9789100125028

Kungligt&

mänskligt Herman Lindqvist

200 år med ätten Bernadotte i Sverige

A l b e rt B o n n i e r s Fö r la g

Innehåll förord 9 kapitel 1

jean (baptiste) bernadot te

– som grundade dynastin 13 faktaruta karl xiv johan 26

desideria – den första bernadotte-drottningen 28 kapitel 2

oscar i

– reformernas

man 35

oscar i:s och josefinas barn: 1. karl, se kapitel 3 om kung karl xv 2. prins gustaf – sångarprinsen som tystnade alldeles för tidigt 41 3. oscar, se kapitel 4 om kung oscar ii 4. prinsessan eugenia – konstnären som blev myndig 45 5. prins august – ”en snäll och godmodig farbror...” 46 faktaruta oscar i 49 kapitel 3

karl xv

– sveriges genom tiderna mest populäre kung 51 karl xv:s och lovisas barn: 1. prinsessan lovisa – drottning av danmark och stammor för norska kungahuset 60 2. prins carl oscar – tronarvingen som inte fick leva så länge 60 faktaruta karl xv 63

kapitel 4

oscar ii

– urbilden av en riktig kung 65 oscar ii:s och sofias barn:

1. gustaf, se kapitel 5 om kung gustaf v

2. prins oscar – den förste greven af wisborg 76 3. prins carl – den blå prinsen 79

4. prins eugen – den röde prinsen som gick till konsthistorien 83

faktaruta oscar ii 87 kapitel 5

gustaf v

– längst och äldst på tronen 89 gustaf v:s och victorias barn:

1. gustaf adolf, se kapitel 6 om kung gustaf vi adolf 2. prins wilhelm – diktarprinsen 97 3. prins erik – ensam och sjuk 101

faktaruta gustaf v 104 victoria – en perfekt drottning i ett annat klimat och en annan tid 106 kapitel 6

gustaf vi ADOLF

– den kunglige arkeologen som inte alltid var helt perfekt 113 gustaf vi adolfs och margaretas barn: 1. prins gustaf adolf, se kapitel 7 2. prins sigvard – som inte fick bli prins en gång till 119 3. prinsessan ingrid – som blev drottning av danmark 121 4. prins bertil – den lojale 123 5. prins carl johan – som valde kärleken 125 faktaruta gustaf vi adolf 129

kapitel 7

gustaf adolf

– arvprinsen som aldrig fick bli kung 131 gustaf adolfs och sibyllas barn: prinsessorna och lillprinsen på haga 137 1. prinsessan margaretha – som kunde ha blivit regent 141 2. prinsessan birgitta – spänstigast och kungligt gift 142 3. prinsessan désirée – som lever mest privat 144 4. prinsessan christina – först ut i samhället 147 5 . carl gustaf, se se kapitel 8 om kung carl xvi gustaf faktaruta arvprins gustaf adolf 148 kapitel 8

carl xvi gustaf

– historisk redan från början 151 carl gustafs och silvias barn: 1. kronprinsessan victoria, se kapitel 9

2. prins carl philip – som förlorade sin krona 162 3. prinsessan madeleine – som alltid går sin egen väg 165

faktaruta carl xvi gustaf 171 silvia – kvinnan av folket som räddade monarkin 172 kapitel 9

victoria

– drottning med tiden 183 bildkällor 199

Förord

Under femton år var jag sysselsatt med att skriva hela Sveriges historia. Jag blev då särskilt intresserad av våra kungar, eftersom det fanns sekler då kungarna var enväldiga och bestämde allt. Så småningom fick de mindre att säga till om, men de var inte mindre intressanta för det. Samhället har förändrats, demokratiserats och blivit alltmer jämlikt, men den svenska monarkin finns kvar. I själva verket är monarkin en av ytterst få institutioner som funnits kvar i över tusen år.

I år är det 200 år sedan kronprinsessan Victorias farfars farfars farfars far, marskalken Jean (Baptiste) Bernadotte valdes till svensk tronarvinge. I november 1810 anlände han till Stockholm, adopterades av kung Karl XIII och antog namnet Karl Johan. Eftersom Karl XIII var sjuklig övertog Karl Johan regerandet omedelbart. År 1818 blev han själv kung över Sverige och Norge och grundade därmed dynastin Bernadotte genom sin son Oscar, som gifte sig med en äkta prinsessa. Med varje generation efter dem knöts familjen genom giftermål allt närmare både Europas kungahus och den svenska historien, för varje ny drottning hade släktband med Gustav Vasa och i flera fall även med senare svenska dynastier. Kronprinsessan Victoria och hennes syskon är den sjunde generationen, ingen svensk dynasti har suttit på tronen lika länge som familjen Bernadotte.

