9789100123475

Page 1

MITT LIV, MIN RESA Översättning: Ulla Danielsson, Mattias Göthe och Manne Svensson

Albert Bonniers Förlag

Tony Blair korr.indd 3

10-09-17 12.19.30


Till Cherie, Euan, Nicholas, Kathryn och Leo och resten av min familj, som varit med mig på min resa

www.albertbonniersforlag.se First published by Hutchinson (an imprint of Random House Group Ltd) in the UK as A Journey, © Tony Blair 2010. isbn 978-91-0-012347-5 © Tony Blair 2010 Översättning: Ulla Danielsson, Mattias Göthe och Manne Svensson Tryck: GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2010

Tony Blair korr.indd 4

10-09-17 12.19.30


INNEHÅLL Inledning 7 kapitel 1: Höga förväntningar 11 kapitel 2: Ledarnovisen 46 kapitel 3: New Labour 88 kapitel 4: Smekmånaden 140 kapitel 5: Prinsessan Diana 171 kapitel 6: Fred i Nordirland 196 kapitel 7: »Vi regerar i prosa« 254 kapitel 8: Kosovo 283 kapitel 9: Konservatismens krafter 320 kapitel 10: Krishantering 359 kapitel 11: Mandat för New Labour 390 kapitel 12: 11 september – »sida vid sida« 423 kapitel 13: Irak – nedräkningen 457 kapitel 14: Resolution 509 kapitel 15: Irak – efterspelet 536 kapitel 16: Inrikesreformerna 581 kapitel 17: 2005 – Blair/Brown 619 kapitel 18: Triumf och tragedi 659 kapitel 19: Härda ut 693 kapitel 20: Slutskedet 728 kapitel 21: Avfärd 757 kapitel 22: Efterskrift 803 Tack 838 Bildkällor 840 Personregister 843

Tony Blair korr.indd 5

10-09-17 12.19.30


Tony Blair korr.indd 6

10-09-17 12.19.30


INLEDNING et sista jag ville var att den här boken skulle bli en tradi­ tionell politisk självbiografi. Jag har nämligen märkt att de flesta politiska memoarer av traditionellt snitt är gans­ka lätta att lägga ifrån sig. Så detta kommer inte att bli någon konventionell redogörelse för vilka jag har träffat och vad jag har gjort. Massor av händelser, datum och namn på politiker har utelämnats, inte för att de är obetydliga, utan för att jag snarare än att skriva som en historiker har velat skriva som en ledare. Redogörelser för mina tio år som premiärminister finns det många av, och fler lär det bli. Den berättelsen kan många skriva. Men berättelsen om hur det var att vara männi­skan i centrum av detta historiska skeende finns det bara en person som kan skriva – och den personen är jag. Detta är alltså en personlig redogörelse, en beskrivning av en färd genom en särskild historisk period, en period då mina politiska och i viss mån även personliga egenskaper utvecklas och förändras. Jag börjar som en typ av ledare, slutar som en annan. Det är därför jag kallar det för en resa. Naturligtvis beskriver jag min tids stora händelser, men jag gör det utifrån den relation jag som beslutsfattare haft till dem. Det här är ingen objektiv redogörelse; det försöker jag inte heller få det att framstå som, men min förhoppning är att skildringen i alla fall ska vara rättvis. Snarare än att följa en strikt kronologi har jag gjort en tematisk upp­delning. Visserligen börjar bokens röda tråd 1997 och slutar 2007, men däremellan berör jag enskilda ämnen, till exempel maktöver­ 7

Tony Blair korr.indd 7

10-09-17 12.19.30


mitt liv, min resa

tagandet, Nordirland, prinsessan Diana, 11 september, Irak, reformerna av den offentliga sektorn, OS och bomberna i London 2005. Som läsare kan man med fördel läsa separata avsnitt för sig, även om en hel del korsreferenser naturligtvis förekommer. Somliga saker, som min relation till Gordon Brown och till de amerikanska presidenterna, skildras genomgående i boken. Eftersom jag har läst ett antal memoarer som inletts med sprudlande entusiasm och därpå förlorat sig i resignation och brådska när förlagets inlämningsdatum krupit närmare, så vidtog jag den ovanliga åtgärden att kasta om ordningen på kapitlen medan jag skrev. På så sätt kunde jag ge mig i kast med några av de svåraste kapitlen först och spara de enklare till sist, så att jag i den mån det var möjligt behöll samma energi och tempo genom hela boken – som tog tre år att skriva. Boken är emellertid inte i första hand tillbakablickande, men eftersom det är förflutna händelser som berörs skildrar jag dem såsom de framstod då det begav sig. Dock är jag egentligen inte återblickande som person. Jag ser framåt. Jag har fortfarande massor att göra och mycket att åstadkomma med mitt liv. Jag arbetar lika hårt som jag alltid har gjort, och jag lär mig ständigt nya saker. Så jag använder det förflutna för att åskådliggöra det pågående, men jag belyser också framtiden. Särskilt i fråga om utrikes­politiken efter 11 september och konflikterna i Irak och Afghanistan, men även vad gäller de omfattande reformerna av sjukvård, utbildning, välfärd och rättsväsende försöker jag måla upp en bild av världen som den ser ut i dag och som den kan komma att se ut framöver – inte bara som jag uppfattade den då jag var vid makten. Det sista kapitlet berör specifikt perioden 2007–2010, och eftersom det står i strid med en rad vedertagna sanningar om finanskrisen och fortsatta utmaningar för säkerhetspolitiken, så finns det i allra högsta grad en angelägen koppling till den aktuella debatten. Slutligen är boken ett slags (mycket utdraget) brev till landet jag älskar. Jag vann tre val. Fram till dess hade Labour aldrig ens lyckats hålla sig kvar under två hela mandatperioder. Den längsta tid Labour tidigare hade suttit vid makten var sex år. Vår regering satt i tretton år. Och som jag kommer att utveckla i det avslutande kapitlet skulle 8

