TÉA OBREHT TIGERN I GALINA Översättning av Molle Kanmert Sjölander
ALBE RT BON NIE R S FÖRL AG
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012622-3 Copyright © Téa Obreht 2011 Amerikanska originalets titel: The Tiger’s Wife First published by Random House, New York Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Tigern i Galina är satt med Berling 10 punkter Tryck: GGP Media GmbH, Tyskland 2012
I mina tidigaste minnen är morfar alldeles skallig och jag får följa med honom och se på tigrarna. Han tar på sig hatten och ytterrocken med de stora knapparna, och själv har jag lackskorna och sammetsklänningen. Det är höst och jag är fyra år. Vissheten i proceduren: morfars hand, spårvagnens ljusa väsande, förmiddagsfukten i luften, trängseln i backen upp till citadellparken. Alltid i morfars bröstficka: Djungelboken med bladguld på omslaget och de gulnade bladen. Jag får inte lov att hålla i den, men den ligger uppslagen i hans knä hela eftermiddagen medan han läser för mig ur den. Trots att morfar varken har stetoskop eller vit rock säger damen i biljettkuren »doktorn« åt honom. Sedan popcornvagnen, paraplyståndet, en liten kiosk med vykort och bilder. Nerför trappan och förbi voljären där de spetsörade uvarna sover, in på slingan som löper utmed hela citadellmuren och kantas av burar. En gång i tiden bodde en kung här, en sultan, hans janitsjarer. Nu innehåller kanonportarna som vetter ut mot gatan igensatta tråg fyllda med unket vatten. Burarnas orangerostiga galler buktar. I andra handen håller morfar den blå påsen som mormor har gjort i ordning åt oss. I den: sex dagar gamla 5
kålhuvuden åt flodhästen, morötter och selleri åt fåren och hjortarna och älgtjuren, som är något av ett fenomen. I fickan gömmer morfar några sockerbitar åt ponnyn som drar vagnen genom parken. I mitt minne ter sig detta inte som sentimentalt, utan som storslaget. Tigrarna bor i fortets yttre vallgrav. Vi går uppför slottstrappan, förbi simfåglarna och aphusets svettiga rutor, förbi vargen vars vinterpäls växer. Vi går förbi de skäggiga gamarna och sedan björnarna som sover dagarna i ända och luktar mull och någons död. Morfar lyfter upp mig och ställer mig på ledstången så att jag kan se ner till tigrarna i vallgraven. Morfar nämner aldrig tigerns hustru vid namn. När jag står där med fötterna på ledstången och hans arm om livet händer det att han säger: »En gång kände jag en flicka som var så förtjust i tigrar att hon nästan blev till en tiger själv.« Eftersom jag är liten, och eftersom min kärlek till tigrarna kommer direkt från honom, tror jag att det är mig han menar, att han ger mig en saga där jag kan spela huvudrollen – och det gör jag också, i många år. Burarna vetter mot en borggård, och vi går nerför trappan och strosar från bur till bur. Där finns en panter också vars oljeblanka päls är vattrad av bleksvarta fläckar, och ett lojt och plufsigt lejon från Afrika. Men tigrarna är vakna och hätska, ursinnigt alerta. De pisksnärtsrandiga bogarna böljar när de stryker sida vid sida av och an över den smala klippavsatsen, och lukten av dem är syrlig och varm och genomsyrar allt. Den dröjer kvar i mig hela dagen, även sedan jag badat och lagt mig, och återkommer då och då: i skolan, på ett födelsedagskalas hos en kamrat, ja till och med många år efteråt i labbet på patologen eller i bilen på väg hem från Galina. 6
Det här minns jag också: uppståndelse. En liten folksamling kring tigerburen. I klungan: en pojke med en papegojballong, en kvinna i lila kappa och en skäggig man i brun djurskötaruniform. Med kvast och långskaftad sopskyffel är mannen i färd med att sopa mellan buren och åskådarräcket. Han går fram och tillbaka och sopar upp juicepaket, godispapper och popcorn som folk har försökt slänga åt tigrarna. Tigrarna vankar jämsides med honom, fram och tillbaka. Kvinnan i lila säger något och ler, och han ler till svar. Hon har brunt hår. Kvastmannen stannar och stöder sig på kvastskaftet, och just då tassar den stora tigern förbi, stryker sig mot gallret och morrar dovt, och mannen sträcker in handen och nuddar dess sida. Först ingenting. Sedan kaos. Tigern virvlar runt och kvinnan skriker, och med ens är skötarens axel indragen mellan gallerstängerna och han vrider sig, vänder bort huvudet och försöker nå räcket med andra handen för att kunna spjärna emot. Tigern håller hans arm upprätt mellan tassarna som en hund håller ett stort ben, och den gnager upptill. Två män som stått där med sina barn och tittat hoppar över räcket, griper tag om kvastmannens midja och fäktande arm och försöker dra loss honom. En tredje man sticker in paraplyspetsen genom gallret och hackar tigern i revbenen med den. Tigern vrålar av raseri, och sedan stegrar den sig med framtassarna hårt om mannens arm och ruskar på huvudet, som om det vore ett rep den drog i. Öronen är bakåtstrukna och den låter nästan som ett lokomotiv. Kvastmannen är kritvit i ansiktet. Han har inte gett ifrån sig ett ljud på hela tiden. Plötsligt ids tigern inte längre, utan släpper taget. De tre männen drar sig undan i en skur av blod. Tigern vispar med svansen och kvastmannen kryper ut under räcket och 7
rätar på sig. Den lilaklädda har försvunnit. Morfar har inte vänt sig bort. Jag är ju fyra, men han har inte vänt bort mig heller. Jag har sett alltihop, och senare står det klart att han ville att jag skulle se. Sedan kommer kvastmannen skyndande åt vårt håll medan han virar en remsa avriven skjorta runt armen. Röd och arg styr han mot sjukstugan. I stunden tror jag att det är rädsla jag ser, men senare ska det gå upp för mig att det är genans, skam. De upphetsade tigrarna kastar sig fram och åter över risten. Det blir ett mörkt spår i gruset efter mannen. När han är i jämnhöjd med oss säger morfar: »Herregud, hur dum kan man bli?« och mannen svarar något, något jag har vett att inte upprepa. Istället säger jag, pipig och självgod i mina lackkängor, stursk med morfars hand om min: »Hur dum kan man bli, morfar!« Men då har morfar redan satt av efter mannen, och han drar mig med sig medan han ropar åt mannen att stanna så att han kan hjälpa honom.
8