådant skulle kunna hända.

De spelade i en blåsorkester. Inget märkvärdigt, inga stora uppträdanden, skördefester, skytteförbund, brandkåren. En gång hade de varit hos förbundspresidenten, de hade spelat i trädgården, efteråt hade det serverats kall öl och varmkorv. Fotot hängde i föreningshuset nu, 9

statschefen själv syntes inte, men någon hade satt upp ett tidningsurklipp bredvid som bevis.

De satt på scenen med peruker och lösskägg. Deras fruar hade sminkat dem med vitt puder och rouge. Det skulle se högtidligt ut i dag, ”till stadens ära”, hade borgmästaren sagt. Men det såg inte högtidligt ut. De svettades framför det svarta förhänget och hade druckit för mycket. Skjortorna klibbade, det luktade svett och alkohol, tomma glas stod vid fötterna. De spelade ändå.

Och när de spelade falskt gjorde det inget, eftersom även publiken hade druckit för mycket. Mellan styckena applåderade man och det serverades mer öl. När de tog paus spelade en radioprofil skivor. Träplankorna framför scenen dammade, folk dansade trots värmen. Musikerna gick bakom förhänget för att dricka.

Flickan var sjutton och var fortfarande tvungen att säga till hemma när hon tänkte sova hos sin pojkvän. Hon skulle ta studenten ett år senare, sedan läsa vidare till läkare i Berlin eller München, hon såg fram emot det.

Hon var söt, ett öppet ansikte med blå ögon, hon var trevlig att se på, och hon skrattade medan hon serverade.

Dricksen var bra, under lovet tänkte hon resa runt i Europa tillsammans med pojkvännen.

Det var så varmt att hon inte hade på sig något mer än en vit t-shirt till jeansen, solglasögon och håret uppsatt med en grön hårsnodd. En av musikerna kom ut från bakom förhänget, han vinkade åt henne och pekade på sitt glas. Hon gick tvärs över dansgolvet och uppför de fyra trappstegen till scenen, hon balanserade brickan 10

som egentligen var alldeles för tung för hennes smala händer. Hon tyckte att mannen såg rolig ut med sin peruk och sina vitsminkade kinder. Han hade lett, det kom hon ihåg, han hade lett och hans tänder hade sett gula ut mot det vita ansiktet. Han drog förhänget åt sidan så att hon kunde komma in till de andra männen som satt törstiga vid två bord. Ett ögonblick lyste hennes vita t-shirt egendomligt ljust i solen, hennes pojkvän tyckte alltid om när hon hade den på sig. Sedan snubblade hon.

Hon föll bakåt, det gjorde inte ont, men hon fick ölen över sig. T-shirten blev genomskinlig, hon hade ingen bh.

Eftersom hon tyckte att det var pinsamt skrattade hon, och sedan tittade hon på männen som plötsligt satt tysta och stirrade på henne. En av dem sträckte ut handen mot henne, och så satte det igång. Förhänget drogs för igen, ur högtalarna strömmade en Michael Jackson-låt, och rytmen på dansgolvet blev till männens rytm, och efteråt var det ingen som kunde ge någon förklaring.

Poliserna kom för sent. De trodde inte på mannen som ringde från telefonautomaten. Han hade sagt att han var från blåsorkestern, sitt namn hade han inte uppgett. Polisen som hade tagit emot samtalet underrättade sina kollegor, men alla tog det för ett skämt. Bara den yngste sa att han skulle se efter och gick över gatan till festplatsen.

Under scenen var det mörkt och fuktigt. Hon låg där, naken i leran, våt av sperma, våt av urin, våt av blod.

Hon kunde inte prata, och hon rörde sig inte. Två revben, vänster arm och näsan var brutna, skärvor från glas och ölflaskor hade skurit upp hennes rygg och armar.

När männen varit klara hade de lyft upp en bräda och 11

kastat ner henne under scenen. De hade kissat på henne när hon låg där nere. Sedan hade de gått ut på scen igen.

De spelade en polka medan poliserna drog fram flickan ur sörjan.

