9789100125592

frederick forsy th

Kobran Thriller

Översättning av Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn

albert bonniers förlag

Forsyth_KobranCS4.indd 3

2011-05-20 14.17

Av Frederick Forsyth har tidigare utgivits: Schakalen 1972 Täcknamn Odessa 1973 Krigshundarna 1974 Piloten 1977 Djävulens alternativ 1980 Inga ormar på Irland 1983 Det fjärde protokollet 1984 Förhandlaren 1989 Bedragaren 1992 Guds vrede 1994 Ikon 1997 Fantomen på Manhattan 2000 Veteranen 2002 Hämnaren 2004 Dubbelgångaren 2007

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012559-2 Engelska originalets titel: The Cobra © Frederick Forsyth 2011 ScandBook AB, Falun 2011

Forsyth_KobranCS4.indd 4

2011-05-20 14.17

Till Justin och alla unga brittiska och amerikanska agenter som utfÜr ytterst riskfyllt arbete under täck­ mantel i kampen mot narkotika.

Forsyth_KobranCS4.indd 5

2011-05-20 14.17

Forsyth_KobranCS4.indd 6

2011-05-20 14.17

innehåll

del et t – slingr a 13 del t vå – väsa 65 del tre – hugga 225 del fyr a – döda 345

Forsyth_KobranCS4.indd 7

2011-05-20 14.17

personer

berriga n, bob – ställföreträdande chef för dea ma nhire, tim – f.d. tulltjänsteman, chef för maoc devereaux, paul – Kobran silver, jonatha n – Vita husets stabschef dexter, calvin – verkställande chef, Projekt Kobra uribe, álvaro – Colombias president calderon, felipe – chef för den colombianska narko­tikapolisen dos sa ntos – överste och underrättelsechef vid den colombianska narkotikapolisen esteba n, don diego – ledare för Kartellen sa nchez, emilio – produktionschef för Kartellen perez, rodrigo – f.d. farc-terrorist inom Kartellen luz, julio – advokat, styrelseledamot i Kartellen largo, josé-maria – handelschef för Kartellen cardenas, roberto – styrelseledamot i Kartellen suarez, alfredo – transportchef för Kartellen valdez, paco – torped hos Kartellen bishop, jeremy – dataexpert ruiz, pater carlos – jesuitpräst i Bogotá kemp, walter – narkotikaspanare vid unodc ortega, fr a ncisco – kommissarie vid narkotika­ polisen i Madrid mcgregor, dunca n – skeppsbyggare

Forsyth_KobranCS4.indd 8

2011-05-20 14.17

arenal, letizia – student bosatt i Madrid pons, fr a ncisco – kokainpilot romero, ignacio – Kartellens representant i GuineaBissau gomes, djalo – arméchef i Guinea-Bissau isidro, pater – präst i Cartagena cortez, jua n – svetsare mendoza, joão – f.d. major i det brasilianska flygvapnet dixon, casey – örlogskapten för seal-team två eusebio, pater – bypräst i Colombia milch, eberhardt – tullinspektör i Hamburg ziegler, joachim – tullkriminalen i Berlin va n der merwe – inspektör vid Tullkriminalen i ­Rotterdam chadwick, bull – örlogskapten för seal-team tre

Forsyth_KobranCS4.indd 9

2011-05-20 14.17

akronymer och förkortningar

afb – air force base, flygbas bams – broad area maritime surveilla nce, obemannad luftfarkost vid kustspaningen bk a – bundeskriminalamt, Tysklands federala kriminalpolis cia – centr al intelligence agency, den amerikanska underrättelsetjänsten crrc – combat rubber r aiding cr aft, amerikansk militär gummibåt dea – drug enforcement administr ation, den amerikanska federala narkotikapolisen farc – colombiansk revolutionär organisation fbi – feder al bureau of investigation, usa:s federala säkerhetspolis flo – forces of law a nd order, styrkor för att upprätthålla lag och ordning hmrc – her majest y’s revenue & customs, den brittiska skatte- och tullmyndigheten ice – immigr ation a nd customs enforcement, usa:s immigrations- och tullverk maoc-n – maritime a nalysis a nd oper ations centre for narcotics, europeiskt centrum för maritim underrättelseverksamhet beträffande narkotika

Forsyth_KobranCS4.indd 10

2011-05-20 14.17

mi5 – Storbritanniens säkerhetstjänst nsa – national securit y agency, den amerikanska organisationen för signalunderrättelsetjänst peo – presidential executive order, presidentens exekutiva order q-fart yg – handelsfartyg med dold bestyckning r ato – rocket-assisted take-off, raketstart rfa – royal fleet auxiliary, paramilitärt rederi som ingår i det brittiska försvaret rhib – rigid hull inflatable boat, amerikansk uppblåsbar hjälpbåt rib – rigid inflatable boat, brittisk uppblåsbar hjälpbåt sas – special air service regiment, brittisk militär specialstyrka sbs – special boat service, brittisk marin specialstyrka seal – us nav y special forces, den amerikanska flottans specialstyrka soca – serious a nd orga nised crime agency, brittiska polisens specialstyrka mot organiserad brottslighet uav – unma nned aerial vehicle, förarlös flyg­ farkost/drönare udyco – narkotikapolisen i Madrid unodc – fn:s organ för bekämpning av narkotika och brottslighet zk a – zollkriminalamt, den tyska federala tull­ kriminalen

Forsyth_KobranCS4.indd 11

2011-05-20 14.17

Forsyth_KobranCS4.indd 12

2011-05-20 14.17

del e t t

SLINGRA

Forsyth_KobranCS4.indd 13

2011-05-20 14.17

Forsyth_KobranCS4.indd 14

2011-05-20 14.17

k apitel et t

Tonårspojken höll på att dö i ensamhet. Ingen kände till det och bara en skulle ha brytt sig om det. Mager som ett skelett efter ett liv förstört av droger låg han på en stinkande halmmadrass i ena hörnet av ett smutsigt rum i ett övergivet kvarter. Slumkvarteret var resultatet av en av de misslyckade bostadsplaner som kallades för ”projekt” i Anacostia, en del av Washington D.C . som staden inte är stolt över och som turister aldrig besöker.

