Till Jason och Kat, nu när ni ska påbörja ert liv tillsammans. Må den trädgård ni planterar rota sig djupt, blomstra i de färger och former som var och en av er tillför och båda två vårdar så att blommorna prunkar.
Del ett Rivning Det förflutna kan inte återges; vi kan inte veta vad vi inte är. Men en och samma slöja hänger över det förflutna, nuet och framtiden … Henry David Thoreau
Ett Enligt legenden hade Steve McQueen en gång simmat spritt språngande naken bland kaveldunen och näckrosbladen i den lilla gårdens damm. Om det var sant – och det ville Cilla gärna tro – hade världens coolaste filmstjärna strippat och dykt i efter Sju vågade livet och före Den stora flykten. Enligt vissa versioner av legenden hade Steve gjort mer än svalkat av sig den där kvava sommarnatten i Virginia – och han hade gjort det tillsammans med Cillas mormor. Trots att båda två vid den tiden hade varit gifta på var sitt håll lutade den allmänna meningen mer åt uppmuntran än förakt. Och eftersom båda personerna sedan länge var döda fanns det ingen som kunde vare sig bekräfta eller förneka. Fast å andra sidan, tänkte Cilla där hon stod och betraktade det mörka vattnet i den näckrosfyllda dammen, hade ingen av dem – såvitt hon visste – brytt sig om att bekräfta eller förneka det så länge de hade haft chansen. Antingen det var sant eller ej föreställde hon sig att Janet Hardy – glamorös, tragisk, lysande, olycklig – hade njutit av uppståndelsen. Till och med ikoner måste få sina kickar någonstans ifrån. Där Cilla stod i det gassande solskenet med den kyliga marsluften bitande i kinderna kunde hon tydligt se alltsammans framför sig. Den heta, fuktiga sommarnatten, det blåaktiga skenet från fullmånen. Trädgården måste ha varit som allra vackrast och fyllt luften med sin väldoft. Vattnet måste ha känts härligt svalt och lent mot huden, med en färg som kamomillte och med skära och vita blommor strödda över ytan likt glittrande pärlor. Janet måste också ha varit som allra vackrast, tänkte Cilla. Med det guldgula håret fritt hängande ner över de vita axlarna … Nej, 9
axlarna måste ha varit guldglänsande de också, solbrända. Gyllene axlar i tefärgat vatten, och de isblå ögonen glittrande av skratt – och av en med största sannolikhet enorm alkoholkonsumtion. Cilla fantiserade om musik som svävade i mörkret, precis som eldflugorna som dansade över de bördiga fälten, och om sammetsmjukt gräs. Röster från gäster som var på besök över helgen och som rörde sig över gräsmattor, verandor och terrasser med festlig musik i bakgrunden. Filmstjärnor lika ljusstarka som de stjärnor som glittrade på himlen likt små ädelstenar som kunde ha lösgjort sig från den lysande fullmånen. Mörka skuggpartier, skenet från kulörta lyktor. Ja, så måste det ha varit. Janets värld hade utgjorts av bländande ljus och kolsvart mörker. Alltid. Cilla hoppades att hon hade dykt ner i dammen skamlöst naken, berusad och obetänksam – och lycklig. Och fullkomligt omedveten om att hennes fullspäckade, desperata, överdådiga liv mindre än tio år senare skulle vara över. Innan Cilla vände sig bort från dammen gjorde hon en notering i sin tjocka anteckningsbok. Den måste rensas, tas prover på och få den ekologiska balansen återställd. Hon gjorde ytterligare en anteckning om att läsa på om vård och skötsel av dammar innan hon försökte sig på att göra någonting själv, eller anlitade en expert. Och så var det trädgården. Eller det som fanns kvar av den, tänkte hon medan hon banade sig fram genom det höga, toviga gräset. Ogräs, formliga mattor av