9789100125806

Tana French

BROTTSPLATS: FAITHFUL PLACE Översättning Peter Samuelsson

Albert Bonniers Förlag

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 3

2011-05-31 12.55

Av Tana Frech har tidigare utgivits: Till skogs 2008 Okänt offer 2009

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012580-6 Irländska originalets titel: Faithful Place © Tana French 2010 ScandBook AB, Falun 2011

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 4

2011-05-31 12.55

prolog Under ett liv är det bara några få ögonblick som är avgörande.

För det mesta får man inte syn på dem ordentligt förrän i backspegeln, när de sedan länge susat förbi: ögonblicket då man bestämde sig för att snacka med just den där tjejen, saktade in i just den där tvära kurvan, stannade till och fick syn på den där kondomen. Jag hade tur, jag tror att man måste säga det. Jag ställdes ansikte mot ansikte med ett av mina avgöranden och uppfattade det för vad det var. Jag fick känna hur tidvattenvågen drog och virvlade omkring mig en vinternatt när jag stod och väntade i mörkret i slutet av Faithful Place.

Jag var nitton år, tillräckligt gammal för att ta mig an världen och tillräckligt ung för att vara dum på tusen olika sätt, och så snart mina bröder låg och snusade den natten slank jag ut från sovrummet med ryggsäcken på ryggen och Dr Martens‑kän­ gorna i handen. En bräda i golvet knarrade och i tjejernas rum mumlade en av mina systrar i sömnen, men jag hade magiska krafter den natten, seglade högt på svallvågen och kunde inte stoppas. Mina föräldrar vände sig inte ens i bäddsoffan när jag passerade genom vardagsrummet, så nära att de kunde ha rört vid mig. Brasan hade brunnit ner och var bara viskande röd glöd.

I ryggsäcken hade jag packat allt jag ägde av vikt: jeans, t‑tröjor, en begagnad radio, hundra pund och min födelseattest. Det var allt som behövdes för att åka till England på den tiden. Rosie hade biljetterna till färjan.

Jag väntade på henne i slutet av gatan i dunklet bortom den dimmiga gula ljuscirkeln från gatlyktan. Luften var kall som glas, kryddad med en knivsudd bränd humle bortifrån Guin5

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 5

2011-05-31 12.55

ness. Jag hade tre par sockor i kängorna, körde ner händerna djupt i fickorna på min tyska militärparkas och lyssnade en sista gång till min gata som till ett levande väsen som rörde sig bortåt i nattens långa strömmar. En kvinna skrattade, Å vem har sagt att du får, ett fönster drogs igen. Kilande råttfötter längs fasaderna och murarna, en hostande man, svischet från en cykel runt hörnet, Mad Johnny Malones låga ilskna knot från källaren i huset på Faihful Place nummer 14 när han pratade sig till sömns. Ljuden av ett par någonstans, dämpade stön, rytmiska stötar, och jag tänkte på doften av Rosies hals och flinade mot himlen. Jag hörde stadens kyrkklockor slå midnatt, Christchurch, Saint Patrick’s, Saint Michan’s, enorma runda klanger som ramlade från himlen, en hyllning som ringde in vårt hemliga nyår.

När klockorna slog ett blev jag rädd. En rad svaga prassel och dunsar hördes i trädgårdarna på baksidan, så jag sträckte på mig, redo, men hon kom inte klättrande över muren. Antagligen var det någon som kom hemsmygande genom ett fönster, sent och skuldtyngt. Från huset på nummer 7 hördes Sallie Hearnes senaste unge skrika, ett tunt uppgivet jämrande, tills Sallie släpade sig upp och sjöng för den. I know where I’m going …

Painted rooms are bonny.

När kyrkklockorna slog två sparkade mig misstaget i röven och jag flög över muren och ner i trädgården på Faithful Place 16, ett hus som stått öde ända sedan innan jag föddes och som hade övertagits av oss ungar som struntade i varningsskyltarna, och som var fyllt av ölburkar och fimpar och förlorade oskulder. Jag skuttade uppför den murknande trappan fyra trappsteg i taget utan att bekymra mig om någon hörde. Jag var så säker att jag redan såg henne framför mig, hennes ilskna kopparröda hår och händerna i sidan: Var fasiken har du varit?