Under mitt arbete som författare och journalist har jag fått många tillfällen att samtala enskilt såväl med kung Carl Gustaf som med drottning Silvia och under några år hade jag nöjet att vara kronprinsessan Victorias privata

9

historielärare. Jag har också haft tillfälle att studera vilka handlingar jag vill i Bernadottearkivet. Allt detta har gett mig kunskaper och insikter som är roliga att föra vidare. Då vi nu firar ätten Bernadottes tvåhundraårsjubileum i Sverige är tiden inne att summera släktens historia och berätta inte bara om dem som blev kungar och drottningar utan även om dem som aldrig kom till tronen – de som dog för tidigt, de som blev släktens svarta får och de som klassade ut sig själva. Den konstnärliga ådran har alltid varit stark i släkten. I varje generation har det funnits de som komponerat, målat och skrivit. Många, som sångarprinsen Gustaf, målarprinsen Eugen, skrivarprinsen Wilhelm och designern greve Sigvard Bernadotte, var så skickliga att de blivit stora namn utan kunglig uppbackning. Bernadotter har arbetat ideellt i Sverige och utomlands, och en – Folke Bernadotte – blev mördad för att han ville skapa fred.

Herman Lindqvist

10

12

KAp i t e l 1 j e a n ( b a p t i st e ) bernadotte – s o m g ru n da de dynastin

Den 21 augusti år 1810 hände något märkligt i den lilla staden Örebro. Riksdagens fyra ständer – adel, präster, borgare och bönder – mer än tusen personer hade samlats för att välja tronföljare. Sveriges åldrande kung Karl XIII, bror till Gustav III, hade inga barn inom äktenskapet, alltså måste en tronföljare komma utifrån. Under jubel och hurrarop valdes enhälligt marskalken av Frankrike, fursten av Ponte Corvo, Jean (Baptiste) Bernadotte.

I dag kanske många svenskar frågar sig: Varför valde man en fransk marskalk och varför hölls riksdagen i Örebro och inte i Stockholm?

Men år 1810 var det ännu fler svenskar som frågade: Vem är Bernadotte?

För att förstå vad som hände i Örebro måste vi påminna oss om att åren kring 1810 var de mest dramatiska i hela vår långa historia.

Strax innan hade Sverige besegrats av Ryssland i ett krig där Finland, som varit en del av Sverige i nära 700 år, rycktes loss och blev ett ryskt storfurstendöme. Därmed försvann en miljon svenska medborgare och en tredjedel av Sveriges yta. Kungen som förlorade kriget, Gustav IV Adolf, blev avsatt i en statskupp och skickades med sin familj i exil. Ny kung blev hans farbror, Karl XIII, en sjuk och i förtid senil man utan arvingar. Riksdagen valde därför den danske

Karl XIV Johan då han ännu var marskalk av Frankrike, målad på ett porslinsbord strax efter slaget vid Austerlitz.

13

Karl Johan som nyvald kronprins med svenska ordnar. Målad 1810 av François Gérard i Paris inför prinsens resa till Sverige.

14

prinsen Karl August som kronprins, men prinsen avled i hjärtinfarkt innan han hann utföra någonting i sitt nya hemland. Rykten uppstod om att den danske prinsen hade mördats av de så kallade gustavianerna, som ville ha den avsatte kungen Gustav IV Adolfs son Gustav till ny tronföljare. Det ledde till att en berusad folkmassa massakrerade riksmarskalken Axel von Fersen under Karl Augusts begravningståg i Stockholm i juni 1810; von Fersen hade varit en del av komplotten, trodde man. Oroligheterna hade arrangerats av männen bakom statskuppen 1809, de gjorde allt för att förhindra att Gustav skulle bli vald.