slingerväxter, förvuxna buskage med grenar som stack fram ur mattorna likt bruna skelettben fördärvade intrycket av det som en gång hade varit helt enkelt makalöst. Ytterligare en metafor för hur allt som var ljust och vackert hade kvävts och begravts. Det här behövde hon hjälp med, konstaterade hon. Ansenlig hjälp. Hur gärna hon än ville ta itu med det här projektet, hugga i själv, kunde hon omöjligen röja och hacka, såga och bränna och anlägga trädgården på nytt på egen hand. Budgeten måste inkludera en trädgårdsarkitekt. Hon antecknade att hon måste titta på gamla foton av trädgården, köpa några böcker om landskapsarkitektur för egen räkning och kontakta trädgårdsarkitekter på orten för att ta in anbud. 10
Där hon stod granskade hon de igenvuxna gräsmattorna, de sviktande staketen, den sorgliga gamla ladan som hade blivit mörkgrå och ärrad av väder och vind. En gång hade här funnits höns, hade hon hört berättas, ett par fina hästar, prydliga åkrar och en liten grönskande fruktträdgård. Hon ville tro – behövde kanske tro – att hon kunde återskapa allt detta. Att hon nästa vår, och alla vårar hädanefter, skulle kunna stå här och betrakta allting som knoppades och blommade, allt det som hade varit hennes mormors. Som nu var hennes. Hon såg gården som den var och som den en gång hade varit med sina egna isblå ögon som skuggades av skärmen på en ”Rock the House”-keps. Hennes hår, som snarare var honungsgult än guldfärgat, stack ut baktill i en lång, rufsig hästsvans. Hon hade på sig en tjock luvtröja över ett kraftigt axelparti och en lång överkropp, urblekta jeans över långa ben och kängor som hon hade köpt för flera år sedan när hon skulle ut och vandra i Blue Ridge Mountains. Samma berg som nu mjukt välvde sig upp mot himlen. Det var många år sedan, tänkte hon. Senaste gången hon hade varit österut, varit här. Det tillfälle, antog hon, då fröna till det hon nu tänkte göra hade såtts. Innebar inte det att hon själv delvis bar skulden till de senaste fyra – eller var det fem – årens förfall? Hon kunde ha tryckt på tidigare, kunde ha ställt krav. Hon kunde ha gjort någonting. ”Jag gör det nu”, påminde hon sig själv. Hon tänkte inte ångra den förspillda tiden mer än hon tänkte ångra de påtryckningar och bittra gräl hon hade fått ta till för att tvinga modern att skriva över fastigheten på henne. ”Den är din nu, Cilla”, sa hon till sig själv. ”Sabba inte det här.” Hon vände sig om, stålsatte sig och banade sig sedan fram genom det höga gräset och björnbärssnåren till det gamla boningshuset där Janet Hardy hade hållit sina glittrande fester eller dit hon hade tagit sin tillflykt mellan olika roller. Och där hon en annan kvav sommarnatt 1973 hade tagit sitt eget liv. Det var i varje fall vad som påstods. Det fanns spöken här. Att ana deras närvaro var nästan lika tröttsamt som att inspektera de tre illa åtgångna våningsplanen, se smut11
sen, dammet, det sorgliga förfallet. Cilla antog att spökena hade avskräckt objudna gäster så att skadegörelsen var begränsad till ett minimum. Legender kunde vara till nytta ibland. Hon hade låtit koppla in elektriciteten igen och hade med sig massor av glödlampor tillsammans med städutrustning som hon hoppades skulle räcka för att komma i gång. Hon hade ansökt om nödvändiga tillstånd och undersökt vilka hantverkare som fanns tillgängliga på orten. Nu var det dags att börja någonstans. Efter att ha bestämt vad som var väsentligast tog hon itu med det första av de fyra badrum som inte hade sett en skurborste under de senaste sex åren. Hon