Trasiga golvbräder, knytnävsstora stansade hål i väggarna, bråte och ett kallt mörkt vinddrag, och tomt … I rummet på framsidan på översta våningen hittade jag en lapp, en sida som rivits ur ett skrivhäfte. Fladdrande låg den på det nakna golvet i en blek fyrkant av ljus från det trasiga fönstret och såg ut som om den legat där i hundratals år. Det var då jag kände hur tidvat6

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 6

2011-05-31 12.55

tenvågen förändrades, vände och blev livsfarlig, alldeles för stark för att kunna motstås och inte längre på min sida.

Jag tog inte med mig lappen. När jag till slut lämnade nummer 16 kunde jag den utantill, och resten av mitt liv har jag försökt tro på vad som stod där. Jag lät den ligga och gick tillbaka till slutet av gatan. Jag väntade i mörkret, såg rökplymerna som min andedräkt slungade ut i skenet från gatlyktan, medan kyrkklockorna slog tre och fyra och fem. Natten bleknade till tunt, dystert grått och runt hörnet slamrade en mjölkkärra över kullerstenarna på väg till mejeriet, och jag fortsatte att vänta på Rosie Daly i slutet av Faithful Place.

7

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 7

2011-05-31 12.55

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 8

2011-05-31 12.55

1 Farsan sa en gång att det viktigaste som en man måste kunna säga är vad han är beredd att dö för. För om han inte kan det, sa han, vad är han då? Ingenting. Då är han inte ens en man. Jag var tretton år och han var tre fjärdedelar in på en flaska Gordon’s, men va fan, vi hade ett bra snack den kvällen. Som jag minns det var han beredd att dö för: a) Irland, b) sin mamma, som var död sedan tio år, och c) för att komma åt kärringen Thatcher.

Men ändå, när som helst sedan den dagen har jag på stående fot kunnat säga exakt vad jag är beredd att dö för. I början var det lätt: min familj, min tjej och mitt hem. Senare blev det svårare.

Nuförtiden är det mer stabilt och det gillar jag, det känns som något att vara stolt över. Utan inbördes ordning skulle jag gå i döden för min hemstad, mitt arbete och min dotter.

Dottern är än så länge välartad, staden är Dublin och jobbet är avdelningen för hemliga operationer på Dublinpolisen, så det är kanske uppenbart vad som troligast till sist kommer att bli min död, men det var länge sedan jag råkade ut för något mer skrämmande på jobbet än högvis med pappersarbete. Storleken på det här landet gör att livstiden för en infiltratör är kort. Två uppdrag, högst fyra, sedan är risken att man blir igenkänd för stor. Jag har slut på mina nio liv sedan länge. För närvarande håller jag mig i kulisserna och leder operationer.

Det här är den verkliga faran i mitt yrke, ute på fältet och i inre tjänst: om man har byggt illusioner och fantasier tillräckligt länge kan man få för sig att man är den som behärskar alla situationer. Det är lätt att glida iväg och tro att det är man själv som är hypnotisören, trollkarlen, den knipsluge som vet vad som är vad 9

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 9

2011-05-31 12.55

och kan alla hemliga trick. Men egentligen är man bara ett av alla tänkbara offer som står storögda och tittar på. Hur duktig man än är kommer världen alltid att vara bättre på det här spelet. Den är listigare, snabbare och bra mycket skoningslösare. Det enda man kan göra är att försöka hålla jämna steg, lära känna sina egna svagheter och alltid vara beredd på en stjärnsmäll.

Andra gången som mitt liv växlade upp till en stjärnsmäll var en fredagseftermiddag i början av december. Jag hade tillbringat dagen med att arbeta på de illusionsnummer jag för tillfället höll igång – en av mina killar, som inte skulle få godis i julklappsstrumpan av farbror Frank, hade av ett antal invecklade skäl försatt sig i en situation där han behövde en äldre kvinna som han kunde presentera som sin mormor för några smålangare – och jag var på väg hem till mitt ex för att hämta dottern inför helgen.