Tony Blair korr.indd 8

10-09-17 12.19.30


inledning

den ha kunnat sitta ännu längre, om den bara inte hade övergett New Labour som koncept. Dessa framgångar var en följd av att det fanns en grupp människor omkring mig som hade samma uppfattning som jag om Storbritannien. Att det är ett fantastiskt land. Att britterna när de visar sig från sin bästa sida är djärva, beslutsamma och redo för nya utmaningar. Men också att vi behöver en vision, en ny idé, en känsla för vår plats i världen i dag och i framtiden – likaväl som den stora aktningen för det som en gång varit. Detta är bakgrunden till att jag inte i första hand var eller är en politiker som går att placera på den traditionella höger-vänster-skalan, utan snarare en nyskapare. Jag ville modernisera Labour, så att partiet kunde få möjlighet att vara ett progressivt alternativ till landets konservativa styre – inte bara stundtals, utan stadigvarande. Jag ville modernisera Storbritannien, så att vi kunde vara fortsatt stolta över att axla manteln för vad som vid 1900-talets början varit världens mäktigaste nation – samtidigt som vi inte skulle behöva känna att nationen förlorat sin forna glans och befann sig i nedgång vid det nya århundradets ankomst, eftersom den gamla manteln inte längre passade. Jag ville att vi skulle vara stolta över att vara en nation med många kulturer och trosuppfattningar, som bröt ny mark mot fördomar av alla de slag, som ägnade större uppmärksamhet åt meriter än åt klasstillhörighet och som var tillfreds med att vara ett öppet samhälle i en global ekonomi. Jag ville att vi skulle förverkliga en ny uppsättning ambitioner i inrikes- såväl som utrikespolitiken. Vi skulle omskapa vår offentliga sektor och vårt välfärdssystem så att det harmonierade med vår omvärld 2005 – inte med det som varit vår omvärld 1945. Vi skulle utnyttja vårt medlemskap i EU och vår allians med USA för att påverka de viktiga besluten i världspolitiken, även om vår makt i förhållande till andra stater i världen minskade. Vi skulle spela en ny roll på kontinenter som Afrika, som kompanjoner i utvecklingsarbetet. Vi skulle smida en ny politik, där ambitioner och framgångsrikt företagande var i symbios med ett samhälle baserat på lika förutsättningar och social medkänsla. Den här boken beskriver försöken att förverkliga denna vision. Somliga av dessa försök blev lyckade, andra inte, och i det avseendet är det ett pågående arbete som skildras. Jag ger min version av varför 9

Tony Blair korr.indd 9

10-09-17 12.19.30


mitt liv, min resa

mäktiga krafter, både till höger och till vänster, inte delar min vision och varför de med sådan kraft har motarbetat den. Men jag berättar också om varför jag fortfarande anser att denna vision är Storbritanniens enda hopp för framtiden. Även om min politik medvetet och avsiktligt överskred traditionella avgränsningar mellan vänster och höger, så ska det inte tolkas som om jag har eller har haft någon sorts förakt för parti­politiken. I synnerhet står jag – vilket jag inte heller brukar vara sen att påpeka – i enorm tacksamhetsskuld till Labour, dess medlemmar, anhängare och aktivister. Jag har låtit dem genomgå en hel del. De har för det mesta tagit det på ett alldeles utomordentlig värdigt och lojalt sätt. Det är sant att min hjärna ibland är konservativ, särskilt när det gäller ekonomi och säkerhetspolitik, men mitt hjärta slår alltid progressivt. Och innerst inne är jag och kommer alltid att förbli en rebell.

10

Tony Blair korr.indd 10

10-09-17 12.19.30


kapitel 1

Höga förväntningar en 2 maj 1997 gick jag för första gången in på Downing Street 10 som ­premiärminis­ter. Jag hade aldrig tidigare innehaft ett offentligt ämbete, inte ens som den mest underordnade av biträdande ministrar. Detta var mitt första och enda uppdrag i en regering. Valnatten hade varit uppfylld av feststämning, glädje och förväntan. Det handlade mindre om att skapa historia än om att hoppa på stället och dansa. Arton år av konservativt styre var till ända. Labour – New Labour – hade vunnit en jordskredsseger, och det kändes som om en ny epok tog sin början. När jag gick in genom järngrindarna och den noga utvalda, omsorgsfullt avpassade folkhopen entusiastiskt trängde sig fram upplevde jag – trots omgivningen, trots att folk var kontrollerade och dessutom trötta efter att ha varit uppe hela ­natten – att luften var laddad av känslor. Och det var en laddning som inte bara den där folkmassan var uppfylld av, utan också hela landet i övrigt. Den påverkade alla, lyfte dem, gav dem hopp, fick dem att tro att allt var möjligt och att världen skulle kunna förändras just genom detta val och den anda det präglats av. Alla utom jag, alltså. Den känsla som uppfyllde mig var en rädsla som inte liknade någonting jag tidigare upplevt, som till och med var större än rädslan jag känt då jag insett att jag skulle komma att överta ledningen för Labour. Ända fram till valdagen hade jag lyckats hålla denna rädsla i schack med hjälp av det hårda rutinarbete och den fysiska och psykiska ansträngning som valkampanjen medfört. Kampanjarbetet var dessutom någonting välbekant, både emotionellt och politiskt. Jag hade haft en strategi för hur jag skulle leda 11