misstänkte att de senaste hyresgästerna inte hade lagt överdriven vikt vid sådana petitesser under sin vistelse där. ”Det kunde vara äckligare”, muttrade hon medan hon gnuggade och borstade. ”Det kunde finnas ormar och råttor. Herregud, tyst med dig. Du tigger om dem.” Efter två svettiga timmar och tömning av oräkneliga hinkar med smutsigt vatten trodde hon att hon kunde våga sig på att använda bekvämlighetsinrättningen utan att vara skyddsvaccinerad. Hon klunkade i sig vatten på flaska medan hon gick nedför den bakre trappan för att ge sig i kast med det stora lantköket härnäst. När hon betraktade den babyblå färgen mot vita laminatskivor på de bastanta bänkarna undrade hon vems idé den förändringen hade varit och hur någon hade kunnat tro att den skulle passa till den underbara gamla O’Keefe & Merritt-spisen och Coldspotkylskåpet. Estetiskt sett var rummet värre än anskrämligt, men de hygieniska aspekterna måste ges företräde. Hon ställde upp köksdörren för att få frisk luft, tog på sig gummihandskarna igen och gläntade ytterst försiktigt på ugnsluckan. ”Å, fan också.” Medan större delen av en flaska ugnsrengöringsmedel fick verka tog hon itu med ugnsgallren, gasbrännarna, hällen och spiskåpan. Ett fotografi gled genom hennes minne. Janet som med ett plisserat förkläde över en klänning inskuren i midjan och med det solgula håret samlat i en elegant hästsvans stod och rörde i en stor gryta på 12
spisen. Hon log mot kameran medan hennes båda barn tittade på med dyrkan i blicken. En reklambild, mindes Cilla. Till någon damtidning. Redbook eller McCall’s. Den gamla lantspisen med grillen i mitten hade varit skinande ren. Det skulle den bli igen, svor hon på. En dag skulle hon stå och röra om i en gryta på samma spis med lika mycket låtsad kompetens som mormodern. Hon var på väg att sätta sig på huk för att se efter om ugnsrengöringsmedlet hade gjort någon nytta men ropade till av förvåning när hon hörde sitt namn. Han stod i den öppna dörren med solskenet som en gloria runt det silverblonda håret. Hans leende fick fårorna i hans fortfarande stiliga ansikte att djupna och gjorde blicken i de lugna, nötbruna ögonen varm. Hennes hjärta tog ett skutt från förvåning till förtjusning, och sedan vidare till förlägenhet. ”Pappa.” När han kom emot henne och bredde ut armarna för att ge henne en kram höll hon upp händerna och drog sig bakåt. ”Nej, låt bli. Jag är uräcklig. Täckt med … jag vill inte ens veta vad.” Hon strök sig över pannan med baksidan av handleden och tog sedan fumligt av sig skyddshandskarna. ”Pappa”, upprepade hon. ”Jag ser en ren fläck.” Han lyfte upp hennes haka med handen och kysste henne på kinden. ”Se bara på dig.” ”Jag önskar att du inte gjorde det.” Men hon skrattade medan det mesta av den första förlägenheten försvann. ”Vad gör du här?” ”Någon kände igen dig inne i byn när du stannade till för att handla och nämnde det för Patty. Och Patty”, fortsatte han med syftning på sin hustru, ”ringde till mig. Varför sa du ingenting om att du skulle komma?” ”Jag hade tänkt göra det. Jag menar att jag hade tänkt ringa dig.” Förr eller senare. Någon gång. När jag hade kommit på vad jag skulle säga. ”Jag ville bara komma hit först, och sedan …” Hon kastade en blick tillbaka på ugnen. ”Jag fastnade.” ”Jag ser det. När kom du?” Det dåliga samvetet sved. ”Kom, så går vi ut på verandan på framsidan. Det är inte lika illa där ute, och jag har en kylbox stående där 13