Olivia och Holly bor i ett häpnadsväckande smakfullt parhus på en upputsad återvändsgata i Dalkey. Olivias pappa gav det till oss i bröllopspresent. När vi flyttade in hade huset ett namn istället för ett gatnummer. Jag såg till att namnet försvann illa kvickt, men jag borde redan då ha förstått att det aldrig skulle funka. Hade mina föräldrar vetat att jag var på väg att gifta mig skulle morsan ha skuldsatt sig upp över öronen och köpt en tjusig, blommig soffgrupp åt oss och blivit upprörd om vi tagit bort skyddsplasten från dynorna.

Oliva placerade sig i dörröppningen så att jag inte skulle få för mig att jag var välkommen in. ”Holly är nästan klar”, sa hon.

Olivia är – och det här säger jag med handen på hjärtat och en passande blandning av självbelåtenhet och sorg – skitläcker. Hon är lång och har ett långt fulländat ansikte, massor av askblont hår och ett slags diskret kurvighet som man först inte lägger märke till men som man sedan inte kan slita blicken från. Den kvällen var hon nerhälld i en dyr svart klänning och tunna strumpbyxor och hon hade sin mormors diamanthalsband som bara kommer fram vid särskilda tillfällen. Till och med påven skulle ha slitit av sig kalotten och torkat sig om pannan. Jag, som inte är lika väluppfostrad, busvisslade. ”Viktig dejt?” ”Vi ska äta middag.” ”Ingår Dermo i ’vi’ den här gången också?”

10

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 10

2011-05-31 12.55

Olivia är alldeles för smart för att låta mig köra med henne. ”Han heter Dermot, och svaret på frågan är ja, det gör han.”

Jag spelade impad. ”Det blir fyra helger på raken, den här inräknad, eller? Så är ikväll den stora kvällen?”

Olivia ropade uppför trappan: ”Holly, din pappa är här!” När hon stod med ryggen vänd mot mig smet jag förbi in i hallen.

Hon hade på sig Chanel No 5, samma parfym som hon använt ända sedan vi träffades.

Från övervåningen: ”Pappa! Jag kommer jag kommer jag kommer, jag ska bara …” och sedan ett ivrigt pladder medan hon förklarade allt som försiggick i hennes vindlande lilla hjärna, utan att bry sig om ifall någon annan hörde vad hon sa. ”Ta så mycket tid du behöver, älskling!” ropade jag och gick ut i köket.

Olivia följde efter. ”Dermot kommer vilken minut som helst”, sa hon. Jag förstod inte om det var ett hot eller en vädjan.

Jag slängde upp kylskåpsdörren. ”Jag gillar inte hans typ. Han har ingen haka. Man ska aldrig lita på en man utan haka.” ”Hm, som tur är hör din killsmak inte hit.” ”Den gör det om det blir så allvarligt att han ska umgås med Holly. Vad var det nu igen han hette i efternamn?”

En gång i tiden när det var på väg att ta slut mellan oss drämde Olivia igen kylskåpsdörren över mitt huvud. Jag förstod att hon övervägde att göra det igen och jag stod kvar framåtlutad för att ge henne chansen, men hon behöll fattningen. ”Varför vill du veta?” ”Jag måste köra honom i datorn.” Jag fick fram ett paket apelsin­juice och skakade på det. ”Vad är det här för skräp, sen när har du slutat köpa bra grejer?”

Olivias läppar – diskret läppfärgat läppstift – började bli spända. ”Du ska inte köra Dermot i någon dator alls, Frank.” ”Har inget val”, svarade jag glatt. ”Tvungen att kolla så att han inte är en knattetallare, tycker du inte?” ”Men herregud, Frank, han är inte …” ”Kanske inte”, erkände jag. ”Antagligen inte. Men hur kan du vara så säker? Är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra?”

Jag skruvade av locket och tog en stor klunk.

11

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 11

2011-05-31 12.55

”Holly!” ropade Olivia, högre nu. ”Skynda dig!” ”Jag hittar inte min häst ju!” Klampande steg i taket.

Jag sa till Olivia: ”De riktar in sig på ensamstående mammor med gulliga ungar. Och det är förvånansvärt hur ofta de inte har haka. Har du inte märkt det?” ”Nej, Frank, det har jag inte. Och jag tänker inte låta dig använda ditt yrke för att skrämma …” ”Titta ordentligt nästa gång det är ett peddo på teve. Vit skåpbil och ingen haka, jag lovar. Vad kör Dermo för bil?” ”Holly!”

