Skeppet_inlaga.indd 6
09-09-08 09.26.40
I
Måndagen den 10 september 2001. Klockan är fyra minuter i åtta och i ett trångt kök i stadsdelen Þingholtin sitter en familj på tre personer och äter kåldolmar med smält smör och färskpotatis till. Utanför fönstret är det höstmörkt och kallt, men inne i köket hos de unga är det ljust och varmt. ”Jag skulle faktiskt ha velat bjuda dig på något bättre, Sæli”, säger hans sambo samtidigt som hon skär frikadeller i småbitar åt deras treårige son. ”Detta är precis vad jag ville ha, Lára!” säger Sæli leende och lägger upp mer på tallriken. ”Jag kommer bara att få stek och såser och soppor med grädde i den närmaste månaden.” ”Stackars dig!” säger Lára och drar på munnen. ”Äsch, du vet vad jag menar!” säger Sæli och nyper henne lätt i sidan. Sæli är matros på en fraktbåt och Lára är hårfrisörska i centrala Reykjavík. ”Visade jag dig lägenheten på Framnesvegur?” frågar Lára och torkar bort det mesta av ketchupen som sonen har fått i ansiktet. ”Det var bilder av den i tidningen i dag!” ”Ja, nej … dem såg jag inte”, mumlar Sæli och suckar tyst. ”Skulle vi inte vänta med att titta på lägenheter?” ”Det är väl inte fel att kolla lite!” säger Lára irriterad. ”Jo, jag vet … jag bara …”, mumlar Sæli och lägger sin högra hand ovanpå hennes vänstra. ”Det är redan tillräckligt mycket utgifter som det är och …” ”Vi kan inte bo här hur länge som helst”, säger Lára och ler moderligt mot sonen som häller i sig vatten ur ett solkigt glas. ”Inte sedan, ja du vet …” ”Jag vet”, muttrar Sæli och fortsätter äta men har förlorat matlusten.
7
Skeppet_inlaga.indd 7
09-09-08 09.26.40
”Vi tittar på den när du kommer tillbaka, va?” säger Lára och låter betydligt vänligare. Sæli säger ja och ser henne generat i ögonen, kvinnan han älskar, men tappar koncentrationen och koncepterna när mobiltelefonen börjar ringa i hans jackficka ute i hallen. ”Måste du verkligen svara?” ”Det går fort”, säger Sæli och far upp från bordet. Han fiskar upp mobilen ur innerfickan på jackan och ser på den upplysta skärmen: Withheld. ”Hallå?” ”Djävel här.” Sæli har ingen aning om vad mannen heter, men han presenterade sig med detta ytterst obehagliga tilltalsnamn när han ringde till honom första gången för ett par dagar sedan. ”Ja, hej”, säger Sæli då han svarar, därefter sänker han rösten och faller den andre i talet. ”Jag ringer upp dig senare … ring inte igen. Jag ringer, okej?” ”Lyssna nu på mig”, säger en kall och lugn mansröst i telefonen. ”Nej, hör nu på …” ”Jag är i närheten”, säger Djävel bestämt. ”Du föredrar kanske att bjuda in mig?” ”Nej, jag …”, mumlar Sæli och kastar en blick ut i köket där Lára låtsas att hon inte tjuvlyssnar och iakttar honom. ”Vad vill du?” Sæli smyger bort till ytterdörren, kikar genom fönstret bredvid den och ser en vinröd BMW 750 halvvägs uppe på trottoaren på andra sidan gatan. Bilen går på tomgång och bakom ratten sitter en ung man lika stor som en halvvuxen skogsbjörn. Undrar om det är han? Är det den där Djävel? ”Du har skulder”, säger rösten i telefonen. ”Jag vet, jag vet”, säger Sæli och kliar sig i huvudet medan han talar. ”Och jag tänker …” ”Ingen tvingade dig att spela poker med de där männen”, säger rösten som behåller sitt mekaniska lugn och är lika kylig som tidigare. ”Nej, jag …” ”Du seglar snart, eller hur?” säger Djävel och fortsätter därefter utan att invänta svaret på frågan: ”Min uppdragsgivare har kontakter i Colombia. Hans män kommer att lämna ett paket till dig i hamnen
8
Skeppet_inlaga.indd 8
09-09-08 09.26.40