Tony Blair korr.indd 11

10-09-17 12.19.30


mitt liv, min resa

oss från opposition till regering och vetat att om jag bara höll fast vid strategin skulle jag inte misslyckas. Jag hade förändrat Labour, döpt om det till New Labour och gjort partiet till en reformvänlig kraft i den brittiska politiken. Jag hade skisserat ett program som var tillräckligt omfattande för att vara trovärdigt, men som saknade de detaljer som gav motståndarna möjlighet att döma ut det. Jag hade dessutom utformat ett starkt men trovärdigt angrepp mot regeringen och samlat ett enormt effektivt valmaskineri omkring mig. För att upprätthålla disciplinen i partiet, även i min allra inners­ta krets, kämpade jag ständigt mot all slags självbelåtenhet. Jag talade med jämna mellanrum om hur lätt man skulle kunna förlora försprånget som opinionsmätningarna visade, att vi aldrig fick lov att underskatta de konservativa och att vi stod inför en mängd olika problem och utmaningar. Eftersom vi hade förlorat fyra val i rad och aldrig vunnit två val efter varandra var det en ganska väl förberedd mark jag nu plöjde. Man hade inom partiet nästan kommit att tro att vi inte skulle kunna vinna, att någon gudomlig eller djävulsk makt skulle omintetgöra en valseger för Labour hur vi än bar oss åt. Många tyckte att det var som det gamla fotbollscitatet: »Det är ett spel med en rund boll, det spelas av två lag med elva spelare, det spelas under två halvlekar på fyrtiofem minuter och Tyskland vinner.« Jag tyckte att det där var rent skitsnack. Vi hade förlorat eftersom vi inte nådde fram till dagens moderna väljare. Den viktigaste regeln i politiken är att det inte finns några regler, åtminstone inte några regler som oundvikligen leder till nederlag eller seger. Om man förespråkar rätt politik och har rätt strategi har man alltid en chans att vinna. Har man inte det kan man förlora hur säker segern än tycks vara. Genom att låtsas att det var en jämn kamp som fördes var det lättare att motivera folk; det svetsade oss samman och höll oss på banan. För även om jag innerst inne var väldigt säker, så kunde man ju aldrig veta. Dessutom ansåg jag att den sittande premiärministern, John Major, var mycket bättre än de flesta trodde. Som person var han riktigt sympatisk. Lyckligtvis hade hans parti spårat ur åt höger, och under den till synes oändliga tidsperiod som jag suttit som ledare för oppositionen – nästan tre år – hade jag lärt mig att spela ut honom och hans partikamrater mot varandra. 12

Tony Blair korr.indd 12

10-09-17 12.19.30


höga förväntningar

Major hade bestämt sig för att driva en lång valkampanj på tre månader. Naturligtvis blev det jobbigt, men det var ingen ­obanad terräng och kampanjen följde ett bestämt mönster. Man hoppades att vi förr eller senare skulle snubbla till och tappa fotfästet, att jag plötsligt skulle förlora fattningen eller att någon ödets nyck skulle få opinionen att svänga. Men i själva verket skulle det aldrig ske. I stället hände någonting som var mer förutsägbart. De konservativa splittrades. Varje gång Major försökte få dem att möta utmaningen var det någon som avgick, sa något dumt eller blev inblandad i en skandal. Ofta skedde alla tre sakerna samtidigt, ibland med en och samma person i huvudrollen. Det var som att betrakta ett självmord i slow motion. Eller som att se på när en utbrytarkung binder fast betongblock vid fötterna, sätter på sig handbojor, kliver ner i en blykista som förseglas och kastas ut i djupt vatten. Man undrar hur han ska klara sig ur knipan – tills man inser att det inte kommer att ske. Det är häpnadsväckande att ett politiskt parti kan försättas i en sådan situation, men för en tillräckligt smart motståndare är det fullt möjligt att locka dem dit. Och genom att lägga beslag på det politiska mittfältet kan man sedan tvinga ut dem dumdristigt långt på flanken. Så valkampanjen blev lång och lika utmattande som valkampanjer brukar vara – fylld av falska framgångar och missvisande bakslag, chocke­rande opinionsundersökningar och uppseendeväckande händelser – men när det närmade sig val var utgången uppenbar. Hur stor segern egentligen skulle bli stod däremot inte lika klart. Jag hade visserligen mina aningar, och om jag hade tvingats gissa hade jag sagt att den skulle bli mycket stor. Natten den 1 maj framgick exakt hur stor. Och det var då rädslan började ansätta mig. Själva valdagen hade varit händelselös, såsom valdagar alltid är. Kampanjarbetet upphör. Man går och röstar. Jag promenerade iväg från mitt hem i valkretsen i Trimdon Colliery – ett gammalt gruv­ arbetarsamhälle som drabbats av nedläggningspolitiken på 1960-talet – nära Sedgefield i grevskapet Durham, vars parlamentsledamot jag varit under fjorton år. Jag gick till vallokalen tillsammans med Cherie och barnen, en bild av idealfamiljen, medan en hop fotografer tog bilder på oss. Le, men inte överdrivet mycket. Tala, men inte alltför livligt. Se naturlig ut, som om det var den naturligaste sak i världen att 13