* ”Att försvara är en kamp, en kamp för den åtalades rätt.”

Meningen stod i den lilla boken med rött skyddsomslag som jag alltid gick omkring med på den tiden. Det var Försvararens handbok i fickformat. Jag hade precis tagit min andra examen och fått min advokattitel några veckor tidigare. Jag trodde på den där meningen. Jag tänkte att jag visste vad den betydde.

En studiekamrat ringde och frågade om jag ville åta mig ett försvarsuppdrag, det behövdes två advokater till. Naturligtvis ville jag det, det var mitt första stora mål, tidningarna var fulla av det, och jag trodde att detta var mitt nya liv.

Under en rättegång behöver ingen bevisa sin oskuld.

Ingen behöver säga något för att försvara sig, den enda som måste lägga fram bevis är åklagaren. Och det var också det som var vår strategi: alla skulle helt enkelt tiga.

Mer behövde vi inte göra.

Dna-analyser hade precis börjat användas i rätten.

Poliserna hade säkrat flickans kläder på sjukhuset och stoppat ner dem i en blå sopsäck. De lade säcken i bagageluckan på tjänstebilen, den skulle köras till rättsmedicin. De trodde att de gjorde allt rätt. Bilen stod ute i solen, timme efter timme, och i värmen växte svampar 12

och bakterier under plasten, de förändrade dna-spåren, och man kunde inte längre analysera dem.

Läkarna räddade flickan och förstörde de sista bevisen. Hon låg på operationsbordet, de tvättade rent hennes hud. De tvättade bort alla spår av gärningsmännen från hennes vagina, ändtarm och kropp, ingen tänkte på något annat än det mest akuta. Långt senare försökte poliserna och rättsläkaren från huvudstaden hitta avfallet från operationssalen. Till slut gav de upp, klockan tre på morgonen satt de i sjukhuskafeterian med kallt bryggkaffe i ljusbruna muggar, de var trötta och de hade ingen förklaring. En sjuksköterska sa åt dem att gå hem.

Den unga kvinnan visste inte vad gärningsmännen hette, hon kunde inte skilja dem åt; sminket och perukerna hade gjort att de sett likadana ut allihop. Vid vittneskonfrontationen ville hon först inte titta, och när hon till sist tog mod till sig kände hon inte igen någon av dem. Ingen visste vem av männen som hade ringt polisen, men det stod klart att det hade varit en av dem.

Det betydde att vem som helst av dem kunde vara den som ringt. Åtta var skyldiga, men var och en av dem kunde också vara den ende oskyldige.

* Han var mager. Kantigt ansikte, glasögon med guldbågar, utskjutande haka. På den tiden var det fortfarande tillåtet att röka i besöksrummen på anstalterna, han rökte otaliga cigaretter. När han pratade bildades saliv i mungiporna som han torkade bort med en näsduk.

När jag träffade honom första gången hade han suttit 13

tio dagar i häktet. Situationen var lika ny för mig som för honom, jag berättade alldeles för utförligt om hans rättigheter och förhållandet mellan klient och advokat, lärobokskunskaper framförda av osäkerhet. Han berättade om sin fru och deras två barn, om sitt arbete och slutligen om stadsfesten. Han sa att det hade varit för varmt den dagen och att de hade druckit för mycket.

Han visste inte varför det hade blivit så. Det var allt han sa – att det hade varit för varmt. Jag frågade aldrig om han hade varit med på det, jag ville inte veta.

Advokaterna övernattade på hotellet vid stadens torg.

Vi diskuterade förundersökningen på krogen. Det fanns foton på den unga kvinnan, på hennes misshandlade kropp, det uppsvullna ansiktet. Jag hade aldrig sett något sådant tidigare. Hennes utsagor var förvirrade, de gav inte någon klar bild och på varenda sida av förundersökningen kunde man känna ilskan, polisernas ilska, åklagarens ilska och läkarnas ilska. Det hjälpte inte.