därnere. De har fått uppgifter om när båten beräknas ankomma och namnet på den. Det paketet tar du med dig hem. Förstår du vad jag säger?” ”Smuggling?” viskar Sæli i telefonen och blir hes för att han är så torr i munnen. ”Första avbetalningen på skulden”, säger Djävel mycket lugnt. ”Första avbetalningen!” viskar Sæli och rodnar ända upp i hårfästet. ”Jag kan ju hamna i fängelse! Vem … Hur … Vad är det i det där …?” ”Du seglar och hämtar paketet. Punkt slut”, säger Djävel och låter om möjligt ännu kallare. ”Jag ser till att inget händer din fru och son medan du är borta. Har du förstått?” ”Om du … Du skulle bara våga …” ”Du kommer med paketet”, säger Djävel med förvissningen hos den som har makten. ”Jag ser efter familjen. Punkt slut.” ”Vad … Hur … Hallå?” säger Sæli men det finns ingen där, bara en iskall tystnad och ekon av hans eget hjärtas slag. Han kikar genom fönstret bredvid ytterdörren igen och ser då hur den vinröda BMW:n glider ner från trottoaren och försvinner om hörnet med avgaserna som en svans på släp. ”Undrar vad det kostar att få en person dödad?” frågar Sæli tyst sig själv samtidigt som han stoppar tillbaka mobilen i jackfickan. Sæli hade kontaktat en bekant till en släkting som känner till den undre världen lite grand och berättat för honom om alla sina problem för att han skulle kunna ge honom goda råd eller reda ut den trassliga härvan åt honom. Men när denne förträfflige man, som inte låter sig påverkas av särskilt mycket, hörde Djävels namn nämnas bad han bara Sæli att ha det så bra och lade på. Vad ska han göra? Vad kan han göra? Sæli försöker svälja men det känns som om en potatis har fastnat i halsen på honom. Därefter försöker han skaka av sig alla bekymmer och dystra tankar innan han vänder sig om och går ut i köket igen till sambon och sonen. ”Vem var det?” frågar Lára och ser på honom med blicken hos en kvinna som misstänker att en annan kvinna har kommit med i spelet. Inte sällan kan han vara borta både hela och halva dagar då han är i land. Vad ska hon tro?
9
Skeppet_inlaga.indd 9
09-09-08 09.26.40
”Det var bara Rúnar”, säger Sæli och harklar sig samtidigt som han sätter sig vid bordet igen. Sedan pressar han fram ett leende och klappar sonen på huvudet innan han kastar en hastig blick på sambon, som försöker hålla tillbaka sin misstänksamhet. ”Har det hänt något?” frågar Lára försiktigt. ”Nej, det var bara …”, säger Sæli och stönar. Båtsmannen hade ringt till honom tidigare på dagen och bett honom möta honom och tre andra besättningsmän innan de gick ombord på fartyget. ”Han påminde mig bara om mötet som jag nämnde för dig.” ”Jaså … på det viset”, mumlar Lára och ler föga övertygande. Drygt en timme senare sitter Sæli på sängkanten hos sonen och läser en saga för honom i lampans sken. ”Du vet att pappa snart ska ge sig i väg?” säger Sæli när sagan är slut. ”Ut på sjön?” frågar pojken och suckar. ”Ja.” ”Får jag följa med?” frågar pojken ivrigt men utan verklig övertygelse. ”Nej, min vän”, säger Sæli och ler trots ängslan och den redan stora saknaden. ”Du måste ta hand om mamma åt pappa.” ”Jag vet”, mumlar pojken och drar upp täcket till hakan. ”Pappa tänker på dig”, säger Sæli och pussar pojken på pannan innan han släcker lyset. ”Pappa älskar dig.” ”Egill älskar pappa”, säger Egill i mörkret och då kramar Sæli en liten hand samtidigt som det knyter sig i magen på honom och de salta tårarna rinner som daggdroppar utför kinderna. När pojken har somnat sätter sig Sæli i soffan i vardagsrummet bredvid Lára som lägger en filt över dem och kryper ihop i hans famn som en kelsjuk katt. Levande ljus är tända i vardagsrummet, som har snedtak. Ovanpå tv:n brinner rökelse, och från en bärbar cd-spelare hörs svagt musik ur filmen Fire Walk with Me. Sæli stirrar på de stilla ljuslågorna och smeker tankspritt Láras hår som hänger silkesglänsande ner på hennes rygg. ”Du glömmer inte att jag måste träffa Rúnar och de andra”, säger Sæli lågt och känner samtidigt hur Lára stelnar till under filten. ”Varför då?” frågar hon kallt.