Då tronföljaren Karl August var död måste en ny tronföljare väljas. Efter mordet på von Fersen var stämningen för upphetsad i Stockholm, varför valriksdagen hölls i det betydligt lugnare och mer lättbevakade Örebro. En stor del av den svenska officerskåren ville få tillbaka Finland så fort som möjligt. Därför ville de helst ha en framgångsrik militär som tronföljare. Eftersom kejsar Napoleon just då var världens mäktigaste man i spetsen för världens största armé, ansågs det vara bäst att ha en tronföljare som kom från kretsen så nära Napoleon som möjligt. En av dessa svenska militärer med drömmar om Finland och om en fransk militär som svensk kronprins var löjtnanten Carl Otto Mörner, som anlände till Paris i slutet av juni månad 1810 för att leta efter en tänkbar fransk tronföljare.

Det var en slump att Bernadotte blev vald. Det fanns flera andra tänkbara kandidater. En av dem var en marskalk med irländsk bakgrund, Étienne Macdonald. Om han hade blivit vald hade vi fått en dynasti Macdonald i Sverige. Jean (Baptiste) Bernadotte visade sig vara den ende marskalken som var tillgänglig i Paris och som var villig att byta religion och bli kung i ett så avlägset, oglamoröst, fattigt och krigsskadat land som Sverige var sommaren 1810. I själva verket var Bernadotte mer än villig att ge sig iväg, för hans personliga relationer till Napoleon var på nollpunkten då erbjudandet kom från Sverige. Bernadotte såg det som en möjlighet att komma bort

från Frankrike för att, då stunden var inne, återvända och efterträda Napoleon.

Vem var då mannen som valdes i Örebro?

Han var en ståtlig man, 185 cm lång med skarp profil, svarta ögon som ”sköt eldar”, lockigt svart hår, fyrtiosju år, med en lång och imponerande karriär bakom sig. Han hade enkel, icke-adlig bakgrund.

Hans far var sakförare i rätten, hans mor kunde knappast läsa och skriva. Hans farfar var skräddare och farfars far vävare. Familjen bodde i Pau, vid foten av Pyrenéerna. Hans modersmål var inte franska, utan béarnesiska, ett språk besläktat med katalanskan som talas i Barcelona. Han lärde sig franska i skolan och talade det hela livet med stark brytning.

Bernadotte var döpt till Jean, precis som hans åtta år äldre bror, hans egen far och farbror liksom hans farfar och farfars far. För att skilja den ene sonen Jean från den andra brukade föräldrarna inför myndigheter och andra kalla den yngste Jean för Jean Baptiste ( Johannes Döparen) medan den äldre brodern kallades Jean Évangé­ liste. Men på dopattesten stod det enbart Jean och han kallade sig själv aldrig något annat än Jean. Därför har Bernadotte fått en parentes runt namnet Baptiste i den här boken.

Eftersom hans far, äldre bror och farbror alla arbetade som sakförare och jurister utgick familjen ifrån att även Jean skulle bli jurist.

Juristbanan var en av få karriärer som var öppen för icke adliga personer. Före den franska revolutionen var de flesta ämbeten och officersbefattningar helt reserverade för adelsmän. Vid femton års ålder sattes den unge Bernadotte som praktikant på ett advokatkontor, men han avskydde detta arbete. Då fadern avled två år senare och familjen fick svåra ekonomiska problem tog Jean värvning i kungens armé. Det var 1780. Eftersom han inte var adelsman fick han börja längst ner, som simpel soldat. Det gick långsamt att stiga i graderna eftersom hans regemente inte var inblandat i någon konflikt under de första åren.

16

Men den franska revolutionen 1789 vräkte undan alla adelsprivilegier och blev Bernadottes lycka. I februari 1793 var han kapten, i oktober samma år divisionsgeneral, högre rang fanns inte i den dåtida franska armén. Det var alltid bragder på slagfältet som ledde till att han blev befordrad. Hans stora talang var att i stunder av fara och panik samla ihop trupperna och få de flyende soldaterna att återvända till striden.

Under flera år var han en av Frankrikes mest inflytelserika generaler, en av dem som påverkade historiens gång. Han hade många höga poster: Han var ambassadör i Wien. Krigsminister. Guvernör över stora delar av Tyskland. Han fick ett eget litet furstendöme, Ponte Corvo, mellan Rom och Italien. Han blev mycket förmögen.