Tony Blair korr.indd 13

10-09-17 12.19.30


mitt liv, min resa

klädd i kostymbyxor, skjorta och slips gå hand i hand med sin fru och med barnen i släptåg för att rösta i en provisoriskt uppbyggd vallokal av trä, för att därmed kunna göra anspråk på en plats i historien. Sedan gick vi tillbaka hem. Tre gånger tidigare – 1983, 1987 och 1992 – hade jag på valdagen suttit och väntat på ett nederlag. Jag hade funderat på vad det skulle innebära för mig, vilken plats jag skulle inta under den kommande perioden i opposition, om jag någonsin skulle få en möjlighet att hjälpa partiet att bryta den onda cirkeln och hur det i så fall skulle gå till. Den här gången var allas ögon fästa på mig medan jag tog de sista stegen mot segern. I det läget tränger oron undan alla andra känslor. Man kan inte lugna ner sig. Jag försökte koncentrera mig på att välja ut ett kabinett, och jag ringde till Gordon Brown och till Peter Mandelson som var vår chefsstrateg. John Prescott kom upp från Hull för att prata igenom kabinettsfrågan. Jag var i ständig kontakt med partifunktionärerna och med Philip Gould, vår främste opinionsrådgivare, och vi diskuterade vilka möjligheter vi hade att vinna en majoritet av rösterna, men alltsammans gjorde jag egentligen bara för att få tiden att gå. Inte ens då fattade jag riktigt hur stort det som höll på att hända var. Men när vi kom fram till den stora idrottshallen i Newton Aycliffe där röstsammanräkningen ägde rum, då förstod jag. Vallokalsunder­ sökningarna hade visat på ett stort försprång. De kunde kanske vara en aning missvisande, men de kunde absolut inte ha fel med så stor marginal. Vi skulle vinna. Jag skulle bli premiär­minister. Under kvällens lopp förändrades mitt humör i takt med att resultaten rapporterades in. Naturligtvis hade målet hela tiden varit att förändra landet, men under den hårda kampen att nå fram till den punkt där detta var möjligt hade varje vaket ögonblick ägnats åt att undanröja hindren, se till att fordonet klarade av resan, att motorn gick igång och att passagerarna antingen fanns ombord eller otåligt hejade på oss bakifrån – och i alla fall inte stod och spärrade vägen framför oss. Visserligen hade vi fört ordentliga, djupgående diskussioner för att staka ut hur vi skulle navigera vidare i regerings­ställning när vi väl kommit i mål, men det som för stunden dominerade vårt sätt att tänka var oppositionspolitik – det var det vi var experter på och hade övat på under alla dessa långa år av ökenvandring. Allt eftersom 14

Tony Blair korr.indd 14

10-09-17 12.19.30


höga förväntningar

den stora dagen närmade sig började vi ägna mer intellektuell och rationell uppmärksamhet åt hur landet skulle styras, men innerst inne var vi fortfarande inriktade på att bara nå dit. Det var det enda vi kunde. Gamla trotjänare som Jack Cunning­ ham och Margaret Beckett hade varit biträdande ministrar i James Callaghans regering 1976–1979, men vi andra skulle komma till makten som rena noviser. Även dessa äldre medarbetare hade bara erfaren­het av en Labourregering i dödsryckningar, och tidsandan 1997 var lika långt från 1970 års anda som Mars var från jorden. På vår sida hade vi viljan. Vi hade kraften att behålla den. Vi hade den tilltro till oss själva som den okunnige ofta får då han kastar sig ut i ett nytt äventyr. Vi var övertygade om att vi genom att nå så här långt hade sopat undan alla hinder som låg framför oss, att erövringen nu skulle bli enkel och att det bara var att marschera rakt fram. Hade vi inte genomfört en fantastisk valkampanj? Hade vi inte spetsat fienderna på våra bajonetter, plockat dem som mogna frukter? Hade inte vår taktik, som om det varit ödesbestämt, förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan? Var inte regeringsmakten bara ytterligare en etapp på samma resa? Det var kanske en ny etapp, som låg längre bort och som för oss här och nu var både osäker och oförutsägbar, men kunde den egentligen vara så annorlunda? Det lag som med sådant mod och sådan självsäkerhet och tillförsikt hade nått så här långt skulle väl inte förlora dessa egenskaper under den fortsatta marschen? Jag märkte att alla i min omgivning tänkte på det viset. Ibland tänkte jag själv likadant. När möjligheten att bli premiärminister den där kvällen förbyttes i visshet såg jag inte längre världen såsom i en spegel, utan mötte ljuset. Och det gjorde mig vettskrämd. Jag blev rädd eftersom jag förstod att detta var något helt annat än bara ytterligare en etapp på samma resa. Vi skulle träda in i ett nytt och främmande land. Jag blev rädd, för jag kände instinktivt att hindren och utmaningarna vi skulle möta där var av en helt annan komplexitet och svårighetsgrad. Jag var rädd, för även om jag varit helt inriktad på att fälla regeringen förstod jag att om den allmänna opinionen hade vänts mot regeringen spelade det ingen roll om den handlade rätt eller fel. När väl opinionen en gång vänts mot den 15

Tony Blair korr.indd 15

10-09-17 12.19.31


mitt liv, min resa

sittande regeringen och gynnade oss var den skoningslös och brydde sig inte om någonting annat än sitt eget bästa. Jag var rädd, för i den stunden såg jag plötsligt inte längre mig själv som framtidsmannen, utmanaren, profeten, utan som den som hade ansvar. Inte som den person som förklarade varför saker och ting var fel, utan som den som måste fatta beslut för att ställa allt till rätta. Långt inne – men på väg upp mot ytan – fanns en känsla av att jag inte hade en aning om hur svårt det egentligen var. Jag kände inte till hur en regering egentligen fungerar. Och framför allt visste jag inte hur jag själv skulle reagera när opinionen vändes mot mig, för det var jag övertygad om att den förr eller senare skulle komma att göra. Nere i London hade festandet börjat på högkvarteret i Millbank (som var namnet på den byggnad varifrån Labour drev sin ­kampanj, men det har också blivit ett skällsord för hänsynslöst kampanj­arbete). På valvakan i Durham var stämningen nästan maniskt upphetsad. Naturligtvis var folket inom Labour genomsyrat av denna maniska stämning, men även konservativa, liberaldemokrater och många andra kunde känna historiens vingslag. En egendomlig konsekvens av det parlamentariska systemet är att premiärministern är en parlamentsledamot med en egen valkrets, där han eller hon måste ställa upp i valet precis som vilken annan kandidat som helst. På ett sätt gör detta att man blir mycket ödmjuk, för i den stunden är man ingenting annat än en kandidat i valkretsen, som står på podiet tillsammans med de andra kandidaterna medan valförrättaren läser upp resultaten. Egendomligt, men väldigt demokratiskt och bra. Men på grund av pressbevakningen är det i premiärministerns och oppositionsledarens valkretsar inte bara de traditionella partier­na som ställer upp med kandidater, utan också oräkneliga andra kandidater som försöker få publicitet åt sina hjärtefrågor (eller som ibland bara försöker få publicitet). De hade sådana bisarra och underbara namn, som Screwy Driver (Rock ’n’ roll-partiet), Boney Maronie Steni­forth (Galna monster-partiet), Jonathan Cockburn (Blair måste avgåpartiet) och Cherri Blairout-Gilham (Pensionärspartiet). Varje parti har rätt att skicka någon medlem till röstsammanräkningen, och där minglade de nu allihop i den stora salen, medan jag satt och tittade på teve en trappa upp för att följa röstsammanräkningarna i hela landet. 16