10
Skeppet_inlaga.indd 10
09-09-08 09.26.40
”Jag vet inte”, säger Sæli och suckar. ”Det är något som har med jobbet att göra.” ”Kan det inte vänta?” frågar hon irriterat. ”Det verkade inte så”, muttrar Sæli och suckar upprepade gånger. ”Du låter dem väl inte locka med dig på något dumt”, säger Lára och sätter sig upp och ser honom i ögonen. ”Nej, självklart inte”, mumlar Sæli och blir lite ängslig och nervös. ”Det är bara något de måste diskutera.” ”Kommer du tillbaka sedan?” ”Nej”, svarar Sæli och känner ett styng i magen. ”Efter det tar vi bara en taxi ditupp.” ”Jag kommer att sakna dig”, säger Lára och får något glädjelöst i blicken. ”Jag menar lite mer än vanligt … du förstår.” ”Jag förstår”, säger Sæli och lägger den vänstra handflatan på hennes mage, där ett litet liv simmar omkring i ett varmt hav. ”Du har kanske fått en liten kula när jag kommer tillbaka?” ”Kanske det”, säger Lára och ler svagt. ”När ska vi berätta det för Egill?” ”När jag kommer tillbaka”, säger Sæli bestämt. ”Då berättar vi nyheten för honom. Tillsammans.” ”Som du vill”, säger Lára tyst, får ett drömmande uttryck i ansiktet, böjer sig framåt och kysser sin man som drar henne ovanpå sig och försiktigt rullar ner med henne på golvet. ”Är jag den enda?” viskar hon mellan kyssarna. ”Den endaste, endaste enda.” Ute tilltar vinden från väster, gardinerna börjar svaja, ljuslågorna fladdra, och på den mörka rutan smattrar stora regndroppar i takt med blöta kyssar, bultande hjärtan och den suggestiva musiken. De levande ljusen fräser till, stänker stearin och dör ut, glöden slocknar och den blå röken simmar som en fisk in i mörkret och försvinner ner i djupet. Det enda består för evigt och inget gott är oändligt …
11
Skeppet_inlaga.indd 11
09-09-08 09.26.40
II
Det är beckmörkt men sedan blinkar och tänds den ena taklampan efter den andra i dubbelgaraget. Smällarna ekar mellan väggarna när en ung kvinna kommer snabbt gående över stengolvet i ett par högklackade skinnstövlar. Hon är klädd i en kort kjol och tunn blus och bär sin två år gamla dotter i famnen. ”Mammas bil”, säger den lilla när modern går förbi en tvådörrars Mercedes-Benz cabriolet. ”Pappas bil”, säger hon därefter då modern öppnar en silverfärgad Range Rover Vogue med fjärrkontrollen. ”Ja ja, nu får du vara tyst”, säger modern otåligt när hon spänner fast dottern i bilstolen i baksätet på jeepen, som luktar läderfett, gummi och kemiska rengöringsmedel eftersom den bara är ett par veckor gammal. Den åttacylindriga bensinmotorn spinner dovt under motorhuven, garageportarna lyfts upp och kvinnan backar ut jeepen ur garaget, förbi två stenlejon och ut på gatan till höger. Garaget är inrett i källaren under tvåplansvillan, som ligger upplyst i den kalla, mörka höstnatten. Fönstren ser ut som de röda ögonen hos en misstänksam sfinx. Garageportarna stängs igen, motorn höjer rösten och Range Rovern försvinner som ett lådformat rymdskepp in i mörkret i Staðaområdet i Grafarvogur, ett av stadens glesast bebyggda ytterområden. ”Vart ska vi?” frågar den lilla i baksätet. Hon har pyjamas och yllesockor på sig, låg i sin sötaste sömn bara ett par minuter tidigare. ”Till farmor”, svarar modern trumpet och trampar ännu hårdare på gaspedalen. Efter tre minuters körning stannar hon utanför ett flerfamiljshus i Rimaområdet. ”Får jag följa med in?” frågar den lilla flickan och gnuggar sig i ögonen.