Jag tog en klunk juice till, torkade av plastpipen mot ärmen och ställde tillbaka paketet i kylen. ”Det där smakar kattpiss.

Om jag höjer underhållet, kan du börja köpa något bättre då?” ”Inte för att jag tror att du kan det, men om du skulle tredubbla det”, sa Olivia älskvärt och kallt med en blick på klockan, ”så skulle det precis räcka till ett paket i veckan.” Kissemissen fäller ut klorna om man drar henne för länge i svansen.

Just då räddades vi från oss själva av Holly, som kom utrusande från sitt rum och ropade för full hals: ”Pappapappapappa!”

Jag hann fram till trappan precis i tid för att hon skulle flyghoppa mot mig som ett gnistrande fyrverkeri, full av gyllene spindelvävshår och rosaglittriga kläder, slå benen om mig och dänga mig i ryggen med skolväskan och en luddig ponny som hette Clara och som hade sett sina bästa dagar. ”Hej min lilla spindelapa”, sa jag och kysste henne på hjässan. Hon var lätt som en älva. ”Vad har du gjort den här veckan då?” ”Massor, men jag är ingen spindelapa”, sa hon tillrättavisande näsa mot näsa. ”Vad är en spindelapa för något?”

Holly, som är nio år och finlemmad och har lätt att få blåmärken – medan vi Mackeys är rejäla och hårdhudade och har tjockt hår, byggda för kroppsarbete i Dublinväder – brås uppenbarligen på sin mammas familj i allt utom ögonen. Första gången jag såg henne var det som om en elektrisk stöt gick igenom mig när hon tittade upp på mig med mina egna ögon, stora och klarblå, och åsynen av dem får fortfarande mitt hjärta att slå ett extra slag.

Olivia må riva bort mitt efternamn som en gammal adresslapp, bunkra upp hela kylen med apelsinjuice som jag inte gillar och 12

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 12

2011-05-31 12.55

låta Pedofil‑Dermo inta min sida av sängen, men det finns inget hon kan göra åt Hollys ögon.

Jag sa: ”Det är en magisk sagoapa som bor i en förtrollad skog.”

Hon tittade på mig med en blick som vacklade mellan Va häftigt och Försöka duger. ”Vad har du gjort i veckan då?”

Hon gled ner och landade på golvet med en duns. ”Chloe och Sarah och jag ska starta ett tjejband. Jag har ritat en teckning till dig i skolan, för vi har hittat på en dans, och snälla kan jag inte få vita stövlar? Och Sarah har skrivit en låt och …” För ett ögonblick var Olivia och jag på vippen att le mot varandra över hennes huvud, men Olivia kom på sig och tittade på klockan igen.

På vägen utanför mötte vi polaren Dermo som jag – eftersom jag inte kunde låta bli att notera hans registreringsnummer första gången han och Olivia gick ut tillsammans – vet är en laglydig medborgare som aldrig ens har dubbelparkerat sin Audi och som inte kan hjälpa att han ser ut som om han lever sitt liv farligt nära en rejäl rap. ”God kväll”, sa han och nickade som om han fått en stöt. Jag tror att Dermo kanske är lite skraj för mig. ”Hej, Holly.” ”Vad brukar du kalla honom för?” frågade jag när jag spände fast henne på bälteskudden, samtidigt som en Grace Kelly‑perfekt Olivia kysste Dermo på kinden i dörren.

Holly rättade till Claras man och ryckte på axlarna. ”Mamma säger att jag ska säga farbror Dermot.” ”Och gör du det?” ”Näe. Högt säger jag ingenting. Men tyst inne i mitt huvud kallar jag honom för Paddan.” Hon tittade i backspegeln om jag tänkte banna henne för det. Hon var redan på väg att skjuta fram en envis haka.

Jag skrattade. ”Underbart, det är mina takter”, sa jag och svängde runt med en handbromssladd så att Olivia och Paddan hoppade till.