Om pojken hade vetat att hans död skulle utlösa ett krig skulle han varken ha förstått eller brytt sig om det. Det är vad narkotikamissbruk gör med ett ungt sinne. Det utplånar det.

Sensommarbjudningen i Vita huset var en mindre tillställning med presidentens mått mätt. Det var bara tjugo middagsgäster, bestående av tio par som efter drinkarna slog sig ner i ett förrum, och arton stycken var högst imponerade av att vara där.

Nio av dessa var viktiga volontärer som arbetade för Krigsveteranernas förening, den landsomfattande organisation som engagerar sig i välfärden för dem som har burit någon av försvarsmaktens uniformer.

Under de nio åren fram till 2010 hade ett mycket stort antal män och en del kvinnor återvänt från Irak och Afgha15

Forsyth_KobranCS4.indd 15

2011-05-20 14.17

nistan med fysiska eller psykiska skador. Som högsta befälhavare framförde presidenten sitt tack för det arbete som hans nio gäster från veteranföreningen hade utfört. Det var därför de och deras makar bjudits in att dinera på samma plats där den legendariske Abraham Lincoln en gång suttit och ätit. De hade visats runt i huset av presidentens hustru och placerats under hovmästarens uppmärksamma tillsyn, där de väntade på att soppan skulle serveras. Därför blev det nu en aning pinsamt när den gamla servitrisen började gråta.

Hon gav inte ifrån sig något ljud, men soppterrinen i hennes händer började skaka. Bordet var runt och presidentens hustru satt vid den bortre sidan. Hon tittade upp från gästen som serverades och såg att tårarna stilla rann nerför kinderna på den gamla servitrisen.

Hovmästaren, som aldrig missade något som kunde vålla obehag för presidenten, följde hennes blick och började tyst men raskt förflytta sig runt bordet. Han nickade uppfordrande åt en intillstående kypare att ta ifrån henne terrinen innan det inträffade en katastrof och lotsade iväg henne från bordet bort mot svängdörren ut till serveringsrummet och köket. Medan paret försvann ur sikte torkade sig presidentens hustru lätt om munnen med servetten, mumlade fram en ursäkt till den pensionerade generalen till vänster om henne, reste sig upp och följde efter dem.

I serveringsrummet satt nu servitrisen ner, axlarna skakade och hon mumlade: ”Förlåt, förlåt mig.” Hovmästarens min antydde att han inte var på sitt barmhärtigaste humör. Man bryter inte ihop mitt framför presidenten.

Rikets första dam tecknade åt honom att han skulle återvända till soppserverandet. Sedan böjde hon sig ner mot den gråtande kvinnan, som försiktigt torkade ögonen med en flik av förklädet och fortsatte att be om förlåtelse.

16

Forsyth_KobranCS4.indd 16

2011-05-20 14.17

Som svar på ett par försiktiga frågor förklarade servitrisen Maybelle sin egendomliga fadäs. Polisen hade funnit kroppen efter hennes enda barnbarn, en pojke som hon hade tagit hand om efter att hans pappa dött i spillrorna av World Trade Center nio år tidigare, då pojken var sex år gammal.

Polisen hade förklarat dödsorsaken som rättsläkaren konstaterat och upplyst henne om att liket fanns på stadens bårhus där det kunde hämtas.

Så kom det sig att hustrun till USA:s president och en gammal servitris, båda ättlingar till slavar, tröstade varandra i ett serveringsrum medan krigsveteranernas drivande krafter konverserade stelt över soppan och krutongerna några meter bort.

Ingenting mer sades om saken under måltiden och det var först när presidenten tog av sig sin smoking i sitt privata rum två timmar senare som han ställde den uppenbara frågan.

Fem timmar därefter, i sovrummets dunkel där bara en strimma ljus från det ständiga skenet över staden Washington sipprade in genom den skottsäkra fönsterrutan och gardinen, blev presidentens hustru medveten om att mannen intill henne inte sov.

Presidenten hade till stor del vuxit upp hos sin mormor, så relationen mellan en pojke och hans mormor var för honom både välkänd och ytterst betydelsefull. Så trots att han hade för vana att stiga upp tidigt och utföra rigorösa gymnastiska övningar för att hålla sig i form, kunde han nu inte sova. Han låg där i mörkret och funderade.

Han hade redan bestämt att femtonåringen, vem han än var, inte skulle läggas i en fattigmansgrav utan få en anständig begravning vid en ordentlig kyrkogård. Men han var förbryllad över dödsorsaken hos en så ung människa som kom från ett fattigt men ändå respektabelt hem.

17

Forsyth_KobranCS4.indd 17

2011-05-20 14.17

Strax efter tre steg han upp ur sängen på sina långa smala ben och sträckte sig efter morgonrocken. Det hördes ett sömnigt ”Vart ska du ta vägen?” intill honom. ”Jag är snart tillbaka”, svarade han, knöt skärpet och steg in i påklädningsrummet.

När han lyfte telefonluren fick han svar på två sekunder.

Om den tjänstgörande telefonisten var sömnig vid den tid på natten då livsandarna går på sparlåga så röjde hon det inte. Hon lät både vaken och alert. ”Ja, herr president.”