12
Skeppet_inlaga.indd 12
09-09-08 09.26.40
”Nej, du väntar här. Jag kommer strax”, säger modern utan att se sig om. Hon hoppar ut ur jeepen och lämnar den med motorn i gång på den oupplysta parkeringsplatsen. ”Mamma”, säger flickan tyst och ser modern springa bort till huset och försvinna in genom ett öppet fönster på bottenvåningen. En gammal kvinna vaknar av att någon tänder lyset i hennes sovrum. På en svart trähylla ovanför sängen står en sjuarmad ljusstake av guld och på hyllkanten är följande mening ingraverad i en blankputsad kopparplåt: Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en! ”Var är väskan?” säger hennes svärdotter som står vid sänggaveln i en tunn blus, kjol och högklackade skinnstövlar. ”Lilja?” säger den gamla kvinnan och sätter sig upp i sängen. ”Vad gör du här? Har det hänt något? Hur kom du in? Var är Jón Karl?” Den gamla är smärt och ser frisk ut, hon är brunögd och mörk, rör sig som en ung ballerina och talar med stark tysk brytning. ”Var är väskan?” upprepar Lilja och gnisslar tänder. ”Han skickade mig efter väskan. Var är den?” ”Väskan, vilken väska, min vän?” frågar den gamla och glider ur sängen och tar på sig en morgonrock utanpå nattlinnet. ”Den röda väskan. Resväskan”, väser Lilja sammanbitet. ”Väskan som han bad dig ta hand om åt honom.” ”Jaså, den”, mumlar den gamla kvinnan och betraktar svärdottern med en blick som kan tolkas både som misstänksam och tvivlande. ”Jag hade helst slängt den på soptippen. Har ingen lust att förvara något som jag inte vet vad det är. Och så kommer ni bara och ska hämta det mitt i natten! Jag har inte sett er på mer än en vecka och blir sedan väckt som en …” ”Väskan. Nu!” fräser Lilja och knyter nävarna. ”Jag har inte hela natten på mig!” ”Det var det värsta”, säger svärmodern och sveper om sig morgonrocken. ”Här ligger man och sover lugnt och stilla och blir bara brutalt uppryckt och överöst med en massa oförskämdheter och …” ”Hördu! Inget sådant där!” säger Lilja och hugger tag i axeln på den gamla kvinnan. ”Lilla Sara sitter ute i bilen och väntar. Vill du kanske att hon ska bli bortrövad eller något sådant, va?” ”Är barnet ute i bilen?” säger den gamla med andan i halsen. ”Är du inte riktigt klok, kvinna? Är du verkligen ute och kör med barnet mitt
13
Skeppet_inlaga.indd 13
09-09-08 09.26.40
i natten? Varför tog du henne inte med dig in? Har det hänt något? Var är Jón Karl?” ”VAR ÄR DEN SATANS VÄSKAN?” skriker Lilja och rycker så hårt i svärmoderns axel att ärmen lossnar på morgonrocken. ”Inne i tvättstugan. Inte …”, säger den gamla kvinnan med svag röst och slutar tala när svärdottern släpper taget. ”Var då?” frågar Lilja efter att ha tänt lyset i tvättstugan. ”Under bordet. Bakom tvättkorgen”, svarar den gamla som har följt efter henne från sovrummet till hallen. ”Här är den”, muttrar Lilja och drar fram en röd resväska som hon därefter försöker öppna, men den är låst och Lilja kan inte sifferkombinationen. ”Var är Jón Karl?” frågar den gamla kvinnan och går efter svärdottern till ytterdörren. ”Var är min son? Har han problem?” ”Lägg dig inte i sådant som inte angår dig”, svarar Lilja och går sturskt ut i natten med bägge händerna om väskans handtag. Hon öppnar dörren baktill på Range Rovern och lyfter in väskan i jeepen, kilar fast den och stänger. ”Farmor!” ropar flickan inifrån bilen. ”Min lilla älskling!” säger farmodern med gråten i halsen och knackar med ett darrande finger på rutan framför flickans ansikte. ”Flytta på dig!” säger Lilja och knuffar ut den gamla kvinnan i en blomsterrabatt innan hon kliver in i