1. Nu är jag högt ovanför dem. Tält och träskjul. Leråkrar och lador. Fält och paradplatser. Ovanför det utstakade rummet. Raka, räta former. Romber och kvadrater. Lik sidiga, sneda. Lagda mot varandra. Parallella ytor. Kubistiska mönster. Bokstäver och siffror. Alfanumeriska landskap; varje rymd och varje yta fylld av tecken. Gula linjer anger färdriktning och sträckning; gula bokstäver ställda mot en svart bakgrund anger platsen; svarta bokstäver ställda mot en gul bakgrund anger bestämmelseorten. Vita linjer utgör gränser mellan zoner; röda linjer avgränsar avlysta zoner utritade över marken. Inget rest igenom; allt där under. Undanröjda hinder bortskaffade från imaginära ytor; en längsgående, centrerad och utsträckt tvåhundra fot utanför ledens båda kanter; omkretsen bestämd genom svängande bågar vilka sammanbinder närliggande linjer; koner som sträcker sig utåt, uppåt; ytor som sträcker sig utåt, uppåt ifrån alla kanter; ytor som sträcker sig utåt, uppåt i räta, exakta vinklar. Klara zoner. Pirer, halvöar och uddar. Noder, banor, övergångar. Porten utlagd som ett fält och innan dess en åker randad av skuggade fåror. Grova, gryniga jordarter, sand och grus utan finare korn; mindre grov sand med en större mängd silt och lera; fina, sandiga
Lotass_Den svarta solen.indd 5
09-06-17 13.12.59
jordarter, fin, osammanhållen sand eller en sandig lera; jordarter inmängda med silt eller lera, känsliga för frost och torka; silt och sandig silt som spricker upp i torkan och formas om av långvarig kyla; siltig lera, sandig lera, lerig sand och lerig silt som hårdnar och blir sköra av långvarig torka; jordarter som vidgar sig och krymper; silt och lera vilka innehåller glimmer eller kisel; siltig lera och leriga jordarter som bildar hårda klumpar vid långvarig torka; jordarter som binder fukt och frost; fuktig och formbar lera; träskjordarter såsom torv och smörja; dy bunden av halm och hö och rankor. Och från lador till hangarer. Och från åkrar, fält till stenlagda, planade plattor där tyngd en bestämmer stenens läggning. Fyrkantiga byggnader innanför stängsel, innanför falska gräsmattor, konstlade trädgårdar, elektriska fält där ljus har lagts till enkla, klara mönster. Flodljus, sökarljus och bågljus ersatta av punkter. Gränsljus fästade längs kanter och konturer. Riktningar markerade av fasta lampor. Mittlinjer utstakade av svagt upphöjda linser vilka skjuter ut spelande strålar längs med leden, trettio tum ovanför dess mörka platta. Vita kantljus, gula in mot zonen, vars ljus lyser täta och sträcker sig bort från ledens tröskel. Mittlinjens ljus vita, sedan röda och växelvis röda, vita. Anslutande leder kantade av blå, svagare punkter; deras mittlinjer ljust gröna. Byggnadernas lampor roterande, röda. Fyrar vilka sänder ut en smal ljusstråle som roterar runt en axel och bildar en skiva, blixtrar i en tunn och vitgrön följd längst upp på tornen. Torn som höjer sig högt ovanför plattformar och terrasser, mäktiga kolonner; som kastaler vakar över himlen; takens skärningar och mönster uppstrukna ur det vidsträckta, plana rummet. Maskinernas slanka kroppar väntande invid varandra. Pirer, strålgator, radialgator som sträcker sig ut
Lotass_Den svarta solen.indd 6
09-06-17 13.12.59