Sedan Olivia tog sitt förnuft till fånga och kastade ut mig har jag bott i ett enormt nittiotalskvarter som ser ut att ha ritats av David Lynch i ett område nere vid Liffey. Heltäckningsmattorna är så tjocka att jag aldrig har hört ett steg från någon annan människa, men till och med klockan fyra på natten anar man surret från femhundra hjärnor som är igång runtomkring: människor 13

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 13

2011-05-31 12.55

som drömmer, hoppas, oroar sig, planerar, tänker. Jag växte upp i en hyreslägenhet, så man kan tro att jag borde vara van vid hönsburstillvaron, men det är skillnad. Här känner jag ingen, jag har inte ens sett mina grannar. Jag har ingen aning om hur och när de kommer och går. Så vitt jag vet kanske de aldrig lämnar huset, utan sitter barrikaderade i sina lägenheter och grubblar. Till och med när jag sover är jag inställd på signalerna från hjärnsurret omkring mig, redo att om så behövs hoppa upp ur sängen och försvara mitt revir.

Inredningen i mitt privata lilla hörn av Twin Peaks är skilsmässochic, och med det menar jag att det efter fyra år fortfarande ser ut som om flyttbilen är på väg. Undantaget är Hollys rum, som är fyllt av alla slags luddiga, pastellfärgade föremål som mänskligheten känner till. Dagen vi gick och tittade på möbler tillsammans hade jag äntligen lyckats kämpa till mig en helg i månaden av Olivia, och jag ville köpa allt som fanns på tre våningsplan i varuhuset till Holly. Jag trodde nog att det var sista gången jag såg henne. ”Vad ska vi göra imorron?” frågade hon när vi traskade mot min dörr i den vadderade korridoren. Hon släpade Clara i ett ben efter sig på heltäckningsmattan. Bara en stund tidigare skulle hon ha skrikit högt vid blotta tanken på att hästen snuddade vid golvet. Det räcker att blinka så har man missat något. ”Kommer du ihåg draken jag köpte till dig? Om du gör klart dina läxor ikväll och om det inte regnar kan vi gå till Phoenix Park, så ska jag lära dig flyga med den.” ”Får Sarah följa med?” ”Vi ringer hennes mamma efter maten.” Hollys kompisars föräldrar älskar mig. Inget känns lika ansvarsfullt som att låta en polis ta med sig deras barn ut. ”Mat! Kan vi inte äta pizza? Snälla.” ”Visst”, sa jag. Olivia lever ett tillsatsbefriat, biodynamiskt fullkornsliv. Om jag inte försöker bilda motvikt till det kommer ungen att växa upp och vara dubbelt så hälsosam som sina kompisar och känna sig utanför. ”Varför inte?” Och sedan låste jag upp dörren och fick den första vinken om att Holly och jag inte alls skulle käka pizza ikväll.

14

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 14

2011-05-31 12.55

Lampan på telefonsvararen hade fått spel. Fem missade samtal.

Jobbet ringer mig på min mobil, agenter och källor ringer mig på min andra mobil, mina kompisar vet att jag dyker upp på puben när jag hinner, och Olivia messar mig när hon är tvungen.

Då återstod min familj, vilket innebar att det var Jackie, min lillasyrra, eftersom hon var den enda i familjen som jag hade pratat med de senaste två decennierna. Fem samtal innebar förmodligen att morsan eller farsan höll på att dö.

Till Holly sa jag: ”Här”, och räckte henne min bärbara dator. ”Ta med den till ditt rum och bråka med dina kompisar på MSN. Jag kommer om en stund.”

Holly gav mig en tvivlande blick. Hon vet mycket väl att hon inte får surfa på internet utan en vuxens sällskap förrän hon fyllt tjugoett. ”Pappa, om du ska röka”, sa hon mycket vuxet, ”kan du väl bara gå ut på balkongen. Jag vet att du röker.”