jeepen. Sedan backar hon snabbt ut från parkeringen, tvärbromsar och gör en rivstart i gruset. ”Var är farmor?” frågar den lilla i baksätet. ”Hon gick och lade sig igen”, säger modern buttert samtidigt som hon tänder sig en cigarett. ”Mamma, man får inte röka i …” ”Lägg dig inte i sådant som inte angår dig”, slänger modern ur sig och rullar ner rutan så att det blir en liten springa på förarsidan. Efter något mer än två minuter är de tillbaka i Staðaområdet, där alla hus ser likadana ut, när den brummande jeepen susar förbi dem i mörkret. Vid infarten till huset står stenlejonen ständigt på vakt, och de vågräta fönstren lyser som ögonen på ett djur som varken är gammalt eller ungt, varken verklighet eller fantasi. Lilja parkerar Range Rovern halvvägs uppe på trottoaren framför
14
Skeppet_inlaga.indd 14
09-09-08 09.26.41
trappan som leder upp till huvudingången, lägger automatväxeln i neutralläge och funderar på om hon ska tuta. Men natten är alltför elektrisk, alltför tyst. Hon tutar inte. ”Mamma …” ”Sch!” säger Lilja och stirrar på huset, biter sig tankspritt i underläppen och slår av aska från den brinnande cigaretten genom det öppna fönstret. Sedan kastar hon en hastig blick på klockan på instrumentbrädan: 01:13. Plötsligt blir det mörkt i hela huset, som om någon har knäppt med fingrarna. Och knappt femton sekunder senare splittrar ljudet av tre skott den sköra tystnaden. Flammorna lyser upp huset invändigt som blixtar, ett av salongsfönstren krossas och glasskärvorna regnar ner på uppfarten. Flickan skriker i baksätet. Lilja kastar ut cigaretten genom fönstret, lägger in automatväxeln i körläge och trampar gasen i botten. Range Rovern far i väg med ett ryck, gör en rivstart ner från trottoaren och försvinner brummande in i natten. ”Mamma?” snyftar den lilla flickan när de har hunnit halvvägs upp till Mosfellsbær. ”Vart ska vi?” ”Till sommarstugan”, muttrar modern och tänder darrhänt en ny cigarett. Därefter sätter hon i gång vindrutetorkarna då några regndroppar träffar vindrutan. Inte många bilar är ute och kör, och den mörka Vesturlandsvegur flyter ihop med den kalla natten. ”Var är pappa?” frågar den lilla och stirrar ut genom fönstret. ”Han kommer senare”, mumlar hennes mamma och ler ett tvunget leende i backspegeln. ”Försök nu sova lite, älskling.” ”Ja”, säger flickan och ser på ljusen när de åker i över hundra genom Mosfellsbær. I närheten av avtagsvägen till Þingvellir hörs det en kraftig duns mot bilen, den svänger hit och dit på den blöta vägen tills Lilja får herraväldet över den igen. ”Mamma?” frågar flickan, som hastigt hade vaknat upp ur sin lätta sömn. ”Det var inget”, säger modern och böjer de smala fingrarna om ratten.
15
Skeppet_inlaga.indd 15
09-09-08 09.26.41
Den högra framlyktan är krossad, det är en stor spricka i vindrutan och en strimma av mörkrött blod tvärs över den. Lilja sprutar citrondoftande spolarvätska på rutan och ökar hastigheten hos vindrutetorkarna, som blandar blodet med regnet och spolar vätskan och tunnar ut det tills det knappt syns längre. ”Herregud”, mumlar Lilja och blinkar med de tårfyllda ögonen, men i stället för att sakta in och stanna ökar hon bara farten och kör i nästan tvåhundra kilometer i timmen in den regnvåta natten. Hon stirrar som förhäxad rakt fram, men det enda hon ser är ansiktet på mannen som hon körde på. Som fastfruset i det ögonblick då han dök upp i strålkastarskenet och strax innan jeepen träffade honom. Ett askgrått ansikte. Som det tunnaste papper. En dödsmask. Inristad i hennes minne …
16
Skeppet_inlaga.indd 16
09-09-08 09.26.41