mot det öppna och vida. Osynliga linjer fästade vid deras tomma korridorer, och vidare ut och upp och lagda på varandra till grova, outtömliga streck, där lederna göms långt där under; i öst och väst först gröna och sedan röda, i norr och söder svagt bärnstensgula, sedan blå; lagda i nummerordning enligt riktning, och på avdelade höjder längs vilka man i stillhet kan luta sig tillbaka, sluta sina ögon och i tystnad dra sig undan; högt där ovanför, längs långa korridorer, längs med bergskedjor som från en stund till nästa antagit en ny, en annan form och flytt långt bort i fjärran eller kommit nära; genom, i ett evigt dis, en dimma vilande i stråk som liksom gasväv, liksom tunna draperier lyfts eller dras undan ett efter det andra, och för var gång låter scenen växla och drar upp nya revor och rämnor, låter klossarna och blocken skymta, plattorna invid dem, sträcken dragna till smala och ändlösa rektanglar. Byggnadernas sidor skuggade av taken, återkastande det glimtande, spelande ljuset. Stora, plana ytor brutna av en följd av portar utplacerade i intervaller i en lång, likformig barriär; en upprepning av likartade delar, element med oförändrade funktioner; långa boulevarder, överbyggda, långa terminaler, plattor, valvgångar, arkader, gallerior, planskilda korsningar, överfarter, utsträckta portaler vilka vidgas, stiger och förgrenar sig ut över marken och lägger sig kring, och famnar, sluter. I bakgrunden ett ojämnt och marmorerat mörker mellan sluttande, ruvande väggar där dörrar och fönster målats i förvridna perspektiv, där ljusfattiga avsnitt förhöjer förminskningsgraden i räta, rakt ledande diagonaler. → 256 2. Längs den ljusa, långsträckta passagens kanter löper grå, breda, glanslösa, svagt rundade lister. Golvet täcks
Lotass_Den svarta solen.indd 7
09-06-17 13.12.59
av en hård, ljusgrå, sprucken, marmorerad matta. Ljuset faller från rektangulära, vita, smala lampor vilka sitter i en rad utefter det låga, grå taket. Längs väggarna sträcker sig jämnt likformiga, slutna rader av breda, högresta, glanskade, tunga, kraftiga dörrar av ett grått, polerat, hårt, blankat, metalliskt material; deras blänkande ytor bryts av fyrkantiga, kalkiga glasrutor fästade med tunna, blyertsgrå, jämnade lister. Fukten bildar finkorniga, vita, oformliga mönster över dörrarnas rakskurna, vida, glänsande rektanglar. De väntandes ansikten är skeva, vanskapta ovaler innanför det nedsolkade, fuktiga, fläckade glaset. Stiften lämnar svarta, smala, utsuddade, tunna märken. Ljudet är ett ihålligt, utdraget, dovt, enständigt jämmer. Smaken bränner på hans nariga, torra, såriga läppar. Han lindar den slitna remsan hårdare kring skallens rundning. Munnarna är platta, släta, utspända, gråbleka cirklar. Ljuset drar upp vita ränder över rummets skikt och ytor. Dörrarna vrider sig i vinklar bakåt över syn vidden. Gångens linjer vidgas till en planmässig, periodisk kurva vars samtliga punkter är spridda längs med dess ytterkant. Invid hans vänstra sida ligger ett tudelat, slutet rum: → 41; på golvet framom honom leder en bred och rakskuren linje vidare längs den långa passagens ljusa, smala sträckning. → 222 3. Dörren leder in i en ljus, långsträckt sal vars glanska former bildar täta, regelbundna mönster. Det vidsträckta rummet genombryts av höga, smala valv vars flackt spetsiga bågar är sorgfälligt mejslade och skurna; deras ljusa ytor står i varandra skärande plan som löper ut över synvidden och förlänger perspektivet. Fälten skiftar inåt i en djup, skillrande, långsmal sträckning. Takens täta strålvalv
Lotass_Den svarta solen.indd 8
09-06-17 13.12.59