med en fylld baguette som är som gjord för oss. Låt mig bara tvätta av mig så kan vi pratas vid sedan.” Det var inte lika illa på framsidan, tänkte Cilla när hon hade slagit sig ner på den sneda verandatrappan bredvid fadern, men det var illa nog. Gräsmattan och trädgården som var igenvuxna av ogräs, de tre missformade päronträden och ett vildvuxet snår av vad hon antog skulle kunna vara blåregn kunde samtliga åtgärdas. Skulle åtgärdas. Men den gamla magnoliarosen var ljuvlig, tätvuxen med mörkgröna, blanka blad, och de envisa påskliljorna som sköt upp genom den taggiga rustningen av klätterrosor utmed stenväggen var underbara. ”Förlåt att jag inte ringde”, började Cilla och räckte fadern en flaska iste till den halva baguetten. ”Jag är ledsen över att jag inte har ringt.” Han klappade henne på knäet och öppnade först hennes flaska och sedan sin egen. Det var så typiskt för honom, tänkte hon. Gavin McGowan tog saker och ting som de kom – de bra, de dåliga och de mittemellan. Hur han någonsin hade kunnat falla för det känslomässiga vrak som var hennes mamma kunde hon inte begripa. Men det hade varit för länge sedan, tänkte Cilla, och långt härifrån. Hon satte tänderna i sin del av baguetten. ”Jag är en dålig dotter.” ”Den värsta man kan tänka sig”, sa han och fick henne att skratta. ”Lizzie Borden.” ”Den näst värsta. Hur mår din mamma?” Cilla tog en tugga till av baguetten och himlade med ögonen. ”Lizzie ligger avgjort i lä jämfört med mig som mamma ser det just nu. Annars mår hon bra. Nummer fem håller på att sätta ihop en varietéföreställning åt henne.” När fadern bara såg på henne utan att säga något ryckte Cilla på axlarna. ”När ens äktenskap genomsnittligt håller i tre år tycker jag att det är praktiskt och effektivt att numrera de äkta männen. Han är okej. Bättre än Nummer fyra och Nummer två och avgjort smartare än Nummer tre. Och det är han som är skälet till att jag sitter här och delar en baguette med den oöverträfflige Nummer ett.” ”Vad menar du?” ”Att sätta ihop en föreställning med sång och dans kräver pengar. Jag hade en del pengar.” 14
”Cilla.” ”Vänta, vänta. Jag hade en del pengar, och hon hade något som jag ville ha. Jag ville ha det här stället, pappa. Jag har velat ha det länge.” ”Du –” ”Ja, jag har köpt gården.” Cilla kastade huvudet bakåt och skrattade. ”Och hon är urförbannad på mig. Hon ville inte ha den, det ska gudarna veta. Se bara på den. Hon har inte varit här på åratal, på decennier, och hon har avskedat varenda rättare, förvaltare och uppsyningsman. Hon vägrade att ge den till mig, och jag var dum nog att be henne om den för några år sedan. Då ville hon inte sälja den till mig heller.” Hon tog en ny tugga av baguetten; den började smaka riktigt bra. ”Jag möttes av tragediennereaktionen, svadan om Janet. Men den här gången behövde hon pengar och ville att jag skulle investera i hennes projekt. Ett tvärt nej och sedan stort gräl, massor av dramatik. Jag sa till henne, och till Nummer fem, att jag tänkte köpa det här stället, nämnde ett belopp och gjorde klart att det inte var förhandlingsbart.” ”Hon sålde den till dig. Hon sålde gården till dig.” ”Efter mycken tandagnisslan, massor av tårar och ett otal sorgsna kommentarer om mitt dotterliga uppförande sedan den dag då jag föddes. Och så vidare. Det spelar ingen roll.” Eller nästan ingen roll, tänkte Cilla. ”Hon ville inte ha den; det ville jag. Hon skulle ha sålt den för länge sedan om hon inte hade varit låst av testamentet. Den kunde inte säljas eller skrivas över på någon annan än en familjemedlem fram till, vad var det, 2012? Hur som helst fick Nummer fem henne att lugna ner sig, och alla fick som de ville.” ”Vad tänker du göra med den, Cilla?” Leva, tänkte hon. Andas. ”Minns du den, pappa? Jag har bara sett fotografier och gamla amatörfilmer, men du var här när den hade sin storhetstid. När trädgården var underbar och verandorna blänkte. När stället utstrålade charm och elegans. Det är det jag har tänkt göra. Återställa det i samma skick som förr.” ”Varför?” Hon hörde det outtalade hur? Och intalade sig att det inte spelade någon roll att han inte visste vad hon dög till. Eller nästan ingen roll. 15