Lampan på hennes kontrollbord avslöjade vem det var som ringde. Till och med efter två år i denna enastående byggnad måste mannen från Chicago påminna sig om att han dag som natt kunde få vad han ville genom att helt enkelt be om det. ”Kan du väcka chefen för DEA i hans hem eller var han nu befinner sig?” frågade han. Telefonisten uttryckte ingen förvåning. Om Den Mannen så skulle vilja utbyta artigheter med presidenten i Mongoliet, så ordnar man det. ”Jag ska se till att få tag på honom med detsamma”, sa den unga kvinnan långt nere i kommunikationsrummet.

Snabbt knappade hon in något på tangentbordet till en dator. Små strömkretsar gjorde sitt jobb och ett namn blixtrade till på skärmen. En förfrågan om privat telefonnummer resulterade i tio siffror på skärmen. Siffrorna gick till ett stiligt townhouse ute i Georgetown. Hon ringde upp och väntade. Efter tio signaler svarade en trött röst. ”Det är samtal från presidenten, sir”, sa hon. Den medel­ ålders statstjänstemannen piggnade genast till. Därefter såg telefonisten till att koppla chefen för den amerikanska federala narkotikapolisen till rummet däruppe. Hon tjuvlyssnade inte. En lampa skulle visa när männen var färdiga och hon kunde bryta förbindelsen.

18

Forsyth_KobranCS4.indd 18

2011-05-20 14.17

”Ursäkta att jag besvärar dig vid den här tiden på dygnet”, sa presidenten. Han försäkrades genast om att det inte gjorde något alls. ”Jag behöver lite upplysningar, kanske ett råd också. Kan vi träffas nu på morgonen klockan nio i Västra flygeln?”

Det var bara av artighet han formulerade det som en fråga. Presidenter utfärdar order. Han försäkrades om att chefen för DEA skulle inställa sig i Ovala rummet klockan nio på morgonen. Presidenten lade på och återvände till sängen. Äntligen somnade han.

I ett elegant rött tegelhus i Georgetown lyste det i sovrummet och DEA-chefen frågade en oförstående dam i papiljotter vad i helvete det där handlade om. Högt uppsatta statstjänstemän som personligen väcks av sin högsta chef klockan tre på natten kan inte tänka annat än att något har gått på tok. Kanske väldigt mycket på tok. DEAchefen somnade inte om utan gick ner till köket för att göra i ordning juice och kaffe och börja oroa sig på allvar.

På andra sidan Atlanten hade dagen grytt. På ett kulet, grått och regnpiskat hav utanför den nordtyska hamnstaden Cuxhaven tog motorfartyget San Cristobal ombord sin lots. Skepparen, kapten José-Maria Vargas, höll i rodret och lotsen bredvid honom gav honom lågmälda instruktioner. De talade engelska, det gängse språket till sjöss och i luften. Fartyget San Cristobal vände nosen och styrde mot den yttre redden av floden Elbes mynning. Hundra kilometer senare skulle hon lotsas in i Hamburg, Europas största flodhamn.

San Cristobal var ett lastfartyg med ett deplacement på 30 000 ton och seglade under Panamaflagg. Föröver om kommandobryggan, där de två männen stirrade in i skumrasket för att urskilja bojarna som markerade den 19

Forsyth_KobranCS4.indd 19

2011-05-20 14.17

djupa kanalen, stod rader av stålcontainrar.

Containrarna hade stuvats i åtta våningar under däck och i fyra våningar över däck. På längden fanns de i fjorton rader från fören till bryggan och fartyget var brett nog att rymma åtta i bredd.

I fartygets dokument stod det helt riktigt att hon hade anträtt färden i Maracaibo, Venezuela, sedan fortsatt öster­ut för att komplettera skeppslasten med ytterligare åttio banancontainrar i Paramaribo, Surinams huvudstad och enda hamn. Vad som däremot inte stod i dokumenten var att en av de sista containrarna var mycket speciell eftersom den innehöll både bananer och ett annat varuparti.

Denna andra last hade flugits dit i ett slitet gammalt, och särdeles begagnat inhandlat, sydafrikanskt Transallfraktplan från en avlägsen hacienda i norra Colombia, via Venezuela och Guyana för att landa på en lika avlägsen bananplantage i Surinam.

Det som det gamla fraktflygplanet haft med sig hade sedan staplats, paket för paket, längst in i en stålcontainer.

Utrymmet var fullpackat med dessa tegelstensliknande paket, från vägg till vägg och från golv till tak. När paketen stuvats i ett sju staplar brett lager hade en falsk bakre vägg svetsats fast, sandpapprats och målats i samma färg som resten av insidan. Först därefter hade hårda och gröna, omogna bananer hängts upp på sina ställningar.

Kylda men inte frysta skulle bananerna stå sig hela vägen till Europa.

Lastbilar hade brummande stånkat sig fram genom djungeln för att på sina flak frakta exportordern till kusten, där San Cristobal tog ombord dem som kompletterande däckslast. Sedan kastade man loss och styrde kosan mot Europa.

Kapten Vargas, en synnerligen rättskaffens sjöman som 20

Forsyth_KobranCS4.indd 20

2011-05-20 14.17

inte hade kännedom om den extralast som han fraktade, hade varit i Hamburg förr och förundrade sig varje gång över hamnens storlek och effektivitet. Den gamla hansastaden är som två städer i en; dels staden där folk bor runt floden Alsters yttre och inre hamninlopp, dels den vidsträckta hamnstaden med kontinentens största containerområde.