skimrar i en dämpad, benvit ton. Soldaten står invid den vänstra, rakskurna, planade randen. Den lätt böjda, tenngrå kroppen fräts ut i det ljusa rummet. Väldiga, fasetterade, tunga, kritvita kolonner sträcker sig rakt upp mot kanten och vidare ut ur bilden. Mörka, mönstrade, plana, tunna, geometriska former sitter fästade på deras slipade, kantiga sidor. Ljuset faller från vida, höga, glanska, rutade fönster vilkas insänkningar gentar valvens spetsbågiga form; den matta, vita dagern drar upp suddiga, långsmala ränder på det hårda, blanka, glanskade, putsade, plana golvet. Diset lägger sig i skimrande, finkorniga ridåer. Stenens släta ytor fyller den skillrande, djupa fonden. Pelarnas tunga, massiva, höga, marmorvita former kastar suddiga, grumliga, täta, lätt skymlande skuggor vilka skjuter fram över den främre, linjeraka kanten och gentas i grundens jämna, planmässiga, vida former. Vid den vänstra sidan reser sig en rak, hög skiljevägg; vid högra sidan öppnar sig en rad låga, rundade valv vilkas täta skärningar i en vidgad, djup, symmetrisk strålform mynnar ut i vida, glasiga, skillrande, höga salar. → 236, → 173 4. Längs det vida, cylindriska rummets kanter löper bronsfärgade, valsformade, blanka räcken. Deras jämna linjer följer det rundade, klara glaset som i vida skivor täcker den djupt skurna horisonten. Golvet sluttar från en upphöjd mittpunkt ned mot rummets sidor i en blankpolerad, ådrig, glanskad, parketterad sträckning. Det kraftiga ljuset faller från infällda, vita lampor vilka sitter innanför det klara, täta, tjocka glaset. Männen vilar mot det sträva, skrapade, trasade fältet. Deras tunga rockar smälter samman med den matta grunden. Skärvor, flis och splitter bildar kantiga och brustna mönster. Deras kroppar streckar gångarnas
Lotass_Den svarta solen.indd 9
09-06-17 13.12.59
rämnande, spruckna sidor. Deras bleka händer håller de invanda, stela greppen. Himlens slitna remsa löper jäms med rummets vida rundning. Vita bågar sträcker sig över den cirkulära vidden. Fältets trådar skimrar i det vinande, svirrande ljuset. Mörka strimmor korsar den plana, ärrade, dova grunden. Fåror, hål och gropar tecknar skiktade, tunga figurer. Männens skallar formar långa, punkterade, slutna linjer som i en parallell skärning löper runt den vida salen. Mjuka, runda kullar fyller den plant infattade ytan. Skålformade hålor bildar djupa, tunga, täta skuggor. Fonden skimrar i det marmorvita, hårda, fasta ljuset. Ljudet är ett enständigt, ihålligt, stadigt, klanglöst dån. Han plockar fram den nötta, slitna, skavda, glänsande polletten. Springans skåra skär över den hårda, blanka, tunna plåten. Den glanslösa skivan sänker sig över den låga vidden. Invid kanten öppnar sig två långa, rakskurna passager: → 148, → 85; längs med vilka löper en vinklad, avskärmad, skiktad gång som i en vidgad, rektangulär, symmetrisk, avplanad öppning mynnar ut i en ljus, vid, glasig, oöverskådlig hall. → 120 5. Det djupt skurna, svagt skimrande valvet leder in i ett kubformat, dämpat, skymligt, dunkelt rum vars grå, rappade, sträva, likformiga, höga, täta väggar sträcker sig upp över randen och vidare ut ur bilden. Det luckra, planade golvet stäcker och kvarhåller stegen. Hans kraftiga stövlar lämnar märken i den lösa jorden. Runda spegeldammar ligger i ett tätt, slumpmässigt mönster. Ljuset faller från långsmala, djupa, raka öppningar som löper längs med den vinklade, svagt sluttande, vänstra randen. Han plockar upp de skavda, nötta, blankslitna, tunna mynten. Deras vassa kanter skär hans såriga och numna fingrar. Ytan
Lotass_Den svarta solen.indd 10
09-06-17 13.12.59