Tony Blair korr.indd 16

10-09-17 12.19.31


höga förväntningar

Det stod ganska snart klart hur stor triumfen faktiskt hade varit. Det var inte bara en seger. Det var en jordskredsseger. Efter ungefär två timmar blev jag för en stund faktiskt orolig. Den rullande linjen längst ner på teveskärmen visade att Labour skulle få över hundra platser, de konservativa bara sex. Jag började tänka att jag hade gjort någonting grundlagsstridigt. Jag hade haft för avsikt att besegra de konservativa och göra det rejält, men tänk om vi hade utplånat dem? Lyckligtvis började deras siffror en stund senare att stiga, men röstövervikten skulle uppenbarligen komma att bli historiskt stor. Folk började slappna av och ta ett glas. Jag höll mig helt nykter. Jag hade ett arbete att uträtta. Det var tal som skulle hållas, budskap att framföra och jag måste se till att tonfallet blev det rätta. Dessutom måste jag naturligtvis uppträda på ett sätt som stod i överensstämmelse med segerns betydelse. Det var i den stunden jag började känna något helt annat än nästan alla andra omkring mig. Medan de blev mer och mer uppåt beroende på den enorma segern, kände jag mig allt mer tyngd av den ansvarsbörda som snart skulle vila på mig. Jag vet att det låter väldigt konstigt, men jag blev till och med en smula irriterad på alltsammans. Insåg de inte vilket kolossalt arbete detta innebar? Trodde de verkligen att ett valmanifest, som först och främst skrivits för att fånga en stämning och som nödvändigtvis och medvetet var mycket begränsat i sina detaljer, skulle kunna räcka för att styra ett land? Någon vinglade fram till mig – den första av många den natten – och sa: »Är det inte fantastiskt? Du kommer att bli en jättebra premiär­ minister, Tony, det är jag säker på.« Och jag är rädd att jag svarade: »Äh, lägg av.« Hur kunde han vara så säker på det? Hur skulle jag kunna vara säker på det? Vid midnatt ringde jag upp David Hill, en mycket förståndig man som var partiets pressekreterare nere på Millbank, och började skälla på honom för att partifunktionärerna gick över gränsen i sitt firande, att det verkade alltför självbelåtet och att de borde lugna ner sig allihop. »Vi håller på att vinna den största segern i vår historia och göra slut på arton års konservativt styre«, sa han. »Jag tror det blir lite svårt att säga åt dem att se dystra ut.« Jag koncentrerade mig i stället på vad jag skulle säga. Det skulle 17

Tony Blair korr.indd 17

10-09-17 12.19.31


mitt liv, min resa

bli tre tal: ett vid röstsammanräkningen när det bekräftats att jag blivit parlamentsledamot, ett vid det lokala partimötet på Trimdon Labour Club nära min bostad i valkretsen och sedan – vid fem- eller sextiden på morgonen – på Royal Festival Hall i London, där man hade planerat att hålla en stor tillställning för partimedlemmar och pressfolk. Jag diskuterade innehållet i dessa tal med Alastair Campbell, som var vår presschef. Han hade varit en klippa under de gångna tre åren. Enligt min erfarenhet finns två slags galningar: de som bara är galna och därför farliga, och de vars galenskap gör dem kreativa, starka och påhittiga. Alastair tillhörde den senare kategorin. Nackdelen med galningar av hans slag är att de kan vara väldigt nyckfulla och besvärliga och ibland kan få utbrott med förödande konsekvenser. Framför allt måste man inse att man inte kan tämja dem. Man kan resonera med dem, men det som gör dem annorlunda och briljanta gör också att de inte kan anpassa sig till normalt beteende och uppträda förutsägbart. Och de är ständigt på helspänn. Strax innan Alastair lämnade sin tjänst under slutet av 2003 hade han antagligen redan spårat ur. Liksom alla kreativa personer kan han fräsa åt en, men för det mesta – i synnerhet under oppositionsåren och under den första regeringsperioden – var han oumbärlig, oersättlig, nästan som ett alter ego för mig. Tillsammans med ­Gordon och Peter Mandel­son tillämpade han på ett nästan genialt sätt New Labours politiska koncept och lyckades ge partiet utrymme i massmedier­na i denna medier­nas tidsålder. (Märkligt nog låg han i politiskt hänseende dock mycket närmare det gamla Labour.) Hans humör den där natten återspeglade mitt. Även han kände sig nollställd, och det var nästan som en antiklimax. Vi gick igenom vad vi skulle säga, och medan jag drog mig tillbaka från euforin omkring mig koncentrerade vi oss på vad som borde betonas i de olika talen. Det första talet skulle lägga tonvikten på familjen, det andra på partiet och det tredje på landet. Den enda gången jag verkligen blev känslosam var när jag talade om min pappa. När jag höll mitt tal vid röstsammanräkningen såg jag hur han satt där med tårar av stolthet i ögonen. Jag tänkte på det liv han hade haft. Han hade växt upp som fosterbarn i Glasgow. Hans fosterfar hade varit riggare vid skeppsvarvet i Govan, hans fostermor 18