Mitt i natten ringde telefonen på mitt rum. Det enda jag hörde var den andres andetag, han sa inget. Han hade inte ringt fel. Jag lyssnade på honom tills han lade på.

Det dröjde länge.

* Domstolsbyggnaden låg vid samma torg som hotellet, det var en klassicistisk byggnad med en trappa framtill, en hyllning till rättsstatens storhet. Staden var berömd för sina vinhus, handelsmän och vinodlare bodde här, 14

det var ett lyckligt område, förskonat från alla krig. Allt utstrålade värdighet och rättskaffenhet. Någon hade ställt pelargonier i domstolsbyggnadens fönster.

Domaren kallade in oss en efter en på sitt rum. Jag hade på mig ämbetsdräkt eftersom jag inte visste att man inte har det vid sådana tillfällen. När häktningsförhandlingen började pratade jag för mycket, så där som man gör när man är ung och tror att allt annat är bättre än att bara vara tyst. Domaren tittade enbart på min klient, jag tror inte att han lyssnade på mig. Men mellan domaren och mannen fanns något annat, något som var mycket äldre än vår lagstiftning, en anklagelse som inte hade med de skrivna lagarna att göra. Och när jag var färdig frågade domaren ännu en gång om mannen ville fortsätta tiga.

Han frågade det med låg röst och utan betoning, samtidigt som han vek ihop läsglasögonen och väntade. Domaren visste redan svaret, men han ställde frågan ändå.

Och alla vi i det kyliga förhandlingsrummet visste att målet skulle sluta här och att skuld var något helt annat.

Senare väntade vi på undersökningsdomarens beslut ute i korridoren. Vi var nio försvarsadvokater, min vän och jag var yngst. Vi hade köpt nya kostymer båda två speciellt för det här målet. Precis som alla advokater skämtade vi, situationen skulle inte få beröra oss allt för mycket, och jag var nu en del av alltihop. Längst bort i korridoren stod en polis och lutade sig mot väggen, han var tjock och trött, och han föraktade oss.

På eftermiddagen hävde domaren häktningsbeslutet, han sa att det inte fanns några bevis, de åtalade hade 15

tigit. Han läste upp beslutet innantill, trots att det bara var två meningar. Efteråt var det tyst. Försvaret hade gått rätt till, men nu visste jag inte om jag skulle resa mig upp, förrän protokollföraren gav mig beslutet och vi lämnade rummet. Domaren hade inte kunnat fatta något annat beslut. I korridoren luktade det linoleum och gamla dokument.

Männen släpptes på fri fot. De gick ut genom en bakdörr, de gick tillbaka till sina fruar och barn och sina liv.

De fortsatte betala skatt och amortera på sina lån, de skickade barnen till skolan, och ingen av dem pratade om saken igen. Bara blåsorkestern upplöstes. Det blev aldrig någon rättegång.

Utanför domstolsbyggnaden stod den unga kvinnans far, han stod i mitten av trappan och vi gick förbi honom på båda sidorna, ingen rörde vid honom. Han såg på oss, rödgråtna ögon, ett gott ansikte. På fasaden till rådhuset på andra sidan gatan hängde fortfarande affischen för stadsfesten kvar. De äldre advokaterna pratade med journalisterna, mikrofonerna glänste som fiskar i solen, och bakom dem satte sig fadern ner på trappan till domstolsbyggnaden och gömde huvudet i armarna.

* Efter häktningsförhandlingen gick jag och min studiekamrat till stationen. Vi hade kunnat prata om försvarets seger eller om Rhen som rann längs med spåren eller om något annat. Men vi satt på träbänken, där färgen flagade, och ingen av oss kände för att säga något. Vi 16

visste att vi hade förlorat vår oskuld och att det inte spelade någon roll. Vi satt tysta även under tågresan, i våra nya kostymer bredvid de knappt använda portföljerna, och medan vi åkte hemåt tänkte vi på flickan och de ordentliga männen och såg inte på varandra. Vi hade blivit vuxna, och när vi gick av visste vi att inget någonsin skulle vara enkelt igen.