bryter ljuset i flimrande, tätt skiktade ränder. Ljudet är ett enständigt och dämpat, svagt sorlande rissel. De väntande sitter samlade invid den bakre väggen. Deras fältgrå rockar täcks av kalkiga, stelnade fläckar. Ljuset bildar suddiga, grumliga, finkorniga strimmor vilka skimrar svagt och mättas av flagor, flisor och splittror. Ett strävt, blygrått dis formar en grynig hinna över rummet. Den gråvita sanden ligger i täta, rundade kullar. Väggarna är täckta av revor och rispor, hack och märken. Vid den högra sidan står två fyrkantiga pelare vilkas massiva kroppar sluter an mot den rakskurna kanten. Mitt i det disiga, täta, höga rummet står Den andre. Hans rundade, blekgrå, blanka skalle återkastar ljuset. Hans ögon är slutna, jämna, släta, spetsiga ovaler. Hans stadiga skuldror döljs av den kraftiga, tunga rocken. Den utsträckta handen är en fint formad och mejslad rundel. Orden faller i en jämn, stadig och oavbruten ström. Invid den bakre kanten öppnar sig två höga, breda portar vilkas tunga dörrar löper längsefter den ljusgrå väggen. → 15, → 143 6. Golvet täcks av en mjuk, tät, blyertsgrå matta längs vars kanter löper smala, svagt rundade lister. Gångens vita väggar sveper upp i det flackt välvda taket; deras runda, buktande, bukiga, svällande konturer sluttar ned mot den färglösa, djupa, lätt skillrande fonden; deras släta, vågformiga, jämnlöpande, hårda ytor bildar fasta, jämna, skålade, mjuka, glansiga fält. Det starka ljuset faller från rektangulära, smala lampor som sitter i en tät rad längs med det låga, vita taket. Vittnet står invid den vänstra sidan. Hennes nacke vilar mot den glanska, glatta ytan. Hennes ansikte är en hudfärgad, suddig, grumlig rundel. Hennes ögon är kalkiga, släta, jämnade ovaler. Hennes
Lotass_Den svarta solen.indd 11
09-06-17 13.12.59
bleka händer rör sig över den skålade väggen. Orden flödar i en entonig, enständig, klanglös ström. Det sträva, mjuka golvet sviktar lätt under hans tunga stövlar. Den blyertsgrå mattan skimrar i det starka, täta ljuset. Former och konturer följer i periodiska sekvenser. Takets vita lampor smälter samman till ett långsträckt band. Den smala, välvda gången faller längs en allt brantare sluttning ned mot den fasta, massiva, täta, marmorvita grunden. De glansiga skikten formar stela, släta, långa vågor. Deras mjuka linjer tecknar skålade, jämnade hålor. Fälten smalnar av ned mot den rundade, buktiga randen där passagen mynnar ut i en vidsträckt och dunkel sal. → 339 7. Dörren öppnas in i en låg, långsträckt tunnel som i ledade segment sträcker sig in mot den skillrande, ljusa, täta grunden; dess gråvita väggar sveper upp i det rundade taket och sluter an mot en rakskuren, bred, jämnlöpande list vars obrutna, släta, jämna, planade, rätlinjiga yta täcks av ett trådigt, stramande, utsträckt, slätt, matt, duvblått tyg. Längs listens raka kanter sitter vita, punktformiga lampor som formar en suddig, disig, kornig, lätt flimrande rand vilken sträcker sig in mot den skymliga, brant sluttande fonden och vidare ned och in över den djupa horisonten. Golvet täcks av en mjuk, flammig, tät, sammetsskimrande matta som gentar den breda listens duvblå, glanslösa nyans. Uddvassa, grumliga, skiktade, täta, tunga, blygrå skuggor löper ned längs gångens skålade, inåtbuktande väggar. Tunneln vidgas i breda, rakskurna, kantiga etapper vilkas hörn är klädda med smala, blanka, vita lisener. Golvet sluttar uppåt mot en låg, smal, jämnad, rundad vändpunkt bortom vilken tunneln vidgas till en djup, färglös oval. → 210
Lotass_Den svarta solen.indd 12
09-06-17 13.12.59