Med 13 000 anlöpningar per år skeppas 140 miljoner ton fraktgods in och ut, och båtarna lägger till vid någon av de 320 kajplatserna. Enbart containerhamnen har fyra terminaler och San Cristobal hänvisades till Altenwerder.

Medan lastfartyget i fem knop stävade in mot Hamburg som nu började vakna till liv på den västra flodstranden, serverades de två männen vid rodret starkt colombianskt kaffe. Tysken drog med välbehag in kaffedoften. Regnet hade upphört, solen bröt fram och besättningen längtade efter att få gå i land.

Strax före middagstid gled San Cristobal in på sin anvisade kajplats och kort därefter var en av Altenwerders femton lastkranar på plats och började lyfta upp containrarna från fartyget och ner på kajen.

Kapten Vargas hade sagt adjö till lotsen som efter sitt skift begett sig hem till stadsdelen Altona. Med avstängda motorer och reservenergi som drev det nödvändigaste, med en besättning som gått i land med sina pass i beredskap och styrt stegen mot barerna på Reeperbahn, föreföll San Cristobal fridfull, precis sådan som kapten Vargas, för vilken hon utgjorde både arbete och hem, ville se henne.

Han kunde inte veta att det fyra containerrader framför kommandobryggan, två lager ner och tre rader från styrbordssidan stod en container märkt med en liten, ovanlig logo. Man skulle ha behövt titta efter ordentligt för att upptäcka logon, för sjöcontainrar brukar vara prydda med 21

Forsyth_KobranCS4.indd 21

2011-05-20 14.17

alla möjliga påmålade streck, prickar, identitetskoder och ägarnamn. Just denna logo var utformad som två koncentriska cirklar, den ena inuti den andra, och med ett malteserkors inuti den mindre. Det var den hemliga identitetskoden för Hermandad, Brödraskapet, ligan bakom nittio procent av den colombianska kokainhanteringen.

Och nere på kajen var det bara två ögon som skulle känna igen symbolen.

Lastkranen lyfte över containrarna från däck till en rörlig armé av datorstyrda truckar som kallades för AGV, automatic guided vehicles. Kontrollerade från ett torn högt ovanför kajen förflyttade dessa truckar alla stålbehållarna från kajen till ett magasinsutrymme. Just då rörde sig en tjänsteman obemärkt mellan AGV-truckarna och fick syn på mönstret med de två cirklarna. Han ringde ett samtal på sin mobiltelefon och skyndade sedan tillbaka till sitt kontor. Många mil därifrån började en lastbil rulla mot Hamburg.

Samtidigt visades chefen för DEA in i Ovala rummet.

Han hade varit där flera gånger förut, men det stora antika skrivbordet, de draperade flaggorna och statssigillet imponerade ändå på honom. Han uppskattade makt, och det här rummet stod för ren makt.

Presidenten var vänligt stämd, han hade motionerat, duschat, ätit frukost och var ledigt klädd. Han bad besökaren att slå sig ner i den ena soffan och satte sig själv i den andra. ”Kokain”, sa han. ”Jag vill ha kunskap om kokain. Du har en hel del material om det.” ”Massvis, herr president. Meterhöga akter om man travar dem ovanpå varandra.” ”För mycket”, sa presidenten. ”Jag behöver cirka tiotusen ord. Inte sida upp och sida ner med statistik, bara 22

Forsyth_KobranCS4.indd 22

2011-05-20 14.17

fakta. En sammanfattning. Bara vad kokain är, var det kommer ifrån (som om jag inte visste), vem som tillverkar det, vem som smugglar det, vem som köper det, vem som använder det, vad det kostar, vart vinsterna tar vägen, vem som tjänar på det, vem som förlorar, vad vi gör åt saken.” ”Bara kokain, herr president? Inget annat? Heroin, PCP, ängladamm, metamfetamin, den allmänt utbredda cannabisen?” ”Bara kokain. Info till mig, ingen annan. Jag behöver få reda på basfakta.” ”Jag ska ge order om en ny rapport, sir. Tiotusen ord.

Rakt på sak. Topphemligt. Sex dagar, herr president?”

Högsta befälhavaren reste sig upp och sträckte leende fram handen. Mötet var över. Dörren stod redan öppen. ”Jag visste att jag kunde lita på dig. Tre dagar.”

DEA-chefens Crown Victoria väntade på parkeringsplatsen. På kommando svängde chauffören in framför dörren till Västra flygeln. Inom fyrtio minuter var chefen tillbaka i Arlington på andra sidan Potomacfloden, på plats i sin kontorssvit högst upp på Army Navy Drive 700.

Han gav uppdraget åt den operative chefen Bob Berrigan.

Den yngre mannen, som hade vunnit respekt tack vare sitt arbete ute på fältet och inte bakom ett skrivbord, nickade buttert och muttrade: ”Tre dagar?” Chefen nickade. ”Ät inte, sov inte. Lev på kaffe. Och du, Bob, inga skönmålningar. Få det att låta lika illa som det är. Detta kan innebära en budgetökning för oss i slutänden.”

Den före detta narkotikaspanaren gav sig iväg genom korridoren för att beordra sin assistent att ställa in samtliga möten, förhör och övriga åtaganden under de kommande tre dagarna. Skrivbordsfolk, tänkte han. Delegera, begär det omöjliga, gå ut och ät middag och invänta slantarna.

23

Forsyth_KobranCS4.indd 23

2011-05-20 14.17

Vid solnedgången hade San Cristobals last lossats, men lasten befann sig alltjämt på hamnområdet. Lastbilar täppte till de tre broar som de måste ta sig över för att kunna hämta sina importvaror. Inklämd i en lång bilkö på Niedernfelder Brücke stod en lastbil från Darmstadt med en svartmuskig man bakom ratten. Hans legitimationshandlingar visade att han var tysk medborgare av turkisk härkomst, tillhörande en av Tysklands största minoriteter.