Tony Blair korr.indd 18

10-09-17 12.19.31


höga förväntningar

hade varit en egendomlig blandning av fanatisk förälder – som vägrat låta honom återvända till sin biologiska mor – och militant socialist. Som ung hade han varit sekreterare i det kommunistiska ungdomspartiet i Glasgow, därefter hade han som menig deltagit i kriget och slutat som tillförordnad major och Tory-medlem, vid en tidpunkt då nästan alla andra gjorde den politiska resan åt motsatt håll. Han blev akademiker, arbetade som advokat och sedan som aktiv inom det konservativa partiet. Det enda säkra konservativa mandatet i norra England var i Hexham, och vid valet 1964 var han så gott som säker på att bli deras kandidat. Han hade till och med ett eget inslag på lokalteve. Han var nästan onaturligt intelligent, charmerande och ambitiös. Han stämde precis med det som de konservativa letade efter i denna föränderliga tid – ingen skulle kunna diskutera klasskamp med honom. Han förstod klasskampen, han hade upplevt den och han hade lärt sig att undvika den. Så en kväll det året efter de vanliga mötena, tillställningarna och hårt arbete, drabbades han av en så allvarlig stroke att den nästan tog livet av honom. Han överlevde men förlorade talförmågan, och under tre plågsamma år var han tvungen att lära sig tala igen. Jag kommer ihåg hur min mor hjälpte honom, dag för dag, ord för ord, den ena plågsamma meningen efter den andra. Jag minns också hur familjens inkomster minskade över en natt, hur många av hans vänner försvann och hur han kom till den förkrossande insikten att hans politiska karriär var över, eftersom han aldrig mer skulle kunna tala normalt. Min pappa hade påverkat mig i mitt politiska arbete. Inte för att han hade lärt mig särskilt mycket om vad politik handlade om (och det faktum att han och jag stod på var sin sida i politiken hade gett upphov till en del ganska hetsiga diskussioner, fast inte alls så ofta som man skulle ha kunnat tro). Men som barn brukade jag lyssna på honom när han diskuterade med sina vänner, ta till mig en del av argumenten, höra lidelsen i deras röster. På så sätt fick jag viss förståelse för politikens invecklade beskaffenhet. Jag minns allra första gången jag träffade ett par politiker. Märkligt nog tror jag att det var Michael Spicer, senare parlamentsledamot för de konservativa, och – fast jag kan minnas fel – Patrick Jenkin, 19

Tony Blair korr.indd 19

10-09-17 12.19.31


mitt liv, min resa

som sedermera blev minister i Margaret Thatchers regering. De kom för att äta middag hemma hos oss i High Shincliffe i Durham, och jag har ett svagt minne av att anledningen var att Michael – som på den tiden var en av de konservativas påläggskalvar – ville slåss för ett hopplöst mandat för att få mer erfarenhet, och pappa hade inflytande över mandaten i Durham. Men det var inte detta som hade störst inflytande på min politiska utveckling. Det som pappa framför allt lärde mig, och det gjorde han nog helt omedvetet, var varför personer som han gick med de konservativa. Han hade varit fattig. Han tillhörde arbetarklassen. Han siktade mot medelklassen. Han arbetade hårt, han lyckades tack vare sin egen kapacitet och han ville att hans barn skulle lyckas ännu bättre än vad han hade gjort. Likt många andra i hans generation ansåg han att den logiska konsekvensen av denna strävan var att bli medlem av det konservativa partiet. Det var liksom en del av paketet. Man hade lyckats, man röstade på de konservativa: det var två sidor av samma mynt. Det blev min politiska ambition att bryta detta samband och att ersätta det med någonting annat. Man är en medkännande människa, man bryr sig om dem som är mindre lyckligt lottade än man själv, man tror både på samhället och på individen. Man kan rösta på Labour. Man kan vara framgångsrik och samtidigt omtänksam, man kan vara ambitiös och samtidigt medkännande, man kan vara meritokrat och samtidigt framstegsvänlig. Dessutom är detta inte några sinsemellan främmande uppfattningar som ingått en ohelig allians. De är helt igenom kompatibla sätt att försäkra sig om att det sker en positiv förändring. De är inte utopiska, utan svar på den mänskliga naturens realistiska, verklighetsnära krav. Alltså påverkade han mig djupt, och det gjorde även min mor, fast på ett helt annat sätt. Hon var så olik min far som det är möjligt för två personer som lever tillsammans att vara. Pappa var mer som jag: motiverad, beslutsam, med en stark ambition som hos oss båda två tyvärr lätt övergår i själviskhet. Mamma var däremot en ordentlig, underbar, nästan helgonlik kvinna. Hon var blyg, till och med en smula tillbakadragen i sällskap. Hon stöttade pappa politiskt som hans hustru och kamrat, men som hon då och då brukade anförtro mig var hon själv egentligen inte konservativ. Av någon anledning 20