8. Dörren leder in i ett lågt, långsmalt rum som höljs av ett grått, svagt skimrande, djupt, finkornigt dunkel. Ljuset faller i grumliga, suddiga, disiga strimmor som formar ljusgrå ovaler på det hårda, blanka golvet. Längs med rummets sträckning står rader av höga, breda hyllor; listor och journaler ligger i ordnade, fasta travar; bindgarn, band och snören håller tunga, tätt packade buntar runt vilka de virats varv på varv och fästs med hårda knutar. Hyllorna sträcker sig upp mot det mörka, skymliga taket. Deras former fyller det rektangulära, låga rummet. Staplarna löper in genom det slutna, kompakta dunklet. Deras jämna sidor bildar skiktade, varviga mönster vilka gentas över det långsmala, jämnlöpande fältet vid vars högra sida öppnar sig en smal, tung, glanslös dörr. → 317 9. Golvet täcks av hårda, fyrkantiga plattor av ett glanslöst, strävt och svagt klingande material; deras melerade, flammiga, hudfärgade, matta ytor bildar ett rutformigt, långsmalt, brutet, svagt skiftande fält. Längs med den högra väggen sitter mörka, ådrade paneler vars planade ytor delas av tunna, rakskurna lister; den övre rätlinjiga, slipade, jämnlöpande kanten sluter an mot det gråvita, höga, lätt ströpplade taket. Gångens snäva sträckning smalnar av i en skarpt skuren vinkel in mot en inglasad, mönstrad, glansig, rektangulär öppning: → 221; vid den vänstra sidan leder en blankvit, bred, glanskad dörr in mot en långsmal, dunkel, hög och glasig, djup, skymlande hall. → 299 10. Längs det smala rummets långa sträckning står pelare uppställda i stålgrå, rakskurna alléer; deras täta grenverk stödjer den genomlysliga himlen som svävar ovanför
Lotass_Den svarta solen.indd 13
09-06-17 13.12.59
äggar, vallar, värn och balustrader. Det sluttande fältet v av blänkande glas, betong och stål genomskärs av pas sager, gångar, kulvertar och korridorer; deras glanska sidor vilka vetter ut mot ytterväggen bryter, skär och strimlar det kraftiga, vitbländande ljuset. Fönstrens höga bågar skjuter upp i takets välvda rundning; mellan grova vajrar sitter kanvastygets stycken spända; den stramande himlen sluter an mot den runda konturen som sträcker sig genom det långsmala, täta, höga rummet. Valven löper i en regelbunden, fast, periodisk skärning. Tunga draperier höljer luckor, dörrar, hål och ramar. Pelarradens kroppar kantar det brutna, skärvade fältet; kapitälen stödjer vita, jämna, svagt skimrande domer över vilka valvens skuggor bildar grå, ådrade mönster. Längs den övre kanten sträcker sig en rad slutna ventiler. Ljuset strömmar genom djupa, genomlysliga ovaler vilka sitter fästade vid strävor, balkar, stag och stöttor som med grova krampor hakats fast i himlens strama sjok. De vida bärplanstaken vilar i skiktade formationer över broar, ramper, pirer, plattformar och gallerier; glastäckta ellipser klyver deras jämna, fasta skärning. Skikt, plan, fält och ytor bryts vid ett djupt planat, långsmalt schakt som skär in genom de konforma, regelbundna våningsplanen; längs med schaktets kanter löper långa, smala korridorer vilka möts och delar sig ånyo åt motsatta sidor. → 154, → 123 11. Längs den vida hallens sidor löper gråsvarta fasader in mot den djupa, skymliga fonden. Deras stenar är lagda i ett tätt, stadigt kryssförband där stötfogarna bildar ett planmässigt, geometriskt mönster. På den vänstra väggen hänger mångfärgade, grälla vimplar; deras klara, smala, spetsiga, flikiga, täta former bryter det matta, rutade,
Lotass_Den svarta solen.indd 14
09-06-17 13.12.59