Hans relation till Napoleon var komplicerad. De var konkurrenter och rivaler och då Bernadotte gifte sig med Désirée Clary blev relationen ännu mer komplicerad, för Désirée hade varit Napoleons fästmö och hennes syster var gift med Napoleons storebror. Systrarna umgicks mycket nära. Detta gjorde att Bernadotte knöts nära klanen Bonaparte. Napoleon kunde aldrig glömma Désirée och hon inte honom. Bernadotte var periodvis i tyst opposition mot Napoleon.

Kejsaren förklarade under fängelsetiden på Sankta Helena att han många gånger hade velat avrätta Bernadotte för hans opposition, men att han inte kunde göra det för Désirées skull.

Paret fick ett barn, sonen Oscar, som föddes då Bernadotte var krigsminister i Paris.

I oktober 1810 kom Bernadotte till Stockholm som svensk tronföljare. Han blev protestant, adopterades av Karl XIII och antog namnet Karl Johan. Eftersom kungen blev allt svagare var det Karl Johan som regerade.

Hur blev det med Finland? Karl Johan hade inga sentimentala band till Sveriges historia och sörjde inte förlusten av Finland. När det blivit ett ryskt storfurstendöme såg han inget hot från Ryssland.

Han insåg även att den svenska armén omöjligt kunde återta Fin17

land. Det skulle bara leda till ständigt nya krig med Ryssland. Han menade istället att Danmark var det ständiga hotet mot Sverige. Danmark med Norge slingrade sig nästan runt Sverige. Sedan medel­ tiden hade vi haft över femtio krig med Danmark. Han slöt fred med Ryssland och bildade allians med Ryssland, England och Spanien.

De lovade hjälpa honom att erövra Norge. Villkoret var att han var med om att besegra Napoleon först. Det gjorde han i det ytterst blodiga slaget vid Leipzig 1813, som blev början till slutet för Napoleon.

Det var Bernadotte som ledde de allierades nära 180 000 man starka Nordarmé, där även den svenska armén ingick med 30 000 man.

Bland dem fanns många av hjältarna från det ryska kriget: von Döbeln, Sandels och Adlercreutz. Det var mycket tack vare Karl Johans personliga erfarenhet av och kunskaper om Napoleons taktik och krigsföring som de allierade kunde besegra kejsaren.

Efter Leipzig var det meningen att Bernadotte skulle marschera mot Holland, men han vek av från kursen, tog den svenska armén med sig och tågade mot Danmark. Målet var att besegra Danmark och på det viset tvinga danskarna att lämna över Norge till Sverige.

Planen lyckades, men norrmännen, som inte var tillfrågade, gjorde motstånd och utropade sin självständighet i det historiska mötet i Eidsvoll i februari 1814. Alltså tvingades Bernadotte marschera in i Norge med sina krigserfarna trupper. Efter ett kort krig gav norrmännen upp och accepterade mycket motvilligt unionen med Sverige. Motståndet mot Stockholm inleddes från unionens första dag.

Norge behöll sin egen författning, Europas friaste, och såg unionen som första steget mot total självständighet. Kriget mot Norge blev Sveriges sista krig då hela den svenska armén sattes på krigsfot och marscherade in i ett främmande land.

Då Karl XIII avled 1818 kröntes Karl XIV Johan till kung över Sverige och Norge. Hans då nittonårige son Oscar blev kronprins.

Landets nya drottning Désirée, eller Desideria som hon skulle kallas på svenska, var kvar i Paris. Hon ansåg inte att kröningen krävde en

Désirée som furstinna av Ponte Corvo, målad 1808 av François Gérard.

19

resa till Stockholm. Hon hade varit där några månader vintern 1811 och tyckte att allt var förfärligt, varför hon återvände till vännerna och släktingarna i Paris. Inte förrän tolv år senare, då sonen Oscar gifte sig, flyttade även Désirée till Sverige. Hon blev aldrig protestant men lät sig krönas till drottning av Sverige. Norge ville inte kröna en katolsk drottning.

Det hade hela tiden varit Karl Johans förhoppning att kunna efterträda Napoleon som Frankrikes ledare. Han hade tsar Alexander med sig och det fanns en stark grupp som agerade för honom i Paris, ledd av författaren och kulturpersonligheten Madame de Staël. Men han, den gamle revolutionären och Napoleongeneralen, motarbetades av de konservativa österrikarna och framförallt av de misstänksamma engelsmännen, som lät återinsätta den gamla frans­ka dynastin Bourbon på Frankrikes tron. Karl Johan var med då segermakterna marscherade in i Paris och kosackerna band sina hästar vid träden längs Champs-Élysées och Ludvig XVIII flyttade in i Napoleons palats.