Tony Blair korr.indd 20

10-09-17 12.19.31


höga förväntningar

– kanske hade det med hennes irländska bakgrund att göra – kände hon sig lite utanför. Och hon trodde att det var på grund av pappas sjukdom som några av de mest konservativa bland vännerna hade dragit sig undan. Hon dog när jag precis hade fyllt tjugotvå. Hon hade varit sjuk, haft cancer i sköldkörteln. När jag ser tillbaka förstår jag att hon aldrig hade haft en chans att överleva, och att det var ett smärre mirakel att hon lyckades leva i fem år efter det att hon fått sin diagnos. Men det kom som en chock. Ingenting kan jämföras med att förlora en av sina föräldrar. Jag menar inte att det är värre än att förlora ett barn, för det är det inte. Jag tror inte att något kan vara värre än det. Men jag menar att det påverkar en på ett unikt sätt, i alla fall om det sker när man är mycket ung. Eftersom jag inte hade haft möjlig­ het att förbereda mig på det kom det som en chock när mamma dog. Hon blev allt sämre under mina sista månader i Oxford, då jag studerade väldigt intensivt inför min slutexamen. Pappa och min bror Bill undvek därför att berätta sanningen om hennes sjukdom för mig. I slutet av juni kom jag hem och pappa hämtade mig på stationen. »Din mor är faktiskt mycket sjuk«, sa han. »Jag vet, men hon är väl inte döende?« sa jag. Genom att ge ord åt det värsta tänkbara var min fåfänga förhoppning att han skulle lugna mig. »Jo, tyvärr är hon det«, svarade han. Hela min värld vändes upp och ner. Jag kunde inte föreställa mig detta. Den människa som hade uppfostrat mig, tagit hand om mig, som alltid hade funnits där för att hjälpa och ta hand om mig. Den person som älskade mig förbehållslöst, utan att bedöma mig, utan att vilja ha någonting av mig, den människa som helt enkelt bara älskade mig – hon skulle dö. Livet har aldrig blivit sig likt efter det. Det var då envisheten grep tag i mig. Det var då ambitionen blev starkare och insikten att livet hade ett slut och att det var något vi måste leva med gick upp för mig. Jag har saknat henne varje dag sedan dess. Mitt i all eufori och allt festande under valnatten – trots allt annat jag måste tänka på och göra vid detta viktiga tillfälle, då alla mina ambitioner uppfylldes – tänkte jag på henne. Och jag visste att även om hon skulle ha varit mycket stolt hade det inte förändrat hennes 21

Tony Blair korr.indd 21

10-09-17 12.19.31


mitt liv, min resa

kärlek till mig ett enda dugg. Den var redan fullkomlig i sig. Och naturligtvis var den mer äkta än all den flyktiga beundran jag fick den 1 maj 1997. Nu när jag såg hur pappa tittade på mig förstod jag att han insåg hur alla hans förhoppningar skulle kunna uppfyllas genom mig. När våra blickar möttes förstod jag också att vi tänkte samma sak: mamma skulle ha varit här för att få uppleva detta. Jag ansträngde mig för att sluta tänka på det och återgick till det som nu måste göras. Det var fullt med folk överallt. Trimdon Labour Clubs medlemmar var hänförda. Vi tog ett plan från Teesside Airport, och medan vi flög telefonerade man in resultaten till Alastair. Viktiga ledamöter av den konservativa regeringen förlorade sina mandat, till exempel försvarsminister Michael Portillo och utrikesminister Malcolm Rifkind. Det var en politisk jordbävning. Jag satt tillsammans med Cherie och försökte samla tankarna inför talet i Royal Festival Hall. Hon förstod vad jag tänkte, och som alltid vid sådana tillfällen kunde hon tala med mig på ett sätt som ingen annan kunde. Hon sa att hon förstod att det skulle bli mycket svårt, att både svåra och goda tider nu låg framför oss, att inom politiken är det så här det börjar, men det slutar aldrig på samma sätt, att det var ett privilegium att få ägna sig åt det här, att vi hade någonting äkta att ge och att vi skulle göra det tillsammans. På grund av den sortens löjliga missöden som sker åkte vi vilse på väg till Royal Festival Hall, och gång på gång sjöng man vår kampanjsång »Things can only get better« för att annonsera vår ankomst för den väntande folkmassan, men det verkade som om vi, likt familjen von Trapp i Sound of Music, aldrig skulle dyka upp på scenen. Till sist kom vi i alla fall dit. Jag hade full inre kontroll. Det skulle bli en enorm seger, därför måste jag vara ännu mer medveten om ansvaret. Jag fick inte för ett ögonblick uppträda som om allt detta hade stigit partiet åt huvudet. Jag måste se ut som en premiärminister, inte som en kille som nyss hade sparkat in segermålet på Wembley. Det var inte lätt. En sak som jag har kommit fram till är att en av de tristaste upplevelser man kan ha här i livet är att vara den enda nyktra personen på en fest. Ingenting kan förändra det faktum att man själv inte har fått något att dricka, medan alla andra har fått 22

Tony Blair korr.indd 22

10-09-17 12.19.31


höga förväntningar

massor. De ropar, gråter och skrattar och själv säger man: »Ja tack, detta är ett mycket stort ögonblick.« Det finns hela tiden kameror som är riktade mot en och de klickar och klickar, journalisterna antecknar och antecknar. Man ler, men man får inte dras med i upphetsningen; man omfamnar andra, men bara med en klapp på axeln; man säger tack, men med väl avvägd hjärtlighet. Jag såg välbekanta ansikten från kampanjen, vänner jag känt sedan många år tillbaka och folk jag aldrig hade sett förut. För dem var varje hälsning ett ögonblick att minnas; för mig var det ett ögonblick jag betraktade som en plikt och sedan glömde bort. Jag träffade Neil Kinnock, den före detta Labourledaren som hade lärt mig så mycket, och han hälsade på mig med genuin och uppsluppen värme. Men till och med tillsammans med honom var jag medveten om Alastairs nervösa blick, som talade om för mig att jag skulle gå upp på podiet. Jag var medveten om att medan de andra kunde slappna av stod vi fortfarande i centrum och att publiken måste tillfredsställas. Som oppositionsledare har man ett stort ansvar. Arbetet med att försöka vinna det högsta ämbetet i ett land är betungande. Man är fanbärare för sin politik, för sitt parti och för de åsikter som ligger partiet varmt om hjärtat. Alla som någon gång drivit en kampanj för att vinna ett val vet vilken stor uppgift det är. Tusentals beslut om organisation, kommunikation, personal och politik måste fattas snabbt och effektivt. Om man klarar av att göra det på ett bra sätt blir man väl förberedd och det visar att man är en bra ledare, men som person påverkas man inte alls på samma sätt som av det nationella ledarskapet. Från det ögonblick då bördan vilar på ens axlar och man har blivit premiärminister förstår man att det handlar om ett arbete av en helt annan dimension, av en annan betydelse och komplexitet. Man har hamnat i en fullständigt ny värld. Medan man kandiderar till jobbet har man dessutom ett arbetslag och man känner sig som en del i en grupp. Man är visserligen ledare för gruppen, men samarbetet är så intimt, förtroligheten så fördjupad av gemensamma erfarenheter och jobbet så styrt av en nästan telepatisk igenkänning att man känner sig som en del av en familj, eller av en skara likasinnade konspiratörer. När jag klev upp på podiet och försökte koncentrera mina tankar och energireserver på det som jag nu skulle säga kom jag äntligen 23