enhetliga, jämna mönstret. Vid den övre randen svävar en väldig, svart, sfärisk form vilken skärs av på mitten av den skarpa, linjeraka kanten. En låg, bred, ljus trappa leder upp till ett smalt podium på vilket står en utskuren, hög, blanksvart och glasig struktur. Den långa barriären sträcker sig över det djupa fältet; dess jämnade sluttning följer kantens skarpa, raka linje. Den andres ansikte träder fram ur den planade väggen. Ansiktsdragen faller i flagande, brustna, tunna skärvor. Ögonen är spetsiga, kalkiga, jämnade ellipser vilka smälter in i den slitna, härjade, spruckna grunden. Sprickor löper ned från den söndertrasade, sträva hjässan över kindernas skörade, kluvna och flagnande hålor. Munnen är en svagt leende, fint tecknad, tunn, nålfin springa. Den ärrade halsen är avskuren jäms med nyckelbenen. Ansiktet är en skrovlig, härjad, ojämn, bleknad oval där den benvita grunden klyvs i smala, vasst skärvade flisor. Han lindar in den formlösa skallen i den slitna filten. Ljuset faller från den genomlysliga, stramande fonden. Rummets linjer löper in mot den skiktade, djupa grunden. Alla ytor står i varandra skärande, täta plan. Längs med den inre kanten öppnar sig en vid, upplyst passage: → 2; vid rummets båda sidor leder stensatta, djupt skurna, glasiga, skimrande, mörka valv in till vidsträckta, höga hallar. → 329, → 92 12. Längs den snäva, långsmala, djupt skurna gången löper en tät, vertikal, råhuggen boasering. Fälten bryts av grova, vinklade, rundade, breda stöttor vilkas skeva former gentas i en ojämn, bruten skärning. Golvet täcks av tunga, lätt sviktande, linjeraka bräder; deras sträva ytor faller in mot den upplösta grunden som i ockrabruna, rödskimrande, tunna rännilar rinner bort mot den djupa,
Lotass_Den svarta solen.indd 15
09-06-17 13.12.59
vida, skiktade, skiffrade fonden. Takets välvning följer den naggade, spruckna, kluvna kanten. Gångens luckra väggar bryts av skeva, böjda, krumma former. Ljuset faller från bländvita, glasiga, rakskurna ramper vilka sitter infästade över den buktande randen. Fältens brutna ytor bildar mosaikartade mönster. Linjer och konturer tecknar vaga, formlösa figurer. De benvita snitten glänser i det täta, vita ljuset. Ljudet är ett enständigt, ihålligt, gällt vinande brus. Den andre står uppstramad, strak och styv intill den vänstra väggen. Hans utsträckta armar vilar mot den grova, bruna fonden. Hans ansikte är en suddig, grumlig, blyertsgrå oval vilken i ryckiga, tvära och täta, krampartade kast sveps fram och åter och bildar ett uttänjt och konturlöst band ovanför hans runda, steniska, stelnade, tjudrade skuldror. Bålen bryts av rockens breda, släta, marmorvita slag. Den höga, strama kragen skär in i hans skavda, svullna hals. Det tunga, mörka tyget faller i rundade, stela veck ned mot hans kraftiga, orörliga, djupt blanksvärtade stövlar. Orden flödar i en utdragen, vinande, tonlös ström som bryts av tändernas klanglösa, hårda och taktfasta klapper. Stoftet rinner ned längs den rämnande, brustna, spruckna väggen. Golvet smalnar av in mot den söndrade, skärvade grunden. Takets välvda sträckning sänker sig längs med den djupa gången där den löper vidare över en låg, avrundad kant. → 78 13. Över den smala, höga, långsträckta hallen sträcker sig takets skymliga, djupt skiktade sparrverk. Bjälkar, stag och stöttor fäster vid och skär genom varandra i ett tätt, oöverskådligt, regelbundet, pärlgrått fackverk. Geo detiska, skimrande, skillrande, höga kupoler höjer sig över takets buktiga, breda, välvda krön. Det starka ljuset faller
Lotass_Den svarta solen.indd 16
09-06-17 13.12.59