”Därför att det förtjänar bättre än så här. Därför att jag anser att Janet Hardy förtjänar bättre än så här. Och därför att jag kan göra det. Jag har köpt och renoverat hus för att sedan sälja dem vidare i nästan fem år nu. Två av de åren mestadels på egen hand. Jag inser att inget av dem är jämförbart med det här, men jag har talang för det. Jag har gjort en rejäl vinst på mina projekt.” ”Gör du det här för förtjänstens skull?” ”Jag kanske ändrar mig under de närmaste fyra åren, men just nu? Nej. Jag kände aldrig Janet, men hon har påverkat mitt liv i nästan alla avseenden. Något med det här stället drog henne hit, till och med mot slutet. Något med det drar mig hit.” ”Det ligger långt ifrån vad du har erfarenhet av”, sa Gavin. ”Inte bara geografiskt utan i fråga om atmosfären. Kulturen. Shenandoah Valley, den här delen, är fortfarande rena vischan. Skyline Village har bara några tusen invånare, och till och med de större städerna, som Front Royal och Culpepper, är något helt annat än Los Angeles.” ”Jag tror faktiskt att jag vill utforska allt det där, och jag vill ägna mer tid åt mina rötter på östkusten.” Hon önskade att han hade blivit glad i stället för orolig för att hon skulle misslyckas eller ge upp. Igen. ”Jag är trött på Kalifornien, jag är trött på alltihop, pappa. Jag har aldrig velat ha vad mamma ville ha, för min del och för sin egen.” ”Jag vet, raring.” ”Så jag tänker bo här ett tag.” ”Här?” Han såg chockad ut. ”Bo här? På Little Farm?” ”Det är inte klokt, jag vet. Men jag har campat en hel del i mitt liv, vilket är vad jag kommer att få göra här, åtminstone i ett par dagar. Sedan kan jag leva primitivt inomhus ett tag till. Det kommer säkert att ta en nio tio månader, kanske ett år, att renovera huset, att göra det ordentligt. Efter det kommer jag att veta om jag vill stanna eller dra vidare. Om jag bestämmer mig för att dra vidare får jag ta ställning till det då. Men just nu, pappa, är jag trött på att dra vidare.” Gavin sa ingenting på en stund och lade sedan armen om Cillas axlar. Hon undrade om han hade någon aning om hur mycket den otvungna gesten för att ge henne sitt stöd betydde för henne. Hur skulle han kunna göra det? 16
”Det var vackert här, vackert och löftesrikt och lyckligt”, sa han. ”Hästar som betade, hennes hund som tog sig en tupplur i solen. Blommorna var underbara. Janet skötte en del av trädgårdsarbetet själv när hon var här, skulle jag tro. Hon kom hit för att koppla av, sa hon. Och det gjorde hon, kortvarigt. Men sedan behövde hon ha folk omkring sig – det är vad jag tror. Hon behövde rösterna och skratten, ljusen. Men då och då kom hon hit ensam. Inga vänner, inga familjemedlemmar, ingen press. Jag undrade alltid vad hon hade för sig under de där ensamma besöken.” ”Du lärde känna mamma här.” ”Ja, det gjorde jag. Vi var bara barn, och Janet hade ordnat kalas för Dilly och Johnnie. Hon bjöd in många av barnen från trakten. Janet gillade mig, så jag blev bjuden att komma tillbaka varje gång de var här. Johnnie och jag lekte