Däremot avslöjade de inte att han också tillhörde den turkiska maffian.

Inne på hamnområdet skulle det inte vara någon bilkö.

Tullklareringen av en viss stålcontainer från Surinam skulle ske utan problem.

Mängden fraktgods som kommer till Europa via Hamburg är så stor att en rigorös inspektion av varenda container helt enkelt är omöjlig. Den tyska tullen ZKA gör vad den kan. Omkring fem procent av inkommande gods underkastas noggrann kontroll. En del kontroller görs slumpmässigt, men de flesta sker efter ett tips eller på grund av att det är något underligt med beskrivningen av lasten och dess avresehamn (bananer kommer inte från Mauretanien) eller helt enkelt för att papperen inte är i sin ordning.

Kontrollerna kan innebära att man öppnar containern genom att bryta plomberingen, att man mäter containrar för att se om de kan ha lönnfack, utför kemiska tester i det laboratorium man har på platsen, genomsöker fordonet med hjälp av narkotikahundar eller röntgen. Omkring tvåhundrafyrtio lastbilar röntgenundersöks varje dag. Men en viss banancontainer slapp undan.

Den här containern hade inte tagits in till HHLA:s Fruktoch kylcentral, eftersom den enligt märkningen skulle 24

Forsyth_KobranCS4.indd 24

2011-05-20 14.17

lämna hamnen alltför snart för att det skulle vara mödan värt. I Hamburg utförs merparten av tullklareringen med det datoriserade Atlas-systemet. Någon hade fört in varuleveransens tjugoettsiffriga registreringsnummer i ZKA:s dator och klarerat leveransen innan San Cristobal hade rundat den sista kröken på Elbe.

När den turkiske chauffören långt om länge avancerat längst fram i kön vid hamngrinden var hans stålcontainer klarerad och kunde hämtas upp. Han räckte över sina papper. I hytten vid grinden knappade ZKA-tjänstemannen in uppgifterna i sin dator, antecknade klareringen av en liten bananimport till en oansenlig fruktfirma i Darmstadt och gav klartecken med en nickning. En halvtimme senare hade den turkiske chauffören kört över bron igen redo att fortsätta ut på tyska Autobahns vidsträckta nätverk.

Bakom honom färdades ett ton rent colombianskt kokain. Innan det såldes till dem som ämnade snorta kokainet skulle det drygas ut eller spädas så att mängden blev sex–sju gånger större än den ursprungliga, vilket gjordes genom att tillsätta andra kemikalier som bensokain, kreatin, efedrin eller till och med ett bedövningsmedel för hästar, ketamin. Användaren intalas på så vis att han får en större kick än av enbart mängden kokain som dras in genom näsan. Ännu större volym kan åstadkommas med enkla men ofarliga substanser som bakpulver och florsocker.

Varje kilo omvandlades alltså till sjutusen gram och eftersom köparna kunde betala uppemot 10 dollar per gram inbringade varje rent kilo cirka 70 000 dollar. Chauffören fraktade tusen sådana kilon, vars värde på gatan uppgick till sjuttio miljoner dollar. Med tanke på att man köpt den ursprungliga ”pastan” av bönder i den colombianska djungeln för 1 000 dollar per kilo hade man råd med 25

Forsyth_KobranCS4.indd 25

2011-05-20 14.17

fraktflygplanet till Surinam, avgiften för bananplantagen, den lilla fraktavgiften till San Cristobal och de 50 000 dollar som slank in på ett konto på Grand Cayman tillhörande en korrumperad tjänsteman i Hamburg.

De europeiska gangstrarna skulle ta kostnaden för att mixa de hårda klossarna till ett talkliknande fint pulver, spä ut det för att mångdubbla volymen och sälja det till användarna. Men om omkostnaderna från djungeln till Hamburgs hamn var fem procent och omkostnaderna i Europa uppgick till ytterligare fem procent, återstod ändå nittio procents vinst att fördela mellan Kartellen och maffian och ligorna runtom i Europa och USA. Den amerikanske presidenten skulle få reda på allt detta i Berriganrapporten som hamnade på hans skrivbord tre dagar senare, precis som utlovat.

Medan han läste rapporten efter middagen smugglades ytterligare två ton rent colombianskt kokain i en pickup över gränsen till Texas i närheten av en liten stad som hette Nuevo Laredo och försvann rakt in i det amerikanska samhället.

Bäste herr president, jag har äran att på er begäran överlämna rapporten om det narkotiska preparatet kokain.

URSPRUNG: Kokain utvinns ur kokaplantan, en hög, alldag­ lig buske som har funnits sedan urminnes tider i bergen och djunglerna vid Sydamerikas nordvästra hörn.

Lika länge har kokabuskens blad tuggats av ortsbefolkningen som hade upptäckt att bladens effekt dämpade den ständiga hungern och höjde humöret. Det är sällsynt att busken produ­ cerar blommor eller frukt; stjälken och kvistarna är vedartade och används inte. Endast bladen innehåller drogen.

26

Forsyth_KobranCS4.indd 26

2011-05-20 14.17

Räknat i vikt utgör drogen likväl inte ens en procent av bla­ det. Det krävs 375 kilo skördade blad – tillräckligt mycket för att fylla en pickup – för att tillverka 2,5 kg kokapasta – mellan­ formen – som i sin tur ger ett kilo rent kokain i dess välbekanta vita pulverform.