genom det triangulära mönstret och lägger sig i korniga, tunna, långa, smala strimmor. Blygrå, matta stolar står i rader, gjutna i ett stycke, fastsatta vid stöd av blankpolerat, hårt, silvergrått stål; deras buktande former sträcker sig i avsmalnande fält bort över horisontens linje och förlänger perspektivet. Längs med hallens högra sida löper ett smalt galleri som kantas av ett vitt, glanskat, rakskuret, genombrutet räckverk; ovanför det långa, linjeraka, ljusa galleriet vilar en kvartscirkelformad, sluten, inglasad balkong som vid den bakre väggen följs av en pärlvit, hög pelargång vars utsirade, tunga, breda, likformiga kapitäl i stålskodda förgreningar stödjer det vida takets sparrverk. Längs den övre kanten sitter djupa, smala öppningar i en ljus, vitbländande rad utefter den glanslösa väggen. Ljuset dämpas av stolarnas täta, mörka, raka rader vilka smälter samman till ett grumligt, lätt skymlande fält. Soldaten ställer ned den stora, tunga, otympliga tavlan. De väntande står i slutna, raka, regelbundna led. Den lösa, luckra marken rinner i kalkiga rännilar som samlas innanför det spruckna, brustna, mörkt fläckiga glaset. Raderna sträcker sig bort mot den genomlysliga fonden och in under ett lågt, askgrått, stensatt, rektangulärt valv. Den djupa grunden har i delar täckts med asfalt, hartser, salter och plattans korniga, skrapade, skavda, rispade yta har avsatt en mångfald av skiftande, täta, grå nyanser. Männens ansikten är tunga, sträva, vaga, ljusa rundlar. Deras kroppar är mejslade, drivna, tunna, krökta former. Deras bleka händer är oformliga, släta ovaler. De krumt böjda benen står straka, stelnade mitt i steget. Den kristalliska, täta, glanslösa, blyertsgrå strukturen bryts i höga, gälla, skärande, klanglösa, vassa tennskrik. Han lindar in tavlan i den grå, lasiga, slitna filten. Tonen dämpas över de vidsträckta, blanka, släta
Lotass_Den svarta solen.indd 17
09-06-17 13.12.59
fälten. De väntande skiftar i långa, jämnt likformiga rader. Vid den bakre väggen leder höga, branta, ljusa trappor upp till det långsmala, skillrande, rakt skurna galleriet: → 179, → 25; längs den nedre, avplanade, trasade, flagande kanten öppnar sig en lång, djup, skymlande, dunkel, blygrå passage. → 115 14. Den långsträckta, rakskurna passagen skär in genom den skiktade, varviga, håliga grunden. Strävor, stag och stöttor randar den grova, skrovliga ytan. En tät, mörk skraffering täcker den höga, vidsträckta fonden. Längs den övre kanten står matta, geometriska former i en rad fästade i det luckra, runna, spruckna fältet. Himlens bleka remsa följer den massiva, dova randen vilken löper längs med gången och vidare ut ur bilden. Skiltvakten står böjd och krumpen i det övre vänstra hörnet. Silhuetten träder fram mot den genomlysliga fonden. Skuggfigurens mörka, utsuddade, vaga, tunna linje smälter samman med den jämnade, rundade horisonten. Längs den nedre kanten vilar de skärvade, brustna männen. Deras brutna lemmar tränger fram ur den trasade grunden. Deras blekgrå skallar är glimmande, släta, blanka rundlar. Vid den vänstra sidan löper den snäva, djupt skurna gången vidare längs med den höga, fasta, upptornande vallen. Linjer och konturer formar vittrade, jordslagna bylten som ligger i täta gyttringar utefter gångens sidor. Vita, skeva former bryter den gryniga, sträva ytan. Mörka, djupa sprickor löper upp mot viddens lergrå fält. Drabanten sitter lutad mot den rämnade, söndrade väggen. Hans ansikte skimrar i det silvergrå, korniga ljuset. Hans rundade skuldror vilar mot den tunga, dova vallen. Den kraftiga rocken skyler hans valna, domnade kropp. Han lägger handen mot den mjuka,
Lotass_Den svarta solen.indd 18
09-06-17 13.12.59