Det var bara för kronprinsen av Sverige att återvända till Stockholm och förlika sig med sitt öde att en dag bli kung av Sverige och Norge. Han återsåg aldrig mer sitt gamla hemland, men han anpassade sig aldrig riktigt till sitt nya land, trots att han kom att regera i över trettio år. Det hände att han under samtal med nära vänner under sena kvällar kunde utbrista: ”En gång var jag marskalk av Frankrike! Nu är jag bara kung av Sverige och Norge …”

Han lärde sig aldrig att tala svenska även om han så småningom förstod ganska väl vad som sades. Alla samtal med honom måste föras på franska. Alla dokument, lagförslag, promemorior, rapporter och pressöversikter måste översättas till franska. Han vande sig aldrig vid det hårda klimatet. Under vinterhalvåret låg han kvar i sängen nästan hela dagen. Han hade Slottets varmaste rum och föredrog att signera dokument, ta emot ministrar och höga funktionärer liggande i sin säng, ”sängkammarregementet” stod det i pressen. Han 20

väcktes vid elvatiden, men låg kvar några timmar till, då hovfunktionärer och ämbetsmän fick komma in och föredra sina ärenden. Besökarna doftade gott allihop. Kungen avskydde nämligen sprit- och tobaksdoft, därför besprutades alla illaluktande personer med eaude-cologne innan de fick passera in till Karl Johan. Det fanns ett stort förråd av flaskor med väldoft i förrummet. Vid ett-tiden satte han sig vid toalettbordet för att bli rakad och friserad, under den tiden fortsatte han att ta emot ämbetsmän och signera dokument. Efter ett glas rödvin och en skål buljong kunde han infinna sig i konseljen, om det var konselj den dagen, annars återvände han till sängen för att inte stiga upp förrän till middagen. Han fortsatte att regera sina två riken liggande i sängen, omgiven av papper, böcker och kartor, undertecknande dokument mot sina uppdragna knän. Det kanske verkade underligt för hans svenska omgivning, men så hade han tillbringat många år i fält och så hade han styrt över delar av Italien, Holland och Tyskland.

Kvällarna blev sena och tillbringades oftast i sällskap med några få manliga gäster, som fick delta i de så kallade ”kammarspisningarna”.

Karl Johan var ingen gourmé. Han åt helst bara franskinspirerade fisk-, svamp- och äggrätter, gärna med hummer eller ostron som förrätt. Till detta drack han måttligt med vin, oftast utblandat med vatten. De enda svenska maträtter han kunde acceptera var stekta äpplen och buljong. Dock inte samtidigt. Kungen hade alltid en skål med kokta ägg på bordet att ta till om kockens mödor inte imponerade på honom. Som ett minne av detta dukas det sedan dess alltid med äggkoppar av guld framför kungaparet och deras hedersgäster under galamiddagar på Stockholms slott.

Det var ont om damer vid kungens bord. Under alla åren som Désirée var borta fungerade hovdamen Mariana Koskull som värdinna. Hon hade varit Karl XIII:s favorit och utpekades som Karl Johans älskarinna, rykten som hon själv gärna höll vid liv. Enligt uppgifter som inte går att bekräfta skulle hon ha fött kungen en dot-

21

22

ter, som döptes till Maria och lämnades bort för att uppfostras av en vinhandlarfamilj som hette Malm i Gamla stan. Då Désirée flyttade till Sverige, flyttade fröken Koskull ut ur Slottet.

Då Karl Johan drog sig tillbaka för natten vidtogs omfattande säkerhetsåtgärder för att skydda den misstänksamme kungens liv.

Han somnade bakom många låsta dörrar efter att nästan varje kväll ha fått besök av sin personlige polischef som rapporterade om de senaste ryktena på stan.

Han var den siste svenske kungen som kunde styra efter eget huvud – allenastyrandet, sa kritikerna om hans regim. Generaladjutant Magnus Brahe blev kungens gunstling och personlige rådgivare.