GEOGRAFI: Av tillgången i världen i dag kommer cirka tio procent från Bolivia, tjugonio procent från Peru och sextioen procent från Colombia.

Colombianska ligor tar dock över de två mindre bidrags­ givarnas produkter vid kokapastastadiet, verkställer föräd­ lingen och saluför praktiskt taget hundra procent av drogen.

KEMI: Det behövs bara två kemiska processer för att omvandla de skördade bladen till färdig produkt, och båda är extremt billiga. Det är därför, och även på grund av den hopplösa fat­ tigdomen bland djunglernas lantbrukare vilka odlar något som inte är stort mer än ett segt och tåligt ogräs, som utrotning av källan hittills har visat sig omöjlig.

De obearbetade bladen läggs i syrabad – billig batterisyra duger gott – i ett gammalt oljefat varvid kokainet utvinns. De blötlagda bladen tar man sedan upp och kastar. Kvar blir ett slags brun soppa som blandas med alkohol eller till och med bensin så att alkaloiderna lakas ur.

Alkaloiderna skummas av och behandlas med ett starkt alka­ li såsom natriumkarbonat. Blandningen ger en skumliknande, benvit sörja som utgör grundsmeten eller ”pastan”. Detta är standardförfarandet för kokainutvinning i Sydamerika och det är denna produkt gangstrarna köper av bönderna. Omkring 150 kg blad har blivit 1 kg pasta. Kemikalierna är lätta att få tag på och produkten är lätt att transportera från djungeln till raffinaderiet.

27

Forsyth_KobranCS4.indd 27

2011-05-20 14.17

FÖRÄDLING: Vid hemliga raffinaderier, som vanligen är dolda i skydd av djungeln, omvandlas pastan till snövitt koka­ inhydrokloridpulver (det fullständiga namnet) genom att man tillsätter ytterligare kemikalier såsom saltsyra, kaliumperman­ ganat, aceton, eter, ammoniak, kalciumkarbonat, natriumkar­ bonat, svavelsyra och mer bensin. Denna brygd ”reduceras” sedan, residuet torkas och kvar får man pulvret. Alla kemika­ lieingredienser är billiga och lätta att skaffa eftersom de finns i många lagliga industrier.

KOSTNADERNA: En kokaodlande bonde, en cocalero, sliter hårt året runt med att bärga uppemot sex skördar på sin jord­ lapp i djungeln, och varje skörd ger 125 kg kokablad. Bondens sammanlagda produktion på 750 kg ger fem kilo pasta. Med hans egna omkostnader borträknade tjänar han inte mer än 5 000 dollar per år, medan ett enda kilo redan efter förädlingen till pulver kan värderas till cirka 4 000 dollar.

VINSTERNA: Vinsterna är de högsta vad gäller någon pro­ dukt i världen. Ett enda kilo av colombianskt ”rent” stiger från 4 000 till 60 000 och så småningom till 70 000 dollar enbart genom att färdas de 500 milen från Colombias kust till USA eller de 800 milen till Europa. Men inte nog med det. I köpar­ ledet späds kilot ut och ökar därmed sex–sju gånger i vikt och volym utan att priset per gram minskar. Användarna betalar slutligen den sista handlaren i kedjan omkring 70 000 dollar för det där sockerpaketsstora kilot som bara var värt 4 000 dollar då det lämnade Colombias kust.

FÖLJDER: Tack vare dessa vinstmarginaler har de stora aktörerna råd med bäst teknologi, utrustning, sakkunskap och vapen. De kan anlita världens skarpaste hjärnor, muta ämbets­ män – i vissa fall ända upp på nationell presidentnivå – och är 28

Forsyth_KobranCS4.indd 28

2011-05-20 14.17

närmast besvärade över det stora antal frivilliga som gärna vill hjälpa till med transport och försäljning av produkten i utbyte mot en blygsam ersättning. Det spelar ingen roll hur många knarkkurirer som åker fast och hamnar i fängelse, det finns alltid tusentals utfattiga och/eller enfaldiga som är beredda att frivilligt utsätta sig för riskerna.

STRUKTURER: Efter att Medellínkartellens ledare Pablo Escobar dödats och bröderna Ochoa hade dragit sig tillbaka, delades Colombias gangstrar upp i nästan hundra minikartel­ ler. Men under de senaste tre åren har en ny gigantisk kartell dykt upp och enat allihop under dess styre.

Två personer som försökte bjuda motstånd och agera själv­ ständigt påträffades synnerligen döda efter att ha blivit utstude­ rat torterade, varpå motståndet mot de nya förenande krafterna i princip upphörde. Megakartellen kallar sig för Hermandad, Brödraskapet, och verkar som ett stort industriföretag med stöd både av en privatarmé som vaktar dess egendomar och av en sinnesrubbad bestraffningspatrull som har till uppgift att stärka disciplinen.

Brödraskapet tillverkar inte kokain utan köper hela produk­ ten i färdig vit pulverform från varje minikartell. Man erbjuder ett ”rimligt” (dess egen definition) pris, inte enligt parollen ”godta priset eller glöm affären” utan ”godta priset eller dö”.

Därefter säljer Hermandad vidare till övriga världen.

KVANTITETER: Den totala produktionen uppgår till cirka 600 ton per år som fördelar sig på omkring 300 ton för två destinationer: Nordamerika och Europa, i stort sett de två enda kontinenter där drogen används. Mot bakgrund av ovannämn­ da vinstmarginaler beräknas inte de sammanlagda vinsterna i hundratals miljoner dollar utan i tiotals miljarder.

29

Forsyth_KobranCS4.indd 29

2011-05-20 14.17

SVÅRIGHETER: På grund av de enorma vinsterna kan det finnas tjugo affärsidkare mellan Kartellen och slutanvändaren.