Tony Blair korr.indd 23

10-09-17 12.19.31


mitt liv, min resa

underfund med orsaken till den rädsla som hela dagen växt sig allt starkare inom mig: jag var ensam. Det skulle inte längre finnas något lag, inget kompisgäng, inga känslor som delades av en samling närstående. Det skulle vara de – och det skulle vara jag. På ett särskilt, djupare plan skulle de inte längre kunna beröra mitt liv, och jag skulle inte kunna beröra deras. Jag stod på podiet och såg ut över folkmassan. Människorna ­trängdes på Waterloo Bridge; de hade inte bara samlats utanför Royal Festival Hall, utan stod längs med Themsen och hurrade och vinkade och vågor av djupa känslor svallade fram och tillbaka bland dem. Jag upplevde samma otålighet som jag hade känt hela dagen. Jag ville att det här förbaskade firandet snart skulle ta slut så att jag kunde komma igång med jobbet, mest av allt för att få uppleva hur det egentligen var att regera. Men jag höll god min. Just som jag satte igång att tala visade sig solen för första gången. Morgonen började gry och spred det där vackra orange och blågrå ljuset som förebådar en strålande dag. Även om jag ångrade det i samma stund kunde jag inte låta bli att säga: »En ny dag har grytt, eller hur?« Detta spädde på de redan skyhöga förväntningarna. Jag försökte genast få ner dem på jorden igen och betonade att vi var valda som New Labour och att vi skulle regera som New Labour. Det spelade antagligen ingen roll vad jag sa, men jag var redan då besatt av tanken på att landet skulle kunna bli skrämt av det mandat man hade gett oss, och att man skulle tro att vi kanske tänkte återgå till att bli gamla tiders Labour och inte det New Labour som vi hade lovat att ge landet. Jag försökte släta över högtidligheterna och reda ut begreppen, väl medveten om att allt som luktade det minsta hybris eller arrogans snabbt skulle kunna slå tillbaka mot oss. Ungefär klockan sju på morgonen åkte jag tillsammans med ­Cherie till vårt hem i Islington i norra London, som nu var omgivet av folk, för en timmes sömn innan jag åkte till slottet för att träffa drottningen och därigenom formellt ta över ledningen för rege­ringen. Det kändes konstigt att komma tillbaka till ett hem där allt var precis som vi hade lämnat det, samtidigt som vi visste att vi kanske bara skulle sova där en eller två nätter till innan vi flyttade för gott. Den där timmens sömn stärkte mig mer än vad jag hade väntat mig. 24

Tony Blair korr.indd 24

10-09-17 12.19.31


höga förväntningar

Nu hade alla valresultat kommit in. Vår majoritet med 179 mandat mer än alla de andra partierna tillsammans var enorm, den största i den brittiska historien. Vi fick mandat som vi aldrig hade haft förut, till exempel i Hove (som vi dessutom lyckades behålla 2005). Några mandat hade för första gången sedan Clement Attlees storseger 1945 återgått till oss. Orter som vi trott var helt igenom blå och oföränderliga hade nu blivit röda: Hastings, Crawley, Worcester, Basildon och Harrow. Och samtliga förblev röda under de följande två valen. Strax efter det att vallokalerna hade stängts kvällen innan och vallokalsundersökningarna visat att vi segrat hade John Major ringt till mig för att erkänna sig besegrad. Han hade varit mycket vänlig, men det kan inte ha varit lätt för honom. Han hade många starka sidor, men hans svaghet var att han tog det som en personlig förolämpning att jag hade ansträngt mig så mycket för att besegra honom. Det är en av politikens egendomligheter, detta att ledare och partier kan bli totalt och uppriktigt förolämpade av vad de uppfattar som orättvisa angrepp (jag måste säga att också jag lider av den sjukan, även om det är något jag alltid har försökt bekämpa), och ändå tycks de helt omedvetna om att deras egna angrepp på motståndarna kanske inte alltid är särskilt rättvisa. När jag ser tillbaka på hur vi uppträdde i opposition imponeras jag enormt av vår professionalism, även om en del av metoderna var alltför opportunistiska och lättköpta. Dessa metoder sådde dessutom frön som växte okontrollerat, vilket senare både fick svåra konsekvenser och utsatte oss för stora risker. Mina angrepp på Major hade alltid varit politiska – en svag ledare, ett splittrat parti – medan de konservativas angrepp på mig både då och senare alltid har varit i högsta grad personliga – lögnare, skojare, bluffmakare etc. Alltså var det mycket svårt för Major att ringa det där samtalet, men han gjorde det och jag gav honom följande dag en lätt överdriven hyllning (men kanske var det bara att strö salt i såren). Det andra samtalet jag fick var från Bill Clinton. Det var enastående. Han var verkligen vänlig och uppenbarligen förtjust över att ännu en anhängare av den tredje vägens reformvänliga politik hade kommit till makten. Fast jag förstod att han, som alltid, visste vad jag tänkte. Han kände till alla fallgropar som låg framför mig och försökte vänligt men bestämt göra mig beredd på den förändring som skulle komma. 25

Tony Blair korr.indd 25

10-09-17 12.19.31


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.