Statsråd och till med kungens egen son Oscar fick först vända sig till Brahe innan deras ärende kunde tas upp av kungen. ”Braheväldet”, kallades detta system i pressen. Magnus Brahe, som börjat sin karriär

Karl XIV Johans kröning 1818, målning av Per Krafft. Beskuren. ”Sängkammarregementet” på Stockholms slott.

Karl Johan dikterar för sin sekreterare.

Observera kassaskåpet vid sängens huvudända, alltid laddat med reskassa. Gravyr av Carl Stefan Bennet.

23

Mariana Koskull, hovdamen som påstås ha varit Karl Johans älskarinna.

Miniatyr av P. Köhler.

24

som tjugotvåårig adjutant hos kronprins Karl Johan, var alltid med vid kammarspisningarna.

Han var den förste kungen såg på morgonen och den siste på kvällen. Han avancerade till general, rikets herre, Serafimerriddare, generalbefäl­ havare och riksmarskalk och bodde till slut i en egen tiorummare på Slottet. Han förblev ogift och avled sjuk av sorg några månader efter Karl Johans bortgång.

Karl Johan, som upplevt krig på nära håll, ville stärka det svenska försvaret. Efter franskt mönster införde han allmän värnplikt och lät bygga den stora fästningen i Karlsborg. Dit skulle Sveriges riksdag, kungahus, kronjuveler och allt annat dyrbart evakueras om det blev krig igen. För att stärka ekonomin och landets inre utveckling byggdes Göta kanal. Karl Johan intresserade sig mycket för finanspolitiken och ansåg att den svenska valutans sjunkande värde var upphovet till landets ekonomiska problem. Han trodde att de internationella börsspekulanterna som köpte och sålde den svenska valutan deltog i en sammansvärjning, skapad av hans personliga fiender i utlandet, vars mål var att få bort honom från Sveriges och Norges tron. Genom kraftiga stödköp av valutan försökte han återställa riksdalerns värde, men lyckades inte med det trots stora insatser av både statens och hans personliga medel. Han tvingades acceptera landets fattigdom och den negativa handelsbalansen.

Karl Johan hade bättre än de flesta sett farorna med revolutioner, så han stod hårt emot de liberala vindar som började blåsa under 1830-talet. Han, som från början varit mycket populär, kritiserades häftigt i pressen, i synnerhet av det liberala Aftonbladet som bestraf-

fades med indragning, varpå tidningen genast utkom med en ny ansvarig utgivare och med något ändrat namn, ”det andra Aftonbladet”, som fortsatte samma kritik av kungen. Även det Aftonbladet drogs in, varpå ännu en ny tidning dök upp ända fram till ”det tjugosjätte Aftonbladet”. Vid ett tillfälle utbröt blodiga kravaller som ledde till dödsoffer.

Mot slutet av Karl Johans regeringstid avtog kritiken och då han avled 1844 vid åttioett års ålder var han återigen populär och allmänt hyllad. Han hade barn och barnbarn. Han kunde vara nöjd med sitt livsverk. Han var Sveriges, Norges, Götas och Vendes konung. Den kungaätt han hade grundat satt säker på Sveriges tron, så säker att av alla de dynastier som tillkom under Napoleon-eran är familjen Bernadotte den enda som finns kvar på tronen.

Karl XIV Johan på sin dödsbädd 8 mars 1844.

Folkligt tryck.

25

karl xiv johan

Född: 26 januari 1763 i Pau. Död: 8 mars 1844 på Stockholms slott. Ligger begravd i Riddarholmskyrkan.

Föräldrar: Sakföraren Jean Henri Bernadotte (1711–1780) och Jeanne de Saint-Jean (1728–1809).

Svensk tronföljare 1810. Kung av Sverige och Norge 5 februari 1818.

Krönt i Storkyrkan i Stockholm 11 maj 1818 och i domkyrkan i Trondheim 7 september 1818.

Valspråk: Folkets kärlek min belöning Gift: 17 augusti 1798 i Sceaux utanför Paris med Bernadine Eugénie Désirée Clary (8 november 1777–17 december 1860). Dotter till rådmannen och köpmannen i Marseille François Clary och Françoise Rose Somis.

Barn: 1. Joseph François Oscar (1799–1859), se Oscar I.

Karl XIV Johan som åttioåring iförd marskalksuniform med Serafimerordens band och kraschan. Målning av Emile Mascré.

26