Affärsidkarna kan vara transportörer, kurirer eller langare. Det är därför det är så svårt för alla länders FLO (Forces of Law and Order) att komma åt de stora aktörerna. Dessa är extremt väl skyddade, de tillgriper hänsynslöst våld i avskräckande syfte och kommer aldrig själva i kontakt med varan. Småhandlarna åker däremot ständigt fast, ställs inför rätta och fängslas, men tjallar sällan och ersätts omedelbart.

INGRIPANDE: Amerikanska och europeiska FLO befinner sig i konstant krigstillstånd gentemot kokainindustrin och ingripanden mot transporter eller beslag av knarkgömmor sker fortlöpande. Men FLO i båda kontinenterna kommer bara åt cirka tio till femton procent av kokainhandeln, och med tanke på de svindlande vinstmarginalerna är detta inte tillräckligt.

Det vore nödvändigt att höja nivåerna beträffande ingripanden och beslagtaganden till åttio procent eller ännu mer för att lam­ slå industrin. Om kartellerna förlorade nittio procent skulle de kollapsa och hela kokainindustrin skulle slutligen förgöras.

FÖLJDER: För bara trettio år sedan betraktades kokain som ”näsgodis” enbart för societeten, aktiemäklare och folk inom popmusiken. I dag har det blivit ett enormt nationellt gissel som vållar katastrofala skador på samhället. På de två konti­ nenterna uppskattar FLO att omkring sjuttio procent av alla tillgreppsbrott (bilstöld, inbrott, rånöverfall osv.) begås för att kunna finansiera ett missbruk. Om gärningsmannen är hög på en särskilt obehaglig biprodukt av kokain kallad crack kan brutalt våld användas vid rån.

Efter pengatvätt utnyttjas dessutom vinsterna från kokain­ försäljningen till att finansiera andra typer av brott, i synnerhet handel med vapen (varpå vapnen i sin tur används vid brott och 30

Forsyth_KobranCS4.indd 30

2011-05-20 14.17

terrorism) och handel med människor, främst illegala invand­ rare samt flickor som rövas bort och säljs som sexslavar.

SAMMANFATTNING: Hösten 2001 blev vårt land tämligen hårt åtgånget vid ödeläggelsen av World Trade Center och attacken mot Pentagon, vilka kostade nära 3 000 liv. Sedan dess har ingen amerikan dött i sitt hemland till följd av utländsk terrorism, men kriget mot terrorismen fortsätter och måste fortsätta. En försiktig uppskattning av antalet förspillda liv orsakat av narkotikamissbruk det senaste årtiondet visar på en siffra som är tio gånger större än antalet offer vid attacken den elfte september, varav hälften fallit offer för den kemikaliska produkten kokain.

Högaktningsfullt, herr president, er tillgivne ROBERT BERRIGAN ställföreträdande chef (specialstyrkan) Drug Enforcement Administration

I samma veva som Berriganrapporten avlämnades till Vita huset av motorcykelordonnans satt en brittisk före detta tulltjänsteman i ett alldagligt hamnkontor i Lissabon och stirrade ytterst frustrerat på en bild av en skamfilad gammal trålare.

Tim Manhire hade tillbringat hela sitt vuxna liv vid det brittiska tullverket. Yrket var inte alltid det mest omtyckta, men han ansåg att det var synnerligen nödvändigt. Om inhöstandet av tullavgifter från olyckliga turister åt en girig regering inte får blodet att svalla, utgjorde däremot hans arbete vid de sjaskiga bakgatorna i Lissabons hamnkvarter ett slags fullbordan, och hade gjort det i än högre grad om det inte vore för frustrationen som ständigt väck31

Forsyth_KobranCS4.indd 31

2011-05-20 14.17

tes av en välbekant gammal fiende: ”bristande resurser”.

Den lilla avdelningen som han ledde hette MAOC-N, ännu en förkortning i lagens och ordningens värld. Den står för Maritime Analysis and Operations Centre for Narcotics, europeiskt centrum för analys av maritim underrättelseverksamhet beträffande narkotika, och samlar experter från sju länder. Storbritanniens sex samarbetspartners är Portugal, Spanien, Irland, Frankrike, Italien och Holland.

Portugal är värdland och chefen en engelsman förflyttad från HMRC (Her Majesty’s Revenue & Customs, den brittiska skatte- och tullmyndigheten) till SOCA (Serious and Organised Crime Agency, brittiska polisens specialstyrka mot organiserad brottslighet) för att ta jobbet.

MAOC försöker samordna krafterna hos europeiska FLO och marina styrkor för att bemöta smugglingen av kokain från Karibiska havet tvärsöver Atlanten till Västeuropas och Västafrikas båda kuster.

Skälet till Tim Manhires frustration den där soliga morgonen var att han fick se ännu en fisk med en stor och dyrbar last slinka ur nätet.

Fotografiet hade tagits från luften, men förutom att ta fina bilder hade spaningsflyget inte kunnat göra någonting.

Det hade helt enkelt bara skickat bilden sekundsnabbt till MAOC många mil därifrån.

Fotot visade en sliten fisketrålare på vars för det stod Esmeralda-G. Hon hade av en lyckträff påträffats i gryningstimmen i östra Atlanten, och frånvaron av kölvatten tydde på att båten drejade bi efter att ha kryssat osedd hela natten. Den förklaringen dög åt Manhire, som kikade på bilden genom ett förstoringsglas och såg att besättningen höll på att lägga över en blå presenning från för till akter.

Det är kokainsmugglarnas standardförfarande till sjöss för att om möjligt undgå upptäckt.