tillsammans och förblev vänner när vi kom upp i tonåren, även om han började umgås i andra kretsar. Sedan dog Johnnie. Han dog, och allt blev mörkt och dystert. Janet kom oftare hit ensam efter det. Jag brukade klättra upp på muren för att se efter om hon var här, om hon hade Dilly med sig, när jag var hemma från college. Jag såg henne promenera omkring ensam, eller att det var tänt i huset. Jag pratade med henne vid några tillfällen, tre eller fyra gånger, sedan Johnnie hade dött. Och sedan var hon borta. Ingenting här har varit sig likt sedan dess. Gården förtjänar bättre”, sa han med en suck. ”Och det gör hon också. Du är den rätta att försöka ge dem vad de förtjänar. Du är kanske den enda som kan göra det.” ”Tack.” ”Patty och jag hjälper gärna till. Du borde komma och bo hos oss tills det här huset är beboeligt.” ”Jag tackar ja till hjälpen, men jag vill bo här. Känna in mig. Jag har forskat en del kring huset, men jag kunde ha nytta av rekommendationer vad gäller lokal arbetskraft – både fackmän och rena hantlangare. Rörmokare, elektriker, snickare, trädgårdsarkitekter. Och folk med starka ryggar som kan göra som de blir tillsagda.” ”Hämta din anteckningsbok.” Hon reste sig och var på väg in men vände sig om. ”Pappa, om saker och ting hade fungerat mellan dig och mamma, skulle du ha blivit kvar i branschen då? Stannat i Los Angeles?” 17
”Kanske. Men jag trivdes aldrig där. Eller det var inte länge jag trivdes där. Och jag passade inte till skådespelare.” ”Du var bra.” ”Jag dög”, sa han med ett leende. ”Men jag ville inte ha det som Dilly ville ha, för sin egen del eller för min. Så jag förstår vad du menade när du sa samma sak. Det är inte hennes fel, Cilla, att vi ville något annat.” ”Du hittade det du ville ha här.” ”Ja, men –” ”Det betyder inte att jag också kommer att göra det”, sa hon. ”Det vet jag. Men kanhända gör jag det.” Till att börja med, antog Cilla, måste hon komma underfund med vad det var hon ville ha. I mer än halva sitt liv hade hon gjort som hon blivit tillsagd och accepterat det hon hade som det som hon borde vilja ha. Och större delen av återstoden, måste hon erkänna, hade hon ägnat åt att fly ifrån eller bortse från allt detta, eller åt att skärma av det, som om det hade hänt någon annan. Hon hade varit skådespelare innan hon lärde sig tala eftersom det var vad hennes mamma ville. Hon hade tillbringat sin barndom med att spela ett annat barn – ett som var mycket sötare, klokare och snällare än vad hon själv var. När det tog slut hade hon kämpat sig igenom det som agenter och producenter betraktade som de magra åren, då det var ont om jobb. Hon spelade in en katastrofal mammadotter-skiva tillsammans med Dilly och medverkade i en handfull skräckfilmer för tonåringar där hon kunde skatta sig lycklig över att ha blivit brutalt mördad. Hon hade varit slut före sin artonårsdag, tänkte hon när hon sjönk ner på sängen i motellrummet. En föredetting, en vad-hände-med som hankade sig fram på diverse inhopp i TV-serier och på att låna ut sin röst i reklaminslag. Men den utdragna TV-serien och några obetydliga B-filmer innebar en slant på kistbottnen. Hon hade varit klok nog att vårda den slanten och att använda den för att kunna känna sig för inom olika områden för att ta reda på om det fanns något som lockade henne. Modern kallade det för att slösa bort en gudagåva, och hennes terapeut kallade det för flyktbeteende. 18