släta, skålformiga nacken. Orden strömmar i ett stadigt, oavbrutet, dämpat flöde. Längs den inre sidan sluts den snäva, rakskurna passagen; vid den bortre kanten mynnar den ut i en dunkel sal. → 27 15. Över den disiga, fyrkantiga hallen hänger en bred, svagt böljande, skiftande soffit; de vida, långa sjoken skimrar i talrika grå nyanser; våder, band och remsor bildar täta, skillrande tablåer. Det skymliga rummet täcks av massiva, kantiga former vilka vilar i slumpmässiga, planlösa formationer. Männen står på rad längs den höga, langetterade vallen. Deras täta ryggar streckar den breda, uttänjda linjen. Deras runda skuldror sjunker in mot den planade väggen. Ljuset faller från rektangulära, vita, smala lampor vilka sitter spridda över det höga, skugghöljda taket. Golvet bryts av den rundade, brustna, kluvna, spruckna kanten. Rummets sidor smalnar av in mot den breda, höga fonden som i långa strimmor sträcker sig jäms med det brutna fältet och ut över den vidsträckta, långa, djupa horisonten. Fältens raka linjer löper parallellt längsefter vidden. Den splittrade ytan bildar ett mosaikartat mönster. Ljuset bryts mot den rämnade, ärrade, härjade marken. Ljudet är ett dämpat, klanglöst, dovt, stadigt, enständigt dån. Soldaten fattar tag i den utsträckta, sträva, nötta handen. Den brant skurna kanten skär mot hans kraftiga, tunga stövlar. Sanden rinner i tunna, täta rännilar ned mot marken och lägger sig i flacka, mönstrade revlar invid väggen. Männens ansikten är jämna, dekuperade ovaler. Deras sträva kroppar smälter samman med den luckra grunden. Himlens bleka remsa sluter an mot vallens långa sträckning. Gångens branta sidor randas av linjeraka pilastrar vilkas grova former löper i en allt tätare följd bort mot och genom det
Lotass_Den svarta solen.indd 19
09-06-17 13.12.59
gryniga, finkorniga, vita diset. Golvets bräder sviktar lätt under hans tunga, slitna stövlar. Längs den vänstra sidan sträcker sig det långa, slutna ledet; vid den högra åter bryts den brant lutande, sträva väggen av en låg, mörk öppning in i en vid, angränsande hall. → 157 16. Den långsmala, snäva, branta trappan leder ned i ett lågt, långsträckt tunnvalv av ljusgrå rektanglar. Takets mörka bjälkar bryter den ljusa, planade väggen. Vita, smala lampor sitter i täta, lodräta rader, svagt lutande ut från blanka, stålgrå, cirkelrunda fästen. Längs med gångens väggar står stela, orörliga gestalter. Deras tenngrå skallar bildar en punkterad, sluten linje. Det glanskade golvet höjer sig upp mot en vidsträckt båge vilken vilar på kraftiga, grova, kantiga kolonner. Vid den vänstra sidan löper gången bort och ut ur bilden; vid den högra åter sträcker den sig in under den höga bågen och vidare bort mot ytterväggens breda glas. Den andre lösgör sig ur valvets täta, finkorniga dunkel. Han tar fram den runda, skavda, nötta, blankslitna polletten. Bokstävernas prägling skaver mot hans valna, numna fingrar. Vid den främre kanten står Den andre stramt i enskild ställning. Munnen är en jämnad, narig, vitnad, spänd och uttänjd rundel. Hans gråbleka händer stryker mot den jämna, släta väggen. Högt ovanför golvet svävar den glasiga mezzaninen; balustradens räcke skär genom det höga, ljusa rummet i en rundad, blankad, jämnad, putsad och mörkt ådrad sträckning. Ljuset formar gröna, tunna, mjuka, svallande ridåer. Det gryniga diset skärs i jämnlöpande, smala remsor av tätnande strålar vilka skjuter ut från runda, vita lampor infästade i det vida, enhetliga taket. Längs med övre randen sitter en rad blänkande ventiler. Smala,
Lotass_Den svarta solen.indd 20
09-06-17 13.13.00