Jag styrde henne mot hennes rum med en hand i hennes rygg. ”Jaså, jaha? Varför tror du det då?” Närsomhelst annars skulle min nyfikenhet ha väckts. Jag har aldrig rökt så att Holly sett det och Olivia hade nog inte berättat. Vi formade hennes medvetande, vi två; tanken på att det fanns saker i det som vi inte placerat där kan fortfarande göra mig förbluffad. ”Jag bara vet det”, sa Holly och slängde Clara och väskan på sängen och tittade på mig med uppfordrande min. Hon kommer att bli kriminalare. ”Och du ska inte göra det. Syster Therese säger att man blir svart på insidan.” ”Det har syster Therese helt rätt i. Hon är smart hon.” Jag slog på datorn och satte i bredbandskabeln. ”Så där. Jag måste ringa ett samtal. Köp inga diamanter på Ebay bara.”

Holly frågade: ”Ska du ringa till din tjej?”

Hon såg så liten och späd ut, och alldeles för klok, där hon stod i sin vita täckkappa som nådde halvvägs ner på hennes smala ben och tittade på mig med stora ögon samtidigt som hon försökte att inte verka rädd. ”Nej”, sa jag. ”Nej, sötnos. Jag har ingen tjej.” ”Lovar du det?” ”Jag lovar. Jag har inga planer på att träffa någon på länge heller. Om några år kanske du kan välja ut en åt mig. Vad sägs om det?”

15

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 15

2011-05-31 12.55

”Jag vill att du ska vara med mamma.” ”Jo”, sa jag. ”Jag vet.” Jag lade en hand på hennes huvud ett ögonblick, hennes hår kändes som sammetslena kronblad. Sedan stängde jag dörren efter mig och gick tillbaka till vardagsrummet för att ta reda på vem som hade dött.

Och visst var det Jackie på telefonsvararen, hon gick på som ett expresståg. Dåligt tecken: Jackie brukar bromsa inför glada nyheter (”Du kan aldrig gissa vad som har hänt. Åh, men gissa då.”) och trycker gasen i botten inför dåliga. ”Fan, Francis, kan du inte bara lyfta på luren, jag måste prata med dig, jag ringer inte för att prata bort en stund, gör jag nånsin det? Men bara så att du inte blir vettskrämd: nej, det handlar inte om mamma, usch vad hemskt, nej, hon mår fint, lite uppskakad är hon men det är vi ju alla, hon fick hjärtklappning först men hon satte sig ner och Carmel gav henne en konjak och hon mår fint nu, eller hur mamma? Tack gode Gud att Carmel var här, hon brukar komma förbi på fredagar när hon har handlat, hon ringde mig och Kevin och bad oss komma. Shay sa att vi inte skulle ringa dig, vad skulle poängen vara med det, sa han, men jag sa att han skulle sticka och brinna, det är bara rätt, så om du är hemma kan du svara nån gång? Francis! Jag lovar …” Meddelandetiden tog slut med ett pip.

Carmel och Kevin och Shay. Aj aj aj. Det lät som om hela familjen hade tittat in hos föräldrarna. Farsan, det måste vara han. ”Pappa!” skrek Holly från sitt rum. ”Hur många cigaretter röker du varje dag?”

Telefonsvararkvinnan beordrade mig att trycka på knappar och jag följde instruktionerna. ”Vem har sagt att jag röker?” ”Jag måste veta! Tjugo?”

Före lunch. ”Kanske.”

Jackie igen: ”Sabla maskin, jag var ju inte klar! Kom hit, jag borde ha sagt det på en gång, det handlar inte om pappa heller, han är som vanligt, ingen har dött eller skadat sig, eller i alla fall, alla mår bra. Kevin är lite upprörd men jag tror att det är för att han är orolig för hur du kommer att ta det, som du vet är han så fäst vid dig, fortfarande. Men egentligen kanske det inte är nåt, Francis, jag vill inte att du tappar huvudet nu, det kanske är ett 16

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 16

2011-05-31 12.55

skämt, nån som vill jävlas, det var vad vi trodde först, men det är ett apjävligt sjukt skämt i så fall om jag får säga vad jag tycker.

Ursäkta språket …” ”Pappa! Hur ofta tränar du?”

Vad fan nu då? ”Jag har ett hemligt liv som balettdansös.” ”Neeej, på riktigt! Hur ofta?” ”Inte tillräckligt.” ”… och nej, ingen har en aning om vad vi ska göra med den, så i alla fall, skulle du kunna ringa mig så fort du hör det här?

Snälla, jag ber dig, Francis. Jag sitter och håller mobilen i handen just nu.”