Cilla kallade det för lärotid. Hur man än betecknade det hade det fört henne till detta tämligen sjabbiga motell i Virginia, med hårt, svettigt och kostsamt arbete att se fram emot de närmaste månaderna. Hon kunde knappt bärga sig innan hon fick sätta i gång. Hon satte på TV:n för att ha den som bakgrundsljud medan hon slog sig ner på den knöliga sängen för att gå igenom sina anteckningar på nytt. Hon hörde några burkar ramla ur automaten några meter bort från dörren. Bakom huvudet på henne trängde ljuden från TV:n i rummet bredvid in genom väggen. Samtidigt som lokalnyheterna malde ur hennes egen apparat gjorde hon upp sin lista över vad som var viktigast att göra nästa dag. Nummer ett: badrummet. Att tälta utomhus utgjorde inget problem för henne, men att flytta ut från motellet innebar att hon måste ha tillgång till de mest elementära bekvämligheterna. Svettigt arbete gjorde en fungerande dusch nödvändig. Allra viktigast: fungerande vatten och avlopp. Halvvägs genom listan började ögonen falla ihop. Hon påminde sig själv om att hon ville ha checkat ut och vara på plats klockan åtta, så hon stängde av TV:n och släckte lampan. Medan hon var på väg att somna trängde spökena från rummet bredvid in genom väggen. Hon hörde Janet Hardys underbara röst stämma upp en sång avsedd att krossa hjärtan. ”Perfekt”, mumlade Cilla medan sången följde henne in i sömnen. Hon satt på den ljuvliga terrassen med utsikt över den söta dammen och de gröna kullarna som höjde sig och övergick i de blå bergen. Rosor och liljor fyllde luften med en väldoft som fick bina att surra berusat och en smaragdglänsande kolibri att djärvt dyka ner efter nektar. Solen gassade stark och klar från en molnfri himmel och kastade ett sagans gyllene skimmer över allt och alla. Fåglar sjöng av hjärtans lust i Disneyaktig flerstämmighet. ”Jag bara väntar på att när som helst få se Bambi skutta omkring med Stampe”, sa Cilla. ”Det var så jag såg det. När allting var bra.” Ung och vacker i en tunn, vit solklänning satt Janet och smuttade på bubblande lemonad. 19
”Perfekt iscensättning, redo för min entré.” ”Och när allting var dåligt?” ”En tillflykt, ett fängelse, ett misstag, en lögn.” Janet ryckte på sina vackra axlar. ”Men alltid en värld långt borta.” ”Du tog den världen med dig. Varför?” ”Jag behövde den. Jag kunde inte vara ensam. Det blir för mycket utrymme när man är ensam. Hur ska man fylla det? Med vänner, män, sex, droger, fester, musik. Ändå kunde jag ta det lugnt här en tid. Här kunde jag låtsas, låtsas att jag var Gertrude Hamilton igen. Trots att hon dog när jag var sex och Janet Hardy föddes.” ”Ville du bli Gertrude igen?” ”Självfallet inte.” Ett skratt lika ljust och klart som den vackra dagen klingade i luften. ”Men jag låtsades gärna att jag ville det. Gertrude skulle ha blivit en bättre mamma, en bättre hustru och antagligen en bättre kvinna. Men Gertrude skulle inte ha varit på långa vägar lika intressant som Janet. Vem skulle minnas henne? Och Janet? Henne kommer ingen någonsin att glömma.” Med huvudet på sned fyrade Janet av sitt typiska leende – humoristiskt och världsklokt och kryddat med sexighet. ”Utgör inte du ett bevis på det?” ”Kanske det. Men jag ser det som hände dig och det som har hänt med huset här som ett förfärligt slöseri. Jag kan inte få dig att komma tillbaka eller ens lära känna dig. Men det här kan jag göra.” ”Gör du det för din skull eller för min?” ”Bådadera, tror jag.” Framför sig såg hon trädgården, översållad med skära och vita blommor, full av väldoft och möjligheter. Och hästar som betade på gröna fält och avtecknade sig i guldgult och vitt mot bergen. ”Jag ser det inte som en perfekt kuliss. Det behöver