32

Forsyth_KobranCS4.indd 32

2011-05-20 14.17

De seglar på natten, ligger sedan stilla på dagen under en presenning som smälter samman med det omgivande havet och är extremt svår att få syn på ovanifrån. Vid solnedgången drar besättningen av presenningen, stuvar undan den och far vidare. Det tar tid men är också säkrare. Att bli upptäckt i gryningen i full färd med att lägga över presenningen var ett avslöjande misstag. Detta var ingen fiskebåt.

Fångsten fanns redan i däckslasten, nära nog ett ton vitt pulver, inslaget flera gånger och packat i balar för att hindra salt- och vattenskador, och där hade det legat sedan det lastades på vid en murken träbrygga i en liten vik i Venezuela.

Esmeralda-G var helt klart på väg mot Västafrika, förmodligen knarksmugglarparadiset Guinea-Bissau. Om hon ändå, klagade Manhire, hade befunnit sig längre norrut och passerat Kanarieöarna som tillhörde Spanien eller Madeira eller Azorerna som tillhörde Portugal. Båda de länderna hade kunnat skicka ut en kustbevakningsbåt för att stoppa smugglarna.

Men båten befann sig långt söderut, drygt femton mil norr om Kap Verde – och där fanns ingen hjälp att få. Nödvändig utrustning saknades. Det tjänade heller ingenting till att be raden av korrumperade länder i närheten, från Senegal ner till Liberia. De var en del av problemet, inte lösningen.

Därför vände sig Tim Manhire till flottan i sex europeiska länder och USA , men de hade varken fregatt, jagare eller kryssare i området. När man på Esmeralda-G fått syn på flygplanet som fotograferade båten lär de ha insett att de blivit upptäckta och därför övergett presenningstricket och fortast möjligt satt kurs mot land. De hade bara tvåhundra sjömil kvar och även om de bara lyckades komma upp i tio knop skulle de vara i säkerhet bland mangroveträsken vid Guineakusten före morgondagen.

Inte heller efter ett ingripande till havs upphörde frus33

Forsyth_KobranCS4.indd 33

2011-05-20 14.17

trationen. Efter en annan lyckträff hade en fransk fregatt nyligen besvarat hans anrop och med hjälp av MAOC:s positionsbeskrivning lokaliserat ett kokainfraktande lastfartyg sextiofem mil ut. Men fransmännen var besatta av lagliga petitesser. Enligt deras regler måste de tillfångatagna smugglarna bogseras till närmaste ”vänligt sinnade” hamn, som råkade vara belägen i ännu ett korrumperat land – Guinea.

Sedan måste en fransk fredsdomare flygas ner från Paris till den tillfångatagna båten för ”les formalités”. Det var något om de mänskliga rättigheterna – ”les droits de l’homme”. ”Droits de mon cul”, muttrade Jean-Louis, Manhires kollega på det franska fastlandet. Innebörden i detta yttrande stod klar för britten: ”Mänskliga rättigheter – kyss mig i häcken!”

Lastfartyget beslagtogs, besättningen ställdes inför rätta och kokainet konfiskerades. Inom en vecka hade dock skeppet kastat ankar och seglat iväg – med samma manskap, som enkelt hade ordnat borgen av den där fredsdomaren som i sin tur kunde byta upp sig från sin sjaskiga Peugeot till en ny Mercedes. Och de beslagtagna balarna hade liksom gått upp i rök.

Chefen för MAOC suckade och arkiverade namnet och bilden på Esmeralda-G. Utifall att hon siktades igen …

Men det skulle hon inte göra. Förvarnad skulle hon nu riggas om till en fiskebåt för tonfiskfångst och dessutom döpas om innan hon åter gav sig ut på Atlanten. Och hursomhelst: skulle ytterligare ett flygplan tillhörande en europeisk flotta råka flyga förbi just när presenningen fladdrade för vinden? Det handlade om en chans på tusen.

Detta, tänkte Manhire, var det största problemet. Knappa resurser och inget straff för smugglarna. Inte ens om de åkte fast.

34

Forsyth_KobranCS4.indd 34

2011-05-20 14.17

En vecka senare satt USA:s president tillsammans med chefen för Homeland Security, en supermyndighet som samordnade och styrde över de tretton största amerikanska myndigheterna som sysslade med underrättelseverksamhet. Denne stirrade förvånat på sin högsta befälhavare. ”Menar ni allvar, herr president?” ”Ja, det vill jag nog påstå. Har du något råd?” ”Nja, om ni tänker försöka tillintetgöra kokainindustrin kommer ni att ta er an några av världens mest ondskefulla, våldsamma och hänsynslösa män.” ”Då antar jag att vi kommer att behöva någon som är ännu bättre.” ”Sir, jag tror ni menar ännu värre.” ”Har vi en sådan man?” ”Jo, det finns ett namn, eller snarare ett rykte, som jag kommer att tänka på. Han var chef för kontraspionaget inom CIA i åratal. Han hjälpte till att fånga Aldrich Ames när han äntligen tilläts göra det. Därefter var han chef för specialstyrkan. Var nära att fånga och döda Usama bin Ladin, och det var före elfte september. Befriad för två år sedan.” ”Befriad?” ”Avskedad.” ”Varför det?” ”För hänsynslös.” ”Mot kolleger?” ”Nej, sir. Mot våra fiender.” ”Men då så. Jag vill ha tillbaka honom. Vad var det han hette?” ”Det har jag glömt, sir. Ute på Langley användes bara hans smeknamn. Han kallades för Kobran.”

Forsyth_KobranCS4.indd 35

2011-05-20 14.17