Klick, pip, telefonsvararkvinnan. Nu när jag ser tillbaka på det tycker jag att jag redan då borde ha räknat ut det, eller haft en aning. ”Pappa? Hur mycket frukt och grönsaker äter du?” ”I stora lass.” ”Näe, det gör du inte alls!” ”Lite grann.”

De följande tre meddelandena var likadana, inspelade med en halvtimmes mellanrum. På det sista hade Jackie arbetat upp sig till ett röstläge som bara hundar kunde höra. ”Pappa?” ”Vänta lite älskling.”

Jag tog med mig mobilen ut på balkongen ovanför den mörka floden och de oljigt orange ljusen och trafikens oavbrutna morr, och ringde till Jackie. Hon svarade på första signalen. ”Francis?

Jösses, Maria och Josef, jag var på väg att tappa förståndet! Var har du varit?”

Hon saktade in till ungefär 130 kilometer i timmen. ”Hämtat Holly. Vad fan är det frågan om, Jackie?”

Ljud i bakgrunden. Till och med efter alla dessa år kände jag genast igen vassheten i Shays röst. Bara skymten av morsans röst kändes som om någon tog struptag på mig. ”Åh, Francis … Skulle du bara kunna sätta dig? Eller hämta ett glas konjak eller nåt?” ”Om du inte säger vad det är snart, Jackie, så lovar jag att jag kommer och stryper dig.” ”Vänta lite, lugna dig …” Ljudet av en dörr som stängdes. ”Så”, 17

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 17

2011-05-31 12.55

sa Jackie i den plötsliga tystnaden. ”Nu. Kommer du ihåg för ett tag sen när jag berättade om en kille som har köpt tre hus i slutet av gatan? För att bygga om till lägenheter?” ”Visst.” ”Han ska inte göra det längre visar det sig, nu när alla har börjat oroa sig för priserna. Han ska låta dem stå och avvakta utvecklingen. Men han tog i alla fall in några byggjobbare som monterade ner eldstäderna och listverken och sånt, för att sälja – det finns folk som betalar bra för såna grejer, visste du det? det är helt sjukt – och de började arbetet idag, på huset borta i hörnet.

Minns du, ödekåken?” ”Nummer 16.” ”Just det. De höll på att montera ner eldstäderna, och bakom en av dem låg en resväska.”

Konstpaus. Droger? Vapen? Pengar? Jimmy Hoffa? ”Men för i helvete, Jackie. Vad?” ”Det var Rosie Dalys. Det är hennes väska.”

Trafikbullret tystnade, det var som om något hade slagit av det med en knapp. Det orange skenet på himlen blev vilt och frätande som en skogsbrand, bländande, otyglat. ”Nej”, sa jag, ”det är inte hennes. Jag vet i fan var du har fått det ifrån men det är bara dumt.” ”Men Francis …”

Hennes röst dröp av oro och medkänsla. Om hon hade varit här skulle jag ha gjort mos av henne. ”Inga ’men Francis’ nu. Du och morsan har bara hetsat upp er så att ni blivit hysteriska för ingenting, och nu vill ni dra in mig …” ”Nu lyssnar du på mig. Jag vet att du är …” ”Om det här nu inte är ett knep för att locka dit mig. Är det vad det handlar om, Jackie? Är det återförena familjen du vill?

För jag varnar dig redan nu, det här är inte nån jävla såpa och såna intriger kommer aldrig att sluta väl.” ”Hör på nu och håll käften”, fräste Jackie. ”Skärp dig. Vad tror du om mig? Det ligger en blus i väskan, en purpurfärgad paisleymönstrad. Carmel känner igen den …”

Jag hade sett Rosie klädd i den hundra gånger minst, hade känt knapparna mot mina fingrar. ”Ja, från åttiotalet när alla tjejer i 18

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 18

2011-05-31 12.55

den här stan hade likadana. Carmel skulle känna igen Elvis på Grafton Street bara för att ha något att sladdra om. Jag trodde att du visste bättre, men tydligen …” ”… och det ligger en födelseattest i den. Rose Bernadette Daly.”