inte vara perfekt. Jag ser det som ditt arv till mig och, om jag kan återställa det, som min hyllning till dig. Jag har mitt ursprung här, genom dig och genom min pappa. Jag vill veta det och känna det.” ”Dilly vantrivdes här.” ”Jag vet inte om hon gjorde det jämt. Men nu gör hon det.” ”Hon längtade till Hollywood – Hollywood i stor stil. Hon längtade dit redan när hon föddes, men hon saknade begåvningen och tågan för att ta sig dit och hålla sig kvar. Du är inte som hon, eller som jag. Kanhända …” Janet log och tog en ny klunk ur sitt glas. 20
”Kanhända är du mer lik Gertrude. Mer lik Trudy.” ”Vems liv tog du den kvällen? Janets eller Gertrudes?” ”Det är frågan.” Med ett leende lutade Janet huvudet bakåt och blundade. Men vilket var svaret? Cilla grubblade över detta medan hon körde tillbaka till gården nästa morgon. Och varför spelade det någon roll? Varför över huvud taget söka svar på frågor i en dröm? Den som var död var helt enkelt död. Projektet handlade inte om döden utan om livet. Om att skapa sig något eget av det som hade lämnats att förfalla. När hon stannade för att låsa upp de gamla järngrindarna som spärrade infarten funderade hon på att låta ta bort dem. Skulle det bli en symbol för att öppna något som hade bommats igen, eller skulle det vara en idiotisk idé som lämnade både henne och fastigheten oskyddade? De gnisslade när hon öppnade dem, och hon fick rost på händerna. Strunt i symboler och idioti, tänkte hon. Grindarna skulle bort därför att de var till besvär. När renoveringen var klar kunde hon sätta upp dem igen. När hon hade parkerat utanför huset gick hon och låste upp ytterdörren och lämnade den på vid gavel för att släppa in morgonluften. Hon tog på sig arbetshandskarna. Hon skulle fortsätta med köket, tänkte hon. Och hoppas på att rörmokaren som hennes pappa hade rekommenderat skulle dyka upp. Hur som helst tänkte hon stanna. Om hon så blev tvungen att slå upp ett jäkla tält ute på gårdsplanen. Hon hade redan hunnit bli svettig när rörmokaren, en gråskäggig man vid namn Buddy, uppenbarade sig. Hon tog honom med på en rundvandring, och han lyssnade till hennes idéer och kliade sig en hel del på hakan. När han, som hon såg det, höftade till ett kostnadsförslag för det tänkta arbetet stirrade hon bara uttryckslöst på honom. Då flinade han och kliade sig litet till. ”Jag kan lämna ett mer formellt anbud. Det skulle bli betydligt lägre om ni tänker skaffa porslin och kranar själv.” ”Det tänker jag göra.” 21
”Okej. Jag ska sätta ihop ett kostnadsförslag, så får vi se.” ”Bra. Men innan dess – hur mycket skulle det kosta att rensa avloppet till badkaret i det stora badrummet på övervåningen? Vattnet rinner inte ur som det ska.” ”Om jag skulle ta en titt? Ett kostnadsförslag är gratis, och det är ju därför jag är här.” Hon höll sig tätt bakom honom, inte för att hon inte litade på honom utan därför att man aldrig visste vad man kunde få lära sig. Hon upptäckte att han inte slösade bort någon tid, och att hans pris för att rensa avloppet – plus en snabbtitt på handfatet och toalettstolen – tydde på att han var tillräckligt angelägen om att få jobbet för att kostnadsförslaget skulle bli rimligt. När Buddy gick tillbaka till sin bil hoppades hon att snickaren och elektrikern som hon hade begärt in anbud från skulle visa sig vara lika bra val. Hon tog fram sin anteckningsbok för att stryka mötet med Buddy från dagens komihåglista. Sedan greppade hon släggan. Hon var på rivningshumör, och de ruttna bräderna på verandan var precis rätt ställe att börja.
22