Vilket mer eller mindre tog död på det samtalet. Jag hittade mina cigg, stöttade armbågarna mot balkongräcket och tog mitt livs djupaste bloss. ”Förlåt”, sa Jackie mjukare. ”Om jag snäste av dig. Francis?” ”Ja.” ”Är du okej?” ”Ja. Du, Jackie. Vet familjen Daly om det här?” ”De vet inget. Nora har flyttat till Blanchardstown, tror jag det var, för några år sen. Mr och mrs Daly brukar åka dit på fredagskvällarna, för att titta på bebisen. Mamma har för sig att hon har numret nånstans, men …” ”Har ni ringt polisen?” ”Bara till dig då.” ”Vem mer känner till det här?” ”Bara byggjobbarna. Ett par unga polacker. När de var klara för dagen gick de över till Faithful Place 15 för att fråga om det fanns någon de borde ge väskan till, men där bor det studenter nuförtiden, så de skickade polackerna till mamma och pappa.” ”Och morsan har inte snackat med hela gatan än? Vet du det säkert?” ”Det är inte som du minns det här längre. Hälften är studenter och yuppies nuförtiden, vi vet inte ens vad de heter. Familjen Cullen bor kvar, och Nolan och några Hearne, men mamma vill inte säga nåt till dem innan hon har berättat för Dalys. Det skulle inte vara rätt.” ”Bra. Var är väskan just nu?” ”I vardagsrummet. Borde byggjobbarna inte ha rört den? De var ju tvungna att fortsätta sitt arbete …” ”Det är bra. Rör den inte om ni inte måste. Jag kommer så snabbt jag kan.”

En stunds tystnad. Sedan: ”Francis. Jag vill inte tro nåt hemskt.

Gud förbjude, men betyder inte det här att Rosie …”

19

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 19

2011-05-31 12.55

”Vi vet ingenting än”, sa jag. ”Ta det bara lugnt, snacka inte med nån och vänta på mig.”

Jag lade på och tittade snabbt in i lägenheten bakom mig. Hollys dörr var fortfarande stängd. Jag rökte upp cigaretten i ett enda långt maratonbloss, kastade fimpen över räcket, tände en till och ringde till Olivia.

Hon sa inte ens hej. ”Nej, Frank. Inte den här gången. Inte en chans.” ”Jag har inget val, Olivia.” ”Du har bönat och bett om varje helg. Bönat. Om du inte ville det …” ”Jag vill verkligen ha henne. Det här är en nödsituation.” ”Det är det alltid. Polisen klarar sig utan dig i två dar, Frank.

Vad du än tror så är du inte oumbärlig.”

För någon som satt längre bort än en halvmeter måste hon ha låtit lättsam och pratig, men hon var rasande. Klirrande bestick, skälmska, skränande skratt, något som lät som – fy fan – ett inomhusvattenfall. ”Det är inte jobbet”, sa jag. ”Det är familjen.” ”Så klart. Kan det ha något med att jag är på min fjärde träff med Dermot att göra?” ”Olivia, det är mycket jag skulle göra för att sabba din fjärde träff med Dermot, men jag skulle aldrig avstå från Holly. Det vet du mycket väl.”

En kort misstrogen tystnad. ”Vad för slags familjekris?” ”Jag vet inte än. Jackie ringde mig från föräldrarna och var hysterisk. Jag förstod inte riktigt allt. Jag måste dit snabbt.”

En ny tystnad. Sedan, med en lång trött suck sa Olivia: ”Okej.

Vi är på Coterie. Lämna av henne här.”

Coterie har en tv‑kock som blivit rövslickad i lite för många av tidningarnas helgbilagor. Stället borde brandbombas. ”Tack, Olivia. Jag menar det. Jag hämtar henne senare ikväll om jag kan, eller imorgon bitti. Jag ringer.” ”Gör det”, sa Olivia. ”Om du kan så klart”, och hon lade på.

Jag kastade bort cigaretten och gick in för att avsluta jobbet med att reta upp samtliga kvinnor i mitt liv.

Holly satt i skräddarställning på sängen med datorn i knät och såg orolig ut. ”Sötnos”, sa jag, ”vi har fått ett problem.”

20

I_French_BrottsplatsFaithfulPlace_CS5.indd 20

2011-05-31 12.55